LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 2

LVU i absurdum

Hur kan detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson, multimamma, författare

 

 

DEL TVÅ

 

Det har nu gått cirka tre månader sedan jag skrev föregående artikel "LVU i absurdum, när skall detta vansinne stoppas?"

 

Beklagligt nog kan jag bara konstatera att det inte har blivit ett dugg bättre för detta barn med ryggmärgsbråck. Barnet är fortfarande placerat på samma institution som tidigare nämnts och självfallet med socialtjänstens goda minne.

 

Tyvärr har man inte kommit tillrätta med socialtjänsten ännu och sorgligt nog drabbar detta så klart barnet och dess hälsa och utveckling. Mamman har under denna tid gått igenom stora svårigheter och ser bara hur socialen tar sig allt fräckare grepp om situationen och gör det i stort sett omöjligt för att barnet skall få sina behov och rättigheter tillgodosedda. För att kommunens socialtjänstemän skulle få igenom sitt LVU har man tagit till sådana mått såsom att ljuga, förvanska muntliga och skriftliga referat som har varit direkt avgörande i målet.

 

Istället för att bry sig om barnet har socialen endast tänkt på sin egna prestige!

 

Det är verkligen hårresande att se hur illa ställt det verkligen är för barnet i hela den här processen som framskrider mycket långsamt!

 

Modern har sedan denna sista artikel skrevs kunnat konstatera hur mycket sämre det har blivit for hennes LVU placerade barn. Tiden går men man har inte från socialens eller institutionens sida brytt sig om att ta barnets olika problem på allvar. Barnet har tyvärr hunnit gå upp ett antal kilo till i vikt trots att det påtalats flera gånger att någonting akut måste göras åt denna förskräckliga övervikt. Den kolossala övervikten skapar ännu mer problem för barnet vilket visar sig att barnet är mer eller mindre orörligt. Fotskenor samt ståskal passar inte längre heller.

 

För mamman är det förödande att se detta förfall av hennes barn utan att kunna göra någonting för att påverka så att man verkligen gör någonting åt barnets situation. Utan något som helst gehör för vad mamman har sagt är det en ren vanvård vi pratar om här för barnet. Mamman får inte ta tillvara sitt barns intresse då det gäller dessa frågor. Istället skall en socialtjänsteman ta hand om detta utan någon som helst erfarenhet av barn med ryggmärgsbråck och dess speciella behov.

 

Trots att mamman blivit uppmanad att ge socialsekreteraren all möjlig information om läkarkontakter och sådant som rör barnet har socialtjänstens personal inte haft förmågan att ta till sig denna information och framförallt använda den konstruktivt och göra det så bra som möjligt för barnet under denna tid som det har varit placerat under LVU.

 

Varje gång mamman har tagit upp det hon har observerat vid umgängena med sitt barn - som endast sker en gång var 14.e dag och två timmar per gång - finner socialen och institutionen att det som sägs är kritik riktad emot dem och som de inte klarar av att hantera. Istället går det ut över umgänget och barnets bästa.

 

Socialen kommer med diverse påståenden och falska anklagelser såsom att mamman skulle ha rotat igenom barnets rum vid ett besök och därmed skulle ha tagit ett papper som tillhörde barnet. Detta var inte sant, barnet lämnades inte ensam med mamman och dessutom hjälptes mamman och barnets kontaktperson åt att leta upp två fotografier som barnet inte kunde hitta.

 

På dessa månader som har gått har barnet förfallit mer och mer. Barnet agerar mer apatiskt och gör allt for att skärma av sig från verkligheten. Barnet känner inte lust eller motivation till att försöka gå ner lite i vikt och han får absolut inte någon support från institutionen där han fysiskt är placerad. Personalen är för bekväm av sig och det märks att barnet mer är en belastning och att det mer liknar en förvaringsplats för ett barn som verkligen skulle behöva en trygg och stabil tillvaro där han kan återgå till normala rutiner och få ett så bra liv som möjligt. Mamman har genom sitt outtröttliga arbete försökt att göra en skillnad för sitt barn med ryggmärgsbråck. Detta har naturligtvis inte socialen tagit någon som helst hänsyn till.

 

P g a socialens slarv hade barnet inte tillgång till sjukgymnastik eller till de nödvändiga rutinerna som det var van vid. På eget bevåg ändrades dessa, detta finns beskrivet i den förra artikeln.

 

Barnet får inte den ridsjukgymnastik som det kunde ha haft mycket bra nytta av samtidigt som barnet är väldigt förtjust i hästar. Det hade gagnat barnets fysiska utveckling som istället stagnerar och gör skada for barnets utveckling i övrigt. Istället fick det stryka på foten då en av socialsekreterarna tyckte att det skulle vara mycket bättre ifall barnet fick åka till någon idrottsaktivitet och träffa andra rörelsehindrade. Barnet har inte funnit detta alls så positivt som socialen försökte påstå. Det har snarare varit ett stort bakslag för barnet självt. Livsgnistan, motivationen och glädjen finns inte längre där! Dessa kommunala experter ser inte ens att de gör fel och tror bara att de kan och vet barnets bästa trots att de inte själva har erfarenhet av just det här handikappade barnets behov. Berörd personal har istället ett beteende som mer liknar strutsens: man sticker ner huvudet i sanden när situationen blir för jobbig eller pinsam.

 

Mamman har också kunnat konstatera att trots att personalen har informerats om att barnets rullstolar behöver servas och ses över så händer inte detta. Istället struntar man i det. Det verkar som att man förväntar sig att rullstolarna själva skall transportera sig till hjälpmedelscentralen och reparera sig och sedan susa tillbaka till barnet. Vad är det med dessa mer eller mindre hjärndöda personer som inte kan förstå att rullstolen är barnets frihet, hans ben och möjlighet att förflytta sig? Det har gått en lång tid sedan detta påtalades och det finns faktiskt ingen ursäkt längre för denna påtagliga nonchalans! Tänk er själva att behöva cykla på en cykel utan luft i däcken!

 

Det står helt klart att barnet inte mår bra och det står helt rättslöst mot socialen och kan inte få den vård och omtanke som det är i behov av. Barnet hör hemma hos sin mamma. Ju längre tiden går och detta förfall fortsätter ju svårare blir det för barnet att komma tillbaka i livet och risken för permanenta skador hos barnet är överhängande.

 

Kan man verkligen tillåta sig att inte reagera för detta stackars barn som nu är utsatt för socialens hemska behandling där det inte kan förvänta sig någonting inom den närmaste framtiden? Mamman gör så gott hon kan men det är ju inte det som syns då socialen tar åt sig och tycker att de är så perfekta och greppar läget.

 

Det krävs drastiska ändringar för att det skall ske någonting positivt för barnet och dess familj som mår väldigt dåligt av hela denna absurda situation.

 

Socialen är en stor koloss som man inte med enkelhet rubbar trots att det är uppenbart vad de har gjort i och med deras LVU som inte har någon som helst förankring till verkligheten vad beträffar barnet och dess bästa.

 

Det står fullständigt klart att det verkligen är nödvändigt att få stoppat detta LVU in absurdum - att det är dags att politikerna får veta sanningen om hur deras sociala tjänstemän har agerat i ärendet.

 

Rent humanitärt är det en stor katastrof och där man helt klart inte tänkt på barnets bästa!

 

Berättelse nertecknad av CYN 2004-04-15

 

 

LVU i absurdum. Del 1. När skall detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1

LVU i absurdum

När skall detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson, multimamma, författare

 

 

DEL ETT

 

Jag har idag på riktigt nära håll sett hur illa det här med LVU kan gå speciellt då barnet i fråga har ryggmärgsbråck med allt vad det innebär, lite historik kring detta barn, det har varit placerat i ca 3 ½ månad nu, först i ett jourhem där barnet endast kunde stanna en kort tid. Efter detta så placerades barnet på en institution något som barnet aldrig tidigare har erfarit. Innan detta ingripande så har barnet skötts efter allra bästa förmåga med omvårdnad och omtanke. En roll som mamman har vuxit med och på så vis blivit expert på området att vårda och ta hand om sitt barn med ryggmärgsbråck. Självklart så vet mamman vad som är bäst för sitt barn.

 

Barnet har alltid haft sin mamma hos sig förutom då barnet har gått i skolan och då mamman med viss skepsis och reservation överlåtit vården de timmarna till en personlig assistent.

 

Detta barn har under åren som gått haft en hel del problem med sina urinvägar, som har medfört den strikta hållning som mamman har hållit för att barnet skulle må så bra som möjligt. Mamman har sett till att barnet har fått den adekvata vård som det är i behov av utan att tumma på barnet säkerhet vad gäller hälsan. Ett barn med ryggmärgsbråck har som regel multipla handikapp; exempelvis vattenskalle, svårt att kontrollera urin, avföring samt rörelsehinder av olika grad. Det finns självklart även andra mer eller mindre allvarliga problem till dessa hör då Chiari missbildning, shunt haveri och andra sorters infektioner som kan drabba ett barn med ryggmärgsbråck.

 

Allt detta skall den som har hand om ett barn med ryggmärgsbråck hålla koll på. Under dessa år som har gått så har det byggts upp ett nätverk mellan modern, barnet och sjukvården. Det har ju krävts en hel del insatser från mamman, barnhabiliteringen och sjukvården. Barnhabiliteringen håller då främst i att se till att barnet får sjukgymnastik, att skolan anpassningar mm, kan fungera samt att de också håller koll på att undersökningar och kontroller som har med ryggmärgsbråcket att göra blir uppföljda. När barnet varit yngre och mycket sjukt så skedde dessa kontroller oftare för att på senare tid blivit lite glesare, då det kanske inte alltid behövs lika många insatser som när barnet var yngre. Det är alltid behoven som styr detta.

 

Barnet blev LVU placerat p g a att man gick på en hel del felaktigheter och framför allt lögner. Lögner som social tjänsten trodde på och som de själva har påtalat att de alltid utgår ifrån att barn talar sanning oavsett hur knasigt det må låta.

 

Därmed har det blivit en cirkus utan dess like där den ene inte vet vad den andra gör. Där man snabbt tar till en taktik där man skyller någon annan för att de själva inte har räckt till för att hålla koll på vad som verkligen är sanningen.

Vem är det som får lida och ta dessa konsekvenser? Jo, BARNET!

Det heter att man utgår ifrån att barn aldrig ljuger, och att det som de har sagt har varit korrekt och riktigt och att det därför fanns stöd för ett LVU.

Hur som helst föräldrarna kämpar på att få rätsida på dessa felaktigheter så att barnet i fråga skall få komma hem snarast möjligt!

Man LVU-placerade barnet utan att egentligen ställa sig den ultimata frågan "är detta verkligen för barnets bästa"?

Socialtjänsten skall agera utifrån att det är för barnets bästa. Har man verkligen tagit reda på den nödvändiga informationen om detta barnet individuellt? Har man satt sig in i barnets behov av daglig vård och skötsel, detta gäller då både kortsiktigt och långsiktigt. Har man tagit reda på de särskilda insatser som detta barn verkligen behöver? Mamman har förklarat detta ingående för berörda parter - de inkopplade socialtjänstemännen - men fick aldrig någon vettig respons! Mamman var bekymrad för barnet och barnets bästa, och bonade och bad om att inte barnet skulle LVU placeras då detta skulle innebära risk för barnets hälsa och utveckling. Mamman har bara blivit tillsagd att det inte fanns någonting hon kunde göra åt det, utan att hon fick finna sig i detta. Hon ombads istället skicka en lista över eventuella kontakter och mediciner som social tjänsten kunde använda sig utav.

Trots att mamman personligen har informerat familjehemsföräldrarna i första skedet så hjälpte detta föga sedan fick socialen mer information ifrån mamman om vad barnet behövde. Då hette det att de hade kontakt med habiliteringsläkaren och att det fixade sig.

Oj, vad det fixade sig. Det har nu gått så långt att det börjar likna vanvård av det värsta slaget, där det är uppenbart att var och en iblandad kör sitt eget race. Man har gått så långt att man förlitar sig på hemsjukvården som kommer ett antal gånger per dygn för att hjälpa barnet med att klara av katetrisering av urinvägarna som heter RIK. Hur som helst så har ordination möjligen givits av en läkare och en uroterpeut som, inte har större insikt i det som barnet behöver. Hur förklarar man att det har tagits beslut om att barnet, som inte själv känner sig moget för att själv Rika sig har blivit tvingad till helt nya rutiner? Dessa nya rutiner omfattar då en kurs i rikning. Innan detta har man gått in och helt ändrat på rutinerna för katetrisering det görs nu endast 5 gånger per dygn från att man har haft en rutin på att göra det mellan 10-12 gånger per dygn. Mamman har haft extremt höga krav på hygien runt omkring rikandet för att vara säker på att barnet skulle hålla sig infektions fri. Mamman berättar att då barnet var yngre så hade det mycket problem med urinvägarna, barnet har en så kallad hyperaktiv urinblåsa, infektioner var vanliga, en höggradig reflux som läktes ut tack vare att mamman la ner detta oerhörda jobb med att hålla barnet infektionsfritt och täta tappningstider. Trots antibiotika profylax så har det ibland kommit lite urinvägs infektioner som man har kunnat hålla uppsikt på med att ta urinprover med bestämda intervaller.

Vid RIK användes alltid engångshandskar, handsprit och att man höll god hygien runt omkring arbetsplatsen för RIK. Viktiga hjälpmedel i detta sammanhang var då handskar, handsprit och natriumklorid lösning som hälldes i katetrarna. Allt detta har man mer eller mindre gått ifrån och tagit bort utan att bry sig om att konsultera mamman som är expert på sitt barn!

 

Vid genomgång hösten 2003 så var barnet på en så kallad Spina Bifida dispensär (en mottagning) där barnets alla specialister samlas för att gå igenom barnets behov och hur utvecklingen har varit den senaste tiden. När det gällde barnets urinvägar så gjordes det inga drastiska ändringar annat än att man föreslog att mamman kunde prova att låta det gå möjligen 3 timmar dagtid mellan RIK och kanske 3-4 timmar på natten. Då barnet lider av hyperaktiv blåsa och barnet inte själv kan kissa, utan det sker i så fall med mycket högt tryck på blåsan. Detta i sin tur kan skada njurvävnaden, njurarnas funktion och upptagningsförmåga. Mamman har därför under alla dessa år rikat barnet varannan timme dagtid och var tredje timma på natten eller oftare vid behov. Denna vård insats har haft en avgörande betydelse för barnets hälsa och utveckling. Innan dess så var det tal om en operation för att göra ett hål ovanför urinblåsan för att få ner blåstrycket som är skadligt för barnets njurar.

Mamman ställer sig mycket frågande till denna absurda och förnedrande behandling av hennes barn. Idag så var mamman efter mycket kort varsel ombedd av barnet om hon inte kunde komma till sjukhuset där barnet skulle gå igenom en så kallad skintigrafi undersökning följande morgon. Denna undersökning har gjorts med visst mellanrum och barnet har alltid tyckt att denna undersökning har varit jobbig. Det värsta är att barnet inte fick veta om undersökningen förrän kvällen innan själv undersökningen av sin kontakt person på institutionen, bara detta var upprörande i sig!

Barnet har alltid blivit mycket väl förberett av modern, och denna gång visste inte barnet hur det skulle gå ifall mamman inte kunde vara med, något som inte alls var självklart från myndigheternas sida.

 

Varför får man inte information i tid? Denna gång så informerades mamman för att barnet råkade få veta det kvällen innan undersökningen skulle ske! Agerandet kring dessa frågor var mycket märkliga och man ursäktar sig med att man trodde att föräldrarna redan var informerade och de utgick ifrån att det inte fanns intresse att närvara vid undersökningen. Vid fråga till kontakt personen om denne visste vad det innebar med denna undersökning så var ju svaret inte så svårt att räkna ut. Man hade inte en aning! När det sedan förklarades för berörd person, så fick det kommas överens att barnets mamma skulle närvara för att ta hand om och stötta, trösta barnet vid undersökningen på lasarettet. Är man förälder till ett barn med speciella behov så kan man inte bara ruska av sig obehaget och sedan gå vidare.

Så kommer vi till dagens undersökning som skall göras av barnets njurar. Mamman infinner sig på utsatt tid. Barnet tillsammans med hemmets kontaktperson kommer med andan i halsen något sen. Man skall då förbereda barnet med att först rika barnet, ta urin prov och sedan hjälpta till vid nål sättning som är mycket plågsamt för barnet, (barnet är rädd för detta samt mycket svårstucket) ofta har man fått tillkalla narkos personal för att hjälpa till med nål sättning.

Då kommer dagens första prövning då barnet skall rikas det visar sig att barnets blöja är genomvåt av urin, den sitter illa och det fullkomligt stinker om barnet! Då man har nya rutiner vid rik på institutionen, så blir det därmed väldigt högt tryck på urinblåsan och njurarna och kiss kommer då i blöjan mellan tappningarna som är alldeles för glesa. Detta tyder på att urin ligger och trycker på njurarna och detta som urologen/barnkirurgen har påtalat under flera år skulle var skadligt för barnets hälsa! Nu ser hemsjukvården/social tjänsten genom fingrarna och struntar i detta och de anvisningar som mamman har delat med sig efter långvarig erfarenhet av att sköta sitt barn med ryggmärgsbråck. Nästa chock för mamman är hur orörligt barnet har blivit sedan det har kommit på institution, det har gått upp enormt i vikt det är katastrofalt! Barnet var redan tidigare lite överviktigt vid uppföljningar varvid mamman försökt att hålla så pass bra kontroll så att utrymme för mer övervikt inte skulle vara möjlig. Vid Spina Bifida mottagningen så rekommenderades det att barnet skulle försöka att gå ner i vikt. Nu på ett antal veckor så har barnet gått upp hela 10 kilo i vikt vilket är enormt mycket och väldigt allvarligt för hans hälsa. Det har inte kommit någon som helst reaktion ifrån personalen på institutionen trots att mamman har påtalat detta vid ett flertal tillfällen.

Man har också gått ifrån normala rutiner såsom sjukgymnastik som barnet haft minst en gång per vecka med hjälp av en sjukgymnast. Barnet har också haft ståskals träning för att räta och stärka skelettet något som görs hemma och i skolan detta har inte gjorts på evigheter, det har inte gjorts sedan innan jullovet. Här kan man tala om fysiskt förfall och tillika psykiskt lidande för barnet som inte har lika lätt att röra sig längre! Hur som helst så var där en läkare som känner barnet, såg barnet och reagerade kraftigt vid att hur tjockt barnet hade blivit och att det inte var bra för barnet! Läkaren sa att det rent var farligt att det vore bäst att ta tag i det omgående!

Hur kan man försvara en sådan här hantering av ett barn med ryggmärgsbråck som har särskilda behov, speciellt när det är satt under LVU? Det är horribelt att bara behöva tänka tanken! Barnet och dess rättigheter tillgodoses inte i detta sammanhang LVU!

Om man sätter ett barn under LVU måste man ta sitt ansvar och inte skylla ifrån sig med antingen att man inte visste om det, att en läkare har sagt det eller något annat absurt när frågorna dyker upp. Det är inte bara att skylla på hemtjänsten eller någon annan inom sjukvården. Socialtjänsten har skyldighet att själva se till att de gör det rätta, de har det yttersta ansvaret för de beslut som de fattar. Hur rättfärdigar man detta? Ett socialt och medicinskt förfall av ett barn med ryggmärgsbråck under LVU!

 

ÄR DETTA VERKLIGEN FÖR BARNETS BÄSTA?

 

Har man lyssnat på vad barnet vill? Barnet är ju trots allt 10 år gammalt. Är detta det bästa som socialen kan erbjuda för att barnet skall utvecklas fysiskt och psykiskt på bästa sätt?

 

Barnet skulle helt klart ha utvecklats och mått bäst i mammans vård. Det råder inget tvivel om det. Barnet hade då fått de rutiner som tillhör vardagen och då gäller det t ex regelbundna tappningstider som skulle undvika onödig belastning för njurar och urinblåsa. Allt i enlighet med det som bestämts med specialisterna som arbetar med barnet.

 

Det är mycket upprörande att se att prestige kan ta saker så här långt ut i absurdum, att ett barn lider oerhört mycket över att det inte får den vård det verkligen behöver. Nog borde väl socialtjänsten reagera och inse vad som är bäst med tanke på detta barn? Likaså gäller det socialnämndens politiker som beslutar om LVU över ett barn de inte känner och där en eventuell utredning som har gjorts och presenterats är missvisande.

 

Det ser helt enkelt mycket ensidigt ut när det gäller dessa viktiga frågor. Här kan man verkligen inte påstå, att de är "Ett strå vassare". Här kastar man verkligen pengarna i sjön! Lite mer förståelse, sunt förnuft, ödmjukhet hade nog inte skadat i ett sådant här fall och - för barnets bästa!

 

Barnet har blivit avskuret från sin mamma och umgängesrestriktionerna har gjort att barnet endast får träffa sin mamma en gång varje fjortonde dag två timmar per gång. Under jul- och nyårshelgerna fick barnet inte träffa sin mamma alls. Detta var vi alla som familj inte vana vid! Det dröjde fram till en bit in i januari 2004 innan vi fick träffas.

 

Är detta nödvändigt i ett civiliserat samhälle?

 

Nog reagerar man alltid!

 

Berättelse nertecknad av CYN 2004-01-26

 

 

LVU i absurdum. Del 2. Hur kan detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

LVU, Ett hot mot demokratin?

 

  • LVU, ett hot mot demokratin?

    Av Göran Grauers

     

     

Göran Grauers är ombud åt Maria och Mats. Han har tidigare sänt denna fallbeskrivning till NKMR's "Aktuell Debatt". Välkomna att debattera fallet på http://www.nkmr.org/aktuelldebatt

 

  • Den 5 februari 1999 omhändertogs 12-åriga Mats M. i X-stad enligt §§ 2 och 3 LVU. Mats transporterades i sluten fångtransport tillsammans med tungt kriminella till ett slutet § 12 hem. Mamman fick inte medfölja i transporten utan fick följa efter i Taxi.

    Maria, Mats mamma hade desperat, i två år, sökt hjälp hos socialen, BUP och skolan utan att få minsta hjälp. Hon misstänkte att hennes som led av AD/HD eller Damp.

    Mats omhändertogs med omedelbar verkan vilket gjorde att utredningen av honom och hans situation blev "efter fakta", alltså en efterhandskonstruktion.

    Utredningen visade att Mats misstänktes lida av AD/HD och Asbergerssyndrom, vilket inte försvarade ett LVU. Frivillighet förelåg också eftersom mamman vädjat om hjälp, alltså LVU var inte tillämpligt.

    Utredarna konstruerade nu fram att mamman saknade gränssättningsförmåga och på så sätt lyckades man övertyga länsrätten om att mamman var olämplig.

    Mats förvarades nu inlåst på § 12 hem i 15 månader. Ingen vidare utredning gjordes trots att läkare på universitetssjukhuset i Linköping misstänkte att Mats kunde lida av både AD/HD och Asbergers.

    § 13 LVU säger att ett LVU skall omprövas senast 6 månader efter omhändertagandet och JO har fastställt att de 6 månaderna räknas från det att barnet omhändertagits och inte från eventuell dom i länsrätt eller kammarätt.

    Mats LVU skulle alltså ha omprövats senast den 6 augusti 1999. Detta struntade Motala kommun i. Man vägrade att svara på brev från mamman och hennes ombud och först efter det att kommunen JO anmälts kom en omprövning tillstånd den 21 februari 2000. Kommunen beslutade om fortsatt LVU, vilket länsrätten senare upphävde med omedelbar verkan.

    1§ regeringsformen säger " Den officiella makten skall utövas under lagarna.", detta är alltså fastslagit i svensk grundlag. Den officiella makten kan aldrig bli större än när man tar enskilda medborgares barn. Kommunen fick skarp kritik från JO, men det var allt som hände.

    Själv polisanmälde jag kommunen för olaga frihetsberövande men åklagaren ansåg att det inte gick att hitta en enskild tjänsteman som felat och att åtala kommun låter sig inte göras. Ansvaret var ju socialnämndens och politikernas.

    Vi upprördes mäkta när nynazister sprängde en journalist bil i luften, men vi borde skrämmas än mer när vi inser att staten ostraffat kan ta barn och bryta mot grundlagar. Här framträder ett utomordentligt effektivt sätt att tysta obekväma. Jag har själv bott i diktaturer och vet nödvändigheten av en fungerande demokrati och de här tendenserna skrämmer mig ända in i själen och jag blir än mer rädd när jag ser hur oförstående människor är till det här. Jag har presenterat snart nog hela den svenska pressen med det här fallet utan att någon reagerat. Jag har själv så som ombud hotats av en socialtjänst, "att om jag inte slutar lägga näsan i blöt så kan mina barn bli de nästa man tar". Jag har enskild vårdnad om två barn, en pojke och en flicka.

    Mats är tillbaks hemma men han är lika sjuk och hans mor klarar inte av honom. Vi har desperat sökt hjälp hos barnpsykiatrin, barnhabiliteringen, skolan, socialtjänsten, socialstyrelsen, politikerna men inget händer. Det enda socialtjänsten kan erbjuda är nytt LVU omhändertagande och "förvaring" på § 12 hem. Detta blir, även om mamman skulle vilja det, olagligt eftersom mamman just är villig. Det föreligger alltså frivillighet och Mats skall beredas plats inom psykiatrin. Det går inte ens att ta Mats enligt § 3 LVU eftersom det föreligger frivillighet och Mats än så länge inte är en fara för sig själv. Det socialtjänsten och myndigheten nu gör är att vänta på att Mats skall "straffa ut sig", alltså bli en tillräcklig stor fara för sig själv så att man kan ta honom under § 3 LVU.

    Mats omhändertas inte av psykiatrin därför att där inte finns några platser. I hela östra Götaland finns endast 3 akutplatser och den avdelningen tvingas stänga på helger för där inte finns personal. Väntetiden för en nevropsykiatrisk och nevropsykologisk utredning är för närvarande 1-2 år i hela landet. Mats kan bar fram till dess förvaras på § 12 hem eller så får hans mor försöka bäst fan hon kan.

    När vården inte fungerar tar samhället alltså till olagliga metoder. För att "förvara" ett besvärligt barn på § 12 hem under LVU konstruerar man alltså lögner om modern för att få tillstånd ett LVU. Mamman har ingen bristande gränssättningsförmåga och hon har bara motsatt sig LVU och § 12 hem som en vårdform för sin son. Psykologer på de § 12 hem Mats vistades på misstänker också de att Mats lider av svår AD/HD i kombination med svår Asbergers. Vem klarar ensam att sätta gränser för ett sådant barn? Mats klarar inte ens privat undervisning i hemmet, för att specialutbildade lärare inte klarar av att sätta gränser för honom.

    Enskilt är det här ett hemskt fall och mamman kan bara få upprättelse genom att stämma kommunen och det vet vi alla vilken risk det innebär.

    Men tittar vi på fallet som helhet så inser vi snart att myndigheten tillåts leka med alla lagar som de själva vill. Mats har laglig rätt till vård och den vården kan eller vill inte samhället ge.

    Mamman har laglig rätt till hjälp men hon får ingen. Pojken har lagstadgad skolplikt men någon skola kan han inte få eftersom ingen klarar av att ge honom skolgång. Att spärra in honom på § 12 hem är olagligt eftersom ett LVU inte är möjligt eftersom det föreligger frivillighet, ändå tar man till LVU genom lögner. Trots att det idag är bevisat att man ljög om moderns förmåga att sätta gränser. Trots att man bröt mot § 13 LVU och §1 regeringsformen så straffas ingen. Man får bara lite kritik från JO.

    Svenska myndigheter har konstruerat ett system där man kan kontrollera obehagliga genom deras barn. Än så länge används bara systemet i experimentsyfte med de svaga i samhället men systemet är nu så förfinat att det snart kan börja användas gentemot för myndigheten och staten obekväma element. Vi kan tysta journalister och samhällskritiker genom att visa dem hur enkelt det är att ta deras barn och hur omöjligt det blir för dem att bevisa sin oskuld. Trots de hot jag utsatts för tänker jag inte låta mig tystas och jag ber er att tänka på att Hitler kom till makten helt lagligt. En demokrati är aldrig något självklart och man kan aldrig sluta kämpa för den.

     

    Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

    Tjänstemän bör kunna åtalas

    Pågående Rättsfall

    Artikelindex

     

     

LVU behöver ändras från grunden

 

LVU behöver ändras från grunden

Av Bo Ammer

 

 

 


Hanteringen av LVU-ärenden är idag så sjuk att den behöver ändras i grunden, skriver Bo Ammer. Han knyter an till ett inlägg av Mona Lisa Karell från den 25/4.

Repliken publicerades i Nerikes Allehanda den 9 maj 1998.

 

 

 

Det känns alltid stimulerande när man får väl underbyggda och sakliga svar på en inledd debatt.

Mona Lisa Karell bekräftar i sitt svar att det förekommer grava felaktigheter vid nuvarande LVU-hantering. Till stöd för sin bekräftelse åberopas socionomstuderandes C-uppsatser vid Högskolan i Örebro. Noterbart är också att Karell inte är främmande för, att använda ord som kvacksalveri för att åskådliggöra kvalitén på BUP:s och socialtjänstens arbete i omhändertagandefrågor.

 

Charlataner

Samhället reagerar med skärpa, om charlataner försöker sälja bantningskurer, hårväxtstimulanser m m. Dryga böter väntar den, som inte vetenskapligt kan bevisa sin produkts läkarmässighet. När samma typ av charlataner "bortrövar" barn från sina nära och kära, kan inga som helst motsvarande reaktioner iakttagas. Den eller de som protesterar framstår som röster i öknen. Situationen ter sig som mycket allvarsam.

Frågan som infinner sig är given - hur ger vi de familjer upprättelse som drabbats av charlataner i sin sociala utredning och av kvacksalvare i BUP-utredningar berörande ett eller flera av dess familjers barn.

Bakgrunden till min debatt är, att jag anser det fullständigt oacceptabelt att barn, med sådana utredningar som underlag, med tvång blivit frihetsberövade och tagna från sina hem och från sina anförvanter.

Jag delar Karells uppfattning att forskningen om hur sociala utredningar skall genomföras och uttolkas måste intensifieras och utvecklas. Särskilt viktigt torde detta vara om och när barn är inblandade. Min tilltro till högskolans arbete i dessa frågor är faktiskt stor. Det är ju just vetenskap och läkarmässighet jag efterlyser i nuvarande utredningsmetodik.

Därför tror jag att syftet med konferensen, den 18/3 som Karell hänvisar till, varit det allra bästa. Vad jag kritiserat är de slutsatser som framkommit efter konferensen - bl a bestående i enskilda socionomers utsagor om hur man undertrycker anhörigas berättelser i sitt utredningsmaterial och därmed avstår från lagens krav om opartiskhet och saklighet. Vidare har jag kritiserat de idéer som framlagts om att utredarna själva skall få pröva sina utredningar som nämndemän i länsrätten.

 

Sjuk hantering

Risken finns alltså, att konferensen 18/3 mer befäster det LVU-system man i dag tillämpar, och i stället ger legitimitet åt charlatanska utredare att fortsätta - nu med ett diplom från högskolan på väggen. Hanteringen är i dag så sjuk, att den i grunden måste förändras. Jag tror inte att det räcker med aldrig så goda fortbildningsambitioner.



Arbetar socionomer som kvacksalvare?
Av Mona Lisa Karell?


Där lagen slutar, tar tyranniet vid
Av Peter Klevius


Kvacksalvari och missbruk av lagen
Av Bo Ammer


Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft
Av Anita Ankarcrona


Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson


Tillbaka till Artikelindex

Luleå - Polisen kritiserar sociala

Luleå - Polisen kritiserar sociala
Vakthavande polisbefäl Erik Kummu är starkt kritisk till hur socialen i Luleå arbetar. Han berättar om flera fall där socialen inte haft tid att hjälpa ungdomar. Erik Kummu säger att det fungerar bra i alla andra kommuner i länet – utom i Luleå.
En serie artiklar i Norrländska Socialdemokraten, 2007-11-29 -- 2007-12-05.

 

 

Polisen kritiserar sociala

Av Tommy Lundqvist
LULEÅ. Vakthavande polisbefälen i Norrbotten riktar skarp kritik mot socialförvaltningen i Luleå.- Det finns ingen beredskap när vi behöver hjälp med minderåriga barn. Jag förstår inte varför det inte fungerar i Luleå när det gör det på andra orter i länet, säger vakthavande polisbefäl Erik Kummu.
Norrländska Socialdemokraten, nsd.se - 2007-11-29


 

Sociala slår kritiken ifrån sig

Av Ulf Persson

LULEÅ. I gårdagens NSD fick Luleå kommuns socialförvaltning hård kritik från polisens länsvaktavande befälen för att unga med problem inte får hjälp. Även länsstyrelsen kritiserar långa handläggningstider och passivitet. - Det här är inte konstruktiv kritik, säger Gerd Bergman, socialförvaltningen.
Norrländska Socialdemokraten, nsd.se - 2007-11-30



"Jag har fått skämmas i riksdagen"

Av Stina Spetth

Luleå. Polisbefälens kritik mot socialförvaltningen har nått även maktens korridorer i Stockholm.
- Det är bedrövligt att Luleå kommun inte klarar det bättre, säger den moderate riksdagspolitikern Krister Hammarbergh.
Han säger också att han ser kopplingar till arbetet i riksdagen, bland annat jobbet med att motverka ungdomsbrottsligheten. Hammarbergh är mycket tydlig i sitt budskap - alla myndigheter måste samverka.
Norrländska Socialdemokraten, nsd.se - 2007-11-30

 

 

Polisen bönhörd om vilsna ungdomar

Av Sandor Berglund

LULEÅ. Erik Kummu, polisbefäl i Luleå, blir bönhörd. Kommunen satsar på två nya boenden för barn och ungdomar som kommit på kant i samhället.
- Inte en sekund för sent. Det här är precis vad jag har efterlyst, säger Kummu.
Den kritik som Kummu för en tid sedan riktade mot socialförvaltningen i Luleå var inte nådig. Han berättade i NSD om upprepade fall där polisen begärt att socialen skulle rycka ut för att ta hand om vilsna barn och ungdomar men där ingenting hänt.
Norrländska Socialdemokraten, nsd.se - 2007-12-05

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

Lille Martin, tre månader, dog i socialens jourhem

Lille Martin, tre månader, dog i socialens jourhem.

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR. Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 

Fakta.

• Enligt Socialtjänstlagens portalparagraf skall socialtjänsten samarbeta med de berörda och samverka med medborgaren och ge stöd när det behövs. Det angivna syftet med socialtjänstlagen är att människor ska kunna leva trygga liv.
• Barn kan omhändertas "frivilligt" enligt socialtjänstlagen, men det är en frivillighet under tvång som ofta lyder: Om du inte går med detta frivilligt tar vi barnet genom LVU."

•Samtidigt ger lagen socialtjänsten genom LVU rätt att omhänderta ett barn och låta det växa upp i ett annat hem om ”barnet riskerar att utvecklas ogynnsamt” eller pga "annat förhållande i hemmet". Detta kallas för "Kristallkuleparagrafen".

•LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) ger människor med funktionshinder, utvecklingsstörning eller som fått en hjärnskada i vuxen ålder rätt till hjälp och stöd. Eftersom Jenny var nio år när hon skadades gäller lagen inte henne.

 

 

 

Det här fallet har utspelat sig i Hasslarp i Skåne. Spädbarnet tvångsomhändertogs medan mamma Jenny fortfarande ammade honom. Och han kom aldrig hem igen. Han dog i socialtjänstens jourhem.

"Jag bad socialen att få ha honom hos mig. Till och med mammor som sitter i fängelse får ju det", säger Jenny.

 

Socialtjänsten tyckte inte att Jenny Persson och Håkan Karlsson är tillräckligt duktiga på att hålla ordning i hemmet och skapa rutiner åt sina barn. De har också en svag ekonomi. Jenny har en liten hjärnskada som hon fick i en bilolycka i barndomen. Enligt en psykolog har hon dålig självkänsla.

 

 

Ett onödigt och skadligt omhändertagande

Av dessa skäl omhändertog socialtjänsten Jennys och Håkans barn. Omhändertagandet skedde helt oväntat.

"Håkan och barnen var här hos oss", berättar farmor Ann-Marie. Håkan kom bara in och sa: ”Nu har de kommit”. Han hade inte fått berätta för mig, så jag förstod ingenting. Sedan kom de in, fyra stycken. Jag blev helt chockad, jag grät så mycket så jag fick gå in. Jag ville inte att barnen skulle se mig, då hade det blivit ännu värre."

 

De fyra barnen fördes iväg till tre olika jourhem. Martin, då två månader, ammades av mamma Jenny, men någon nedtrappning var det inte tal om. För två veckor sedan kom chockbeskedet: Lille Martin hade drabbats av plötslig spädbarnsdöd och avlidit i jourhemmet.

 

Familjen är fåordig, förvirrad inför det som hänt. Föräldrarna på jourhemmet har de bara ljusa saker att säga om.

"De är jättebra människor. Trevliga, kunniga. Men vi tror ändå att det hade varit bättre om Martin hade fått vara i sitt hem", säger Håkan.

"Där fick han sova i ett eget rum. Men jag har alltid haft mina barn nära. Vaknat flera gånger under natten", säger Jenny Persson.

 

 

Ilska mot myndigheterna

Deras ilska mot myndigheterna är stor. Jenny och Håkan förnekar inte kritiken om att hemmet varit rörigt. Men deras söner har haft närheten till farmor och farfar, och en bra relation till sina föräldrar, trots bristerna i praktiska ting.

 

De önskar att Jenny fått hjälp och stöd i sitt eget hem. I stället för att förlora sina barn – och Martins sista levnadsmånad. Men Jenny var för frisk för psykvården, och hade fått sin skada för tidigt i livet för att ha rätt till hjälp enligt LSS. Därför föll hon mellan stolarna. Nu har hon bestämt sig för att bara ha umgänge med barnen, och låta Håkan och hans föräldrar ta hand om vardagen.

 

Om socialtjänsten bara hade tillåtit dem.

"Jag ska kämpa för att få vårdnaden om mina tre levande söner. Det är det som håller mig uppe", säger Håkan.

 

 

Tragiskt. Men inte myndigheternas fel.

Tragiskt. Men inte myndigheternas fel. Så säger socialchefen om Martins död. Socialtjänsten anser sig inte ha någon skyldighet att utreda ett dödsfall, trots att Martin var omhändertagen av myndigheten när han avled. Men Göran Jönsson, socialchef i Helsingborgs kommun, har ändå startat en specialutredning.

"Det här har varit väldigt jobbigt för vår personal, precis som för de anhöriga, säger han.

 

Göran Jönsson tycker, som Håkan och Jenny, att stöd i hemmet kan vara bra. Han menar dock att det finns en gräns då socialtjänsten är skyldig att omhänderta barnen.

"Du ska veta att lagen är mycket stark till barnens skydd. Det är vår skyldighet att erbjuda hjälp. Grunden är att det ska vara i samförstånd."

 

Håkan, Jenny och deras anhöriga upplevde inte omhändertagandet var frivilligt eller skedde i samförstånd. De säger att de accepterade det för att inte göra situationen värre för barnen.

"Ibland finns det en allvarlig situation som vi får påminna folk om. Det är klart att föräldrar kan uppleva det som en hotbild."

 

 

WHO rekommendationer

Martin var två månader gammal och ammades då han omhändertogs. Socialstyrelsen och WHO rekommenderar amning minst sex månader. Varför togs ingen hänsyn till dessa rekommendationer?

"Jag vet inte om vi har några sådana regler. Jag kan inte kommentera det, svarar Göran Jönsson.

 

Håkan Håkansson, ordförande i socialnämnden (s) säger att han inte var inblandad i ärendet.

"Men barnets död är fruktansvärd. Det är tragiskt att ett barn går bort. Men det kan inte sättas i relation till omhändertagandet. Det här barnet kunde dött någon annanstans på samma sätt, det kan man inte spekulera i."

 

Det är högst sannolikt att lille Martin hade varit i livet i dag om han inte hade tvångsomhändertagits och separerats från sina nära och kära.

 

 

 

Bättre stöd till familjer kris
Av Gitti Takolander



Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

Likhet inför lagen - Rättssäkerheten hotas när tolk saknas

Likhet inför lagen - Rättssäkerheten hotas när tolk saknas

En nyligen publicerad rapport från BRÅ kritiserar den bristfälliga tillgången till rättstolkar, som leder till att invandrarna döms till hårdare påföljder än svenskar för samma gärningar. Att invandrarna döms till hårdare påföljder än svenskar är sedan länge känt, bl. a har Ola Sjöstrand bekräftat detta i sitt examensarbete i straffrätt (1992) "Straffmätningspraxis vid mord, dråp och vållande till annans död".


Problemet är desamma för utländska föräldrar då deras barn kommer i socialtjänstens blickfång då språkförbistring och kulturella skillnader kan leda till att deras barn blir tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade.

 

Är vi alla lika inför lagen?

Vi svenskar vill gärna stoltsera med att vi alla är lika inför lagen.
Men har en anklagad person med ett annat modersmål än svenska samma möjligheter att försvara sig?
Det är brist på rättstolkar i vårt avlånga land och det är en brist som många gånger leder till ren diskriminering av människor som inte behärskar det svenska språket fullt ut.
Ttela.se - 16 juni 2008

 

 

Brist på tolkar - ingen likhet inför lagen

Av Monica Sahlback

Brist på tolkar hotar rättssäkerheten i våra domstolar
Likhet inför lagen är en medborgerlig rättighet.
Men alla har inte samma förutsättningar för en likvärdig behandling av rättsväsendet, visar en rapport från Brå.
Enligt studien kan bristen på rättstolkar leda till diskriminering.

Ttela.se - 16 juni 2008

 

 

Rättssäkerheten hotas när tolk saknas

En bristande användning av kvalificerade tolkar är nog inte det första man tänker på när diskriminering i rättsprocessen förs på tal. Men i en rapport från Brå framkommer det att just detta är en del av ett större diskrimineringsproblem inom rättsväsendet.

Rapporten "Diskriminering i rättsprocessen" från Brå visar att diskriminering inom rättsväsendet tar sig många olika uttryck. Det kan handla om allt ifrån ett kränkande bemötande av såväl brottsoffer som brottsmisstänkta till förutfattade meningar om olika etniska grupper. Det påverkar både utredningsprocessen och domstolarnas värdering av bevisningen.

Brå 2/2008

 

 

 

 



Lika inför lagen

 

 

Lika inför lagen

Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål

 

av

 

Juris professor Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

 

 

 

 

 

 

Innehåll:

 

Sid.

 

1.

Målet

2

1.1.

Parterna

2

1.2.

Parternas versioner

3

1.3.

Vittnesmålen

3

1.4.

Domskälen

4

 

 

 

2.

Kommentarer

5

2.1.

Flickans mor

5

2.2.

Flickans hälsotillstånd

6

2.3.

Synpunkter på vittnesmålen

7

2.4.

Synpunkter på domskälen

9

2.5.

Ett rättegångsreferat

11

2.6.

Lika inför lagen

13

2.7.

Trovärdighet

14

2.8.

Synen på rättsövergrepp

15

 

 

 

3.

Resningsärendet

17

3.1.

Resningsansökan

17

3.2.

Olssons yttrande

20

3.3.

RÅ:s skriftliga förklaring

21

3.4.

Efterspel

24

3.5.

HD:s beslut

25

 

 

 

4.

Avslutning

26

4.1.

Utredning och debatt

26

4.2.

JO och RÅ

30

4.3.

Förslag

31

 


Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisprövning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

1. MÅLET

Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottmål. I det fall som är aktuellt här blev vi kontaktade av den dömde mannens hustru under sommaren 2005. Vi träffade henne två gånger under sensommaren och en gång i februari 2006. Vid det andra mötet var även kvinnans syster närvarande. Därtill har vi haft flera telefonsamtal både med kvinnan och med hennes man.

Till en början verkade fallet endast vara ännu ett trovärdighetsmål utan särskilda kännetecken och vi var tveksamma till att skriva om det. Under vintern förändrades emellertid bilden när det blev klart att resningsansökan skulle inges och vi beslöt därför att granska målets väg genom rättsväsendet [1]).

Parets dotter som då var c:a 20 år gammal anmälde under sommaren 2004 fadern för sexuella övergrepp på henne. Vid förhören berättade hon om sju tillfällen av vilka åklagaren tog upp fem i sin stämningsansökan. Mannen dömdes 2004-09-03 av Helsingsborgs tingsrätt (TR) till tio års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande i ett fall och grov våldtäkt i fyra fall. Han skulle därutöver utge ett stort skadestånd till flickan.

Domen överklagades till Hovrätten över Skåne och Blekinge (Hovrätten). Med ändring av TR:s dom dömde Hovrätten 2004-11-12 mannen till sex års fängelse och satte ned skadeståndet något. Dessutom upphävde Hovrätten sekretessen för flickan liksom åklagarens rätt att meddela restriktioner för mannen.

1.1. Parterna

Mannen är tidigare ostraffad och förekommer varken i belastningsregistret, i Kronofogdens eller Socialförvaltningens register. Han gifte sig 1979 med sin hustru och paret har två söner och en dotter tillsammans. Dottern är näst yngsta barnet. Vid giftermålet medförde hustrun en gravt utvecklingsstörd son som mannen adopterade som sin egen son. Mannen är idag drygt 50 år gammal. Familjen bor i ett radhus i Helsingborg och hade vid tiden för åtalet en sommarstuga och en bostadsrätt i Lund avsedd för barnen under deras studietid. Mannen har tidigare arbetat med säkerhetsfrågor, fysisk säkerhet mm. Det finns inga uppgifter om att mannen skulle ha haft missbruksproblem eller någon form av psykisk störning. Vid husrannsakan påträffades ingen barnporr.

Flickan var tidigt idrottsintresserad och duktig i skolan. Fadern var engagerad i barnens idrott och då särskilt i flickans eftersom hon utvecklades till elitidrottare. Hon ägnade sig åt friidrott och var tidvis bäst i världen i sin gren och åldersgrupp. Hon gick ut skolan med toppbetyg. Under de år övergreppen sägs ha pågått och under åren närmast därefter tycks ingen ha märkt något ovanligt eller oroande hos flickan. Skolpersonalen uppgav dock att hon varit tystlåten. Vid årsskiftet 2002/2003 uppenbarades att hon hade ätstörningar. Vissa uppgifter tyder på att hon inte haft någon pojkvän eller åtminstone inte sexuella relationer med någon jämnårig. Flickan har läst böcker om våldtäkt och sexuella övergrepp och tycks ha varit väl insatt i föreställningsvärlden omkring dessa företeelser. Hovrätten talar om ”den litterära begåvning som (flickan) omvittnat har” och påpekar att hon inte behöver några förlagor i vad andra skrivit om hon skulle vilja lägga fram en påhittad historia.

1.2. Parternas versioner

Enligt åklagarens stämningsansökan till TR har mannen förgripit sig på flickan vid fem tillfällen mellan åren 1989 och 1998, dvs. då flickan var mellan fem och fjorton år gammal. Av de fem tillfällena rubricerades ett som grovt sexuellt utnyttjande och de övriga som grov våldtäkt. I Hovrätten hade flickan glömt bort en del av de handlingar hon tidigare sagt att mannen gjort sig skyldigt till under åtalspunkt 1. Mot slutet av förhandlingarna i Hovrätten erinrade hon sig att det ingalunda handlade om fem eller sju tillfällen utan att mannen haft samlag med henne i genomsnitt en gång i veckan från det att hon gick i andra eller tredje klass till dess hon gick i sjätte klass, d v s från 8 – 9 till 13 års ålder.

Mannen förnekar kategoriskt alla anklagelser.

1.3. Vittnesmålen

I målet hördes 16 personer som vittnen, nio i TR och sju i Hovrätten. För tydlighetens skull delar vi in vittnena i tre grupper kallade flickans vittnen, familjemedlemmar och mannens vittnen. I TR hördes sju personer som flickans vittnen samt två familjemedlemmar, i Hovrätten fem personer som mannens vittnen samt ytterligare två familjemedlemmar.

Inget av vittnena hade själv hört eller sett något av de påstådda handlingarna eller något misstänkt i omedelbar anslutning till dem.

Skolsköterskan berättade att hon fått kontakt med flickan hösten 2002 på grund av hennes ätstörningar, att flickan haft svårt att verbalt tala om sina problem och att de därför börjat skicka brev och SMS till varandra. I dessa talade flickan om sig själv i tredje person, skrev mer eller mindre svårtolkade dikter och prosaberättelser, vilka så småningom fick sköterskan att förstå att flickan utsatts för övergrepp. När hon sedan frågade om det förhöll sig så svarade flickan jakande och sade att fadern förgripit sig på henne. Sköterskan ansåg att flickans ätstörningar kunde bero på detta och sade också att flickan skurit sig själv med kniv och försökt ta livet av sig. Detta mönster för hur flickan gick tillväga när hon berättade om sina problem går igen i flera vittnesmål.

Landslagsläkaren fick kännedom om flickans ätstörningar i mars 2003 och fick sedan tillfälle att tala närmare med henne under ett träningsläger i Italien i maj 2004, då hon på ett liknande sätt berättade vad som hänt. Flickan sade också att hon inte ville polisanmäla därför att hon var rädd för att inte bli trodd. Läkaren ansåg att flickan mådde mycket dåligt men att hon inte visade några psykotiska tecken.

Juniorlandslagsläkaren fick kännedom om flickans ätstörningar 2003 och träffade henne på några tävlingar och ett träningsläger. Han noterade bl a att hon mådde dåligt när hon anlände till ett läger, började sedan må bättre för att sedan må dåligt igen när det var dags att åka hem. Han lade också märke till att hon hade ”svårt för manspersoner” och inte litade på någon. Även för honom berättade flickan så småningom om ett stort antal övergrepp från faderns sida. Han ansåg flickan vara trovärdig.

Dietisten fick kontakt med flickan i mars 2003 på grund av hennes ätstörningar och fick så småningom klart för sig att hon utsatts för övergrepp från faderns sida. Efter en inledande kontakt per telefon ”mailade” de till varandra, varvid flickan beklagade sig över dåliga hemförhållanden och problem med en tränare. De träffades personligen i juni, varvid flickan var mycket tystlåten. Därefter mottog dietisten en dikt per mail från flickan. Dikten uttryckte ångest, oro och rädsla, vilket gjorde dietisten orolig. Hon frågade flickan vad som låg bakom och fick så småningom svaret att flickan hade en hemlighet som hon inte ville berätta, om inte dietisten lovade att inte berätta för någon annan. Dietisten lovade och i december 2003 fick hon som svar en prosaberättelse. När dietisten läst denna förstod hon att flickan varit utsatt för sexuella övergrepp. Hon ringde upp henne och frågade om ”det var hennes pappa” och fick ”ett vagt ja”. Dietisten ansåg att det är vanligt att sexuella övergrepp ligger bakom ätstörningar.

Flickan har vid två tillfällen gått i kortvarig samtalsterapi hos två legitimerade psykologer, HT och TG. HT träffade flickan vid fem tillfällen mellan 9 maj och 25 juni 2003.

TG hade vid tiden för förhandlingarna i TR behandlat henne sedan 28 maj 2004.

Enligt HT kom behandlingen aldrig igång, då han inte fick riktig kontakt med flickan. Hans ”genomgående känsla var ´en väldigt sorgsen person´”. På grundval av detta omdöme skriver Hovrätten att ”I stort sett har förhöret därmed bekräftat vad (flickan) själv berättat.”

TG kontaktades först av dietisten och därefter av skolsköterskan. Sköterskan berättade för TG att flickan utsatts för övergrepp från faderns sida under flera år. TG frågade därför flickan om det stämde och hon bekräftade detta. Hon berättade också att hon skurit sig i låren för att dämpa sin ångest. TG ansåg att flickans ätstörningar hängde ihop med faderns övergrepp, att hon var ”emotionellt avstängd” och att hennes ångest är framkallad av minnena av övergreppen. TG ansåg också att flickan uppfyllde alla rekvisit för diagnosen ”posttraumatiskt stressyndrom”, något som TG dock inte nämnde under polisförhöret.

Även två väninnor kan räknas till flickans vittnen. Den första är idrottskamrat och delade rum med henne på träningslägret i Italien våren 2004. Hon berättade att flickan sovit mycket oroligt, haft mardrömmar och gått upp och kräkts på toaletten. När kamraten senare talade med henne tog hon fram en prosaberättelse som kamraten förstod handlade om sexuella övergrepp. Idrottskamraten föreslog då att flickan skulle tala med förbundsläkaren.

Flickans andra väninna hade varit hennes kamrat sedan tvåårsåldern. Hon berättade bl a att flickan redan i späd ålder alltid brukade låsa dörren till sitt rum och att fadern ofta blev arg. Väninnan sade också att flickan 2003 fick ätstörningar eftersom hon ansåg att hon ”var tjock och äcklig”. På skolsköterskans inrådan såg väninnan till att flickan kom till sjukhus när hon inte ätit på länge och körde henne själv dit vid ett tillfälle när hon verkat ”snurrig”. Även denna väninna fick på liknande sätt som de andra så småningom klart för sig att flickan varit offer för sexuella övergrepp från faderns sida. När flickan avslöjat vad som hänt sade hon att hon inte ville berätta för någon och att hon inte ville polisanmäla.

I TR hördes två familjemedlemmar, modern och en bror. I sitt vittnesmål bestred modern vissa uppgifter om att förhållandena i familjen varit dåliga och berättade därefter om det tillfälle när dottern stegvis avslöjat för henne vad som hänt. Hon sade också att flickan inte ljuger, men att hon ibland förvränger saker.

Brodern ansåg att han haft en bra uppväxt i en normal familj och att hemförhållandena varit goda. Han hade aldrig märkt att det funnits några motsättningar mellan fadern och systern.

I Hovrätten hördes ytterligare sju personer, varav två familjemedlemmar. Av dessa sju kan fyra betecknas som mannens vittnen. Ett av dem är familjens husläkare sedan 1991. Ett annat är en arbetskamrat till mannen, som säger sig ha träffat honom samma kväll som anmälan gjordes, då mannen enligt flickan skulle ha stått utanför hennes lägenhetsdörr. De övriga intygar att de upplevt familjen som en normal, väl sammanhållen familj och att de aldrig märkt något som kunde väcka misstankar i den riktning som åtalet gällde. Dessa vittnesmål redovisas inte var för sig i domen utan klumpas ihop och refereras på några rader. Utöver dessa personer hördes också ett av flickans vittnen, psykologen HT.

1.4. Domskälen

TR:s domskäl grundar sig på intryck och bedömningar dels av flickans personlighet och uppträdande, dels av hennes berättelse, dels av vittnesmålen av flickans vittnen och den skriftliga kommunikationen mellan flickan och vittnena. Därutöver redovisas omdömen av skolpersonal och resultat av en kroppsundersökning av flickan. Den senare ansågs inte tala vare sig för eller emot åtalet.

Enligt TR har flickan inte genom påverkan av vittnena förmåtts att berätta som hon gör. Hon företer inga tecken på allvarlig psykisk ohälsa, hon är lågmäld och aggressionsfri och överdriver inte. Ingenting tyder heller på att hon falskeligen vill anklaga fadern. Hennes berättelse är synnerligen detaljerad och mycket trovärdig. Den ger ett tydligt intryck av något självupplevt. Både fadern och modern säger att hon inte ljuger. Juniorlandslagsläkaren hävdar att hon är mycket trovärdig.

Av brev och andra skriftliga meddelanden till vittnena framgår att hon inlindat eller explicit berättat om övergreppen. Bland vittnesmålen finns uppgifter om att hon inte ville vistas hemma, att hon var rädd för sin far och inte ville träffa honom. Bland vittnenas övriga uppgifter har särskilt berättelsen om flickans mardrömmar och nattliga uppkastningar under vistelsen på träningslägret, barndomsväninnans uppgifter om att hon alltid låste dörren till sitt rum samt uppgifterna om hennes svårighet att relatera till manspersoner gjort intryck på TR. Domstolen stödjer sig också på dietistens uttalande att det är vanligt att sexuella övergrepp ligger bakom ätstörningar och den legitimerade psykologen TG:s mera kategoriska påstående att flickans ätstörningar hänger ihop med sexuella övergrepp.

Vid en samlad bedömning finner TR att vad som framkommit i målet med sådan styrka talar för att flickans uppgifter är helt sanningsenliga och tillförlitliga att de skall läggas till grund för en fällande dom.

Hovrätten inleder redovisningen av sina domskäl med en utsageanalys av flickans berättelse. Rätten konstaterar att förhören tyder på att hennes berättelse återspeglar verkligheten sådan som hon upplevt den. Frågan är då om den ger en korrekt bild av vad som hänt. Endast om flickans uppgifter är rimliga, låter sig förenas med annan utredning och om alternativa förklaringar kan avfärdas kan de betraktas som sanna. Rätten konstaterar därefter steg för steg att uppgifterna är tillräckligt detaljerade, inte innehåller inbördes motsägelser, logiska brister eller irrationella inslag. Hovrätten skriver ”inte heller finns det i hennes berättelse moment, som innebär att den avviker från den gängse bilden av incestuösa övergrepp”.

Domstolen konstaterar därefter att familjeförhållandena inte varit sådana att det är tveksamt om övergreppen varit möjliga eller praktiskt genomförbara. Den bild flickan gett av fadern och familjens inbördes relationer anses vinna stöd av vad ett av vittnena berättat.

Flickans uppgifter betecknas som i huvudsak oförändrade genom rättsprocessen med två undantag. Det ena är mindre betydelsefullt, det andra däremot av till synes mera allvarligt slag. Rätten syftar här på att flickan mot slutet av förhandlingarna plötsligt avslöjat att det inte rörde sig om fem eller sju övergrepp utan om hundratals. Domstolen finner dock att flickan lämnat en rimlig förklaring till varför hon inte tidigare nämnt detta. Detsamma gäller varför hon inte tidigare anmält övergreppen och varför hon inte tidigare anförtrott sig åt någon.

Flickans berättelse får också stöd av att vittnesmålen (flickans vittnen) entydigt talar i samma riktning enligt Hovrätten. Detsamma gäller hennes dikter, prosaberättelser, SMS mm.

Försvarets alternativa hypoteser att hon drömt och blandat ihop dröm och verklighet, att det rör sig om falska minnen, att hon fallit offer för suggestion, att hon påverkats att berätta av de böcker hon läst eller att det rör sig om återvunna minnen framsprungna under terapi, avvisas av Hovrätten.

På grundval av denna genomgång finner Hovrätten att flickans uppgifter är sanna och skall läggas till grund för en fällande dom.

2. KOMMENTARER

2.1. Flickans mor

Modern är den enda av familjens medlemmar som vi något så när lärt känna. Hon har för oss beskrivit det tillstånd av chock och förvirring hon upplevde efter dotterns avslöjande och polisanmälan. Efter en tid började hon emellertid märka att flickans uppgifter inte alltid stämde överens med verkliga förhållanden och gav sig i kast med att alltmera i detalj undersöka dotterns uppgifter, vittnesmålen och hela det rättsliga förfarandet. Hon har vandrat hela vägen från att tro på flickans uppgifter till att vara övertygad om att mannen är oskyldig.

Vårt intryck av modern är en person med kapacitet och begåvning över genomsnittet, hög energinivå och stark bindning till familjen. Hon säger själv att hon som mor varit närmast överbeskyddande i sina omsorger och genom sin intensiva personlighet lagt beslag på ”90 procent av utrymmet” inom familjen. Hon är mycket starkt fäst vid flickan och oroar sig för hennes situation. Familjen och familjelivet förefaller vara det centrala värdet i hennes liv och grunden för hennes trygghet i tillvaron. Hon har med imponerande energi, initiativrikedom och gott omdöme genomfört en egen utredning av målet.

Båda makarna hyste inför förhandlingarna i TR en naiv tilltro till rättsväsendet och var övertygade om att domstolen skulle utreda fallet, finna en förklaring till flickans påståenden och fria mannen. De var stolta över sin dotter och ville inte säga något negativt om henne inför så många främmande människor. Att mannen skulle fällas enbart på flickans anklagelser föll dem aldrig in. Inte heller att de själva måste stå för utredningen efter att mannen blivit dömd.

2.2. Flickans hälsotillstånd

Flickans hälsoproblem förefaller ha börjat under senhösten 2002. Dessförinnan tycks hennes hälsa ha varit god. Efter rättegångarna flyttade flickan till en stad i Mellansverige för studier och har därefter haft mycket lite kontakt med familjen. Modern har dock fått några brev och i dem finns inga uppgifter om vare sig fysiska eller psykiska hälsoproblem. Flickan verkar vara mycket framgångsrik i sina studier och lever i övrigt ett aktivt liv. Från perioden 2002 – 2004 finns dock många uppgifter om både fysiska och psykiska problem. Flickan har obestridligen haft ätstörningar, haft knä- och höftproblem, troligen till följd av hård elitträning, besökt olika vårdinrättningar och haft beskrivna kontakter med vittnena.

Vittnenas – och då avses flickans vittnen – beskrivningar av hennes hälsoproblem gäller psykiska symptom. I vissa fall rör det sig om ospecificerade karaktärsdrag som t ex sorgsen eller tystlåten, som inte behöver tyda på psykisk störning. Ibland talas om oro, ångest, posttraumatiskt stressyndrom och självdestruktiva beteenden. Idrottsläkarna framhåller att hon inte har några psykotiska drag och inga vanföreställningar, men säger ingenting om neurotiska drag. Familjens husläkare sedan 1991 säger sig inte ha märkt någonting och tycks inte ha känt till att flickan hade ätstörningar. Vad gäller självdestruktivt beteende har flickan hävdat att hon försökt begå självmord och att hon skurit sig själv med kniv. Tre av vittnena hävdar mer eller mindre kategoriskt att ätstörningarna beror på sexuella övergrepp.

Idrottsläkarna berättar att flickan ibland mådde psykiskt mycket dåligt, var otrygg, hade dåligt självförtroende, litade inte på någon och hade ”svårt för manspersoner”. Ingen av läkarna tycks emellertid ha erbjudit henne någon form av medicinering eller remitterat henne vidare till psykiater eller psykolog för samtalsterapi. Inte heller tycks de ha sett hennes problem som ett hinder för psykiskt och fysiskt krävande elitträning och deltagande i tävlingar, bortsett från ett kortvarigt träningsförbud våren 2003. Så t ex deltog flickan i landskampen mot Finland sensommaren 2003. Hennes dåliga psykiska tillstånd väckte uppseende under träningslägret i Italien 2004, då hon haft mardrömmar och kräkts på natten, men ingenting sägs om att hon deltagit i flera andra träningsläger, bl a i Sydafrika en kort tid dessförinnan utan att liknande problem iakttagits.

Såvitt modern vet har flickan aldrig vare sig rökt, använt alkohol, narkotika, dopingmedel eller psykofarmaka. Genom skolsköterskans försorg har hon visserligen gått några gånger i samtalsterapi hos två psykologer, men visat föga intresse för behandlingen. Inte heller hennes sjukhusbesök tycks ha lett till någon form av medicinering. Det finns idag en viss kritik mot att utskrivning av psykofarmaka sker alltför lättvindigt, särskilt till ungdomar. Att flickan inte ens tillfälligt medicinerat för sina besvär bör rimligen innebära att de inte betraktats som allvarliga, såvida hon inte vägrat erbjuden behandling.

Vad gäller flickans självmordsförsök berättar modern att hon kom in på akutmottagningen i ambulans och sade sig ha ätit ett stort antal Alvedontabletter eller liknande. Hon fick stanna för observation till nästa dag då hon skrevs ut. Meningen var att hon skulle komma tillbaka för att kontrollera levervärdena, men det gjorde hon aldrig. Det finns inga uppgifter om huruvida hon magpumpats eller om man konstaterat att hon tagit Alvedon. Några skadeverkningar av självmordsförsöket tycks inte ha uppstått. Det förefaller oss i hög grad tveksamt om denna händelse kan betraktas som ett verkligt självmordsförsök.

Även det påstådda ”självskärandet” förefaller osannolikt. Flickan uppgav att hon skurit sig på låren. I hennes idrottsgren tränar och tävlar man iförd mycket korta byxor. Färska sår, förband eller ärrbildning på låren borde genast ha upptäckts av kamrater, tränare, idrottsledare och andra. Inga uppgifter finns om att någon har iakttagit något sådant.

Vid flera tillfällen under våren 2004 vände sig flickan enligt modern till Helsingborgs lasarett på grund av diffusa fysiska symptom. Trots omfattande undersökningar hittade man inget fel på henne.

Vad gäller ätstörningarna har modern funnit en viktkurva upprättad av skolhälsovården. Vägningar har gjorts c:a en gång per år och noteringar från åren 1998 – 2003 visar att flickan vägt c:a 50 – 53 kg. Sommaren 2003 blev hon inlagd på psykiatriska kliniken vid Helsingborgs lasarett efter att enligt egen uppgift inte ha ätit eller druckit på länge. Hon var intagen en vecka och sattes på gödkur. När hon kom in noterades en vikt på c: a 53 kg och vid utskrivningen vägde hon 56 kg. Det kan jämföras med skolhälsovårdens noteringar 1999 på 52 kg och 2003 på 53 kg. Det kan nämnas att även modern har en smärt kroppsbyggnad och väger ungefär lika mycket. Modern berättade också att skolsköterskan i sitt vittnesmål uppgett att flickan på grund av ätstörningar på kort tid gått ned 14 kg. En elitidrottare i den idrottsgrenen flickan ägnar sig åt kan rimligen inte bära på några onödiga kilon. Följaktligen måste en så stor viktminskning i allt väsentligt tas från muskelmassan, vilket torde ha omöjliggjort fortsatt idrott på elitnivå. Uppgiften är således i sig orimlig. Efter 2003 har flickan vägrat att låta sig vägas.

Vår bedömning blir att flickans hälsotillstånd under uppväxten har varit gott både i fysiskt och psykiskt avseende. Hon har lyckats utomordentligt väl både i skolan och i sin idrott och ingen i hennes omgivning har märkt några problem förrän mot slutet av 2002. Den problematik som då uppstod verkar ha varit av psykologisk karaktär. Inte heller vi tror att flickan har några psykotiska drag, däremot troligen neurotiska och kanske hypokondriska drag. Den psykologiska problematiken var aldrig av allvarligt slag, vilket också gäller hennes ätstörningar. Vissa karaktärsdrag som vittnena anger t ex att hon inte litar på någon, har svårt för manspersoner, är självdestruktiv och har dåligt självförtroende motsägs i viss mån av flickans faktiska beteende. Så t ex anförtror hon sig åt den ena personen efter den andra och även åt män och hon har självförtroende nog för att konfrontera sin familj på det mest förfärliga sätt. Många av dessa omdömen synes vara grundade mera på flickans egna uppgifter än på iakttagelser av hennes beteende och situation. På grund av de förhållanden vi pekat på i det här avsnittet är vår förvåning inte liten inför TR: s utrop i domen (sid. 15): ”Sällan – om ens någonsin – har tingsrätten i ett mål rörande sexualbrott kunnat iaktta en så svårt psykiskt skadad människa som i detta mål.”

2.3. Synpunkter på vittnesmålen

Flickans vittnen skiljer sig påtagligt från övriga vittnen genom att deras bekantskap med flickan är relativt ytlig och har varat endast en kortare tid. De känner inte alls eller nästan inte alls den övriga familjen. Enda undantaget kan vara barndomsväninnan. De kan således inte bedöma flickans anklagelser mot bakgrund av förhållandena i hemmet och mannens karaktär. Det kan även nämnas att skriftväxlingen mellan flickan och vissa av hennes vittnen inte redovisats i sin helhet vid rättegångarna. Det redovisade materialet var enligt modern ett urval gjort av vittnena själva. De har i vissa fall fått veta av varandra att flickan blivit utsatt för övergrepp. Skolsköterskan har informerat psykologerna TG och HT, dietisten har informerat TG och juniorlandslagsläkaren och idrottskamraten har informerat landslagsläkaren. Barndomsväninnan har varit i kontakt med skolsköterskan vid flera tillfällen. Deras vittnesmål är således inte oberoende av varandra. I de fall vittnena fått information direkt från flickan har det skett på ett vagt och inlindat sätt med successivt allt tydligare antydningar. Dietistens berättelse är typisk.

Domstolarna tycks se detta tillvägagångssätt som ett tecken på hur svårt det varit för flickan att berätta om dessa traumatiska händelser och ett mått på vidden av hennes lidande. Det är dock möjligt att tolka det hela som ett synnerligen manipulativt beteende, som syftar till att övertyga om att flickan varit utsatt för övergrepp utan att hon själv uttryckligen behövt säga att det förhåller sig så. Vårt intryck, som vi skall redovisa närmare i det följande, är också att flickan själv egentligen sagt förbluffande lite.

Trots sitt tysthetslöfte berättade dock dietisten för juniorlandslagsläkaren efter tillstånd av flickan. Flickans mor säger att hon har funnit ett mail vari flickan uppmanar dietisten att berätta även för sin sambo. Hemlighetsmakeriet tycks således inte ha varit så allvarligt menat. Barndomsväninnan berättade bl a att fadern ofta blev arg, att flickan försökte undvika att vara hemma och att hon alltid låste dörren till sitt rum när hon var hemma. Denna senare uppgift tycks ha varit av betydelse för domstolarnas bedömning. Modern och övriga familjemedlemmar kan emellertid inte erinra sig att detta någonsin inträffat bortsett från några tillfällen mot slutet av flickans vistelse i föräldrahemmet då hon låste sin dörr för att få chatta på nätet utan att någon såg vad hon gjorde. Modern menar att om flickan låste dörren som barndomsväninnan påstått skulle hon och den övriga familjen ha märkt det. Modern skulle givetvis ha frågat om orsaken och fick hon då inget svar skulle hon ha blivit orolig och undersökt saken närmare. Till saken hör också att samma nyckel gick till alla dörrar i bostaden. Modern menar att barndomsväninnans uppgift inte är riktig, även om det inte kan uteslutas att flickorna låst dörren någon gång under lek.

Modern ställer sig även frågande till idrottskamratens berättelse om flickans mardrömmar och nattliga uppkastningar under träningslägret i Italien. Något liknande har såvitt hon kan erinra sig inte inträffat i hemmet. Som tidigare nämnts finns heller inga sådana uppgifter från andra träningsläger flickan deltagit i under denna tid. Det framgår inte av referatet om idrottskamraten frågade flickan vad hon drömt om. Tydligen förutsätter domstolen att det gällt övergrepp från faderns sida, vilket kan vara ett förhastat antagande. Det kan tänkas att flickan på grund av ensidigt och otillräckligt intag av mat i vanliga fall inte tålde kosthållet på träningslägret eller helt enkelt drabbats av en av de hastigt övergående mag-/tarminfektioner som är så vanliga bland nordeuropéer på besök i Sydeuropa. Denna incident tycks ha haft en avsevärd betydelse för domstolarnas ställningstagande.

Beträffande posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som en av psykologerna tycker sig finna hos flickan förefaller underlaget för bedömningen svagt eftersom psykologen träffat flickan endast ett fåtal gånger. Diagnosen är ofta osäker då de enskilda kriterierna härför också kan förekomma utan föregående trauma. Det framstår som märkligt att PTSD skulle debutera hos flickan först senhösten 2002. Varför visade flickan inga tecken på traumatisk stress när övergreppen pågick? Det är också svårt att förstå flickans uppenbara ointresse för behandling av tillståndet. PTSD brukar uppfattas som plågsamt av patienten och vanligen kräva både farmakologisk och psykologisk behandling.

I sitt vittnesmål hävdar dietisten att det är vanligt att sexuella övergrepp ligger bakom ätstörningar, psykologen TG att ätstörningarna hänger ihop med faderns övergrepp och skolsköterskan att det inte är ovanligt att ätstörningar förorsakas av sexuella övergrepp. Dessa vittnesmål förefaller ha haft betydelse för domstolarnas ställningstagande. För att få saken bedömd av bästa tillgängliga vetenskapliga expertis kontaktade modern professorn i neuroendokrinologisk beteendeforskning vid Karolinska institutet, Per Södersten, och begärde och fick ett utlåtande angående sambandet mellan incest och ätstörningar. Professor Södersten skriver bl a följande:

”Vår behandling utgår från de två kända orsakerna till sjukdomarna (dvs. anorexia nervosa och bulimia nervosa): minskat matintag och hög fysisk aktivitet. Hög fysisk aktivitet är skälet till att anorexi är vanligare bland idrottare än bland andra”.

- - -

”Under ungefär 100 år har tänkbara orsaker till ätstörningar undersökts. Inga andra orsaker än de två ovan nämnda har kunnat visas på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt”.

- - -

”Vem som helst kan konstatera att de uppgifter som publicerats i de studier som rapporterat ett samband mellan incest och ätstörningar ofta är helt orimliga.”

- - -

De tre ovan nämnda vittnesmålen antyder också att dessa helt felaktiga föreställningar är vitt spridda inom befolkningen. Man frågar sig om vittnenas övriga bedömningar är lika löst grundade som deras tro på ett samband mellan sexuella övergrepp och ätstörningar.

I domarna ägnas flickans vittnen stor uppmärksamhet, medan familjemedlemmarna och i synnerhet mannens vittnen röner väsentligt mindre intresse. Med tanke på att det bland dessa finns personer som verkligen känner parterna och förhållandena i hemmet kan en sådan prioritering förefalla märklig.

Beträffande mannens vittnen skriver Hovrätten bl a:

- - -

”De övriga av (mannens) vittnen, däribland familjens husläkare sedan 1991 (namn) har samtliga vittnat om att familjen (namn) upplevts som en normal, väl sammanhållen familj, och att de inte upptäckt något, som kunnat resa misstanke om att (mannen) förgripit sig på (flickan).”

- - -

”Mot bakgrund härav kan utsagor av det slag som nu är ifråga (dvs. utsagor av mannens vittnen) knappast tillmätas någon nämnvärd betydelse.”

- - -

Med detta tycks mannens vittnen och familjemedlemmarna vara avfärdade. ”Mot bakgrund härav…” syftar på Hovrättens resonemang, som i korthet innebär att det förhållande att vittnena ingenting märkt inte utgör något bevis för att ingenting har hänt. Att ett liknande resonemang – fast med omvänd innebörd – även gäller för flickans vittnen nämner dock inte Hovrätten. Att en flicka mår dåligt ibland, verkar orolig och nedstämd, har mardrömmar och ätstörningar, verkar ha svårt att tala om vad som trycker henne och slutligen anklagar sin far för sexuella övergrepp utgör inget bevis för att sådana faktiskt ägt rum. Enligt vår mening är Hovrättens inställning vad gäller familjemedlemmarna knappast rimlig. Att dessa som levde tillsammans med mannen och flickan inte skulle ha märkt det minsta av övergrepp som upprepades i genomsnitt en gång i veckan under c:a fyra års tid är så osannolikt att det närmar sig det omöjligas gräns.

Ett av mannens vittnen, en f d arbetskamrat, uppgav att han träffade mannen i Norra Hamnen i Helsingborg på kvällen den 5 juni 2004 vid ”gissningsvis kl. 18.00 – 18.15”. Samma dag hade flickan anmält fadern. Hon uppgav att han vid denna tid stått utanför hennes lägenhetsdörr. Angående arbetskamratens vittnesmål skriver Hovrätten: ”Detta vittnesmål kan inte – vilket varit dess syfte – vederlägga (flickans) påstående om att (mannen) uppsökt henne i hennes lägenhet på kvällen…”.

Hovrätten antyder således här att arbetskamraten inte talar sanning. Något skäl för denna uppfattning redovisar inte Hovrätten. Vi kan inte finna någon annan orsak till domstolens inställning än att ett godtagande av vittnesmålet skulle inge tvivel på flickans trovärdighet, vilket Hovrätten inte önskar.

I förundersökningsprotokollet finns ett skriftligt referat av ett telefonförhör med en kvinna som varit flickans dagmamma under de år som övergreppen sägs ha pågått. Förhöret gjordes på mannens enträgna begäran. Dagmamman beskriver flickan som en ”kär, glad men blyg tjej” och kan inte erinra sig att flickan hade några andra problem än vissa besvär med ena ögat och synen. Hon hade enbart gott att säga om flickans föräldrar. Dagmamman träffade flickan nästan dagligen under de aktuella åren och har inte märkt något som kan tyda på en övergreppsproblematik. Enligt vår mening är vittnesmålet ett av de viktigaste, kanske det viktigaste av alla. Dagmamman blev inte kallad att vittna i någon av rättegångarna och ingenting finns nämnt i domarna om hennes vittnesmål. I all sin enkelhet är detta ett gott exempel på hur det går till när svenska domstolar skapar underlag för fällande domar i sexualbrottmål.

Avslutningsvis vill vi göra ett allmänt påpekande rörande flickans vittnen. Bortsett från sina intryck av flickans person och aktuella tillstånd uttalar de sig bara om hörsägen, dvs. vad flickan berättat för dem. Sådana vittnesmål räknas i doktrin och praxis inte som bevisning av avgörande betydelse (se t ex Gregow i SvJT 1996, sid 515 p 6).

2.4. Synpunkter på domskälen

Domskälen utgörs i huvudsak av analys av flickans utsagor samt i någon mån av hennes uppträdande under rättsprocessen och hennes personliga egenskaper. Någon psykologisk undersökning av flickan har dock inte gjorts, vilket också gäller mannen. Inte heller har det förkommit någon socialpsykologisk undersökning av relationerna inom familjen. Givetvis har inte någon teknisk bevisning förebragts. Flickans uppgifter om självmordsförsök och ”självskärning” tycks inte ha kontrollerats. Något av henne oberoende bevis för att övergrepp förekommit har inte funnits.

När det gäller bedömningen av flickans berättelse som mycket detaljrik, trovärdig och med spår av något självupplevt bör man hålla i minnet att hon var väl insatt i ämnesområdet incest/pedofili/våldtäkt och hade via Internet haft kontakt med en väninna, som sägs ha varit utsatt. Inte heller Hovrättens konstaterande att flickan på helt egen hand har kapacitet att hitta på en historia av det här slaget bör glömmas bort. Enligt TR har flickan på ett lågmält och aggressionsfritt sätt berättat om vad som tilldragit sig och hennes berättelse bär inga spår av överdrift. Det framgår att TR anser dessa förhållanden stärka hennes trovärdighet. Det framgår dock inte om mannen också avgivit sin berättelse på ett lågmält och aggressionsfritt sätt och om domstolen funnit att detta givit stöd åt hans version. Man kan också fråga sig om en person som verkligen varit utsatt inte borde känna både bitterhet och aggressivitet mot förövaren och givit uttryck åt sina känslor under förhören. Vad gäller frånvaron av överdrifter återkommer vi till det längre fram.

TR framhåller också att ingenting framkommit i målet som tyder på att flickan skulle vilja tillvita fadern något som denne inte gjort. Omdömet verkar ses som ytterligare ett argument för att flickan är trovärdig. Som argument betraktat gör det ett besynnerligt intryck, eftersom målet i sin helhet gäller just denna fråga och att ”ingenting har framkommit” ingalunda betyder att ingenting finns.

En otrevlig detalj i domstolarnas argumentering är betoningen av vissa påstådda, förment negativa drag hos mannen och i flickans hemmiljö. Således sägs bl a fadern vara argsint och dominerande och flickan sägs ha hjälpt till mycket hemma och inte fått något stöd hemifrån. Sådana faktorer – om de nu har någon verklighetsbakgrund – har uppenbart inte det minsta med sexuella övergrepp att göra.

Flickans uppgifter om när övergreppen började och slutade är varierande. Enligt TR skulle det första övergreppet ha ägt rum någon gång 1989 – 1991. 1989 var flickan 4 – 5 år gammal. Enligt andra uppgifter av flickan skulle övergreppen ha börjat när hon gick i andra eller tredje klass, d v s då hon var 7 – 9 år. Enligt vissa uppgifter skulle övergreppen ha upphört när hon gick i sexan, enligt andra åter när hon gick i högstadiet, närmare bestämt i åttan. Exakta tidsangivelser kan kanske inte begäras men frågan är hur vaga de får vara utan att underlaget för åtalet måste ifrågasättas.

”Det har i målet också ställts frågan”, skriver Hovrätten, ”varför (flickan) inte tidigare anmält de påstådda övergreppen eller varför hon inte anförtrott sig åt någon i familjen eller någon utomstående”. Flickans förklaring går ut på att hon var rädd för att inte bli trodd och att hon ju även i fortsättningen skulle vara tvungen att leva tillsammans med sin far. Hovrätten finner denna förklaring fullt rimlig. Vi har emellertid motsatt uppfattning av följande skäl: Båda flickans föräldrar uttalade vid rättegångarna att flickan inte ljuger, vilket tyder på att hon normalt kan räkna med att bli trodd av sina föräldrar och troligen också av övriga släktingar. När flickan började berätta om övergreppen blev hon ju också trodd i övermått och det även av sin mor till en början. Därtill framstår det som osannolikt att en liten, förtvivlad flicka skulle fundera över utsikterna att bli trodd innan hon berättar något. Det troliga är istället att hon spontant vänder sig till i första hand modern och ger uttryck åt sin förtvivlan i övertygelsen om att hon blir trodd därför att hon berättar sanningen. En sådan inställning återfinns också hos de flesta vuxna. Även hänvisningen till att hon ändå skulle vara tvungen att därefter leva tillsammans med sin far framstår som en tydlig efterhandskonstruktion gjord av en vuxen eller nästan vuxen person. Så sofistikerat resonerar inte en förtvivlad liten flicka.

De alternativa hypoteser som försvaret fört fram är främst att flickan blandat samman dröm och verklighet, alternativt att vad hon berättat är falska minnen som suggererats fram. Om detta skriver Hovrätten: ”Hon har emellertid, utan att låta sig rubbas, på ett övertygande sätt förklarat att hon på intet sätt har svårt att skilja mellan de övergrepp som verkligen skett och de som hon drömt om.” Hovrätten frågar således flickan själv om hypotesen stämmer och tar sedan hennes nekande svar till intäkt för att avvisa hypotesen. Hovrätten tillägger: ”Någon annan utredning som skulle ge vid handen att (flickan) inte som andra människor har förmåga att hålla verklighet och drömmar isär har inte kommit fram.” Nej, förvisso inte, men det kan ju bero på att Hovrätten underlåtit att göra en psykologisk undersökning av flickan.

Försvaret hänvisar också till möjligheten att flickan blivit så påverkad av böcker om incest hon läst att hon i sina fantasier trott sig ha varit utsatt för samma sak. Hovrätten avvisar hypotesen i huvudsak med motiveringen att det skulle innebära att hon gradvis tappat kontakten med verkligheten och istället byggt upp en parallell, falsk verklighet. Domstolen påminner också om att idrottsläkaren förklarat att flickan inte hade några psykotiska drag. Enligt vår mening kan en måttlig verklighetsförvanskning förekomma utan att det är fråga om psykos. I själva verket torde alla människor i någon utsträckning ta intryck av vad de läser och då särskilt om läsningen berör ett område som av något skäl är extra känsligt för läsaren. I det här fallet kan det gälla flickans svårigheter att relatera till pojkar. Ett liknande resonemang kan tillämpas på hypotesen om falska minnen. Troligen är det så att alla människor i någon utsträckning skapar falska minnen. I de flesta fall rör det sig om detaljer och är sällan något större problem. Men vissa människor har större benägenhet än andra att skapa sådana minnen och benägenheten ökar troligen i pressade situationer, som t ex upprepade och detaljerade förhör om för länge sedan timade händelser.

Dessa och andra spekulationer från Hovrättens sida rörande flickans psykologi har karaktär av ett tänkande i svart och vitt, utan några nyanser däremellan. Den icke psykotiska ”friska” personligheten kan dock rymma många psykologiska särdrag och mer eller mindre extrema sinnestillstånd. Det normala har vida gränser.

2.5. Ett rättegångsreferat

Flickans föräldrar har låtit vittnespsykologen, fil. dr. Lena Hellblom Sjögren göra en sammanställning och analys av ljudbandsupptagningarna från rättegången i Hovrätten. Därutöver analyseras den skriftliga stödbevisningen som förelåg vid rättegången samt nya handlingar som modern påträffat. Materialet har omarbetats flera gånger allteftersom modern funnit ytterligare dokument.

För att ge läsaren en bild av flickans förmåga att erinra sig det hon berättat om återges nedan ett par utdrag ur materialet:

- - -

”Advokaten frågade om C läst tingsrättens dom inför den här förhandlingen och polisförhören, C svarade på båda frågorna:

- Jag vet inte”

- - -

”Advokaten S sammanfattade och frågade om det är riktigt så som åklagaren gjort, lyft fram fem händelser som skulle ha inträffat utöver det vanliga, utöver det här med tafsandet och så.

– Ja, sa C.”

Därefter fortsatte förhöret (ordagrant angivet efter ljudbandet från Hovrätten):

– ”Nu frågar jag dig, har det inträffat någonting lika, att pappa, till exempel haft samlag, pappa stoppat fingrarna i dig, pappa låtit dig suga på hans penis utöver de här fem tillfällena, om du tänker efter?

– Ja, alltså det finns ju fler händelser, men alltså det är inget som jag kan ha berättat så.

– Men även om du inte kan berätta så, så berätta för oss i alla fall, för oss om det har hänt flera gånger att han haft samlag?

– Ja.

– Det har det hänt, och det berättar … (ohörbart).

– Ja, alltså det är just det att… att jag kommer ihåg delar av saker som har hänt…

– Berätta för Hovrätten här…

– Tystnad…

– … Hovrätten vet bara det nu åklagaren har lagt fram, nu talar du om för oss att det hänt fler tillfällen att pappa haft samlag…

– Tystnad…

– Då säger jag till dig berätta när det var, hur gammal du var, vilken klass du gick i…

– Ja men det är just det jag inte vet ju… alltså jag kanske jag kommer ihåg typ att nån gång kom han in i sängen och på kvällen å jag, hade det där… men jag kommer liksom inte ihåg… mer än att det hände.

– Var du fem eller tio år?

– Alltså, jag kommer bara, alltså, jag kommer liksom ihåg vilket rum å så det var men jag kommer inte ihåg så mycket mer, alltså det är inte så, ja.

– Du kommer ihåg vilket rum det var. Var det samlag pappa hade med dig då, så att han stoppade in sin penis i din slida?

– Ja, alltså så på flera så…

– Hur många gånger har hänt?

– Flera gånger…

– Vad skulle du vilja säga?

– Ganska många gånger.

– Hur många gånger?

– Alltså jag vet inte.

– Ja men du vet ungefär, 50 gånger, 100 gånger?

– Alltså man kan inte säg så.

– Vad kan du säga som du är säker på?

– Att det hände ganska ofta… kanske nån gång i veckan.

– Vad sa du?

– Kanske nån gång i veckan.

– Nån gång i veckan – och det finns 52 veckor på ett år. Så… 50 gånger… om året då?

– Ja, så kanske det är…

– … som pappa hade samlag med dig?

– Ja.”

- - -

Det är med sådant prat som enda grund en tidigare helt ostraffad och mycket skötsam man dömts till sex års fängelse och ett stort skadestånd. Som en följd av domen har han förlorat sin anställning, familjen har splittrats, fått sin ekonomi förstörd och blivit skandaliserad.

Man kan diskutera i vilken utsträckning advokaten lägger orden i munnen på flickan. Egentligen säger hon själv förvånande lite. Hade det inte varit för advokatens drivande förhörsteknik hade förmodligen uppgifterna om hundratals samlag aldrig kommit fram. Troligen skulle det ha varit möjligt att under ett senare förhör med omvänd inriktning få flickan att återgå till sitt ursprungliga påstående att det rörde sig om fem eller sju tillfällen. Sannolikt har händelseförloppet sett ut på ett liknande sätt när flickan ”anförtrodde sig” till några av sina vittnen. På frågan om varför hon inte berättat om detta tidigare svarade flickan att hon inte hade några sammanhängande minnesbilder av vad som hänt utöver de sju fall hon berättat om. Domstolen konstaterade att hon lämnat uppgifter om ett stort antal tillfällen tidigare till sina vittnen, varför de nya uppgifterna inte bör ses som helt nya. Hovrätten finner därför hennes förklaring fullt godtagbar. Enligt vår mening är förklaringen inte helt rimlig. Redan vid det första polisförhöret måste det ha stått klart för flickan att man krävde av henne att hon skulle berätta sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Det blir då svårt att förstå varför hon under hela rättsprocessen ända fram till slutet av förhandlingarna i Hovrätten teg om den verkliga omfattningen av övergreppen.

Det verkligt allvarliga i det här återgivna avsnittet av förhören är emellertid inte detta, utan det faktum att hon inom loppet av några minuter ändrar sig från att påstå att det rörde sig om fem tillfällen till att säga att det var fråga om ett par hundra samlag. Vid detta tillfälle borde väckarklockan ha ringt för Hovrätten, eftersom just tendensen att på olika sätt expandera sina anklagelser är vanlig vid osanna målsägandeutsagor i den här typen av mål. Denna omständighet kommenteras dock inte av Hovrätten, som istället skriver i domen att flickans berättelse inte innehåller några inbördes motsägelser.

Journalisten Hannes Råstam skrev 2006-03-20 en artikel i DN angående det mycket omtalade Bo Larssonfallet. Larsson och hans vän friades av Hovrätten efter tre års fängelse och fyra års mardröm av lögner från en anklagande flicka, åklagaren i målet, polismästaren i Helsingborg och vice riksåklagaren. Allt som allt torde kostnaderna för rättsskandalen överstiger 10 miljoner kronor. I sin artikel skriver Råstam om flickan bl a:

”Enligt psykologerna hade hon utvecklat ett beteende som innebar att hon ljög för att uppnå sina syften men inte insåg konsekvenserna av sina handlingar.”

- - -

”De polisförhör med flickan som följde gick till så att förhörsledaren vanligtvis kom med förslag på hur och var Bo Larsson förgripit sig på henne, varvid flickan svarade ´ja´ eller ´mm´ till svar.”

- - -

”Den flicka som konstaterats sakna förmåga att skilja mellan verklighet och fantasi bedömdes av både tingsrätt och hovrätt som så trovärdig att hennes vittnesmål ensamt kunde läggas till grund för åtta års fängelse för Bo Larsson och fem och ett halvt års fängelse för hans kamrat.”

- - -

Känns mönstret igen?

2.6. Lika inför lagen

HD har i ett antal domar uttalat sig om beviskrav och bevisvärdering i mål som rör sexualbrott (se bl a NJA 1992, s. 446, NJA 1993, s. 68 och 616, NJA 1991, s. 83). I dessa mål grundar sig ansvarspåståendena ofta i allt väsentligt på målsägandens uppgifter. En huvuduppgift för domstolen blir då att bedöma trovärdigheten av dessa uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet. Att målsägandens utsaga uppvisar vissa brister bör dock inte utgöra något hinder för fällande dom. Detta synsätt kan illustreras med ett utdrag ur justitierådet Nyströms resonemang i NJA 1991, s. 83:

- - -

”Normalt bör fordras att sådana yttre omständigheter som tid och plats för den brottsliga gärningen bli preciserade och utredda. Ibland måste man dock på grund av sådana utredningssvårigheter som här förut har berörts godta att omständigheter av detta slag lämnas i viss mån öppna. Kan det styrkas att en viss brottslig gärning blivit begången får det alltså inte ses som något absolut hinder mot en fällande dom att tid och plats för gärningen inte kunnat anges exakt utan endast inom vissa ramar.”

- - -

I mål om sexualbrott där bevisningen i allt väsentligt utgörs av målsägandens uppgifter skall således domen grundas på domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet. Finns det brister i dessa uppgifter behöver det inte utgöra hinder för fällande dom.

Man kan fråga sig vad bedömningen av målsägandens trovärdighet grundar sig på om domstolen får bortse från brister i hennes uppgifter. Det torde då bli fråga om en fullständigt subjektiv bedömning, som ger fritt spelrum för allehanda ovidkommande faktorer. Eftersom svarandens enda möjlighet att försvara sig mot falska anklagelser i sådana mål vanligen är att peka på brister i målsägandens uppgifter, blir svarandens ställning härigenom mycket svag. Till detta kommer att domstolarna ofta redan från början på grund av missriktad och överdriven hänsyn till målsäganden förefaller underlåta att ställa hårda frågor på oklara eller ömtåliga punkter. Ibland verkar denna hänsyn gå så långt att den blir den helt dominerande faktorn i hela rättsprocessen. Dessa förhållanden sammantagna tycks ha medfört en utpräglad obalans i rättsprocessen till målsägandens fördel och svarandens nackdel. De krav på målsägandes utsaga som HD ställer gäller sådant som frihet från motsägelser och irrationella inslag samt att uppgifterna är rimliga i sig och någorlunda detaljerade. Det förefaller emellertid som att kraven i praktiken är så lågt ställda att en normalbegåvad person utan svårighet kan konstruera en historia som uppfyller dem. Förhållandena inbjuder till falska anklagelser också därigenom att möjligheterna att få ett stort skadestånd är goda samtidigt som riskerna för att behöva stå till svars för falska anklagelser är små.

Grundfelet är givetvis att det är möjligt att avkunna fällande dom enbart på grund av målsägandens uppgifter. Att det förhåller sig så i dessa mål tycks vara något som vissa representanter för rättsväsendet är angelägna att dölja. Ett exempel är en intervju i tidskriften ”Kvinnotryck” 1 februari 2002 med biträdande chefsåklagaren i Luleå Mikael Lundqvist, som bl a säger:

- - -

– ”Det räcker inte att tro på kvinnan, man måste ha bevis också.”

- - -

– ”Jag har svårt att se hur det skulle fungera praktiskt om rättsväsendet nöjer sig med att tro på kvinnans berättelse. Det finns fall där kvinnan ljuger.”

- - -

Under sina efterforskningar fann modern i ”slasken” en skrivelse från åklagaren till polisens utredare. Det är fråga om direktiv för hur förundersökningen skall bedrivas. Skrivelsen är daterad 2004-07-07. Som författare angavs Catarina Rosberg. Åklagaren föreskriver bl a följande:

”Håll förhör med vittnen. Införskaffa ev. SMS mm som kan styrka (flickans) uppgifter.” (vår kursivering)

Det är således inte fråga om någon opartisk, förutsättningslös utredning, utan polisen får redan från första början direktiv om att söka efter material som stöder den ena partens uppgifter. Rimligen betyder detta att finns det material som motsäger flickans uppgifter så är det inte av intresse för utredningen eftersom dess syfte är att ge underlag för att fälla mannen.

Det kommer därför inte som någon överraskning när Hovrätten i domen belåtet konstaterar att flickans berättelse ”vinner mycket stort stöd av övrig utredning.”

2.7. Trovärdighet

Mannen har som tidigare nämnts en helt oförvitlig bakgrund. Bortsett från anklagelserna finns ingenting i mannens bakgrund som tyder på sexuellt intresse för barn eller hänsynslös läggning. Vid husrannsakan hittades ingen barnpornografi. Tvärtom förefaller mannen i lika hög grad som hustrun sätta familjen i centrum för sitt liv. Av handlingarna i målet i TR framgår också att han på många sätt stött och hjälpt dottern under hennes idrottskarriär, en hjälp som flickan tycks ha tagit emot utan att visa någon motvilja eller rädsla för fadern. I sitt arbete hade mannen ansvar för säkerhetsfrågor och var van att bedöma risker och vidta åtgärder för att öka säkerheten. Att en sådan man skulle göra sig skyldig till handlingar som nästan säkert förr eller senare skulle komma att uppdagas varvid han riskerade att förlora allt, förefaller oss ytterst osannolikt.

Om anklagelserna vore sanna skulle en tänkbar förklaring kunna vara någon form av personlighetsstörning i stil med dr Jekyll och mr Hyde. En sådan borde ha kommit till uttryck också i andra sammanhang och vara känd av familjen och andra i mannens omgivning. Inga uppgifter finns emellertid om något sådant. Mannen har såvitt vi kan se i hela sitt liv visat prov på en omtänksam och hänsynsfull personlighet. Adoptionen av hustruns utvecklingsstörde son är ett exempel.

Enligt vår mening bör vad som framkommit om mannens bakgrund och personlighet räknas som en form av stödbevisning till hans förmån.

Vid en konferens i Stockholm 2006-10-31 anordnad av justitiekanslern (JK) ställde enligt vad vi erfarit Lena Hellblom Sjögren följande fråga till justitierådet Anna Skarhed: ”Håller du med om att det som gör en skicklig bedragare skicklig är att han eller hon lyckas framstå som mycket trovärdig?”
Svar uteblev.

Vi har tidigare (i skriften ”Hellre fria än fälla” sid. 8) hävdat att det ibland är möjligt att med säkerhet kunna fastslå att en person inte är trovärdig, men aldrig möjligt att med säkerhet fastslå att en person är trovärdig utan annan bevisning än vederbörandes egen utsaga.

Hösten 2005 framlades en doktorsavhandling i psykologi vid Göteborgs universitet med titeln ”Interrogating to detect deception and truth: Effects of strategic use of evidence”, av Maria Hartvig. Sammanfattningen inleds med orden: ”Several decades of research has shown that pepole are poor of detecting deception.” I en av delstudierna fick en grupp erfarna polismän förhöra misstänkta på det sätt de själva ansåg vara mest lämpligt. Vid utvärderingen visade det sig att deras förmåga att avgöra vilka som ljög och vilka som talade sanning inte signifikant avvek från slumpen. Man hade således lika gärna kunnat singla slant om saken. Resultatet antyder att HD:s riktlinjer vilar på önsketänkande snarare än på realiteter.

Som tidigare nämnts genomgick flickan en gynekologisk undersökning i juli 2004. Undersökningens uppläggning styrdes av ett antal frågor som polisens utredare begärde att undersökande läkare skulle besvara. Härvid framkom bl a att rester av mödomshinnan fanns kvar. Detta togs upp under förhandlingarna i Hovrätten av försvarsadvokaten, som menade att det var osannolikt att delar av hymen skulle finnas kvar efter så många samlag. Invändningen tycks dock ha negligerats av rätten.

Under sina efterforskningar fann modern emellertid att flickan genomgått en gynekologisk undersökning också 2004-04-01. Modern lyckades komma över ett journalutdrag från denna, vari undersökande läkare bl a konstaterade att flickan var virgo (oskuld).

Modern begärde och fick därpå ett utlåtande av professorn i obstetrik och gynekologi vid Lunds universitet, Ingemar Ingemarsson. I utlåtandet analyseras de båda journalutdragen närmare och professor Ingemarsson sammanfattar sina slutsatser på följande sätt:

”Konklusion
Den gynekologiska undersökningen av (flickan) visar att hon var virgo. Detta undersökningsfynd står i skarp kontrast till uppgifterna om att ett stort antal samlag skall ha ägt rum prepubertalt. Det är högst osannolikt att upprepade samlag i denna ålder skulle lämna en intakt hymen.”

2.8. Synen på rättsövergrepp

I det här målet förekommer flera varningssignaler:

  • Den åtalade mannen själv, hans bakgrund, personlighet och sociala förhållanden. Det förefaller ytterst osannolikt att en sådan man begår de brott han anklagats för.

  • Ingen tycks ha märkt någonting av övergreppen eller något i direkt anslutning till dem, t ex att flickan gråtit, verkat rädd eller ropat på hjälp.

  • Ingen, vare sig i familjen, i skolan eller i idrottssammanhang tycks ha märkt några störningssymptom hos flickan under den tid övergreppen pågick och åren närmast därefter. Även mannens uppträdande tycks ha varit helt normalt.

  • Samtidsdokumentation, dvs. dokumentation från den tid övergreppen sägs ha pågått, saknas helt.

  • Ingen verkar ha märkt att flickan visat någon rädsla eller motvilja mot fadern.

  • Flickan dröjde flera år med att berätta för någon om vad som hänt.

  • Flickan avslöjade först mot slutet av förhandlingarna i Hovrätten den verkliga omfattningen av övergreppen.

  • Flickans vittnen fick sin uppfattning om vad som hänt genom vad hon själv berättade eller antydde för dem. Hela grunden för åtalet utgjordes således av flickans egna uppgifter.

  • Flickan lyckades utmärkt i skolan och i sin idrott trots de svåra psykiska lidanden övergreppen antogs ha vållat henne.

Enligt vår mening talar dessa omständigheter sammantagna med styrka för att flickans uppgifter inte är sanningsenliga. Till detta kommer karaktären av hennes uppgifter.

Att målsägandens utsaga i avsaknad av annan bevisning kan räcka för fällande dom betyder dock inte att avkall får göras på beviskraven i brottmål. Härom skriver justitierådet Gregow i SvJT 1999, s. 523:

”Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller i brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare överväganden om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.”

Domstolarna visar sig synnerligen ivriga att efterkomma justitierådet Nyströms anvisningar men struntar blankt i justitierådet Gregows.
Varför?

Vid sidan av bedömningarna i ansvarsfrågan väcker straffutmätningen vår förvåning. Mannen fick tio år i TR och sex år i Hovrätten. Straffet för mord är tio år eller livstid, för dråp kan man komma undan med sex år. Som vi tidigare påpekat har flickan under hela den aktuella perioden fram till dags dato levat ett aktivt och framgångsrikt liv. Var finns den döda kroppen? Vilka invalidiserande skador har drabbat flickan till följd av övergreppen? Vid brott mot person synes det rimligt att straffet står i proportion till den skada offret lidit. Ett tioårigt fängelsestraff för de fem åtalspunkterna förefaller helt orimligt. Att sedan Hovrätten prutade bort 40 procent trots att flickan då fyllt på med ytterligare ett par hundra samlag – och blivit trodd – ger också ett starkt intryck av rättsosäkerhet.

Vi har vid våra genomgångar av domar i sexualbrottmål funnit en uppseendeväckande tydlig tendens hos domstolarna att ignorera eller förringa alla omständigheter som talar till den åtalades fördel och samtidigt fästa en kritiklös tilltro till målsägandens uppgifter. Intrycket blir ofta att mannen är dömd på förhand och att rättsprocessens egentliga syfte inte är att pröva om bevisningen håller, utan att skapa en illusion av att domen föregåtts av en verklig prövning. Förhållandena leder till ett stort antal rättsövergrepp mot oskyldiga män. Hårdast drabbas de socialt och ekonomiskt svagaste männen och då särskilt män med invandrarbakgrund. De har ofta dåliga kunskaper i svenska och föga kännedom om svenska samhällsförhållanden. Viljan att till nästan vilket pris som helst tro på målsäganden och fälla mannen förefaller vara så stark att grundläggande rättsprinciper gladeligen offras. I det tidigare nämnda Bo Larssonfallet får man intrycket att rättsväsendets vilja att döma männen ha urartat till något som liknar besatthet, för vars skull åklagare, polischef och vice riksåklagare är beredda att ta personliga risker.

Hur ser då rättsväsendet på de många rättsövergrepp som måste bli resultatet av en sådan inställning?

I en artikel i Aftonbladet 2005-02-23 med titeln ”Era känslostormar hotar rättsstaten” skriver hovrättslagman Per Eriksson bl a följande:

- - -

”Det är i dessa situationer som den svenska domarkåren prövas. Det behövs ett stort mått av civilkurage för att gå emot opinionsströmmar och stå fast vid det traditionella kravet på övertygande bevisning.
Om domstolarna sviker i denna roll är vi snart i ett läge där en kvinnas påståenden om våldtäkt är tillräcklig bevisning för fällande dom.
Då har domstolarna själva sett till att de inte längre har något existensberättigande. Vad skall vi med domstolar till, om målsäganden själv har det slutgiltiga avgörandet i sin hand.”

- - -

”Om ett våldtäktsoffer inte får en fällande dom kan det innebära en personlig tragedi. Men om en oskyldig döms som våldtäktsman är tragedin än större.

- - -

”Vi gör så gott vi kan och vi kan inte leva med en misstanke om att vi fällt en oskyldig. Det är därför vi hävdar de stränga beviskrav som gäller i brottmål. Och det är därför vi ibland dömer ´fel´ i allmänhetens ögon.”

- - -

”Målet måste vara att marginalerna vid bevisvärdering är så stora att resning aldrig behöver tillgripas.”

- - -

För att rätt kunna bedöma hovrättslagman Erikssons inställning bör man veta att Eriksson var huvudansvarig domare i det mål som diskuteras i denna skrift.

I ett brev till Thomas Wettergren daterat 2005-11-24 skriver justitieminister Thomas Bodström bl a följande:

”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.”

Klyftan mellan dessa deklarationer och den verklighet vi har granskat förefaller mycket djup. Det är hög tid att rättsväsendet kommer tillrätta med denna personlighetsklyvning.

3. Resningsärendet

3.1. Resningsansökan

I en ansökan till HD daterad 2006-02-28 begärde mannen genom sin advokat Jan Askblad resning i Hovrättens dom samt inhibition av pågående straffverkställighet.

Ansökan är välskriven, systematisk och slagkraftig. Den tar upp mycket av det material som vi redovisat i det föregående, men advokaten har också haft tillgång till ytterligare material, bl a utlåtanden av professorn i neurovetenskap Germund Hesslow och med dr specialisten i allmän psykiatri Ulf Åsgård.

Vi gör nedan en genomgång av några viktiga punkter i ansökan.

Vad gäller ansvarsfrågan skriver advokaten: ”I resningsansökan kommer närmare att visas att (flickan) inte varit utsatt för övergrepp från sin faders sida och att hennes uppgifter härom har vuxit fram genom den press andras förväntningar har inneburit för henne.” Här antyds således att anklagelserna vuxit fram som en följd av socialt tryck och suggestion.

Suggestion

Suggestionsbegreppet och flickans höga grad av suggestibilitet behandlas ingående i ansökan. Bl a återges ett uttalande av den tyske pionjären inom vittnespsykologi William Stern, som redan 1904 skrev att en utsaga är en förenad produkt av förhörsledaren och den förhörde. Advokaten skriver vidare: ”Det anses också att underlåtenhet att dokumentera första förhörssituationen genom bandupptagning permanent utesluter möjligheten att någonsin med bestämdhet kunna fastställa om utsagan är sann eller en följd av suggestion, dvs. det bästa bevismaterialet har förstörts.
Det skall redan här påpekas att det viktigaste bevismaterialet i (flickans) fall förstörts eftersom de första 70 minuterna av det första polisförhöret med henne ej är autentiskt dokumenterat.”

Denna brist framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att det inte var flickan själv som gjorde polisanmälan. När hon berättat för modern om övergreppen tog denna henne med sig till Helsingborgs lasarett. Sjukvårdspersonalen kontaktade sedan socialkontoret som därpå gjorde polisanmälan. Flickan blev sedan kallad till ett första förhör.

Vad gäller nutida forskares syn på suggestion skriver advokaten: ”Professor Hesslow uttalar vidare att senare års forskning har visat att det är mycket lättare att etablera falska minnen än man tidigare trott. Det finns inga säkra tecken hos själva minnesbilden, eller i vittnesmålet därom, som säger om ett minne är falskt eller äkta.”

I ansökan hävdas att anklagelserna mot mannen har tillkommit som en följd av suggestion och flickan beskrivs som mycket suggestibel, vilket får stöd av Lena Hellblom Sjögrens utredning, Vi har också framhållit denna egenskap hos flickan i avsnitt 2.5. ”Ett rättegångsreferat”, men vi menar att det inte är hela förklaringen. Flickan har också under inledningsskedet och fram till rättegången i Hovrätten varit aktivt drivande på ett manipulativt sätt.

Förträngda minnen

Hovrätten skriver i domen (sid. 8): ”Att minnen på detta sätt kan trängas bort för att sedan efter lång tid återkomma torde inte kunna sättas ifråga… Och när väl ett minne återupplivats framstår det som naturligt att även andra minnen efter hand väcks till liv.”

I avsnittet om förträngda minnen i resningsansökan skriver advokaten: ”Jag vill hänvisa till vad Richard J. Mc Nally, som är professor vid psykologiska institutionen vid Harvard University, har uttalat, nämligen att idén att traumatiska händelser kan förträngas och senare återfås är den mest fördärvliga sägen som någonsin har infekterat psykologi och psykiatri. Det finns inga bevis för påståendet att en målsägande skulle kunna förtränga och senare ta fram minnen från traumatiska händelser.”

Även professor Hesslows utlåtande ger stöd för denna uppfattning. Där sägs i korthet att det numera råder consensus bland flertalet experter om att någon bortträngningsmekanism inte kan påvisas och troligen inte existerar.

Enligt vår mening är den till synes utbredda tron på förträngda minnen bland åklagare och domare i Sverige förödande för rättsäkerheten. Sådana föreställningar hos förhörsledarna gör det ofta möjligt för målsäganden att successivt bygga upp en berättelse om ett påhittat händelseförlopp med ledning av förhörsledarens reaktioner. Acceptansen för minnesluckor, ändrade uppgifter och konstaterbart felaktiga minnebilder kan bli i det närmaste obegränsad. I verkligheten torde det vara så att människor som råkat ut för traumatiska händelser minns dem väl, även efter lång tid, något som framhållits av bl a professor Lennart Sjöberg i en artikel i SvD den 28/9 2004. Mycket vore vunnet för rättsäkerheten om föreställningen om förträngda minnen och bortträngda trauman kunde avföras från dagordningen vi våra domstolar.

Ätstörningar

I resningsansökan hävdas att flickan aldrig lidit av ätstörningar, utan att detta är en av många felaktiga uppfattningar som bibringats domstolarna. Vi har i det föregående talat om flickans ätstörningar, men menat att dessa inte var allvarliga. Grunden härför är bl a barndomsväninnans uttalande och moderns beskrivning av hur flickan vid matdags ”smög undan med sin filmjölk”. Det rör sig här snarare om en definitionsfråga än om verkliga meningsskillnader.

En viktigare sak torde vara att Lena Hellblom Sjögrens källkritiska analys visar att grunden för de uppfattningar som flickans vittnen fört fram är ännu svagare än vad som tidigare framgått. Advokaten skriver: ”Den källkritiska utredningen visar även att ingen av de personer som vittnade på åklagarens begäran uppger att de egentligen hört målsäganden berätta om att hon skulle ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Istället visar utredningen att personerna dragit sådana slutsatser själva och förmedlat dem till varandra”.

Domstolarnas psykologiska bedömningar

Dr Ulf Åsgård riktar i sitt omfattande utlåtande en synnerligen hård kritik mot domstolarnas bedömningar och kompetens i psykologiska och psykiatriska frågor.

Advokaten skriver: ”Som framgår av tingsrättens domskäl har domstolen dragit egna slutsatser av målsägandens sätt att förhålla sig i rättegången. Åsgård uttalar att tingsrättens argumentation för målsägandens trovärdighet är felaktig, eftersom den inte är baserad på intellektuell eftertanke och förväntad kunskap utan snarare på fördomsfull känslosamhet och oreflekterad tradition. / … / Åsgård finner att domstolarna och särskilt hovrätten har lutat sig åt lekmannamässigt psykologiskt och psykiatriskt tänkande. Han går så långt som att säga att detta är upprörande i sin omedvetna amatörism och i sin naiva trosvisshet.”

Journalutdragen

I resningsansökan redovisas en genomgång av journalutdrag från flickans många sjukbesök. Journalutdraget från 1/4 2004 spelar här givetvis en central roll, men advokaten konstaterar också att stöd saknas för att flickan haft ätstörningar och att hon skulle ha skurit sig själv. Advokaten skriver: ”Ingenstans i journalutdragen finns antecknat några skador som skulle kunna ha uppkommit genom att målsäganden skurit sig själv.”

Vad gäller huvudfrågan om övergrepp förekommit skriver advokaten: ”Det framgår att målsäganden från december 2003 till januari 2004 vid femton tillfällen besökte olika läkare och gick till distriktssköterskan för diverse olika medicinska problem, såsom buksmärtor, andningssvårigheter mm. Hon gick igenom många och omfattande undersökningar men man hittade inga medicinska förklaringar. Inte vid något tillfälle uppgav målsäganden att hon skulle ha blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa.”

Som grund för resning åberopas nedanstående punkter:

1.       Domstolarna har okritiskt godtagit flickans uppgifter trots att ingen utredning fanns som kunde bekräfta dem. I ansökan redovisas material som visar att verkligheten varit en annan än vad flickan påstått.

2.       Utredningen visar att flickan aldrig i egentlig mening anklagat sin far för sexuella övergrepp. Hennes berättelse är en följd av s k hjälpares missriktade tro att hennes beteende hänger samman med tidigare sexuella övergrepp.

3.       Utredningen visar att flickan är mycket suggestibel och att suggestion ligger bakom hennes uppgifter.

4.       Flickans vittnen har av domstolarna uppfattats som sakkunniga. Utredningen visar att de har framfört påståenden som inte får stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet. De har dessutom uttalat sig utanför sin yrkeskompetens och har därigenom vilselett domstolarna.

5.       Domstolarna har dragit egna slutsatser av flickans sätt att förhålla sig under rättegångarna. Dessa slutsatser är inte baserade på intellektuell eftertanke och förväntad kunskap.

6.       Hovrätten har gjort egna bedömningar i svåra psykologiska och psykiatriska frågor på ett sätt som saknar vetenskapligt stöd.

7.       Flickans vittnen har felaktigt antagit att hon led av ätstörningar, vilket inte var fallet.

8.       Endast två månader innan flickan gjorde polisanmälan fann en gynekolog att hon var oskuld.

9.       Dikter som spelat stor roll för domstolarnas fällande domar ansågs vara författade av flickan och uppfattades av domstolarna som bevis för att hon varit utsatt för sexuella övergrepp. Utredningen visar att dikterna till övervägande del är plagiat av kända författares verk.

Viktigast av dessa punkter torde vara den gynekologiska undersökningen 2004-04-01. Omdömet att flickan är oskuld kan vara ett undersökningsfynd av läkaren, men kan också vara grundat på flickans egen uppgift. Denna har i så fall lämnats spontant och utan press från omgivningens sida och är därför trovärdig.

Vi har i det föregående inte diskuterat flickans dikter eftersom det förefallit oss oklart vilket bevisvärde domstolarna tillmätt dem. Resningsansökan och samtal med mannen har emellertid nu övertygat oss om att dikterna tillmätts ett inte obetydligt bevisvärde.

3.2. Olssons yttrande

Efter att resningsansökan ingetts begärde HD en skriftlig förklaring i målet av Åklagarmyndigheten (RÅ), som i sin tur begärde yttrande av den ansvarige åklagaren, vice chefsåklagare Göran Olsson.

Allmänt kan sägas att Olsson avvisar praktiskt taget all kritik av förundersökningen, rättegångarna och de bedömningar som där gjorts. Yttrandet tar upp huvudpunkterna i resningsansökan och bemöter dem i tur och ordning. Någon egentlig diskussion av de utlåtanden mannen åberopar – bortsett från Ingemarsson yttrande – förkommer inte. Vissa viktiga iakttagelser i ansökan såsom att flickan under kort tid vid 15 tillfällen besökt vårdgivare för diffusa fysiska besvär utan att hon nämnt något om övergreppen, förbigås helt.

Vi tar här upp några exempel på Olssons sätt att bemöta påståenden i resningsansökan och berör därpå mera utförligt invändningarna mot den kanske viktigaste punkten som är professor Ingemarssons utlåtande.

Vad gäller bristen på samtidsdokumentation menar Olsson att det ligger i sakens natur att det är svårt att presentera någon sådan. ”Å andra sidan” skriver Olsson, ”finns det i målet omständigheter som med styrka kan ersätta saknad samtidsdokumentation. Domstolarna har i sina domskäl redovisat dessa omständigheter”. Samtidsdokumentation är således onödig, om annan bevisning finns.

I ansökan hävdas att flickans uppgifter om övergrepp har vuxit fram genom den press och suggererande inverkan andras förväntningar har inneburit för henne. Olsson finner påståendet befängt och påpekar att tre av flickans vittnen direkt frågat henne och fått jakande svar. ”Så vitt jag kommer ihåg” skriver Olsson, ”har det inte framkommit några omständigheter som pekar på att (flickan) skulle ha känt sig pressad av några förväntningar från vittnenas sida”.

Enligt vår mening är detta ett väl lättvindigt sätt att avfärda de utlåtanden och omfattande utredning som mannen presenterat. På detta sätt sopas ett stort komplex av frågor rörande flickans personlighet, reaktioner och motiv under mattan med ett enda tag med kvasten.

Mannens påstående att flickan aldrig lidit av ätstörningar betraktar Olsson som irrelevant och påpekar att åklagaren åberopat bevisning för att styrka att flickan utsatts för övergrepp, inte för att hon lidit av ätstörningar. Påpekandet är riktigt men bortser från att ätstörningarna varit en viktig del av den helhetsbild av hennes situation som åklagare och domstolar ansett tala för att hon blivit utsatt för övergrepp.

Vad gäller ansökans avsnitt om nya omständigheter och bevis finner Olsson endast anledning att bemöta påståendet att flickan vid den gynekologiska undersökningen 2004-04-01 befunnits vara virgo.

Undersökningen utfördes av specialistläkaren Catharina Hofte. Vid undersökningen fann och journalförde dr Hofte bl a följande:

”Vulva, vagina u. a. Portio (livmodertappen) inspekteras inte då patienten är virgo och tycker att det är lite obehagligt. Palperar dock en normal portio och en liten anteflekterad uterus (framåtböjd livmoder). Fritt motsvarande adnexa (friliggande i förhållande till omgivande organ)”.

Om denna undersökning och Ingemarssons utlåtande skriver Olsson:

”Som lekman har jag svårt att förstå att en läkare kan komma fram till slutsatsen att patienten är virgo då portio inte har inspekterats. Kan det vara så att det är patientens egna uppgifter om saken som man tagit till sig och accepterat som en sanning? Jag konstaterar också att leg läkaren Ingemar Ingemarsson uttalat sig utan att ha undersökt (flickan). Ingemarsson har dessutom uttalat att det är högst osannolikt att det har förevarit upprepade samlag. Någon absolut sanning kan han inte ge. Det bör dessutom påpekas att (mannen) inte bara är dömd för att ha utsatt (flickan) för vaginala samlag utan även för orala samlag samt andra sexuella aktiviteter.”

Låt oss anta att Olssons förmodan är riktig och att anteckningen grundas på flickans uppgift. Då finns två möjligheter: antingen talar hon sanning, varvid Olssons invändning förlorar all mening, eller också ljuger hon. För att invändningen skall ha någon bärkraft måste man förutsätta att flickan ljuger. Det är intressant att Olsson, som hävdat flickans trovärdighet genom hela förundersökningen och i två rättegångar nu är öppen för möjligheten att hon ljuger. Flickan bör ha insett det riskabla i att ljuga om en sådan sak vid en undersökning då läkaren med ledning av för henne delvis obekanta fysiska förhållanden genast skulle kunna upptäcka att hon ljuger. Det är således osannolikt att hon skulle göra så. Dessutom – vilket skulle motivet vara? Att slippa en obehaglig undersökning? Ville hon slippa undersökningen hade det naturligtvis räckt med att säga att hon inte ville därför att det kändes obehagligt. Det vore helt onödigt att motivera sin begäran med en riskabel lögn. Allt talar således för att flickan sagt sanningen när hon påstått sig vara virgo om nu uppgiften kommer från henne.

Det kan även nämnas att dr Hofte betecknade flickans allmäntillstånd som gott och opåverkat.

Olsson påpekar också att Ingemarsson uttalat sig utan att ha undersökt flickan. Detta förfarande tillämpas dock även i andra sammanhang, t ex när Försäkringskassans förtroendeläkare gör sin bedömning av sjukfall.

Olsson konstaterar att Ingemarsson inte kan ge ”någon absolut sanning”, utan endast säger att det är högst osannolikt att flickan haft upprepade samlag. Vetenskapligt skolade personer brukar försöka undvika alltför kategoriska påståenden, vilket dock ingalunda betyder att deras slutsatser är osäkrare än andras. Ingemarsson håller dörren öppen för att det finns en mycket liten möjlighet att bl a mödomshinnan läkt ihop efter upprepade samlag. Olsson synes här vilja yrka på att mannen skall hållas ansvarig även på en så ytterligt svag grund. Denna syn på rättstillämpning är diametralt motsatt den som rättsväsendet officiellt förespråkar, d v s att den misstänktes skuld skall vara ställd utom allt rimligt tvivel för att domen skall kunna bli fällande. Se t ex tidigare citat av Gregow (se sid. 16).

Det är mannens skuld som skall vara bevisad, inte hans oskuld.

Vad gäller Olssons avslutande påpekande att mannen inte bara är dömd för att ha utsatt flickan för vaginala samlag utan även för andra sexuella aktiviteter kan sägas att skulle flickan ha ljugit om de vaginala samlagen är hennes trovärdighet förbrukad. Det finns då ingen anledning att tro på hennes uppgifter om andra sexuella övergrepp.

3.3. RÅ:s skriftliga förklaring

RÅ:s förklaring omfattar något mer än 13 sidor. Den inleds med en bakgrundsbeskrivning av målet, varpå följer ett avsnitt om den rättsliga regleringen av resningsinstitutet. Därefter återges och kommenteras några uttalanden av HD rörande praxis vid resningsansökningar, bevisvärdering och sakkunnigbevisning i mål om sexualbrott. Efter ytterligare ett par sidor om allmänna utgångspunkter för bedömning kommer RÅ in på den aktuella resningsansökan. Detta avsnitt består huvudsakligen av en genomgång av åberopade utlåtanden och då särskilt Ingemarssons utlåtande.

RÅ:s syn på resningsinstitutet

Enligt huvudregeln i 58 kap 2 § 4 i rättegångsbalken får resning beviljas om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet för resning enligt samma punkt kan resning beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den s k tilläggsregeln).

RÅ konstaterar att när det gäller resning till en tilltalads förmån hänför sig den praktiskt viktigaste resningsgrunden till åberopande av nya omständigheter eller bevis. Bland de forskare som RÅ hänvisar till kan nämnas Ekelöf/Boman, som betecknar tilläggsregeln som ett ganska oklart stadgande, men att dess innebörd enligt motiven är att det är tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet. Bengtsson uttalar att tilläggsregeln öppnar möjligheter till en sorts skälighetsbedömning, som annars inte förekommer när bevisning om brott prövas av domstol.

RÅ:s egen inställning synes vara att resning bör komma ifråga endast i enstaka, sällsynta undantagsfall. Den rättsliga prövningen bör således i princip vara avslutad när hovrättsdom vunnit laga kraft. Två viktiga skäl för denna inställning kan nämnas här. RÅ skriver bl a:

”En tilltalad som frikänts skall ha en god trygghet mot att ett nytt åtal för samma gärning inte väcks, likaväl som, om en person har dömts för ett brott, en målsägande ska ha en god trygghet mot att inte behöva riskera att straffprocessen återupptas…”

Vi håller med om att sådan trygghet är viktig, men anser att den i det senare fallet måste stå tillbaka för intresset av en ny rättegång hos de mest beklagansvärda av alla, de oskyldigt dömda. Denna grupp nämns inte av RÅ, troligen därför att RÅ anser att den i princip inte finns, vilket enligt vår mening är en grov villfarelse.

Det andra skälet avser möjligheterna till bedömning av trovärdigheten vid muntlig förhandling jämfört med resningsmål. RÅ skriver:

”I resningsmål kan man diskutera om uppgifterna hänger ihop, om de är sannolika till sitt innehåll och om de är förenliga med annan bevisning; men det intryck av de hörda personerna som domstolen fått i brottmål kan svårligen förmedlas i domskäl. Det kan finnas en rad egenskaper hos en muntlig utsaga och en hörd persons uppträdande i övrigt som har övertygat domstolen utan att det har gått att formulera intrycket fullt ut.”

Ett motiv för RÅ:s uppfattning på denna punkt kan vara att den automatiskt ger den muntliga förhandlingen i domstol företräde framför handläggningen av resningsärendet. Tillämpad fullt ut skulle den kunna bli en effektiv spärr för resning i brottmål. Även av andra skäl ställer vi oss tveksamma till resonemanget. Ett sådant är att en dom i princip skall redovisa samtliga domskäl. Ett annat gäller betydelsen av de oredovisade intrycken. RÅ understryker starkt den personliga kontaktens betydelse för bedömningen av de hörda personernas trovärdighet. Dessa är vanligen helt nya bekantskaper för domstolens ledamöter. Många gånger kan emellertid det första intrycket av en ny bekantskap framstå som helt missvisande när man senare lärt känna personen bättre. Detta förhållande har till en del att göra med vad vi vill beteckna som huvudproblemet vid den här typen av personliga kontakter, nämligen suggestionsfaktorerna. En persons uppträdande, utseende och sätt att uttrycka sig kan innehålla flera suggestionsfaktorer som påverkar bedömningen av vad som faktiskt sägs. Om en målsägande uppvisar ett älskligt flickansikte med tårfyllda ögon och darrande läppar kan det upplevas som näst intill en moralisk plikt att tro henne, trots att det i verkligheten kan röra sig om allt från en kallhamrad lögnerska till en djupt förvirrad person som inte förmår hålla isär fantasi och verklighet. Detta slags suggestionsfaktorer förkommer knappast vid skriftlig handläggning, vilket kan vara en fördel.

RÅ sammanfattar HD:s praxis rörande resningsärenden på följande sätt: ”Sammanfattningsvis kan slås fast att Högsta domstolen bifaller endast ett fåtal resningsansökningar på grund av nya omständigheter eller bevis. Av detta kan dras den slutsatsen att Högsta domstolen ställer höga krav på den nya utredningen i förhållande till den tidigare framlagda utredningen. Högsta domstolen har t ex i ett antal fall lämnat resningsansökningar utan bifall trots att den målsägande vars utsaga den fällande domen har byggt på har tagit tillbaka sina uppgifter”.

Man kan hålla med om att kraven är höga när resningsansökan ändå avslås trots att hela grunden för målet försvunnit genom att målsäganden erkänt att hon ljugit. Ett sådant handlingssätt vittnar om att andra faktorer än synen på skuldfrågan varit avgörande för HD:s ställningstagande. Vi tycker oss här märka en antydan av förvåning t o m hos RÅ inför HD:s principfasthet. Man frågar sig hur den bevisning skulle se ut som i sådana fall kunde godtas av HD som grund för resning.

RÅ påpekar att HD uttalat att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och skriver: ”Den inställningen har också kommit till uttryck i ett antal avgöranden de senaste åren i resningsärenden där Högsta domstolen, utan närmare motivering, har avslagit ansökningar som i huvudsak grundat sig på omprövning av bevisvärdet av redan förebragta omständigheter.”

Det lönar sig således knappast att bygga sin resningsansökan på kritik av domstolarnas bevisvärdering, även om denna för varje normalt funtad människa skulle framstå som helt orimlig.

Synen på sakkunnigutlåtanden

Vad gäller sakkunnigutlåtanden i mål om sexualbrott citerar RÅ HD:s uttalanden i rättsfallet NJA 1992 sid. 446 angående värdet av att anlita psykologiska experter. Där sägs bl a: ”Vid sin värdering av ett expertutlåtande bör domstolen utgå från att, även om utlåtandet avgetts av en person med vetenskaplig skolning, det inte är fråga om någon exakt vetenskap. Domstolen måste också alltid beakta risken för att en expert, måhända omedvetet, identifierar sig med en av parterna”.

Den risk HD pekar på finns förvisso, men den föreligger också när det gäller polis, åklagare och domstolar. Även deras slutsatser bör bedömas mot bakgrund av att en medveten eller omedveten identifikation med någon av parterna kan ha skett. Det krävs inte några djupare kunskaper i psykologi för att förstå vilken av parterna i sexualbrottmål som blir föremål för identifikationen. Vi ser detta som ett argument mot HD:s ovilja att ompröva domstolarnas bevisvärdering.

Utgångspunkter för RÅ:s bedömning

Inledningsvis skriver RÅ: ”Ansvarspåståendet mot (mannen) grundar sig på (flickans) uppgifter. Avgörande för bedömningen av åtalet är därför hennes trovärdighet och tillförlitligheten av hennes uppgifter i belysning av vad som i övrigt har framkommit i målet.”

Vad gäller rollfördelningen i resningsärendet skriver RÅ bl a : ”Det är alltså i grunden, i nu aktuellt ärende, (mannens) sak att göra sannolikt att domen mot honom i väsentlig del är så oriktig att det finns skäl för resning. Jag är i det ärendet hans motpart.”

Trots sin ställning som motpart till mannen gör emellertid RÅ inte avkall på objektiviteten. RÅ skriver: ”I resningsärenden och när det gäller återupptagande av förundersökning iakttar jag självfallet objektivitetsprincipen. Det är i det sammanhanget självfallet viktigt att även målsägandens intressen beaktas.”

Vad gäller Olssons yttrande skriver RÅ bl a: ”Jag ställer mig fullt ut bakom det han för fram och hänvisar till hans yttrande, vilket bifogas till denna förklaring.”

RÅ:s syn på utlåtandena

Bortsett från kritiken av Ingemarssons utlåtande går RÅ endast i ringa utsträckning in i polemik. En kritisk synpunkt som återkommer i bedömningen av utlåtandena är att de sakkunniga inte träffat flickan. Eftersom målsägande i flickans situation knappast kan förväntas vilja träffa eller låta sig undersökas av specialister som motparten anlitat, torde denna brist vara i det närmaste ofrånkomlig vid all utredning som sker på den dömdes initiativ. Blir detta ett argument mot värdet av utredningsfynden ges underinstansernas bedömning också av den anledningen ett försteg framför resningsansökan.

RÅ konstaterar att Lena Hellblom Sjögrens och Ulf Åsgårds utredningar är gjorda på det underlag som även Hovrätten haft tillgång till och att det därför inte finns någon anledning att ge deras ”partsbeställda bedömningar” något företräde framför Hovrättens bedömning.

Även om mannen med stöd av sakkunnigutlåtanden lyckas visa att Hovrätten gjort en fullständigt felaktig bedömning så har det således ingen betydelse i RÅ:s ögon. Detta torde vara ett synsätt som i betänklig grad avviker från allmänhetens rättsuppfattning.

Vad gäller Lena Hellblom Sjögrens utredning hänvisar RÅ till en tidigare resningsansökan, där HD avfärdat en utredning av Hellblom Sjögren utan motivering. Tanken synes vara att detta bör ses som prejudicerande i fråga om Hellblom Sjögrens utredningar.

Synen på Ingemarssons utlåtande

RÅ skriver:

”Ett utlåtande, utfärdat av leg läkaren Ingemar Ingemarsson, avser frågan om (flickan) varit virgo, d v s oskuld, vid tiden för anmälan om övergreppen. Det utlåtandet är det enda av vikt som rör en påstådd ny omständighet i målet. Ingemar Ingemarsson uttalar som en konklusion att (flickan) den 1 april 2004 var virgo. Den slutsatsen grundar han på ett resultat av en gynekologisk undersökning som (flickan) den dagen gick igenom /…/ (Här följer ett citat av journalutdraget.) /…/ Ingemar Ingemarsson har således utan att själv överhuvudtaget ha träffat (flickan) grundat sin konklusion på en journalanteckning av en läkare som inte närmare inspekterat (flickans) vagina.
Mot Ingemar Ingemarssons utlåtande skall ställas resultatet av den undersökning som den 30 juli 2004 utfördes av spec. läkaren i obstetrik och gynekologi Marie Lindroth (f u p sid. 157). Hon antecknar bl a att hon inspekterat (flickans) vagina och funnit rester av mödomshinnan i vaginalöppningen samt anser i utlåtandet att: ´Hymenalringen är uttänjd. Detta kan vara resultat av sexuell aktivitet, men även av annan fysisk aktivitet. Det går inte att avgöra vid vilken tidpunkt hymenringen har tänjts ut´ /…/ Med hänvisning till dessa omständigheter anser jag att Ingemar Ingemarssons utlåtande inte kan tilläggas någon beaktansvärd betydelse i resningsärendet.”

Mot Ingemarssons utlåtande ställer RÅ resultatet av dr Lindroths undersökning. Detta är missvisande eftersom Ingemarssons utlåtande bygger på en genomgång och värdering av båda undersökningarna. Lindroths iakttagelser motsäger inte heller på något sätt Hofftes uppgifter fyra månader tidigare. Om iakttagelserna på någon punkt vore oförenliga kan det ju bero på händelser som inträffat under mellantiden.

Lindroths konstaterande att hymenalringen är uttänjd bevisar på intet sätt att flickan haft samlag. Lindroth framhåller att uttänjningen bl a kan bero på fysisk aktivitet, Med tanke på flickans höga fysiska aktivitetsnivå förefaller denna orsak inte osannolik.

Sammanfattande bedömning

RÅ skriver: ”Sammanfattningsvis anser jag… att (mannen) inte har visat att det finns skäl för resning enligt huvudregeln och inte heller att det finns synnerliga skäl att enligt tilläggsregeln på nytt pröva frågan om den brottslighet för vilken han dömts.”

Enligt vår mening är det olämpligt att RÅ, som uttryckligen framhåller att han är mannens motpart, biträder vid bedömningen av resningsansökan och har ansvar för eventuellt erforderlig ytterligare utredning. Än mer olämpligt synes det vara att Olsson, som offentligt tagit ställning i skuldfrågan, biträder vid bedömningen och ansvarar för ytterligare utredningsåtgärder. Olsson tvingas då i viss mån sätta betyg på sin egen förundersökning och därmed på sig själv.

3.4. Efterspel

Strax efter att vi skrivit ovanstående rader fick vi veta att professor Ingemarsson tagit del av RÅ:s skriftliga förklaring och därefter kontaktat mannens advokat. Denne ingav därpå ett kompletterande yttrande till HD. Advokaten skriver bl a:

”Professor Ingemarsson har uppmärksammat mig på att journalanteckningen tveklöst innehåller uppgifter om att en fullständig gynekologisk undersökning gjordes den 1 april 2004 vad gäller de yttre könsorganen med hymenöppningen och vagina. Genom inspektion av hymenöppningen kan läkaren avgöra om patienten är virgo. Portio är livmodertappen och finns högst upp i slidan, d v s inte i slidöppningen. Inspektion av portio är alltså utan intresse vid bedömning om patienten är virgo.”

Det förefaller således som om RÅ genom att ställa sig bakom Olssons yttrande till viss del grundat sin uppfattning om värdet av den gynekologiska undersökningen 2004-04-01 på felaktiga lekmannaspekulationer.

I mitten av maj 2006 förordnade HD att RÅ skulle föranstalta om utredning av vad som legat till grund för Hoftes journalanteckning att ”pat. är virgo”. Med anledning härav beslöt RÅ ett par veckor senare att återuppta förundersökningen och uppdrog åt Olsson att anställa förhör med Hofte angående denna fråga. RÅ föreskrev därtill att ärendet skulle handläggas skyndsamt eftersom mannen satt i fängelse och påpekade att det inte var uppenbart att flickan saknade behov av målsägandebiträde då förundersökningen återupptagits. Beslutet expedierades även till HD, som omgående förordnade ett målsägandebiträde för flickan.

Hofte ingav därpå ett intyg och förhördes av polis. I intyget skrev Hofte angående den aktuella formuleringen: ”Detta är skrivet utan relation till undersökningsfynd, utan är patientens uppgift.” Vid polisförhöret tillfrågades Hofte om det var helt klarlagt att det är flickans egna uppgifter som står i journalen. På detta svarade Hofte jakande och fick därpå frågan om det kunde vara så att flickan inte var oskuld vid undersökningstillfället. Även denna fråga besvarades jakande.

I sitt svar till HD konstaterade RÅ att kompletteringen inte genererat behov av några ytterligare utredningsåtgärder och inte heller föranlett behov av justering av RÅ:s skriftliga förklaring.

I sitt yttrande till HD över RÅ:s kompletterande undersökning påpekar mannens advokat bl a att det är en brist att Hofte bara fick frågan om det kan vara så att flickan inte var oskuld vid undersökningstillfället. Advokaten skriver: ”Vid den förundersökning som bedrivits förutsättningslöst hade naturligtvis gynekolog Hofte även fått frågan om det kan vara så att patienten (namn) var oskuld vid undersökningen.”

Vi instämmer i advokatens påpekande, men frågar oss också om det nu när förundersökningen återupptagits inte funnits skäl att ställa ytterligare ett par frågor till Hofte. Den första frågan gäller om det är möjligt att en flicka har kvar rester av mödomshinnan efter ett par hundra samlag, den andra frågan om det är möjligt att en liten flicka har hundratals vaginala samlag med en vuxen man utan att det uppstår ärr i vagina som kan iakttas vid en gynekologisk undersökning.

3.5. HD:s beslut

Efter att ha ruvat på ärendet i sju och en halv månad meddelade HD sitt beslut daterat 2006-10-18. Beslutet omfattar drygt nio sidor med dubbelt radavstånd, av vilka endast två och en halv sida behandlar HD:s ställningstagande till resningsansökan.

I kärnfrågan rörande flickans trovärdighet skriver HD:

”När det gäller frågan om trovärdigheten hos en målsägande eller ett vittne måste domstolen alltid göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess helhet.

- - -

Prövningen resulterade i att hovrätten liksom tingsrätten fann att (flickan) var mycket trovärdig och att hennes uppgifter vann ett mycket starkt stöd av den övriga utredningen i målet.

- - -

Anteckningen (journalanteckningen från 2994-04-01) bygger alltså inte på resultatet av någon gynekologisk undersökning och ger inte anledning att ifrågasätta (flickans) uppgifter om incestuösa övergrepp. Inte heller kan den omständigheten att (flickan) inför undersökningen uppgivit sig vara oskuld tillmätas någon betydelse.”

Vad gäller sambandet mellan ätstörningar och sexuella övergrepp och bortträngda minnen skriver HD:

”Några uttalanden om betydelsen av ätstörningar förekommer dock inte i hovrättens domskäl.”

- - -

”Såvitt avser kritiken mot hovrättens uttalande om minnen framgår av domen att uttalandet inte tar sikte på s. k. återvunna minnen. Enligt hovrätten rör det sig i stället om att (flickan ) konsekvent valt att låta bli att tänka på det som inträffat, men att hon inte förmått hålla tillbaka sina minnen när dessa åter dykt upp på grund av vissa händelser. Denna beskrivning synes inte vara oförenlig med de uttalanden av Sven-Åke Christianson och Germund Hesslow vilka (mannen) hänvisat till. (Mannens) invändning att det är lätt att suggerera fram falska minnen medför ingen annan bedömning än den som hovrätten gjort i det avseendet.”

”Mot bakgrund av vad som nu sagts och vad som i övrigt förekommit kan de av (mannen) åberopade sakkunnigutlåtandena inte anses ägnade att ifrågasätta tillförlitligheten hos (flickans) uppgifter om de sexuella övergreppen.”

”Sammantaget kan vad (mannen) åberopat till stöd för sin resningsansökan inte tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att utredningen, om den hade förebringats i brottmålet skulle ha lett till att (mannen) frikänts eller till att brotten hänförts under mildare straffbestämmelser än dem som tillämpats. Det finns inte heller synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat de brott för vilka han dömts. (Mannens) resningsansökan skall därför avslås.”

Beslutet var enhälligt och fattades av fem justitieråd.

Texten präglas av en strävan att kortfattat och översiktligt motivera avslaget. Det innebär bl a att HD endast i begränsad utsträckning polemiserar mot resningsansökan och inte nämner något om de omständigheter som talar emot flickans version.

Underinstanserna förefaller ha grundat sina domar inte bara på flickans uppgifter i rätten utan också på en till synes motsägelsefri helhetsbild av hennes situation. Att en sådan bild funnits synes ha varit betydelsefullt vid bedömningen av hennes trovärdighet även om betydelsen av bildens olika komponenter inte alltid klart framgått av domskälen. Resningsansökan syftar i stor utsträckning till att slå sönder denna bild. Det är då viktigt att t ex kunna visa att ätstörningar inte förorsakas av sexuella övergrepp, även om detta förmodade samband inte uttryckligen legat till grund för domen.

Underinstanserna fann att flickans uppgifter vann ett mycket starkt stöd av den övriga utredningen i målet. ”Den övriga utredningen” tycks syfta på vissa vittnesmål, dikter och annat skriftligt material, ätstörningar, läkarbesök p g a diffusa problem mm. Dessa omständigheter, som under namn av ”den övriga utredningen i målet” har ansetts ge mycket starkt stöd för flickans trovärdighet är emellertid inte oberoende av henne. Tvärtom har de alla sin grund i flickans agerande. Tillspetsat skulle man kunna säga att flickan själv har frambragt det bevismaterial som domstolarna sedan använder för att styrka hennes trovärdighet.

Det kan tyckas upprörande att HD lämnar alla de tungt vägande omständigheter som talar för att mannen kan vara oskyldig utan vare sig beaktande eller ens omnämnande, men kraven är, som RÅ påpekade, höga.

Nu gäller inte längre principen att den åtalades skuld måste stå bortom varje rimligt tvivel. Nu måste mannen kunna bevisa sin oskuld på ett sätt som inte lämnar rum för minsta tvivel och frågan är om ens det hjälper.

Genom att nästan alltid försvara underinstansernas bedömningar och avslå resningsansökningarna avhänder sig också HD ett av de viktigaste verktygen för att förbättra kvaliteten på åklagares och domstolars arbete. Om domstolarna visste att det fanns en inte obetydlig risk för att deras bedömningar kunde bli underkända av HD skulle detta vara ett starkt incitament för större noggrannhet och försiktighet vid bedömningen. Å andra sidan skulle starkt utvidgade möjligheter till resning kunna leda till en kris för rättsväsendets organisatoriska struktur. Antalet resningsansökningar skulle troligen öka och hovrätternas arbete framstå som alltmer meningslöst. HD skulle få svårt att återförvisa mål som beviljats resning till hovrätterna, vilkas bedömningar man i betydande utsträckning har underkänt. En sådan utveckling skulle sannolikt komma att ställa krav på organisatoriska förändringar inom rättsväsendet.

4. Avslutning

4.1. Utredning och debatt

Som läsaren troligen redan märkt har den här skriften skrivits vid olika tillfällen under våren och hösten 2006, till en del beroende på den långa tid resningsärendet legat i HD. Under denna tid har mycket hänt vad gäller fokusering på rättsäkerhetsfrågor. JK gick under våren ut offentligt med kritik mot polis och domstolar, vilket på sina håll framkallade stor indignation. Senare under våren kom också professor Hans-Gunnar Axbergers utredning. Rättssäkerhetsfrågor togs upp i artiklar i pressen och programinslag i TV.

Vi återger nedan några axplock ur denna debatt.

I Aftonbladet publicerades 2006-05-08 ett öppet brev till justitieminister Thomas Bodström med rubriken ”Oskyldiga döms till fängelse” och undertecknat av 15 kända advokater med Peter Althin i spetsen. Advokaterna skriver:

”Runt om i våra fängelser sitter idag ett okänt antal män oskyldigt dömda. De är vanliga medborgare, en del familjfäder, som blivit falskt angivna för brott de inte begått. De har därefter blivit indragna i incest- och sexualmål där ord står mot ord.”

- - -

”Målsägandens obestyrkta uppgifter vänds snabbt till sanning. I praktiken läggs regelmässigt en bevisbörda för oskuld på den åtalades bord, vilket strider mot principerna i varje civiliserat rättssystem”.

2006-05-25 publicerade 11 advokater och andra jurister en artikel i samma tidning med rubriken ”Domare pressas att döma oskyldiga”. De elva skriver bl a:

”I Rapport den 16 maj kritiserar justitiekansler Göran Lambertz landets domare för att vara slappa i sin bevisvärdering. Enligt Lambertz finns det anledning att tro att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser till följd av att beviskraven i främst narkotika- och sexualbrottmål är låga”.

- - -

”De sänkta beviskraven gäller inte bara i narkotika- och sexualbrottmål utan det gäller mer generellt och omfattar också krav som ställs för att någon skall häktas”.

I en artikel i Expressen 2006-05-26 med rubriken ”Orätten i rätten” sägs bl a ”Polisen ljuger inför domstolar. Det medger till och med polisfackets ordförande. Samtidigt kritiseras åklagare för att inte leva upp till sitt objektivitetskrav. Att de även är skyldiga att lyfta fram sådant som talar till den åtalades fördel.”

- - -

(Om grävande journalistik) ”Men redaktionens resurser är begränsade och alla de rättsfall som inte granskas, som inte hamnar i TV-rutan eller på löpsedeln, har betydligt svårare att få HD:s uppmärksamhet.”

I en artikel i DN 2006-06-10 med rubriken ”JK är inte seriös” kritiserar tre erfarna domare, justitierådet Anna Skarhed, hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad, JK Göran Lambertz. Domarna skriver:

 ”Justitiekanslerns kritik mot domstolarna är till stor del grundlös och hans slutsatser förhastade. Som argument för att ifrågasätta rättssäkerheten anför han de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga. Det är inte seriöst. När JK tjänstgjorde i domstol för 30 år sedan kunde man med fog tala om slapphet i bevisvärderingen. Så icke idag.”

- - -   

”Avslutningsvis vill vi betona att vår kritik mot JK inte innebär att vi anser att allt är gott och väl i dagens domstolar. Som även JK antyder i några av sina inlägg inger arbetssituationen i domstolarna allvarlig oro. Antalet sjukskrivningar på grund av utmattning både bland domarna och bland övrig personal, har ökat och arbetsbördan är på många håll orimlig. Det som skall vara högt kvalificerat beslutsfattande liknar ibland mera ett löpande band och tidspressen gör att servicenivån sjunker.
Kravet på produktion, det vill säga att avgöra mål, ger inte utrymme för den inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig. Även om det finns en stor lojalitet bland medarbetarna i domstolarna är det ofrånkomligt att den pressade arbetssituationen kan påverka kvaliteten i dömandet vilket på sikt minskar tilltron till domstolarna”.

Det förefaller här som om domarna inte fullt ut förstått innebörden av vad de själva skriver. Är förhållandena sådana som domarna beskriver dem framstår rimligen JK:s kritik som befogad. Är det så illa att domarna inte ens hinner läsa lagarna torde JK kunna kritiseras för att ha varit alltför mild i sin kritik.

I en artikel i DN 2006-06-14 svarar JK på kritiken från de tre domarna och redogör bl a för sina skäl för att tro att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. JK anger sina skäl i fem punkter och skriver bl a:

”Till för några dagar sedan grundade jag min övertygelse främst på dessa fyra punkter. Men den 7 juni tillkom ytterligare en.
5. Professor Hans-Gunnar Axberger och hans tre medarbetare i justitiekanslerns rättsäkerhetsprojekt presenterade då sin rapport ”Felaktigt dömda”. De har undersökt elva rättsfall från 1990 och framåt där personer har dömts till fängelse i tre år eller mer för att senare frikännas efter så kallad resning. Axberger och medarbetarna gör bedömningen att de fällande domarna var felaktiga i samtliga dess fall. Men inte bara det. Enligt vad projektgruppen kunnat finna kvarstår det för åtta av de elva personerna inte några som helst misstankar. Man kan inte komma mycket närmare ett konstaterande att i varje fall dessa åtta var och är oskyldiga. Ändå dömdes de till långvariga fängelsestraff.”

- - -        

”Jag har för övrigt förundrat mig över den kyla med vilken många inom rättsväsendet tar emot beskedet att en person har frikänts efter resning och många år i fängelse. Varför blir vi inte mera upprörda och ledsna över att rättsväsendet har utsatt en person för en sådan livskatastrof?”

- - -

”Mina kritiker bekymrar sig slutligen för att allmänhetens förtroende för domstolarna, och rättssäkerheten i övrigt, går i botten efter min kritik. Detta bekymrar också mig. Men förtroende måste förtjänas. Att tiga om brister är inte rätt sätt att bevara förtroendet.”

I en artikel på DN Debatt 2006-05-29 med rubriken ”Väsentligt högre risk att oskyldiga döms” skriver professor Hans-Gunnar Axberger bl a:

”Rättsordningen bygger på att det skall vara möjligt att i efterhand bedöma hållbarheten i en domstols resonemang och bevisvärdering.”

- - -

”Vår bedömning av flertalet av de elva fall vi granskat är att de ursprungliga domarna var felaktiga. Det gäller i synnerhet sexualbrottmål, där det i flertalet fall förekommer mycket allvarliga missförhållanden.”

- - -

”Enkelt uttryckt är det inte lämpligt att åklagarsidan, som varit den dömdes motpart, skall vara biträde när den dömde vill få utrett om det finns skäl för resning, Det bör därför anförtros åt en fristående instans att avgöra om det är befogat att vidta nya utredningsåtgärder i avdömda mål.”

- - -

”Själva resningsbeslutet bör, som hittills, fattas av Högsta domstolen och hovrätterna enligt de regler som idag gäller.”

I en artikel på SvD Brännpunkt 2006-06-22 skriver professor Claes Sandgren bl a:

”Ett betydande antal oskyldiga fälls av våra domstolar varje år. Det främsta skälet är helt enkelt att det inte krävs att en domstol skall ha full visshet för att finna en tilltalad skyldig.”

- - -

”Andra felkällor är att vittnen ljuger, att brottsutredningar är partiska eller sköts illa, att polisen manipulerar bevismaterial, att rena misstag begås (till exempel att material tappas bort), att den oskyldige erkänner, att försvaret är svagt, att domstolen gör en rättslig felbedömning och så vidare.”

I en artikel på DN Debatt 2006-05-06 skriver advokaten och riksdagsmannen Peter
Althin tillsammans med journalisten Maria Wilhelmsson med rubriken ”Svårigheterna att få resning i domstol bäddar för justitiemord” bl a:

”Det behövs ett från domstolarna oberoende organ som kan granska rättsfall, göra egna undersökningar och begära resning. Dagens ordning är otillfredsställande och bäddar för justitiemord. Rättssäkerheten är hotad när kollegialitet och kåranda bland juristerna försvårar möjligheten att få resning i Sverige idag.”

Tidskriften ”Advokaten” utgiven av Sveriges Advokatsamfund ägnade 15 sidor i nr 6 2006 åt rättsäkerhetsfrågor under samlingsrubriken ”Tillståndet för rättsäkerheten”. I en artikel med rubriken ”Rättssäkerheten är ett ansvar för alla” citeras advokat Per E. Samuelsson: ”De elva fallen i Axbergers rapport är bara toppen på ett isberg. Det finns många felaktigt dömda, säger han. Han anser att domstolarna dragits med av den allmänna opinionen i vissa mål, och att det lett till att många fällts på alltför svag bevisning. Tydligast märks det i sexualbrott, som fått mycket uppmärksamhet i medier och samhällsdebatt. Fokuseringen på dessa samhällsproblem sätter ett stort tryck på alla i rättsväsendet. För enskilda domare blir det svårt att frikänna när det finns en utpekad gärningsman, säger han.”

I en artikel med rubriken ”Rättssäkerheten är god – men kan göras bättre” säger justitieminister Thomas Bodström bl a: ”Jag är väldigt kritisk till att domare ibland säger sig vara bättre på att avgöra människors trovärdighet än andra. Så är det inte, och det är vetenskapligt bevisat. Finns det ingen annan bevisning, och ord står mot ord, ska domstolen fria, säger Thomas Bodström med emfas.”

I en artikel i SvD 2006-10-16 med rubriken ”Forma en resningskommission” skriver JK Göran Lambertz bl a:

”En sådan särskild ´resningskommission´ finns sedan några år i Norge, där ett stort antal felaktiga domar i framförallt sexualbrottmål avslöjades på 90-talet. Resningskommissioner finns också i England och Skottland.”

- - -

”Jag tror att detta förslag bör övervägas på allvar. Kanske finns det rentav skäl att, som i Norge, gå ännu längre och låta den fristående instansen besluta om resning.”

- - -

”Så mycket står klart att man aldrig kan acceptera att oskyldiga fälls. / … / Är det på något område vi måste ha nolltolerans så är det här. Och med det beviskrav som ställs – att det ska vara ´ställt bortom rimligt tvivel´ att den åtalade är skyldig – borde oskyldiga inte kunna fällas. Om kravet tas på allvar.”

- - -

”Ska domstolen undersöka om uttalanden och annat som kan tala för den misstänktes oskuld har följts upp? Egendomligt nog visar det sig att domstolarna på denna punkt har en helt annan uppfattning än lagstiftarna har gett uttryck för. Lagstiftarna har velat lägga ett betydligt större ansvar på domstolarna än dessa har ansett sig böra ta.”

JK:s artikel kritiserades i en artikel 2006-10-21 med rubriken ”Häpnadsväckande, Lambertz” skriven av hovrättsrådet vid Svea Hovrätt Lars Hesser. I en replik 2006-10-24 med rubriken ”Domare skall sopa bort skräp” skriver JK bl a:

”I lagens förarbeten sägs uttryckligen att ´rätten har det slutgiltiga ansvaret för att ett brott blir tillräckligt utrett´. Liknande bedömningar finns på flera ställen i den juridiska litteraturen.”

- - -

”Man kan anse att domstolarna snarare ska använda sig av möjligheten att låta varje osäkerhet kring utredningens fullständighet leda till friande dom. I det material som granskats av rättssäkerhetsprojektet har domstolarna emellertid inte förhållit sig så. Tvärtom finns det en tendens att släta över utredningsbrister och att uttala sig om saker som domstolen inte överblickar.”

- - -

”Domstolens förhållningssätt är med andra ord styrande för kvaliteten i hela det brottsutredande arbetet.”

4.2. JO och RÅ

I sin utredning av bl a handläggningen av det tidigare nämnda Bo Larssonfallet riktar chefsjustitieombudsmannen Mats Melin hård kritik mot flera befattningshavare inom rättsväsendet. JO:s beslut är daterat 2006-07-07 och bär titeln ”Fallet Ulf” (Bo Larsson kallades ”Ulf” i de första TV-programmen) – en granskning av bl a objektivitetsprincipens tillämpning under förundersökning och rättegång samt av Riksåklagarens handläggning av ett ärende gällande resning.”

Vi återger nedan JO:s kritik i sammandrag:

”Jag har vid den granskning som detta beslut inrymmer funnit anledning att allvarligt kritisera kammaråklagare Birgit Kronholm för att ha brustit i objektivitet genom att

-        inte upplysa de misstänkta och försvararna om att det fanns utredningsmaterial som inte tagits in i förundersökningsprotokollet och för en närmast vilseledande uppgift i frågan om existensen av sådant material.

-        Inte i förundersökningsprotokollet redovisa visst utredningsmaterial av betydelse och för att på en punkt ha gjort ett ensidigt urval i den redovisning som gjordes.

-        Inte lämna de misstänkta och försvararna information om de kompletterande förundersökningsåtgärder som vidtogs i tiden efter tingsrättens dom.

Jag har vidare riktat mycket allvarlig kritik mot dåvarande vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin bl a för att hon:

-        handlagt frågan om återupptagande av förundersökningen på ett sätt som fördröjt ställningstagandet i frågan,

-        trots kännedom om en rad nya omständigheter som i vart fall sammantagna tveklöst gav upphov till tvivel på att hovrättens fällande dom var riktig, under alltför lång tid underlät att återuppta förundersökningen.

Hennes handlande och underlåtenhet är av särskilt allvarligt slag med hänsyn till att de dömda avtjänade straff.

Jag har också funnit anledning att allvarligt kritisera främst befattningshavare vid Polismyndigheten i Skåne för hanteringen av de dömdas framställningar om att få del av utredningsmaterialet. Det felaktiga handlandet har bl a bestått i att ombud för en av de dömda fått oklara besked och i ett fall, genom polismästaren Knut Dreyers beslut, fått i sak felaktiga besked om vilka handlingar som förvarades hos polismyndigheten.

Slutligen är jag kritisk till att de dömda inte senast i samband med att de fick del av protokollet över den återupptagna förundersökningen informerades om att det fanns ytterligare material i slasken och att de kunde få ta del av detta.”

I ett brev till Thomas Wettergren och Gunvor Wallin daterat 2006-07-14 från Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg skriver kammaråklagare Peter Broberg bl a:

”Utvecklingscentrum Göteborg har till uppgift bl a att bedriva metod- och rättsutveckling inom rättsområdet vålds- och sexualbrott. Rättslig uppföljning och tillsyn bedrivs också här.
Inom ramen för detta arbete har i maj månad utgivits en ny handbok rörande handläggningen av ärenden rörande övergrepp mot barn.”

- - -

”Vidare kommer under hösten tillämpningen av den nya sexualbrottslagstiftningen att följas upp. Uppföljningen kommer att ske i två delar. I den ena delen skall analyseras hur domstolarna har tillämpat lagstiftningen och val av påföljd. I den andra delen skall fokus läggas på skuldfrågan varvid domstolarnas bevisvärdering särskilt skall analyseras. Närmare 300 domar ha samlats in för detta ändamål. Målsättningen är att resultatet av uppföljningen skall kunna redovisas i början av nästa år.”

4.3. Förslag

Vi har sett att HD och RÅ på lagstiftningens grund har byggt en nästan ointaglig fästning till skydd för hovrätternas domar. Det finns skäl för detta liksom för lagstiftningen, men alltsammans bygger på förutsättningen att hovrätternas domar håller en sådan kvalitet att de ytterst sällan behöver korrigeras. Så var det kanske förr, men så är det inte längre. Under de senaste åren har detta på allvar börjat uppmärksammas och ett brett förändringsarbete pågår nu inom rättsväsendet. Enligt vad vi erfarit planerar enbart JK ett femtontal konferenser om rättsäkerhetsfrågor över hela landet. Vår förhoppning är att alla rättsvårdande myndigheter skall samverka i detta arbete. Trots sina unika möjligheter att påverka utvecklingen har emellertid HD ännu inte visat något intresse för att delta, något som vi beklagar. Vår granskning av domar och samtal med många människor har givit vid handen att situationen för rättsäkerheten inom sexualbrottområdet och troligen också inom vissa andra områden är mycket allvarlig. Vad som hänt på området under de senaste c:a 15 åren är troligen unikt i modern svensk rättshistoria. Det är lätt att finna uttalanden av företrädare för rättsväsendet som understryker den allt överskuggande betydelsen av att ingen oskyldig blir dömd. Det ordspråksliknande talesättet ”Det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd” är ett exempel. Så vitt vi kunnat se agerar dock domstolarna inte sällan som om det var den omvända principen som gällde. Det är svårt att tänka sig en djupare avgrund mellan teori och praktik. Orsakerna till denna utveckling är troligen flera och därtill komplexa, men vi inskränker oss här till att peka på en av dem, HD:s riktlinjer för bedömning av sexualbrottmål från början av 1990-talet. Dessa riktlinjer tycks ha fått en verkan som påminner om vad som hände när Pandoras ask öppnades.

Företrädare för rättsväsendet bemöter ofta kritik med hänvisning till bristande resurser, orimlig arbetsbörda, oklarheter i lagstiftning eller praxis, den mänskliga faktorn, otillräcklig vidareutbildning etc, men enligt vår uppfattning är grundproblemet i dessa mål ett annat. Vi har funnit att man på alla nivåer tycks hysa en önskan att fälla den åtalade mannen och att han därför kan anses dömd på förhand. Utredning och domskäl anpassas sedan till detta önskemål. Vad mannen säger eller vem han är betyder ingenting. Han har inget ansikte.

När inställningen hos domare och åklagare är denna – och det är den lyckligtvis långt ifrån alltid – är det svårt att finna något riktigt bra recept. Vi gör ändå ett försök nedan att lista en rad åtgärder som skulle kunna vara av värde i sammanhanget.

-        Det bör ytterligare klargöras att domstolens viktigaste uppgift är att se till att ingen oskyldig blir dömd. Det innebär att rättssäkerheten alltid måste prioriteras före rättstryggheten.

-        En förändring av avgörande betydelse vore att avskaffa alla renodlade trovärdighetsmål vid svenska domstolar. Det är inte möjligt för en normalt utrustad människa at avgöra om en person talar sanning i de fall där ingen annan bevisning finns. Att döma någon enbart på grundval av en anklagelse är ett hån mot allt vad rättsäkerhet vill säga. I sådana fall bör inte heller anhållande eller häktning förekomma.

-        Kraven på vad som kan godtas som bevis bör skärpas. Det bör inte vara möjligt för en målsägande att själv skapa omständigheter som sedan används av domstolarna som stödbevisning för hennes trovärdighet.

-        Åklagare bör åläggas att aktivt söka efter och inför domstolen redovisa även omständigheter som talar emot åtalet. Härigenom skulle kravet på objektivitet få ett reellt innehåll.

-        Favorisering av målsäganden i främst sexualbrottmål bör upphöra. Den som anklagar en annan person för brott som kan ge ett mångårigt fängelsestraff måste finna sig i att själv bli granskad och ifrågasatt.

-        En resningskommission bör inrättas i enlighet med JK:s förslag. Den bör kunna ifrågasätta domstolarnas bevisvärdering och bör även granska tidigare avgjorda mål och då i första hand alla trovärdighetsmål inom sexualbrottområdet sedan 1990.

-        Försvarsadvokaternas ställning i rättsprocessen och deras möjligheter att göra egna utredningar bör stärkas.

-        Möjligheterna för den dömde att efter lagakraftvunnen hovrättsdom engagera advokat och göra egna utredningar bör förbättras.

-        I de fall där en målsägande bevisligen ljugit och uppgifterna legat till grund för fällande dom bör målsäganden då det är möjligt åtalas och fråntas eventuellt utbetalat skadestånd. Även bevisligen falska anmälningar som inte lett till rättegång bör åtalas. Det skall inte vara en gratislunch att falskeligen beskylla en annan person för brott som kan ge mångårigt fängelsestraff.

-        Insatser bör göras för att förbättra vidareutbildningen av åklagare och domare främst inom ämnesområdena psykologi/vittnespsykologi/psykiatri, men också inom t ex semantik, argumentationsanalys, statistik och socialantropologi.

Det finns personer som motsätter sig att kritiska synpunkter på rättsväsendet förs fram offentligt med hänvisning till att det kan skada allmänhetens förtroende för domstolarna.

Något kan ligga i detta, men sådana personer glömmer ofta att utebliven kritik och uteblivna åtgärder kan underminera förtroendet på ett långt allvarligare sätt när väl insikten om att allt inte står rätt till har börjat sprida sig.

Förtroende är inget som vare sig enskilda personer eller institutioner kan göra anspråk på genom hänvisning till födslorätt. Det tar lång tid och kräver mycket möda att förvärva och kan gå förlorat i en handvändning. Det bästa receptet för att erövra eller återerövra förtroende är öppet, tålmodigt och omdömesgillt arbete för en bättre värld.

 

Följande domar och beslut diskuteras här:

·         Helsingborg tingsrätts dom 2004-09-03, mål nr B 3132-04

·         Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2004-11-12, mål nr B 2222-04

·         RÅ:s skriftliga förklaring 2006-04-10 dnr ÅM 2006/1641

·         HD:s beslut 2006-10-18 mål nr Ö 934-06

 

 

 

Sprid gärna kännedom om denna skrift. Den kan fås från e-postadress:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

liksom våra tidigare skrifter/artiklar:

·         Rättssäkerhet på undantag

·         ”Bortom allt rimligt tvivel”

·         ”Hellre fria än fälla”

 

 

Tillbaka till Böcker

 

 

 

 

bw/h

 



[1]) För uppgifter om de domar och beslut som granskas här, se sid. 32.

Ligaledaren utsågs till fosterpappa

Ligaledaren utsågs till fosterpappa

Socialtjänsten fosterhemsplacerade en 18-åring som riskerade att sjunka ner i kriminalitet hemma hos Original Gangsters tredje högsta chef.
En serie artiklar i Aftonbladet, 2009-01-14 -- 2009-01-17



Han får stanna hos gangsterboss. Socialtjänsten kovände

Av Tord Westlund
Rasmus, 18, får vara fortsatt familjehemsplacerad hos den 40-årige före detta ligaledaren.

Det har socialtjänsten beslutat efter en kovändning.

– Jag kanske rent av blir JO-anmäld och kallad för idiot, men vi tror att detta är bäst för 18-åringen, säger socialchefen.

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2009-01-17



Han vägrar flytta från ligaledaren. Rasmus, 18: Jag känner mig som en del av familjen

Av Karin Östman
Rasmus, 18, tvångsplacerades av socialen hemma hos Original Gangsters tredje högsta chef.

Nu vill socialen att han ska flytta – men Rasmus vägrar.

– Jag känner mig så omtyckt och som en del av familjen, säger han.

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2009-01-15


Ligaledaren utsågs till fosterpappa. Socialen lät tonåringen flytta till familjen

Av Karin Östman

18-åringen riskerade att sjunka ner i kriminalitet.

Socialtjänsten ville få honom på rätt köl.

Då placerades han hemma hos Original Gangsters tredje högsta chef.

Den 40-årige mannen har tidigare varit president för MC-gänget Outlaws. I november utsågs han till tredjeman i Original Gangsters med ansvar för Stockholm och norra Sverige.

Han är tidigare dömd till tre års fängelse för att ha gömt vapen åt Bandidos.

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2009-01-14

Lecture_farliggorande_av_foraldrar_av_lena_hellblom_sjogren

 

Farliggörande av föräldrar

Av Fil Dr., leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren.

Föredrag hållet på NKMR:s informationsafton om LVU för jurist- och medicinestuderande i Göteborg 11 nov. 1998.


  • Vad är det som gör att vi uppfattar en person som farlig? Vi kan själva ha blivit skrämda av den personen, eller vi kan hört andra som blivit det. Eller vi kan ha fått information om att det är en farlig person. Förhandsinformation om att en person är farlig påverkar hur vi uppfattar den personen.

    Experimentellt har man visat att ett fotografi av samma person uppvisat i två olika grupper med olika information om den avfotograferade personen hade en mycket stark påverkan. Den ena gruppen fick veta att fotot var av en sjökapten som räddat många liv. Den andra gruppen fick veta att det var ett foto av en seriemördare. Efteråt fick de olika gruppmedlemmarna dels beskriva den person de sett på fotografiet, dels göra en bild som de mindes fotot. Det blev helt olika utslag.

    Kan föräldrar vara farliga för sina barn? Ja, då de själva är så drogade, berusade eller så psykiskt sjuka så att de inte kan ta hand om barnen, grovt försummar, kränker eller utsätter barnet för övergrepp. Barn kan i sådana fall tas om hand med stöd av LVU, som till sin karaktär är både en skyddslag och en vårdlag.

    2 § LVU lyder: "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. "

    Formuleringen "annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas" innebär att barn med stöd av lagen kan tas om hand på godtyckliga grunder, t.ex. därför att en förälder görs till en farlig person för sitt barn. Om ett sådant fall skall jag berätta genom att visa er autentiska dokument från olika tidpunkter i den farliggörandeprocess som går att konstatera. En viktig begränsning är att jag ej studerat hur pappan i detta fall agerat eller behandlats på något systematiskt sätt. Framställningen handlar om farliggörandet av barnets mamma.

    Först lite bakgrund:
    Ann och Åke var gifta, längtade efter barn. Ann blev gravid, men under graviditeten blev det problem och efter deras dotter Emmas födelse separerade de. De träffades så att Åke fick träffa Emma, men problemen dem emellan växte. Ann bad de social myndigheterna om hjälp att få avlastning, men fick inte det. Konflikten mellan henne och Åke fördjupades. Ann flyttade med Emma och fick enligt egen uppgift skyddad adress. Föräldrarnas lämplighet som vårdare för sitt barn utreddes genom att hela den splittrade familjen lades in på barnpsykiatrisk klinik.

    Första barnpsykiatriska utredningen 1994
    Emma, 2 år och 7 månader, hennes mamma Ann och hennes pappa Åke vistades under tiden 11 januari- 7 februari 1994 på en avdelning på X-sjukhusets barn- och ungdomspsykiatriska klinik.

    De observationer som nedtecknats av förskolläraren är genomgående negativa vad gäller mamma Ann och genomgående positiva vad gäller pappa Åke. De är också mestadels negativa vad gäller den lilla drygt två-åriga Emma. Observationerna har tillfällig karaktär, är spekulativa samt motsägelsefulla, de har gjorts utifrån en förutfattad mening.

    Det som också är slående är att den som observerat inte synes ha relaterat sina observationer av Emma till några normdata av hur barn i Emmas ålder brukar bete sig.

    Jag ska ge några exempel:

    Tillfälligt:

    "Emma tar kontakt med för henne, helt främmande människor på ett distanslöst krävande sätt- Exempel: Första dagen då jag möter Emma rusar hon skrattande fram, ger mig en boll och kräver min uppmärksamhet."

    (sid 1)

    Motsägelsefullt:

    "För Emma tycks det inte heller spela någon roll om personen är för henne känd eller okänd, då personerna är utbytbara."

    1 ... / (sid 1)

    "Då Ann försöker lämna rummet reagerar Emma med oro, ilska och skrik. Jag har då ingen möjlighet att lugna Emma då hon är direkt avvisande mot mig och springer gråtande efter Ann."

    (sid 1)

    Om läkarens sammanfattande text och vårdplanen:

    När avdelningsobservationerna sammanfattades av läkaren Anna Lundh beskrevs Emma som "beteendestörd" och mamma Ann som olämplig mamma, problemförnekande och ej tillräckligt hjälpsökande. Här ett citat som illustrerar utdömandet av mamman, till vilket ingen konkret grund finns i de observationer som redovisats:

    "Ann har trots sin uppenbara angelägenhet om flickan ingen fungerande empati med flickans autonoma behov, och hon synes uppleva sig och flickan som en psykisk enhet, Ann har en manifest medvetenhet om flickans beteendestörning men visar inget behov av att ta hjälp från omgivningen. Ann har alltid rationaliserade förklaringar till sitt eget och flickans beteende."

    Pappan däremot ansågs ej ha visat "några tecken på olämplighet som förälder" (citerat från del 2 sid 4). Ann beskrevs äter som otillräknelig:

    "Observationsmaterialet rörande flickan och fadern visar adekvat kvalitet och vi har i detta sammanhang inte sett något av det beteende som Ann beskrivit."

    (sid 3 del 2)

    Bedömningen mynnade ut i att familjen skulle observeras ytterligare på utredningshem för att man därefter slutgiltigt skulle bedöma föräldrarnas "vårdkapacitet." (del 2 sid 5)

    Vårdplan

    Den "vårdplan" som därefter upprättades i november 1994 gav Ann, som var Emmas vårdnadshavare, ej sitt samtycke till. "Vården" innebar att hennes dotter skulle tas ifrån henne, till ett "kvalificerat familjehem" för "en längre tids placering."

    Förutsättningar för "vårdens upphörande" angavs:

    "att Emma erhållit en stabilitet, mognad och tilltro till sin omgivning och att den bedöms som varaktig.

    att Ann uppnått varaktig stabilitet och mognad och insikt om Emmas behov. att Ann varaktigt kommit till insikt och lärt sig behärska situationer där hon lätt hamnar i psykisk insufficiens. att Ann erhållit varaktig stabilitet och mognad i relation till andra människor."


    De observationer av Emma som redovisats visar ej att flickan fram till och med dessa observationer brustit i "stabilitet, mognad och tilltro till sin omgivning." Enligt den upprättade planen skulle hon, skild från sin mor, utveckla det sagda ~ och då när relationen brutits på ett tvångsmässigt sätt skulle "vården" kunna upphöra, förutsatt att Emmas mamma av socialtjänstemän, psykologer med flera kunde bedömas ha uppfyllt de förutsättningar som ovan formulerats.


    Andra barnpsykiatriska utredningen

    Emma hade varit tre månader i det "kvalificerade familjehemmet" när socialtjänsten ånyo begärde en barnpsykiatrisk utredning (begäran inkom 27 mars 1995). Emma, 4 år fick åka till BUP och bedömas av psykolog vid fyra tillfällen (12,13,15 och 21 september 1995) - och däremellan plötsligt träffa sin mamma med "samtliga handläggare från BUP medverkande." Den observationen ägde rum den 19 september 1995.

    Tidigare abstrakta uppfattningar om Anns brister upprepades, men några belägg för att observationerna hade något konkret underlag gavs ej, undantaget att Ann använt "abstrakta ord":

    "Vid observationen av modern och Emma noteras att modern har mycket bristande förmåga att anpassa sig till Emmas åldersnivå. Hon använder ord som är abstrakta och visar inte någon förmåga till inkänning i Emma, hon är inte lyhörd för barnets önskningar och behov. Modern kränker också Emmas integritet i leken men däremot kan vi inte observera några fysiska kränkningar. En del värme mellan mor och dotter kan observeras. Vi uppfattar även som att Emma är den som får

    sätta gränser gentemot modern."

    Tidigare uppfattningar om Åkes fördelar i jämförelse med Ann upprepas också (sid 3):

    "Vid observation av Emma och fadern gemensamt uppfattar vi att fadern har god förmåga att möta Emma på åldersadekvat nivå. Emma och fadern leker tillsammans och vi uppfattar att ett fint samspel föreligger. Fadern är lyhörd för Emmas önskningar och behov och sätter även en del gränser för henne på ett adekvat sätt. Emma och fadern kramas på ett normalt och avspänt sätt."

    Omdömena repeteras stereotypt. Ingen empati uttrycks i dessa "observationer", som är förutsägbara utifrån de bilder som skapats av Ann som en olämplig mamma, som inte kan möta sin dotter åldersadekvat - samt av pappan som kan det.

    Om Emma och modern kramats på ett spänt sätt kan det bero på den pressade och stressande situationen: en kort samvaro under observation av alla "handläggare från BUP", på att Ann är utdömd som mamma, eller på att Emma varit mer bunden till sin mamma, som hon levt med, än till sin pappa som hon träffat då och då.

    Åke spelar ut Ann, visar sitt gillande över tvångsplaceringen och vinner därigenom egna fördelar:

    "Fadern uttrycker även sin lättnad över att Emma blivit familjehemsplacerad då han varit mycket oroad över hennes situation p g a moderns bristande föräldraförmåga."

    Slutsatserna från BUP X-stad innebär ett livslångt utdömande av Emmas båda föräldrar, samt något som måste betraktas som tvångsadoption. Överläkaren, kuratorn och psykologen rekommenderar något som inte finns enligt gällande svensk lag (i utlåtandet från den 5 oktober 1995, min kurs.):

    "Vi bedömer det som helt uteslutet att någon av de biologiska föräldrarna skulle kunna axla föräldraskapet. Vi rekommenderar därför en uppväxtplacering i nuvarande familjehem och även överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna."

    Utan att något underlag redovisats har strax ovan dessa slutsatser formulerats :

    "Emma är en 4-aårig flicka som farit mycket illa under sina första levnadsår. Hon uppvisar mycket tydliga tecken i sitt beteende på att ha varit utsatt för sexuella gränsöverskridanden och har även muntligt uttalat att sådana gränsöverskridanden ägt rum."

    Inga tecken finns som på något entydigt sätt kan förknippas med sexuella övergrepp, än mindre med det som diffust benämns "sexuella gränsöverskridanden." Är det Anns försök att hjälpa sin dotter i samband med avföringsproblemen då hon var liten som åsyftas? Är "tecknet" att Emma onanerat? Det är inget tecken på något annat än normal barnsexualitet. Jag fortsätter citera ur "slutsatser":

    "Emma har åsamkats stora skador vad gäller sin personlighetsutveckling. Hon har nu i en trygg och stabil miljö utvecklats i positiv riktning men vi bedömer att hon har en skör och ömtålig personlighet med stor risk för framtida psykiska besvär och även negativ personlighetsutveckling."

    Socialtjänstens utredningar av Emma och deras tvångsplacering av henne långt bort från sin mamma, har förmodligen skadat Emmas personlighetsutveckling.

    Att förutsäga framtida psykiska besvär går att göra utifrån den forskning som finns och som visar att fosterhemsplacerade barn kan få sådana - och många andra besvär. Men BUP-utredarna synes helt oorienterade om denna forskning (se bilaga). De är övertygade om att det är Emmas mamma som är skadlig för henne:

    "Vi bedömer att kontakten med biologiska modern är så påfrestande för Emma att den ytterligare bör begränsas till förslagsvis en timme per besökstillfälle högst en gång per manad. Vi föreslår även att besöken tillsvidare förläggs i neutral miljö d v s utanför familjehemmet för att ytterligare begränsa risken för gränsöverskridande från moderns sida och även minska den psykiska pressen på Emma. Modern och Emma får under inga omständigheter lämnas ensamma varför en tredje person hela tiden måste vara närvarande."

    Hur den "psykiska pressen på Emma" skulle bli mindre genom att moderns farlighet förstärks för Emma, så som dessa rekommendationer innebär, går ej att förstå. Tvärtom måste det bli en ökad psykisk press på Emma att ta avstånd från sin mamma. Då blidkas fosterhemsföräldrarna, vilka Emma är helt utlämnad till genom de tvångsåtgärder som vidtagits.

    Trots att det av allt att döma är socialtjänstens tvångsingripande mot Emma och hennes mamma som gett Emma de största skadorna, och trots att inga som helst garantier finns för att de avlönade personer som nu tar hand om Emma kommer att göra det tills hon blir vuxen, argumenterar BUP-personalen för att det är dessa som skall ha alla föräldrarättigheter och Emmas föräldrar inga :

    "En absolut förutsättning för att Emma ska kunna fortsätta att utvecklas i positiv riktning och i möjligaste mån reparera de personlighetsmässiga skador hon ådragit sig, är att hon kan garanteras trygghet och stabilitet. Hon bör under inga omständigheter utsättas för ytterligare separationer vilket skulle få en förödande inverkan på hennes personlighetsutveckling med irreparabla psykiska skador som följd och risk för utvecklande av psykisk ohälsa."

    Läkare, kurator och psykolog på BUP, uttalar sig med säkerhet om att Emma skulle få psykiska problem om hon fick återförenas med en eller båda sina föräldrar.

    Tredje barnpsykiatriska utredningen på en tredje barn- och ungdomspsykiatrisk klinik

    Emma inlagd fyra veckor, därav en vecka med mamman, en vecka med pappan, Emma fick gå tio gånger till en psykolog. Sex nya vuxna var med och utredde Emma och hennes föräldrar.

    "Den aggressivitet som kommer till uttryck är av anal sadistisk karaktär. Emmas sätt att relatera i en ostrukturerad situation utmärks fortfarande av tendens till distanslöshet. Hon tar mycket ansvar för relationen. Hon styr och ställer."

    Betyder alla dessa ord någonting? Vad i så fall? Är Emma både distanslös, ansvarstagande och styr och ställer? Vad betyder det i så fall att vara "distanslös"? Det är mycket oklart. Oklarheten ökar om vi läser vidare, jag citerar fortsättningen:

    "I en strukturerad situation svarar hon däremot upp mot det som begärs av henne på ett tillagsinställt sätt. Försvarsstrukturen är stel och bräcklig. Emma är således en normalbegåvad flicka, men med en skör personlighetsuppbyggnad. Hon kämpar med att upprätthålla kontroll och struktur. För fortsatt positiv utveckling är det av synnerligen stor vikt att Emma bereds varaktig relation med vuxna som har förmåga att skydda henne, samt förmåga att bekräfta och stötta hennes egna gränser."

    Mamman anses inte vare sig kunna eller vilja "skydda" sitt barn, med hänvisning till att hon sagt - och vid en stadsvandring tydligen visat - att Emma bör klara av lite farofyllda situationer. Under den tid Ann tilläts få ta hand om Emma finns inga uttalade farhågor för att hon inte förmådde skydda sitt barn.

    Psykologen dömer ut Emmas mamma till förmån för familjehemsföräldrarna (som får "professionell handledning" av BUP), jag citerar från sid 5:

    "Utifrån Emmas egen struktur samt observationerna i samband med samvaron med föräldrarna bedöms det som viktigt att Emmas fortsatta kontakt med föräldrarna äger rum utanför familjehemmet, men tillsammans med familjehemsföräldrarna. Umgängestillfällena bör vara korta, välstrukturerade och glesa."

    Att "det bedöms" enligt ovan (det är väl psykologen som gör denna bedömning?) kan på intet sätt motiveras med att det är det bästa för Emma.

    I denna utredning finns, liksom i de övriga två utredningarna, spekulativa och insinuerande anmärkningar. Ett exempel är läkaren som återger att Emma när hon undersökte henne i underlivet sa:
    'det gör ont i musen när du trycker där.' Detta ansåg läkaren vara anmärkningsvärt och skrev att hon under sina 20 års arbete med barn aldrig hört ett barn yttra sig på liknande sätt. Uttrycket som återges som något Emma, då 4 år skulle ha sagt, kan vara något Emma hört någon vuxen i hennes nya omgivning säga och som hon lärt sig och upprepar. Hennes mamma använde som nämnts ordet "pullan" som benämning för det som ovan kallats "musen."

    Undersökningen gjordes den 25 september 1995. Emma hade då varit tvångsplacerad i nästan två år - och om hon hade ont någonstans kan det inte ha något samband med hennes mamma - eller pappa. Däremot hade det varit relevant att utreda om någon i Emmas nya miljö gjort Emma illa.

    Observationerna av fosterföräldrarna och Emma är återgivna med positivt värdeladdade ord. Det framhålls att båda "hyser varma känslor för Emma." Det gör av materialet att döma Emmas föräldrar också, annars skulle de inte kämpa så hårt om att få behålla sitt barn - eller åtminstone få behålla en kontakt med sitt eget barn. Fostermamman har en uppfattning i saken vilken återges (sid 10, min kurs)

    "NN:s (fostermammans) grundinställning är att barn ska vara hos sina föräldrar men anser att när det gäller Emma bör hon få slippa, då hon farit illa och fått slita så hårt. NN har en förhoppning att Emma så småningom skall få en inre förmåga att kunna hålla sina personliga gränser. Hon uppfattar att besöken av föräldrarna stört Emmas utveckling därvidlag. "

    Fostermamman uttalar således att den flicka hon har vården om mot betalning bör få "slippa" kontakt med sin mamma. Denna inställning påverkar Emma på ett mycket negativt sätt. Men det tolkas av fostermamman och de experter som understödjer henne mot Emmas mamma - som att det är mamman som har en negativ inverkan på Emma.

    Ann kan ha uppträtt olämpligt, aggressivt och frånstötande gentemot olika hjälpare, myndighetspersoner, fosterföräldrar med flera. Detta kan emellertid inte förväxlas med hur hon i praktiken är som mamma till Emma.' Det sker emellertid genomgående, här exemplifierat med utdrag ur den sammanfattande bedömningen från den tredje utredningen:

    "Biologmoderns relation till Emma är påtagligt destruktiv. Biologmodern är oförmögen att skydda Emma mot faror. Vad värre är, biologmodern har en egen teoretisk idé om att Emma inte skall skyddas, att Emma far direkt illa av att skyddas./.../ Biologmodern måste hindras från att psykologiskt invadera familjehemmet. Ett ex på sådant invaderande är hennes underkännande av de skor familjehemmet köpt till Emma. Biologmoderns telefonsamtal till Emma måste helt upphöra. Varje sådant telefonsamtal innebär nämligen ett intrång på Emmas gränser, där hon måste kämpa för att freda sig mot moderns intrång."

    Ovan benämns en mors vilja att åtminstone få tala med sitt barn i telefon som "moderns intrång" som barnet måste "kämpa för att freda sig mot." Om de avlönade föräldrarna kunde svälja sin motvilja mot Emmas mamma och acceptera att Emma har ett behov av sin mamma skulle inte Emma behöva "kämpa för att freda sig mot moderns intrång."

    Länsrättens dom 9 december 1994

    Saken Beredande av vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

    Ur "domskäl"

    / ... /"Sjukhuset föreslog en dygnet-runt vård av Emma och Ann för observation och konkret avlastning samt motivationsarbete med modern. De rekommenderade även en vuxenpsykiatrisk bedömning av Ann. Sociala distriktsnämnden beslutade den 11 februari 1994 att inleda en utredning enligt 50 § socialtjänstlagen och att söka vidta åtgärder enligt sjukhusets bedömning. 1 ... /

    I slutet av mars tog Ann upp att hon önskade en kontaktfamilj. Då Ann framställde många reservationer i anslutning härtill bedömde sociala distriktsnämnden uppdraget som omöjligt. Dessutom bedömdes Ann ha så stora behov för egen del att en kontaktfamilj inte var en tillräcklig insats för Emma. Distriktsnämnden sökte därefter förmå Ann att placera Emma i familjehem."


    "Länsrätten gör följande bedömning
    Med hänsyn till vad som framkommit av utredningen om Ann Karlssons förhållanden och till den barnpsykiatriska utredning som X-sjukhuset företog under januari-februari 1994 rörande framför allt Anns och Emmas relation föreligger det sådana brister i omsorgen om Emma att det finns en påtaglig risk för att Emmas hälsa och utveckling kan komma att skadas. Emma är därigenom behov av vård.
    Fråga uppkommer då huruvida behövlig vård kan tillgodoses med samtycke av Ann Karlsson. Hon har tidigare medgetts hjälp i form av stödinsatser från socialförvaltningen, barnavårdscentralen och PBU. Insatser har dock inte visat sig tillräckliga. Länsrätten ifrågasätter inte Anns vilja att söka komma till rätta med sina förhållanden, men anser ändå med hänsyn till vad som framkommit i målet att frivilliga insatser inte kan anses tillräckliga. Förutsättningarna för LVU är därmed uppfyllda och sociala distriktsnämndens ansökan skall därmed bifallas."


    Dom i länsrätten den 7 maj 1996

    Saken Umgängesrätt enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

    "Distriktsnämnden beslutade den 14 februari 1996 att begränsa umgänget mellan Ann Karlsson och Emma till att ske en timme i månaden i neutral miljö med en tjänsteman närvarande. Ann Karlsson har överklagat beslutet och yrkat att hon medges umgängesrätt med sin dotter var fjärde vecka under fem timmar. Hon accepterar att en tjänsteman från socialtjänsten är närvarande vid besöken. Sociala distriktsnämnden har omprövat beslutet utan att ändra uppfattning."

    Överläkaren som förhörts refereras på följande sätt i domen:

    " XX är oerhört bekymrad för Emma. Flickan har blivit helt ödelagd under sina första levnadsår. Det är viktigt att hon undviker fortsatta kränkningar. Det finns risk att Emma kommer att få bestående men. Hon är oerhört sexuellt utagerande för att vara så liten och XX har aldrig tidigare träffat ett barn som så tydligt och öppet agerat ut ett sexuellt beteende. Den 6 mars berättade familjehemsmodern att Emma efter umgänget uppvisat psykotiska drag och onanerat. Hon är ett barn i riskzonen för psykisk sjukdom. Hon har fått störningar genom både arv och miljö. Ann Karlsson älskar sin dotter och Emma gillar sin mamma. Det skall därför finnas kvar ett umgänge. Emma är dock alltför skör just nu. Vid umgängestillfällena måste hon arbeta hårt på att behålla sin personlighet gentemot mamman. Ett umgänge utöver en timme en gång per månad skulle idag skada Emma."

    Länsrätten gjorde följande bedömning:

    " Mor och dotter har givits möjlighet till visst umgänge under tiden. För närvarande utgörs umgänget av en timme i månaden i neutral miljö i närvaro av en tjänsteman. Av Emma Karlssons reaktioner efter besökstillfällena framgår att dessa innebär en oerhörd påfrestning för henne. Både företrädare för socialtjänsten och barnpsykiatrin har dock gjort den bedömningen att ett visst umgänge mellan mor och dotter är viktigt. Mot bakgrund härav finner länsrätten att distriktsnämndens beslut är väl avvägt med hänsyn till vad Emma för närvarande orkar med.
    Även om ett utökat umgänge i familjehemmet, enligt Ann Karlssons önskan, kan bidra till att avdramatisera besöken finns det för närvarande inte skäl till annat umgänge än det som nämnden bestämt. Ann Karlssons överklagande skall därför lämnas utan bifall."


    Dom i kammarrätten den 3 juli 1996

    Saken Umgängesrätt enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

    "Anna Karlsson yrkar att hennes umgängesrätt med dottern Emma skall utökas till fem timmar var fjärde vecka. Till grund för sin talan anför hon att hon inte delar sociala distriktsnämnden och länsrättens bedömning att det föreligger en risk för att Emmas hälsa och utveckling äventyras om umgänget mellan henne och dottern utökas i yrkad omfattning.
    Sociala distriktsnämnden avstyrker bifall till överklagandet och anför bl.a. att kontakten med Ann Karlsson är påfrestande för Emma och att hon för närvarande inte klarar längre umgänge med Ann Karlsson än en timme i månaden. "

    Under Domskäl anförs:

    "Det antecknas att umgängesrätten av nämnden är bestämd till en timme per månad i neutral miljö med en socialtjänsteman närvarande.
    Nämnden har som skäl för sin inställning bl.a. anfört. Emma visar efter umgänget med föräldrarna ett mycket sexualiserat beteende, särskilt efter moderns besök. Detta gäller även de två umgängestillfällen Ann Karlsson haft med Emma efter länsrättens dom. Emma blir psykiskt trött, vilket yttrar sig i att hon förlorar 'kontakten med verkligheten särskilt efter faderns besök. Emma är glad när hon träffar modem och det är bättre att Ann Karlsson och Emma träffas än att umgänget upphör helt. Grunden för att umgängesrätten begränsats till en timme är att det är vad Emma orkar med på grund av sina reaktioner efter umgängestillfällena."

    Orsakssambandet som påstås gälla kan starkt ifrågasättas.

    Kammarrätten beslutade att Emma skulle få träffa sin mamma "tre timmar var fjärde vecka på i övrigt oförändrade villkor."

    Det påpekades att utredningen av Emmas reaktioner efter umgängestillfällena var bristfällig eftersom det endast var familjehemmets uppgifter.


    Dom i länsrätten den 21 mars 1997

    Saken Umgängesrätt enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

    "Dåvarande distriktsnämnden beslutade den 18 december 1996 att, med stöd av 14 § andra stycket 1. LVU, begränsa umgänget mellan Ann Karlsson och Emma till att ske utanför familjehemmet en timme åt gången, två gånger om året i närvaro av en tredje person samt familjehemsföräldrarna. Det beslutades att begränsningarna av umgänget även skulle gälla all form av telefonkontakt.
    Ann Karlsson har överklagat beslutet och yrkat att hon medges rätt till umgänge med sin dotter tre timmar var fjärde vecka samt att hon skall ha möjlighet att ringa cirka en gång per vecka."

    I domen hänvisas till den sammanfattande läkarbedömningen efter den senaste barnpsykiatriska utredningen. Jag citerar:

    "/ ... / Biologmoderns relation till Emma är påtagligt destruktiv. Biologmodern är oförmögen att skydda Emma mot faror. Vad värre är biologmodern har en egen teoretisk idé om att Emma inte skall skyddas, att Emma far direkt illa av att skyddas. Biologmodern saknar förmåga att se Emma som en egen individ. Hon ser sig själv och Emma som en enhet, beskriver att det finns 'osynliga band' mellan dem, och hon tillskriver Emma sina egna känslor och behov och till och med sina egna somatiska krämpor. I en sådan relation som den vi ser mellan biologmodern och Emma skulle Emma aldrig kunna utvecklas till en fungerande, psykiskt frisk vuxen.
    Vår gemensamma bedömning är således att Emma aldrig kan flytta tillbaka till biologmodern. Familjehemmet måste få mandat att fullt ut upprätthålla Emmas gränser. Det är nödvändigt att familjehemmet får vara psykologiska föräldrar också i realiteten. Biologmodern måste hindras från att psykologiskt invadera familjehemmet. Ett exempel på sådant invaderande är hennes underkännande av de skor familjehemmet köpt till Emma. Biologmoderns telefonsamtal till Emma måste helt upphöra. Varje sådant telefonsamtal innebär nämligen ett intrång på Emmas gränser, där hon måste kämpa för att freda sig mot moderns intrång."


    "Länsrätten gör följande bedömning

    Socialnämnden skall verka för att den som vårdas med stöd av LVU så långt som möjligt får behovet av umgänge med föräldrarna tillgodosett. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården får dock nämnden besluta om inskränkningar i umgänget.
    Det skall följaktligen göras en intresseavvägning mellan behovet av umgänge med föräldrarna och ändamålet med vården. I avvägningen är det barnets intresse som skall komma i första hand.
    Emma, som nu är fem år gammal, har under i stort sett hela sin levnad varit föremål för utredning inom socialtjänsten och barnpsykiatrin. barnpsykiatrisk utredning rörande henne har skett på X -sjukhuset 1994, på BUP i X-stad 1995 och nu senast i november 1996 på BUP i Y-stad. Den sammantagna barnpsykiatriska utredningen ger klart vid handen att Emma har ett behov av skydd mot psykiska påfrestningar. Vidare måste antas, på grundval av det senast avgivna utlåtandet, att Emmas psykiska hälsa utsätts för fara om inte kontakten med modern avsevärt begränsas.
    Inskränkningarna i umgänget, enligt det nu överklagade beslutet överensstämmer med rekommendationen i det senaste barnpsykiatriska utlåtandet. Vad Ann Karlsson anfört till stöd för sitt överklagande och vad som framkommit i övrigt utgör inte tillräckliga skäl att frångå det som sålunda, av barnpsykiatrisk expertis, bedömts vara nödvändigt för Emmas bästa. Överklagandet kan därför inte bifallas."

     

 

 

Legaliserade barnarov

Legaliserade barnarov

Av Lillemor Holmberg

 

 


Lillemor Holmberg var journalist Morgon-Bladet och har varit medarbetare i flera andra dagstidningar i landsorten och i huvudstaden. I Perspektiv har hon tidigare skrivit omdebatterade artiklar om poliopatienter ("Bedräglig barmhärtighet", nr 7 1956) om alkoholproblemet ("Krögaren Statens skamligheter", nr 3 i år). I den sistnämnda artikeln framförde hon tanken på ett fjällhotell för alkoholisthustrur, en tanke som nu förverkligats.

Artikeln nedan är tidigare publicerad i Perspektiv, Tidskrift för kulturdebatt, häfte 9. 1957. Årg. 8. November. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

legaliserade_barnarov

Lillemor Holmberg, anno 1957

 

 

Åtskilligt i vår socialvård förefaller att ha hjälparen i stället för den hjälpte till huvudperson. Vård och omhändertagande kan urarta till beskäftigt förmyndarskap, och detta är – enligt Lillemor Holmberg – vad som sker inom barnavården. Hon vänder sig särskilt mot att barnavårdsnämnderna kan genomdriva sin vilja genom att hämta barn med polis och redovisar ett upprörande sådant fall. Den nya barnavårdslagen, än så länge dessbättre endast ett sakkunnigutlåtande, sätter i de kommunala organens händer ökade maktmedel som ställer barn och föräldrar rättslösa. Detta förräderi mot hemmen måste förhindras! (Inledning av Perspektivs chefredaktör. Webbmasters anmärkning)

 

 

 

Åtta små syskon i Vetlanda har av polisen gång på gång släpats från sitt hem till ett barnhem, sedan barnen ideligen förtvivlat sprungit gråtande hem från barnhemmet till sina föräldrar. Barnavårdsnämnden framhärdar i att öva polisvåld mot barnen, även nar barnen upprepade gånger flyr hem i förtvivlan. Varför vaknade inte besinningen, tvivlet och omprövningen hos dessa myndigheter åtminstone andra gången barnen sprang hem? Förklaringen kan inte vara någon annan än att barnavårdsnämnden av prestigeskal måste få rätt. Även om kanske poliserna grät inombords över att behöva behandla små barn på delta hjärtlösa sätt, har de ingen rätt att vägra lyda order.

 

Den gällande barnavårdslagen av 1924 handlar ej sällan som om barnpsykologin vore oupptäckt och som om lagen skapats för att kunna ge utlopp åt ytligt förträffliga kommunalmäns perfektionsraseri, trångsynthet och översitteri. Dessa kommunernas förtroendemän sitter som husbönder på husagans tid och tuktar vem de har lust; allmänhetens insyn i deras förehavanden är nästan obefintlig, möjligheterna att överklaga mycket ringa.

 

Man blev därför mycket glad när i vintras ett förslag till en genomgripande ny barnavårdslag lades fram. Man tänkte att nu skall den gamla lagens grymheter äntligen undanröjas. I stället visar sig det nya lagförslaget vara sju resor värre än den gamla lagen. Enligt förslaget, bakom vilket som utredningsordförande står generaldirektör Ernst Bexelius och som huvudexpert byråchefen Göta Rosen, bör det stadgas att barnavårdsnämnderna mot föräldrarnas vilja skall ha rätt att med polismakt ta barnen ifrån dem oftare, tidigare och radikalare än nu, bara man anar skymten av ett missförhållande. Vetlandafallet och liknande händelser, som förut varit upprörande, outplånliga missgrepp, men dock relativa undantagsfall, skall alltså nu bli regel och lag.

Så här heter det bl. a. i betänkandet (s. 118):

 

Barnavårdskommittén anser, att en väsentlig orsak till att en hjälpande och skyddande eller rättande, tillräcklig insats från barnavårdsorganens sida ej sällan låtit alltför länge vänta på sig är att söka däri, att lagen uppställer alltför stränga villkor för ingripande.

 

Att rättssäkerheten är en allvarlig punkt i barnavårdslagen blundar man inte alldeles for. Man tanker dock inte förlyfta sig på uppgiften (sid. 132):

 

Anordningar och regler, som väsentligt främjar rättssäkerheten, måste genomföras, liven om de i viss man tynger verksamheten. – Uppenbart är emellertid, att förvaltningsverksamheten kan i hög grad hindras, om man går mycket långt i bemödanden att tillgodose den enskildes intresse av att i förvaltningsärende, som rör honom, få sin sak allsidigt utredd och sina synpunkter framlagda på bästa sätt, att få ärendet provat av myndighet med fullgod kompetens och på begäran omprövat i högre instans, att dessförinnan ej utsättas för verkställighet osv.

 

 

legaliserade_barnarov

 

Barmhärtighetsverk anno 1957

Motiveringen till barnavårdsnämndens ingripande i Vetlandafallet är denna:

Familjen består av far och mor, farmer och åtta minderåriga barn, det äldsta 13 år. Fadern försöker ta sig fram och försörja den stora familjen medelst tavel- och klockförsäljning. Han har flera gånger varit straffad för diverse skoj och bedrägerier, dock aldrig någonting allvarligt. Modern håller hemmet snyggt trots trångboddhet. Det mest graverande anses vara att en del personer ur enligt uppgift "Vetlandas undre värld" (Finns del verkligen en sådan i detta hyggliga samhälle?) har vistats då och då i hemmet. Barnen tycks emellertid inte ha tagit någon direkt skada. Det är i förebyggande syfte barnavårdsnämnden ingripit. Man anser det föreligga "risk för vanart". Alia åtta barnen är nu på barnhem – olika barnhem. Alia har hämtats med tvång av polisen.

 

Av barnavårdsnämndens ordförande – en välbeställd advokat – har jag med egna öron inhämtat följande beskrivning av det krig som rasar i orten sedan fem år tillbaka:

 

– Vi har haft ett förskräckligt sjå med denna familj. Vi försökte ta barnen ifrån dem redan 1952, men då sade länsstyrelsen ifrån och tyckte det kunde racka med att vi hjälpte och övervakade familjen. Det gjorde vi, men det har inte hjälpt. Nu har vi lyckats få alla åtta barnen på barnhem. Föräldrarna har hårdnackat stridit för att få barnen åter till sig och tagit högre myndigheter till hjälp, men nu har saken slutat uppe i Regeringsrätten, som har givit oss rätt att fora alla barnen till barnhem.

– Det har varit väldiga scener nar barnen skulle hämtas. Det har inte hjälpt med ett par poliser, utan sju, åtta stycken har fått hugga i, och landsfiskalen har varit med och jag själv också ibland. Någon gång har barnen lyckats slita sig och springa till skogs.

– Modern har alltid lyckats lista ut var vi placerat barnen, det tror jag hon skulle ta reda på även om vi skickade dem till Norrland! (Muntert skrockande.) De fem äldre barnen har rymt otaliga gånger, det har stått fem i stockholmspressen, men det förslår inte på långa väger. Särskilt de två äldsta har rymningslusta.

– Först fick modern veta var hennes barn fanns, och vi lät henne besöka dem. Men när hon bara försökte ta dem hem till sig, har vi va­rit tvungna att utfärda besöksförbud.  Vi var tvungna att göra det, för moderns uppträdande på barnhemmet fördärvade alldeles stämningen för de andra barnen på barnhemmet. Och barnhemsföreståndarinnan har haft ett förskräckligt besvär och lidit mycket.  Det har varit särskilt svårt att få bukt med den har familjen så stark som sammanhållningen är mellan alla familjemedlemmarna.   Barnen har verkat väldigt inbundna och tystlåtna och alltid tytt sig till sin familj och hållit ihop med den.

 

 

Denna sammansvetsade familj fick alltså inte leva sitt eget liv i förtrolighet sinsemellan. Att barnen var "väldigt inbundna och tystlåtna och tydde sig bara till sin familj", är ju rörande och borde vara den avgörande faktorn i hela historien. Barnen höll trots allt på sina föräldrar, förstod nog att fadern halkat in på farliga affärer för att lian måste skaffa mat till huset. Barnen ville då vara solidariska med föräldrarna, älskade dem i alla fall och ville skydda dem för grannar, som sällan brukar sky att hacka på dem som verkar litet konstiga och inte som andra. Därför teg barnen och verkade inbundna (när barnavårdsnämndens ordförande gjorde besök). Men ihop med mamma och pappa och farmor och syskonen kan de mycket väl ha varit frimodiga och harmoniska.

 

Barnavårdsnämndens ordförande yttrar sig om modern som om hon skulle klandras för att hon av moderskärlek stritt med nabbar och klor för sina åtta barn. För att det skulle vara lugn och ro på barnhemmet och för att skona barn-hemsföreståndarinnans nerver trasade man utan vidare sönder en förtvivlad moders själ. Och är det så egendomligt att barnen visade "rymningslusta" till sitt eget hem, där föräldrarna och far­mor väntade på att få krama om dem?

 

När blev det prejudikat på att föräldrar som begått brott inte skall få ha sina barn hos sig? Heter del inte att den som sonat sitt brott skall få börja om igen som en hedervärd medborgare? Kunde den här mannen få någon lust att söka sig ett hederligt arbete när han omyndigförklarats att ha hand om sina egna barn? Vad skulle han då sträva for? Åtta små tomma sängar skall denne man leva vidare på.

 

 

Polisstat eller folkhem?

Pa en försiktig fråga om barnen möjligtvis inte kunde tänkas ha tagit skada av att forslas bort av sju, åtta brottarstarka poliser, svarade mig barnavårdsnämndens ordförande: "Det tror jag inte, de har i alla fall inte gråtit." Så långt har det gått med dessa arma barn. De har blivit känslokalla, vingklippta, troligen för hela livet. Det var bara att svälja gråten, tårar tjänade ju ändå ingenting till. Mamma har ingen makt emot polisstaten.

 

Jag ville fråga barnavårdsnämndens ordföran­de: Hur kan man äta, hur kan man sova, hur kan man roa sig, hur kan man glädjas at sina egna anhöriga, när man vet, att det sitter åtta små barn på var sitt barnhem, avskurna från sina kara föräldrar, sin snälla farmor, utan att veta var alla syskonen är; åtta små plantor uppryckta med rötterna, slarvigt och bryskt omplanterade i ny, steril jord?

 

Den vanart som samhället ville skydda dessa barn ifrån är nu förmodligen ett faktum genom samhällets eget förvållande. De här barnen har för alltid fått sitt självförtroende knäckt, de skäms så de rodnar över hela kroppen för att grannarna sett att polisen kommit och tagit dem, de kommer hela sitt liv att hysa agg till polisstaten, till alla myndigheter. På barnhemmet blir de kuvade och rotlösa. Där måste det ju vara lugnt och tyst och i ordning, så att barnhemsföreståndarinnan inte blir förstörd i nerverna.

 

De här barnen kommer alltid att känna sig som de enda barn på jorden för vilka föräldrarna inte dog. De kommer aldrig att riktigt finna sig till rätta på en arbetsplats, de kan mycket väl bli hustruplågare och brottslingar av trots mot samhället. På detta sätt binder samhället ris åt sin egen rygg: Det sår våld och far sjufalt skörda våld. Man skams över att vi förhäver oss över totalitära stater, när man ser hur gestapovåld på detta sätt opåtalat kan frodas i vårt land under en barmhärtighetens, den sociala omvårdnadens snygga täckmantel.

 

I barnavårdsnämnderna härjar det hemska angivarsystemet, som vi känner frän diktaturstaterna: Vilken person som helst har bara att lyfta på luren och anonymt framföra en beskyllning mot en barnfamilj, så kan barnavårdsnämnden vara där med polis och riva barn från föräldrar för alltid. Angivaren behöver aldrig inför domstol stå för sina beskyllningar.

 

Vi ser här välfärdssamhällets avigsida: Föräld­rar som inte har kraft nog att nå upp till den önskliga standarden bestraffas som en fräck utmaning mot ordningen och en pinsam påminnelse om att välfärdssystemet inte är fullkomligt. Vilken raffinerad diktatorisk metod att bestraffa medborgare som inte uppfyller standardkravet: Man angriper deras sårbaraste punkt - familjebandet - genom att helt enkelt ta barnen ifrån dem med polismakt och aldrig ge dem barnen åter! Standard med tumskruv.

 

 

Barnen är statens egendom!

Livstidsstraff i Sverige är i allmänhet sällan mer än 15 år. Det finns dock ett verkligt livstidsstraff, som sträcker sig ända till graven, men det står inte i strafflagen utan i barnavårdslagen, där det tillåtes att barn kan tas ifrån föräldrar för hela livet.

 

Barn far inte sättas i fängelse, heter det. Men vad är våra barnhem annat än fängelser, när barn kan forslas mellan dem och sina egna hem som straffångar under polisuppsikt och jagas av polisen om de försöker gå hem till far och mor?

 

Ni observerar väl att det är staten, inte föräldrarna, som äger Sveriges barn! Folkhemmet fungerar så att barn skall kunna tas från sin familj och uppfostras ute i samhället. Det är sta­ten som råder över familjelyckan och delar ut den i lämpliga portioner. Ni tycker själv att er familj är rätt lycklig? Var inte så säker! Det dar begriper staten eller kommunerna mycket bättre. Tycker staten att er familj inte har tillracklig standard, kan den ta barnen ifrån er och ge dem som premium till ett i statens tycke präktigt och skötsamt och prudentligt barnlöst par, som ordentligt uppfyller standardkravet.

 

Vi är kanske inte så långt ifrån George Orwells skräcksamhälle "1984" som vi tror.

Jag menar inte här de goda och nödvändiga fosterhemmen. Det är ju underbart ätt det finns familjer, ofta mångbarnsfamiljer, som mot lag ersättning glatt öppnar sitt hem för föräldralösa, övergivna eller mycket misshandlade barn. Men där borde det sättas punkt, i fler fall skulle sta­ten inte tillhandahålla barn, ty då blir det människohandel. Det finns nämligen barnlösa par som betraktar barnlösheten som en svår brist i den välordnade, noggrant uppbyggda standard de omger sig med. Den brännande längtan efter barn och den absoluta oförmågan att förlika sig med sitt öde kan lätt urarta till begärelse efter sin nästas barn. Lagen får icke ge spelrum för att tillfredsstalla sådana människors krav på att få stjäla av andra människors familjelycka för att reparera sin egen.

 

 

Kommunalmännens rädsla

Som förmildrande omständighet - men absolut inte som ursäkt i fall som Vetlandahändelsen - må sägas, att det ju, med rätta, blir stort rabalder i pressen om det i någon kommun skulle uppdagas att nämnden inte ingripit i ett skriande missförhållande. De kommunala förtroendemännen blir lätt uppjagade av detta och beslutar att i deras kommun skall minsann inte minsta skönhetsfläck tolereras. Ängslan över att löpa risken att själv stå vid skampålen kan göra kommunalmannen förhärdad för den mänskliga sidan av fallet. Vad som måste eftersträvas i dessa tider är alltså att de kommunala organen väljer besinningsfulla män och kvinnor, som utan att snegla åt sin egen säkerhet och popularitet har moraliskt mod att stå för att de inte ingripit, om de själva innerst inne anser ingripande vara olämpligt eller omänskligt. Heder åt den kommunalman, som ifall han eller hon blir förebrådd, kan träda fram och säga: "Jag hade inte hjärta att göra det!"

 

Givetvis skall barnen försiktigt och för en tid tas ifrån föräldrar om uppenbar och skrämmande vanvård föreligger och barnen springer ifrån hemmet och söker skydd hos grannar. Men det borde under inga förhållanden få ske med polishandräckning, vare sig i sådana här fall eller när det gäller tvångshämtning av barn till skolan, frånskilda makars umgänge med sina barn eller förflyttningar mellan barns fosterhem och naturliga hem. Hjälper det inte med vänliga men bestämda upprepade anmaningar, med att skicka lärarinna, präst, kurator eller barnavårdslärarinna till föräldrarna, måste man ge sig till tåls tills föräldrarna kommit på andra tankar. Barnen kan ändå under inga förhållanden må sämre av att stanna ytterligare ett tag i sitt eget hem än av att rivas från föräldrarna med polis. Kan exempelvis skolpsykologerna vara nöjda med att ha polishämtade barn i skolan? Det måste ju omedelbart låsa sig med stavning och räkning för en liten 7-åring, som skräckslagen släpats till skolan av polis. Mjukt och försiktigt måste man föra barnen in i skolans värld, har vi lärt oss.

 

Att av alla möjliga idéer om arv och miljö börja sia om hur det skall gå för ett barn som växer upp i ett visst hem, är ett vanskligt företag för en utomstående, och att på sådana vaga grunder bryskt ingripa och rycka loss barnen, är ett brott mot privatlivets helgd och den personliga friheten.

 

Man tycks tro att barnen i ett hem där något olagligt förekommer mister förmågan att skilja på gott och ont. Men barn är klarsynta och känner instinktivt om pappa och mamma gör något dumt, de kan ha överseende härmed, men man skall inte tro att barnen fördenskull ursäktar föräldrarna. Men de känner om föräldrarna i stort sett vill dem väl, om de älskar sina barn. Och med sådana föräldrar blir barnen solidariska och har rätt att få vara del.

 

Barn från udda, ytligt sett olämpliga miljöer har sett livets goda och dåliga sidor i stark kontrast och kan bli mycket känsliga som vuxna när del gäller att avgöra vad som är fel och riktigt, och de kommer ofta att sky det dåliga. Omvänt kan barn från ytligt lugna, perfekta och harmoniska hem bli rätt likgiltiga för moraliska frågor, när de kommer ut ur den skyddande miljön frestas de lätt att av okynne och trots pröva på allt möjligt tvivelaktigt.

 

Mitt i en förslummad miljö kan det vara en varmhjärtad människa som älskar barnet och får det att trivas trots allt. Barnet rotar sig då i alla fall i denna "omöjliga" miljö. Som Ivar Lo-Johanssons mor uttryckte saken: "Man kan växa fel i rätt jord, och man kan växa rätt i fel jord." ("Journalistens".)

 

 

Barnets värld förborgad

I den ytligt slarviga miljön kan det hända att barnet finner en trygghet som vi utomstående inte kan ha en aning om och som ett ytligt fullkomligt hem kan döda. Den oordentliga modern kan ha ett tonfall som barnet älskar, den högröstade, häftige fadern en vekhet i sitt hjärta som barnet ömmar for. Det kan finnas en liten obetydlig födelsedagsritual i det hemmet, ett blomsterfönster, ett vackert sängtäcke, en barn-vänlighet, en huskatt, en syskonkärlek, en mormor som kommer på besök, en skolkamrat som är välkommen, en liten avskavd pall som barnet älskar att sitta på, en hemtrevlig lampa i köket, en benlös docka, en spännande soptunnegård, en snäll tant i mjölkaffären - allt möjligt smått och för oss skenbart obetydligt som kan göra att det barnet trots allt bars över vardagens svårigheter, trivs och lever ett rikt och fantastiskt liv, ett verkligt liv. Bara barnet får ha sin pappa och mamma ifred, som alla andra barn.

 

Jag vågar hävda att barnet inte tillnärmelsevis tar så stor skada av en eventuellt dålig uppfostran i sig själv som av att omgivningen ser ned på barnets föräldrar, så som blir fallet om barnavårdsnämnden griper in och rycker barnen från föräldrarna. Vi vet ju att det är just anstaltsbarnen, barnhemsbarnen, skyddshemsbarnen, även i många fall fosterhemsbarnen, som blir trasiga i ungdomen och lättast råkar ut för förvillelser. Och ändå fortsätter barnavårdsnämnderna med sina brutala ingripanden i människors hemliv. Samhället har missförstått sin hjälparuppgift, när det klåfingrigt plockar om människoliv at höger och vänster och kastar dem hit och dit från hem till anstalter och från anstalter till anstalter i stället för att låta människor vara ifred. Viktigt är givetvis att myndigheter ingriper, när de skall, men minst lika viktigt är det att inte ingripa när man inte skall.

 

Sänd genast hem de åtta stackars små vetlandasyskonen och bed dem och deras föräldrar och farmor om förlåtelse! Gottgöras kan samhällets grymma ingrepp aldrig.

 

 

Fallet Blomqvist: En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?

Av Jan Gillberg

 

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.

Ledare i Norrköpings Tidningar

 

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar

 

Ett hems undergång i folkhemmet

Av Lillemor Holmberg

 

Ett hems undergång i folkhemmet

Kommentar av Halvar G. F. Sundberg

 

 

Barnfängelser? I Sverige?

Av Siv Westerberg

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Låt oss inte hyckla om välfärdens svarta kapitel. Debattinlägg om Alva Myrdal

Debattinlägg angående Alva Myrdal

 

Låt oss inte hyckla om välfärdens svarta kapitel                      

Av "fritänkare och rättsmedveten"

 

 

I mars 2002 höll Uppsala Universitet en konferens om Alva Myrdal med anledning av 100 års dagen av hennes födelse. Den hade karaktären av en hyllningskonferens jfr konferensens hemsida på nätet (www.pcr.uu.se) där Alva Myrdal framställs som en modern tänkare, jämlikhetsivrare mm.

Däremot kan man inte läsa någon kritik mot hennes inställning till tvångssteriliseringar eller att hennes misslyckade familjepolitiska gärning lett till att både individers och familjers rättigheter satts ur spel till förmån för sociala myndigheters kontroll. Det är stötande att man framställer Alva Myrdal som en humanist och människorättsaktivist så här felaktigt och okritiskt . Man kunde vänta sig bättre av Uppsala Universitet i allmänhet och Institutionen för Fred och Konfliktforskning i synnerhet (vilka var konferensvärd).

NKMR brukar inte publicera artiklar med pseudonym. Av högst speciella skäl gör vi ett undantag för den här artikeln.

Artikeln är tidigare publicerad i Universitetstidningen ERGO nr 5, 2000. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Det har nyligen hållits en konferens om Alva Myrdal och det är minst sagt förvånande och  stötande att hon så okritiskt och onyanserat framställts som en humanist och människorättskämpe av stora mått. Det är bara att instämma i Fredrik Hardts debattinlägg i  Ergo nr 4, 2002 ”Tala ut om Alva Myrdals vilja till att sterilisera”. Alva Myrdal har till stor del varit med och format efterkrigstidens social- och familjepolitik som, på olika sätt, alltför ofta, har kränkt individers och familjers rättigheter. Det inbegriper alltifrån tvångssteriliseringar och långa tvångsinskrivningar på psykkliniker till felaktiga omhändertaganden av barn och därigenom av sociala myndigheter påtvingad splittring av sina familjer m.m. För alla dessa människor som blivit drabbade framstår konferensens beskrivning av Alva Myrdal som ett slag i ansiktet då deras mänskliga rättigheter har kränkts på ett brutalt sätt. Staten och sociala myndigheter har varit allsmäktiga uttolkare av hur inriktningen på det privata livet skulle utformas för att dana goda kollektiva samhällsmedborgare. I denna iver har man brustit i respekt för människors och familjers integritet och rättighet att skilja sig från mängden. Om medborgare inte låtit sig vallas in i denna social-totalitära fålla har det många gånger fått tragiska konsekvenser för de enskilda. Ett exempel på detta är att allt fler fall har drivits till Europadomstolen i Strasbourg där Sverige har fällts för att inte respektera den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Vi har i denna domstol bl.a. utmärkt oss för att lättvindigt och på felaktiga grunder tvångsomhändertagit barn och splittrat familjer. Många beslutsfattare i socialnämnder och övrig personal på olika socialförvaltningar runt om i landet, som skall handlägga dessa frågor, är inte tillräckligt insatta i europakonventionen eller övriga internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat och ratificerat. Konsekvensen blir då en oförmåga att implementera dessa konventioners intentioner i det dagliga arbetet på förvaltningarna. I Alva Myrdals och socialdemokratins  doktriner, är den svenska sociala välfärdsmodellen den bästa av världar. Arbetarrörelsen borde på allvar ifrågasätta denna doktrin, främst p.g.a. att det är deras egna som kränkningarna huvudsakligen drabbar. Nu var konferensen dock inte ett socialdemokratiskt verk om en av sina portalfigurer, utan hölls på Uppsala Universitet och man kunde förväntat sig en mer allsidig och kritisk granskning av Alva Myrdal. Den svenska välfärdsmodellen har sina svarta kapitel och nämnda delar av social- och familjepolitiken är tyvärr exempel härpå. Låt oss inte hyckla om detta.

 

 

Angreppen på familjen

 

Svensk familjepolitik en väg mot totalitarism. Intervju med Lennart Hane 

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse till justitieministern och socialministern angående skadestånd för LVU-offren.

Tvångssterilisering i går - Tvångsomhändertagande i dag

Fortsättningen på tvångssteriliseringarna

 

Tvångssterilisering/Tvångsomhändertagande

 

Tillbaka till Artiklar

 

.

 

 

 

 

 

Lansstyrelsen_kalmar_beslut_vastrumsgarden

LÄNSSTYRELSEN             BESLUT                                  1 (1)
KALMAR LÄN                    2004-02-06                             709-1041-04

                                                           

 

Nordiska Kommittén for Mänskliga Rättigheter

Ströms väg 37

424 71 Olofstorp

 

 

 

 

Angående Er begäran om utredning.

 

Länsstyrelsen erhöll 2004-01-21 Er begäran om utredning "... om i vilken omfattning andra barn och föräldrar som utretts och/eller vårdats på Västrumsgärden lidit skada genom felaktiga psykologbedömningar eller osakliga framställningar i utredningar". Ni. begär att i synnerhet två utredningar på namngivna personer skall granskas.

 

Er begäran har registrerats med ovannämnt diarienummer.

 

Länsstyrelsen har ett pågående tillsynsärende som avser dels uppföljning av förhållandena efter den kritik Länsstyrelsen tidigare uttalat gentemot Västrumsgården, dels som följd av Socialstyrelsens beslut rörande den av Er nämnde psykologen. Mot denna bakgrund och då de två utredningar som Ni nämner är jämförelsevis gamla (minst två år), ämnar Länsstyrelsen inte företa någon särskild åtgärd med anledning av Er skrivelse.

 

Ärendet avslutas.

 

Stig Lindahl

Socialdirektör                                                         Kennert Jansson

 

 

 

 

 

                                                                             

________________________________________________________________________

Postadress                Besöksadress            Telefon                      Telefax                        E-post

391 86 Kalmar       Malmbrogatan 6    Växel 0480-820 00     0480-82275                 Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

                                                                                                                                        www.h.lst.se          

 

 

 

Tillbaka till anmälningar & beslut

 

Länsstyrelsen JO-anmäls

 

  • Länsstyrelsen JO-anmäls

    Av Catarina Saha

      

Catarina Saha är journalist på Västerbottens Kuriren. Artikeln är tidigare publicerad i VK den 25 januari 1997. Den ingår i en serie artiklar av samma författare som inleddes den 20 januari 1997. Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Nu JO-anmäls länsstyrelsen av pappan i den vårdnadstvist som VK tidigare berättat om. Länsstyrelsens socialkonsulent har gett socialtjänsten i Umeå allvarlig kritik för hur de hanterat de fyra barnen. Pappans kritik mot utredningen är hård. - Utredningen är tendensiös och innehåller subjektiva bedömningar som knappast kan försvaras, skriver han i anmälan.

    VK har tidigare redogjort för den kritik som socialtjänsten i Umeå får av länsstyrelsens sociala enhet. På mammans begäran har socialkonsulenten granskat hur den kommunala socialtjänsten har skött vårdnadsutredningen om de fyra barnen, alla under nio år. På flera punkter har socialkonsulenten konstaterat brister i handläggningen.

    Under tre dagar denna vecka har vårdnadstvisten pågått i hovrätten. Pappans advokat är Olof Rehman. Rehman har tidigare kritiserat länsstyrelsens granskning, som han anser vara oskicklig och partisk.

     

    "En inlaga"

    Nu har pappan JO-anmält länsstyrelsen. I sin anmälan säger han att utredarens slutsats är ett allvarligt hot mot rättsäkerheten.

    - I sitt klandervärda skick är länsstyrelsens beslut en inlaga till hovrätten, skriver pappan.

    På torsdagen avslutades förhandlingen om vårdnaden för de fyra barnen. Hovrätten meddelar sin dom om två veckor.

     

    Familjetvist leder till granskning

    Inte någon engångsföreteelse

    "Många har missuppfattat sin funktion"

    Socialen vägrade lyssna

    "Oskickligt och partiskt"

    Kritiken ny för Länsstyrelsen

    Åklagare misstänks ha begått tjänstefel

    Tillbaka till Artikelindex

LÄNKAR

Länkar


Lagboken

Norsk Lovdata

Konvensjon om beskyttelse av menneskerettighetene og de grunnleggende friheter (Den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna) (norsk text, pdf)

The European Court of Human Rights

EG-Domstolen

United Nations

UN Declaration of Human Rights

UN Convention on the Rights of the Child

UNICEF

 UN Committee on the Rights of the Child

The International Criminal Court

Human Rights organizations & Resources

Institutet för Offentlig och Internationell Rätt - IOIR

World Congress of Families

Norges offentlige utredninger - NOU 2000: 12
Barnevernet i Norge
Tilstandsvurderinger, nye perspektiver og forslag til reformer

Socialstyrelsen

Tidskrift för rätt och rättssäkerhet

Samtidsmagasinet Salt

 Stiftelsen för Rättspsykologi

 Utredningsmetodiska forskningsenheten, Högskolan i Örebro

 M.A.M.A. Mothers against Munchausen Allegations

 Infodienst Kindeswegnahme

NGO Family Voice - World Family Policy Center

 Perheen Suojelun Keskusliitto - PESUE

 Nasjonal Støttegruppe Mot Falske Incestanklager

 Lifting the Veil: Examining the Child Welfare, Foster Care and Juvenile Justice Systems

   Native Net - Abduction of Australian Aboriginal children

   Bringing them home: The 'Stolen Children' report - Abduction of Australian Aboriginal children

Under Siege - The Indian Child Welfare Act of 1978

Policy Statement - The Placement of American Indian Children - The Need for Change

   OMCT - World Organisation against Torture

  Friends of the Family

  Docent Bo Edvardsson - Utredningsmetodiska forskningsenhet vid Högskolan i Örebro

C P S-Watch. Watching Our Nation's Child Protection Agencies & Workers

Fight CPS and Win

Save your Children

Victims of Child Abuse - Agency Abuse - Judicial Abuse

Sos - Fosternet

Foster Survivor - My Experience

 Accused

 Rettsnorge

Kafka-debat

Borger-debat

Join-Hands. Child abuse. Accountability for all who abuse children

Government Child Theft.com

National Outrage of stealing children for money

Bench Tree - Grandparents' protest against CPS

De nye bedsteforældre - en græsrodsbevægelse

False Allegations - False Accusations - Recovered Memories

British False Memory Society

 A Voice For Children

 Massachusetts News

Government Abuse of Citizens - Children on slabs

Government Abuse of Citizens - Real Facts about the Foster Care System

The Urban Institute

FamiliesLost 

 Werme Family Home Page - Tricks of the trade

Children Deserve Protection, Not Orwellian Laws/Procedures_

Hanne og Hans Tvangsfjernet af Middelfart Kommune den 25.08.1999

  For Families and Children

 Tvangsfjernelse

"Tvangsfjernelser"

En mors kamp

Babies stolen by Florida's DCF

Tore på sporet

Spårlöst försvunnen

AFAF98 - Aktionsgruppen för Falskt Anklagade Fäder

Coalition for the Restoration of Parental Rights 

 Reuniting Birth Families - Sandy Musser's Homepage

GhostDancer's Anti-Adoption Pages

  Pacific Justice Institute

Child Abuse and Child Protection Family Law Reform

Hvorfor må jeg ikke komme hjem

Forum för Familjer mot Falska Incestminnen

De Frie Rebeller FPS

Børnenes Stemme

We the Disabled Parents

 Adoption Australia - Origin Inc. Supporting People Separated by Adoption

 Committee of Inquiry Report on the practices of social workers and health care workers, December 2000.
(See Committees - Reports - Social Issues Standing Committee)

 UGE-AVISEN

 L-I-N-K-S
URLs of webpages exposing child `protective` system practices

After Foster Care

 ChildrenTaken.com Daily News

 Don't take our Kids

The Little Rascals Ritual Abuse case of Edenton, North Carolina

Neal Feldman: The Truth About Children's Protective Services

Miss Click: The Right To Know

Child Rescue - Canada

  Abolish Adoption - A Petition

 DSS Dirty Tricks

 Free ASHLEIGH - Extra Love Tributes

Centre d’Études, de Documentation, d’Information et d’Action Sociales

Mormorsupproret

Stadig flere børn i Danmark bliver fjernet fra forældrene
(Dette er et innlegg som består av en film, som blir automatisk ned-lastet når du klikker deg inn på adressen.)

Corporal Punishment of Children - Research Site

National Coalition for Child Protection Reform

Families First

Destinies ) child

Støtteforeningen For Mishandlete Barn

CPS Abuses

Blundering social workers

Oregon Family Rights

Fight For Kids

R.W. Nicholson & Associates ­- DEDICATED TO

All children who have been or will be abused and exploited because of bureaucratic deception, corruption and cover-up!

 

Alliance for Human Research Protection

 

Radio Notabene

 

SorgGruppen ”SMIL”

 

J.A.I.L. - Judicial Accountability Initiative Law - Jail4judges 

Richard Webster's Home Page

 

Aboriginal Family Support Services Inc 

National Committee of Grandparents For Children's Rights

Stop Bad Therapy 

Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid  

Barnas Rett

 

Föräldra Alienations Syndrom / Parental Alienation Syndrome - PAS

THE VOICE OF THE CHILDREN
Family Advocacy Center - Advocating for Families involved with Child Protective Services Agencies

Forum for Menn og Omsorg (FMO)

Dansk Nytid - Sagen om Carl

 Psykologi og Sakkyndige. . . . . i relasjon til barn og foreldre 

SamfunnsMagasinet

Inquisition 21st Century

Bryn Melyn Group Foundation - Mission

Familiesforjustice

Arild Holtas hjemmeside

Joar Tranøy's WebSide
 
Håkan Erikssons hemsida 

Help stop Parental Alienation Syndrome - PAS

DSM

Canada Court Watch

RÄTT

"birth-" Mothers Exploited By Adoption

Rättspsykologi. Nils Wiklunds hemsida

Jan Arlebrinks hemsida

Børnepsykologisk Rådgivning

Foreningen Godhavnsdrengene

Family Rights Coalition of Michigan

Family Integrity

Family Integrity blogspot

Family Education Trust

Family First

The Sally Clark site

Innocent Angela Cannings

Sivorg

Jeffrey Baldwin Memorial Site

Felicia

New Zealand Centre for Political Research

Ord Mot Ord - Aktivisterna

Sexchikane i Thy

 Forced Adoption

RescueMyKids

Fassit UK - The Families and Social Services Information Team

The Tragic Adoption Legacy of  Tony Blair

Med Juridisk Humanism - Anders Agells hemsida

World Peace Foundation

Foreningen Far til Støtte for Børn og Forældre 

The Grandparents' Association

Hemmaföräldrar - nättidningen för dig som vill vara hemma länge med dina barn

Grandparents Apart UK

In Memory of Children Protected to Death by CPS

Human Rights Alert - Norway - HRA-N

Ordskap

Pappa-Barn-Kristianstad

Endeavour Forum

Alliansen - Fight the Future FTF

 Barnevernsadvokat


SoS Quebec - A Children's Gulag

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter