Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva - forts

Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva - fortsättningen

 

Minns ni 1970-talets bordellhärva där "bordellmamman" Doris Hopp dömdes till fängelse?

 

Deanne Rauscher & Janne Mattsson har skrivit boken "Makten, Männen, Mörkläggningen". Redan i förordet visar författarna fd justitieministern Lennart Geijers förslag (1976) till reform av sexualbrottslagstiftningen. Bokens omslag bär en bild av en leende Torbjörn Fälldin och en dito Olof Palme.

 

Men författarna berättade inte om att just dessa höga herrar med flera i ledande ställning i Sverige utnyttjade tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade flickor sexuellt. Dessa avslöjanden publicerades i en serie artiklar i Världen idag den 31 mars - 3 april 2006, och 1 juni 2006.


Bordellaffären har fått förnyad aktualitet sedan den då 14 år gamla, tvångsomhändertagna, minderåriga flickan, Eva Bengtsson, har väckt en skadeståndstalan mot svenska staten, den 3 december 2007.
En serie artiklar i Dagens Nyheter och olika media 2007-12-03 --

 

 

 

Ask visar intresse för bordellhärvan

Av Lillemor Idling/TT

Justitieminister Beatrice Ask har begärt fram ett underlag om den så kallade bordellhärvan av tjänstemän på sitt departement.

I nästa vecka räknar hon med att kunna svara på om det finns anledning att gå vidare.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-13

 

JK utreder bordellhärva

JK Göran Lambertz ska utreda varför åtal för otukt inte väcktes i bordellhärvan.

-         Erik Östberg, som var åklagare, medger att han påverkades av oroliga utpekade sexköpare under utredningen. Han trodde på Eva Bengtssons uppgifter, men lät bli att väcka åtal för otukt.
I mitten av 1970-talet när den så kallade bordellhärvan utspelades var sexköp inte olagligt. Det var däremot sex med barn under 15 år - så kallad otukt. Det var också ett brott att köpa sex av barn under 18 år, så kallad förförelse av ungdom.
Två då 14-åriga flickor som arbetade åt bordellmamman Doris Hopp hävdar att de utnyttjades som prostituerade av Sveriges dåvarande politiska ledare. Detta berättade de för polisen när anklagelserna om koppleri mot Hopp utreddes.
Utredningen mot Hopp leddes av chefsåklagare Erik Östberg, sedermera en av Sveriges högst uppburna jurister med uppdrag för bland andra den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-07

 

 

Nu kräver hon en ursäkt av svenska staten

Av Ruben Agnarsson

Stockholm: Som minderårig utnyttjades Eva av landets politiska ledning i den så kallade Bordelhärvan

Eva Bengtsson och hennes kusin var minderåriga och tvångsomhändertagna av samhället för att få hjälp med sin livssituation.
De hamnade istället i prostitution där de erbjöds till Sveriges ledande beslutsfattare. Nu kräver de en ursäkt och ett stort skadestånd.

Världen idag - 2007-12-07

 

 

Moderat kräver att bordellhärvan granskas

Av Mats Carlbom

Nu kräver också en tung moderat att bordellhärvan för 30 år sedan granskas närmare.

-         Det känns angeläget att ta reda på om affären tystades ned och i så fall av vem, säger Hillevi Engström i riksdagens justitieutskott.
I torsdagens DN krävde vänsterpartiets Lars Ohly att regeringen tillsätter en medborgarkommis­sion för att få klarhet i om höga politiker på 70-talet besökte bordeller och även utnyttjade barn under 15 år sexuellt.
Hillevi Engström, som är moderaternas talesman i rättsfrågor, menar att det viktigaste nu inte är att ta reda på vilka eventuella statsråd som gick till prostituerade på 70-talet.
- Däremot är det viktigt att ta reda på om det blev mörklagt. Vilka var i så fall ansvariga? Och hur gick det till?

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-07

 

 

Palme utpekas som sexköpare
omhandertagna_barn_i_bordellharvan_fortsNyhetsartikel i Hallands Nyheter

Olof Palme dras nu in i Geijeraffären som utpekad sexköpare. En av de kvinnor som stämmer staten hävdar att Palme var kund till henne. Palmes roll har hittills varit att han försökte mörklägga anklagelserna mot dåvarande justitieministern Lennart Geijer.

Hallands Nyheter, hn.se - 2007-12-06



Olof Palme pekas ut som sexköpare

Olof Palme dras nu in i Geijeraffären som utpekad sexköpare. En av de kvinnor som stämmer staten hävdar att Palme var en av hennes kunder.
– Ja, Palme var min kund. Två gånger om jag minns rätt, säger hon.
Aftonbladet, aftonbladet.se - 2007-12-05

 

 

Geijer och kvinnorna

Ledare i Länstidningen Östersund
Vid en välbesökt presskonferens på onsdagen medverkade en av de kvinnor som utnyttjades i den så kallade Geijeraffären i mitten av 70-talet. Dagens Nyheter basunerade ut på löpsedlar att Geijer, då justitieminister i Olof Palmes ministär, var inblandad i en bordellaffär. De komprometterande uppgifterna slog ner som en bomb. Men statsminister Palme var snart ute med aggressiva dementier. I praktiken ljög han sig blå; Palme förnekade nämligen att dåvarande rikspolischefen i en promemoria pekat ut Geijer som en säkerhetsrisk på grund av sina bordellbesök. Men pm:et fanns, Palme ägde det och Geijer fanns omnämnd. I efterhand har det visat sig att uppgifterna i DN i allt väsentligt var riktiga.

Länstidningen Östersund, ltz.se - 2007-12-06

 

 

VÄRLDEN IDAG GRANSKAR BORDELLHÄRVAN

Av Ruben Agnarsson

Eva Bengtsson 48, var 14 år när hon utnyttjades i Bordellhärvan. I dag stämmer hon den svenska staten

Eva Bengtsson, en av de minderåriga flickor som utnyttjades som prostituerad av Sveriges maktelit under 1970-talet, lämnar i dag in en stämningsansökan mot svenska staten.
I Världen idag i slutet av mars förra året fick Eva, då med fingerat namn, för första gången hela sin berättelse tryckt i en tidning. Nu träder hon fram med sitt riktiga namn.

Världen idag - 2007-12-05

 


Ljudfil från presskonferensen (mp3 fil)

Världen idag - 2007-12-05

 

 

Ersättningsanspråk (PDF fil)
Världen idag - 2007-12-05

 

 

Mörkläggningen har ökat misstron mot politikerna

Av Henrik Brors

Det handlar om en trettio år gammal skandal som kan verka ointressant annat än som en skvalleraffär. Men den har bäring även på dagens samhälle. Den gör att väljarna inte vet om de kan lita på politiker och den skadar därmed också demokratin.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05


Högt uppsatta politiker pekas ut

Av Staffan Kihlström

En miljon i skadestånd och en ursäkt av staten. Det kräver de båda flickor som var 14 år när de tidigt på 70-talet utnyttjades i den så kallade bordellmammans stall.

Visserligen är de brott som flickorna utsatts för preskriberade sedan mer än tjugo år. Men det bekymrar inte advokat Niclas Karlsson vid Juristhuset som företräder de båda numera medelålders kvinnorna. Han anser att flickorna lidit som brottsoffer, att de sexuellt utnyttjats av politiker och höga företrädare för staten, och att de dessutom fått utstå en mörkläggning från statens sida. Flickorna har i hela sitt vuxna liv lidit psykiskt av att staten trots kännedom om övergreppen inte agerat mot brottslingarna.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05



Skadestånd osannolikt

Av Ossi Carp
Leif GW Persson, professor i kriminologi, blev en gång känd som källan till DN:s avslöjande av den så kallade Geijeraffären 1977. Han ser inte att onsdagens skadeståndskrav från de då minderåriga flickorna skulle kunna vinna framgång.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

"Ingen anledning att gå händelserna i förväg"
Av Gunnar Jonsson
Statsminister Fredrik Reinfeldt vill inte ta ställning till skadeståndskraven från kvinnorna som utnyttjats som prostituerade när de var minderåriga utan hänvisar till att det får utredas av justitiekanslern.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

 

"Tillsätt en medborgarkommission"

Av Kari Molin

- Regeringen borde tillsätta en medborgarkommission för att försöka klarlägga vad som hände. Det säger Per Gahrton apropå prostitutionsanklagelserna.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

Olof Johansson: "Det är inte sant"

Av Roger Lindqvist
Förre centerledaren Olof Johansson är en av dem som utpekas som bordellgäst. Han nekar till anklagelsen, men författaren Deanne Rauscher kallar Johanssons förklaring "skitsnack".

Olof Johansson säger att han inte bryr sig om utpekandet.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

Carl Persson: "Jag har sagt det jag vill säga"

Av Ia Wadendal
I augusti 1976 gick dåvarande rikspolischefen Carl Persson till den socialdemokratiska regeringen med en promemoria där justitieministern Lennart Geijer utpekades som en säkerhetsrisk på grund av besök hos prostituerade. I dag vill han inte tala om saken

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-05

 

 

Nya turer i gammal bordellhärva

Av Stefan Lisinski
Under onsdagen följer fortsättningen på en mer än trettio år gammal skandal, där höga politiker och ämbetsmän påstods ha köpt sex av minderåriga flickor. De utsatta flickorna, i dag vuxna kvinnor, kräver nu skadestånd av staten.

Det här har slätats över så många gånger. Nu ska de själva komma till tals, säger advokat Niclas Karlsson.
Han företräder de två kvinnor som i början av 70-talet förmedlades för prostitution.
Då var de 14 och 15 år gamla. De bodde på ungdomshem och hade allvarliga sociala problem. Att köpa sex var då inte kriminellt, men Niclas Karlsson betonar att den ena flickan var minderårig och att den andra var hårt hållen i bordellmammans stall.

Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-04

 

 

Utnyttjade flickor kräver skadestånd

Från TT

I den så kallade bordellhärvan i Sverige på 1970-talet utnyttjades två minderåriga flickor. Nu kräver de skadestånd och en ursäkt från staten.

Under mitten av 1970-talet började den stora härvan rullas upp. En bordellmamma pekades ut för att bland annat ha flera ledande politiker som kunder.
Två av de prostituerade var minderåriga, flickorna var då i 14-årsåldern och bodde på ett ungdomshem.
Dagens Nyheter, dn.se - 2007-12-03

 

 

 

Tvångsomhändertagna barn utnyttjades sexuellt i 1970-talets bordellhärva
En serie artiklar i Världen idag

 

Makten, Männen, Mörkläggningen

Av Deanne Rauscher & Janne Mattsson


DN:s stora kris

Av Hans-Ingvar Johnsson

Sanningen som inte fick komma fram

Av Erik Rodenborg


Poliserna i dag: Det var en total mörkläggning. "Det var som att en rullgardin drogs ner"

Av Oisín Cantwell

"Topp-politikerna köpte sex på bordell" Kända svenskar pekas ut i ny bok

Av Oísin Cantwell


"Många offrades för att maktens män skulle gå fria"



Böcker, avhandlingar, uppsatser, recensioner och bokannonser

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN

OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN 

 

 


Föredrag av författaren Doris Liinanki på NKMR:s symposium i Göteborg, den 23 augusti 2008

 

 

 

Jag heter Doris Liinanki och ska berätta lite om och kring min bok Omhändertagen övergiven.

 

Nu är det inte mitt efternamn på boken för jag har bytt och tagit min mammas flicknamn Liinanki, vilket i sig inrymmer en upprättelse för min mamma som var född i Pajala och för alla andra tornedalingar. De blev utsatta för ett enormt övergrepp på sina mänskliga rättigheter. De förbjöds nämligen att få tala sitt eget modersmål i sitt eget hemland. Det står inte en rad i historieböckerna om hur hela norra Sverige tvingades byta språk och lägga sitt eget modersmål, finskan på hyllan i den stora försvenskningsprocessen som beordrades av försvarspolitiska skäl och pågick i flera generationer. Barnen fick stryk om de talade finska i skolan, men det var ju det enda språk de kunde! Detta kallades för ”direktmetoden” och var mycket effektivt.

     Lärare, poliser, domare, tulltjänstemän och andra högt uppsatta personer skickades upp från södra Sverige. Många skämdes snart för sitt finska språk och för sina finska namn, tom så mycket att de högg av sina rötter och bytte efternamn till ”Eklund” eller ”Stjärnström” eller nåt annat som lät svenskt och bra. Det räckte också som skilsmässo-orsak om någon av parterna undanhållit att han/hon faktiskt kunde tala finska.

    Ända fram till 1956 var det tillåtet att slå barn om de råkade säga nåt ord på finska i skolan. Men hotet om agan levde kvar länge efter det. När jag var 6 år hälsade jag på min mormor o morfar i Pajala. Min yngsta moster var lika gammal som jag och gick i lekskolan. En dag skulle jag få följa med henne dit. På kvällen innan fick jag många och allvarliga förmaningar om att INTE prata finska i lekskolan i morgon. Jag fattade ingenting, men det var lugnt för jag kunde ju ingen finska. Det skulle dröja 40 år innan jag förstod vad hon menade.

    År 2000 läste jag in svenska B på KOM VUX och skulle som avslutning skriva en rapport om något språkligt problem. Jag valde då att skriva om tornedalsfinskan som var aktuell just då för att det skulle komma att klassas som ett av våra fem minoritetsspråk. Inte förrän DÅ förstod jag varför min lilla moster varit så orolig för att jag skulle råka prata finska i lekskolan när vi var små. Och äntligen förstod jag också varför min mamma aldrig lärde mig sitt modersmål meänkieli, alltså tornedalsfinska, och gjorde mig tvåspråkig.

Mitt namn är alltså numera Doris Liinanki med dubbel i och jag bär det med stolthet.

    Ja detta var min inledning och en lång parentes runt mitt namnbyte, men jag tycker ändå att det är lite relevant till frågan om mänskliga rättigheter även om det är historia. (Den här inledningen ströks på symposiet pga. tidsbrist)

 

Nu till min bok Omhändertagen - Övergiven som också handlar om myndigheters övergrepp på den lilla försvarslösa människan.

 

Det är alltid tragiskt när ett barn av någon anledning inte får möjlighet att växa upp med sina föräldrar. I över 50 år har jag gått omkring och trott att i Sverige har vi en superbra inrättning som kallas socialtjänsten och där tar man hand om alla barn som inte kan bo hemma och ger de stackars barnen ett kärleksfullt hem. Och för sådär 40 - 50 år sen så hade vi en massa barnhem där föräldralösa barn fick sitta i knä på snälla tanter med stärkta vita förkläden. Jag hade nästan kunnat stå upp och slagit mig för bröstet av stolthet över att vara svensk.

    Nu, efter närmare 50 intervjuer med människor som faktiskt har växt upp i total inre ensamhet bland hundratals barn på olika barnhem eller som illa behandlad slav i nåt fosterhem (ofta bondgårdar) så har jag totalt ändrat åsikt om Sveriges förträffliga socialtjänst. Och det var ju inte alls bara föräldralösa barn som hamnade på barnhem, som jag trodde. Många gånger var det barn till ensamstående mödrar som slet för att klara försörjningen för sina barn. Då kom socialtanterna och sa att hemmet var för torftigt och tog barnen ifrån den förtvivlade mamman.

    Hon fick i och för sig valmöjligheten att skriva på ett frivilligt omhändertagande och då kunde hon få lov att hälsa på dem. Om hon däremot inte skrev på så skulle man ta barnen ändå och inte tala om för mamman var man gjort av dem. Inför detta ultimatum var valet enkelt för en mamma som älskade sina barn. Hon skrev naturligtvis på och därför finns det inte så många dokumenterat tvångsomhändertagna barn från den tiden. Det kunde tom hända att mamman tvingades att sterilisera sig för att få träffa sina barn igen. För att sen göra det lite extra svårt för henne så spred man ut syskonskaran över hela Sveriges land. Bodde familjen i Göteborg kunde hon få ett barn placerat i norrland, ett i Skåne och ett på Gotland.

    Det här är i och för sig historia, men jag har träffat på en familj som ställdes inför samma valfrihet för ett par år sedan. ”Om ni inte bråkar nu utan låter oss ta barnen så blir dom SOL placerade och då får ni hälsa på dom, men om ni inte vill lämna barnen ifrån er så lägger vi ett LVU med besöksförbud på dom!” Det kallar jag inte för valfrihet.

 

Inför det här symposiet fick jag frågan om det skulle vara ett frågetecken efter min boktitel. Jag hade långa diskussioner med mig själv och med min omgivning när titeln skulle spikas och jag valde till slut att inte ha något frågetecken. Anledningen är att boken inte handlar om lyckade placeringar. Jag är ganska säker på att barn som på 50- 60 talet spreds för vinden långt från sin mamma och sina syskon kände sig övergivna eftersom man strypt möjligheten för dem att kunna träffas regelbundet.

    Jag har pratat med en man som togs från sin familj. Han bodde i trygghet med sin ensamstående mamma. Problemet var att de bodde tillsammans med mormor o morfar och det hade framkommit att morfar söp. Pojken placerades långt ifrån sin familj, naturligtvis. Men man hade glömt att ta reda på att fosterpappan också söp och här fanns ingen mormor som tog hand om honom på dagarna. Det här omhändertagandet genomsyrades av olika övergrepp och fylla. Jag skulle tro att han kände sig övergiven, inte av sin mamma, men av myndigheterna som såg till att han inte fick ha någon kontakt med sin familj.

    En kille klarade inte av skolan. Man skyllde naturligtvis på att det måste vara nåt fel i hemmet. Efter en sväng på barnpsyk sa man att pojken hade en för nära bindning till modern, så han togs från sina föräldrar som aldrig hade slagit honom och han placerades i ett fosterhem där han blev brutalt misshandlad. Det var väldigt viktigt att föräldrarna gick på terapi och utredde sina släktträd medan sonen piskades blodig i fosterhemmet! Efter många år konstaterades att han hade Aspbergers syndrom, men då var han redan helt förstörd. Han hade blivit runtflyttad mellan olika institutioner under 25 år och till sist inlåst på ett kronikerhem där han blev nerdrogad med hästdoser av Mallorol. Den här medicinen gav honom väldigt högt blodtryck och hjärtrubbningar som han får ha resten av livet. Han hade blivit så hårt tvångsmedicinerad under så lång tid att det tog två år att få ut medicinen ur kroppen. Svårt att säga vem som var mest övergiven, pojken eller föräldrarna och av vem? Pga att vare sig skolan eller barnpsyk hade uppmärksammat hans handikapp slogs hela deras familj i spillror.

    Jag har träffat en tjej i 30 årsåldern vars pappa förgripit sig på henne under hela uppväxten. Vad hände när hon berättade? Hon blev omhändertagen och samtidigt övergiven av HELA sin familj! Nu när hon är vuxen försöker hon bearbeta det hela genom att skriva dikter. Här är en av dem:

Du borde dö, du borde få lida.

Jag borde vilja slå dig. Jag borde vilja skrika åt dig. 

MEN det är inte så enkelt, för en del av mig älskar dig.

Du är ju ändå min far

    Det här fenomenet att familjen vänder offret ryggen är inte ovanligt. Jag har just nu kontakt med en 17 årig tjej. Vi brukar prata på msn. Hennes bror förgrep sig på henne under 6 års tid. När hon äntligen berättade hamnade brodern i fängelse och själv kom hon till ett utredningshem. I julas tog föräldrarna hem sonen från fängelset medan flickan fick fira jul alldeles ensam. Jag är rätt så säker på att hon kände sig övergiven, trots att hon var omhändertagen. Plötsligt utan förvarning, just när hon hade hittat nya kompisar, blev hon flyttad från Stockholmstrakten till ett HVB-hem i Norrland där hon inte kände en människa. Där besökte jag henne och hon hade den mest sönderskurna arm jag sett i hela mitt liv! Hon har inte haft besök av sina föräldrar sen hon blev omhändertagen. Hon är helt övergiven och i det här fallet inte av myndigheterna, utan av sin familj som inte klarade av chockbeskedet att sonen utövat incest på sin syster. Det jag inte kan förstå är varför offret är den som ska omhändertas och inte får bo hemma längre. Det gör ju att hon definitivt blir straffad för nåt hon inte har skuld i.

 

Så jag tycker mig ha kommit i kontakt med lite andra konsekvenser av omhändertaganden än LVU-fall på oklara grunder där föräldrar strider för sina barn ända till Europadomstolen. Det finns så mycket tragik vid sidan om längs vägen, som aldrig kommer fram. Och alla barn har inte föräldrar som orkar sätta sig upp mot myndigheterna och kräva sin rätt.

   

Tyvärr tror jag att det stora flertalet av befolkningen inte har en susning om hela omhändertagande problematiken, vare sig förr eller nu. Visst, det har kommit ut en del böcker, skrivits lite i tidningar och samhällsprogram i TV har tagit upp speciella fall, men vidden av problemet har inte förankrats hos allmänheten, det är jag helt övertygad om och det märker jag också på folk som har läst min bok. De är helt chockade både av att få läsa om hur barnhemsbarnen hade det och om hur barnen lider idag i sina placeringar.

    Och jag behöver bara gå till mig själv. Det här har varit en tuff resa för mig, från att vara lyckligt ovetande till att få ta del av så många människors tragiska livsöden. Särskilt kluven blev jag när det mitt i alltihop plötsligt stod en tonårig flicka på min tröskel med en bag i vardera handen och helt enkelt bara flyttade in. Hon var redan utplacerad, men trivdes inte och det var inte gjort i en handvändning att övertyga socialen om att hon skulle få bo hos mig istället. Först gick en månad i obeslutsamhet och sen blev hon nätverksplacerad. Därefter fick jag genomgå en utredning med djupintervju för att få vara familjehem. Jag gick också en kurs som delvis bygger på Pride-modellen. Den ska ge självinsikt och vi fick se en del väldigt bra filmer om hur det känns att vara omhändertagen och hur det är att vara mamma på avstånd. Det jag saknade på kursen var tips om hur man ska hantera olika situationer som kan dyka upp. Det kändes onödigt med, i mitt tycke, lite fåniga övningar som att plocka egenskapskort och berätta varför vi tagit just det kortet. Tidsutfyllnad anser jag att det var och ville hellre haft konkreta råd.

    Så jag jobbade alltså åt socialen parallellt med att jag dagligen skrev om deras maktövergrepp på enskilda människor, både från förr och i nutid. Det var faktiskt en lite märklig situation. Men vi jobbade medvetet på att återupprätta föräldrakontakten och efter ett år kunde hon flytta hem igen. Det jag tycker är viktigast när man har hand om andras barn är att man klarar av att också ta föräldrarna till sig och upprättar en bra kontakt med dem.

 

Anledningen till att jag började skriva den här boken var att jag fick en ren förfrågan från en man som hade varit på Vidkärrs barnhem och på Skärsbo barnhem och några år på sjön också. Han ville att jag skulle skriva om hans liv och jag tyckte att det lät spännande. Men när vi träffades och han skulle berätta så kom han inte ner i sitt Svarthål. Han berättade med inlevelse om sitt sjömansliv, men så fort vi närmade oss barnhemstiden knöt det sig för honom. Varje gång vi hade pratat mådde han jättedåligt och fick stoppa i sig extra många tabletter. Vi fick ta hjälp av andra som varit placerade på samma barnhem. Jag annonserade på ”Samhällets styvbarns” hemsida efter andra personer som växt upp på barnhem och ville medverka i min bok. Då fick jag samtal från en hel del irriterade människor som undrade om deras liv inte var intressant för att de varit i fosterhem där de lidit obeskrivligt. Därför blev halva boken en antologi med fristående berättelser.

   

Vad händer när tvångsomhändertagna barn som lidit i sina placeringar växer upp? Vi har här resultatet i vår hand.  Efter alla intervjuer kan jag konstatera att jag inte har träffat på en enda som mår bra idag. Överdödligheten är konstaterat 1/3 högre än för människor som har fått växa upp med sina föräldrar. De som inte redan har dött en naturlig död eller rent av tagit livet av sig, är nu någonstans runt medelåldern. Många, många knaprar piller eller dövar den inre smärtan med sprit. Det som var gemensamt hos snart sagt alla jag pratat med, var bristen på tillit till sina medmänniskor. Många litar inte ens på den de lever ihop med. Och tilliten till myndighetspersoner är så gott som obefintlig.

 

Medan jag gjorde mina intervjuer kom det emellanåt små visdomsord som jag antecknade. De visar tydligt på att tiden inte alls läker alla sår:

Det är 40 år sen, men det gör vansinnigt ont än

 

Jag kan inte få något förtroende för auktoritära personer. Då är det svårt mitt i en ångest att öppna sig för en psykolog.

 

Nuet skvalar förbi, medan jag är kvar på hemmen

 

Jag har svårt att bosätta mig. Jag flyttar och flyttar

 

Det svåra är att andra inte fattar att det påverkar mig än

 

Nuet dränks av dået. Man är inte här och nu, utan där och då

 

Det är en smärta inom mig. Jag kan inte öppna dörren till min smärta

 

De försöker att leva ett normalt liv, men det är svårt, för att inte säga omöjligt eftersom de ofta är sjukskrivna eller förtidspensionerade pga förslitningsskador av för hårt arbete vid för unga år eller lider av psykiska besvär som svåra depressioner, onormal rädsla, fobier, panikångest, dåligt självförtroende, tvångstankar, sömnproblem, självmordstankar.

    Kent Sänd medverkade i TV dokumentären Stulen Barndom. Han jämförde situationen med den som krigsdrabbade flyktingar befinner sig i. När de har sluppit ifrån kriget försöker de leva ett normalt liv. Äktenskap, familj med kanske flera barn och försörjningsbörda tar all tid och energi. Minnena trängs tillbaka. Men när barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån och fabriken man jobbar på kanske lägger ner, då kommer ofta upplevelserna ikapp. Ensamma dagar hemma blir långa och minnena får hur mycket tid som helst.

-      DÅ kommer depressionen, sa Kent till filmteamet.

Ingen visste då hur dåligt han egentligen mådde. Tre veckor senare var han död.

Han orkade inte leva, så han tog sitt liv och befriade sig själv från sin själsliga plåga.

    En man jag talat med åkte länge omkring med ett snöre i bilen – OM han skulle vilja hänga sig, och en slang – OM han istället skulle vilja gasa ihjäl sig. Frun höll på att förgås av skräck varje gång han gav sig iväg i bilen. Men så fick han Cipramil av farbror doktorn och bara han äter dom resten av sitt liv så kan han leva NÄSTAN normalt.

    Ja, det här var ett litet axplock av symtom många tvingas leva med för att de har varit omhändertagna under sin barndom och lidit i sina placeringar.

 

Jag är bara USK och har inga större medicinska kunskaper, men som jag ser det så finns det INGENTING som indikerar att barn som tvångsomhändertas idag kommer att slippa må dåligt när de kommer upp i medelåldern, där vi nu har barnhems- och fosterbarnen från 40- 70 talet. Jag blir jättelycklig om jag har fel på den punkten. Barndomen sätter sina spår – så är det bara. Ungarna mår dåligt redan idag. I nyhetsutsändning förra veckan meddelades att 4500 ungdomar fanns placerade på HVB-hem förra året. Man har konstaterat att ungdomar som har varit på HVB-hem har högre dödlighet och högre kriminalitet, oftare blir tonårsföräldrar och oftare döms till rättspsykiatrisk vård. De har inte samma chans att klara sitt vuxenliv som sina jämnåriga kamrater som inte varit omhändertagna.

 

Men ibland behöver man ta hand om barn som far illa i sina hem. Det vi då ska tänka på är att omhändertagandet INTE blir entydigt med att bli övergiven. Därför måste vi gemensamt stå upp och föra barnens talan. Och jag vill avsluta med att rikta ett innerligt varmt tack till NKMR som går i spetsen för detta.
            

TACK så mycket!

 

 

 

Omhändertagen Övergiven
Av Doris Kaleva



NKMR:s symposium & årsmöte, 23 augusti 2008 



Artiklar

 

 

Rapporter 

Omhändertagande av barn kostar 10 miljarder om året!

Omhändertagande av barn kostar 10 miljarder om året!
Av Birger Hjelm

 

 

Birger Hjelm är jägmästare, free lance skribent och ordförande i föreningen Samhällets styvbarn.

 

Artikeln är tidigare publicerad i Contra nr 3, 2005. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

Kostnadstrenden är kraftigt stigande sedan flera år när det gäller omhändertagande av barn. År 2003 översteg samhällskostnaderna för insatser till barn och ungdomar för första gången 10 miljarder kronor per år, närmare bestämt 10,6 miljarder kronor. Samhällets kostnadsökning från året innan var hela 800 miljoner kronor. Av dessa totalt 10,6 miljarder kronor utgör kostnader för ”Institutionsvård/familjehemsvård” cirka 7,6 miljarder kronor och fördelar sig mellan Institutionsvård (kostnad cirka 4,6 miljarder) till exempel HVB-hem (Hem för Vård och Boende) och familjehemsvård (kostnad cirka 3 miljarder).

De resterande cirka 3 miljarder kr är kostnader att hänföra till olika former av ”öppna insatser” till exempel kontaktfamiljer, kontaktpersoner, stödfamiljer, strukturerade öppenvårdsprogram och annan liknande verksamhet samt olika former av allmän dagverksamhet.

Den övervägande delen av denna enorma summa består alltså huvudsakligen av arvoden och ersättningar till, främst HVB-hem och fosterhem, varav de flesta är privata aktörer. Den genomsnittliga ersättnings- och arvodesnivån är för varje dygn per barn/ungdom i HVB-hem cirka 3.500 kr och till familjehem cirka 800 kr. Vid flera och långvariga placeringar börjar det snabbt bli mycket stora pengar det rör sig om. Förutom de rent mänskliga och moraliska aspekterna av detta samhällsproblem som omtalats ovan så är det naturligtvis också ett enormt stort slöseri med allmänna skattemedel.


Samhällets kostnader för omhändertagande av barn och ungdom ökar kraftigt
Av Birger Hjelm

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Omhändertagande av barn

Omhändertagande av barn.

 Av Tommy Jonsson

  

Tommy Jonsson är Medlem i nätverket "FRIS" FöräldraR I Sverige, www.FRIS.just.nu. Insändaren är tidigare publicerad i Vimmerby Tidningen, Inlägg, tisdagen den 11 juni 2002.

Insändaren återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

I Sverige har vi i dag ca 18 000 barn som är tvångsomhändertagna för samhällsvård enligt LVU-lagen. Ett av dessa har det ordats om ofta i denna skrift och det tycker jag är bra att om vi medborgare tar ett ansvar för att göra. Fallet med den 16-åriga Vimmerbypojken är enligt mitt förmenande är bara ett av de fall som vi borde diskutera.

 

Hur många barn har vi i denna kommun som är omhändertagna för samhällsvård?

 

Vilken är den kostnad som är förenad med denna samhällsvård?

 

På vilket sätt har de ansvariga politikerna och tjänstemännen tillgodosett både barnet och dess båda föräldrarnas mänskliga rättigheter och sett till att kvalitetssäkra sina beslut?

 

Skälet till min fråga är att i ett fall då en flicka tvångsomhändertogs enligt LVU på en felaktig diagnos så fick den svenska staten gå in och göra en förlikning med familjen till en kostnad för samhället på 2,1 miljoner kronor.

 

Skulle alla LVU-beslut i Sverige vara oriktiga skulle kostnaden totalt uppgå till 37,8 miljarder, för att inte tala om de rent mänskliga förlusterna, vilka med svårighet kan ersättas med pengar.

 

Hur stor skulle kostnaden bli för oss?

 

 

 

Jimmy Söderbergfallet

 

Omsorgsovertakelse er ikke barnevern

 

Många omhändertagna barn i motbjudande geschaft

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

Om välgörenhetens villkor

 

  • Om välgörenhetens villkor

    Av Lennart Hane

     

     

Lennart Hane är advokat i Stockholm. Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätts tidning, januari 2000, sid. 4 - 5. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Statlig (kollektiv) välgörenhet har sedan några decennier blivit alltmer bullrande propaganda för partier respektive politikerna. Det är kanske välgörenheten som legitimerar eller åtminstone glorifierar deras existens och växande numerär.

    Det är inte bara fråga om enbart röstfiske inför kommande val, utan även mera närgånget, exempelvis att som välgörenhetsobjekt bidra till eller sörja för välgörarens sysselsättning dvs försörjning terapier, rehabilitering och olika s. k projekt fortsätter som om deras misslyckanden ej existerar, medan däremot privat välgörenhet, som många gånger sker i det tysta och utan krav nedvärderas och nedsvärtas.

    Den sociala omtanken och omsorgen har monopoliserats och professionaliserats ingalunda av en slump utan för att förläna en mask av medmänsklighet och samhörighet med svaga och utsatta och samtidigt ge en försörjning.

    Socialarbetarna som en politisk armé finns beskrivet i "Can Social Work Survive" av Colin Brewer och June Lait, som skildrar de berörda förhållandena i England.

    I betydande utsträckning återfinns dessa tankar hos Alf Ronnby i hans avhandling "Socialstaten - Till kritiken av socialteknokratin". Hans tes är att professionalismen består i lönearbete, som sökt sig allt groteskare yttringar där verksamheten styrdes mot att definiera olika problem såsom grundval för deras egen försörjning. Att lösa problemen liksom att inse deras harmlösa proportioner blev sekundärt rent av skadligt med sådana fackliga ambitioner. Professionalismen yttrade sig i att de uppbar lön.

    I denna situation framträder socialarbetarnas angrepp mot ensamstående mödrar, särskilt de med invandrarbakgrund genom många gånger obefogade omhändertagande av deras barn. De fattiga eller utslagna grupper, som tvingats eller lockats att söka ekonomiskt bistånd löper risker som de med fog icke räknat med, icke ens i sina mörkaste stunder.

    Uppvaktade politiker liksom de politiska partierna tycks ihärdigt förneka problemets existens, säkerligen pressade av socialbyråkratins makt. Än ynkligare framträder domstolarnas, trots konstitutionens krav om saklighet och den europeiska konventionens skydd för grundläggande mänskliga rättigheter och markerade krav om skydd för familjelivet, motbjudande villighet att sanktionera övergreppen i stället för att skydda barn och föräldrar däremot. En av förklaringarna härtill är såsom påpekats på sistone i den juridiska fackpressen, nämligen att den juridiska analysmetoden och det juridiska betraktelsesättet utmönstrats i nyare lagstiftning inom allt fler rättsområden även exempelvis såsom påpekats i socialrätten.

    Barnets bästa uppges vara en vägledande "regel" för att separera ett barn från dess hem och allt annat som det har så kärt. Det kan dock finnas många motstående intressenter som kan påstå att just deras ståndpunkt uttrycker barnets bästa. Skyddet för barnets och förälderns samhörighet kan med barnets - bästa rekommendation enkelt förintas med även prestigestyrda ambitioner eller pur maktglädje. Domarkåren är onekligen ute på en farlig seglats med den beskrivna ' ledstjärnan. Det låter kanske tilltalande att barnets bästa är ledstjärnan i domstolsprovningen om barnets framtid och utveckling. Men om nu denna ledstjärna är politisk demagogi uppstår frågan om domstolarna kan bemästra detta fenomen som egentligen är väsensfrämmande för deras yrkeskunnande. Svaret ger sig självt. Domstolen faller ur sin roll som värn för de medborgerliga rättigheterna och marginalisera sig själv till ett slags politiskt exekutiv.

     

    Barnmålen blir skenrättegångar

    Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

    Svensk familjepolitik på väg mot totalitarism

    Lagtexten öppnar vägen för socialbyråkratins psykologer

    Tillbaka till Artikelindex 

     

     

Om hot mot socialtjänsten - forts.

Om hot mot socialtjänsten - forts.
Av "Janne Jonsson"



 


Inlägget är tidigare publicerat, 2004-03-01, i Östersundspostens debattsida "tyck till". Skribenten, en socialsekreterare "Janne Jonsson" skriver om hot mot personalen vid de sociala myndigheterna i Bergs Kommun i Jämtlands län.

 

Länken till inlägget fungerar inte längre.

http://www.op.se/tycktill/forum.php?id=8908&disp=8908&forum=1

 


Det finns en motion hos riksdagen om att de som utövar myndighetsutövning skall vara personligen ansvariga för vad de beslutar. Kommunförbundet vänder sig emot denna motion. Vore det inte bra om de som har makt och möjligheter att styra och bestämma över familjers liv även vore kontrollerade. För mig som socionom låter det mycket bra. Våra beslut har en möjlighet att se över och behandlas innan de går till länsrätten. I dag är det för mycket att ge så mycken makt som det ges av Sveriges kommuner till socialtjänsten. Ofta är socialnämndens ordförande politiskt vald och har därmed inte en aning om vad den / hon beslutar om. Oftast är det en hon. Jag vill inte ge mig in i debatten om jämlikhet men enligt gammal vana brukar kommunerna vid sina debatter inte fästa alltför stor vikt vid vad kvinnorna kommer med. Oftast är de dessutom företrädare för socialnämnd eller liknande.

Än en gång varför uppstår då hotsituationerna inom en ganska liten grupp. När du är utexaminerad socionom är vanligtvis första arbetet på något socialkontor. Ganska fel. Eller hur? De som arbeta inom socialtjänsten i dag bör vara de mest erfarna som kan bemöta människor i kris. Sveriges kommuner vill i dag inte betala för kunskap och erfarenhet. De sätter hellre in en som är nyutexaminerad så de kan hålla lönekostnaderna nere. Kommunerna har i dag inte någon långsiktig plan för hur de skall behandla socialbidragstagare. De ser oftast enbart till nästa kommunfullmäktigemöte eller kanske en vecka framåt. Jag vill inte klaga på enskilda anställda inom socialtjänsten i dag. Men troligtvis skulle mycket vara vunnet om det kunde städas ut bland alla dessa som är politiskt valda och därmed ha möjlighet att påverka enskilda människor.. Det är bland annat det här plus vissa socialsekreterares okunnighet som framkallar hotsituationer.

Det är på sätt och vis ganska märkligt. För c:a 15 år sedan arbetade jag med de som anseddes som de farligaste i samhället, Östersund. Vi hade aldrig dörren låst. Vi fick aldrig något hot mot oss. Vad visar det. Osäkerhet föder rädsla. Hot riskerar att uppträda. Fortsatta låsta dörrar i Berg medför mera osäkerhet. Skicka i stället de anställda socialsekreterarna på utbildning så de lär sig möta människor i kris eller skicka dem på forskarutbildning. Tydligt är i och med att så många klagat att det måste finnas något fel i maskineriet. Troligtvis socialsekreterare som borde byta arbete för att undvika att hela gruppen drabbas av en hotsitiuation. Förhoppningsvis kommer motionen om myndighetsansvar att gå igenom och därmed blir det möjligt att åtala socialsekreterare som handlar fel,. Då står vi inför en situation där hot knappast kommer att förekomma.



Om hot mot socialtjänsten
Av "Janne Jonsson"


Artiklar om hot mot socialtjänstens personal

Tillbaka till Artiklar

 

 

Om hot mot socialtjänsten

Om hot mot socialtjänsten
Av "Janne Jonsson"



 


Inlägget är tidigare publicerat, 2004-03-01, i Östersundspostens debattsida "tyck till". Skribenten, en socialsekreterare "Janne Jonsson" skriver om hot mot personalen vid de sociala myndigheterna i Bergs Kommun i Jämtlands län.

 

Länken till inlägget fungerar inte längre.

http://www.op.se/tycktill/forum.php?id=8896&disp=8896&forum=1

 

 

 

 

Visst är det trist när det går så långt att en människa blir så desperat att den måste tillgripa hot mot tjänstemän. Men varför är vissa så desperata? Mycket av hotbilden framkallar socialtjänsten själva. Det sker genom svårigheter att bemöta hjälpsökande och förståelse för dennes problem. Som socialsekreterare har du en maktposition i dag. Det är du som bestämmer om människor skall få hjälp eller inte. Tyvärr är det så att många socialsekreterare inte klarar av den här positionen. De kan inte heller bemöta och förstå de hjälpsökandes problem, därför uppstår ofta konflikter. Det går inte att kritisera och söka förklaringar för socialtjänstens handlande heller. Du möts bara av förklaringar om sekretess och liknande.

I dag arbetar socialtjänsten över stora delar av Sverige efter en arbetsmodell som kallas ”Uppsalamodellen”. Enligt denna ställs den hjälpsökande som själv vållande till sin situation och måste då ställa upp på allehanda villkor för att eventuellt få någon hjälp. Modellen sätter den hjälpsökande i en mycket utsatt position där du ibland anklagas för lögner eller fakta inte kontrolleras av socialtjänsten. Om du försöker behålla din personliga integritet och inte går med på allehanda krav nekas du hjälp. Du kan ställas utan några ekonomiska medel under mycket lång tid, år eller längre. Den här modellen skapar också ett beroende av hjälp från socialtjänsten. Får du hjälp är det bara så du nästan får näsan över vattenytan till nästa gång du måste ha hjälp. Till slut sitter du fast i den här fällan och har ingen chans att komma ur. Det här är tvärt emot vad socialtjänstlagens ”portalparagraf” säger. Men tyvärr är det här fakta i dagens Sverige. Socialtjänstens försök att hålla nere kostnader blir många gånger mycket dyrt för kommuner och hjälpsökande. Det saknas långsiktiga strategier som ger den hjälpsökande en möjlighet att komma ur sin svåra situation. Med andra ord är det inte så konstigt att människor blir så desperata att de tillgriper hot när hjälp inte ges hjälp eller de bemöts med förakt och likgiltighet.

 

Om hot mot socialtjänsten - Forts.
Av "Janne Jonsson"


Artiklar om hot mot socialtjänstens personal

Tillbaka till Artiklar

 

 

Offentlig fattigdom i Bergen

Offentlig fattigdom i  Bergen
Av Fagforbundet – Fagforeningene i Bergen

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Bergens Tidende Debatt den 20 juni 2004.

Artikeln återges här med Fagforeningenes i Bergen och författarens benägna tillstånd.

 



Byrådet i Bergen har lagt frem sin tertialrapport 2004-1 for Bergen kommune. Rapporten viser at Bergen kommune ikke har styring på økonomien. Det er økningen i helse-, sosial- og barnevernsutgiftene som preger overskridelsene. Det byrådet foreslår at bystyret skal vedta mandag 21. juni kan grovt sett deles inn i to grupper: uspesifiserte kutt på allerede pressede områder og tiltak hvor vi vil stille spørsmål ved nettoeffekten av tiltakene. Flere av innsparingsforslagene vil medføre økte eller nye utgifter på andre poster – og da er vi like langt.

BT skriver på lederplass om «Fattige Bergen», medlemmer av byens politiske partier skriver om «Fattigdom i Bergen». Vi leser at over 10.000 mennesker lever i fattigdom i Bergen. Hver av disse disponerer under 50 prosent av befolkningens gjennomsnittlige inntekt.

Fagforbundet ser med bekymring på at det er de svakeste som skal rammes nok en gang. Byrådet foreslår å kutte i sosialhjelpsutgiftene. Argumentet som brukes er at det andre steder i landet er lavere satser enn Bergen. Fagforbundet synes det er en forkastelig tanke at fordi andre har det «verre» så skal vi også gjøre det verre for disse menneskene. Ser man derimot på  hvor mye det er å spare på å gjennomføre disse tiltakene så får man en forsvinnende liten effekt i budsjettet samlet sett.

Byrådet har lagt frem 34 punkt der de foreslår kutt. Det vil føre for langt å gå inn i hvert punkt, men Fagforbundet betviler realismen i forslaget og har ingen tro på at det er mulig å oppnå den antatte effekten på 105,6 millioner kroner i løpet av 2. halvår 2004. Kan den enkelte avdeling eller etat akseptere å gå god for realismen i innsparingstiltakene som foreslås?

Bergen kommune er i dag inne i en stor omstillingsprosess der bydelsadministrasjonene avvikles fra 1. juli år. Vi vet at omstillinger og endringer i en stor organisasjon har sine «flytteutgifter». Nye og urealistiske innsparingstiltak vil lett føre til nye utgifter, men innsparingen kan vise seg å utebli. Det er de samme partiene som styrer Bergen i dag som styrer landet. Vi ser nå resultatet av en bevisst politikk fra regjeringen – sultefôre kommunene slik at tjenestetilbudet blir så dårlig at veien til privatisering av tjenestene blir eneste alternativet.

Bystyret innbys til å gi byrådet enda flere fullmakter enn hva byrådet i dag mener å ha. Vil bystyret gi fra seg mer innflytelse og avgjørelseskraft til byrådet? Her er allerede gjort en del verdivalg i en retning Fagforbundet ikke kan gi sin tilslutning til, og vil bystyret nå bekrefte denne samfunnsutviklingen?



Socialnämnden i Kumla går back med drygt fyra miljoner!
Av Ruby Harrold-Claesson


Budgetunderskott i Bergsjön orsakat av "köpt vård". Besvikna Bergsjöbor demonstrerade.
Av Ruby Harrold-Claesson
  

Så mycket kostar Götene-fallet skattebetalarna
Av Tomas Svedberg


Götenefallet - Sluta slösa Götene
En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden


Götenefallet - En skam för Götene
Upprörd Götenebo


Ansvariga politiker i socialnämnden i Götene ångrar inget
Av Tomas Svedberg


Ansvariga politiker i socialnämnden i Götene ångrar inget
Av Tomas Svedberg



 Tillbaka till Artiklar

 

 

Oacceptabelt dödsfall

Oacceptabelt dödsfall

Av Per Åhlström

 

 

Per Åhlström är f.d ledarskribent på tidningen Nya Norrland. Artikeln är tidigare publicerad som ledare i Nya Norrland den 2 juni 1993.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

NKMR:s kommentar:
Den 24 april 2002 markerar 10 årsdagen sedan tvångsomhändertagna Daniel Sigström, 14 år, dog i  fosterhemmet i Härnosand där socialarbetarna i Gottsunda kommun hade placerat honom - långt från sina nära och kära. Den 24 april 1992 var slutet för Daniel Sigströms lidande, men 10 år har nu förflutit sedan hans mor; Marianne Sigström, påbörjade sin kamp för att utkräva ansvar för sin sons död.

Marianne Sigström stämde Gottsunds kommun inför Uppsala tingsrätt. Tingsrätten friade kommunen från ansvar för Daniels död. Modern dömdes att betala kommunens rättegångskostnader på 857 930 kr. Marianne Sigström överklagade domen. Hennes överklagan till Svea Hovrätt mötte samma öde. Hovrätten dömde henne att betala kommunens rättegångskostnader i hovrätten uppgående till drygt 600 000 kr.

Domstolarna och JO har friat socialbyråkraterna i Gottsunda kommun från varje ansvar för Daniel Sigströms död. Lidandet för Daniels mor, Marianne Sigström, fortsätter.

Är detta acceptabelt i ett "civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle"?

 

 

 

 

I april i fjol dog Daniel Sigström, 14 år, i ett epileptiskt anfall. Han bodde då i fosterhem i Härnösand, efter att en tid också bott i Sundsvall.

Den tragiska historien om Daniel Sigström beskrevs i söndagens Dagens Nyheter av journalisten Maciej Zaremba - en historia som ger en fasansfull inblick i en sluten värld, som ger socialtjänsten okontrollerad makt över människors liv. Och i det här fallet - död.

 

Daniel  Sigström var ett besvärligt barn. Han led av en sjukdom som gjorde att han kom i puberteten redan vid nio års  ålder. Och han led av epilepsi.

Daniel Sigströms mor Marianne var i  myndigheternas ögon en besvärlig person, som krävde sin rätt. Hon var också sjuk och fattig..

 

 

Det är lätt att förstå att Marianne Sigström hamnade i konflikt med socialtjänsten hemma i Uppsala. Någonstans måste ju hennes trötthet och ilska komma till uttryck.

Det är lätt att förstå att socialsekreterarna i Uppsala blev förbannade. Men de gjorde något som är alldeles oförlåtligt: de lat sina aggressioner gå ut över Daniel, som omhändertogs för vård i fosterhem.

Det gjorde man utan att ens ha försökt det som Marianna Sigström bad om att ge dem gemensam behandling.

 

Farligt fosterhem

Och Daniel placerades inte i något kärleksfullt fosterhem. Han hamnade i en familj där fadern tidigare varit alkoholist, där fadern tidigare dömts för rattfylleri i samband med en olycka där ett fosterbarn fanns med i bilen. Ett annat fosterbarn i familjen förflyttas efter att ha misshandlats av sin fosterfar. Övriga fosterbarn får stanna.

Ett av dessa utsätter Daniel för ett sexuellt övergrepp, efter att den fösta fosterfamiljen försvunnit och fosterbarnen placerats i det hem som skulle bli hans sista.

 

Försummelser blev hans död

I detta hem fanns ingen kunskap om hur man behandlar en person som lider av epilepsi. Och man sökte inte heller den kunskapen.

Socialkontoret i Uppsala avbeställde de magnetkameraundersökningar som kunde ha hjälpt Daniel att bli fri från sin epilepsi.

Dessa försummelser och missgrepp ledde till Daniel Sigströms död. Den 24 april 1992, 14 år gammal, slutade han sitt liv i en serie epileptiska kramper.

Daniel Sigströms död var onödig och oacceptabel.

Om Akademiska Sjukhuset i Uppsala varit bättre organiserat, så att han inte mött 55 olika läkare då hans mor sökte hjälp för hans sjukdomar hade han kanske blivit friskare, så att hans mor orkat med honom.

Om inte socialbyrån i Uppsala reagerat med sådan aggressivitet och nonchalans hade han sannolikt aldrig blivit placerad i fosterhem.

Om svenska samhället hade bättre kontroll över fosterhemmen skulle hans epilepsi antagligen inte förvärrats så mycket.

Om läkarna i Härnosand och Sundsvall inte stångats mot sekretessmurar hade missförhållandena säkerligen avslöjats tidigare.

 

Rent geschäft

Alltför många svenska fosterhem är fortfarande rent geschäft. Det är uppenbart att de storstadskommuner som placerar barn i landsorten inte har tillräcklig kontroll på fosterhemmen.

Det är dags att vända ansvaret. Låt de socialnämnder som har lokalkännedom godkänna och kontrollera fosterhemmen. Utgå från barnen och inte föräldrarnas mantalskrivning när fosterhemmen ska kontrolleras.

 

Sjukt system

Och framförallt: sätt stopp för det system där förtroendeläkare och domstolar litar helt på skriftliga utsagor från myndigheter och fäller domar över människor utan att ens träffa dem.

Det svenska systemet med administrativa domstolar och kontrollmyndigheter som inte bildar sig en egen uppfattning före domslut är rättsvidriga och sjukt!

 

 

 

Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

 

Ett barns död: Samhällets ansvar

 

Och fjällen föll från mina ögon

 

Gottsundafallet - Varför åtalar inte JO?

 

Fosterbarns rättslöshet

 

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Nytt register för landets HVB-hem

Nytt register för landets HVB-hem

Av Tomas Bengtsson/TT


 

 


Nyhetsnotisen har saxats från Svenska Dagbladet den 2 mars 2009.

 

 

Med ojämna mellanrum kom­mer larm om att redan utsat­ta barn och ungdomar far illa på Hem för vård och boende (HVB). Nu har ett nytt natio­nellt register skapats för landets HVB-hem.


- Det har inte funnits någon sam­lad lista på det här. Det har hittills inte legat på någon myndighet att ha en samlad kunskap om alla HVB-hem, och det är det många som har behov av, säger Ann Holmberg, chef för sociala tillsynsenheten på Socialstyrelsen. På landets cirka 740 HVB-hem placerar kommunerna barn och ungdomar med missbruksprob­lem, vissa sociala problem eller psykiska funktionshinder. De drivs av Statens institutionsstyrel­se (Sis), kommunala aktörer, men de allra flesta är i privat regi.

Registret innehåller nu namn på alla hemmen, var de liggen vil­ken behandlingsform och vilka målgrupper de specialiserar sig på - och där ska även läggas in uppgifter från länsstyrelsernas tillsyn av respektive hem.

 

- Det måste ju finnas någon funktion i samhället med över­blick eftersom det rör sig om väldigt utsatta människor, säger Holmberg.;

 


Nytt nationellt register för HVB-hem

Tomas Bengtsson/TT Stockholm TT, svd.se 2009-03-01


 Dalslandsfallet - Tyskt barn rymt från tyskt barnhem i Dalsland
 En serie artiklar i olika media, 2009-01-06 --


Vart tredje HVB för barn och unga brister i säkerhet
Pressmeddelande från Socialstyrelsen - 2009-02-04


Tillbaka till Artikelindex

 

Nytt månadsrekord mars 2004

Nytt månadsrekord mars 2004

 

NKMR kan åter igen glädjas över att ha fått ett nytt rekord antal besök till vår hemsida. Besöksstatistiken för mars 2004 var 94 466 besök.

 

Den i Norge pågående landsomfattande kampen mot barnevernet där aktörer presenteras med namn och bild på en internetsida - rankinglistan - har satt tydliga spår i NKMR:s besöksstatistik för mars månad. Statistiken för de första 15 dagarna i mars var hela 64 039 träffar. Det tidigare rekordet som var för januari 2004 var ju 56 082 besök.

 

Än en gång vill jag framföra ett hjärtligt tack till alla våra medlemmar och sympatisörer som har spridit information om NKMR och vår verksamhet till skydd för familjens rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Jag vill också tacka alla artikelförfattare och journalister - såväl nordiska som utländska - som så välvilligt ställt sina artiklar till vårt förfogande. Ett stort tack också till alla som skickar - och har skickat - tips om intressanta och för NKMR:s verksamhet relevanta tidningsartiklar som vi har kunnat länka till. Ni har bidragit till att hålla NKMR:s hemsida vid liv och gjort den till en intressant hemsida att återvända till. Och sist men inte minst, ett stort tack till alla som besöker NKMR:s hemsida.

 

 

Göteborg, den 20 april 2004

 

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

 

 

Artiklar

 

Artikelarkiv

 

Diskussionsforum

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Nytt månadsrekord januari 2004

Nytt månadsrekord januari 2004

 

NKMR kan åter igen glädjas över att ha fått ett nytt rekord antal besök till vår hemsida. Besöksstatistiken för januari 2004 var 56 082 - den högsta någonsin. November 2003 som var rekordhögt - 52 482 - har överträffats. Hemsidan som skapades 1997 har stadigt ökat i popularitet och framförallt har vårt stora artikelarkiv samt vårt diskussionsforum rönt stort intresse bland allmänheten.

 

Jag vill ta tillfället i akt att tacka alla våra medlemmar och sympatisörer som har spridit information om NKMR och vår verksamhet till skydd för familjens rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Jag vill också tacka alla artikelförfattare och journalister - såväl nordiska som utländska - som så välvilligt ställt sina artiklar m m till vårt förfogande. Ett stort tack också till alla som skickar och har skickat tips om intressanta och för NKMR:s verksamhet relevanta tidningsartiklar som vi har kunnat länka till. Ni har bidragit till att hålla NKMR:s hemsida vid liv och gjort den till en intressant hemsida att återvända till. Och sist men inte minst, ett stort tack till alla som besöker NKMR:s hemsida.

 

 

Göteborg, den 4 februari 2004

 

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

 

 

Artiklar

 

Artikelarkiv

 

Diskussionsforum

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

NT granskar Jan Emanuel Johansson

NT granskar: Jan Emanuel Johansson
En sammanställning av artiklar i Norrtälje Tidning och Svenska Dagbladet - 2011-09-20


nt_granskar_jan_emanuel_johansson
- De flesta söker kickar, utmaningar och vill gå vidare. Jag har prövat olika ledningsuppdrag, politiskt och inom näringslivet. Frösundakoncernen är en bra plattform att gå vidare från, säger Jan Emanuel Johansson.
FOTO: LEIF GUSTAVSSON

Byggde ett imperium på tio år. Familjen viktig i imperiet
Av Pernilla Josefsson

Under tio år byggde Jan Emanuel Johansson ett litet imperium. Det hann bli 15 företag innan han sålde en del och gick vidare.
År 2000 grundade Jan Emanuel Johansson sitt företag Av egen Kraft AB. Sedan dess har verksamheten vuxit betydligt. Som mest har han haft närmare hundra anställda i 15 olika företag.
Huvudsysselsättningen har varit social omsorg med inriktning på barn och unga.
Norrtälje Tidning, norrteljetidning.se - 2011-09-20


 Rik på vård av unga
Av Pernilla Josefsson

Jan Emanuel Johanssons företag gjorde minst en kvarts miljard kronor i vinst förra året. Nu intresserar sig riksmedier för Norrtelje Tidnings kartläggning.
Norrtälje Tidning, norrteljetidning.se - 2011-09-20


Professor tveksam till utvecklingen. "Lättare att starta HVB-hem än korvkiosk"
Av Pernilla Josefsson

Jan Emanuel Johansson är inte ensam om att ha tjänat pengar på social omsorg. Allt fler riskkapitalbolag satsar hårt inom sektorn.
Att driva privata HVB-hem, arbeta med assistansservice eller ta emot ensamkommande flyktingbarn har blivit en lukrativ affär. Enligt Socialstyrelsens statistik var 15 800 barn och unga placerade utom hemmet i Sverige 2009 och 4 100 av dem på institution.
– Det har varit en mycket, mycket kraftig ökning som pågått sedan 1980-talet, säger Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet.
Norrtälje Tidning, norrteljetidning.se - 2011-09-20


Ungdomsvård kassako för Jan Emanuel Johansson
Av
Negra Efendić

Företag inom ungdomsvården håvar in stora pengar. Jan Emanuel Johanssons bolag gjorde minst en kvarts miljard kronor i vinst förra året, skriver Norrtelje Tidning.
Att riskkapitalbolag tjänar stora pengar på social omsorg är ingen nyhet. Branschen är lukrativ och växer allt mer. Enligt Norrtälje Tidning var 15 800 barn och unga i Sverige placerade utanför hemmet under 2009, 4100 av dem på institution.
Svenska Dagbladet, svd.se - 20 september 2011



"företagare inom ungdomsvårdsverksamheten", "non profitorganisation/företag med socialt ansvar och tydlig ideologisk bas utifrån arbetarrörelsens klassiska värderingar".
Saxat från "Tyket", Göteborgs-Posten - 2009-03-09


Rik på vård och politik. Riksdagsman Jan Emanuel Johanssons behandlingshem gick med 4,5 miljoner i vinst
Av Janne Sundling, Metro.se - 2006-04-13


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Entrésidan




Också en norsk mamma friades efter incestdom

Också en norsk mamma friades efter incestdom

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson, är som bekant ordf. i NKMR.

Inlägget sändes till Aftenposten och till DN men båda har avböjt att publicera det.

 

 

 

 

 

 

Aftenposten.no har publicerat en artikel med titel "Over 20 incestdømte er frifunnet". Också DN (2/12) har publicerat en artikel om de frikännanden i incestmål som har ägt rum i Norge under det senaste året. I artiklarna påstås det att det är män som har varit offer för denna häxprocess. Faktum är att inte enbart män har varit offer för dylika anklagelser. Dessa har även drabbat mödrar.

 

Den 10 juli 2003 publicerade Lars Fogelstrand vid Glåmdalens Tidning en artikel "Stemplet som sex-forbryter i 12 år" som handlade om Gunn Hege Finstad som i 12 års tid hade varit stämplad som sexförbrytare mot sin egen dotter. (Artikeln finns i NKMR's artikelsektion). Efter domen 1991 flydde den gravida Gunn Hege Finstad med sin sambo till Finland eftersom hon befarade att barnevernet (socialtjänsten) i Nord-Odal skulle tvångsomhänderta den nya babyn också.

 

Gunn Hege Finstad och hennes familj saknar helt förtroende för norska myndigheter. Hon är bitter pga att myndigheterna har förstört hennes familj och utsatt henne och barnen för stort psykiskt trauma. Hon har inget gott att säga om socialkontoret i Nord-Odal. Hon säger i artikeln att hon misstänker att de var ute efter henne i brist på annan sysselsättning. En allvarlig konsekvens för familjen är att barnet som föddes i Finland inte kan kommunicera med sin syster eftersom den ena talar finska, den andra norska.

 

Trygve Lange-Nielsen som var Gunn Hege Finstads advokat anklagar barnevernet för att ha ödelagt barnets och familjens liv.

 

Falska anklagelser om sexövergrepp mot barn har således inte bara drabbat män/fäder och ödelagt deras och barnens liv och deras relationer sinsemellan, utan den har också drabbat mödrar och medfört lika ödesdigra konsekvenser för dem och deras barn.

 

Norge är dock inte unikt på den här fronten. Socialtjänsten i Sverige har också anklagat mödrar för incest mot sina barn. I ett fall i västra Sverige blev en mor dömd sedan hon vid ett umgängestillfälle upptäckte och anmälde att hennes tvångsomhändertagna dotter hade klåda i underlivet. Modern friades i hovrätten. I ett fall i Stockholm anklagade socialtjänsten en mor för sexövergrepp mot sin femårige son. De placerades på utredningshem men modern och barnet flydde till Finland. Så slapp de att få sina liv ödelagda av socialen. 

 

Dessa fall är inte enbart skadliga för de direkt inblandade utan också för varje "civiliserat" samhälle.

 

 

 

Stemplet som sex-forbryter i 12 år

Av Lars Fogelstrand

 

Mange feilaktig dømt for incest

Av Lars Fogelstrand

 

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Nordiskt seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av Mänskliga Rättigheter

"Nordiskt Seminarium i Oslo om bekämpande av terrorism och iakttagande av mänskliga rättigheter", 22 oktober 2003

 

 

 

Den 22 oktober 2003 anordnade Norges justisdepartement NORDISK SEMINAR I OSLO: "BEKJEMPELSE AV TERRORISME OG IVARETAKELSE AV MENNESKERETTIGHETER". Seminariet riktades till de nordiska länderna. Den svenska listan över de inbjudna upptar bl. a Justitieutskottet, Högsta domstolen, Riksåklagaren och fyra ledande svenska universitet. Inbjudan kom via Sveriges Justitiedepartement. 

Som en av sju frivilliga internationella organisationer inbjöds NKMR att delta i seminariet.

 

 

 

Bekjempelse av terrorisme og ivaretakelse av menneskerettigheter

 

Inbjudan till nordisk seminar i Oslo

 

Rapport från nordiskt seminarium i Oslo

 

 

Tillbaka till Rapporter

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter