NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten

 

NKMR:s SÖK-tjänst och YTTRANDEFRIHETEN

 

NKMR:s SÖK-Tjänst anmäld till datainspektionen

 DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

NKMR:s yttrande

DI-beslut 2000-05-19

NKMR:s begäran om besvärshänvisning

DI:s brev 2000-05-25

NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

Komplettering av NKMR:s talan i länsrätten

Länsrätten i Stockholm avvisar NKMR:s överklagande - beslut 2001-01-29

NKMR:s överklagande av Länsrättens beslut

Kammarrätten meddelar prövningstillstånd i beslut 2001-03-14

Datainspektionens yttrande 2001-05-07 till Kammarrätten i Stockholm

NKMR:s yttrande 2001-05-29 över Datainspektionens yttrande till Kammarrätten i Stockholm

Kammarrätten beslutar att återförvisa NKMR:s överklagande av Datainspektionens beslut till Länsrätten för sakprövning
beslut 2002-01-23

 

Länsrättens dom 2004-02-05

 

Komplettering av NKMR:s överklagande till Kammarrätten i Stockholm, 2004-05-24

 

Kammarrätten i Stockholm beslutar om prövningstillstånd för NKMR:s överklagande. 2004-10-29

 

Datainspektionens yttrande 2004-12-16 till Kammarrätten i Stockholm                

NKMR:s yttrande 2005-01-12 över Datainspektionens yttrande till Kammarrätten i Stockholm    

Kammarrättens dom 2005-03-31 

 

NKMR:s överklagande till Regeringsrätten, 2005-04-11

 

Komplettering av NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten, 2005-08-19

Regeringsrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd, 2007-05-24 - NY

 

************



Farlig uavhengig
Av Egil G. Skogseth


Ytringsfrihet og rettssikkerhet

Av Marianne Haslev Skånland

 

Sykepleiere frykter represalier

Av: Jorunn Litland

 

Lojalitet og ytringsfrihet. Av Jan Fridthjof Bernt 

Förbjudet efterlysa barn på Internet 

Åsiktsbildningen söker nya kanaler. Av Jan Kallberg

Skylten JANTE har återigen tänts. Av Jan Kallberg

HD friade personuppgifter på Internet. Av Staffan Kihlström.

Högsta domstolen dom i PUL-målet B 293-00, Riksåklagaren mot Börje Ramsbro

Menneskerettighetene ved norske domstoler. Av Anders Ryssdal

 

Medienes rolle i strafesaker. Av Tor Langbach

 

Dommervett. Leder i Aftenposten 2001-07-11

 

Med Gud på sin hemsida. Av Nils Funcke

 

Aftonbladet.se fällt för debattinlägg - till-sidorna stängs

 

Dom mot hemsida underkänns av EU. Av Anders Bolling

 

Tillbaka till Huvudsidan



NKMR inbjuder till presskonferens 2002-12-19

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

2002-12-18

 

 

Inbjudan till presskonferens

 

Ny anmälningsservice som NKMR startar beträffande missförhållanden i fosterhem (familjehem) och myndighetsmissbruk från socialsekreterare, barnpsykiater m fl.

 

Med anledning av den folkstorm som har blossat upp kring Oskarshamnsfallet inbjuder NKMR till presskonferens angående anmälningsservice beträffande missförhållanden i fosterhem och tjänstefel av socialsekreterare m fl som NKMR startar när det gäller tvångsomhändertagande av barn.

 

Presskonferensen kommer att äga rum på

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB:s kontor, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, torsdag den 19 december 2002, kl. 14.00.

 

NKMR får ständigt kännedom om grava missförhållanden i fosterhem och tjänstefel och myndighetsmissbruk som socialsekreterare, barnpsykiater m fl gör sig skyldiga till.

 

När det äntligen uppdagas att det i flera år har varit fråga om grov misshandel och sexuellt utnyttjande av fosterbarn från fosterföräldrarnas sida så får man intrycket att grannar, skolkamrater, skolkamraters föräldrar m fl känt till dessa missförhållanden men av rädsla för repressalier från fosterföräldrarna eller socialmyndigheten inte vågat anmäla saken.

 

Denna rädsla för att anmäla är välgrundad. Genom berättelser från vuxna fosterbarn har vi fått veta att grov fysisk misshandel av fosterbarn från fosterföräldrarnas sida är mycket vanlig och att det tydligen är så att många fosterföräldrar är synnerligen våldsbenägna. Det här vet även dessa fosterföräldrars grannar och de hyser en berättigad oro för hämndaktionen om de anmäler missförhållanden i fosterhemmet till myndigheterna.

 

NKMR har därför beslutat att fr. o m nu starta en anmälningsservice där NKMR står som anmälare. På det sättet behöver den som känner till missförhållandena, men inte vågat anmäla, inte själv skylta med sitt namn.

 

Vi uppmanar därför alla som känner till att det föreligger missförhållanden i ett fosterhem, eller kanske rent a själv är fosterbarn som utsätts för fysisk och psykisk kränkning i fosterhemmet att rapportera detta till NKMR. Vi kommer då att göra en kortfattad anmälan till vederbörande myndighet där vi anmäler at vi har fått in uppgifter som gör att vi misstänker att fosterföräldrarna (här anger vi namnet) gör sig skyldiga till misshandel eller vanvård av i hemmet placerat fosterbarn. När det gäller socialsekreterare, barnpsykiater, barnpsykologer som skriver osanna och oseriösa saker i sina uttalanden kommer vi att göra motsvarande anmälan där vi anmäler misstanke om tjänstefel. De myndigheter som kan bli aktuella som mottagare för dylika anmälningar är Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Länsstyrelsen, Läkarförbundet, Psykologförbundet och socialmyndigheten.

 

NKMR är ju en ideell organisation och vi har begränsade ekonomiska och personella resurser. Allt arbete inom kommittén utförs ideellt och ingen av våra medarbetare uppbär någon ekonomisk ersättning för sitt arbete. Vi har därför inte möjlighet att driva omfattande enskilda ärenden utan det vi kan stå till tjänst med är att skriva en anmälan med NKMR som anmälare och sedan blir det å vederbörande myndighets sak att göra utredningen.

 

Vi tror att vår nya anmälningsservice fyller en stor funktion och alla som har kännedom om missförhållanden i ett fosterhem eller har kännedom om att en socialsekreterare t ex angriper en helt oförvitlig barnfamilj i grannskapet har möjlighet att rapportera till oss. Vi står till tjänst med anmälan i NKMR:s namn.

 

Anmälan kan göras per telefon till ordf. i NKMR, jur. kand. Ruby Harrold-Claesson,

tel: 031-702 03 85; fax: 031-702 52 42; e-mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., eller post:

NKMR, Ströms väg 37, 424 71 Olofstorp.

 

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR

 

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Tillbaka till Pressmeddelanden

 

 

NKMR:s hälsning till de tvångsomhändertagna barnen, Julen 2011

NKMR:s hälsning till de tvångsomhändertagna barnen, Julen 2011
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Inlägget spelades in på Ring P1, 099 - 510 10, den 21 december 2011.
Huruvida inlägget har spelats upp i någon av Ring P1 julsändningar är vid publiceringen här okänt.

 

Jag vill framföra varma julhälsningar till alla barn som är tvångsomhändertagna och placerade i fosterhem, långt från sina nära och kära. Regelmässigt hindrar socialtjänsten dessa barn från att träffa sina familjer för att fira julen tillsammans. Jul är ju familjens största högtid.

Under de senaste fem åren har vi haft vanvårdsutredningen, upprättelseutredningen och upprättelseceremonin, där regeringen har bett om ursäkt för den vanvård som barnen som hade tvångsomhändertagits under 1920 - 1980 hade blivit utsatta för. Det hävdas att barnen som är tvångsomhändertagna i dag har det mycket bättre, men så är inte fallet. 10 000 tals tvångsomhändertagna barn har varit utsatta för vanvård under perioden efter 1980 och fram till dagens datum. När dåvarande socialministern Morgan Johansson annonserade att han skulle tillsätta en utredning i december 2005 skrev NKMR till honom och begärde att granskningen av de tvångsomhändertagna barnens situation skulle sträcka sig till våra dagar. Och 2007 skrev NKMR till barn- och äldre ministern Maria Larsson med förslag om tillsättande av en oberoende granskningskommission gällande tvångsomhändertagande av barn.

Åtskilliga fosterhemsplacerade barn i nutid blir utsatta för grov omsorgssvikt och t o m regelrätt vanvård, fysiskt, psykiskt och sexuellt. En del fall har fått mycket publicitet, medan media inte har uppmärksammat andra. Ingenting har förändrats, förutom att systemet har blivit mer sofistikerat och vissa barn blir förtäckt adopterade till barnlösa par med anknytning till socialtjänsten. Andra utgör fosterfamiljernas huvudsakliga försörjning. Pengarullningen är anmärkningsvärd och fosterhemsindustrin slukar fler och fler miljarder skattekronor varje år. Åtskilliga kommuner har budgetunderskott p g a köpt vård eftersom fosterhemsplacering av barn kostar minst en miljon kronor per år och barn. Fd socialminister, Lars Enqvist, sa i en intervju i Studio 1 i P1 den 17 november 2001 att en stor andel av barnen inte skulle behöva omhändertas om socialtjänsten följde lagen och gav hjälp och stöd till barnen i sina familjer.

Dagen ska komma då även nutidens tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn ska få sin upprättelse och ursäkt. Låt oss hoppas att ni inte ska behöva vänta lika länge som dem som får upprättelse i den nu avslutade utredningen.

God jul kära barn

Ruby Harrold-Claesson,

jur. kand.
Ordf. i NKMR 
 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

NKMR:s SÖK-tjänst - Länsrättens dom

LÄNSRÄTTEN I                                   DOM

STOCKHOLMS LÄN                           2004-02-05

Rotel 661                                               Meddelad i

Avd. 6                                                   Stockholm

 

 

KLAGANDE

Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, 855102-0053

Box 8077

424 12 OLOFSTORP

 

MOTPART

Datainspektionen

Box 8114

104 20 STOCKHOLM

 

ÖVERKLAGAT BESLUT

Datainspektionens beslut den 19 maj 2000

SAKEN

Tillsyn enligt personuppgiftslagen (1998:204), PUL

 

Mål nr 1515-02

 

BAKGRUND

Datainspektionen (hädanefter DI) konstaterade i beslut den 19 maj 2000 att Nordis­ka kommittén för mänskliga rättigheter (hädanefter NKMR), under rubriken SÖK-tjänst på organisationens webbplats, där bl.a. namn och bild på barn som omhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga publicerats, behandlat personuppgifter i strid med 21 § PUL och att behandlingen även stred mot förbudet i 33 § PUL. DI anförde vidare att det förutsattes att NKMR omedelbart skulle upphöra med den aktuella behandlingen av personuppgifter samt att ärendet, med hänsyn till förfarandets allvarliga karaktär, skulle komma att översändas till polismyndigheten för kännedom och eventuell åtgärd.

 

NKMR överklagade DI:s beslut till Länsrätten i Stockholms Län som i beslut i mål nr 9590-OOE den 29 januari 2001 avvisade överklagandet. Kammarrätten i Stock­holm har i beslut den 23 januari 2002 i mål nr 1173-2001 återförvisat målet till länsrätten för prövning i sak.

 

 

Postadress                            Besöksadress                      Telefon                       Telefax                    Expeditionstid

Box 17106                           Krukmakargatan 19            08-720 90 00               08-720 93 00            måndag   - fredag

104 62 STOCKHOLM

 

 

YRKANDEN M.M.

NKMR yrkar att länsrätten skall undanröja DI:s beslut. Till stöd för sin talan anför NKMR bl.a. följande. NKMR är en internationell organisation, varför den i målet aktuella SÖK-tjänsten inte faller under PUL och således inte är underkastad DI:s tillsyn. DI:s föreläggande till NKMR att organisationen skall stänga sin SÖK-tjänst är en grov kränkning av gemene mans yttrandefrihet och ett grovt intrång i familjers och barns rätt till respekt för privat- och familjeliv som garanteras av artikel 8 i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Uppgifterna ifråga är offentliga och finns i domar från förvaltningsdomstolar. Enligt PUL:s portalparagraf är syftet med lagen "att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter”. Tvångsomhändertagande av barn är, gentemot såväl barnen som deras föräldrar, en synnerligen integritetskränkande åtgärd. Föräldrarna har gett NKMR uppdraget att publicera uppgifter om deras barn samt namn och adress avseende dem själva. Om en tillämpning av PUL på NKMR:s SÖK-tjänst är agnad att skydda myndigheterna, vilket verkar vara fallet, är det fråga om illojal lagtillämpning eller myndighetsmissbruk, vilket aktualiserar artiklarna 6 och 18 i Europakonventionen.

 

DI vidhåller det överklagade beslutet.

 

DOMSKÄL

Av 1 § PUL framgår att syftet med lagen är att skydda människor mot att deras per­sonliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter.

Av 3 § PUL framgår att i lagen nu aktuella beteckningar definieras enligt följande. – Behandling (av personuppgifter): Varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller inte, t.ex. insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller andring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring.

Personuppgifter: All slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet.

 

Personuppgiftsansvarig: Den som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter. -    Tredje land: En stat som inte ingår i Europeiska unionen eller är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Enligt 4 § samma lag gäller lagen för sådana personuppgiftsansvariga som är etablerade i Sverige. Lagen tillämpas också nar den personuppgiftsansvarige är etablerad i tredje land, men för behandlingen av personuppgifter använder sig av utrustning som finns i Sverige.

Av 5 § PUL framgår att lagen gäller för sådan behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad.

 

Enligt 7 § samma lag tillämpas inte bestämmelserna i denna lag i den utsträckning det skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

 

Enligt 21 § PUL är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla personupp­gifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag eller i enskilda fall besluta om undantag från förbudet ovan.

 

DI har med stöd av 9 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) meddelat föreskrifter (DIPS 1998:3) om undantag från förbudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser m.m, vilka emellertid inte är aktuella i förevarande mål.

 

Enligt 33 § PUL är det förbjudet att till tredje land föra over personuppgifter som är under behandling om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifterna.

 

Av 34 § samma lag framgår att det trots förbudet i 33 § i vissa fall är tillåtet att föra over personuppgifter till tredje land, om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nödvändig av vissa orsaker som emeller­tid inte är aktuella i förevarande mål.

I artikel 8 Europakonventionen stadgas följande. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmanna säkerheten eller landets ekonomiska valstand, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för halsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

 

Av förarbetena till PUL (prop. 1997/98:44 s. 76) framgår att med administrativa frihetsberövanden avses tvångsingripanden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatriskt vård, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (upphävd genom 1985:568) och utlänningslagen (1989:529).

 

Utredningen i målet

DI uppmärksammades genom ett klagomål på att NKMR på organisationens webbplats under rubriken SÖK-tjänst hade publicerat bl.a. namn och bild på tvångsomhändertagna barn. NKMR har plockat bort de aktuella uppgifterna från sin webbplats.

 

Av DI den 29 mars 2000 utskriven information från NKMR:s webbplats angående i målet aktuell SÖK-tjänst framgår följande. Namn, bild och en utseendebeskrivning har publicerats på två barn tillsammans med uppgifter om att de tvångsomhändertagits samt i ett fall adress till det fosterhem där barnet är placerat. Tillsammans med dessa uppgifter har i det ena fallet publicerats en vädjan om uppgifter om förhållandena i fosterhemmet och i det andra fallet en vädjan om var barnet befinner sig samt förhållandena i fosterhemmet.

 

 

 

Länsrättens bedömning

För att PUL skall vara tillamplig kravs att en rad förutsättningar är uppfyllda. Det territoriella tillämpningsområdet regleras i 4 § PUL enligt vilken det skall finnas en

personuppgiftsansvarig som är etablerad i Sverige. Begreppet "personuppgiftsansvarig" omfattar såväl fysiska som juridiska personer. Det krävs dock att den personuppgiftsansvarige har rättskapacitet, och kan ådömas skadeståndsansvar. Den personuppgiftsansvarige skall vidare ha en sådan bestämmanderätt att den kan and­ra, komplettera eller radera de personuppgifter som är i fråga. Begreppet "etable­rad" har en vid betydelse men den personuppgiftsansvarige skall ha hemvist i en stat och där ha en effektiv och faktisk verksamhet med hjälp av en stabil struktur (p. 19 i ingressen till EG-direktivet 95/46/EG på vilken PUL grundar sig).

Om en ideell förening har en gemensam målsättning, stadgar och en styrelse anses den ha rättskapacitet (jfr. NJA 1973 s. 341). Av handlingarna i målet framgår att NKMR är en ideell förening med ett svenskt organisationsnummer som är registrerad hos Skatteverket samt att föreningen har en styrelse. Av NKMR:s webbsida framgår att de har stadgar. NKMR får därför anses ha sådan rättskapacitet som kravs enligt PUL.

NKMR har anfört att de är en internationell organisation och att PUL av den anledningen inte är tillämplig. NKMR har ett svenskt organisationsnummer och får därför anses ha hemvist i Sverige. Vidare får anses att NKMR har bedriver en "effektiv och faktisk" verksamhet. Länsrätten finner därför att NKMR får anses etablerad i Sverige på ett sådant sätt som avses i PUL.

I 5 § PUL anges att all automatiserad behandling av personuppgifter omfattas av lagen. Som regel är det fråga om automatiserad behandling av personuppgifter sa snart en personuppgift har lagts in i en dator. I det aktuella målet har personuppgif­ter i form av namn och bild lagts ut på NKMR:s webbsida. Denna hantering får an­ses utgöra en sådan automatiserad behandling av personuppgifter som avses i PUL.

Av ovanstående genomgång följer att PUL är tillamplig i förevarande mål.

Under den i målet aktuella SÖK-tjänsten har NKMR på sin webbplats behandlat personuppgifter, såsom namn och bild, avseende barn som har tvångsomhändertagits med stöd av LVU. Behandlingen har föranletts av det faktum att barnen är tvångsomhändertagna, vilken även uttryckligen uppges på ifrågavarande SÖK-tjänstsida.

 

Enligt 21 § PUL får personuppgifter om administrativa frihetsberövanden endast behandlas av myndigheter. En personuppgiftsansvarig som inte är en myndighet och som inte omfattas av ett undantag enligt andra eller tredje stycket samma paragraf får inte behandla personuppgifter om administrativa frihetsberövanden ens med den registrerades samtycke.

 

De aktuella uppgifterna utgör sådana personuppgifter om administrativa frihetsberövanden som omfattas av 21 § PUL. Inga av de i DI:s föreskrifter föreskrivna undantagen är tillampliga i målet. Att som NKMR har anfört behandlingen av de aktu­ella personuppgifterna har skett med samtycke har ingen betydelse. NKMR har genom SÖK-tjänsten på sin webbsida behandlat personuppgifter i strid med bestämmelsen i 21 § PUL.

 

Nar personuppgifter görs allmänt tillgängliga via ett globalt nätverk, t.ex. laggs upp på en webbsida på Internet, kan de nås från de flesta länder i världen av vilka flera säkerligen inte har en adekvat skyddsnivå. I och med att de aktuella personuppgif­terna lagts upp på NKMR:s webbsida har de således spridits till tredje land i strid med 33 § PUL.

 

Da personuppgifterna i fråga inte får behandlas av annan än myndighet ens med den registrerades samtycke, får de inte heller, oavsett samtycke, spridas till tredje land. Den aktuella spridningen omfattas därför inte av undantaget i 34 § PUL.

 

Tillämpningen av de i målet aktuella bestämmelserna i PUL strider enligt länsrättens mening inte mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

 

NKMR har i målet åberopat artikel 8 Europakonventionen. Denna artikel kan emellertid inte anses galla gentemot en förening da den avser rätt till skydd för privat- och familjeliv. Artikeln är därför inte tillamplig i förevarande mål. I och med denna slutsats faller även NKMR:s åberopande av artikel 18 Europakonventionen.

 

Sammanfattningsvis finner länsrätten att DI haft fog för sitt beslut. Överklagandet skall således avslås.

 

DOMSLUT

 

Länsrätten avslår Överklagandet.

 

HUR MAN OVERKLAGAR, se bilaga (DV 3109/la)

 

Margit Knutsson

 

NKMR:s SÖK-tjänst - Kammarrättens dom

KAMMARRATTEN I                                                                               Sida l (6)

STOCKHOLM                                        DOM                                       Mål nr 1872-04

Avdelning 01                                              2005-03-30

Meddelad i Stockholm

 

 

KLAGANDE

Nordiska Kommittén För Mänskliga Rättigheter, 855102-0053

Ströms väg 37

424 71 Olofstorp

 

MOTPART

Datainspektionen

Box 8114

104 20 Stockholm

 

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Länsrättens i Stockholms län dom den 5 februari 2004 i mål nr 1515-02, se bilaga

 

SAKEN

Tillsyn enligt personuppgiftslagen (1998:204) – PUL

 

_____________________________________

 

Nordiska Kommittén För Minskliga Rättigheter (NKMR) yrkar att kam­marrätten skall undanröja länsrättens dom och Datainspektionens beslut. Som grund for sin talan gör NKMR gällande dels att organisationen om­fattas av undantaget enligt 17 § PUL, om behandling av känsliga person­uppgifter i visst fall, dels att publiceringen på SÖK-tjänsten är avsedd att skydda sådana vitala intressen som omnämns i 34 § PTJL, dels att publi­ceringen har opinionsbildande journalistiska ändamål och därmed omfat­tas av undantaget enligt 7 § andra stycket PUL samt dels att PUL är oför­utsebar, då lagen medför olika konsekvenser i brottmål respektive för-valtningsmål. NKMR anför till utveckling av sin talan bl.a. följande. NKMR är en ideell internordisk organisation med filosofisk inriktning. NKMR håller föreläsningar och symposier och inom ramen för denna verksamhet diskuterar medlemmarna varandras problem. Därvid kommer NKMR att behandla känsliga personuppgifter om organisationens med­lemmar och sådana andra personer som p.g.a. organisationens syfte har regelbunden kontakt med denna. Dessa känsliga personuppgifter lämnas ut till tredje man genom publicering på NKMR:s SÖK-tjänst som emel-

 

Dok.Id8380

__________________________________________________________________________

Postadress                      Besöksadrcss                 Telefon                          Telefax                       Expeditionstid 

Box 2302                        Birger Jarls torg 13       08-700 38 00              08-14 98 89             måndag - fredag

103 17 Stockholm                                                 E-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 09:00-11:30

                                                                                www.kammauattenistockholm.dom.se      12:30-15:00

 

 

 

 

 

 

 

lånat får uppdrag av föräldrar att efterlysa barn som har förts bort - eller rymt - och hålls på hemlig adress. Eftersom 17 § PUL är tillämplig är NKMR undantagen från publiceringsförbudet enligt 21 § samma lag. SÖK-tjänsten har på uppdrag av organisationens medlemmar i två fall efterlyst uppdragsgivarnas barn, vilka barn omhändertagits av socialtjäns­ten. Således har föräldrarnas uppdrag till SÖK-tjänsten att publicera bar­nens namn och bilder på organisationens hemsida - och NKMR: s mål­sättning med SÖK-tjänsten och publiceringen - varit att skydda barnens "vitala intressen" av att inte bli utsatta för olika slags övergrepp i foster­hemmen dit de har forts mot sin egen och sina föräldrars vilja och utan föräldrarnas insyn, samt att verka för återförening eftersom det är ett le­galt intresse för föräldrar att få veta var deras barn befinner sig. Föräld­rarna till de av SÖK-tjänsten efterlysta barnen var - oavsett att barnen var "administrativt frihetsberövade" - barnens legala vårdnadshavare. För­äldrarna disponerar över sina barns sekretess och äger avgöra vad som är i barnens bästa intresse. Sverige har åtagit sig att skydda barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv genom signering och ratificering av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barn­konvention. Europakonventionen är gällande svensk rätt. Likväl har Sve­riges riksdag stiftat en lag - PUL - varigenom föräldrar förbjuds att an­vända det största oberoende forumet, Internet, som står till buds för att efterlysa sina bortförda eller bortsprungna barn. PUL är inte förenlig med föräldrarnas legitima intressen att skydda sina barn. Länsrättens här över­klagade dom, som baseras på vissa i domen angivna paragrafer i PUL, kränker yttrandefriheten som är en oförytterlig och okränkbar rätt såväl enligt den svenska yttrandefrihetsgrundlagen som enligt Europakonven­tionen. NKMR:s hemsida har journalistiska ändamål. Under sektionerna Artiklar och Artikelarkiv på hemsidan publiceras inte enbart artiklar som de stora dagstidningarna och tidskrifterna publicerar utan också sådana för NKMR: s verksamhet relevanta artiklar som de stora dagstidningarna vägrar att publicera. Journalism uppfattas synnerligen vidsträckt i Euro­padomstolens praxis och Högsta domstolen har i det s.k. Ramsbromålet, NJA 2001 s. 409, beaktat yttrandefriheten för journalistiska ändamål.

 

 


 

 

 

 

 

NKMR har sett samhällsproblemen med tvångsomhändertaganden i per­spektivet av mänskliga rättigheter och via webbplatsen sökt journalistiskt verka för att informera, utöva kritik och väcka debatt. En s.k "grävande journalistik" skulle givetvis fallit sig naturlig inom denna ram, men före­ningens resurser bar inte tillåtit rekrytering av särskilt utbildade journalis­ter utan man har i stället sökt locka intresserade att höra av sig till före­ningen med eventuella klagomål. SÖK-tjänsten har varit ett naturligt in­slag i detta.

 

Datainspektionen bestrider bifall till yrkandet och anför i yttrande bl.a. följande. EG-domstoien har i dom den 6 november 2003 i mål nr C-101/01 funnit att bestämmelserna i direktiv 95/46/EG - som ligger till grund för PUL - inte i sig utgör en sådan begränsning som står i strid med de allmänna principerna om yttrandefrihet, eller andra fri- och rät­tigheter, som gäller inom EU och som har en motsvarighet i bl.a. arti­kel 10 Europakonventionen. Högsta domstolen har i ett avgörande, NJA 2001 s. 409, uttalat sig om vad som är att betrakta som uteslutande jour­nalistiska ändamål. Av domen får anses framgå följande. Huruvida un­dantaget för uteslutande journalistiska ändamål enligt 7 § andra stycket PUL är tillämpligt får avgöras mot bakgrund av syftet med publiceringen av personuppgifter på Internet i förhållande till vad som kan anses ligga inom ramen för ett journalistiskt ändamål såsom att informera, utöva kri­tik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Publicering av rent privat karaktär kan normalt inte anses ha ett journalis­tiskt ändamål helt oberoende av om publiceringen sker i ett sammanhang som i övrigt har journalistiska ändamål. Publiceringen av personuppgifter på NKMR: s SÖK-tjänst på organisationens webbplats har enligt NKMR skett på uppdrag av barnens föräldrar. Syftet med publiceringen har varit att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna barn och NKMR: s målsättning med att publicera uppgifterna har varit att skydda barnens vitala intressen av att inte bli utsatta för olika slags övergrepp samt att verka för återförening. Datainspektionen anser inte att NKMR:s publk ering av uppgifter på SÖK-tjänsten har haft ett journalistiskt ända-

 


 

 

 

mål då syftet med publiceringen inte varit att informera, utöva kritik eller väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Bestäm­melsen i 7 § andra stycket PUL är därför inte tillämplig. KKMR har vida­re åberopat att NKMR är en sådan ideell organisation som avses i 17 § PUL och som inom ramen för sin verksamhet får behandla känsliga per­sonuppgifter. Med känsliga uppgifter avses enligt 13 § PUL personupp­gifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller uppgifter som rör hälsa eller sexualliv. Uppgifter om administrativa frihetsberö-vanden omfattas dock inte av denna bestämmelse. Bestämmelserna i 17 § PUL ger således inte en ideell organisation någon rätt att behandla sådana uppgifter om administrativa frihetsberövanden som avses i 21 § PUL. Eftersom personuppgifterna i fråga inte får behandlas av annan än myn­dighet får uppgifterna - såsom länsrätten konstaterat - inte heller föras över till tredje land.

 

DOMSKAL

 

Enligt 7 § andra stycket PUL skall bestämmelserna i 9-29 och 33-44 §§ samt 45 § Första stycket och 47-49 §§ samma lag inte tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som sker uteslutande for journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande.

 

Enligt 17 § PUL får ideella organisationer med politiskt, filosofiskt, religiöst eller fackligt syfte inom ramen för sin verksamhet behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar och sådana andra personer som på grand av organisationens syfte har regelbunden kontakt med den. Känsliga personuppgifter far dock lämnas ut till tredje man bara om den registrerade uttryckligen har samtyckt till det.

 

Med känsliga personuppgifter avses enligt 13 § PUL personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller

filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller uppgifter som rör häl sa eller sexualliv.


 

Enligt 34 § första stycket d) PUL är det trots förbudet i 33 § samma lag tillåtet att föra över personuppgifter till tredje land, om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nöd­vändig för att vitala intressen för den registrerade skall kunna skyddas.

Tillämpliga bestämmelser i övrigt framgår av länsrättens dom. Kammarrätten gör följande bedömning.

NKMR är en ideell förening som i sin verksamhet på Internet publicerat personuppgifter om barn till föreningens medlemmar, vilka barn omhän­dertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt NKMR:s egna uppgifter har syftet med publicering­en varit att för medlemmarnas räkning efterlysa de tvångsomhändertagna barnen med målsättningen att verka för återförening samt att skydda bar­nens vitala intressen av att inte bli utsatta för olika slags övergrepp,

Mot bakgrund av vad NKMR har anfört om syftet med publiceringen av personuppgifter på SÖK-tjänsten finner kammarrätten att föreningens behandling av personuppgifter i detta avseende inte har skett på ett sådant salt att undantaget enligt 7 § andra stycket PUL - vars ändamål ar att främja tryck- och yttrandefrihet - är tillämpligt. Kammarrätten finner inte heller - såsom NKMR har gjort gällande - att en tillämpning av övriga i målet aktuella bestämmelser i PUL strider mot bestämmelserna om tryck-och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen eller Europakonventionen.

De publicerade personuppgifterna utgör inte heller sådana känsliga per­sonuppgifter som enligt 17 § PUL får behandlas av ideella organisationer i visst fall.

 

Vad härefter gäller frågan om NKMR genom publiceringen behandlat personuppgifter i strid med PUL gör kammarrätten samma bedömning soin den lansrätten gjort. Överklagandet skall därför avslås.

 

 

DOMSLUT

 

Kammarrätten avslår överklagandet.

 

HUR MAN ÖVERKLAGAR (formulär 1) se bilaga

 

Susanne Nylund         Eva Linnander        Maria Ek Oldsjö

Lagman                     kammarrättsråd      tf assessor

 

 

 

                                                               Andreas Krantz

                                                               föredragande

 

NKMR:s ansökan om prövningstillstånd till Regeringsrätten

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

 

Till Regeringsrätten

 

Överklagande och ansökan om prövningstillstånd

 

 

Klagande:                     Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter 855102-0053

                                      Ströms väg 37

                                      424 71 OLOFSTORP           

                             

Motpart:                       Datainspektionen 

                                      Box 8114

                                      104 20 Stockholm

 

                                     

Saken                            Tillsyn enligt personuppgiftslagen

 

 

 

Överklagad dom:         Dom meddelad 2005-03-31 av Kammarrätten i Stockholm

                                      i mål nr 1872-04

                                     

______________________________________________________

 

 

 

 

Härmed överklagar undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, ovan angivna dom meddelad av länsrätten i Stockholms län.

 

 

På NKMR:s vägnar yrkar jag om att Regeringsrätten med ändring och undanröjande av kammarrättens dom måtte finna Datainspektionens föreläggande av den 19 maj 2000 vari NKMR förelades att omedelbart upphöra med vår SÖK-Tjänst - ett ingripande som utgör en allvarlig kränkning av yttrandefriheten.

 


På grund av en för närvarande mycket arbetsbelastning anhållet jag om anstånd med att komplettera NKMR:s talan.

 

Om anstånd anhålles t o m den 17 juni 2005.

 

Olofstorp den 11 april 2005

 

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

 

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen

 NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77 - Omhändertagen 

 

Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB

Jur. kand. Siv Westerberg

Adress: Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg, tel. 031/40 29 88

Fax 031/40 66 83

All slags juridisk service, men företrädesvis:

Juridisk service till personer som felbehandlats av läkare

eller på sjukvårdsinrättningar.

Juridisk service i tvister med Försäkringskassan.

Skadeståndsärenden.
Familjerätt: äktenskapsförord, skilsmässor,

vårdnadsärenden, testamenten.

Invandrarrätt.

LAGA ARVODEN
 

 

Till

Justitiedepartementet
Rosenbad 4
103 33 Stockholm

 

Remissyttrande ang. SOU 2000:77 Omhändertagen

 

Även om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR ej tillhör de organisationer, som fått ovan angivna SOU på remiss får NKMR härmed avgiva remissyttrande.

Inom NKMR finns bland medlemmarna en omfattande erfarenhet av de för barnet katastrofala följderna av att ett barns band med dess biologiska familj brytes.

NKMR:s styrelse har uppdragit åt undertecknad styrelsemedlem i NKMR, jur.kand., med.lic. Siv Westerberg, att utarbeta och till Justitiedepartementet insända NKMR:s remissyttrande ang. SOU 2000:77.

De mest genomgripande ändringsförslagen i SOU 2000:77 består ju i att det föreslås att när ett barn varit i ett fosterhem några år skall det förhållandet att barnet bor hos främmande människor istället för hos sina biologiska föräldrar permanentas. Det vill säga att barnet skall bo kvar i fosterhemmet. I SOU 2000:77 föreslår man därmed i praktiken att instituten pseudoadoption och tvångsadoption skall uppmuntras i Sverige.

Redan nu finns teoretiskt sett möjligheten till tvångsadoption i Sverige, alltså möjligheten att beträffande ett LVU-omhändertaget barn först mot de biologiska föräldrarnas vilja överföra förmyndarskapet över barnet till fosterföräldrarna och sedan låta fosterföräldrarna såsom barnets förmyndare ansöka om att få adoptera barnet och få denna adoptionsansökan beviljad mot de biologiska föräldrarnas vilja. Mig veterligt har dock hittills dessbättre icke det i föregående mening skildrade någonsin skett i Sverige.

NKMR motsätter sig på det bestämdaste att möjligheterna utökas att hålla kvar ett barn i fosterhem trots att de biologiska föräldrarnas sociala situation rett upp sig och de omständigheter, som föranledde det ursprungliga tvångsomhändertagandet, ej längre föreligger. Tvärtom bör möjligheten att i en sådan situation kvarhålla ett barn i fosterhem helt avskaffas eller i vart fall starkt tidsbegränsas, lämpligen till maximalt fem månader utan möjlighet till förlängning. Att NKMR föreslår just fem månader är för att ett fosterhemsplacerat skolbarn skall, om barnet så önskar, få möjlighet avsluta sin skoltermin innan hemflyttningen och icke nödgas byta skola mitt i en termin.

NKMR motsätter sig helt att möjligheterna till pseudoadoption och tvångsadoption utökas. (Ordet pseudoadoption använder jag här som en lämplig beteckning på överflyttande av förmyndarskapet över ett barn till fosterföräldrarna.)

NKMR anser att det istället i svensk lag bör inskrivas ett absolut förbud mot att adoptera bort ett barn under 18 år utan bägge de biologiska föräldrarnas frivilliga samtycke. Enda undantaget bör vara om en förälder trots fleråriga intensiva efterforskningar ej kan påträffas och tillfrågas om sin inställning.

NKMR anser att möjligheterna till pseudoadoption enligt FB 6:8 bör helt tagas bort ur svensk lag.

Att NKMR:s styrelse har givit just undertecknad Siv Westerberg i uppdrag att utforma NKMR:s remissyttrande beror på att jag har varit juridiskt ombud för de biologiska föräldrarna i inte mindre än tre mål, som gällt att allmän domstol på talan av socialnämnden enligt FB 6:8 överfört förmyndarskapet på fosterföräldrarna mot de biologiska föräldrarnas vilja. Av SOU 2000:77 framgår att det hittills endast i ganska få fall per år förekommit sådant överförande mot de biologiska föräldrarnas vilja. Min samlade erfarenhet därvidlag torde därför vara ganska unik alldeles särskilt som jag haft en flerårig fortlöpande personlig kontakt med dessa familjer både före och efter den mycket olycklig tvångsvisa överföringen av den rättsliga vårdnaden på fosterföräldrarna.

En sådan pseudoadoption har för barnet alla en adoptions nackdelar men ingen av en adoptions fördelar. För fosterföräldrarna däremot har en sådan pseudoadoption alla en adoptions fördelar men ingen av en adoptions nackdelar. Barnet får (tvärtemot vad SOU-författarna felaktigt tycks tro) ingalunda någon garanti för att det får stanna i fosterhemmet. Barnet mister helt det skydd som det tidigare hade genom att de biologiska föräldrarna med status såsom rättsliga vårdnadshavare hos olika myndigheter kunde påtala missförhållanden i fosterhemmet, såsom att barnet i fosterhemmet agades eller utsattes för sexuella övergrepp från fosterföräldrarna sida eller inte fick erforderlig läkarvård eller skolutbildning .(Jag har stött på påfallande många fall där fosterbarn under längre eller kortare tid av fosterföräldrarna med socialmyndighetens goda minne utan giltig anledning hållits hemma från skolan!!!) Barnet får inte arvsrätt efter fosterföräldrarna. Eftersom fosterföräldrarna oftast vägrar verkställa en eventuellt utdömd umgängesrätt brytes barnets band med de biologiska föräldrarna och de biologiska syskonen och övrig biologisk släkt helt.

Vad fosterföräldrarna beträffar får de däremot som sagt vid en pseudoadoption alla en adoptions fördelar men inga av dess nackdelar. De kan behålla barnet så länge de själva så önskar även om de biologiska föräldrarnas situation blir mycket bra och dessa föräldrar kräver tillbaka sitt barn. Om fosterföräldrarna däremot av olika skäl inte vill ha barnet kvar kan de genom ett två rader långt brev till tingsrätten begära att få bli entledigade från förmyndarskapet. Fosterföräldrarna/förmyndarna behöver inte ens motivera varför de vill bli entledigade. Och varken tingsrätten eller någon annan myndighet har någon som helst möjlighet att tvinga dem att kvarstå som förmyndare. Fosterbarnet kan då omedelbart tvingas lämna fosterhemmet. Om exempelvis ett tidigare snällt och välartat fosterbarn i tonåren blir kriminellt kan fosterföräldrarna genom ett sådant brev till tingsrätten omedelbart få bort barnet från fosterfamiljens hem. Om fosterföräldrarnas livssituation förändras, exempelvis genom att den ena fosterföräldern dör eller genom fosterföräldrarnas skilsmässa, och ingen av dem i det läget längre är intresserade av att ha fosterbarn, kan de snabbt bli av med förmyndarskapet och därmed bli av med fosterbarnet. Därvid är att märka att mer än hälften av de äktenskap, som ingåtts de senaste decennierna, upplöses genom skilsmässa. Vid en pseudoadoption får fosterföräldrarna (i motsats till vid en adoption) behålla den månatliga ekonomiska ersättningen från socialförvaltningen för vården av fosterbarnet. Eftersom fosterbarnet inte får arvsrätt behöver fosterföräldrarnas egna biologiska barn inte dela arv med ytterligare en bröstarvinge, som fallet blir vid en adoption.

NKMR anser att dylika pseudoadoptioner på intet sätt är till barnets bästa och vi anser att möjligheten till pseudoadoption bör helt avskaffas i Sverige. FB 6:8 bör alltså helt utgå ur lagtexten. Dylika pseudoadoptioner är enbart till skada för ett barn.

Författarna av SOU 2000:77 synes felaktigt utgå från att de barn, som hittills varit föremål för vårdnadsöverflyttning enligt FB 6:8 mot föräldrarnas vilja, genomgående skulle ha haft "svaga" föräldrar, som aldrig kommer att klara av att taga hand om ett barn. Att så ej är fallet visas av de fall jag redogör för här nedan. Vidare synes författarna felaktigt utgå från att barn i fosterhem alltid får god vård och felaktigt utgå från att socialmyndigheternas tillsyn av fosterhemmen fungerar tillfredsställande. Att så ej alls alltid är fallet visas av de fall jag redogör för här nedan.

Vidare synes författarna av SOU 2000:77 okritiskt utgå från att den skildring, som lämnas av fosterföräldrarna och socialsekreterarna om situationen, är korrekt. Man bör se ytterst kritiskt på vad fosterföräldrarna berättar eftersom deras uppgifter ofta färgas av att de är ytterst angelägna att säga att allt är bra för att därmed få behålla fosterbarnet och därmed behålla den inkomst de har av fosterbarnet. Socialsekreterarnas skildring färgas av att de har föga intresse av att medge att de placerat barnet i ett olämpligt fosterhem och föga intresse av att det kommer fram att de underlåter att tillse att barnet får hålla kontakt med sin biologiska familj.

För att belysa detta kan jag nämna att jag på min juridiska byrå har haft ett flertal fall där socialmyndighet och fosterföräldrar vägrat att ens ge fosterbarnet det lilla umgänge som utdömts. Därmed har umgänget i praktiken inskränkt sig till att de biologiska föräldrarna 2-3 gånger per år får resa till fosterhemmet på ett besök som endast varar ett par timmar. Vid besöket får de biologiska föräldrarna överhuvudtaget inte vara ensamma med sina barn. Fosterföräldrarna bjuder på kaffe och upptager de biologiska föräldrarnas korta besökstid med nonsensartat prat eller än värre med att försöka i barnens närvaro ställa till med ett gräl med de biologiska föräldrarna. Fosterföräldrarna ser till att barnens intresse helt avlänkas från de biologiska föräldrarna. Det sker exempelvis genom att under besökstiden bjuda in några grannbarn så att fosterbarnen leker med dessa barn istället för att umgås med sina föräldrar. Ej sällan sker det också genom att fostermodern genom ilskna blickar eller liknande beteende mycket tydligt visar barnet sin irritation och sitt missnöje om barnet försöker taga kontakt med sina biologiska föräldrar. När sedan i en utredning i tvisten om vårdnad och umgänge fosterföräldrarna respektive socialsekreterarna får frågan hur umgänget fungerar förklarar de samstämmigt att umgänget fungerar utomordentligt bra. När jag frågar de biologiska föräldrarna hur umgänget fungerar svarar de sanningsenligt att umgänget fungerar mycket dåligt. De biologiska föräldrarna berättar att de aldrig får en chans att bibehålla eller återskapa relationen föräldrar/barn. Därvid är att märka att Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg, där Sverige dömts flera gånger just för att svenska myndigheter förvägrat LVU-barn tillräcklig kontakt med sina föräldrar, har uttalat att även tvångsomhändertagna barn skall ha umgänge med sina biologiska föräldrar i sådan omfattning och under sådana former att familjerelationen mellan föräldrar och barn kan bibehållas eller återskapas.

Det är därför en utomordentligt allvarlig brist i SOU 2000:77 att författarna av detta SOU överhuvudtaget inte har tagit kontakt med de biologiska föräldrar, som förlorat den rättsliga vårdnaden av sina barn genom en vårdnadsöverflyttning enligt FB 6:8.

För att exemplifiera att dylika pseudoadoptioner enligt FB 6:8 icke är till barns bästa redogör jag här nedan i starkt förkortad version för de tre fall där jag varit ombud för de biologiska föräldrarna i domstolsprocesserna rörande FB 6:8.

Det rör sig om de tre familjerna O, E och J.

De tre fallen uppvisar många gemensamma drag.

Vid tidpunkten för det ursprungliga tvångsomhändertagandet av barnen befann sig föräldrarna i tillfälliga sociala svårigheter. Dessa sociala svårigheter var inte mer omfattande än att de hade kunnat lösas genom betydligt mindre ingripande åtgärder än ett tvångsomhändertagande av barnen.

Gemensamt för de tre fallen är att samtliga tre familjer redan kort tid efter tvångsomhändertagandet löste sina tillfälliga sociala problem . Gemensamt för alla tre fallen är att vid tidpunkten för vårdnadsöverflyttningen enligt FB 6:8 levde alla tre familjerna under goda sociala förhållanden i bra bostäder och hade en ordnad ekonomi.

I inget av de tre fallen handlar det om föräldrar som skulle vara så "svaga" att de inte kunde ta hand om sina barn.

Makarna O äger och bebor en vacker och välskött villa med en vacker och välskött trädgård. De har en ordnad ekonomi och ingen av dem har någonsin haft någon form av problem med missbruk eller kriminalitet. De utgör ett mycket gott stöd för sin numera vuxna handikappade son, som bor i egen bostad men har mycket kontakt med sina föräldrar. (Denna son återlämnades till föräldrarna när LVU-vården av honom upphörde.) Makarna O är också ett mycket gott stöd för en åldrig sjuk släkting.

Vad beträffar fallet E har fru E som utbildningsbakgrund studentexamen och några akademiska betyg. Hon har före tvångsomhändertagandet av ett av hennes barn arbetat dels som anställd vid en statlig myndighet, dels drivit ett eget företag. Efter det Fru E i samband med tillfälliga sociala problem fråntogs ett av sina barn har hon i många år arbetat som kommunal dagbarnvårdare med mycket goda vitsord från både arbetsgivaren och från de föräldrar, vars barn hon varit dagmamma åt. Hon har vidare (efter det hon fråntogs ett av sina egna barn) arbetat som ledare för barn och ungdom dels i en kyrklig organisation, dels i en politisk förening. Fru E har uppfostrat sina tre äldsta barn (halvsyskon till det tvångsomhändertagna barnet) till goda och lyckliga och harmoniska samhällsmedborgare, framgångsrika i sina respektive yrken. Det tvångsomhändertagna barnets yngre broder (helsyskon) är ett synnerligen välbegåvat och harmoniskt barn. Det tvångsomhändertagna barnet, som fosterhemsplacerades redan som spädbarn, har däremot under hela sin uppväxttid varit disharmoniskt och olyckligt och under uppväxttiden gått i regelbunden barnpsykiatrisk behandling.

Fru J, en ensamstående mor, som vid tidpunkten för barnets födelse hade varken pengar eller egen bostad, kompletterade efter tvångsomhändertagandet av barnet sin bristfälliga skolutbildning och utbildade sig till dagbarnvårdare och arbetade en tid som privat dagbarnvårdare med goda vitsord. Hon bor i ett trevligt radhusområde och hon sköter sin sjukliga moder.

Gemensamt för alla tre fallen är att fosterföräldrarna och socialmyndigheterna i stor utsträckning vägrade att verkställa ens det lilla umgänge, som utdömts av domstol. Detta gäller både före och efter vårdnadsöverflyttningen enligt FB 6:8. Jag vill i detta sammanhang framhålla att det är angeläget med en lagändring, som kriminaliserar fosterföräldrars och socialsekretares vägran att rätta sig efter en lagkraftvunnen dom, som gäller fosterbarns rätt till umgänge med sina föräldrar.

Gemensamt för alla tre fallen är att det från socialmyndighetens sida gått prestige i ärendet. Detta ledde till att socialmyndigheten genom bland annat långtgående umgängesrestriktioner aktivt motarbetade en återförening mellan föräldrar och barn. Detta aktiva motarbetande av en återförening skedde trots att i fallen O och E LVU-vården hade upphört och ersatts av flyttningsförbud.

Gemensamt för alla tre fallen är att det rört sig om fosterföräldrar, som från sina ordinarie förvärvsarbeten hade medelmåttiga inkomster. Genom fosterbarnsersättningen har dessa fosterfamiljer fått ett för dem mycket betydelsefullt tillskott till sin hushållekonomi. Detta synes ha varit en starkt bidragande orsak till att de aktivt motarbetat fosterbarnens återförening med de biologiska föräldrarna.

Gemensamt för alla tre fallen är att de biologiska föräldrarna alltsedan de fråntogs sina barn fört en oavbruten kamp i svenska domstolar för att få sina barn tillbaka. I samtliga tre fall har jag som ombud för de biologiska föräldrarna anfört klagomål till Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg. Fallen O och E blev admissible, de fick alltså prövningstillstånd i Europadomstolen. I fallen O och E dömdes Sverige i Europadomstolen bland annat för att ha kränkt klagandenas mänskliga rättigheter genom att under tvångsomhändertagandet förvägra föräldrar och barn sådant umgänge med varandra att familjebanden kunde bibehållas.

Fallet J blev inte admissible i Europadomstolen och har alltså aldrig sakprövat av Europadomstolen.

För alla tre fallen O, E och J gäller att de biologiska föräldrarna på ett aktivt och värdefullt sätt samarbetat med mig under målens handläggning i de svenska domstolarna och i Europadomstolen i Strasbourg.

Gemensamt för de tre fallen är alltså att fosterföräldrar och socialsekreterare i stor utsträckning vägrat verkställa det umgänge, som förvaltningsdomstolarna beslutat om. Beträffande LVU-vårdade barn finns dessvärre vid umgängessabotage enligt svensk rätt ingen möjlighet till verkställighet. Av FB 21:1 framgår nämligen att verkställighet endast kan ske av vad "allmän domstol" bestämt om umgänge. Mål, som rör umgänge beträffande LVU-barn prövas icke i de allmänna domstolarna utan i förvaltningsdomstolarna. Denna brist på möjlighet till verkställighet är en allvarlig brist i svensk lagstiftning. Denna allvarliga brist har i många fall varit huvudorsaken till att familjebanden brutits mellan LVU-barn och deras biologiska föräldrar. Det är således angeläget att lagtexten i FB 21:1 snarast ändras till "vad allmän domstol eller förvaltningsdomstol har bestämt".

Gemensamt för alla mina tre fall är att fosterföräldrarna och socialmyndigheten praktiskt taget helt förvägrat fosterbarnen att träffa sina biologiska syskon och sina far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, kusiner och andra biologiska släktingar. Barnens band med den biologiska släkten har därmed brutits. Jag har upplevt mycket tragiska situationer i dessa fall där en sjuk åldring förgäves vädjat till socialmyndigheten om att få träffa sitt barnbarn.

Även efter pseudoadoptionen har fosterföräldrarna vägrat verkställa den av allmän domstol fastställda umgängesrätten. I ett av fallen, E, gick modern till länsrätten och begärde verkställighet. Hon förvägrades verkställighet eftersom barnet hade fyllt tolv år och hon dömdes att betala fosterföräldrarnas rättegängskostnader!!! I just det fallet hade rättens ordförande under den muntliga förhandlingen i tingsrätten rörande FB 6:8 vänt sig till modern och sagt ungefärligen följande: "Ja, men om nu vårdnaden överflyttas på fosterföräldrarna så får Du ju i alla fall en av domstol fastställd umgängesrätt." Något år efter domen träffade jag av en händelse denna domare i ett annat sammanhang. Han sade då spontant till mig med, som jag tolkade det, påtaglig förfäran i rösten, att "jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att fosterföräldrarna skulle vägra verkställa umgänget".

I det fallet bröts alltså genom FB 6:8 definitivt all kontakt mellan mor och barn. Barnet förlorade helt kontakten med sin stora biologiska familj. Tidigare hade det åtminstone varit umgänge med modern och den yngre brodern några timmar varje år.

Att en pseudoadoption enligt FB 6:8 på intet sätt utgör en trygghet för fosterbarnet att få stanna i fosterhemmet visar fallet O. Makarna O:s två yngsta barn, dottern H och sonen T, hade tvångsplacerats i två olika fosterhem. Tingsrätten beslöt mot makarna O:s vilja att överföra förmyndarskapet på respektive fosterföräldrar och beslöt att domen gällde interimistiskt. Makarna O överklagade till hovrätten, som dock ej ändrade tingsrättens dom. Makarna O överklagade till Högsta Domstolen. HD beviljade prövningstillstånd. Medan målet var anhängigt i HD gällde alltså det interimistiska beslutet och respektive fosterföräldrar var förmyndare. Medan målet var anhängigt i HD avled H:s fostermoder i cancer. En kort tid efteråt avsade sig fosterfadern att vara förmyndare för H och avsade sig att vara fosterfar åt H. Med kort varsel blev alltså H i praktiken utslängd från det fosterhem hon bott i sedan hon var fyra år gammal. H var då 16 år gammal och pendlade dagligen till gymnasiestudier i en stad några mil från fosterhemmet. Den rättsliga vårdnaden återgick då automatiskt till makarna O. Tvångsvården enligt LVU hade upphört flera år tidigare och det tidsbegränsade flyttningsförbudet hade icke förnyats eftersom fosterföräldrarna interimistiskt blivit förmyndare. Istället för att återlämna H till hennes föräldrar makarna O företog sig nu socialmyndigheten att helt i strid med svensk lag mot makarna O:s vilja hyra en lägenhet åt denna ensamma sextonåring i den hamnstad, där hon gick i gymnasiet, och förse henne med pengar till mat och övriga utgifter.

Så länge fostermodern levde och i stor utsträckning vägrade verkställa utdömt umgänge hade fostermoden alltid påstått att H inte ville träffa sina föräldrar, makarna O, och påstått att detta var orsaken till att hon, fostermodern, vägrade verkställa umgänget. När makarna O av en slump fått kännedom om att fostermodern avlidit (varken fosterfadern eller socialmyndigheten underrättade makarna O om att deras dotters fostermor avlidit!!!) ringde makarna O till sin dotter H. De föreslog H att hon skulle komma och besöka dem. H svarade att hon mycket gärna ville göra detta men ej hade pengar till tågresan (60 mil). Makarna O sände henne då respengar och hon besökte dem under ett par dagar. Alltsedan dess har makarna O ett regelbundet umgänge med sin numera vuxna dotter.

Vad beträffar makarna O:s son T överfördes den rättsliga vårdnaden på fosterföräldrarna. Dessa fosterföräldrar vägrade helt att verkställa det utdömda umgänget och T förlorade helt kontakten med sina biologiska föräldrar och syskon och övriga släktingar.

Än mer katastrofala blev följderna av vårdnadsöverflyttningen för Fru J:s dotter. Flickan inte bara förlorade kontakten med sin mor och övriga släktingar. Flickan löper även stor risk att få sin framtid helt förstörd genom fostermoderns agerande. Fostermodern var en ogift ofrivilligt barnlös kvinna, som under de år hon haft J:s dotter som fosterbarn flyttat ihop med och isär från olika män. Fostermodern förvärvsarbetade på heltid. Förmodligen ville hon dels inte ha besvär med att hjälpa flickan med läxor med mera och förmodligen ville hon genom att påstå att flickan var handikappad försöka få mer betalt för fosterbarnsvården och framför allt fortsätta få betalt för flickan även efter det flickan fyllt 18 år. Två gånger under flickans grundskoltid försökte fostermodern nämligen genom olika åtgärder få flickan placerad i särskola. Flickan var med största sannolikhet helt normalbegåvad. Vid fyraårskontrollen på BVC bedömdes hon som helt normalbegåvad. När hon började första klass i skolan i normalklass var hon bland de första barnen i klassen som lärde sig läsa. När hon gick ut nionde klass i grundskolan i normalklass hade hon godkända betyg i alla ämnen (något som enligt tidningsuppgifter cirka 20 % av svenska barn inte har!!). Fostermoderns försök att placera flickan i särskola stoppades av den biologiska modern Fru J, som med stöd av att hon, Fru J, fortfarande var förmyndare, kunde stoppa dessa försök. Vid det ena tillfället nödgades Fru J vända sig till Skolverket. Skolverket förklarade efter utredning att flickan inte hörde hemma i särskola och att man icke kan placera ett barn i särskola utan förmyndarens medgivande.

Fostermodern fick överflyttat den rättsliga vårdnaden enligt FB 6:8 ungefär samtidigt som flickan gick ut nionde klass i grundskolan. Fostermoderns första åtgärd blev att placera flickan i gymnasiesärskola. För en ung människas framtid är det en katastrof att få den stämpeln på sig att ha gått i särskola, en skolform, som är avsedd för utvecklingsstörda barn och ungdomar.

Att alla fosterhem icke är bra och att socialmyndigheternas tillsyn av fosterhemmen icke fungerar tillfredsställande visar fallet med makarna O:s dotter H. I såväl Europadomstolen som i tingsrätten rörande FB 6:8 hävdade socialmyndigheten hela tiden att H:s fosterhem var utomordenligt bra och lämpligt. Vad socialmyndigheten förteg för såväl Europadomstolen som tingsrätten och makarna O och mig var att H:s fosterfar, samtidigt som målet var föremål för muntlig förhandling i Europadomstolen i Strasbourg, stod under åtal i en svensk tingsrätt för sexuellt utnyttjande av en annan tonårig fosterdotter. När detta sexuella utnyttjande uppdagades (ej genom socialmyndighetens inspektioner men genom den utnyttjade flickans skolkamraters ingripande) flyttades den sexuellt utnyttjade flickan från fosterhemmet. H, liksom ytterligare två andra fosterbarn fick emellertid kvarstanna i fosterhemmet och socialmyndigheten förteg alltså för både H:s föräldrar och domstolarna i vårdnadsärendet att fosterfadern stod under åtal.

Det behövs i Sverige varken pseudoadoptioner enligt FB 6:8 eller tvångsadoptioner. Adoption kan vara ett bra alternativ för ett "hittebarn" från ett fattigt land. Att få svenska adoptivföräldrar är säkerligen ofta ett betydligt bättre alternativ för ett sådant barn än att växa upp på ett barnhem i ett fattigt land. Men en pseudoadoption eller en tvångsadoption av ett LVU-omhändertaget barn i Sverige medför inga fördelar för barnet.

Vad som behövs i Sverige är istället lagändringar som hindrar fosterföräldrar och socialmyndigheter från att genom umgängesrestriktioner och umgängessabotage bryta LVU-barns familjeband med sin biologiska familj. Om de LVU-omhändertagna barnen fick ett sådant umgänge med sin biologiska familj, som skilsmässobarn schablonmässigt får i domstolarna (vartannat veckoslut, varannan storhelg och en månad på sommaren), skulle hemflyttningen den dag LVU-vården upphör på grund av att föräldrarnas sociala situation rett upp sig, inte vara något problem

Det bör även införas lagändringar, som ökar rätten för LVU-barn att i första hand bli placerade hos nära släktingar, såvida inte samtliga dessa nära släktingar är uppenbart olämpliga.

NKMR motsätter sig de lagändringar som föreslås i SOU 2000:77. NKMR föreslår istället följande lagändringar.

1) FB 6:8 bör helt utgå ur svensk lag.

2) I FB 4 : 5a skall lagtexten ändras så att adoption av barn under l8 år aldrig får ske utan bägge de biologiska föräldrarnas frivilliga samtycke. Enda undantaget skall vara om en förälder trots fleråriga intensiva efterforskningar ej har kunnat anträffas och tillfrågas. Däremot bör psykisk sjukdom hos en förälder ej leda till undantag. Jag har vid ett flertal tillfällen upplevt att socialmyndigheten till olika myndigheter om föräldrar till LVU-barn påstått att dessa föräldrar skulle vara psykiskt sjuka eller psykiskt störda trots att dessa föräldrar varit helt psykiskt normala och helt psykiskt friska.

3) I 24 § LVU och följande paragrafer bör ändringar göras så att ett flyttningsförbud får vara i högst fem månader och icke får förlängas. Vidare bör stadgas att det icke får råda några umgängesrestriktioner alls under pågående flyttningsförbud och det bör stadgas att fosterföräldrar och socialmyndighet har skyldighet tillse att barnet under pågående flyttningsförbud får träffa sina biologiska föräldrar under minst 24 timmar varje vecka och att övervakning av detta umgänge icke får ske.

4) I LVU bör stadgas att LVU-barn och deras biologiska föräldrar har rätt till umgänge med varandra i de biologiska föräldrarnas hem under minst två sammanhängande 48-timmarsperioder per månad utan övervakning . Endast om synnerligen starka skäl föreligger (såsom exempelvis allvarligt missbruk eller våldsbenägenhet) får umgänget göras mindre omfattande eller övervakas eller förläggas till annan plats än de biologiska föräldrarnas hem.

5) Ändringar bör göras i Brottsbalken så att fosterföräldrars eller socialsekreterares vägran att rätta sig efter en lagkraftvunnen umgängesdom beträffande LVU-barn kriminaliseras. Straffet bör alltid vara fängelse.

6) FB 21:5a bör ändras så att möjlighet till verkställighet skall finnas även beträffande förvaltningsdomstolars umgängesdomar beträffande LVU-barn. I socialtjänstlagen bör samtidigt införas ett absolut förbud för socialmyndighet att i sådana fall lämna fosterföräldrar ekonomisk ersättning för utdömda viten.

7) 22 § st 4 Socialtjänstlagen bör ändras så att där stadgas att "vid placering av barn skall barnet i första hand placeras hos någon anhörig eller annan närstående såvida inte samtliga anhöriga eller närstående, som förklarar sig villiga taga emot barnet, är uppenbart olämpliga. Mor- och farföräldrars ålder får icke betraktas som uppenbar olämplighet."

Avslutningsvis vill jag framhålla en risk som överhuvudtaget icke diskuterats i SOU 2000:77 om de i SOU föreslagna lagändringarna sker, nämligen följande. I Sverige är enligt uppgift numera ungefär vart sjätte äktenskap ofrivilligt barnlöst. Vissa av dessa barnlösa par vill adoptera ett barn. Helst vill dock en del av dessa par adoptera ett barn med nordiskt utseende eftersom ett utomeuropeiskt barns utseende oftast omedelbart upplyser omgivningen om att barnet icke är adoptivföräldrarnas biologiska barn. Mycket få svenska barn lämnas idag frivilligt bort för adoption. Om lagändringarna, som föreslås i SOU 2000:77 genomföres ser jag framför mig följande scenario: Ofrivilligt barnlösa par, som medvetet satsat på sin karriär och sig själva och/eller medvetet skjutit upp sitt barnafödande, för att sedan finna att de icke kan få några egna barn, är ofta ekonomiskt och utbildningsmässigt resursstarka personer. Under sin karriär har de lärt sig att se till sina egna intressen och genomdriva sina egna önskningar, även om detta sker på bekostnad av andra, mindre resurstarka personers intressen. Deras önskemål kan nu vara att få ett svenskt adoptivbarn. De tar då som fosterbarn ett spädbarn, vars unga och fattiga mor befinner sig i tillfälliga sociala svårigheter. Med hjälp av införskaffade utlåtanden från barnpsykolog och barnpsykiater lyckas de övertyga socialmyndighet och domstolar att barnet skall ha endast minimalt umgänge med sin mor. När de haft barnet tre år lyckas de få den rättsliga vårdnaden med stöd av FB 6:8. Såsom förmyndare för barnet ansöker de om adoption och får denna beviljad trots den biologiska moderns protester och trots att modens sociala situation nu är sådan att hon gott klarar att ta hand om sitt barn.

En dylik handel med barn, där rika människor tillägnar sig fattiga människors barn, skall vi definitivt icke ha i Sverige enligt NKMR:s mening.

 

Göteborg den 14 januari 2001

Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.
styrelseledamot i NKMR

 

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige

Till Artikelindex

Till Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

NKMR:s SÖK-tjänst - Överklagande till Kammarrätten

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

Kammarrätten i Stockholm
Box 2302

103 17 Stockholm

 

 

Mål nr 1872-04, Rotel 014

Datainspektionen ./. NKMR

 

KOMPLETTERING AV TALAN

 

Härmed vill undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, komplettera NKMR:s överklagande av domen i mål nr 1515-02 meddelad av länsrätten i Stockholms län.

 

 

Yrkande

NKMR yrkar att kammarrätten skall undanröja länsrättens dom och Datainspektions beslut.

 

 

Grunder
Grunderna för överklagande är

1 - NKMR är en sådan ideell organisation som 17 § Personuppgiftslagen åsyftar, därför är lagen tillämplig på detta mål.

2 - Publiceringen på NKMR:s SÖK-Tjänst är avsedd att skydda sådana väsentliga intressen som omnämns i 34 § Personuppgiftslagen. Det väsentliga intresset som vi syftar på är familjebegreppet. Oavsett att barnet är tvångsomhändertaget och fosterhemsplacerat, är barnet fortfarande medlem i sin familj så länge ingen adoption har skett. Familjen är ett sådant väsentligt intresse som avses i 34 § Personuppgiftslagen.

3 - Publicering på NKMR:s hemsida har opinionsbildande journalistiska ändamål och därför är Yttrandefrihetsgrundlagen tillämplig.

4 - Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), som länsrättens dom grundas på, är oförutsebar därför att den medför olika konsekvenser i brottmål och i förvaltningsmål.

 

 

Åberopade lagrum och praxis

17 § och 34 § 1 d) Personuppgiftslagen,

Yttrandefrihetsgrundlagen 1:1,

SFS 1994:1219 med Artikel 10 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som bilaga samt Artikel 8 i samma Konvention. Europakonventionen förklarades gälla som svensk lag den 1 januari 1995.

 

Handyside v The United Kingdom, 5493/72,  07/12/1976;

Weber v. Switzerland, 11034/84, 22/05/1990;

Oberschlick (1) v. Austria, 11662/85,  23/05/1991;

De Haes and Gijsels v. Belgium, 19983/92,  24/02/1997;

Högsta Domstolens dom i Ramsbromålet NJA 2001 s. 409 (mål B 293-00).

 

17 § och 34 1 d) § Personuppgiftslagen

17 § Personuppgiftslagen stadgar:

"Ideella organisationer med politiskt, filosofiskt, religiöst eller fackligt syfte får inom ramen för sin verksamhet behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar och sådana andra personer som på grund av organisationens syfte har regelbunden kontakt med den. Känsliga personuppgifter får dock lämnas ut till tredje man bara om den registrerade uttryckligen har samtyckt till det."

 

34 § 1 d) Personuppgiftslagen föreskriver undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land enligt följande:

"Det är trots förbudet i 33 § tillåtet att föra över personuppgifter till tredje land, om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nödvändig för att

d) vitala intressen för den registrerade skall kunna skyddas.

 

 

Yttrandefrihetsgrundlagen 1 kap. 1 § stadgar:

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidigt upplysning och ett konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor.

 

 

Artikel 10 i Europakonventionen garanterar envars yttrandefrihet. Den lyder enligt följande:

"1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet."

 

Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), som ersatte Datalag (1973:289) är inte förutsebar enligt SFS 1994:1219 mening.  HD:s dom i Ramsbromålet visar att Personuppgiftslagen medför olika konsekvenser i förvaltningsmål och i brottmål. Jag åberopar därför Högsta Domstolens dom i mål B 293-00 meddelad i Stockholm, den 12 juni 2001, där HD friade Börje Ramsbro från "brottet" att genom namnpublicering på Internet, sprida information till tredje land. NKMR åberopar denna dom på grund av att Datainspektionen hotade med åtal om inte NKMR upphörde med publiceringen av personuppgifterna på de av socialtjänsten bortförda och gömda barnen.

 

Länsrättens här överklagade dom bekräftar att tillämpning av Personuppgiftslagen medför olika konsekvenser i förvaltningsmål och i brottmål eftersom det här målet står mycket nära ett brottmål och kunde ha lett till en brottmålsprocess. Datainspektionens företrädare skriver i sitt yttrande till länsrätten daterat 2001-05-07 följande:   
"Det är inte någon lyckad situation om NKMR för att få sin sak prövad måste fortsätta att bryta mot personuppgiftslagen till dess att Datainspektionen fattar ett nytt beslut vid vite eller ansöker om utplånande av personuppgifterna hos länsrätten eller till dess att polismyndigheten gör någon form av ingripande."

 

Artikel 8 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna garanterar:

Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

 

I domen Olsson v. Sweden 10465/83 meddelad den 24 mars 1988, paragraf 59, framhåller Europadomstolen följande:
"(...)
den naturliga familjerelationen upphör inte på grund av det faktum att ett barn är tvångsomhändertaget för offentlig vård”. Detta är förvisso ett väsentligt intresse för familjeåterföreningen och kontakterna mellan barnen och deras föräldrar.

 

 

Länsrättens dom

I sina domskäl åberopar länsrätten §§ 1, 3, 4, 5, 7, 21 och 33 i Personuppgiftslagen samt 9 § personuppgiftsförordningen. Länsrätten har dock avstått från att pröva huruvida 17 och 34 §§ Personuppgiftslagen är tillämpliga på detta mål.

 

 

Grund 1

17 § Personuppgiftslagen avser ideella organisationer med politiskt, filosofiskt, religiöst eller fackligt syfte. Länsrätten har avstått från att pröva huruvida angivna lagen är tillämplig på detta mål.

 

NKMR är en ideell internordisk organisation med filosofisk inriktning - att värna om respekten för familjebegreppet (Artikel 8 i Europakonventionen) och övertygelser (jfr Tilläggsprotokoll nr 1 Artikel 2). Filosofin om familjen och familjebegreppet ingår som en integrerad del i barns och deras familjers mänskliga rättigheter så som de uttrycks i Artikel 12 i FN:s Universella Deklaration om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, Artikel 8 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt Artikel 16 i FN:s Barnkonvention.

 

NKMR håller föreläsningar och symposier och inom ramen för denna verksamhet diskuterar våra medlemmar varandras problem. Därvid kommer vi att behandla känsliga personuppgifter om organisationens medlemmar och sådana andra personer som på grund av organisationens syfte har regelbunden kontakt med oss. Enär sådan information publiceras på NKMR:s hemsida blir den journalistik. 

 

Dessa känsliga personuppgifter lämnas ut till tredje man genom publicering på NKMR:s SÖK-Tjänst som emellanåt får uppdrag av föräldrar att efterlysa barn som har förts bort - eller rymt - och hålls på hemliga adresser. Sådan publicering på vår Internetsida har gjorts bara på grund av att de berörda föräldrarna som var medlemmar i organisationen, och framförallt vårdnadshavarna för barnen, uttryckligen har givit oss uppdrag och därtill samtyckt till det.

 

Eftersom 17 § Personuppgiftslagen är tillämplig på detta mål är NKMR undantagen från publiceringsförbudet i 21§ samma lag.

  

 

Grund 2

34 § 1 d) Personuppgiftslagen föreskriver undantag från förbudet mot överföring av personuppgifter till tredje land "om den registrerade har lämnat sitt samtycke till överföringen eller om överföringen är nödvändig för att

d) vitala intressen för den registrerade skall kunna skyddas". Länsrätten har också avstått från att pröva huruvida angivna lagen är tillämplig på detta mål.

 

NKMR:s SÖK-Tjänst hade fått i uppdrag av två av våra medlemmar att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna barn. Det ena barnet hade förts bort och placerats på hemlig adress, medan det andra barnet hade rymt från fosterhemmet och gömde sig på en för såväl föräldrarna som socialtjänsten okänd adress. Således har föräldrarnas uppdrag till NKMR:s SÖK-Tjänst att publicera barnens namn och bilder på vår hemsida - och NKMR:s målsättning med vår SÖK-Tjänst och publiceringen - varit att skydda barnens "vitala intressen" att inte bli utsatta för olika slags övergrepp i fosterhemmen dit de har förts mot sin egen och sina föräldrars vilja och utan föräldrarnas insyn, samt att verka för återförening eftersom det är ett legalt intresse för föräldrar att få veta var deras barn befinner sig

 

Föräldrarna till de av NKMR:s SÖK-Tjänst efterlysta barnen var - oavsett att barnen var "administrativt frihetsberövade" - barnens legala vårdnadshavare. Föräldrarna är fortfarande barnens vårdnadshavare eftersom de inte är bortadopterade. I domen Olsson v. Sweden framhåller Europadomstolen att
"(...) den naturliga familjerelationen upphör inte då ett barn är tvångsomhändertaget för offentlig vård”. (Olsson v. Sweden, ECHR 10465/83 meddelad den 24 mars 1988, paragraf 59). I angivna domen hade Europadomstolen för ögonen familjens rätt till återförening, men principen är mycket vidare än så.

 

Föräldrarna disponerar över sina barns sekretess och äger avgöra vad som är i barnens bästa intresse. Uppdrag som föräldrarnas gav till NKMR att genom vår SÖK-Tjänst efterlysa deras barn bedömde de vara såväl barnens vitala intressen, som föräldrarnas egna vitala intressen.

 

Sverige har åtagit sig att skydda barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv genom signering och ratificering av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention. Europakonventionen är gällande svensk rätt genom SFS 1994:1219. Likväl har Sveriges riksdag stiftat en lag - Personuppgiftslagen - varigenom föräldrar förbjuds att använda det största oberoende forumet - Internet - som står till buds att efterlysa sina bortförda eller bortsprungna barn. Myndigheterna förbjuder - och således förhindrar -föräldrar från att efterlysa och hitta sina barn som är försvunna. Det förefaller som att reglerna är snarare avsedda att skydda myndigheterna från insyn än att skydda barn från faror. Lagen är inte förenlig med föräldrarnas legitima intressen att skydda sina barn.

 

Som avslutning på sitt föredrag om Personuppgiftslagen inför Kristdemokraternas riksdagsutskott den 13 september 2000 anförde jur. kand., med lic. Siv Westerberg följande:
"Till sist, Jag har gjort ett tankeexperiment. Tänk Er att Internet hade funnits åren 1930-45. Och tänk Er att det i Tyskland inte hade funnits en motsvarighet till 21 § Personuppgiftslagen. Tror inte Ni att då hade anhöriga och vänner till judar som fördes till koncentrationsläger och föräldrar till handikappade barn, som fördes till vårdinrättningar där barnet snabbt dog, slagit larm till hela världen via Internet. Tror Ni att förintelsen då hade kunnat få den omfattning som den fick?"

 

Föräldrarnas publikation av personuppgifter om sina barn utgör såväl barnens vitala intressen, som föräldrarnas egna vitala intressen.

 

Eftersom 34 § 1 d) Personuppgiftslagen är tillämplig på detta mål omfattas NKMR av undantagsstadgandet. Publiceringsförbudet i 21§ Personuppgiftslagen är således inte tillämpligt på detta mål.

 

 

Grund 3

Länsrättens här överklagade dom, som baseras på vissa i domen angivna paragrafer i PUL, kränker yttrandefriheten som är en oförytterlig och okränkbar rätt såväl enligt den svenska Yttrandefrihetsgrundlagen som enligt Europakonventionen. Lex specialis legi generali derogat men domstolen får inte tillämpa en lag som strider mot en av landets grundlagar.

 

Domen strider mot Yttrandefrihetsgrundlagen 1:1. Genom domen kränker länsrätten yttrandefriheten så som den garanteras i Artikel 10 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Europakonventionen förklarades gälla som svensk lag den 1 januari 1995 genom SFS 1994:1219. Europakonventionen återfinns bland Sveriges grundlagar. Domstolen får inte tillämpa en lag som strider mot Europakonventionen som numera är en av landets grundlagar.

 

Fråga ar om tillämpning av SFS 1994:1219 (härefter benämnd 1219). Med 1219 Lag om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rattigheterna och de grundläggande friheterna har lagprövningsinstitutet i svensk ratt blivit bekräftat. Samtidigt som 1219 utfärdades införde man för att starka Europakonventionens stallning i 2 kap. 23 § Regeringsformen en föreskrift som innebar att lag eller annan föreskritt inte får meddelas i strid med Europakonventionen (SFS 1994:1468). I förarbetena utvecklas att stadgandet, i förening med lagprövningsratten i RF 11:14, skall ge domstolarna mojlighet att underlåta att tillämpa en inhemsk lagbestämmelse som strider mot Europakonventionen.

 

Europadomstolen har en omfattande och tydlig praxis beträffande yttrandefriheten.

 

I domen Handyside v The United Kingdom, ECHR 5493/72, 07/12/1976 para 49 framhåller Europadomstolen följande:

"Domstolens kontrollfunktioner kräver att den måste rikta stor uppmärksamhet på principerna som karakteriserar ett "demokratiskt samhälle".

Yttrandefriheten utgör en av de väsentliga grundvalarna för ett demokratiskt samhälle, en av de grundläggande förutsättningarna för dess framsteg och för varje människas utveckling. (---) den omfattar inte endast 'information' och 'idéer' som mottas positivt eller anses ofarliga utan också dem som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen. Detta är de krav som ställs av den pluralism, den tolerans och den vidsynthet utan vilka inget “demokratisk samhälle” kan existera. Följaktligen innebär detta, bl. a att varje "regel", "villkor", "begränsning" eller "straff" som upprättas inom denna sfär måste stå i proportion till de legitima mål som man vill uppnå."

 

I domen Oberschlick v. Austria, ECHR 11662/85,  23/05/1991, para 57, erinrar Europadomstolen att Artikel 10 skyddar inte enbart idéernas innehåll och informationen som förmedlas, utan också det sättet på vilket de förmedlas. I angivna fallet hävdade journalisterna att generalsekreteraren för det Liberala Partiet, Mr Walter Grabher-Meyer manade till främlingsfientlighet pga de åsikter som han framförde i flyktingdebatten. Journalisterna fälldes i den inhemska processen, men Europadomstolens dom visar att även mycket starka uttalanden skyddas av yttrandefriheten. Av detta följer att inskränkningar av yttrandefriheten måste hållas inom snava gränser och, for att kunna accepteras som konventionsenliga, vara grundade på övertygande skäl. Europadomstolen fortsatte:

"Dessa principer är synnerligen viktiga beträffande pressen. Även om den inte får överskrida de gränser som har föreskrivits (...) dess uppgift är emellertid att förmedla information och idéer i politiska frågor och andra saker med allmänt intresse."

 

Europadomstolen uttalade sig i likalydande ordalag i Weber v. Switzerland, 11034/84, 22/05/1990 och De Haes and Gijsels v. Belgium, 19983/92, 24/02/1997.

 

Hans Danelius behandlar Artikel 10 i Europakonventionen i kap. 13 av sin bok "Mänskliga rättigheter i europeisk praxis". Enligt Danelius skall "mottagande och spridande av information och idéer (skall) alltså i princip vara fritt. Denna frihet skall galla information och idéer av skiftande innehall och form. Spridning är skyddad, vare sig den sker skriftligt eller muntligt. Det kan vara fråga om spridning till andra personer i fortrolig form eller inom en begränsad krets, men skyddet gäller också meddelanden och opinionsyttringar som är avsedda att få stor spridning och som förmedlas genom böcker, tidningar, tidskrifter, radio eller television eller med användning av modern datateknologi." (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, sid. 261).

 

Publikt journalistiskt ändamål

Att den här överklagade domen är ett resultat av tillämpningen av bestämmelserna i Personuppgiftslagen som bygger i allt väsentligt på Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 förändrar inte saken.

 

NKMR:s hemsida har journalistiskt ändamål. I våra sektioner Artiklar och Artikelarkiv publiceras inte enbart artiklar som de stora dagstidningarna och tidskrifterna publicerar utan också sådana för NKMR:s verksamhet relevanta artiklar som de stora dagstidningar vägrar att publicera. Journalism uppfattas synnerligen vidsträckt i Europadomstolens domar i målen Oberschlick (1) v. Austria 05/23/1991 och De Haes and Gijsels v. Belgium  02/24/1997.

 

I Ramsbromålet har Högsta Domstolen beaktat yttrandefriheten för journalistiska ändamål.

 

 

 

Grund 4

Personuppgiftslagen (SFS 1998:204), som länsrättens dom grundas på, är oförutsebar därför att den är medför olika konsekvenser i brottmål än i förvaltningsmål. Skillnaderna framgår av domsluten i Högsta Domstolens dom i mål B 293-00 - Ramsbromålet där HD ogillade åtalet - och den här överklagade länsrättsdomen, där Datainspektionens beslut bifallits.

 

Högsta Domstolens dom i mål B 293-00 - "Ramsbromålet".

I sin dom i mål B 293-00 uttalar sig Högsta Domstolen om Personuppgiftslagen, EU direktivet och Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. NKMR åberopar angivna domslutet där framhåller Högsta Domstolen bl. a följande: 

"Det syfte för webbsidan som angetts på denna och som Börje Ramsbro utvecklat i målet måste mot den angivna bakgrunden anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. I vad mån sedan webbsidan kan anses motsvara godtagbar standard enligt de kriterier som man brukar använda när man värderar etablerad journalistisk verksamhet saknar i sig betydelse för bedömningen."

 

Inskränkningar i yttrandefriheten måste stå i proportion till det legitima målet som skall uppnås. Vad beträffar informationen publicerad i NKMR:s SÖK-Tjänst var föräldrars rätt att veta var deras barn befann sig och deras återförening med varandra det legitima målet som skulle uppnås.

 

Sammanfattningsvis finner NKMR att motsvarande tillämpning måste gälla på detta mål även om set inte gäller straffansvar och för den skull har NKMR rätt att publicera personuppgifter on "administrativt frihetsberövade" barn, i enlighet med föräldrarnas uppdrag.

 

Frågan som obetingat inställer sig - och som är ett rekvisit i Artikel 10 i den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna - är följande: Är begränsningen i föräldrarnas rätt att efterlysa sina bortförda eller bortsprungna barn nödvändig i ett demokratiskt samhälle?

 

 

Yrkande

NKMR yrkar att kammarrätten skall undanröja Datainspektions beslut och länsrättens dom.

 

För den händelse kammarrätten inte skulle godkänna NKMR:s argumentering och domen skulle vinna laga kraft kommer NKMR att i likhet med andra internationella organisationer begära tillstånd till namnpublicering på Internet. Sådan publicering - på uppdrag av barnens föräldrar - anser NKMR vara av vitala intressen för de barn som av de sociala myndigheterna har tvångsomhändertagits och placerats på, för barnens föräldrar, hemliga adresser.

 

Olofstorp, den 24 maj 2004

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN

 

 

FN-dagen firas varje år den 24 oktober därför att FN-stadgan trädde i kraft den dagen 1945 och FN blev verklighet.

Namnet "Förenta Nationerna" föreslogs av USA:s president Franklin D. Roosevelt. Det användes för första gången i Förenta Nationernas förklaring den 1 januari 1942 då representanter från 26 nationer förband sig fortsätta kämpa tillsammans mot axelmakterna.

FN-stadgan skrevs under den 26 juni 1945 av representanter från 50 länder. Polen som inte representerades på konferensen, skrev under senare och blev ett av de 51 ursprungliga medlemsländerna.

FN bildades officiellt den 24 oktober 1945, då stadgan hade ratificerats av Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och en mängd andra signatärstater.

FN-dagen, United Nations Day, firas den 24 oktober varje år sedan 1948. Dagen uppmärksammas traditionsenligt över hela världen med möten, diskussioner och utställningar om FN:s arbete och mål.

 

FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna utgjorde grundlaget för den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som signerades och ratificerades 1950 - 1952.

 

FN:s Konvention om barnets rättigheter tillkom den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Barnkonventionen, som den också kallas, är en rättighetskatalog där signatärstaterna åläggs bl.a. att tillvarata barns bästa intressen i alla frågor som rör barn (Art. 3), att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden (Art. 8), att inte utsätta barn för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende (Art. 16) samt att skydda barn från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Sverige, Norge, Danmark och Finland var bland de första länderna att signera och ratificera FN:s Barnkonvention. Trots sin anslutning till Barnkonventionen och sin bekännelse till "barnets bästa" framhärdar de nordiska s k välfärdsstaterna - obehindrade av fällande domar i Europadomstolen i Strasbourg och åtskillig frän kritik från FN - att tvångsomhänderta barn, separera dem brutalt från deras nära och kära och placera dem i fosterhem bland vilt främmande människor.

 

Penningrullningen i fosterhemsgeschäftet, de ekonomiska konsekvenserna för skattebetalarna - nästan varje kommun i Sverige, Norge och Danmark har budgetunderskott pga. köpt "vård" - och resultatet av den köpta "vården" för barnen som är föremål för socialtjänstens/barnevernets åtgärder manar till en allmän uppslutning mot systemet.

 

Det är vetenskapligt belagt att fosterhemsbarn toppar statistiken både vad det gäller psykiska och sociala problem samt att de är överrepresenterade inom kriminalitet och självmord.

 

Är de nordiska välfärdsstaternas praxis att tvångsomhänderta barn och placera dem i fosterhem godtagbart i civiliserade, demokratiska samhällen?

Svaret måste vara ett rungande "NEJ!".

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

United Nations Day

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

NKMR OBSERVERAR FN-DAGEN



 

FN-dagen firas varje år den 24 oktober därför att FN-stadgan trädde i kraft den dagen 1945 och FN blev verklighet.

Namnet "Förenta Nationerna" föreslogs av USA:s president Franklin D. Roosevelt. Det användes för första gången i Förenta Nationernas förklaring den 1 januari 1942 då representanter från 26 nationer förband sig fortsätta kämpa tillsammans mot axelmakterna.

FN-stadgan skrevs under den 26 juni 1945 av representanter från 50 länder. Polen som inte representerades på konferensen, skrev under senare och blev ett av de 51 ursprungliga medlemsländerna.

FN bildades officiellt den 24 oktober 1945, då stadgan hade ratificerats av Frankrike, Kina, Sovjetunionen, Storbritannien, USA och en mängd andra signatärstater.

FN-dagen, United Nations Day, firas den 24 oktober varje år sedan 1948. Dagen uppmärksammas traditionsenligt över hela världen med möten, diskussioner och utställningar om FN:s arbete och mål.

 

FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna utgjorde grundlaget för den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som signerades och ratificerades 1950 - 1952.

 

FN:s Konvention om barnets rättigheter tillkom den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Barnkonventionen, som den också kallas, är en rättighetskatalog där signatärstaterna åläggs bl.a. att tillvarata barns bästa intressen i alla frågor som rör barn (Art. 3), att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden (Art. 8), att inte utsätta barn för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende (Art. 16) samt att skydda barn från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Sverige, Norge, Danmark och Finland var bland de första länderna att signera och ratificera FN:s Barnkonvention. Trots sin anslutning till Barnkonventionen och sin bekännelse till "barnets bästa" framhärdar de nordiska s k välfärdsstaterna - obehindrade av fällande domar i Europadomstolen i Strasbourg och åtskillig frän kritik från FN - att tvångsomhänderta barn, separera dem brutalt från deras nära och kära och placera dem i fosterhem bland vilt främmande människor.

 

Penningrullningen i fosterhemsgeschäftet, de ekonomiska konsekvenserna för skattebetalarna - nästan varje kommun i Sverige, Norge och Danmark har budgetunderskott pga. köpt "vård" - och resultatet av den köpta "vården" för barnen som är föremål för socialtjänstens/barnevernets åtgärder manar till en allmän uppslutning mot systemet.

 

Det är vetenskapligt belagt att fosterhemsbarn toppar statistiken både vad det gäller psykiska och sociala problem samt att de är överrepresenterade inom kriminalitet och självmord.

 

Är de nordiska välfärdsstaternas praxis att tvångsomhänderta barn och placera dem i fosterhem godtagbart i civiliserade, demokratiska samhällen?

Svaret måste vara ett rungande "NEJ!".

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand.

Ordf. i NKMR

 

 

 

United Nations Day

 

 Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

NKMR SÖK-tjänst anmäld till Datainspektionen

 

 

Tillägg till information om NKMR:s SÖK-tjänst.

 

 

 

Länkarna som följer det här meddelandet har uppdaterats för att ge en hel bild av händelseutvecklingen kring Datainspektionens åläggande att NKMR skall upphöra med vår SÖK-Tjänst.

  

 

 

 

Tyvärr har vi tillfälligt nödgats stänga vår söktjänst. En anonym person gjorde anmälan mot NKMR till Datainspektionen. Och Datainspektionen har med stöd av ett mycket anmärkningsvärt stadgande i Personuppgiftslagen förbjudit NKMR att lägga ut uppgifter om domar i LVU-mål.

Inom NKMR kommer vi nu att arbeta för att få en lagändring till stånd. Det är ovärdigt en rättsstat att staten förbjuder medborgarna att diskutera vissa saker på internet. Domar i LVU-mål är inte sekretessbelagda och vi hade för övrigt de berörda föräldrarnas och barnens tillstånd att lägga ut uppgifterna på vår hemsida.

Det är oerhört stötande att det i Sverige, utan att det väckt någon som helst debatt i massmedia, år 1998 införts ett lagrum, nämligen 21 § Personuppgiftslagen (1998:204), som förbjuder andra än myndigheter att behandla personuppgifter om administrativa frihetsberövanden. Barn som är föremål for LVU och tvångsplacerade i fosterhem eller barnhem, är ju administrativt frihetsberövade. Ett administrativt frihetsberövande är ett oerhört ingrepp i en persons och hans eller hennes familjs liv. Administrativa frihetsberövanden (till exempel den i Sovjetunionen vanligt förekommande åtgärden att spärra in oliktänkande på mentalsjukhus) är ett regelbundet inslag i den moderna diktaturstatens verksamhet.

I moderna diktaturstaters verksamhet ingår även att straffa den, som offentligen kritiserar statens och myndigheternas verksamhet. Och i Personuppgiftslagen stadgas i 49 § att straffet för den som bryter mot 21 § i Personuppgiftslagen är böter eller fängelse.

Mänga tvångsomhändertaganden av barn enligt LVU är - som såväl NKMR som olika media visat - helt felaktiga och det rör sig ofta om helt vanliga skötsamma föräldrar som på diffusa grunder, exempelvis att de haft oturen att komma i konflikt med en maktberusad socialsekreterare, blivit fråntagna sina barn. Och många av socialnämnden godkända fosterhem är utomordentligt dåliga och fosterbarnen vanvårdas eller misshandlas av fosterföräldrarna i fosterhemmet. De här missförhållandena är det alltså sedan år 1998 i Sverige under hot om fängelsestraff förbjudet att diskutera på Internet. En sådan lag har alltså smugits in i svensk lagstiftning.

I ett öppet och demokratiskt land skall givetvis varje medborgare ha rätt att föra en diskussion om missförhållanden i statens verksamhet. Det är ett tecken på att Sverige håller på att utvecklas till en medicinsk och social diktatur när en lag som Personuppgiftslagen finns i Sverige!!

NKMR kommer att arbeta intensivt för att få bort denna lag, som hör hemma i totalitära stater, inte i Sverige.

Vi uppmanar medlemmarna i NKMR och alla som läser denna information med bilagor att verka för att 21 § Personuppgiftslagen skall tas bort ur svensk lagstiftning. Ta kontakt med enskilda riksdagsledamöter och statsråd!! Skriv insändare i tidningarna!!!

Vi nödgas alltså på grund av hotet om fängelsestraff tyvärr stänga vår söktjänst tillfälligt. Vi kommer att arbeta för en lagändring, som möjliggör för NKMR att snart kunna öppna söktjänsten igen. SÖK-tjänsten har varit av stort värde för de efterlysta och hemligt placerade tvångsomhändertagna barnen och deras föräldrar.

 Olofstorp, den 10 april 2000.

 

 DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

NKMR:s yttrande

DI-beslut 2000-05-19

NKMR:s begäran om besvärshänvisning

DI:s brev 2000-05-25

NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

Komplettering av NKMR:s talan i länsrätten

Åsiktsbildningen söker nya kanaler

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

När får vi höra en socialsekreterare eller domare uttala ånger för ett LVU-beslut?

När får vi höra en svensk socialsekreterare eller en svensk länsrättsdomare uttala ånger och ångest över att han/hon medverkat i att beröva barn deras föräldrar genom beslut om LVU?

Av Siv Westerberg, jur.kand., med.lic.

 

 


Jur.kand., med.lic. Siv Westerberg är en av NKMR:s grundare och fd styrelsemedlem. Hon innehar europarekordet i vunna mål i Europadomstolen och hon har varit nominerad åtskilliga gånger för en Right Livelihood Award för sitt engagemang för de mänskliga rättigheterna.

Den här artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

Webmasters kommentar: I Norge har den pensionerade domaren, Tryggve Lange-Nielsen, sedan början av 2000-talet framgångsrikt arbetat för att felaktigt dömda fått sina mål prövade, vilket har lett till upprättelse i en rad fall.
Därefter engagerade han sig i ett femton år gammalt mål där han själv var domare. Tryggve Lange-Nielsen karaktäriserar sin egen domen som ett justitiemord. Det är bara att hoppas att ett sådant rättspatos och avsaknad av prestige kan någonsin vara vägledande för dem som arbetar på socialkontoren och dem som dömer i förvaltningsdomstolarna.

 

 

Med stort intresse har jag läst en artikel i Dagens Industri Weekend (10 - 11/3 2006) med rubriken "Åklagaren gör upp med sitt röda Kina". Artikeln handlar om en kinesisk åklagare som nu i efterhand ångrar att hon medverkat i att åtala personer i Kina som dömts till döden.

 

Grova övergrepp mot mänskliga rättigheter förekommer såväl i Kina som i Sverige. Det ovanliga med denna kinesiska åklagare är att hon i efterhand ångrar sig och känner ångest och sorg över det som hon medverkat i.

 

Den allra senaste tidens i tidningarna skildrade händelser om hur barn råkat illa ut i fosterhem i Sverige visar hur felaktigt det är att skilja barn från deras biologiska föräldrar och placera dem i fosterhem. Jag erinrar om fallet i Gävle där en medlem av en fosterfamilj mördade två unga kvinnor, bägge småbarnsmammor, vilka tidigare varit fosterbarn i hans familj. Jag erinrar om hur för något år sedan en psykiskt sjuk anställd på ett behandlingshem mördade ett där intaget barn som var föremål för vård enligt socialtjänstlagen eller LVU. Jag erinrar om de bägge adoptivföräldrarna som inte sökte läkarvård för den 3-åriga adoptivsonen från Tjeckien med resultat att barnet avled. Jag erinrar om de fosterföräldrar i Sävsjö som sett till att få förmyndarskapet över fosterbarnen men skötte dem så illa att de bägge fosterbarnen nu har tvångsomhändertagits enligt LVU.

 

Det är märkligt att socialsekreterare och domare i länsrätt och kammarrätt inte förstår att socialmyndigheten helt saknar förmåga att bedöma om de biologiska föräldrarna är olämpliga och helt saknar förmåga att korrekt bedöma om ett fosterhem är lämpligt. Praxis i LVU-ärenden är ju att förvaltningsdomstolarna kritiklöst accepterar socialsekreterarnas påståenden - utan någon form av bevis - att det råder missförhållanden i det biologiska föräldrahemmet.

 

Men många socialsekreterare och framförallt många domare är rädda om sina karriärer. Jag föreställer mig att åtminstone några av de unga länsrättsnotarierna måste känna avsky inför förvaltningsdomstolarnas sätt att hantera LVU-mål men av rädsla för sin karriär i framtiden vågar de inte protestera. Kan inte åtminstone några av dessa träda fram och tala om vad som hänt när de arbetat i en förvaltningsdomstol? Och kan inte några pensionerade förvaltningsdomstolsdomare träda fram och erkänna att de inser att de begått allvarliga misstag da de berövat barnen deras biologiska föräldrar genom domar i LVU-mål?

 

 

 

Har avslørt syv justismord
Den pensjonerte dommeren Trygve Lange-Nielsen (82) har fått gjenopptatt sin incestsak nummer syv.
Av Hans Kringstad


Tillbaka till Artiklar

När pressen hindrar öppenhet

När pressen hindrar öppenhet

I artikeln nedan hävdar DN-redaktör Mats Bergstrand att pressen fungerar som ett hinder för det offentliga samtalet, inte som en garant för detsamma. Erfarenhetsmässigt kan jag och många inom NKMR hålla med honom, trots att det finns vissa lovvärda undantag. Det specifika fallet som Mats Bergstrand tar upp handlar om falska anklagelser om sexbrott, ur den synvinkel att publicitet skulle skada den misstänkte och hans familj. Detsamma hävdar åtskilliga tidningar som vägrar att publicera information om fall av onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn. Men jag vågar ifrågasätta om inte motsatsen skulle gälla rapportering kring onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn eftersom man därigenom skulle visa för den skattebetalande allmänheten hur socialtjänstens personal på grund av prestige och maktfullkomlighet slösar med deras pengar - till skada för barnen och deras familjer, men till otillbörligt berikande av icke-nogräknade fosterföräldrar och entreprenörer inom behandlingshemsindustrin.

Jfr t. ex Götenefallet - Kampen om barnen, GT granskar Götenefallet och Götenefallet - Tre insändare

 

 

 

När pressen hindrar öppenhet

Av Mats Bergstrand

Jag pratade med den kände författare och akademiker som slängdes i Mijailovic-cell misstänkt för sexbrott mot barn. Hastigt häktad och lika hastigt släppt och frikänd. Mitt ärende var att erbjuda honom möjlighet att berätta sin historia på DN Debatt. Här fanns viktiga samhällsfrågor om rättssäkerhet och tolkning av barns vittnesuppgifter att diskutera.

DN 2005-10-08.

 

 

 

"Lättvindiga anklagelser om sexbrott raserar liv"

Av Thomas Olsson

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

När Föräldrar blir offer

När föräldrar blir offer
Av Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand.

 

  


DN's debattchef refuserade artikeln med följande förklaring " Tack för erbjudandet. Men av utrymmesskäl har vi tyvärr ingen möjlighet att publicera artikeln om socialtjänsten."

SvD's debattredaktör skrev: " Jag är tvungen att tacka nej till din artikel. Den lutar sig lite för tungt mot DN-artikeln tycker jag, samtidigt som jag är tveksam till metoden att i en debattartikel av denna typ ta upp olika fall ur verkligheten."

Artikeln har utökats med utdrag ur f.d. utbildningsministern Beatrice Asks och justitieministern Gun Hellsviks artikel i Brännpunkt i SvD den 3 september 1993.

 

 

I en debattartikel i DN den 8/1 anklagar Dagmar Lagerberg personal inom barnomsorgen och sjukvård att blunda för barnmisshandel. Men den återhållsamhet som den angripna personalen uppvisat är nog väl motiverad. Det borde inte krävas mycket fantasi för att inse vad ett anmälningsraseri skulle få för resultat. Det är illa nog redan som jag skall visa nedan. Självklart måste personalen tänka ordentligt - det finns en osäkerhetsmarginal och föräldrarna behöver inte alls vara skyldiga - eller ens ha brustit i uppsikt - bara för att barn uppvisar skador.

Jag vill därmed inte förneka förekomsten av barnmisshandel. Men den grövsta olyckan som barn drabbas av i dag kommer inte från deras egna föräldrar, utan ofta nog av 'välgörare': socialarbetare, andra myndighetspersoner och välbetalda fosterföräldrar.

Det finns i detta sammanhang skäl att ställa frågor. Har anmälningarna mot barnens föräldrar främjat barnens bästa på något vis? Hur vet man vad som är barnets bästa? Det kan man fråga barnet om 30 år senare och få ett hyggligt vederhäftigt svar! Men inte i den stund då Dagmar Lagerberg vill ha igång den stora apparaten med anmälningar och myndighetsprocess. Hela den svenska lagstiftningen om barn bygger på ren spekulation om vad som är 'barnets bästa.' "Den agalös lever han lagalös dör" var analysen i Havamal. Att verifiera att det nuvarande svenska tillståndet fört till något bättre har ingen ens försökt. Allt är ren spekulation. Vi kommer att kunna läsa memoarböckerna om 50 år om det låg någon sanning i påståendena att det svenska systemet främjade 'barnets bästa'.

Det anmälningsraseri som Dagmar Lagerberg tycks förespråka har blivit möjligt genom den s.k. agalagen, Föräldrabalken (FB) 6:1. Enligt denna lag - som ej är förenad med straff - är föräldrar förbjudna att tillgripa fysisk bestraffning av barn. Lagen trädde i kraft 1979 för att högtidlighålla FN:s Internationella Barnaår. Inga rättsfall finns upptecknade under lagparagrafen men lagen sanktioneras genom misshandelsparagraferna i Brottsbalken 3:5 och 6.

Agalagstiftningen jämställer alla bestraffningar av barn med misshandel. Föräldrar förväntas behandla sina barn som främmande som man möter på gatan.

71 § socialtjänstlagen (SoL) garanterar fullt genomslag för agalagen genom att stadga en ovillkorlig anmälningsplikt för alla som arbetar med barn. Om inte barnet självt anmäler sina föräldrar skall den personal som kommer i kontakt i barnen anmäla när de tror sig se tecken på att det förekommit 'misshandel'. Det händer att personalen provocerar fram berättelser om 'misshandel' - eller sexuella övergrepp. Grannar skall också anmäla.

Att det blivit så har att göra med hur man utbildade den blivande socialbyråkratin på 1970-talet. I 'En liten bok om allmän rättslära' utvecklar Prof. Jacob Sundberg bakgrunden till mentaliteten som då rådde i de lagstiftande kretsarna således: "(..) att man så småningom skall kunna skapa den socialistiska människan, och att den (..) till sist skall kunna förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För att åstadkomma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden, och de (..) kommer framför allt från familjen."

Det står i god harmoni därmed att den viktigaste följden som agalagen fått är att föräldrar som handgripligen tillrättavisar sina barn kriminaliserats och barnen tvångsomhändertagits och placerats i 'familjehem'.

Dagmar Lagerberg verkar att blunda för detta och för de tragedier som drabbar föräldrarna som blir lagstiftningens offer - och i förlängningen barnen själva som förlorar hem och föräldrar och drabbas av oändliga samvetskval under resten av livet.

Det uttrycktes mycket skepsis när lagen kom till. Justitieministern Herman Kling (1966) framförde: "Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar vårdnadshavaren kan inte bortses från att vissa situationer kan uppkomma även i det mest harmoniska familjeförhållande. Föräldrar kan bli tvungna att övervinna ett visst motstånd från barnets sida när det gäller att se till att barnet inte skadar sig självt eller till äventyrs begår brott. Även i övrigt kan barnets beteende inte alltid påverkas i önskvärd riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning. Med hänsyn till det straff- och skadeståndsansvar som kan drabba inte bara barnet utan även vårdnadshavare, om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag."

Andra uttalade hur de trodde lagen skulle drabba de rättsvårdande myndigheterna, polis och domstolar. På Länsåklagarmyndigheten i Östergötland förutsåg man som negativ effekt "(..) att man framdeles både i trängda och oträngda fall kommer att springa till polisen med anmälningar om barnmisshandel, när det nu blivit fastslaget att man på intet vis får kroppsligen angripa ett barn. Därigenom kan polis och åklagare komma att få göra utredningar i större antal fall än tidigare och även i åtskilliga fall där några förutsättningar för åtal för misshandel ej visa sig föreligga. En dylik effekt av ett utökat angivelseraseri skulle på intet sätt vara önskvärd och en hel del omotiverade polisutredningar skulle kunna få ordentligt negativa konsekvenser för barnen i många fall."

Ledarskribenten i tidningen DAGEN den 17/11 1978 uppmanade justitieminister Sven Romanus att dra tillbaka propositionen eftersom "hädanefter förvandlar man en god del av svenska folket till brottslingar. (...)." Vad jag förstår har dessa farhågor fullt ut besannats.

Det påstående vill jag illustrera med några fall ur livet. De drabbade föräldrarna är framför allt invandrare, men svenska föräldrar har också blivit offer. Invandrarföräldrar drabbas dock hårdare eftersom de är vanligen uppvuxna i sin egen kultur som ger stort utrymme åt visdomen i Havamals ord. De faller då lätt offer för den svenska mentaliteten, inte minst därför att de är i botten oberörda av den svenska socialretoriken och litar mera till sitt eget sunda förnuft.

 

1 - Södertäljefallet (Mål nr B 63/82, DB 462)

Abdulmesih Ok, en turkisk medborgare, var ute och handlade på Obs! i Södertalje med sin dotter tvååriga dotter och hennes mormor. Flickan ville inte åka i shoppingvagnen, så hon fick gå. När hon började plocka saker från hyllorna och ställa till oreda lyfte fadern henne tillbaka på vagnen. Hon skrek och sparkade av sig stövlarna.

En förbipasserande kvinna polisanmälde att fadern hade slagit flickan. Mormodern vittnade om att han inte hade slagit flickan, men fadern dömdes mot sitt nekande.

Få tror att rättvisan är fullkomlig. Många menar att de svenska domstolarna är otympliga och stelbenta. Någon advokat hade inte turken. Om han fick sin rätt eller inte kan man inte veta. Men det vi vet är att den tidigare ostraffade fadern blev kriminell. Och man har alla skäl att fråga sig vad hände med barnet.

 

2 - Götenefallet 1988

En fyraåring född i ett israelisk-svenskt blandäktenskap var hos dagmamman. Barnet frågade dagmamman om hennes pojke skulle få smisk, eftersom han hade gjort något 'jättebusigt'.

Dagmamman tog detta som tecken på att fyraåringen 'misshandlades' hemma så hon gjorde en rapport till sin chef, som i sin tur gjorde en formell anmälan till socialnämnden i Götene. Socialnämndens ordföranden beslöt med tillämpning av 6 § LVU om omedelbart omhändertagande av barnen i familjen. De fördes till sjukhus där de kvarhölls för läkarundersökning. T.o.m. ett av familjens barn som var autistiskt och därför bodde hos en annan familj några mil bort, rycktes upp från sin bostad och fördes till sjukhuset. Socialnämndens ordförande vägrade att släppa fallet, trots att en serie läkarintyg visade att inte ens fanns ett blåmärke på något av barnen.

Slutet på historien blev att den internationella familjen fann det för gott att fly utomlands med sina barn. Man har skäl att fråga sig: vad som var barnens bästa? Det får vi veta om 50 år. Men det är svårt att se att ingripandena på något vis var det.

 

3 - Sandvikenfallet (Rättsfall från hovrätterna 1992:13)

En far och hans femåriga son i Sandviken led av atopi, en hudsjukdom som ger sår på kroppen. Såren upptäcktes av utomstående.

I april 1983 blev pojken omedelbart omhändertagen med stöd av LVU på grund av misstanke om att fadern skulle ha tillfogat pojken skadorna med glödande cigaretter. Rättsläkaren intygade att fadern måste ha vållat skadorna. Nya sår uppkom även när pojken var ensam på sjukhuset och han remitterades till en hudspecialist. Polisanmälan mot fadern avskrevs på grund av specialistens utlåtande. Men läkaren ville inte ändra sin uppfattning. Socialens utredare insinuerade att pojkens sår var brännskador liksom att han skulle känna sig hotad av fadern hemma. Socialförvaltningen begärde att omhändertagandet av pojken skulle bli definitivt.

Pojkens föräldrar hade dittills levt i ett lyckligt förhållande och familjen var harmonisk. De hade många vänner. Icke desto mindre ansåg sig socialtjänstens personal kunna ställa som villkor för modern, om modern ville ha tillbaka sitt LVU-barn, att föräldrarna skulle skilja sig. Skilsmässan genomfördes och fadern fick nervsammanbrott. Hans medicinska funktionsnedsättning bedömdes som hundraprocentig. Från att förut ha varit fullt yrkesverksam blev han sjukskriven med stadigvarande men och förtidspensionerades.

Man har här som i de andra fallen all anledning att fråga sig vad som var barnets bästa. Det är svårt att se att socialnämndens ingripande var det. Att fadern småningom i Svea hovrätt i någon mån fick rätt mot sina plågoandar som vållat honom detta lidande måste vare en klen tröst för barnet vars bästa skulle tillgodoses.

 

4 - Göteborgsfallet 1994

På ett daghem i Göteborg läste en anställd en 'saga' om hur barn blir till dvs sexualundervisning för barn i sexårsåldern. En passus i 'sagan' handlade om samlag och den anställda berättade för barnen att de vuxna pussas och kelas under kärleksakten. Flickan lär ha sagt "det gör min pappa med mig".

På daghemmet anmälde man misstänkt sexuellt utnyttjande av flickan till socialtjänsten. Flickan omhändertogs omedelbart och placerades på ett barnhem. Pappan - en styvfar - anhölls men häktningsframställan vann inte bifall och förundersökningen lades ned efter ca ett år. Däremot biföll förvaltningsdomstolarna flickans omhändertagande enligt LVU.

Modern begärde förgäves upphörande av LVU. Hon förespeglades av socialtjänsten att hon kunde få tillbaka sitt barn om hon skilde sig från styvpappan. Det gjorde hon, men flickan fick hon inte tillbaka. Familjen är för evigt splittrad.

Vad var barnets bästa? Här som i de andra fallen är det lika svårt att se att socialmyndigheternas ingripande skulle vara till barnets bästa. Att det var en katastrof för familjen som sådan är däremot lätt att se. Föräldrarna hade blivit offer.

Detta var fyra fall i en oändlig serie. Exemplen kan mångfaldigas, även om jag inte kan kvantifiera. Den anmälningsplikt som Dagmar Lagerberg ivrar för är det kanske viktigaste elementet som banar vägen för fall som de nu redovisade.

Rätten till respekt för privat- och familjelivet är en grundläggande mänsklig rättighet som dessutom är lagfäst i Sverige genom lagen om Europakonventionen, SFS 1994:1219. Det framstår därför som ansvarslöst att driva den typ av propaganda som Dagmar Lagerberg för. Vi påminns härigenom om att socialbyråkratin har betydande egenintressen i det svenska systemet - anmälningar ger arbete och inkomster och mer arbete ju fler ingripanden som görs mot föräldrar. Det är svårt att tro att det överhuvudtaget kan vara till barnets bästa att hamna i händerna på denna socialbyråkrati. Det är betydligt lättare att tro att de naturliga föräldrarna har en naturlig kärlek till sina barn och vill deras bästa.

 

Tillägg

I en gemensam artikel med titeln "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av justitieministern Gun Hellsvik och skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, anser författarna att Sverige behöver en ny familjepolitik.

Ministrarna skriver:

"Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort.

Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare att fullgöra sina fostrande uppgifter".

"Avoghet mot familjen
Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte barnen i deras utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs alltså okunniga och närmast till skada för barnen...."

"Slutligen är det nödvändigt att då barn eller ungdomar överträder föreskrivna regler skall de mötas av en fast reaktion hemma och i skolan. Mot denna bakgrund är ett antal förändringar nödvändiga i vårt land.

Därför behöver vi en ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas....

Det är hög tid att låta föräldrar och skolpersonal ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"

 

En familjs mardröm

Anmälningarna kan komma från förvirrade personer

Tillbaka till Artikelindex

Till Pågående rättsfall

 

Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar"

 

Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar".

Av Siv Westerberg, Jur.kand., med.lic. Göteborg

 

 

 


Jur.kand., med.lic. Siv Westerberg är en av NKMR:s grundare och fd styrelsemedlem. Hon innehar europarekordet i vunna mål i Europadomstolen och hon har varit nominerad åtskilliga gånger för en Right Livelihood Award för sitt engagemang för de mänskliga rättigheterna.

Den här artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 

 

 

Jag har sett filmen Den bästa av mödrar som handlar om ett finskt krigsbarn som kommer till Sverige.

 

Detta är inte en recension av filmen. Det finns redan i tidningarna flera recensioner av denna film och den har med all rätt fått lysande recensioner. Jag instämmer helt i att det är en utomordentligt bra film och den lämnar viktig information om händelser i Sverige på 1940-talet, händelser som inte skall glömmas bort.

 

De tankar som kom för mig när jag såg filmen har sin bakgrund i följande. Jag är visserligen född och uppvuxen i Sverige och har alltså haft förmånen att aldrig leva i ett land i krig. Jag var 7 år när andra världskriget bröt ut och jag har mycket tydligas minnen av vad som hände i Sverige och vad som skrevs om i tidningar och diskuterades under andra världskriget när jag var barn. Jag har också mycket tydliga minnen av de finska krigsbarnen som kom till Sverige då. Det andra som gör att filmen Den bästa av mödrar intresserade mig så mycket är att jag som jurist har arbetat mycket med att biträda föräldrar vars barn på felaktiga grunder tvångsomhändertagits enligt LVU och placerats hos främmande människor, alltså i fosterhem och barnhem.

 

Det kom ju 70 000 finska krigsbarn till Sverige under andra världskriget och det var nog världshistoriens största barnförflyttning. I den skola där jag gick fanns under en kortare tid ett finskt krigsbarn och jag kände flera svenska familjer som tog emot ett finskt krigsbarn. Idag cirka 60 år senare vet vi genom att dessa före detta finska krigsbarn i Sverige trätt fram och i vissa fall skrivit böcker om sin barndom och vad som hände sedan att det i stor utsträckning var ett enda stort misslyckande att flytta barn från deras finska föräldrar till svenska fosterhem. I stor utsträckning har dessa barn känt sig rotlösa under resten av livet och inte riktigt vetat om de hör hemma i Sverige eller i Finland. En doktorsavhandling från Umeå Universitet år 1994 skriven av Lillemor Lagnebro med titeln Finska krigsbarn visar på ett tydligt sätt att det verkligen inte var en särskilt lyckad aktion att flytta alla dessa barn från sina hem.

 

Nu måste man ju emellertid komma ihåg att detta skedde i allra bästa välmening. Ett av huvudargumenten var ju att barnen skulle slippa uppleva kriget i Finland.

 

Som jag minns det från min barndom så var de barn som kom från Finland ingalunda några utmärglade barn. De föreföll att vara i god fysisk kondition och ingalunda nermagrade som något tecken på brist på mat.  Och om det skulle ha varit brist på mat i Finland så måste det väl ha varit betydligt enklare att transportera mat till Finland via båt eller tåg än att transportera 70 000 barn utan sina föräldrar och med bara en namnlapp om halsen till Sverige.

 

Vi skall också komma ihåg att de svenska familjer som tog emot finska krigsbarn i sina hem gjorde detta med de allra bästa avsikter och i syfte att hjälpa som de uppfattade ett barn i nöd. Det var inte tal om att dessa familjer skulle få någon ersättning i pengar utan det var fråga om ren välgörenhet med de bästa avsikter. Inte desto mindre blev resultatet i många fall minst sagt misslyckat på lång sikt och på kort sikt också för den delen för många av dessa barn längtade ju förtvivlat hem till sina föräldrar i Finland. Detta att dessa familjer gjorde det som en ren välgörenhet med de bästa avsikter skiljer sig markant från vad som sker när svenska familjer idag tar fosterbarn. Idag tar svenska familjer fosterbarn i den absoluta majoriteten av fallen enbart för att tjäna pengar på de orimligt höga fosterbarnsersättningar som utgår.

 

Resultatet är även här förskräckande dåligt av att placera barn hos främmande människor och beröva barnen deras föräldrar.

 

Det är märkligt att svenska myndigheter inte har tagit lärdom av det olyckliga resultatet av att transportera barn från Finland till Sverige och beröva barnen deras biologiska föräldrar. Det är märkligt att inte svenska myndigheter förstår att det är precis lika olämpligt att ta svenska barn från deras föräldrar och sätta dem i fosterhem som inte har annat intresse av dessa barn än att fosterföräldrarna skall tjäna pengar på dem. Hur olämpligt det är visas av att nästan hälften av dessa fosterhemsplaceringar havererar, antingen genom att fosterbarnet flyr från fosterhemmet när det gäller äldre fosterbarn och socialmyndigheten slutligen tröttnar på att ständigt polishämta dessa barn till fosterhemmen eller att fosterföräldrarna helt enkelt tröttnar på att ha fosterbarnet.

 

En del av de här finska krigsbarnen som kom till Sverige var så små att de redan efter något år hade glömt bort sina biologiska föräldrar. I vissa av dessa fall slutade det hela med att den svenska fosterfamiljen adopterade dessa barn. Jag hörde i min barndom talas om en familj som hade tagit en liten finsk pojke som krigsbarn och han var jämnårig med deras egen enda son. Så småningom adopterade de den här finska pojken. När de bägge pojkarna kom upp i tonåren visade det sig att deras egen biologiska son utvecklades synnerligen gynnsamt medan det finska adoptivbarnet blev en ungdomsbrottsling. I det läget begärde adoptivföräldrarna att få häva adoptionen och fick bifall till detta. På den tiden gick det ju att häva en adoption vilket lyckligtvis inte går idag. Jag minns att jag reagerade med förskräckelse när jag hörde historien. Först hade alltså den svenska familjen berövat pojken banden med de biologiska föräldrarna i Finland genom en adoption. Och nu berövade de honom även banden med adoptivföräldrarna vilket resulterade i att han stod alldeles ensam i livet.

 

Jag nämnde tidigare att huvudskälet till förflyttningen av 70 000 barn var att de finska barnen skulle slippa undan kriget.

 

Nu är jag emellertid av den bestämda uppfattningen att flertalet barn inte är rädda för krig. Det är de vuxna människorna som är rädda för kriget och oroar sig för de konsekvenser kriget skall få för dem och deras familj. Vad barn är rädda för är att de skall bli skilda från sina föräldrar genom olika åtgärder under ett krig. Barn vill vara tillsammans med sina biologiska föräldrar vare sig det är krig eller fred. Jag var alltså 7 år när kriget började och många svenskar var ju särskilt när Norge och Danmark ockuperades oerhört rädda för att kriget skulle bryta ut i Sverige. Jag minns från våren 1940 hur det i det hyreshus vi bodde i dagarna kring ockupationen av Norge och Danmark ordnades så att de vuxna männen i hyreshuset turades om att hålla vakt vakna under nätterna för att vid ett flyglarm kunna springa runt till alla grannar och väcka dem och se till att de kom ner i skyddsrummet som var hyreshusets källare. Jag minns att vi på kvällarna lade fram varma kläder och matsäck färdigt att ta med sig ner i skyddsrummet. Jag tyckte bara att det lät spännande och jag oroade mig inte alls för ett eventuellt flyglarm. Den enda gång under kriget då vi faktiskt fick gå i skyddsrum i någon timma så tyckte jag det var väldigt spännande. Jag hade svårt att förstå att en av grannarna, en vuxen kvinna, satt och grät i skyddsrummet.

 

Min far var inkallad långa tider och många gånger under andra världskriget. Jag har inget minne av att jag någonsin snuddade vid tanken att det fanns en möjlighet att han skulle kunna stupa i kriget om det blev krig i Sverige. Jag tog hans upprepade inkallelser till militärtjänst fullständigt naturligt för det var ju så många män som var borta från sina hem och ute i militärtjänst. Jag minns att jag och min mor och mina syskon vid något tillfälle följde honom till tåget då en mängd uniformsklädda män skulle resa ut i militärtjänst. Jag såg att några av de kvinnor som följde sina män till stationen stod på perrongen och grät och jag minns att jag funderade över varför de grät.

 

Mycket snart efter krigsutbrottet började jag och min tvillingsyster sy nya dockkläder till våra dockor. Vi sydde bruna uniformer till några av dockorna och gråa uniformer till de andra dockorna och så lekte vi att det var krig. Och populära leksaker blev mycket snabbt kanoner och tanks. Det hela var mycket spännande och intressant och ett nytt inslag i våra lekar.

 

Jag var som sagt inte alls orolig att det skulle bli krig i Sverige. Vad jag däremot var orolig för var att om det blev krig i Sverige skulle jag kanske nödgas skiljas från mina föräldrar och kanske resa till någon sorts läger för evakuerade barn. Den här oron kom bland annat av följande. I min skola delade lärarinnan ut till barnen blanketter som de skulle ta hem till sina föräldrar. Jag minns än idag att blanketten var blå. På blanketten stod det att vid en eventuell evakuering skulle barnet vara försett med utrustning i form av klädombyten och sängkläder. Och så räknades det upp vari dessa klädombyten och sängkläder skulle bestå. Så skulle föräldrarna skriva på att barnet hade dylik utrustning eller anteckna vad barnet saknade av utrustningen ifråga.

 

Det här blå papperet gjorde mig verkligt orolig. Om det blev krig så skulle alltså barnen skickas iväg från föräldrarna. Men då fick jag lugnande besked från min mor. Det var tydligen så att varje vuxen person i Sverige hade från myndigheterna fått förfrågan vad de skulle arbeta med av för landet värdefullt arbete om det blev krig. Riktigt hur det här bokfördes vet jag inte men min mor berättade följande. Mina föräldrar hade som goda vänner att par makar som bägge arbetade inom sjukvården. De hade två barn som var ungefär jämnåriga med mig och mina systrar. Vid ett krigsutbrott skulle dessa bägge makar givetvis omedelbart ha tjänsteplikt och arbeta inom sjukvården och nödgas lämna bort sina barn någonstans medan de själva arbetade. Då hade min familj och denna familj kommit överens om att vid ett krigsutbrott skulle min mor ta sina egna tre barn och den här vänfamiljens två barn och omedelbart bege sig till vårt sommarställe långt ute på landet. Vid ett krig är det ju städer som bombas och inte små bondbyar. Min mor skulle alltså ansvara för dessa fem barn och det tyckte bägge familjerna var en utmärkt lösning. Och denna lösning lugnade ju mig helt och hållet. Ett krig skulle inte innebära att jag skulle skiljas från min mor.      

 

Nu kanske någon invänder att detta är ju minnen och upplevelser som jag haft i ett icke krigförande land. Men jag vidhåller att inte ens barn i krigförande länder hyser den oro för krig som vuxna människor hyser. Och det grundar jag på följande. Som student på 1950-talet har jag studerat vid flera både svenska och utländska universitet. Jag har då kommit i kontakt med jämnåriga studenter som varit barn under kriget i länder som var i krig. Ingen av dessa har någonsin då vi diskuterat kriget och efterkrigstiden berättat om någon oro för kriget som de hyst som barn. De har berättat om att det efter kriget var ont om mat och man fick en dålig och ensidig kost. Någon berättade om valutareformer efter kriget. En student av baltiskt ursprung berättade hur han som tolvåring kom med föräldrar och syskon som flykting i en öppen fiskebåt över Östersjön från Baltikum till Sverige. Han omnämnde händelsen som ”mitt livs stora äventyr.”

 

Jag menar alltså att den här förflyttningen av 70 000 barn från deras föräldrar i Finland till svenska mer eller mindre tillfälliga fosterhem var ett enda stort misstag som byggde på bland annat den felaktiga föreställningen att barnen hyste skräck för kriget i Finland.

 

I vissa fall blev de finska barnen en besvikelse för de svenska fosterföräldrarna. Barnen längtade oavbrutet hem och kände sig inte alls som någon medlem i den svenska familjen.

 

I andra fall kom barnet under åren som följde efter kriget att pendla mellan det svenska fosterhemmet och det finska föräldrahemmet. Barnet visste till slut inte alls var det hörde hemma och kände sig rotlöst på alla sätt. Detta har ju skildrats av nu vuxna före detta finska krigsbarn.

 

En barnförflyttning från de biologiska föräldrarna som skedde i allra bästa välmening och där barnen togs emot av svenska familjer som ville göra en god gärning misslyckades alltså och ledde till mänskliga tragedier.

 

Och det som sker nu då tusentals svenska barn tvångsomhändertages enligt LVU och placeras som försörjningsobjekt för i vissa fall kriminella och i varje fall helt känslokalla fosterföräldrar är en katastrof. Det är hög tid att svenska myndigheter, svenska socialsekreterare och svenska förvaltningsdomstolsdomare tar lärdom av tragedierna med de finska krigsbarnen och inte så lättvindigt skiljer barn och föräldrar åt.

 

Till sist vill jag berätta om vad jag minns från andra världskriget beträffande norska flyktingar som kom till Sverige. Efter den tyska ockupationen av Norge kom ju över svensk-norska gränsen en del norska flyktingar till Sverige. I vissa fall ställde svenska familjer upp med att som gäster i sina hem taga emot sådana norska flyktingar. Jag minns att i en av mina släktingars familj blev som en ren välgörenhetsåtgärd två norska mödrar och deras små barn mottagna som gäster under en tid. Jag minns att min reaktion när jag hörde talas om detta var att vad konstigt att man inte gjorde på samma sätt med de finska barnen, nämligen att man lät både mödrar och barn komma till Sverige och bo i en svensk familj.

 

Böcker

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

  

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter