TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

 TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

 


I mitten av augusti 1997 skrev kulturredaktören Maciej Zaremba en internationellt uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter angående tvångssteriliseringar i Sverige och folkrenhets ideal under efterkrigstiden. Lagen om tvångssterilisering utmönstrades ur svensk lag år 1976 - dvs 31 år efter Hitlertysklands fall.

 Kopplingen tvångssterilisering/tvångsomhändertagande av barn är uppenbar för varje uppmärksam iakttagare av det svenska folkhemmet. NKMR sände följande brev till socialministern. Socialministern ser dock inte kopplingen som framgår av hennes svar som återges nedan.

 

 

******************

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna
Ordf. Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand., Box 8077 S-424 12 OLOFSTORP, Sverige.
Tel. 031 - 70 20 385, Fax. 031 - 70 25 242, Org.nr 855102-0053
Pg. 444 88 81 -5

 

1997-08-29

Socialminister Margot Wallström
Regeringskansliet
Fax nr 08 - 723 11 91

 

ÖPPET BREV TILL SOCIALMINISTERN MARGOT WALLSTRÖM

ÄRENDE: TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE

Debatten om tvångssterilisering har sin nödvändiga förlängning i debatten om LVU dvs tvångsomhändertagande av barn. Det är samma ideologi, samma människosyn som är vägledande för socialarbetarna och deras lydiga medarbetare inom psykolog- och psykiatrikerkårerna. Dessa tre yrkeskategorierna har tolkningsföreträde.

Det är sedan 1976 förbjudet att tvångssterilisera i Sverige. Man har därför låtit de 'olämpliga' människorna föda barn som sedan tvångsomhändertagits med anförande av "barnets bästa, "brister i hemmet", m m.

Ett exempel på detta är fallet Stig och Gun Olsson i Göteborg som ådragit Sverige två fällande domar i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Makarna ansågs av socialarbetarna att ha låg IQ, och deras barn tvångsomhändertogs och spreds ut över landet. Makarna Olssons ombud, Jur. kand Siv Westerberg, lät testa intelligensen hos sina uppdragsgivare, som befanns ha fullt normala IQ-värden.

Den diskriminering av mor- och farföräldrar och släktingar som de sociala myndigheterna gör sig skyldiga till när barn behöver ett annat hem än föräldrahemmet är också den ett uttryck av samma ideologi. De sociala ingenjörerna i folkhemmet har under lång tid vinnlagt sig om att skapa idealmänniskan, genom att klippa av de tvångsomhändertagna barnens rötter och placera ut dem hos främmande människor i främmande miljöer.

Det är mycket viktigt att tvångsomhändertagande av barn ses som en förlängning av 'folkrenhetsideologierna'.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna har bildats för att väcka opinion mot de ideologiskt betingade tvångsomhändertagandena av barn i de nordiska länderna.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna kräver att den statliga utredningen angående skadestånd för de som har varit offer för tvångssterilisering skall utvidgas till att omfatta de tvångsomhändertagna barnen och deras familjer - men NKMR kräver framförallt en omedelbar återförening av de i onödan splittrade familjerna.

Med vänlig hälsning

Ruby Harrold-Claesson,
Jur. kand
Ordf. för NKMR

 

*********************

Här följer Socialministerns svar. Svaret medföljdes av Kommittédirektiv - Steriliseringar
(Dir 1997:100)

REGERINGSKANSLIET    1997-12-19     S97/6187/S

Socialdepartementet 
Departementschefen    
Margot Wallström       

Ruby Harrold-Claesson
Nordiska Kommittén för Mänskliga
Rättigheter - NKMR
Box 8077
424 12 OLOFSTORP

  


Bästa Ruby!

Tack för Ditt brev i anslutning till debatten om tvångssteriliseringarna.
Ditt och många andras brev har hjälpt mig att få en bild av vad som har
skett och de starka reaktioner detta väcker i dag.

Regeringen beslutade den 4 september att tillkalla en särskild utredare för
att allsidigt belysa de politiska beslutsfattarnas, myndigheternas, forskar-

samhällets och den medicinska professionens ställningstaganden och an-
svar vad gäller tillkomsten och tillämpningen av den steriliseringslagstift-
ning som var i kraft i Sverige från 1930-talet fram till dess att den nuva-
rande steriliseringslagen trädde i kraft år 1976.

Regeringen anger i direktiven (Dir 1997:100) till utredaren bl.a. att det är
angeläget att en kartläggning görs av hur omfattande verksamheten var
och på vilka indikationer steriliseringarna utfördes. I direktiven anges
också att det är angeläget att de som steriliserades mot sin vilja eller på
någon annans initiativ får gottgörelse av samhället. Den särskilde utreda-
ren skall överväga principerna för en sådan gottgörelse. förslaget till er-
sättning och hithörande frågor skall redovisas med förtur.

Regeringen har gjort bedömningen att utredningen inte bör ta ställning
till tvångsomhändertagande av barn.

Till särskild utredare har förordnats f.d. universitetskanslern Carl-Gustaf
Andrén. Uppdraget i sin helhet skall vara slutfört senast den 1 juli 1999.

Med vänlig hälsning

Margot Wallström

 

Angreppen på familjen

 

Svensk familjepolitik en väg mot totalitarism. Intervju med Lennart Hane 

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse till justitieministern och socialministern angående skadestånd för LVU-offren.

Tvångssterilisering i går - Tvångsomhändertagande i dag

Fortsättningen på tvångssteriliseringarna

Tillbaka till Rapporter

 

 

 

Rapport_raoul_wallenbergpriset_till_professor_sundberg

 

 

Raoul Wallenberg-pris för kampen mot orättvisa


Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg har tilldelats Danska Raoul Wallenberg Sällskapets Diplom och Medalj. Diplomet och hedersmedaljen utdelas till minne av Raoul Wallenbergs födelsedag 6 december 1912 för "insatser i kampen för frihet och rättvisa".

Bland professor Sundbergs insatser kan räknas kursföreståndarskapet i specialkursen Praktisk Europarätt, 'Sporrong-Lönnrothska-tävlingen'. Kursen har fått sitt namn efter personerna som vann det första klagomålet mot Sverige. Specialkursen Praktisk Europarätt ges varje vårtermin som ett fingerat mål om tillämpningen av Europakonventionen (exempelvis angående (1) tvångsomhändertagande av barn och (2)samernas markrättigheter), med avslutande rättegång i någon av Nordens högsta domstolar. Priset utdelades vid en ceremoni i Folketingets lokaler i Köpenhamn.

 

rapport_raoul_wallenbergpriset_till_professor_sundberg

 

SPORRONG LÖNNROTH X. Jubileumssessionen i Reykjavik 1994.

 

Sällskapet församlat under Ingolf Arnarssons staty. Främsta raden fr. v.: programledningen, prof. em. Jacob W.F. Sundberg, högstarättsdomaren Thor Vilhjalmsson, ledamot av Europeiska Domstolen och EFTA-domstolen, Olavi Heinonen, president i Finlands Högsta Domstol, Hrafn Bragason, president i Islands Högstarätt, Rolv Ryssdal, president i Europeiska Domstolen, Raimo Pekkanen, ledamot av Europeiska Domstolen samt høyesterettsdommer Trond Dolva. Andra raden: högstarättsdomaren Gudmundur Jonsson, høyesterettsdommer Jens Bugge, ledamoten av EFTA-domstolen, Sven Norberg, justitierådet Göran Portin och justitierådet Fredrik Sterzel. Där bakom: klubbarnas folk och flaggor.


Tillbaka till Rapporter

 Till Artikelindex

 

Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland 19 juli - 1 augusti 2006

Rapport från Ruby Harrold-Claessons besök till Nya Zeeland 19 juli  - 1 augusti, 2006

 

Se även Family Integrity's newsletters 109 & 110 http://www.storesonline.com/site/846699/page/863746

 

Med anledning av att jag bedriver forskning om den svenska Agalagen - aga är ju en av anledningarna varför barn tvångsomhändertas och placeras i fosterhem - och att jag hade sänt ett remissyttrande till Nya Zeelands parlament i februari 2006, blev jag inbjuden av "Section 59 Coalition" att besöka Nya Zeeland den juli 19 - aug 1, 2006. Huvudpunkten för mitt besök var ett framträdande inför The Justice and Electoral Select Committee, en parlamentarisk kommitté, som skulle äga rum den 27 juli 2006. Kommittén utreder huruvida Section 59 i deras Straff lag, som ger föräldrar rätt att använda "befogad kraft" (reasonable force) vid barnaga skall utmönstras ur lagen eller inte. Motionären har framhållit Sverige som modellen att följa. Vid mitt framträdande inför Kommittén skulle jag berätta om erfarenheterna av den svenska Agalagen.

 

Section 59 Coalition hade förberett ett fullspäckat program för mig bestående av radio-, TV- och tidningsintervjuer, föreläsningar och möten med officiella och intressanta personer och organisationer samt föredrag på offentliga möten.

 

Efter 36 timmars resa - och tio timmars tidsskillnad - anlände jag till Auckland Airport tidigt på morgonen den 19 juli. Jag möttes på flygplatsen av Craig Smith, National Director - Family Integrity och Bob McCoskrie, National Director - Family First Lobby.

 

Första anhalten var Bob McCoskries hem där mina värdar, Barbara & Craig Smith åter igen uttryckte sin och Section 59 Coalitions tacksamhet att jag tog min tid att resa till Nya Zeeland på deras inbjudan.

 

Under vistelsen på Nya Zeeland besökte jag Auckland, Wellington, Hamilton, Rotorua och Christchurch.

 

Mycket media

Redan första dagen (19/7) fanns en förstasidesartikel med bild i The Dominion Post, annonserande mitt besök till Nya Zeeland.

 

Innan jag ens hade hunnit äta frukost med mina värdar började telefonen att ringa. Första telefonintervju ägde rum kl. 9.00. Strax efter jag hade tagit mitt hotellrum i besittning senare under eftermiddagen hade jag ytterligare två tidningsintervjuer, en med New Zeeland Herald och den andra med The Dominion Post.

 

TV 1 & TV 3 tävlade om vem skulle vara först att intervjua mig. De var inbokade för den 20 juli men de lyckades få sina program redan den 19 juli. Programmen Close Up and Campbell Live var debatter med parlamentsledamoten som har föreslagit lagändringen.

 

Torsdagen den 20 juli var jag föremål för två radiointervjuer och två TV-intervjuer, bl. a en TV-intervju med Bob McCoskrie som intervjuade mig på News Talk ZB i juni 2005. Fredagen den 21 juli hade jag en radio intervju och en lunchföreläsning på Maxim, en tankesmedja.  

 

rapport_fran_nya_zeeland

Ruby H-C & Greg Fleming, Maxim's tankesmedja

 

Lördagen den 22 flög mina värdar och jag till Wellington där jag fick ytterligare en uppsättning värdar, Merilyn & Renton Maclachlan. Vi bodde i deras jättestora hus där de tog emot hela vår grupp på tio personer. Samma dag gav jag en intervju och på kvällen höll jag ett föredrag på ett offentligt möte i Lower Hutt. Söndagen var en välkommen vilodag och under eftermiddagen tog min värdinna Merilyn Maclachlan mig på sightseeing i centrala Wellington.

På måndag den 24 juli hade jag en intervju och på kvällen gav jag ett föredrag på ett offentligt möte i Porirua.

 

Dagen därpå, den 25 juli, hade jag tillsammans med Craig & Barbara Smith och Bob McCoskrie ett förmiddagsmöte med Dr Rajen Prasad, Family Commissioner, (Familjeombudsmannen). Under eftermiddagen hade vi ett möte med Dr Cindy Kiro, Children's Commissioner (Barnombudsmannen) och på kvällen hade vi ett möte med parlamentariker i "Bikupan" (riksdagshuset). David Lane, en forskare, anslöt sig till oss inför mötet med parlamentarikerna.

 

rapport_fran_nya_zeeland

Ed Rademaker, Barbara Smith, Ruby H-C och Bob McCoskrie utanför parlamentsbyggnaden

 

Under vistelsen hos familjen Maclachlan gjorde Renton Maclachlan en inspelning av en intervju som Craig Smith hade med mig. Intervjun kommer att finnas på DVD.

 

Den 26 juli hade jag en telefonintervju med en tidningsjournalist och på kvällen strax innan vi skulle avresa för Hamilton inför mitt framträdande inför the Select Committee den 27 juli ringde en journalist som ville genomföra en intervju som hon hade avbeställt tidigare under veckan. Efter ett par frågor avböjde jag vidare medverkan. Väl framme i Hamilton bodde vi på hotell för att jag skulle vara utvilad inför mitt framträdande.

 

Den parlamentariska utfrågningen

Så äntligen hade den stora dagen, den 27 juli, datumet för den parlamentariska utfrågningen kommit. Jag var först ut, och en journalist från Waikato Times förevigade min presentation i ord och bild. Till min förvåning utgjorde parlamentarikern vars motion var under utredning en av kommitténs ledamöter. Jag höll ett 20 minuters föredrag och jag överlämnade en bunt handlingar innehållande engelska sammanfattningar av 30 brottmålsdomar, kopior på domarna på svenska, tidningsartiklar och annat material. Efter en vilopaus hos nya värdar återvände mina värdar, Craig & Barbara Smith och jag till lokalen för eftermiddagssessionen av den parlamentariska utfrågningen.

 

rapport_fran_nya_zeeland

Ruby H-C vittnar inför den parlamentariska kommittén

 

Två av eftermiddagsframträdandena gjorde stort intryck. Det ena var en ung mor, Benita Williamson, som fick stora applåder och det andra var en grupp av sex skolflickor som klart och tydligt sade sin mening om den föreslagna lagändringen.

 

Samma kväll gav jag ett föredrag på ett offentligt möte i Hamilton varefter vi reste tillbaka till Auckland.

 

I Auckland fick vi nya värdar, Christine & Rodger Whetton, som tog emot oss i sitt stora hus i ett lyxigt villaområde.

 

Följande dag, den 28 juli gav jag ett föredrag för the Pacific Island Leaders, dvs ledarna för urbefolkningen, Maorifolket och på eftermiddagen höll jag ett föredrag för familjerättssektionen i Auckland District Law Society, den lokala motsvarigheten till Advokatsamfundet.

 

För att avrunda veckan företog mina värdar, Craig & Barbara Smith och jag en tre timmar lång bilresa till Rotorua för att besöka Tamaki Maori Village och avnjuta toppunderhållning och fantastisk mat. Vi återvände till Auckland på lördag den 29 juli där jag höll ett föredrag på ett offentligt möte i Manukau.

 

Söndagen den 30 juli var en välkommen vilodag. Jag reste till Christchurch där jag besökte fd prästen i St Andrew's Church i Göteborg, Michael Cocks och hans hustru Gertrud. De tog mig på sightseeing i centrala Christchurch och trots att det var mycket blåsigt tog vi en tur med gondolerna uppför berget där jag kunde njuta av en fantastisk vy över hamnen och bergen i bakgrunden.

 

Mitt sista framträdande var ett offentligt möte med föredrag som ägde rum i North Shore, Auckland måndagen den 31 juli. Som vanligt var mötet välbesökt och folk ställde många frågor.

 

För att avrunda min vistelse på Nya Zeeland bjöd Bob MacCoskrie mina värdar, Barbara & Craig Smith och mig på lunch i den roterande restaurangen i Aucklandtornet.

 

Efter en mycket smaklig middag hos Christine & Rodger Whetton och familj var det dags för avresa till Auckland International. Jag beledsagades av Barbara & Craig Smith och Christine & Rodger Whetton och deras son Evan. Det var ett mycket uppskattat avsked efter en strapatsrik vistelse i Nya Zeeland.

 

 

*************

 

Stort tack!

Jag vill härmed framföra ett stort tack till mina värdar Barbara & Craig Smith och deras familj, Merilyn & Renton Maclachlan, Christine & Rodger Whetton och familj, Bob McCoskrie med familj, Ed Rademaker, Helen & Paul Reymer med familj, Linda & Steve Beardsley med familj och Carol och Mark Munroe och familj som samtliga bidrog till att göra min vistelse på Nya Zeeland till en minnesvärd tilldragelse.

 

Jag vill också tacka Section 59 Coalition som har gjort mitt deltagande i denna för Nya Zeelands befolkning ödesdigra fråga möjligt. Jag hoppas att ni och Nya Zeelands barn och familjer ska ha nytta av de erfarenheter som jag som svensk jurist delade med er.

 

Ruby Harrold-Claesson

2006-09-04

 

 

Till Artiklar

 

Till Rapporter

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

Rapport från "Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter"

Rapport från "Nordiskt Seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av mänskliga rättigheter", 22 oktober 2003

 

Som en av sju frivilliga internationella organisationer inbjöds NKMR att delta i NORDISK SEMINAR I OSLO: "BEKJEMPELSE AV TERRORISME OG IVARETAKELSE AV MENNESKERETTIGHETER" som ägde rum den 22 oktober 2003. Seminariet anordnades av Norges justitiedepartement och riktades till de nordiska länderna. Den svenska listan över de inbjudna upptar bl. a Justitieutskottet, Högsta domstolen, Riksåklagaren och fyra ledande svenska universitet. Inbjudan kom via Sveriges Justitiedepartement. 

 

NKMR representerades av ordf. Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., Nina Elin Hauge, styrelsemedlem och Ole Texmo, adjungerad.

Seminariet öppnades av Norges
justisminister Odd Einar Dørum.

Dagens program inleddes med en föreläsning av Fetter Hide, Generalsekretaer vid Amnesty International Norge.
Titeln på hans föredrag var: "Menneskerettighetene og årsaker til terrorisme - kan terrorisme bekjempes gjennom styrking av menneskerettighetene?" Hide började med en presentation av Amnesty såsom världens största människorättsorganisation. Han hävdade att världen hade kommit till ett vägval efter den 11 september 2001 där staterna kunde antingen bekämpa terrorism genom att 1) försvaga de mänskliga rättigheterna eller 2) förstärka de mänskliga rättigheterna. Han beklagade att det fanns få sanktionsmöjligheter. Dessa är Europadomstolen och International Criminal Court (ICC). Överlag ett intressant föredrag.

 

Ari Hirvonen, docent vid Helsinki universitet, höll ett föredrag med titel: "Pålegger menneskerettighetene statene en plikt til å bekjempe terrorhandlinger?" Han inledde med att framhålla att terrorism måste fördömas och bekämpas med kraft. Han citerade Churchill: "Det fria samhället måste försvaras med blod, svett och tårar." Hirvonen citerade också andra tänkare och europeiska ledare t ex Martin Ames, Samuel Huntington, Jürgen Habermas, Berlusconi, Romano Prodi och USA:s Thomas Jefferson.

 

Professor Björg Thorarensen ved Islands universitet gav ett föredrag med titel "Statenes anledning til å derogere fra menneskerettighetsforpliktelser på grunn av (fare for) terrorisme eller på grunn av terrortrusler".

 

Professor Iain Cameron ved Uppsala universitet, Sverige behandlade bl a situationen för somalierna som hade råkat ut för frysning av sina tillgångar i sitt föredrag "Administrative lister som grunnlag for båndlegging/frysing av midler".

 

Professor Gorm Toftegaard Nielsen ved Århus universitet, Danmark gav ett föredrag om "Anti-terrorlovgivning og Den europeiske menneskerettskonvensjon artikkel 7".

 

Samtliga föredrag var mycket intressanta och gav upphov till livliga debatter. Dessvärre har varken utskrifter av föredragen eller föredragen som ljudfiler publicerats.

 

Bland de som gjorde flera inlägg märktes undertecknad NKMR:s ordförande, som i tre inlägg berättade om den "terrorism" som drabbar barn och deras föräldrar genom socialtjänstens/barnevernets tillämpning av LVU/barneverns lov. I mitt avslutande inlägg informerade jag om hur Ambassadör Hans Corell som i en artikel i Dagens Nyheter hotade jur. kand., med. lic Siv Westerberg med yrkesförbud i april 1988 när hon hade vunnit sitt första mål Olsson v. Sverige i Europadomstolen.

 

Under dagen blev det också tillfälle att stifta bekantskaper över landsgränserna.

 

 

Bekjempelse av terrorisme og ivaretakelse av menneskerettigheter

 

Inbjudan till nordisk seminar i Oslo

 

 

Tillbaka till Rapporter

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rapport från NKMR:s jubileumsmöte i Köpenhamn

 

 

Rapport från Jubileumsmötet i Köpenhamn

den 28 november 1998

 

Lördagen den 28 november 1998 anordnade NKMR-Danmark ett möte i Köpenhamn för att fira NKMR's två-årsdag. Samtliga styrelsemedlemmarna var närvarande. Mötet var välbesökt. Bl. a kom en besökande från Stockholm som hade hittat NKMR's hemsida på Internet.

Ordföranden för NKMR-Danmark, tillika NKMR's viceordförande, Holger Lindholt, välkomnade till jubileumsmötet, varefter tre föräldrar berättade om sina egna erfarenheter av tvangsfjernelser i Danmark. Rikke Nielsen, en 13 årig dansk pige, berättade om hur och varför hon blev tvångsomhändertagen och placerade på ett behandlingshem. Samtliga uttalade sig mycket kritisk till myndigheternas överförmyndarskap över dem och deras familjemedlemmar.

Kommunpolitikern Irma Henriksen höll ett mycket givande föredrag om 'Retssikkerhed og tvangsfjernelser i Gladsakse kommune'. Hon fann att rättssäkerheten inte togs tillräckligt allvarligt av majoriteten i nämnden.

Ordföranden i NKMR, Ruby Harrold-Claesson, uppläste hälsningar från Mormorsupproret, undertecknade av Margit Eliasson och Margareta Palm, samt en hälsning från Sven-Erik Berg i Nordmaling. Därefter lämnades en preliminär verksamhetsberättelse för 1998. Bland höjdpunkterna för 1998 var ett kort möte som ordföranden hade den 6 april med FN's Generalsekreterare Kofi Annan. Ruby Harrold-Claesson var på en ceremoni på The University of the West Indies i Kingston, Jamaica, som första universitet förärade Kofi Annan titeln Honorary Doctor of Laws. Ruby Harrold-Claesson berättade om NKMR och dess arbete och överlämnade en kopia av The Edner Case till Dr. Annan. En annan intressant tilldragelse under 1998 var en telefonförfrågan om en intervju angående mänskliga rättigheter i de nordiska länderna som redaktören för P1 programmet Grannland, Sture Näslund gjorde i slutet av november. Frågan om tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna behandlades emellertid inte då programmet om mänskliga rättigheter sändes i början av december.

Under året har kommunikéer annonserande NKMR's existens och rättsfall som vi arbetar med sänts till Det Danske Centret før Menniskerettigheter och den engelska sektionen i Europakommissionen.

Sekreteraren i NKMR Axel Sølvsten lämnade en utförlig berättelse om NKMR-Danmarks (Bisiddareforeningen af 1994) verksamhet under 1998. Sekreteraren i NKMR tillika ordföranden för NKMR-Norge Bent Jensen redogjorde för de aktiviteter som ägt rum i Norge, bl. a åtskilliga radioprogram om tvångsomhändertaganden av barn. Andre vice-ordföranden Peter Klevius redogjorde för det finska Nikofallet, där föräldrarna till 'Niko' har stämt kommunen, landstinget och Staten för skadestånd på grund av det olagliga och felaktiga omhändertagande av sonen och de därav följande skador på barnet och samtliga familjemedlemmarna.

NKMR's kassör Siv Westerberg lämnade en preliminär redogörelse för kommitténs ekonomiska ställning. Siv Westerberg informerade bl. a om bidraget på 25 000 kr som NKMR erhållit från en Stiftelse i Stockholm för inköp av dator, skrivare, fax och telefon. Siv Westerberg påminde också om audiensen i Europakommissionen som hon och NKMR's ordförande beviljades den 24 november 1997, i samband med en LVU-process som båda, såsom ombud och biträde, hade i Europadomstolen.

Slutligen föredrogs ett uttalande som efter vissa tillägg togs av mötet såsom resolution.


Resolution

Rikke Nielsens föredrag

Tillbaka till Rapporter

Tillbaka till NKMR:s huvudsida

Rapport_begaran_om_skadestand_for_familjer

Advokat Lennart Hanes brev med begäran om skadestånd för föräldrar och barn som drabbats av tvångsomhändertagande

 

  • Till
    Justitieministern och Socialministern

    På uppdrag av många klienter och med instämmande av åtskilliga kolleger får jag härmed påkalla att en utredning utföres med syfte att bringa upprättelse och utge skadestånd åt de barn och föräldrar som separerats genom tvångsomhänderagande av barnen med stöd av i princip enbart psykodynamiskt orienterade prognoser över förmenta risker för barnens framtida utveckling.

    I augusti 1997 uppmärksammades genom historikern Maija Runcis´ forskningar, som ledde till publicering av hennes doktorsavhandling Sterilisering i Folkhemmet, och engagerande artiklar i pressen (särskilt Dagens Nyheter) hur godtyckliga steriliseringar av vissa kvinnor utifrån rasbiologiska teorier kunnat utföras.

    Den stora icke minst internationella uppmärksamhet dessa olycksöden rönte föranledde socialministern Margot Wallström att å statens och Socialdemokratiska Partiets vägnar be om ursäkt och utlova skadestånd till de av sterilisering drabbade. Hon betecknade tvångsåtgärderna som övergrepp och barbari.

    Det är svårt för att inte säga omöjligt att förbigå likheten i grunderna för tvångsomhändertagande av barn i vissa fall med tvångssteriliseringarna. Det socialdemokratiska partiet torde bära huvudansvaret för den människosyn som möjliggjorde tvångssteriliseringarna på sätt socialministern tillstod liksom även vad beträffar åtskilliga tvångsomhändertaganden av barn efter 1974-1975, dvs starten för vad som kom att kallas mjukdatamålen, vari psykologprognoserna fick styra besluten.

    Runcis uppmärksammar dessa likheter i sin avhandling men har inte närmare utrett skuldfrågan och det politiska ansvaret för tvångsomhändertagandena av barn. Jag citerar emellertid följande (sid 56):

    "Professionaliseringen inom det socialpolitiska området medverkade till att de sociala problemen fokuserades på den enskilda individen, och läkare och politiker sökte gemensamt lösningarna utifrån rasbiologiska teorier i stället för att se till samhällets strukturella brister,
    -----
    På så vis kunde rashygienen omfatta traditionellt konservativa moralnormer och rationella vetenskapliga utopier. I fokus för rashygienen ställdes samhällets intresse framför individens och familjens. Utifrån denna aspekt kom socialdemokraterna att bli de främsta bärarna av dessa kollektivistiska tankegångar där rashygienen i detta sammanhang fick en överordnad betydelse i samhället."

Vidare hänvisas till överläkaren, psykiatrikern Henning Beijers artikel i Svenska Dagbladet den 24 september 1997 där han uppmärksammar de många slående likheterna mellan motiven för tvångssteriliseringarna och vissa tvångsomhändertaganden och träffande uttalar: "Typen av ingrepp beror sedan på vilken teori som ligger till grund. Befolkningshygieniska teorier innebär att man tar till sterilisering, medan psykologiska och sociologiska teorier gör att man tar barnen från föräldrarna.

Bland mina klienter har jag sedan länge plågats av det förbluffande förhållandet att skötsamma, hederliga och vid sina barn innerligt fästade föräldrar berövas dessa med stöd av psykodynamiskt orienterade prognoser som alltför mycket påminner om fantasifulla och ibland dessutom elaka beställningsjobb.

Jag har därför sökt uppmärksamma domstolarna på missförhållandena - senast i bifogade revisionsinlaga till Regeringsrätten, daterad den 3 juli 1998. Därav kan framgå att jag hoppas att domstolarna skall förmås misstro och avfärda de psykodynamiska prognoserna som charlataneri.

För att underlätta för domstolen att lämna ett värdefullt prejudikat har jag lämnat en politisk och historisk översyn och en framställning av synsätt och teorier enligt de psykodynamiska trosföreställningarna.

Jag har i min framställning på intet sätt sökt förlöjliga deras teorier och/eller trosföreställningar utan låtit dem genom insiders komma till tals så som de presenterat sig och sin prognosmetod i den närmast 400-sidiga statliga utredningen SOU 1986:20 BARNS BEHOV och FÖRÄLDRARS RÄTT med undertiteln Socialtjänstens arbete med utsatta familjer.

Envar av oss kan ju med en så enkel och kontrollerbar metod som att gå till sig själv och sina närmaste finna att varken livet eller människorna fungerar på det sätt som framträder i dessa teorier.

Jag hänvisar till inhemska forskares kritik av dessa prognoser, främst professor Lennart Sjöberg. Kritiken utomlands är väl så uttalad. Se exempelvis Hagen: Whores of the Court - redan för 20 år sedan skröt de amerikanska psykologerna med att ha tagit över "the Court-room.".

I revisionsinlagan berörs även det material som visar att en viss falang inom det socialdemokratiska partiet ställde sig bakom och stoppade ansatserna till att lagstiftningsvägen komma tillrätta med de grövsta avarterna i de psykodynamiska teoriernas genomslagskraft. Vilket tycks sammanhänga med fackliga intressen i att ej förlora arbetstillfällen.

Denna till synes groteska förklaring är emellertid vetenskapligt utredd och påtalad (men nedtystad) i Alf Ronnbys doktorsavhandling SOCIALSTATEN Till kritiken av socialteknokratin (Lund 1981). Författaren uppmärksammar bl a hur det avlönade hjälparbetet med familjer tedde sig allt mera groteskt och hade urartat från att söka lösningar på problem till att omdefiniera dem till förmån för socialarbetarnas sysselsättningsbefrämjande arbetsuppgifter. I sin sammanfattning på engelska framhåller han:

"A consequence of the state's dominance of welfare is that it assumes a different character. This is not based on friendship, love, solidarity and intimate social relations. Instead, welfare has become a special impersonal function in a formal system of social services.

Welfare in this way has been uncoupled from the personal spheres of both the welfare worker and the client. Welfare work has become a factor of production in a welfare machine and the client has become an object for treatment."

I en PM till Länsrätten har jag understrukit den grundläggande likheten i att människor stämplas som undermåliga för att med stöd av ovetenskapliga teorier berövas sin förmåga att få respektive att få behålla egna barn.

I båda fallen rör det sig om cynism och människoförakt enligt vilket kvinnor respektive föräldrar degraderas till objekt för att få sina mest grundläggande rättigheter hanterade hur som helst. Ett uttryck för den ohämmade makten är exempelvis att visa trots mot myndigheter meriterade för operation liksom numera för samhällsvård.

Det av mig avidentifierade fallet Tim och Tina T är ett värdefullt åskådningsmaterial över hur hyggliga föräldrar kategoriseras som undermåliga och utan egentlig bevisning men med stöd av en slags ockultism kamouflerad med psykologiska och sociologiska termer frånhändats sitt barn. Detta och den av Ronnby beskrivna maskinmässigheten är särdeles rikhaltigt representerade av en stor skara förstå-sig-på-are alla med markerat föräldrafientliga uppfattningar om föräldrarnas oförmåga att tillgodose barnets abstrakta behov.

I min inlaga berörs även allvarliga missgrepp från det för barnet förordnade ombudet. Jag anhåller att departementen inte bara närmare granskar denna advokats egenartade inställning till barnets hälsa som svårligen kan ses som annat än merkantil anpassning till socialbyråkratins maktposition.

Missförhållandena är inte knutna till den ifrågavarande advokaten utan ingjutna i själva systemet. Att barnet försetts med eget ombud som numera omvandlats till dess ställföreträdare i processen i motpartsställning till föräldrarna är en försvagning av rättssäkerheten. I de av mina fall där en lyckosam återförening skett av barn och föräldrar och där skadestånd utverkats till föräldrar efter utslag i Europakommissionen eller Europadomstolen har barnets ombud alltid stött socialförvaltningens ståndpunkt. I de faktiskt ganska många fall där jag med framgång biträtt föräldrarna mot en separation eller för en återförening har barnets ombud så gott som alltid stött socialförvaltningens ståndpunkt. Fientligheten gentemot barnets familj och mot barnets föräldrar är i regel påfallande. Jag har heller inte mött några nya eller eljest värdefulla ståndpunkter från barnets ombud.

Socialförvaltningarna har redan en stark för att inte säga otillständigt stark ställning i omhändertagandeprocessen med oerhörda ekonomiska resurser, ett maximum av tid för bearbetning och rika möjligheter att engagera kunniga jurister internt eller externt samt icke minst obegränsad tillgång till psykologisk "expertis". Redan häri framträder en sådan obalans mellan parterna att det är suspekt att socialförvaltningar via barnets ombud och ställföreträdare tilldelas en partner och medspelare.

När det numera finns en vilja att spara på offentliga utgifter borde något så destruktivt som barnets ombud i offentligrättsliga sammanhang avskaffas.

Kopia av denna skrivelse har överlämnats till de politiska partierna och deras ungdomsorganisationer.

Stockholm den 20 augusti 1998

Lennart Hane
Advokat

Tillbaka till rapporter

Till Artikelindex

Tillbaka till huvudsidan

RÄDDA MAMMORNA

RÄDDA MAMMORNA

Av Krister Pettersson, civilingenjör

 

 

 


Krister Pettersson är en internationellt verksam civilingenjör. Han är också styrelsemedlem i Familjekampanjen.
Artikeln nedan är tidigare publicerad som insändare i Sydsvenska Dagbladet den 6 maj 2007.
Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 Rädda mammorna, utropar Röda Korset i en färsk kampanj med helsidesannonser.

 

 ”Genom att använda mammor som strategiska måltavlor i krig drabbas inte bara mammornas fysiska och psykiska hälsa. Hela familjens hälsa drabbas. Hela samhället drabbas. Det blir en kedjereaktion” säger Röda Korset i texten.

 

Trots att vi alla känner igen beskrivningen av familje- och samhällsproblem när kvinnor inte kan fungera, är det inte det politiska ”kriget” i vårt land mot de mammor, som ägnar sig åt just familjens vård och hälsa som Röda Korset tänker på. Det är i stället detta hemska, att mammor, mödrar, kvinnor förnedras, skadas, våldtas och dödas i riktiga krig. Med stor skada för många fler än för den skändade kvinnan själv - för hennes familj, för hela hennes samhälle.

 

 Men beskrivningen av skadeeffekterna är densamma som för ”kriget” mot de svenska mammor, mödrar och kvinnor i vårt land, som hindras från att fungera, att vårda och sköta sina barn och sin familj - skadorna på hela samhället blir stora. Och sådana skadebeskrivningar av tillståndet i det svenska samhället kan vi läsa om ofta - t ex i SDS 26/10 (B Ramel) eller nu den 29/4 i SvD, som bl.a. redovisar att ungdomars självmordsförsök är fyrdubblade jämfört med 1980.

 

 Fast i alla dessa skadebeskrivningar vågar man inte nämna, att orsakerna bakom samhällsskadorna kan vara detta, ”att mammor, mödrar, kvinnor förnedras, skadas, våldtas och dödas” på politiskt vis i vårt land.  Att kvinnor förnedras, när de inte anses veta sitt eget och sin familjs bästa.  Att kvinnor skadas ekonomiskt, när de och deras makar berövas sina pengar.  Och politikerna våldför sig på kvinnors mänskliga rättigheter, att välja vård och fostran av sina barn enligt sin övertygelse och att inte diskrimineras för detta, som de ju blir, när de förvägras sin del av subventionerna.

 

 Det socialistiska ”kriget” mot familjens stöttepelare och VD: kvinnan som mamma, moder, och fostrare av barnen, har pågått sedan Marx och Engels. Falska liberaler agerar hjälptrupper och Gestapo under stridsropet "Jämställdhet!". Olof Palme deklarerade tidigt segern i kriget, när han skrev i en av sina böcker, "vem minns inte den s k hemmafrukampanjen, men i dag är hemmafrun död".

 

 Men skadeverkningarna efter den döda hemmafrun och de våldtagna mänskliga fri- och rättigheterna lider vi och vårt samhälle av - och får göra länge än. Ty den politiska nomenklaturan inom opinionsbildning och politik är berusade av segern. Maktfullkomliga och gynnade av krigsbytets subventioner gör de sig blinda för krigets och åsiktsförtryckets alla skadeverkningar. Tills den dag då skadorna är så uppenbart katastrofala, att det publiceras helsidesannonser om att rädda barnen med bittra anklagelser mot de anpasslingar, som valde att inte se.

 

 

********

 

 NOT: Familjekampanjen (av Palme benämnd hemmafrukampanjen i hans nämnda bok) har sitt ursprung i den väldiga namninsamling i protest mot den nya familjepolitiken som Brita Nordström m.fl. organiserade runt 1970. Kampanjen har sedermera förgrenat sig i ett antal protestorganisationer som Haro, Föreningen för barnens rätt till föräldrarnas tid, Hemmaföräldrar, Föräldraupproret, Aktionsgruppen Föräldrar, NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) m fl.

 

 

Svensk familjepolitik - inget att ta efter!

Resumé av Krister Pettersson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Rädda Barnen irrar bort sig

Rädda Barnen irrar bort sig

Av BO AMMER

 

 

Bo Ammer är en hängiven samhällskritiker och flitig debattör.

Artikeln är tidigare publicerad i Nerikes Allehanda den 15 januari 2003.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Under senaste tid har några fall av barnmisshandel fått stor uppmärksamhet i media. Samhället, med organisationer som Rädda Barnen, har ett stort ansvar i att på lämpligt sätt stödja familjer så att tragedier av detta slag inte inträffar.

 

Som en motbild står det lika uppmärksammade Oskarshamnsfallet, där en socialnämnd tillsammans med en inhyrd entreprenör med häpnadsväckande metoder utrett och dragit slutsatser kring ett barns eventuella skyddsbehov. Jag tror inte att någon, som följt tv-programmet och den efterföljande debatten, kunnat dra slutsatsen att Oskarshamnsbarnet befunnit sig i större fara för sin hälsa och utveckling, än vad de flesta barn i Sverige befinner sig i.

 

Det känns därför särskilt angeläget att diskutera hur samhällsinsatserna prioriteras. Det förefaller mig som om stora resurser har riktas mot ett barn som uppenbarligen skulle erhålla en god uppväxt med sina kärleksfulla föräldrar samtidigt som samhället blundar för barn som faktiskt far mycket illa.

 

ETT EXEMPEL på detta är det senaste fallet av misshandel i Sundsvall. Ett annat exempel är den så kallade Örebropedofilen. I det senare exemplet har dessutom socialtjänsten i Örebro haft långvarig kontakt med den aktuella familjen, utan att ha förmåga att se barnens utsatthet, trots att barnens pappa uttryckt starka farhågor till socialsekreterarna.

 

Jag förväntade mig därför att Annika Åhnberg, ordförande i Rädda Barnen, skulle ta initiativ till en diskussion om socialtjänstens arbetsordning vid sitt framträdande i SVT:s Aktuellt 7 januari. Min besvikelse blev stor när hon inledde med att anklaga dem som ställt sig kritiska till Oskarshamnsfallet för att kritikerna inte intresserat sig för barnet, utan enbart inriktat sig på de vuxnas behov. Det är beklagligt, att en ledande företrädare för en barnrättsorganisation underlåter att beakta ett barns rätt till sina föräldrar, till sina mor- och farföräldrar, till sina rötter.

 

ÅHNBERG berättade vidare, att Rädda Barnen skall utge en "manual" för personal på barnavårdscentralerna, vilken skall hjälpa personalen att "avslöja" barn som far illa i hemmet. Via manualen skall man bland annat få lära sig, att barn med synfel, hörselnedsättning, talfel m m, har drabbats av dessa åkommor genom att dessa barn misshandlas i sina hem. Med en starkare anmälningsplikt, skall slutsatserna av dessa observationer omgående anmälas till socialtjänsten.

 

Aktuellt visade även ett reportage från ett sjukhus där en läkare vittnade om hur svårt det var för sjukvården att upptäcka och avslöja misshandelsfall. På det aktuella sjukhuset hade man bildat ett arbetslag med flera olika experter som samarbetade för att bekräfta eller avvisa misstankar om misshandel. Reportaget bekräftade de mycket stora svårigheter, även de mest erfarna läkare stod inför i dessa avseenden.

 

Personalen på barnavårdscentralerna skall alltså genom att titta i barns ögon, öron eller munnar ställa diagnoser, som landets ledande expertis inte klarar efter medicinskt, vetenskapliga undersökningar. Rädda Barnens manual skall möjligen kompletteras med instruktioner om hur man lägger stjärna med spelkort och hur man läser i kaffesumpen så, att den ställda diagnosen blir ordentligt underbyggd från början.

 

DET ÄR högst anmärkningsvärt när en så ledande barnrättsorganisation som Rädda Barnen tar till charlatanska metoder för att komma till rätta med misshandel av barn. De som blir mest lidande av felaktiga diagnoser och därpå följande felaktiga behandlingar, är just de barn som Annika Åhnberg säger sig vilja värna om.

 

Om Åhnberg tror, att det blir ekonomiskt fördelaktigt för samhället med den charlatanska genvägen, framför den vetenskapliga och läkarmässiga vägen, så tror hon fel. Felbehandlingar har kostat samhället oerhört mycket och då inte minst i mänskligt lidande.

 

Innan Rädda Barnen helt irrar bort sig, uppmanar jag Annika Åhnberg att vända om. Eller har jag missförstått innebörden av organisationens namn?

Fullföljer man sina planer, så är man på god väg att skapa verkligt rädda barn.

 

 

 

LVU behöver ändras från grunden. Av Bo Ammer

 

Vi blev lurade från början. Av Emma Nordander

 

Föräldrapar får inte hem sin treårige son. Av Emma Nordander  

Oskarshamnsfallet "För dumma" för att ha barn. En samling artiklar

 

Oskarshamnsfallet: Hur långt har socialtjänsten rätt att gå när det gäller att kränka den personliga integriteten, när de bedriver sin utredning? 

Av Susanna Svensson

 

Hur odugliga föräldrar ska vi tåla? Av Göran Rosenberg

 

Ett grundläggande systemfel. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

Rädda barnen från Rädda barnen och Bris

Rädda barnen från Rädda barnen och Bris

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR. Inlägget har sänts till Allehanda som en replik men dess öde är ännu okänt.



 

I Allehanda 2007-08-29 läste jag artikeln med rubrik "Rädda barnen kräver bättre skydd för fosterbarn". Bakgrunden till artikeln är den statliga utredningen ledd av Göran Johansson, som visar att fosterhemsplacerade barn under årtiondena har utsatts för vanvård och övergrepp. Och, för att undvika att barn i dag ska råka ut för samma sak framför Rädda barnen att en opartisk instans ska inrättas vid länsstyrelsen.

Av artikeln framgår att ordf. i Rädda barnens lokalförening i Sollefteå, tror att en sådan instans kan vara som ett slags lokalt Bris som kan föra barnens talan.

Rädda barnen och Bris har varit mycket framgångsrika lobbyorganisationer. De har nästan fått myndighetsstatus och Bris får statliga bidrag för sin verksamhet. För 2007 har t ex Bris fått en miljon sex hundra tusen kronor (1 600 000 kr). Men varken Rädda barnen eller Bris har tidigare brytt sig om de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnens belägenhet. Som privatpraktiserande jurist och ordf. i NKMR, har jag blivit kontaktad av åtskilliga tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn som har berättat om för mig att de har ringt till dessa organisationer och bett om hjälp, men de har blivit avvisade.

 

Det är snarare tvärtom så att både Rädda barnen och Bris har aktivt bidragit till att åtskilliga tusentals barn har blivit tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade. I artikeln "Filmjölk bevis för incestbrott" (DN 13/10 1995) riktar psykiatern Tomas Eriksson stark kritik mot Rädda barnen. Han skriver: "Ett tungt ansvar för att dessa myter kommit till spridning åvilar Rädda Barnens riksorganisation som givit spridning åt dem i en lång rad kvasivetenskapliga skrifter i ämnet som till exempel "Mot dessa våra minsta" av Monica Dahlström-Lannes. Denna och andra liknande böcker används dessvärre som utbildningsmaterial inom polis och åklagarväsendet och vid utbildning av psykologer, socialarbetare och daghemspersonal. De myter som förts fram av Rädda Barnen på detta sätt ligger också ofta till grund för den verksamhet som bedrivs av de förmenta domstolsexperterna."

Rädda barnens psykologer har också farit fram med sina dockor med förstorade könsorgan som har använts i sexualbrottmål. I artikeln "Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott" (SvD, 1997-09-24) skriver prof. Knut Ahnlund om de "känslolösa och förkastliga uttröttningsmetoder för att avpressa ett litet barn "sanningen", bland annat med hjälp av iscensatta efterdramatiseringar, osmakliga och infantila skådespel som genomförs med hjälp av dockor med förstorade könsorgan, representerande de inblandade."

Bris har "uppmanat" barn att anklaga sina föräldrar för misshandel, varefter
barnen har tvångsomhändertagits och fosterhemsplacerats - även i fall där föräldrarna har blivit frikända i brottmålet - och blivit utsatta för allsköns misshandel i likhet med den misshandel som Göran Johansson och hans medarbetare rapporterade om.

Det sista som barnen behöver är ytterligare en organisation som ska profitera på dem under mantrat "barnets bästa".


Rädda barnen kräver bättre skydd för fosterbarn

 

Omhändertagna barns rättslöshet
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Behandlingshemmet Ekbacken i Småland
Reportage från Sveriges Television, Uppdrag granskning


Tillbaka till Artiklar

 

 

PSYKOPATER

 

PSYKOPATER

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 

 

 

 

Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.



Sven-Erik Bergs barnbarn blev omhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn. Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

 

Sven-Erik Berg har skrivit artikeln nedan för NKMR:s hemsida.

 

 

 

 

Helt nyligen har jag tagit del av ett inlägg på NKMR:s hemsida där någon ifrågasatt friskheten hos de socialarbetare som via LVU bedriver familjesplittringspolitik.

 

Personligen har jag i flera års tid haft klart för mig att det inom barn- och familjeomsorgen tycks förekomma många gravt känslomässigt störda individer.

 

I ett och samma LVU-ärende har jag stiftat bekantskap med fem (5) socialsekreterare. Alla har/hade spruckna äktenskap/relationer bakom sig. Alla fem visade sig uppfylla de kriterier som är mest utmärkande för psykopater Alla saknade totalt förmåga att känna skuld, skam eller ånger, trots att de gjort sig skyldiga till mobbing, grov kränkning, förtal samt i övrigt gjort sig skyldiga till en serie lagbrott.

 

Alla fem hade osedvanliga talanger beträffande ljugandets ädla (?) konst . Vare sig det handlade om skriftlig eller muntlig framställning, förekom osanningar i var och varannan mening. Dessa allvarligt störda individer tog sig friheten att å yrkets vägnar uttala sig om föräldrars och andra människors ”bristande empati”. En annan klyscha som de lyckats lära sig var ”barnets bästa”, och detta begrepp stoppades pliktskyldigast in här och där, för det skulle så vara.

 

Ibland kan vi läsa i tidningarna att personal inom de sociala myndigheterna blivit hotade. Det är i och för sig inte förvånansvärt om så är fallet. Vi skall dock komma ihåg att påståenden om hot kan komma från de grupper som satt i system att ljuga, ljuga och åter ljuga.

 

 

 

Myndighetsmaffian
Av Sven-Erik Berg

 

 

BARNAROV
Av Sven-Erik Berg

 

 

Inte bara Oskarshamn
Av Sven-Erik Berg

 

 

Tillbaka till artikelindex

 

 

                                                                      

 

Psykologisk avhandling ger: Mörk bild av fosterhemsvården

  • Psykologisk avhandling ger:

     

    Mörk bild av fosterhemsvården

    Av Barbro Holmberg, socionom.

     

      

Recensionen nedan är tidigare publicerad i PsykologTidningen - 21 - 1990. När recensionen skrevs var Barbro Holmberg redaktör på PsykologTidningen. Numera arbetar hon som sakkunnig åt bistånds- och migrationsministern på UD, med ansvar för barnfrågor.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • Leg psykolog Anita Cederström har i en unik undersökning följt 25 barn i åldrarna 4-12 år som har placerats i fosterhem. Endast fem av barnen utvecklades positivt.

    - Det är inte kvalitén på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig, säger Anita Cederström.

    - Tanken med fosterbarnsvård är att barnet ska få en bättre miljö än den som föräldrarna kan erbjuda. De ska få bättre identifikationsobjekt, bättre vuxna att relatera till och därmed ska en positiv utveckling främjas. Men många av de barn som placeras i fosterhem har en så svår psykisk problematik att de är i behov av kvalificerad professionell behandling.

    - Det är naivt att tro att vanliga, hyggliga människor ska kunna klara av att möta den ångest och den aggressivitet som många av barnen bär på. Fosterföräldrar förväntas klara av sådant som barnpsykoterapeuter på barnpsyk har svårt att hantera.

    Det säger teg psykologen och forskaren Anita Cederström som just lagt sista handen vid sin avhandling Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik. Anita Cederströms avhandling är en delstudie i "Barn i kris-projektet" och beskriver 25 barn i åldrarna 4-12 år som har placerats i fosterhem. "Barn i kris-projektet" är en totalundersökning av alla de barn som under 1981 och första halvåret 1982 placerades av Malmö socialförvaltning.

     

    Barnet i fokus

    När Anita Cederström påbörjade sin forskning pågick en starkt polariserad debatt om fosterbarnsvård. Forskarna på Barnbyn Skå som startade projektet Barn i kris stod för en kritisk och restriktiv hållning som ibland tolkades som ett definitivt avståndstagande från fosterbarnsvård över huvud taget.

    - Min studie startade alltså under en tid då debatten stundtals var mycket konfrontativ och stämningen hätsk. Att jag började i ett sådant läge med Skå-ideologin i botten har gjort det besvärligt för mig, eftersom det funnits en misstänksamhet mot mina resultat som i stort stöder den inställning som vi hade i början av 1980-talet. Det metodologiska arbetet med avhandlingen har således ställt extra stora krav på redovisningen av tolkningar och förutsättningar.

    Anita Cederströms fokus är barnen. Hon har undersökt barnets relation till föräldrarna, hur barnen relaterar till fosterföräldrarna samt hur barnen utvecklas i intellektuellt, känslomässigt och socialt avseende.

    Barnen, föräldrarna och fosterföräldrarna har intervjuats vid två tillfällen, 50 dagar efter placeringen och två år efter placeringen. Dessutom har socialarbetarna intervjuats, både den utredande socialarbetaren och den som ansvarat för placeringen.

    Barnen har också fått genomgå olika test; utvecklingsnivåtest, Rorschach och för studien specialkonstruerade test. Bland annat har ett separationstest som innebär att barnen förevisas bilder av separationssituationer av olika dignitet använts. Intervjuaren har beskrivit vad bilden föreställer och sedan frågat hur barnet tror att barnet på bilden upplever situationen.

    - Det finns t ex en bild som visar ett barn som ligger i sängen och en förälder som är på väg ut ur sovrummet. För mig är det en högst vardaglig situation; föräldern har varit inne och sagt godnatt till barnet. Men många barn i studien upplever bilden som mycket laddad. En flicka sade t ex att barnet på bilden har varit olydig och får nu sitt straff; hon får gå och lägga sig utan mat och där får hon ligga i mörkret.

    I Barn i kris-studien har också ett språktest använts som kom att fungera projektivt:

    - Barnen fick ett antal bilder och olika pratbubblor som de skulle kombinera med bilderna. En del barn konstruerade små historier som man förstod handlade om deras eget liv.

    Hela materialet med djupintervjuer, test och observationer blev så småningom jättelikt. Bara att lyssna igenom det bandade materialet tar cirka två och en halv månad.

    - För varje tolkning har jag gått igenom hela materialet, vilket varit en oerhört tidsödande process. Jag har levt i månader med varje barn och försökt att nästan krypa under skinnet på dem för att förstå hur de upplever sin situation.

     

    Relationens betydelse

    Syftet med studien är att försöka förbättra möjligheterna att förstå vad som händer med barnet på ett psykologiskt plan när det placeras i fosterhem, vad det innebär för ett barn att bli fosterhemsplacerat. En utgångspunkt för studien är, att barnens tidigare relation till föräldrarna har betydelse för hur barnen hanterar separationen och hur de relaterar till fosterföräldrarna. Undersökningen av hur barnen anpassar sig i fosterhemmet sker därför mot bakgrund av det förhållningssätt som föräldrarna haft till barnet före placeringen:

    - Att föräldrarnas förhållningssätt har betydelse för barnens anpassning och förmåga att knyta an till andra vuxna har alltså inte prövats. Det som har undersökts av hur barnets anpassning gestaltar sig mot bakgrund av relationen till föräldrarna.

    Med föräldra- och barnintervjuerna som bas skattades så relationen mellan barnen och föräldrarna, en kategorisering som tog fasta på hur förälderns dominerande förhållningssätt till barnets behov såg ut. Två huvudgrupper utkristalliserades därmed:

    - En huvudgrupp av föräldrar som kan se, acceptera och anpassa sig till barnets behov. Det är föräldrar som kan se barnet som en separat individ, skiljt från föräldern själv, som alltså har förmågan att uppfatta barnets behov. Därmed inte sagt att de är idealiska föräldrar som alltid använder sin förmåga. Men en sådan förälder kan i intervjun t ex säga: 'Lisa bor där i fosterhemmet, och jag längtar mycket efter henne och skulle helst vilja ha henne boende här. Men jag tror att hon har det bra där i fosterhemmet, och jag vet inte om jag gör rätt att ta hem henne hit när allting är så rörigt." Dessa föräldrar har alltså möjlighet att tänka en sådan tanke, uttala den och mena allvar.

    - Den andra huvudgruppen är föräldrar som alltså inte kan se sina barns behov som något skiljt ifrån deras egna. De egna behoven står i förgrunden och barnet ses i vissa fall som en förlängd del av dem själva. När jag undersökte denna grupp i avseende på vilket sätt förälderns egna behov dominerade kunde jag urskilja tre undergrupper, föräldrar vars förhållningssätt kan karaktäriseras som rejekterande, symbiotiskt eller ambivalent.

    Även i den första huvudgruppen kunde två underkategorier urskiljas på kriteriet om huruvida förälderns egna psykiska och sociala problem har kommit att påverka barnets vardag så till den grad att barnets behov har försummats. Den ena gruppen kategoriserades som försummande föräldrar, d v s de föräldrar som försummar barnets behov på grund av att de är alltför upptagna av sina egna problem.

    - Barn som, trots svårigheter, ändå haft en någorlunda ordnad social tillvaro har jag kategoriserat som nyanserat hållna barn. Det är inte något bra begrepp, eftersom det låter som om dessa föräldrar och barn inte alls hade några problem. Så är inte fallet, men avgörande är att föräldrarnas problematik har inte drabbat barnet på djupet.

     

    Rejekterade barn

    De rejekterande föräldrarna utmärks av en oförmåga att ta till sig barnet känslomässigt. Barnet uppfattas medvetet eller omedvetet som någonting främmande, klandervärt eller ibland till och med obehagligt. Förälderns egna behov dominerar och att barnet har egna behov uppfattas inte alls.

    - I flera fall finns hos föräldern en stark generell rädsla för närhet som t ex tar sig uttryck i att föräldern har svårt att rent fysiskt vara nära barnet. Närhet upplevs som något obehagligt.

    Resultaten visar att de rejekterade barnens sätt att relatera är styrt av deras starka behov av kärlek och närhetslängtan. De försöker desperat att få uppmärksamhet och kärlek, ibland på ett nästan självutplånande sätt:

    - Det som utmärker dessa barn är det "slurpiga" förhållningssättet; de är krävande och pockande och helt upptagna av att finna vägar för att få uppmärksamhet. Det är en strategi som de har utvecklat i förhållande till föräldrarna, och den strategin fortsätter de att utveckla i fosterhemmet. Det finns en stor risk att fosterföräldrarna omedvetet upprepar föräldrarnas förhållningssätt. Barnens omättliga krav och starka sug efter närhet leder i vissa fall till att fosterföräldrarna drar sig tillbaka.

    Det visar sig också att de rejekterade barnen ofta flyttar tillbaka till föräldrahemmet efter kort tid:

    - Det finns starka psykiska kraftfält kring dessa barn som också är laddade med en aggressivitet som ofta ligger latent. De har aldrig knutit an till fosterföräldrarna, och dessa barn har inte heller kommit att bli viktiga för fosterföräldrarna som sällan motsätter sig barnens hemgång. De går hem till en situation som ibland är värre än den var vid placeringen. Dessa barn har redan en syndabocksroll och placeringen förvärrar denna.

     

    Symbiotiskt hållna barn

    Föräldrar som har ett symbiotiskt förhållningssätt utmärks av att de inte kan skilja sig själva från barnet. Barnets behov uppfattas som om de vore desamma som de egna behoven. Barnet ses som en del av föräldern själv, och föräldern kan inte föreställa sig att barnet t ex kan uppfatta en situation annorlunda än vad föräldern själv gör.

    - Barnet ses dock som något fint och förnämligt, det är en del av föräldern och därför är de goda och fina barn. Det innebär att de symbiotiskt hållna barnen får en del positiva vinster, det finns ofta värme och närhet i relationen och barnen får uppskattning från föräldrarnas sida.

    De symbiotiskt hållna barnen far illa i fosterhemmen. De har en extrem stark identifikation med föräldrarna, de är egentligen "ett med föräldrarna och därför mycket separationskänsliga:

    - Dessa barn är beroende av fysisk närhet till föräldrarna, därför upplevs separationen från föräldrarna som hotfull och som något mycket plågsamt. De är helt upptagna av föräldrarna och av att hålla tanken på föräldrarna vid liv: "Var är de, vad gör de, är de döda eller finns de kvar?" En pojke hade starka suicidfantasier när han hamnade i fosterhemmet. Han beskrev målande hur hans familj "var som olika delar när de var utspridda". För honom var familjen en helhet först när de i princip vistades i samma rum.

    Dessa barns extrema separationskänslighet styr deras sätt att förhålla sig till fosterföräldrarna. I de fall där barnen placeras i okända hem blir det aldrig fråga om något relaterande. Det visade sig också att de flesta symbiotiskt hållna barnen flyttade tillbaka till hemmet efter kort tid.

    - De går också ofta hem till en situation som har förvärrats, psykologiskt sett. Fosterhemsplaceringen har provocerat förälderns hela upplevelse av sig själv, och förälderns grepp kring barnen hårdnar ytterligare när barnen kommer hem.

     

     

  • Fosterbarnens
    Föräldrarelationer

    Av 25 undersökta barn kategoriserar Anita Cederström dem i följande huvudgrupper:

    Grupp 1

    . Föräldrarna kan se barnet som en separat individ och har förmåga att uppfatta barnets behov.

    I denna grupp ingår sju barn:
    - 5 barn till försummande föräldrar
    - 2 barn till nyanserade föräldrar

    Grupp 2

    . Föräldrarna kan inte se sina barns behov som något skiljt ifrån sina egna. De egna behoven står i förgrunden.

    I denna grupp ingår 18 barn:
    - 5 barn till rejekterande föräldrar
    - 5 barn till symbiotiska föräldrar
    - 8 barn till ambivalenta föräldrar

    Samtliga barn i grupp två utvecklades negativt av fosterhemsplaceringen. Endast en kategori, de försummade barnen i grupp 1, visade en positiv utveckling, främst i socialt avseende.

 

  • Ambivalent hållna barn

    Det ambivalenta förhållningssättet utmärks av en blandning av ett mycket nära och ett avståndstagande förhållningssätt. Föräldern har sin utgångspunkt i de egna behoven som präglas av stark längtan efter närhet parallellt med en rädsla för närhet. Vad föräldern vill ha - närhet eller distans - är beroende av förälderns tillfälliga sinnesstämning som för barnet är helt oförutsägbart:

    - Om barnet blir för krävande och visar beroendetendenser avvisas det av föräldern. Det visar sig att många av dessa barn har gått igenom flera separationer. De har skickats iväg under långa tider till släktingar och andra.

    Dessa barn har en extrem tillagsinställning och ibland ett totalt tillbakadragande av de egna behoven. De ställer över huvud taget inga krav, de är bara vänliga och snälla och anpassar sig till situationen. I Rorschach framträder denna extrema anpasslighet tydligt:

    - Anpassligheten är för dessa barn en överlevnadsstrategi. Deras erfarenhet är att om de har varit bråkiga och ställt krav har de blivit bortstötta. En pojke säger i intervjun: "Jag är i fosterhem därför att jag bråkade med barnen på gården."

    Hade Anita Cederström endast undersökt barnens förmåga till anpassning i ett socialt perspektiv genom att intervjua lärare, fosterföräldrar och fritidshemspersonal hade dessa barn förmodligen bedömts som välanpassade:

    - Men det som kom fram i testen och i intervjuerna med dessa barn var att de mår mycket dåligt. I Rorsach kan jag se suicidrisker för några av barnen. Jag har visserligen använt ett suicidindex som är avsett för vuxna, så tolkningarna är något osäkra. Men om testprotokollet hade gällt en vuxen person hade det varit omedelbar fara för suicid. Även om jag måste vara försiktig i tolkningen står det helt Ilart att dessa barn är i behov av mycket stöd och hjälp.

    Försummade och nyanserat hållna barn De försummade och nyanserat hållna barnen klarar av att ta för sig av det som bjuds i fosterhemmet. Deras existens hotas aldrig och inte heller deras relation till föräldrarna av fosterhemsplaceringen:

    - Många av dem kan resonera om för och nackdelar med fosterhemmet och säga t ex: "Jag längtar efter pappa och mamma, men jag vill nog inte bo hemma när de super. Här i fosterhemmet är det lugnare."

    De nyanserat hållna barnens utveckling påverkas inte nämnvärt av fosterhemsplaceringen. Deras utveckling tar visserligen ingen dramatiskt positiv vändning, men de tar inte heller skada av att placeras. För de försummade barnen däremot sker en påtaglig positiv utveckling i socialt avseende - det är ju också i detta avseende som de har sina brister.

    Anita Cederströms avhandling visar med all tydlighet att barn vars föräldrar inte har förmåga att se och acceptera deras behov utvecklas negativt i alla undersökta avseenden. Endast en grupp, de försummade barnen, uppvisar en positiv utveckling, främst i socialt avseende:

    - Det verkar som om föräldrarna som har ett rejekterande, symbiotiskt eller ambivalent förhållningssätt till barnen hotas på djupet av att barnet placeras i fosterhem. Deras beteende gentemot barnet förstärks av själva placeringen så att de i ännu högre utsträckning drar in barnen i sin egen psykiska problematik eller överger barnen, faktiskt eller psykologiskt.

    Många av barnen i Anita Cederströms undersökning skulle kanske inte ha utvecklats så negativt om någon hade förstått och sett deras situation. Hon nämner som exempel en flicka som bodde tillsammans med sin pappa:

    - Pappan hade ett symbiotiskt förhållningssätt till flickan. Det fanns för honom inga gränser alls mellan honom själv och flickan. Anledningen till placeringen var att flickan hos sin dagmamma berättade om situationer som tydde på att pappan bedrivit otukt med dottern. När detta uppdagades placerades flickan hos sin dagmamma.

    - Pappan förstod absolut ingenting. Han var mycket upprörd och sade i intervjun att "de säger att jag utsatt min dotter för incest, det är inte sant", men i nästa ögonblick berättade han otvetydigt om incestuösa handlingar. Hans gränser mellan sig själv och flickan var helt utsuddade. Det han själv ville och kände uppfattade han att också dottern ville och kände.

    - Pappan tyckte ändå mycket om sin dotter och gav henne också mycket värme och närhet, det fanns alltså också något bra i relationen. Vid första intervjun, strax efter placeringen, fann jag att denna flicka, trots tätheten i relationen till pappan, inte var så påtagligt störd. Vid andra tillfället, två år senare, mötte jag en mycket deprimerad flicka med en självkänsla som låg på noll.

    - Hon hade helt tagit avstånd från pappan, skurit av honom. Men detta hade fått till följd att flickan också tagit avstånd från sig själv. Hon hade vänt sig ifrån allt positivt i livet, all lust, all glädje hade försvunnit och hon uppvisade en dramatiskt negativ utveckling såväl intellektuellt som känslomässigt och socialt.

    Denna flicka hade inte kunnat få en bättre fosterfamilj än den hon hade fått. Hon hade under flera år vistats hos dagmamman som hon trivdes hos. Dagmamman var inte moraliserande över pappan utan hade sett att relationen dem emellan inte bara var negativ. Hon hade sett att relationen också innehöll mycket av kvalitet.

    - Det som hade hänt med fosterföräldrarna vid andra intervjutillfället var att de tagit på sig en stor del av skulden för att flickan inte mådde bra: "Vi är nog inte så bra som fosterföräldrar, det hade kanske varit bättre att hon hamnat någon annanstans." Fosterföräldrarna förstod ingenting av vad som hänt inom flickan när hon hade tagit avstånd ifrån pappan, och de for också väldig* illa av hela situationen.

    - Fosterföräldrarna förstod ingenting och inte någon annan heller. Hade någon förstått styrkan i relationen hade man kunnat hjälpa denna flicka att behålla något av kontakten med sin pappa.

     

    Fosterföräldrarollen

    Denna flicka blev kvar i fosterhemmet av det skälet att det inte fanns någon möjlighet för henne att flytta hem igen. Men flertalet av de symbiotiskt och rejekterande hållna barnen i Anita Cederströms studie hade flyttat hem efter kort tid. Fosterföräldrarna hade inte heller ansträngt sig för att få behålla dessa barn:

    - Det är inte konstigt att fosterföräldrarna så lätt släpper iväg dessa barn och inte heller något att moralisera över. Det är ingen lätt uppgift som lagts på fosterföräldrarna. Det finns säkert de som klarar av att möta dessa barns ångest, oro och i många fall starka aggressivitet. Men jag har full förståelse för att en del fosterföräldrar backar inför uppgiften att arbeta med den här typen av djup psykologiskt problematik hemma i sitt vardagsrum, dag ut och dag in.

    Anita Cederström har gått igenom en lång rad faktorer. Hon har funnit att i det undersökta åldersintervallet har vare sig ålder, tidigare erfarenheter av upprepade separationer eller kontaktfrekvens med föräldrarna någon avgörande betydelse för vad som händer med barnet i fosterfamiljen.

    - Det är också tydligt att det inte heller i första hand är "kvalitén" på fosterhemmet som är avgörande för barnens utveckling. Avgörande är hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig.

    Man kan alltså inte ställa frågan om fosterhem är bra eller dåligt, menar Anita Cederström. För vissa barn kan det vara en bra åtgärd medan det för andra är direkt kontraindicerande.

    - Klart är dock att man måste lägga större vikt vid att försöka förstå den psykologiska situation som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem över huvud taget är möjligt eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet.

    - Jag tror att man måste utveckla mera förfinade metoder i arbetet med placering av barn i fosterhem och att utveckla andra behandlingsalternativ för barn som far illa.

     

     Fosterbarn och deras syskon

     Barnevernet og barnets beste

    Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse

    Brister i familjehemsvård - Ny metod avslöjar brister och möjligheter

    Statistikk og barnevern

    Fosterbarns rättslöshet

    Barn i familjehem omplaceras ofta

    Föräldrar till tvångsomhändertagna barn polisanmäler socialen

    Tillbaka till Artikelindex

    Tillbaka till Huvudsidan

     

     

     

     

     

     

     

Psykologin_och_rattsakerhet_av_astrid_holgerson

  •  

    Psykologin och rättssäkerhet

    Domstolarna måste ifrågasätta

    av Astrid Holgerson, filosofie doktor

 

  • Underlag till presentation av tillämpad vittnespsykologi och bakomliggande rättssäkerhetsaspekter

    Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål. Seminarium hållet i Stockholm, den 26-27 augusti 1995. Föredraget som är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/95 återges här med författarens benägna tillstånd.

  

  • Det finns en stor risk att psykologi missbrukas i rättsliga sammanhang. Vanligt förekommande har detta blivit i mål som har med sexuella övergrepp att göra - både i brottmål och i civilmål.

    I Sverige uppmärksammades detta problem redan i mitten av 1950-talet av den svenske professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi Arne Trankell i det s.k Lars-fallet som publicerades i Svensk Juristtidning (SvJT) 1956. Trankell blev i det fallet på åklagareris initiativ förordnad att som sakkunnig utreda tillförlitligheten av femårige pojken Lars' utsaga om att han utsatts för sexuellt övergrepp av en fönsterputsare som han hade träffat och följt med hem. En barnpsykiater hade talat med pojken och kommit fram till att pojkens utsaga var "sann", men åklagaren kände sig inte övertygad om detta. Trankells utredning kom att klarlägga en helt annan bakomliggande verklighet för pojkens utsagor än att han varit utsatt för sexuellt övergrepp. Åklagaren beslöt att inte väcka åtal (SvJT, 1956, sid 81-101).

    Lars-fallet är upprinnelsen till Trankells fortsatta arbete med att utveckla en systematisk metod för tillämpning av psykologisk kunskap vid utredning av enskilda rättsfall. Metoden, som i sin helhet presenterades 1963 i boken "Vittnespsykologins arbetsmetoder", har fått benämningen formell strukturanalys. Mycket förenklat kan man säga att metoden styrs av två övergripande formalkriterier, som gör att utredaren "tvingas " att systematiskt pröva alla tänkbara hypoteser som kan formuleras utifrån det faktiska materialet i det enskilda fallet. Den hypotesprövande analysen skall dokumenteras och redovisas på ett sådant sätt att domstol och parter självständigt kan bedöma den sakkunniges slutsatser. Huvudinstrumentet i utredningsarbetet är utsagepsykologisk realitetsanalys, som bl.a. grundar sig på teorin att autentiska utsagor om självupplevda faktiska händelser har egenskaper som saknas i konstruerade "berättelser". För en utförligare metodbeskrivning hänvisas till min avhandling "Fakta i målet - vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda rättsfall" (sid 36-49).

    Beträffande den utsagepsykologiska realitetsanalysen kan sägas att den omfattar en prövning av huruvida vissa grundläggande egenskaper föreligger i ett utsagematerial, vilka kan anses stödja utsagornas tillförlitlighet:

    - homogenitet, vilket betyder att olika delar av en berättelse bekräftar varandra vad gäller innehåll, tid, plats och deltagare etc;

    - uttryck av känsloupplevelser, positiva eller negativa - på ett adekvat sätt knutna till den redovisade situationen (hör samman med homogeniteten);

     - kompetens och unikitet, vilket innebär att utsagorna har en sådan särprägel att de inte skulle kunna komma till utan att det fanns ett verklighetsunderlag (här måste bedömningen ske utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet, dvs. just den aktuella utsagepersonens "kompetens");

     - detaljrikedom, där kvalitén på detaljerna (spontanitet, föränderlighet) är betydelsefulla;

     - komplikationer (man beskriver hur ett händelseförlopp störs på ett eller annat sätt);

     - citerande av samtal ur den aktuella situationen ("då sa hon till mig..");

     - plötsliga infall (genombrott av minnesbilder). vilket är utmärkande för berättelser om självupplevda händelser.

    Konsekvens och konsistens hos utsagor styrker däremot inte generellt utsagornas tillförlitlighet

    , utan ger snarare initialt upphov till antagande om ändamålsenliga konstruktioner, vilket måste prövas i det enskilda fallet.

    Säkerhet och bestämdhet kan inte heller anses vara tecken på en utsagas tillförlitlighet

    . Bender (1981, sid 148) menar att dessa - särskilt om de är påfallande - snarare kan ses som symptom på lögn och således bör ge upphov till största försiktighet hos domaren.

    Psykologiskt förhåller det sig också så att en överdriven säkerhet kan vara tecken på en underliggande osäkerhet, som man försvarar sig mot.

    Sammanfattningsvis kan sägas att tillämpad vittnespsykologi innebär ett systematisk psykologisk analys av uppkomstbetingelserna (verklighetsbakgrunden)för de faktiskt föreliggande utsagorna, uppgifterna och förhållandena i det enskilda fallet.

     

    Vad gör de "professionella" vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn - utreder eller indoktrinerar?

     Alltsedan slutet av 1970-talet harjag följt den internationella utvecklingen inom området sexuella övergrepp mot barn och den lavinartade produktionen av psykologisk (och "pseudopsykologisk") litteratur inom detta område. Denna litteratur var länge ensidigt inriktad på att presentera tecken på incest som man funnit hos barn vilka man trodde sig veta hade varit utsatta för övergrepp. Psykiatern Roland Summit var en av de första som trodde sig finna sådana tecken. Han formulerade i en artikel 1983 ett "anpassningssyndrom" hos barn som varit utsatta för incest (hemlighetsmakeri - hjälplöshet - anpassning - sent avgivet osäkert avslöjande - återtagande). Redan 1988 framfördes i vetenskaplig litteratur allvarlig kritik mot detta syndrom (t.ex. av Robert Emans i Journal of Clinical Psychology), och syndromet har senare, liksom andra presentationer av "mönster" eller "tecken" på incest, helt avvisats. Man har ej funnit något vetenskapligt stöd för att det existerar speciella "tecken" eller beteendemönster, vilka skulle kunna användas för att diagnosticera incest eller sexuella övergrepp. Nyligen har två klara uttalanden om detta gjorts:

     - "There is no single set of symtoms which automatically means that a person was a victim of childhood abuse" (American Psychological Association APA's Working Group's Interim Report, November 1994, on the Investigation of Memories of Childhood Abuse).

     - "No specific behavioral syndromes caracterize victims of sexual abuse" (ett consensus-uttalande från ett internationellt seminarium "The investigation of child sexual abuse" i Sätra Bruk 1994, publicerat av Michael Lamb i Expert Evidence, 1994, 2 (4), sid 151-56).

     Detta hindrar emellertid inte att man i svenska domstolar fortfarande åberopar "tecken" och "mönster" och Summits anpassningssyndrom. Från åklagarhåll argumenterar man exempelvis fortfarande på fullt allvar att ett återtagande av en incestanklagelse skall ses som ett stöd för att incest förekommit! Argumenteringar av detta slag accepteras ofta okritiskt av våra domstolar och återfinns sedan som domskäl för fällande domar.

    I två just nu aktuella resningsansökningar, som jag händelsevis fått kännedom om, har åklagarna i båda målen åberopat det sedan flera år avvisade Summits syndrom, och i det ena fallet t.o.m. bifogat Summits artikel från 1983 i sin helhet. Orsaken till detta är säkerligen att det fortfarande hänvisas till och citeras ur Summits syndrom i 1993 års reviderade upplaga av Socialstyrelsens allmänna råd (1991:3) samt i 1994 års upplaga av den nedan omnämnda boken "Mot dessa våra minsta". I Sverige har dessa två skrifter i hög grad bidragit till att framkalla incest - och övergreppsmisstankar i enskilda rättsfall samt till att snedvrida utredningarna av sådana misstankar.

    Många psykologer och psykiater har bidragit till att utifrån kliniska utgångspunkter och ensidiga material. eller utifrån ren hörsägeninformation i s.k. nätverk sprida ogrundade generella påståenden. Det kan t.ex. handla om tecken på incest och sexuella övergrepp, om förekomsten av daghemsovergrepp och rituella övergrepp, om "kroppsminnen" om barns s.k. traumatiska minnen och om manipulativa metoder för att få barn att "berätta". Förutom Summit kan här nämnas exempelvis David Finkelhoor, Lenore Terr, Frank Lindblad, Kaisu Akselsdotter, Sven-Åke Christianson, Tilman Fürniss, vilka alla framfört vetenskapligt ogrundade generaliseringar och spekulationer inom detta område.

    Psykologiserande spekulationer och ogrundade generella påståenden (myter) inom området sexuella övergrepp distribueras också i böcker skrivna av lekmän. I USA är det mest flagranta exemplet boken 'The Courage to Heal" (Bass & Davis, 1988), vilken sålts i närmare en miljon exemplar och som fått massor av människor, framförallt kvinnor, att tro att de varit utsatta och att med hjälp av terapeuter plocka fram "minnen" (repressed memories) om sexuella övergrepp.

    I Sverige är det mest skadliga exemplet från lekmannaområdet boken "Mot dessa våra minsta" (Dahlström-Lannes, 1990, 1991, 1992, 1994), vilken kommit att underminera polis- och åklagarutbildningen och lett till att man i Sverige numera i stor omfattning finner ledande och manipulerande polisförhör rörande sexuella övergrepp, ofta tillkomna efter samråd med socialtjänsten och barnpsykiatrin. Poliser (och åklagare) får i specialkurser felaktig generell information om incest och sexuella övergrepp (exempelvis det ovannämnda Summits syndrom). Avsnittet om förhör med barn i ovannämnda bok (sid 121 f) är skrivet utifrån antagandet att det förhörda barnet varit utsatt och att det gäller att få barnet att berätta. Det anges t.ex. (sid 130) fem skäl till att ett barn inte berättar (saknar ord; har förträngt, rädd; skuldkänslor; lojalitet). Det fundamentala skälet att barnet inte har något att berätta nämns överhuvudtaget inte! Man får också lära sig att "man skall tro på barn" och att "barn inte ljuger om sånt" I praktiken har detta medfört: att tro på barn innebär att tro att ett barn varit utsatt för övergrepp. Om ett barn bedyrar att ingenting hänt, så tror man däremot inte på barnet utan anser att barnet ljuger. Detta är integritetskränkande och förvillande för ett barn och kan leda till att barnets verklighetsuppfattning förvrängs.

    Att döma av innehållet i senare års svenska polisförhör rörande sexuella övergrepp synes manipulation genom utfrågning även läras ut för att kunna uppfylla de ovan omnämnda utsagepsykologiska kriterierna.

    Exempel:

    1. Om ett barn spontant återger vad en person sagt under ett händelseförlopp kan detta anses tala för att barnet berättar om något självupplevt. Numera ser man ofta i polisförhör att man frågar barnet om personen ifråga sagt något. Citat som på detta sätt tillkommer genom att förhörsledaren ställer direkta frågor ger självfallet inget stöd för att barnet återger något självupplevt.

    2. Ett annat sådant exempel är att om ett barn spontant kommer ihåg att man blev avbruten under ett pågående övergrepp (av att t.ex. mamma eller något syskon satte nyckeln i dörren) kan detta ses som ett stöd för att barnet berättar om något självupplevt. För att plocka fram en sådan uppgift ställs numera ofta i polisförhör frågor om man "blivit avbruten " någon gång. Om barnet på en sådan direkt fråga svarar ja och ger något exempel, kan detta vara en ren förhörseffekt och ger således inget stöd för att barnet talar om något självupplevt.

    3. På samma sätt tycks man få lära sig att med hjälp av frågor plocka fram detaljer för att sedan kunna hävda att "berättelsen" är detaljrik.

    Detta innebär missbruk och förvanskning av utsagepysykologisk kunskap och metodik.

    Manipulationer av detta slag kan klarläggas genom en utsagepsykologisk realitetsanalys av förhörsmaterialet.

    Utvecklingen i Sverige

    är således från rättssäkerhetssynpunkt särskilt bekymmersam, eftersom effekterna av f.d. polisen Dahlström-Lannes' bok blivit att de grundläggande polisutredn-ingarna rörande sexuella övergrepp ofta inte genomföres på ett objektivt sätt. Ofta är den utredande polisen, och även åklagaren, medlem i någon s.k. samrådsgrupp med barnpsykiatrin och socialtjänsten. Inom dessa samrådsgrupper och "nätverk" som bildats i Sverige, är man okunnig om eller värjer sig mot den internationella vetenskapliga forskning, som under senare år klarlagt att det saknas empiriskt underlag för många av de myter och föreställningar som spritts rörande incest och sexuella övergrepp. Genom inbördes påverkan förstärks inom dessa nätverk felaktiga föreställningar exempelvis om "tecken- på incest och om att sexuella övergrepp är mycket vanligt förekommande.

    Nätverkens infiltrering i rättsväsendet och spridande av Dahlström-Lannes' bok och hennes föreläsningsverksamhet (med stöd av Rädda Barnen och med bl.a. Riksåklagaren som avnämare) har - förutom underminering av polis- och åklagarutbildningen - även medfört att ledamöter i våra domstolar - ända upp till Högsta Domstolen - förletts att anamma empiriskt ogrundade påståenden (myter). Många domstolar har därmed förlorat sin förmåga att kritiskt och förutsättningslöst utvärdera såväl psykolog- som polisutredningar rörande sexuella övergrepp.

    Problemet i dag är inte att man har svårt att ta till sig att sexuella övergrepp sker - i stället tror man i dag alltför lätt att övergrepp skett och är inte beredd att ifrågasätta det.

    I ett alldeles färskt svenskt exempel, där en 8-årig flicka i ett videobandat polisförhör klart redovisat att hennes pappa inte gjort någonting sexuellt med henne utan hennes skada uppkommit under lek med hund, fortsätter Polisen att pressa flickan med ytterligare fyra "samtal", vilka ej dokumenteras vare sig på video- eller ljudband. Efter det sista odokumenterade "samtalet" med flickan antecknar polisen:

    "Efter detta möte samtalar jag med åklagaren och har önskemål om att barnpsyk snabbt ska komma in i ärendet. Jag märker att Karin har låst sig och att hon inte vill prata med mig om vad som hade hänt."

    Redan ett par dagar därefter tar barnpsyk (BUP) emot

    och har under en vecka fyra samtal med flickan. Vid samtliga dessa fyra samtalstillfällen på BUP fanns den utredande polisen i en ruin bredvid för att kunna "rycka in", om flickan började berätta. Detta är ett högst oetiskt handlande från barnpsykiatrins sida och är ur rättssäkerhetssynpunkt ett oacceptabelt tillvägagångssätt.

    Genom den vittnespsykologiska granskningen blev det i det här fallet klarlagt att polisen aldrig kallades in från sin "stand-by"-position på BUP, vilket klart bekräftar att det inte heller på BUP kom någon utsaga om övergrepp. Trots detta faktum formulerades det barnpsykiatriska utlåtandet så att misstankarna mot pappan kunde bibehållas och användas för att tvångsomhänderta flickan!

    Fallet Karin har nu i detalj analyserats och beskrivits i Örebro-tidningen Nerikes Allehanda (3 helsidor den 17 juni 1995 + därefter följande debatt). Förhoppningsvis kommer detta dokumenterade rättsövergrepp mot ett barn och hennes familj från ursprungligen polis- och åklagarmyndighet i samarbete med barnpsykiatrin - vilket inte är på något sätt unikt - att leda till sanktioner för de ansvariga och till ett allmänt uppvaknande och insikt om att hela detta område måste saneras.

    Det finns inom barnpsykiatrin ingen metod att utreda om sexuella övergrepp faktiskt ägt rum. På många håll har det utvecklats ett missbruk av "gamla" projektiva test, utifrån vilka man helt oprofessionellt framför spekulativa tolkningar om att ett barn kan ha varit utsatt för sexuella övergrepp - trots att dessa test eller observationsmetoder (t.ex. CAT och Erica-metoden) inte tillåter några sådana tolkningar.

    I Sverige har detta oprofessionella förhållningssätt tillåtits att breda ut sig med skydd av den svenska tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen, som praktiskt taget alltid i sina yttranden rörande enskilda fall bortförklarar och "ursäktar" klart oprofessionella utredningar. Utredarna och institutionerna riskerar således ingen påföljd. De som blir lidande är barn och deras familjer.

    Myndigheter som Socialstyrelsen och Riksåklagaren och organisationer som Rädda Barnen och BRIS och även Psykologförbundet har låtit sig involveras i det informella nätverksagerande, som säger sig arbeta för att "skydda barnen" men som i stället - till skada för barn och familjer - motverkar spridandet av relevant vetenskaplig kunskap och objektiv utredningsmetodik. I dessa nätverk byggs personliga relationer upp mellan de olika yrkesrepresentanterna, och man både påverkar och skyddar varann - till men för barns och familjers rättssäkerhet. Den egna professionaliteten är som bortblåst. Som en fördel med samarbete av detta slag var det tänkt att man skulle gå försiktigt fram och inte fatta förhastade beslut. I praktiken synes det på många håll ha blivit en motsatt utveckling. Man "hetsar" varandra att fatta beslut, vilka ofta är i sak dåligt underbyggda.

    Det är viktigt att uppmärksamma dessa påverkansproblem. Inte minst gäller detta vid medverkan av dem, som betraktas som särskilt specialiserade och därför rekommenderas att utreda barn, nämligen barnpsykologer och barnpsykiater. Här gäller det att åklagare och polis - och givetvis domstol - förhåller sig objektivt prövande.

    Det är dags att juristerna i rättsväsendet tar sitt ansvar och inser att de har både kompetens och skyldighet att göra sin bedömning utifrån fakta, logik och allmängiltigt "sunt förnuft".

    De sexuella övergreppsfallen handlar om människor och människobarn - inte om några mystiska för jurister obegripliga varelser.

    I Norge har detta dilemma blivit belyst genom det s.k. Bjugn-fallet och den granskning av detta som nyligen gjorts av Riksadvokaten. Där har det tydliggjorts att det är av avgörande betydelse för resultatet att polis och åklagare alltifrån inledningsskedet värnar om den objektivitet, med vilken en brottsutredning måste bedrivas. Man får inte "sätta sig i knäet på" psykologisk/medicinsk expertis utan måste kritiskt granska 11 experternas" förehavanden och den påverkan de kan ha utövat - särskilt då det gäller barn.

    De grundläggande principerna för en professionell objektiv polisutredning skall givetvis gälla även vid utredning av sexuella övergrepp mot barn

    . Erfarna kriminalutredare i Sverige uttalar förvåning över att så många av deras kolleger tycks förlora hela sin professionalitet, då de ställs inför denna typ av utredningar.

    Den amerikanske psykiatrikern Lee Coleman, som kritiskt granskat utredningsförfaranden inom detta område, ger domstolar rådet att vid bedömning av vad som kan anses tillförlitligt se till föreliggande fakta och använda sitt sunda förnuft i stället för att falla för psykiatriska etiketter och sofistikerade resonemang.

    Detta handlar om det övergripande ansvaret för våra domstolar, men det har givetvis fundamental betydelse att polisen på ett objektivt sätt söker fakta och inte låter sig luras in i användande av spekulativa, ledande frågor och manipulativa metoder för att till varje pris få ett barn att säga det som förväntas. De flesta barn kan till slut inte våda sig mot sådana metoder. Det här är förutom en rättssäkerhetsfråga i högsta grad en etisk fråga. Det handlar om manipulation av barnet på ett sätt som barnet inte förstår och inte kan försvara sig mot.

    Psykologer och psykiater, som medverkar i rättsfall med bedömningar av barns uppgifter eller utagerande rörande incest och sexuella övergrepp måste hålla sig àjour med den vetenskapliga forskningen på området och ha förmåga att bedöma den och därmed ta avstånd från ogrundade mytbildningar. Förutom allsidig psykologisk kunskap (inte enbart vårdklinisk) måste en utredande psykolog också ha förmåga att lämna sin behandlarroll och bli den ifrågasättande utredaren.

    Att vara en ifrågasättande utredare betyder inte att man uppträder otrevligt eller provocerande, utan att man förutsättningslöst försöker ta reda på "verkligheten" bakom den information som kommer fram. Endast på det sättet kan barnets rättssäkerhet skyddas.

    Om man har som målsättning att till varje pris få ett barn att säga något av det som man själv tror har hänt, de kommer man säkerligen också att lyckas med det

    . Men det som barnet då säger är kanske inte sant. Då har vi lurat barnet att "ljuga". Och kanske har vi fått barnet att tro att det varit med om något hemskt som aldrig hänt - och än värre att detta "något" skulle ha utförts av en för barnet kär och viktig person. Detta kan få ödesdigra konsekvenser för barnets hela framtid.

     

    Rättsfarliga aktörer

    Den tidigare omnämnde amerikanske psykiatern Roland Summits tvivelaktiga insatser inom incestområdet har numera avslöjats i USA. Hans uttalanden i rättsfall tillmäts där inte längre någon betydelse (NACDL Conference on Sexual Abuse, April 1994, Washington D.C.). Summits agerande har blivit internationellt känt genom den även i Sverige TV-sända dokumentären om Little Rascals. Inom svenskt åklagarväsende tycks man emellertid inte ha noterat detta, och man har vant sig vid att det inte ställs några krav på kvalitén hos åberopade källor i incestmål - det viktiga är att de stöder incestmisstanken. Och Summit citeras ju i Socialstyrelsens allmänna råd.

    En annan högst manipulativ och oetiskt agerande barnpsykiater, Tilman Fürniss, numera verksam vid Mönster University i Tyskland som professor i barn- och ungdomspsykiatri, men med en bakgrund i London vid Tavistock Clinic i samarbete med Arnon Bentovim, har kommit att fä ett mycket olyckligt inflytande i rättsliga sammanhang.

    Fürniss har varit inviterad, att föreläsa i de skandinaviska länderna. I Sverige har Fürniss, bl.a. på inbjudan av Rädda Barnen, vid upprepade tillfället föreläst om förhörsmetoder vid misstanke om sexuella övergrepp mot barn. Åklagare har med stöd av Riksåklagarämbetet deltagit i sådana seminarier tillsammans med socialarbetare och incestutredare.

    Fürniss lär ut manipulativa metoder som medför att barnen bringas att säga det utredaren vill höra:

    1. Då ett barn inte vill berätta - kanske inte har något att berätta - används hypotetiska frågor. Detta inbjuder till fantasi och påhitt, men barnets svar tolkas som en "sann" utsaga: "om ni gjorde något ... vad tror du det kan ha varit?" - "Vi kanske gick in i det blå rummet". - "Så ni gick in i det blå rummet".

    2. Fürniss förordar också ett annat oetiskt och rent ohederligt förfaringssätt - "The story of the other child". När barnet som Fürniss "undersöker" inte berättar någonting så säger Fürniss plötsligt: "Oj, du får förlåta mig att jag blev litet distraherad. Jag kom att tänka på vad ett annat barn berättade för mig i går" ... och så berättar Fürniss en uppdiktad osann historia som innehåller det han vill att barnet framför honom skall berätta.

    Den mest omfattande skada i ett enskilt fall, som hittills förorsakats av Fürniss' idéer och agerande är mig veterligt Montessori-fallet i Mönster (Jfr fyra väldokumenterade artiklar av Giesela Friedrichsen och Gerhard Mauz i Der Spiegel: n:ris 39/1993; 25/1994; 21/1995; 22/1995). Fallet har varit under utredning i mer än 3 år och en manlig pedagog vid skolan har suttit häktad i mer än två år misstänkt för att ha begått övergrepp mot 63 barn. Fürniss hade alltifrån starten med sina aktioner och påverkan i grupp indoktrinerat föräldrar, barn och utredare att "tro" att övergrepp förekommit och att "konstruera" innehållet i dessa övergrepp. Den 16 maj 1995 blev den misstänkte mannen slutligen friad. En utsagepsykologisk analys utförd av professor Günther Köhnken, Kiel University, visade att barnens påstådda utsagor kunde vara en produkt av feltolkningar, förväntningar, påverkan, inlärning, grupptryck etc.

    Att anlita som instruktör eller utredare en person som Fürniss bör inte längre vara tänkbart inom ett hederligt rättssystem. Den norske Riksadvokaten /Riksåklagaren/ förklarar i sitt utlåtande över Bjugn-målet (oktober 1994) att "hypotetisk frågeteknik" inte skall användas i brottsutredningar". I domslutet i Montessori-fallet i Münster utsägs bl.a. att "det är oansvarigt att använda hypotetisk frågeteknik i brottsutredningar".

    I Sverige är det stora problemet att många inom rättsväsendet. barnpsykiatrin, socialtjänsten och även från riksdagsgrupper och massmedia är sammanflätade i nätverk, som värjer sig mot allsidig kunskap inom detta område. Sedan man valt sina läromästare, sådana som Fürniss, Bentovim och Summit, invaggar man sig i tron att det man gör är "till barnens bästa".

    Händelser sådana som Bjugn-målet i Norge, det katastrofala Montessori-målet i Mönster och det i Finland mycket uppmärksammade NIKO-målet har på avgörande sätt fått sin olyckliga prägel av Fürniss' och Bentovims verksamhet. Det finska fallet är f.n. föremål för polisutredning, där företrädare för barnpsykiatri och socialtjänst granskas.

     

    Rättsfarlig sekretess

    Det svenska sekretessystemet fungerar som ensidiga skyddsmurar, som gör det svårt eller omöjligt för vanliga medborgare att kontrollera myndigheters och institutioners agerande, under det att myndigheter som åklagarväsende och socialtjänst lätt kan få tillgång till och utbyta sekretessbelagt material från exempelvis en barnpsykiatrisk klinik jfr det ovan omnämnda Örebro-fallet).

    I det riksbekanta Umeå-målet (mål nr B 333/93, Hovr för Övre Norrland), dömdes en oskyldig man till 10 års fängelse. Medansvariga för detta var i hög grad barnpsykiatriska kliniken vid universitetssjukhuset i Umeå i samarbete med en lokal kvinnojour. Efter beviljad resning och ny rättegång frikändes mannen enhälligt. Riktigheten i denna friande dom skulle stå klar för allmänheten om rättegångsmaterialet med samtliga sakkunnigutredningar och hela domen hade blivit offentligt: BUP hade inte kunnat gömma sig, och den friade mannen hade inte behövt utstå illvilliga påståenden om att han likväl är skyldig.

    Vad vi måste kräva är att våra domstolar är beredda att vidga sin kunskap och därmed ta ansvar för att inte myndighetsövergrepp skadar barn och ödelägger familjer och att inte oskyldiga personer döms för sexuella övergrepp på grund av okunskap, prestige och dolda lojaliteter inom etablissemanget.

    Tillbaka till Artikelindex

    Till Pågående rättsfall

     

     

Psykologen som justis-morder

 

  • Psykologen som justis-morder

    Knut Grepstad,

    Bergen

    :

Artikkelen har stått som leser-innlegg i avisen VG (Verdens Gang) den 20. desember 1999, under tittelen "Ekspertisen som justis-morder".

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

"Vi vet mer om mulige feilkilder i dag enn for noen år siden", sier psykolog Bjørn Reidar Karlsen, som bidro til at en mann ble uskyldig dømt for incest i 1991.

Hvilke feilkilder? Det var incest"ekspertene" selv, med sine dogmer og tolkningskunster, som var feilkildene!

Karlsen vil ha oss til å tro at problemet var at viktig kunnskap som finnes i dag ikke fantes den gang. Det er feil, kunnskapen fantes. Problemet var den falske kunnskap som "ekspertene" hadde konstruert og som de skråsikkert belærte både juryer og alle andre med.

Og denne falske kunnskapen er fortsatt problemet, fordi de samme "ekspertene" er så uvillige til å forlate sin tro. Fortsatt kommer det ut "ekspert"-bøker som inneholder en laaaaang liste over "vanlige symptomer og tegn" på seksuelle overgrep. Deriblant: mye gråt, mye sinne, søvnproblemer, manglende blærekontroll, osv. osv.

På toppen av dette finnes det i denne tegn-læren ikke et eneste tegn på at seksuelle overgrep ikke er begått.

Med denne tegntydningen kan man "bevise" at et hvilket som helst barn er seksuelt misbrukt. Den ytterste konsekvens er en ynglende masseparanoia, slik det skjedde i Bjugn.

Disse tegn-psykologene og disiplene deres er fortsatt farlige feilkilder.

 

 Usakkyndige psykologer

Lærer psykologer noe?

Katastrofen i Bjugn - Norges största rättsskandal

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

Hemligheter och Minnen

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Psykodynamisk metodik saknar vetenskaplig grund

PSYKODYNAMISK METODIK  SAKNAR VETENSKAPLIG GRUND 

 Av Gustaf Hellsing, odont. dr

 

 

Gustaf Hellsing är odontologi doktor och docent och tf professor vid Karolinska Institutet, Stockholm.

Artikeln är tidigare publicerad i Familjebladet 3-4/02.

Den återges här med författarens benägna tillstånd

 

 

 

”Dogmatiska psykologer och terapeuter har i Sverige åtnjutit en ödesdiger tilltro, ofta har deras schematiska tolkningar i förening med deras dubbelroller som hjälpare för den ena parten och anklagare mot den andra legat till grund för flera uppenbara eller sannolika justitiemord.” (Knut Ahnlund, ledamot av Svenska Akademien)

 

Företrädare för den s k psykodynamiska skolan  inom psykologin kan skriva helt ovetenskapliga utlåtanden baserade på så kallade projektiva tester. Denna av svenska barnpsykologer omhuldade metod, Ericametoden, saknar inte bara all vetenskaplig grund. Den är inte ens rationell. Enligt kritikern och psykologiprofessorn Lennart Sjöberg finns praktiskt taget ingen forskning om huruvida Ericametoden är tillförlitlig!  En handbok (A. Danielsson A: "Handbok i Ericametoden", Psykologförlaget 1986) är den enda publicerade litteraturen! Där hänvisas till några elevarbeten vid psykologiska

institutioner -  det  är allt! Denna metod - som är praktiskt taget okänd i utlandet - tillämpas i Sverige vid bedömningar där stora mänskliga värden står på spel. Synnerligen långtgående tolkningar, som endast begränsas av den observerande psykologens ibland nog så morbida fantasi, kan sedan leda till märkliga diagnoser och terapier inte bara beträffande barnet ifråga. Det förefaller som om många psykologer anser sig med hjälp av Ericametoden tvärsäkert kunna avslöja den anklagade förälderns sexuella övergrepp! Enligt uppgift arbetar ca 90 % av Sveriges psykologer enligt den s k psykodynamiska skolan. Har inte vi skattebetalare rätt att kräva att behandlingar skall vara evidensbaserade, det vill säga ha en vetenskapligt bevisad effekt?!

 

Skenobservationerna ersätter bevis 

Uttalandena och skenobservationerna har fungerat som en sorts ersättning för egentliga bevis - och skapat grunden för fleråriga fängelsedomar av många incestanklagade fäder. Edvardsson ("Kritisk utredningsmetodik", Liber utbildning 1996), noterar att den psykodynamiska tolkningstrenden ” erbjuder möjligheter att okritiskt använda vilka tecken som helst för att nå en på förhand bestämd bedömning. Den samverkar ofta med den incestideologiska trenden med föreställningar om hur vanligt det är med incest” och vidare med föreställningar om ”tecken” som indikatorer på övergrepp samt med tankefelet att man kan vända på sannolikheter och gå från tecken till en - och endast en - orsak.

 

Blotta misstanken ger starka reaktioner

Människan tycks ha en genetiskt betingad egenskap att inför blotta misstanken om blodskam reagera så starkt att eftertanke och sunt förnuft helt överges för en egentligen mycket primitiv reaktion. Som exempel på vad det innebär vill jag återge ett exempel ur det verkliga livet på vad misstanke om incest kan innebära. En socialsekreterare remitterade ifrågavarande familj till barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) på Karolinska sjukhuset (KS). Detta innebar tre veckors inläggning på kliniken. Utredningen skulle innebära "psykologobservation" på BUP.

 

Barns lek i sandlådan

Ett citat ur psykologutlåtandet som skickades till tingsrätten visar vad en sådan psykolog kan få ut av att observera ett barns lek i en sandlåda: "Närheten till pappan är starkt uppladdad men också farlig och hon försöker inom sig skapa avstånd och gränser och klara sig själv. Längtan efter trygg närhet med mamman kommer till uttryck och visar på en avsaknad i detta hänseende. Relationsproblematiken med mamman är ett kapitel för sig och inte integrerad som man skulle förvänta sig av en flicka i hennes utvecklingssituation som hjälp i det inre upplevandet av intensiteten kring det som rör pappan och adekvat överbryggande till honom. Alltså saknas för henne den optimala oidipala triaden där dom vuxnas inbördes relation realitetsanknyter! barnets önskningar och möjligheter. Barnens behov av riktad psykiatrisk psykoterapeutisk hjälp föreligger men en stabilisering av realitetssituationen runt dem torde vara angelägnare att tillse i första hand och lämnar också tillskapande av bättre bas i framtida psykoterapeutisk behandling."

 

Obergipligt

Vem begriper något av detta? Knappast psykologen själv och i varje fall inte en normal tingsrättsdomare. Vad menas med att närheten är starkt uppladdad och farlig? Psykologen uppgav själv att hon konstaterat detta efter att ha observerat barnets lek i sandlåda. Så här sa hon i rätten: X ”byggde upp palissader och gränser alltså. Hon försökte stänga av kontaktvägen till den som hon identifierade som pappafiguren.... Anna (fingerat namn) säger att öronvax är kladdigt.”

 

Är starka laddningar alltid farliga och i så fall varför? Eller gäller detta motsatsförhållande bara här och i så fall varför? Enligt min, och många andras, mening är det just genom närhet som trygghet uppstår. Speciellt när det handlar om ett litet barn.

 

Diffusa psykologer

Psykologen är utomordentligt diffus i sitt uttryckssätt. Varför längtar Anna efter trygg närhet till mamman (pappan nämns inte) och hur kommer ”detta till uttryck”? Hur visar hon avsaknad ”i detta hänseende”? Kan det inte bero på någon brist hos modern? Genom att lägga tät verbal dimma tror kanske psykologen att hon skall imponera på den okunnige eller genom att göra texten grumlig och därigenom olidligt tråkig, få läsaren att storkna. Om läsaren t ex är åklagare eller tingsrättsdomare kan detta leda till nog så ödesdigra konsekvenser för den åtalade.

 

Försvarets advokat frågade psykologen om det finns någon grund i vetenskap och beprövad erfarenhet i det hon gör. Svaret blev ordagrant: ”Ja, det gör det absolut. Det här är en psykologisk metod som jag fått skolning på och där man sammantar barnets uttryck.”

    -”Och vad har du för grund för att det hon då visar i den här leken eller tecknen har nån relevans i vetenskap och beprövad erfarenhet.”

    -”Det har jag utifrån dom metodutvecklingar som har gjorts här på den här psykologiska praxisen och den syn man har.”

    -”OK. Då skall du få hela lunchen på dig att ta fram dom vetenskapliga beläggen och så skall jag ställa den frågan klockan ett igen (naturligtvis var hon oförmögen att ge sådana referenser efter lunch, min anmärkning). Så till nästa fråga.”

-”Det står det så här att närheten till pappa är uppladdad men också farlig där hon inom sig försöker skapa avstånd och gränser och klara sig själv. Och då sa du att den här farligheten hade kommit till uttryck i lek. I vilken lek?”

    -”I sandlådelek.”

    -”Hur uttryckte hon den farligheten då?”

    -”Nu ska jag leta här (Intensivt prasslande i papper i över en minut). Eh... en detalj där... var när hon byggde upp palissader och gränser alltså. Hon försökte stänga av kontaktvägen till den som hon identifierade som pappafiguren....”

    -”Palissader..”

    -”Palissader och bommar. Staket...”

    -”Alltså ni har ett lekmaterial då...”

    -”Ericamaterialet.”

-”Ericamaterialet... Jag kanske är tjatig här men jag ställer bara frågan. Du behöver inte besvara den nu, men det här ericamaterialet, vad finns det för grund för att det har någon relevans i vetenskap och beprövad erfarenhet?”

    -”Det här kan ju aldrig vara nåt bevismaterial på nånting om det är det advokaten frågar efter. Det här är ju någonting. Barnet representerar sin inre upplevelse av vad den är med om.”

    -”Hur vet man det?”

    -”Ja, det är den vetenskapliga teoribildningen bakom det hela.”

    -”Ja, teorien. Om ett barn sitter i leklådan och bygger staket eller vad det nu kan vara, då måste det väl vara nån som observerar det här och tolkar vad det betyder, eller hur?”

    -”Alldeles riktigt.”

    -”Vem har gjort den tolkningen i det här fallet då. Att det handlar om farlighet?”

    -”Det barnet då förmedlar. Att det finns en farlighet i det hela.”

    -”Ja, men min fråga var vem har gjort den tolkningen i det här fallet?”

    -”Ja, det är jag, förstås. Eftersom det är jag som sitter där med henne.”

    -”Jaha. Sen sa du också att hon hade även visat i lek en besudlande nedsmutsning, om det var rätt uttryckt från min sida. Hur visade hon den besudlande nedsmutsningen då?”

    -”Då måste jag gå och leta i råmaterialet runt det hela. (Åter mycket lång prasselpaus, mer än två min).... Kanske jag skulle gå till råmaterialet. Det är ju beskrivningar i själva texten... Exempel finns när hon pratar om öronvax är kladdigt...”

    -”Vad sa du? Att öronvax är kladdigt?

    -”Öronvax som är kladdigt, fula gröna färger, pappas bil luktar äckligt, jag kräktes, hon kletar ner sig själv med ritkol...”

    -”Ritkol?”

    -”Ja, ritkol. Anna är en väldigt prydlig flicka, normalt sett.”

 

Terminologin avgör slutsatsen

Den sekteristiska terminologien visar främst hur litet psykologen bekymrar sig om vad som händer i den kliniska situationen rakt framför hennes ögon. Med hjälp av diffus termonologi och diffusa system av ”slutledningsprocedurer” kan man få vilka triviala fakta som helst till att bevisa vilka slutsatser som helst och då ge dem sken av att vara avancerade vetenskapliga resultat. Det är alltså fråga om en komplicerad och svåravslöjad teknik att koka soppa på en spik. Syftet med den citerade texten var att bilda grundval för ett brottmål. Det vill säga att åstadkomma en fällande dom i fullt medvetande om att reella indikatorer saknas på att den utpekade skulle vara skyldig.

 

Märkligt är också att psykologen inte behöver dokumentera vad i sandlådeleken som orsakat hennes tolkning. Videofilmning borde vara obligatorisk.

 

Överläkaren på BUP, KS har psykoanalytisk inriktning vilket innebär att han rör sig med lika diffusa uttryck. Så här kunde han skriva om fadern: "I de akuta konfliktsituationerna föräldrarna emellan präglas situationen av Xs blandade inställning av överlägsen reducerande hållning och retirerande kraftlöshet. Vem begriper vad han menar med uttrycken ”överlägset reducerande hållning” och ”retirerande kraftlöshet”?

 

      Det största hindret mot att skydda sig mot godtycket ligger kanske i att varken experterna eller allmänbefolkningen är angelägna om att förändra situationen. Kan det vara så att det ger en slags tillfredsställelse att förfölja personer som råkat utpekas som nutidens häxor? Experterna utökar därutöver både prestige och inkomster.     

 

Visst förekommer övergrepp

 Jag förnekar inte att sexuella övergrepp mot barn förekommer. Vad kan då göras för att minska antalet missbrukade barn? Många effektiva åtgärder ligger i öppen dager. Den överväldigande majoriteten av pedofila personer hyser en stark motivation att botas. I generationer har det varit bekant att psykodynamisk terapi inte kan hjälpa dem. Däremot är det väl belagt att kognitiv beteendeterapi (KBT) är effektiv; den enda hittills kända behandlingen med någon effekt.

 

En effektiv lösning kunde vara att KBT kliniker inrättas över hela landet. Dessa får inte göra anmälningar. Lika stora resurser som idag läggs ned på att få verkliga och inbillade pedofiler i fängelse borde läggas ned på att sprida kännedom om att effektiv behandling kan erhållas. En pedofil man som ännu inte har begått något brott, och som söker hjälp vid en psykiatrisk klinik, behandlas i dag nästan som ohyra. Han vägras beteendeterapi och ges psykodynamisk terapi.

 

I nutida rättsfall tenderar både domstolar och kliniker att se bevis för skuld, vare sig den åtalade är lugn eller upprörd under rättegången. Bevis antas också föreligga, vare sig ett barn under den gynekologiska undersökningen varit bråkigt eller fogligt.

 

I England och Norge har insikten vaknat att man inte längre kan tillåta inkompetenta psykologer-psykiater-terapeuter att vilseleda domstolar till att döma män till fängelse på grund av falska sexbeskyllningar. Nu har också Hollands hälsovårdsminister efter fall av falska incestanklagelser begärt att få detta utrett. När skall opinionen i Sverige vakna på allvar?

 

 

Adele Johansen vs Norway: A mother fighting for her child

By Lennart Sjöberg

 

Kritisk utredningsmetodik

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Psykiska_overgrepp_nar_barnens_ratt_skulle_tas_till_vara

 

  • Psykiska övergrepp när barnens rätt skulle tas till vara

    Av Fil. Dr. Astrid Holgerson.

Artikeln är tidigare publicerad i 'brev till ledarsidan' i Svenska Dagbladet den 22 september 1987 i samband med Europadomstolens prövning av målet Olsson v. Sverige. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

Astrid Holgerson var vid tidpunkten för artikelns tillkomst föreståndare för det Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitets pedagogiska institution.

 

  • "NÄR KAN rättssäkerheten vara allvarligare än när det gäller våra barn? Är den avslutande retoriska frågan i en ledare i onsdagens SvD, föranledd av den rättegång mot svenska staten, som nu pågår i Europadomstolen och som rör vårdnadshavandet av tre barn.

    Om jag tolkat ledarskribenten rätt menar han - med all rätt - att familjeärenden rörande omhändertagande av barn utreds på ett rättsosäkert sätt. Han knyter detta framför allt till de sociala myndigheternas representanter. "Det måste vara möjligt att lita på att så ytterligt allvarliga ting i verkligheten inte avgöres av möjligen politiskt eller trendpsykologiskt bestämda amatörer."

    Det är olyckligt att i detta sammanhang en yrkesgrupp nämns vid namn - socialsekreterarna.

    DESSA KAN inte speciellt utpekas som syndabockar. Problemet är mycket allvarligare och mer omfattande än så, och det framstår särskilt tydligt i vårdnads- och umgängestvister, där misstanke om incest framförts. (Målet i Europadomstolen handlar inte om ett sådant fall.)

    Under täckmantel av att tillvarata barnets rätt, att skydda barnet mot vissa typer av övergrepp utsätts i dag ett av allt att döma ökande antal barn för psykiska övergrepp i form av hjärntvättande förhör och respektlöst ignorerande av barnets bedyranden att "pappa har inte gjort så".

    Dessa övergrepp försiggår i skydd av selektivt åberopade sekretessbestämmelser. Sekretessen hävs exempelvis, då det gäller att polisanmäla övergrepp i form av våld eller sexuella handlingar, men då underlaget för anmälan skall granskas åberopas återigen sekretessbestämmelser. Dessutom åberopas sekretessbestämmelserna oftast ensidigt mot en part.

    EN VIKTIG uppkomstbetingelse för förhållandena i dag är att pressen lånat sitt öra (och sin penna) till vad man skulle kunna kalla "trendpsykologiska amatörer", som har fått sprida ensidig propagandistisk information, understödd av personer inom socialstyrelsen.

    Detta har satt sina spår inom polis- och åklagarväsende, men även etablerade representanter för psykologkåren, som knappast kan avfärdas som "amatörer" har låtit sig duperas eller i varje fall förhållit sig passiva. Tillsammantaget har detta lett till att man å ena sidan aningslöst anammat vetenskapligt ogrundade påståenden, som att barn inte kan fantisera om eller hitta på sexuella skeenden utan att verkligen ha upplevt dem ("barn kan inte ljuga om sånt"), och å andra sidan sett bort ifrån etablerad kunskap, som psykologiska påverkans- och inlärningseffekter alltid finns med i förhörs- och samtalssituationer och dessutom förstärks genom upprepade förhör och samtal.

    INOM incestområdet har hos de utredande organen en tendens utvecklats att till varje pris söka vägar att bevisa att incest förekommit - inte att söka utreda om incest förekommit.

    Det har dessutom spritts myter om att människor inte "orkar se", "förtränger" förekomsten av incest, vilket kanske kan påverka även en förnuftig, erfaren domares ställningstagande.

    Det är på tiden att politiker, myndigheter, barnavårdande institutioner, rättsväsendet, justitiedepartementet får upp ögonen för de psykiska övergrepp, som barn i dag - ofta på grund av okunnighet eller irrläror - utsätts för av olika samhälleliga representanter och gör dessa övergrepp åtalbara. Omfattande - sekretessbelagd - dokumentation finns.

    Sammanfattningsvis kan sägas att familjerättsliga utredningar är behäftade med allvarliga rättssäkerhetsrisker, och det gäller därför för domstolarna att noggrant granska eller låta föranstalta om granskning av utredningen. Utredare och olika "experter" måste avkrävas dokumentation för sina slutsatser, som gör det möjligt för domstol och parter att pröva hållfastheten i slutsatserna.

    DEN LINJE, som statens ombud i den nu pågående rättegången i Europadomstolen driver, är (om han blivit rätt citerad i Ewa Hedlunds referat i tisdagens SvD) förvånande. "Europadomstolen skall inte pröva socialtjänstemännens bedömningar eller läkarnas utlåtanden, utan måste lita på att det faktaunderlag som finns är korrekt. Domstolen skall bara pröva om de nationella domstolarna felbedömt nödvändigheten av omhändertagandet genom att stödja sig på irrelevanta omständigheter eller normer." (NKMR's anmärkning. Detta kallas för 'margin of appreciation' dvs att Europadomstolen ger de inhemska domstolarna en vid marginal att bedöma riktigheten av vittnesutsagor och expertutlåtanden. Enligt NKMR's mening är denna marginal alltför vid.)

    Att göra en sådan prövning utan att granska faktainnehållet vore meningslöst för att inte säga omöjligt. Läkarutlåtanden och socialtjänstemäns bedömningar kan ju inte generellt betraktas som irrelevanta eller relevanta omständigheter i det enskilda fallet. En sådan bedömning måste göras utifrån dessas konkreta innehåll.

     

NKMR's kommentar

Sverige fälldes i Europadomstolen i Strasbourg för kränkningar av familjen Olssons mänskliga rättigheter i Olsson v. Sverige och dömde Sverige att betala ett skadestånd till makarna Olsson. Därefter undanröjde Kammarrätten och Regeringsrätten LVU för familjen Olssons barn. Barnen skulle enligt domen återlämnas till föräldrarna. Socialnämnden i Gunnared i Göteborg vägrade dock att låta de två yngsta barnen Olsson flytta hem med åberopande av att barnen hade vistats så länge i sina fosterhem. Länsrätten i Göteborg, Kammarrätten i Göteborg och Regeringsrätten godkände socialnämndens i Gunnared beslut. Familjen Olsson vände sig återigen till Europadomstolen som än en gång fällde Sverige för kränkningar av familjen deras mänskliga rättigheter Olsson v. Sverige 2.

Sverige har blivit fällt av Europadomstolen för kränkningar av familjers mänskliga rättigheter i åtskilliga andra fall. Varken svenska staten, förvaltningsdomstolarna eller socialarbetarna har lärt sig något av Olsson målen. Sverige har betalt de dryga skadestånden till familjen Olsson och de andra familjerna, men ingen socialarbetare eller domare i förvaltningsdomstolarna har fått disciplinpåföljd.

Norge fälldes av Europadomstolen i tvångsomhändertagandefallet Adele Johansen i augusti 1996. Finland har också blivit fällt av Europadomstolen i ett tvångsomhändertagandemål. Likväl, är tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige och de andra nordiska länderna - ibland även pseudo-adoptioner till barnlösa vänner och bekanta eller släktingar till socialarbetarna - fortfarande vanligt förekommande. I Sverige blundar staten, förvaltningsdomstolarna, och socialstyrelsen för verkligheten.

Astrid Holgersons artikel äger lika stor giltighet i dag som när hon skrev den 1987.

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter