Landskrona kommun vill omhänderta 14-årig pojke

Landskrona kommun vill omhänderta 14-årig pojke
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand



 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 

 


Tidigare i år ville Landskrona kommun omhänderta en 14-årig utländsk pojke enligt LVU. Kraftfulla insatser i hemmet räcker, menar länsrättens majoritet i domen som meddelades den 17 juli 2005. Två nämndemän ville bifalla socialnämndens beslut. Socialnämnden accepterar inte att domen i länsrätten gick dem emot och har överklagat domen till kammarrätten i Göteborg.

Den 14-åriga pojken, som anses ha en utvecklingsstörning, har sängvätningsproblem. Varken han själv eller modern anses klara av att sköta hans hygien. Modern uppger själv att barnen i familjen står för städning och inköp samt att de också hämtar socialbidraget.

Pojken omhändertogs under en vecka under våren när socialnämnden gjorde bedömningen att modern hade så dålig verklighetsuppfattning att barnen fick ta hand om henne.

 

Modern uppger att hon helt tappat förtroendet för socialnämnden efter ingripandet.

Länsrätten konstaterar i sin dom att pojkens mor visserligen har stora problem med att ta hand om honom i det nya landet, men att det bör kunna kompenseras med kraftiga stödinsatser i hemmet. Föräldrarna är skilda så pojken bor tillsammans med sina syskon och sin mor.

 

Länsrätten konstaterar att det finns flera brister i hemmiljön, framför allt i fråga om hygien, struktur och insikt från moderns sida i sonens speciella behov, men anser likväl att stödinsatser i hemmet torde vara tillräckliga.

Länsrätten delade inte socialnämndens uppfattning om att problemen skulle vara allvarliga nog för att motivera ett ingripande enligt LVU. Pojken har inga dokumenterade skador av sitt boende i hemmet med modern och en placering vore en oproportionerlig åtgärd, menar länsrätten. Kraftfulla stödinsatser i hemmet är vad som behövs, anser länsrättens majoritet. Socialnämnden menar att just detta prövats utan framgång eftersom modern inte vill ta emot hjälp. Länsrätten invänder att de intellektuella och språkliga begränsningar som modern har medför att det inte står klart om hon medvetet tackat nej till insatserna.

I överklagandet till kammarrätten skriver socialnämnden att modern under ett och ett halvt års tid har haft stöd av socionom i behandlingsgruppen och att tolk använts. Socialnämnden motiverar sin överklagan bl. a med att försök till stödåtgärder i hemmet provats utan framgång. Modern vill inte ha någon kontakt med familjeenheten och därför menar socialnämnden att frivilliga insatser är verkningslösa.

 

 

******

 

 

Det är inte ovanligt att det uppstår stora motsättningar mellan socialtjänstens personal och föräldrarna då myndigheterna vill använda tvångsåtgärder i stället för frivilliga insatser. För att förhindra motsättningar är det viktigt att socialtjänstens personal följer lagens bokstav och intentioner - som ju anges vara samarbete med den unge och hans vårdnadshavare. Det är därför mycket viktigt att socialtjänstens personal inte tar till onödigt kränkande och ingripande åtgärder, även då det är fråga om tvångsomhändertagande, vare sig det rör sig om svenska familjer eller invandrarfamiljer.

 

Länsrättens beslut i fallet med den 14-åriga pojken står i bjärt kontrast med fallet med sjubarnsfamiljen i Kågeröd i Svalövs kommun. I det senare fallet har länsrätten bifallit socialtjänstens beslutat om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av de sju syskonen trots att modern inte hade varit anklagad för vare sig misskötsel eller misshandel av sina barn och fadern hade blivit frikänd i brottmålet gällande "grov fridskränkning" av sina äldre barn.

 

NKMR gratulerar den kvinnliga domaren i länsrätten i Skåne län och den manliga nämndemannen till en dom baserad på sunt förnuft och medmänsklighet.

 

 


Budgetunderskott i Svalövs kommun

 

Personliga erfarenheter av rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna

Av Mats Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Lagtexten_lvu

 

 

  • LVU

    Lag (1990: 52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

    Prop. 1989/90:28, SoU 15.

    Inledande bestämmelse

    1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620).

    Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård ej kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när han fyllt 15 år, av honom själv.

    Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.

    Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§.

     

    Beredande av vård

    2 § Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

    3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

    4 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.
    Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna.

    5 § Rättens beslut om vård upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

     

    Omedelbart omhändertagande

    6 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart skall omhändertas, om 1. Det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag, och
    2. rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.
    Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhändertagande. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
    När socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, får även rätten besluta att den unge omedelbart skall omhändertas.

    7 § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendet lämnas till rätten.
    Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, skall prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten. Om beslutet inte har underställts länsrätten inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet. Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att nämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, skall beslutet underställas den rätt som prövar frågan om vård. Därvid gäller bestämmelserna i första - tredje styckena.

    8 § Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas vård med stöd av denna lag. Länsrätten får medge förlängning av denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

    9 § Ett omedelbart omhändertagande upphör
    1. om ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i 8 § och inte heller förlängning av tiden har begärts, eller
    2. när rätten avgör frågan om vård.
    Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte verkställas om den unge är häktad.
    Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, skall socialnämnden besluta att detta genast skall upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om vård med stöd av lagen.


    Vården

    10 § Vården skall anses påbörjad när den unge på grund av ett beslut om omedelbart omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt eget hem.
    För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1980:620) och föreskrifterna i 11 - 20 §§.

    11 § Socialnämnden bestämmer hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.
    Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.
    Om nämndens beslut enligt första eller andra stycket inte kan avvaktas, får ordföranden eller någon annan som nämnden har förordnat besluta i frågan. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
    Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

    12 § För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem.
    Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som avses i första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem. Lag 1993:2, som trätt i kraft l juli s.å och innehåller:

     

     

     

Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer

 

 

  • Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer

    Av Lennart Hane, Advokat, Stockholm.

     

 Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 19 juli 1996. Debatten hade initierats av Anita Ankarcrona. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • För Vilken gång den offentliga debatten uppmärksammar övergreppen mot föräldrar och barn genom onödiga tvångsomhändertaganden vet jag inte.

    Den mest uppmärksammade artikeln publicerades i Der Spiegel nr 31 1983 med rubriken "'Kindergulag' im socialstaat Schweden". Den mycket initierade artikeln omfattade sju sidor och fokuserade uppmärksamheten på allsmäktiga socialarbetare som med våld tog barnen från deras föräldrar för att ge dem statlig omsorg och mynnade ut i förhoppningen att föräldrarnas vädjanden till Europakommissionen i Strasbourg skulle leda till bättre ordning. Framgångarna i Strasbourg ledde till en del lagändringar, tyvärr av väsentligen formell men faktiskt av vilseledande kosmetisk natur.

     

    Utan praktisk verkan

    Med oseriös lagstiftning menar jag i detta sammanhang lagändringar som i debatten kan påstås ge förstärkningar av rättssäkerheten men som i den praktiska tillämpningen är verkningslösa. Enligt § 1 LVU skulle vård beredas den unge om brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. År 1990 ändrades lagen med följande nya text. "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas" (§2).

    Det s k farerekvisitet hade ersatts med uttrycket påtaglig risk som för den oinitierade i en vilseledande debatt kan ge sken av att en förskjutning av kriterierna för omhändertagandena skett i en för föräldrarna och familjen förmånlig riktning. I "Översyn av LVU Betänkande av särskild utredare" (justitierådet Tor Sverne) vilket låg till grund för lagändringarna uttalas på sid 73: "Den föreslagna ändringen i ordvalet när det gäller grundförutsättningen för ett omhändertagande för vård skulle möjligen språkligt sett kunna uppfattas som en skärpning i förhållande till nuvarande ordning. Enligt min mening innebär emellertid ändringen i praktiken icke någon skärpning."

    Synbarligen en tragikomisk insats i en viktig rättssäkerhetsfråga. Vad som gör barn och föräldrar rättslösa år framför allt lagtextens ... något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges utveckling skadas. Det är dessa vidlyftiga definitioner som öppnar för socialbyråkratins psykologer att lämna prognoser över barnens utveckling vilka domstolarna tyvärr ofta och aningslöst köper.

    Ett hopp om en möjlig förbättring för familjernas rättsskydd uppträder numera i den debatt som förts om psykologernas och psykologins olyckliga roll som uttolkare av pseudobevisningen i de många häxprocesser där oskyldiga fäder döms till långvariga fängelsestraff väsentligen med enda stöd av psykologernas tolkningar av de av dem själva lanserade pseudoindicierna. Det är nämligen amma bristfälliga underlag för prognoserna när det gäller omhändertagande av barn som i bevisföringen över sexualbrotten.

    Faktiskt är det försörjningsläget för den stora socialarbetararmén och av dem försörjda konsulter eller underentreprenörer i och för samt kring barnomhändertagandena som hindrar önskvärda lagändringar. Annars vore det lätt att i lagen inskriva fungerande rättssäkerhetskriterier som enkelt skulle möjliggöra åtminstone fördomstolarna att snabbt stoppa övergreppen.

     

    Naturvidriga prognoser

    För det första borde fastslås att endast i de fall föräldrarna inte klarar av omvårdnaden av sina barn kan omhändertagande komma ifråga. För det andra kunde toleransen därvid tänjas genom effektiva hjälpåtgärder för familjen.

    Lagtexten kunde med fördel användas som den nu är utom att ordet utveckling utmönstrades. Möjligen i förening med ett uttalande i lagändringsmotiven att psykologutlåtande enbart får åberopas av föräldrar som står inför hotet att få sina barn omhändertagna.

    Det torde stå klart för envar av oss att prognoser beträffande ett barns utveckling är fullständigt ogörliga för att inte säga naturvidriga. Barnet utvecklas i sin egen takt till och med under frånstötande miljöförhållanden.

    En annan angelägen lagändring är att när ett barn måste omhändertas så skall barnet i första hand placeras hos barnet närstående (far- eller morföräldrar etc). Härmed skulle barnet även när föräldrarna sviktar komma i åtnjutande av den kärlek som ju är så lätt att få inom familjen och som där kostar så lite.

    Den avgörande olyckan med dessa lag ändringar är att socialbyråkratin skulle berövas all makt och få betydligt färre arbetsuppgifter men också tvingas till kompetenta lösningar med i slutänden relativt lätthanterliga bevisfrågor för domstolen.

     

    Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft

    LVU måste bli tydligare

    Socialtjänsten skönmålar

    Rättssäkerhet eller psykologi?

    Tillbaka till Artikelindex

    Till Pågående rättsfall

    Till Artikelarkiv

Lagstiftarens_intentioner_vid_lvu_av_rune_torwald

 

  • Lagstiftarens intentioner beträffande LVU - har det slagit rätt ?

    Föredrag vid NKMR's symposium den 12 juni 1998

    Av Rune Torwald.

Rune Torwald är fd riksdagsman och farfar.

 

  • Jag slutade min aktiva medverkan i Riksdagens lagstiftning 1985 efter 15 år, men tror mig ändå ha en viss uppfattning om lagstiftarnas (politikernas) intentioner, så som de framgår av dels 6 Kap Föräldrabalken och dels Lag (1990:52) om vård av unga (LVU) eftersom jag även några år i slutet av 1980-talet suttit med i Länsrätten och bedömt några mål.

    Låt mig inledningsvis översiktligt återge de svenska lagtexterna i förut angivna lag avseende Föräldrabalken:

    1§ Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har förordnat vårdnad till annan.

    6 a § Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall avseende särskilt fästas vid barnens behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

    och i avseende på LVU:

    1§ Insatser skall ges i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare (grundregel) (om den unge är under 15 år, även utan hans samtycke) .

    2 § För undantag krävs "påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling". (Jag bortser då från unga drogmissbrukare).

    6-9 §§ Ordförandebeslut i Socialnämnd skall inom en vecka anmälas till Länsrätt och där behandlas inom nästkommande vecka. Inom fyra veckor från omhändertagandet skall ärendet omprövas. Så snart som det är uppenbart, att det inte längre finns skäl för omhändertagande, skall detta upphöra.

    11§ Vården skall alltid inledas utanför den unges eget hem (ex-vis på ungdomshem).

    21§ Anges reglerna för värdens avslutande.

    Mot denna bakgrund kan jag inte finna annat än att lagstiftaren verkligen ansträngt sig att skydda barnet/ungdomen och respektera föräldrarnas inflytande på situationen.

    Men hur kan det då komma sig, att både jag - och uppenbarligen även ni - tycker att det då och då blir helt fel i den praktiska tillämpningen. Jo, kanske därför att man inte beaktar Västgötalagens konstaterande på 1200-talet: "Bättre god domare, än god lag!"

    Enligt min uppfattning blir det många gånger problem (fel) av bl a följande skäl:

    a/ tjänstemän på skilda nivåer har en övertro på lagens bokstav och förbiser vad som angetts i förarbetena,

    b/ partiska utredningar baserad på utredarens från början instinktiva uppfattning om skuld etc och därför finner det onödigt att lyssna på eller kontakta t o m föräldrar och nära anhöriga med god kännedom om det barn/den familj etc som är föremål för utredning,

    c/ obenägenhet att lyssna på politiker/lekmän med stor egen personlig erfarenheter av aktuella spörsmål. Jag känner till fall där kontrollinstanser velat utdöma viten, därför att nämndledamöternas majoritet inte velat omedelbart vidta de åtgärder, som den föredragamde tjänstemannen (ogift, utan egna barn) föreslagit. Men, de krånglande politikerna utgjordes förstås av lågstatuskvinnor, dvs s k hemmafruar i 50-årsåldern med mångårig erfarenhet av barnuppfostran etc, som i det aktuella fallet betvivlade att ett omhändertagande skulle vara till barnets bästa.

    Jag skulle vilja referera till ett fall där jag tillsammans med familjeterapeuten Berit Nilsson från Stockholm kommit att bli ganska djupt engagerad tillsammans med den aktuella församlingens kyrkoherde Gunnar Kampe.

    På mycket svaga grunder hävdade utredande socialtjänstemän att det förelåg bevis för att en styvfar skulle ha gjort sig skyldig till incest med ett äldre halvsyskon till sina egna barn med sin dåvarande hustru.

    Vi har full förståelse för att en sådan misstanke krävde snabba och radikala åtgärder. Mot detta reagerade inte heller mannen men när polisutredningen klarlade att man inte funnit skäl för åtal, släpptes han.

    Hustrun uppmanades att skilja sig från mannen, söka ny bostad mm, om hon inte skulle gå miste om vårdnaden av sina tre barn med den här aktuelle maken. Hon hade redan fråntagits vårdnaden av sina två äldsta flickor och denna överflyttades på den make hon några år tidigare skilt sig från.

    Mamman ansåg att det inte framkommit något, som stödde misstanken om incest från den nuvarande makens sida, och som alltså var fader till de tre yngsta barnen i familjen, varför hon begärde, att man skulle återkalla beslutat om tvångsomhändertagande av de två äldsta flickorna, eftersom dessa saknade sin mamma liksom mamman dem.

    Men här blev det tvärstopp utan närmare motivering.

    Berit och jag, och sedan kyrkoherden och jag dels var för sig och dels tillsammans har på olika sätt försökt pressa Socialnämnden att medverka till en återförening av familjen, eftersom vi inte har stött på något som talar till nackdel för den misstänkte styvfadern.

    Vi har bl a noterat att vare sig utredande tjänstemän eller socialnämndsledamöterna har träffat mannen i fråga. Inte heller har man velat ta kontakt med en socialsekreterare i en annan förvaltning, som vid den aktuella tidpunkten bodde grannar med den drabbade familjen och gav familjen de bästa vitsord. Samma gäller morföräldrar och en moster. Inte finns det rimlig anledning att tro att de skulle vilja att en person misstänkt för incest skulle få bo samman med de två styvbarnen. Till dags dato har vi inte lyckats få till stånd en omprövning baserad på förhör med tidigare ej hörda personer, något som naturligtvis är till stor nackdel för hela familjen men främst de två äldsta flickorna, som går miste om en "nära kontakt med sin mamma". Kyrkoherden och jag kämpar vidare - och hoppas på en lycklig lösning inom en inte alltför avlägsen framtid.

    Jag slutar här - men finns det några frågor, så är jag beredd svara efter bästa förmåga!

     

    Till Rapporter

    Till Program för symposiet

    Till En utlandssvensks syn på LVU

    Till Pågående rättsfall

    Tillbaka till Artikelindex

Lagen om tvångsomhändertagande, och dess tillämpning, behöver reformeras

LAGEN OM TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE, OCH DESS TILLÄMPNING, BEHÖVER REFORMERAS

Av Anders Bergkvist, Fil.Dr. i Biofysik

 

Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn", infört den 15 januari 2003.

 

 

 

Anders Bergkvist är Fil.Dr. i Biofysik vid Harvard Medical School.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 28 januari 2003. Den ingår i en serie artiklar om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn som inleddes den 9 januari 2003.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

I samband med debatten som uppkom efter Uppdrag Gransknings program om Oskarshamnsfallet hörde jag talas om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Jag är alltså ingen representant för dem. Jag måste ändå säga att jag håller med om de åsikter som de presenterar.

 

Jag tror vi alla är överens om att frågan om tvångsomhändertagande av barn är en oerhört känslig och viktig fråga. Det berörde mig djupt när jag förstod att detta fortfarande förekommer med en relativt stor frekvens i Sverige. Oavsett vilka former som används för att vårda barnen i vårt samhälle så är det väl oerhört viktigt att dessa metoder och former kan ifrågasättas och ändras om det skulle vara nödvändigt? Det är väl oerhört viktig att följa upp resultaten av ingripanden för att försäkra sig om att de har uppnått önskat resultat? Det är ansvarslöst av Dr Brettstam att verka för ett kategoriskt ökande av antalet tvångsomhändertagande utan att ha entydiga bevis på deras förtjänster för barnen och för samhället i stort.

 

Hela ämnet är mycket känslomässigt laddat. Det handlar ju trots allt om människors liv. Jag kan inte tänka mig någon annan relation så starkt kopplad som unga barns koppling till sina biologiska föräldrar. Frågan involverar människor passionerat. Påtvingade bortföranden eller en uppväxt under svåra förhållanden gör att man lätt känner sig hotad av förespråkare av den motsatta åsikten. Utsatta barn och familjer lever under mycket reella versioner av dessa hot. Tvångsomhändertaganden innebär en mycket stark inverkan på människors liv. När familjens förespråkare vill försvara sig mot en mäktig och i många aspekter anonym myndighet, så blir det lätt mycket passionerat. På andra sidan ser denna passion irrationell ut och i många fall personligt riktad mot myndigheternas representanter. Detta är olyckligt och inte önskvärt eftersom det försvårar kommunikationen. Vad jag och NKMR (så vitt jag förstår) önskar är en reformering av SoL och LVU och en reformering av hur lagarna tillämpas av socialtjänsten. Socialtjänsten och psykiatrins existens är naturligtvis inte hotad (det är inte en fråga om att ”demonisera psykiatrin” som Dr Brettstam uttrycker det) - de kommer under alla omständigheter fortfarande vara en viktig del av samhället. Samtidigt bör ju också myndigheterna kunna vara flexibla och självkritiska nog att kunna implementera reformer.

 

Ett stort problem i debatten (och i lagtexten!) är att den lätt degenererar till ett levererande av slagord: "värna om barnets bästa", "barn är inte vuxnas rättighet", "föräldrars omsorgsförmåga", o.s.v. Problemet med dessa begrepp är att de saknar en entydig definiering. De måste alltså tolkas subjektivt och de kan på så sätt användas för att försvara helt motstridiga synpunkter. Jag skulle vilja efterlysa en tydligare definiering av begreppen. Vad menar t.ex. Dr Brettstam med begreppet ”barnens skyddsbehov”? Det kan tolkas antingen som skydd mot föräldrars övergrepp eller som skydd mot myndigheters övergrepp.

 

Vi tar det för självklart att polisen inte ska få straffa medborgare som inte har gjort något brottsligt. Innan straff utmäts måste skulden bevisas och lagen gäller lika för alla. Så går det tyvärr inte till vid tillämpande av SoL och LVU. Långt ifrån alla familjer blir föremål för "utredning". Handikappade och invandrare är kraftigt överrepresenterade. Straffen utdöms subjektivt och de drabbar inte bara föräldrarna utan också barnen i många fall. Trots att det så fint kallas "tvångsomhändertagande" så är det ett oerhört trauma för små barn. Jag skulle vilja påstå att det är långt värre än att "kidnappas" av sin egen mamma.

 

Det är lätt att se ett problem, men det kan vara svårt att se den bästa lösningen. Frågan är: Är socialtjänstens metoder de bästa för barnen? Med vilken säkerhet kan socialtjänsten verkligen avgöra att barnet far illa? Om barnet far illa - med vilken säkerhet kan socialtjänsten garantera att deras ingripande är till barnets fördel? Låt säga att 50% får det bättre, men de andra 50% får det sämre efter ingripandet - med vilken rätt hjälper socialtjänsten några barn på bekostnad av andra?

 

Dr Brettstam påstår sig se en avsaknad av medkänsla för alla utsatta barn som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land. Det är helt klart att det finns familjer med problem. I den mån det är möjligt är det önskvärt att samhället bistår med hjälp. Jag tror att vi alla är överens om det och vi känner medkänsla med dessa familjer. Detta försvarar dock inte ett egenmäktigt ingripande av myndigheterna utan uppföljning. Jag skulle vilja höra Dr Brettstams uttryck av medkänsla för de barn som far illa på grund av myndigheternas agerande.

 

 

Ett grundläggande systemfel

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Det är i fosterhem som barn far illa

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

Kvinnomisshandlare måste ibland frias

Kvinnomisshandiare måste ibland frias

Rättssystemet kan inte lösa problemet med det dolda våldet

Av Anna Christensen, professor i civilrätt i Lund.

 

 

Anna Christensen var professor i civilrätt i Lund. Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 17 augusti 1992.

Artikeln återges här på grund av att den äger lika stor aktualitet i dag som när den skrevs.

 

 

DET DOLDA VÅLD mot kvinnor och barn som försiggår inom hemmets skyddande väggar, incest, kvinnomisshandel, våldtäkter i parförhållanden, är djupt stötande för rättskänslan. Därför väntar man sig också att rättsväsendet skall göra sin insats genom att de skyldiga männen åtalas och deras skuld fastslås i den särskilda form som en fällande dom innebär.

 

Men - vårt rättssystem bygger på principen att den tilltalades skuld skall bevisas fullt ut. Om det finns den minsta tvekan om skulden skall han frikännas. Principen innebär och måste med nödvändighet innebära att åtskilliga av de som i själva verket begått de brott de är åtalade eller misstänkta för blir frikända eller inte ens åtalade.

 

Principen slår olika vid olika typer av brottslighet. Vid vissa typer av brottslighet kan den leda till att kanske flertalet av de som i själva verket är skyldiga inte kan åtalas eller dömas på grund av att bevisningen inte räcker. Det gäller inte minst det dolda våldet mot kvinnor och barn. I dessa mål finns det ofta inte någon teknisk bevisning och inte heller några vittnen. Den enda bevisning som finns är offrets berättelse. Det är ofta inte tillräckligt för att uppfylla det traditionella beviskravet.

 

Detta skapar en oerhörd besvikelse hos alla dem som anser att just dessa brott är särskilt avskyvärda och att det därför är särskilt angeläget att de dras fram i ljuset och att brottslingarnas skuld fastslås i den särskilda form som en dom innebär. Då uppstår en situation där det gamla beviskravet utsätts för svåra påfrestningar. Det kan man se i den debatt som förts i dessa frågor.

 

INTE SÅ ATT beviskravet angrips direkt, men det angrips på omvägar genom att man påstår att alla dessa underlåtna åtal och frikännande domar måste bero på (manlig) fördomsfullhet, att en kvinna alltid måste bli trodd när hon säger att hon blivit utsatt för manligt våld, att barn inte kan fantisera eller överdriva när de berättar om incest. Det är ju nonsens. I det långa loppet gagnas varken kvinnor eller barn av denna förenklade bild av verkligheten och av att förneka det som alla erfarna familjerättsadvokater och för övrigt också alla andra människor vet, nämligen att relationerna inom en familj kan bli så hatfyllda, så egendomliga och så förvridna att man inte skyr några medel för att skada varandra eller förlorar förmågan att skilja mellan den yttre och den inre verkligheten.

 

Jag påstår inte att dessa fall är vanliga, men jag påstår att de finns. Och någon säker metod att skilja dessa fall från de andra finns inte. Det har inte minst alla dessa motstridiga psykologutlåtanden och debatten omkring dem visat.

 

Det har på sina håll uppstått en riktig kampanjstämning kring dessa mål, där varje friande dom uppfattas som uttryck för gammal fördomsfullhet och varje fällande dom som en seger för den goda saken. Och någon gång händer det kanske att domstolarna ger efter för trycket. Jag har åtminstone sett några domar i mål av detta slag där den åtalade blivit fälld på en bevisning som inte skulle ha varit tillräcklig i ett vanligt brottmål, men utan någon antydan om att man frångått det vanliga beviskravet. Man måste åtminstone se situationen som den är och göra ett medvetet val.

 

Det grundläggande problemet när det gäller att domstolsvägen komma åt det dolda våldet mot kvinnor och barn inom hemmets väggar är inte längre manlig fördomsfullhet, utan att våldet är så dolt att det i en stor del av fallen inte är möjligt att åstadkomma den bevisning som uppfyller det traditionella beviskravet för en fällande dom. Detta måste man se i ögonen, och göra ett medvetet val. Skall man även i dessa mål upprätthålla det traditionella beviskravet eller skall man lätta på det och därmed göra det möjligt att döma fler män för brott som de verkligen begått, men dessutom några som faktiskt är oskyldiga?

 

OM JAG TRODDE att man genom en massiv domstolsinsats med fällande domar skulle kunna minska det dolda våld som utövas mot kvinnor och barn skulle jag kanske tveka. Men jag tror inte att det förhåller sig så. Att detta våld kan fortgå beror på förhållanden som rättssystemet inte kan påverka, hur man än utformar beviskravet. Alltså tvekar jag inte. Det traditionellt höga beviskravet bör upprätthållas även i dessa mål. Det är en grundförutsättning för att det statliga våldet skall kunna accepteras. Det är ett värre ont att en oskyldig döms än att tio skyldiga går fria. Det måste man hålla fast vid även när det gäller incest och våldtäkt.

 

De som lägger ner ett så stort engagemang för att minska det dolda våldet mot kvinnor och barn måste inse denna begränsning i rättssystemet och hitta andra vägar att lösa problemet.

 

 

 

Vi dömer oskyldiga till fängelse. Av Bo Severin

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott.Av Knut Ahnlund

Hemligheter och Minnen. Av Lena Hellblom Sjögren

Häxprocesser mot män. Av Pelle Svensson

"Sverige vid skampålen". Under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan bevis. Av Pelle Svensson

Falske anmeldelser om overgrep. Av Erik Aares

Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd. Av Rigmor och Sture Persson

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin

Till Minne av Stefan Holmlin

Sex-krigens tragedie. Av Alex Iversene

Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende

Ukritisk bruk av barns pedofilipåstander. Av Tor Eie

Stort skadestånd till oskyldig. Av Annika Carlsson

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Kvinna misstänks för barnarov

 

 

    • Kvinna misstänks för barnarov

      STOCKHOLM

      

Denna nyhetsnotis publicerades av TT den 22 november 2000 och i Metro den 23 november 2000. NKMRs ordförande Ruby Harrold-Claesson skrev en insändare "Tvångsomhändertagande av utländska barn" och sände den till Metro.

Läs Metros svar som publiceras tillsammans med artikeln.

 

 

DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS DAG

 

Ska kunskaper i spådomskonst vara en merit vid anställning av utredare inom socialtjänsten?

 

SKA KUNSKAPER I SPÅDOMSKONST VARA EN MERIT VID ANSTÄLLNNING AV UTREDARE INOM SOCIALTJÄNSTEN?

Av Susanna Svensson, jurist och journalist

 

 

 

 

 

Susanna Svensson är journalist och jurist. Hon är sedan många år djupt engagerad i samhällsfrågor och hörs ofta i Ring P1 och Klarspråk.

 

Det här debattinlägget har tidigare sänts i Klarspråk i P1.

Det återges här med författarens benägna tillstånd.




 

 

 

Denna rubrik verkar ju onekligen lite tillspetsad, men är det ända inte en förutsättning enligt nuvarande lagstiftning. 2 § LVU lyder ju som bekant "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa och utveckling skadas. Misshandel, det är självklart, om en förälder misshandlar sina barn och trots insatser i form av exempelvis föräldrautbildning fortsätter, accepterar nog de fiesta ett ingripande från samhällets sida. Sexuella övergrepp är även det ett godtagbart skäl for ingripande, om det verkligen har skett i verkligheten och inte endast i utredarens fantasi. Brister i omsorgen, om ett bara inte far mat, vatten och kläder trots att familjen erbjudits ekonomiskt stöd till detta accepteras nog även detta som omhändertagande skäl utav de fiesta. Da återstår alltså det sista, enligt min mening alltför vida begreppet "eller något annat förhållande i hemmet".

 

Denna mening i lagen innebär enligt min mening att socialarbetaren far en roll som spåtant. I ett exempel från Örebro dödar en psykiskt instabil mamma sitt späda barn. Trots omfattande kontakter med socialtjänsten har de inte kunnat förutse det inträffade. Efter detta fall riskeras en utveckling där många psykiskt instabila mammor far sina barn omhändertagna eftersom att utredare kommer att jämföra med det aktuella fallet och befara att även dessa psykiskt instabila mammor kommer att mörda sina barn. En naturlig konsekvens av detta blir således att mammor som mår psykiskt dåligt inte kommer att tordas söka hjälp hos socialtjänst eller psykiatri eftersom att de blir rädda för att mista sina barn. Man kan dessutom befara att antalet barnamord riskerar att öka när mammor i psykisk kris inte törs söka hjälp.

 

I slutet på mars publicerade den kristna tidningen Dagen en artikelserie om en pojke i de övre tonåren som omhändertagits mot sin vilja. Pojken var svårt sjuk. Läkarna kunde inte ställa diagnos da omhändertogs pojken eftersom att socialtjänsten misstänkte att föräldrarna led av Münchhausen by Proxy syndromet. Efter nästan två år fick pojken dock rätt diagnos och LVU:et hävdes.

 

Båda dessa fall visar att socialtjänstens spådomskonst brister, i båda fallen har utredarens förutsägelser visat sig vara felaktiga. Vi måste börja att ifrågasätta spådomsutrymmet i LVU, inte bara för att rättssäkerheten kräver detta utan även för att det inte är rätt att lägga detta ansvar på de enskilda människor som ska utreda denna typ av ärenden. Den utredare i Örebrofallet som inte klarade av att utföra spådomskonsten mår säkert jättedåligt i dag. Hon som fattade beslutet i det andra fallet hävdar visserligen i en intervju att hon anser att beslutet var rätt, men om detta är hennes verkliga känslor eller bara en försvarsmekanism för att slippa må dåligt kan man ju bara spekulera om.

 

Även om vi alla vill att inga barn ska behöva må dåligt eller fara illa måste vi nog inse att detta är en utopi som skulle kräva en hundraprocentig spådomsförmåga hos landets socialarbetarkår, utan denna spådomsförmåga riskerar däremot det motsatta inträffa många barn drabbas av olika kränkningar på grund av den lag som är till för att skydda dem.

 

 

Jimmy Söderbergfallet. Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom?
Föredrag av Donald Söderberg

Väldigt viktigt att skydda barn från omhändertagande
av Susanna Svensson

Omhändertagande av barn
av Susanna Svensson

För barnens bästa - Ompröva dessa felaktiga beslut!
av Susanna Svensson

 

Emil Svensson, Katthult, Småland
av Susanna Svensson

 

Tillbaka till Artiklar

 

Kritiken ny för Länsstyrelsen

 

Kritiken ny för länsstyrelsen

Av Catarina Saha

 

 

Catarina Saha är journalist på Västerbottens Kuriren. Artikeln är tidigare publicerad i VK den 22 januari 1997 och ärendet följdes upp i en serie artiklar av samma författare. Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • - Om Olof Rehman har kritik mot vårt sätt att arbeta så bör han vända sig till oss med den. Det säger Carl-Gustaf Hultman, socialkonsulent vid länsstyrelsens sociala enhet och den som har gjort utredningen som Olof Rehman anser vara partisk.

    Carl-Gustaf Hultman känner inte till Rehmans kritik förrän VK berättar om den, den har inte framförts till länsstyrelsen. Och att Rehman vänder sig till kammarrätten med kritiken är enligt Hultman formellt fel. Kammarrätten granskar inte tillsynsmyndigheten vid länsstyrelsen.

    - Om någon anser att vi arbetar fel så kan man vända sig till justitieombudsmannen, JO, och göra en anmälan, berättar Carl-Gustaf Hultman. Men våra beslut i tillsynsärendena kan i princip inte överklagas, i så fall måste man vända sig till regeringen.

     

    Inte utrett vårdnaden


    Vårdnadstvisten i hovrätten har nu inletts, och Carl-Gustaf Hultman betonar att vårdnadsfrågan inte har något med sociala enhetens tillsynsärende att göra.

    - Vi har inte utrett vårdnadsfrågan, det är inte vår uppgift, säger Carl-Gustaf Hultman. Vi har inte heller bedömt lämpligheten av att den ena eller andra föräldern ska ha vårdnaden om de fyra barnen.

     

    Mamman begärde


    Det var mamman som begärde att socialkonsulenten skulle granska hur socialtjänsten i Umeå hade skött sitt arbete. I sin granskning såg man att socialtjänsten hade agerat på ett sätt som allvarligt kritiserades. Hultman anser att det inte innebär att man tagit ställning för mamman

    - I det här ärendet är det i första hand barnens väl och ve som vi har bekymrat oss om och hur de olika händelserna har påverkat dem, säger han.

     

    Rimligt?


    Är det då inte rimligt att man i en sådan här utredning kontaktar pappan? Detta har inte länsstyrelsens gjort, vilket pappans advokat Olof Rehman är kritisk till.

    - Hur vi utför vår tillsyn är vår sak att bestämma, säger Carl-Gustaf Hultman. Och det är som sagt inte vårdnadsfrågan som vi har utrett, utan hur socialtjänsten har arbetat.

     

    Familjetvist leder till granskning

    Inte någon engångsföreteelse

    "Många har missuppfattat sin funktion"

    Socialen vägrade lyssna

    "Oskickligt och partiskt"

    Länsstyrelsen JO-anmäls

    Åklagare misstänks ha begått tjänstefel

    Tillbaka till Artikelindex

Kritik_mot_fosterhemsplacering

 

Kritik mot fosterhemsplacering

 

 

Notisen är införd i Göteborgs-Posten lördag den 17 juli 1999, sid. 4. Den återges här för att visa effekterna av tvångsomhändertaganden av utländska barn.

Artikel 2 i Tilläggsprotokollet till den Europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ålägger Staten att respektera föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn enligt sin egna religiösa tro.

Artikel 8 i FN:s Barnkonvention garanterar barnet rätten till sin identitet.

 

  • GÖTEBORG:

    En rad muslimer i Göteborg protesterar mot att en somalisk flicka från Göteborg har placerats hos en ickemuslimsk familj i Trollhättan. I ett brev till stadsdelsnämnden i Biskopsgården kräver de att flickan omedelbart flyttas till en muslimsk familj där hon kan få rätt uppfostran och stöd. De reagerar också mot att ingen av de muslimska föreningarna i Göteborg, ett 40-tal, kontaktades eller erbjöds att ta hand om flickan innan hon placerades i fosterhem. (TT)

     

    Till Chefen för familjehemsverksamheten i Biskopsgården idkar handel med barn

    Till Rapporter

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

Kräver skadestånd för inlåst son

Kräver skadestånd för inlåst son              
Nyhetsnotis i Göteborgs-Posten




 

Nedan följer en nyhetsnotis publicerad i Göteborgs-Posten - 2010-06-07.

Falkenbergs kommun är även känd för Feliciafallet, där 14 gamla Felicia dog under mystiska omständigheter. Men ännu har ingen brottsutredning gjorts.



falkenberg: Föräldrarna till den pojke som låstes in på ett behand­lingshem i Falkenberg kräver nu kommunen på 2,4 miljoner kronor i skadestånd.

Pojken låstes in vid fyra tillfallen på en avdelning som kallas "Mysen". Detta för att han skulle lugna ner sig.

Föräldrarna ställer sig flera frågor i det dokument, som skickats till Falkenbergs kommun. Bland annat undrar föräldrarna vad mer deras son varit utsatt för.

Socialchefen i Falkenberg, Sergio Garay:

- Vi ställer oss inte på något sätt till det här skadeståndsanspråket. Nu ska vi få hjälp med att värdera det här kravet. Föräldrarna har nu också fått hjälp av BO, Barn- och elevombudet, som är deras juridiska ombud.



Felicias liv

Barnfängelser, i Sverige?
Av Siv Westerberg


Child prisons, in Sweden?
By Siv Westerberg


Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige
Av Mikko Niskasaari

 

Omhändertagande och mänskliga rättigheter
Av J. P. Roos


Rättsstaten åter!
Av Brita Sundberg-Weitman


Rättsäkerhet eller psykologi
Av Lennart Hane


Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford


Varför dog Daniel, 14 år?  En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

Av Maciej Zaremba

 

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

Köttfärs värdesätts högre än människor

Köttfärs värdesätts högre än människor
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 




Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är publicerad i Smålands Tidningen den 29 december 2007 under rubriken Köttfärs värdesätts högre än människor och i Västerbottens-Kuriren den 10 januari 2008 under rubriken Köttfärs och människor

Det publiceras här för kännedom till NKMR:s läsare.

 

 

 


Hela Sverige häpnade och upprördes över Janne Josefssons reportage om ICA-handlarnas hantering av köttprodukterna i Uppdrag granskning den 5 december 2007. Efter Uppdrag gransknings avslöjande har fyra olika kommuner polisanmält de ICA-butiker som fuskat med märkningen av kött.

 

Livsmedelsinspektör Daniel Selin i Nacka kommun uttalar att myndigheten tar mycket allvarligt på avslöjandena i programmet och att det är tydligt att misstankar finns om att brott har begåtts. Han överlämnar dock åt polis och åklagare att fatta beslut om man ska gå vidare. Bildbevisen är ju otvetydiga och redan dagen efter programmet inledde åklagaren en förundersökning. Eftersom de undersökta brotten har förövats inom den privata sektorn kan vi räkna med åtal och fällande domar.

Men inom den offentliga sektorn - som ju finansieras med skattebetalarnas medel - väcks inga åtal för felbehandlingar och regelrätta brott begångna av myndighetspersoner.

Uppdrag granskning - och andra samhällsprogram och tidningar - har under flera decenniers tid rapporterat om socialtjänstens göranden och låtanden i fråga om tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn. Jag vill gå tillbaka så långt som till mitten av 1950-talet då journalisten Lillemor Holmberg och tidskriftsutgivaren Jan Gillberg rapporterade om Vetlandafallet som handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av familjen Blomqvists fem barn. Statsrådet Ulla Lindström förklarade vid ett inspelat samtal, att "den här familjen är ju tattare och håller ihop som en klan!"

 

Därefter har de granskande journalisterna producerat åtskilliga reportage om den misshandel och vanvård som de sociala myndigheterna - med välvilligt bistånd av domarna i förvaltningsdomstolarna - utsätter barn som de tvångsomhändertar och placerar i fosterhem eller institutioner. Övergreppen sker genom tillämpning av LVU; en lag som hävdas ge vård och skall vara för barns bästa. Förutom de ovannämnda vill jag ge några hedersomnämnanden till Marianne Spanner, Bo-Göran Bodin, Hannes Råstam, Tomas Svedberg, Eva Gidlund, Carin Stenström, Maria Andersson och Jacob Rudolfsson och givetvis Janne Josefsson. Listan kan göras betydligt längre.

Granskningsprogrammen och tidningsreportage om Carl i Oskarshamn, Rabie Gueblaoui också i Oskarshamn, Fidaie Muchichi i Motala, Tommie Karim och hans son Mario, ungdomarna på Ekbacken, syskonen på flykt från Folåsa, m fl har fått känslorna i svall men fallet Louise i Vetlanda fick hundratals människor att demonstrera och kräva socialchefens avgång. Polisanmälningar mot de sociala myndighetspersonerna leder dock aldrig till åtal eftersom åklagarna anser - slentrianmässigt - att brott ej kan styrkas. Så ock i fallet Louise.

 

ICAs huvudkontor har lovat bot och bättring på grund av avslöjandena kring de granskade butikernas hantering av köttprodukterna. De vill ju återfå sina kunders förtroende. I annat fall får de lägga ner sin verksamhet. Men Sveriges regering har inte vidtagit några åtgärder för bot och bättring av den hantering som de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna har utsatt barn och deras föräldrar för - trots åtskilliga fällande domar i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Myndigheternas felbehandlingar och övergrepp på barn och deras föräldrar skadar dem för livet, ja även dödar.

 
Det behöver inte sägas att det upplevs som mycket stötande och strider mot det allmänna rättsmedvetande att rutinerna skall ändras för ett kilo felbehandlat köttfärs men inte för tiotusentals felbehandlade barn som växer upp till trasiga människor och som kommer att utgöra socialens, psykklinikernas och fångvårdens framtida klientel.

Vi kan lugnt konstatera att köttfärs värdesätts högre än människor.

Visst är Sverige fantastiskt.

 

 

 

Köttfärs och människor

Tillbaka till Artiklar

Köpt vård bakom minus på socialförvaltningen

Köpt vård bakom minus på socialförvaltningen

Socialen i Nässjö ligger back med 7,5 miljoner i år
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands Tidningen den 18 september 2004.

 

 

 

 

 

 


"Nu slår det ökande supandet och drogmissbruket igenom hos individ- och familjeomsorgsnämnden. Kostnader för socialbidrag ökar, fler Nässjöbor vårdas på institution för sitt missbruk och rekordmånga barn är omhändertagna på grund av missförhållanden."

Så inleder Smålands-Tidningen nyhetsartikeln (31/8) Individ- och familjeomsorgen går back med 7,5 miljoner i år. Innehållet i artikeln kom kanske som en överraskning för många av kommunens invånare. Men, de som har följt utvecklingen inom socialtjänsten under de senaste årtiondena vet att nästan alla kommuner i Sverige har budgetunderskott. Anledningen till underskottet ligger huvudsakligen inom den sociala sektorn och beror på köpt vård.

Samtidigt vägrar socialtjänstens personal och socialnämnderna att tillämpa gällande lag dvs. att placera barn hos släktingar, som ofta är villiga att ta hand om barnen utan betalning och som dessutom ger dem det viktigaste av allt - KÄRLEK.

En notis som jag saxade ur Svenska Dagbladet den 11/8-04 lyder:
"Den nya lagen från 1999 om att barn som ska fosterhemsplaceras i första hand ska få bo hos släktingar fick inget genomslag. Särskilt inte i Skåne där länsstyrelsen i en uppföljande rapport konstaterar att kommunerna inte följer lagen.
Ingen förändring har skett sedan lagen infördes, skriver Metro Malmö
Totalt är antalet anhöriga fosterföräldrar lika litet som när lagen infördes för fem år sedan."

Alla vet vi att "blod är tjockare än vatten", men likväl diskriminerar socialtjänstens personal mot barns nära anhöriga, när myndigheterna anser att det förekommer problem hos föräldrarna. Socialtjänsten bestämmer vilka som är lämpliga att utöva vård av barn. Dessa väljs oftast bland kadrer med nära anknytning till socialtjänstens personal.

Media i Sverige rapporterar ofta om oegentligheter inom socialtjänsten. För några veckor sedan rapporterade Ekoredaktionen om socialtjänstens bristande kontroll över kvalitén på de s k familjehemmen och institutionerna där de placerade tvångsomhändertagna barn. Betalningen var rundlig, oavsett hur dålig verksamheten var.

I artikel i Göteborgs-Posten med titel Familjehemmen behöver stöd (december 1997) förordade en riksdagsledamot och en socionom mer pengar och bättre förmåner till familjehemsföräldrarna. Den svensk-tyska matematikern Birgitta Hellwig skrev en replik där hon ifrågasatte varför inte motsvarande stöd gavs till barnens föräldrar. Göteborgs-Posten vägrade att publicera hennes artikel, men den finns att läsa på Internet.

Alkohol- och drogmissbruk och arbetslöshet anges som anledningen varför Nässjös budget spräcker. Men dessa problem är ju ett resultat av något annat. Arbetslösheten beror på lågkonjunkturen, bristfällig utbildning eller dyl. och alkohol- och drogmissbruk beror inte enbart på den ökade tillgängligheten men också på att folk mår dåligt av en eller annan anledning. Fd barnombudsmannen Louise Sylvander föreslog i en Ekointervju i juni 1994 att LVU-lagen borde ses över så att man lättare kunde omhänderta barnen till de arbetslösa. Hon menade att föräldrarna mådde dåligt pga arbetslösheten och passade på sina barn mycket mera och "misshandlade" barnen. Skulle då barnen eller deras föräldrar må bättre om deras familjer splittrades genom tvångsingripanden? Svaret är nej.

Socialtjänsten har blivit utsatt för hård kritik i flera decennier. Kritiken har gällt hur myndigheten har behandlat barn och deras föräldrar och även ekonomin i fosterhemsindustrin.

Ingen har väl glömt artiklarna som SmT publicerade för några år sedan om miljonrullningen mellan Nybro kommun och fosterhemsparet Qvist i Sävsjö. Det var visserligen inte Nässjö kommun som betalade de generösa fosterhemsarvodena på 10 000 kr/dygn, men vi ska inte förledas att tro att socialen i Nässjö inte tar bra hand om sina fosterfamiljer.

Som ordf. i NKMR får jag mycket information om tillståndet i Sveriges kommuner och i våra grannländer. Jag kan därför informera SmT:s läsare om att problemen med budgetunderskott är de samma i Sverige som i Danmark och Norge. Men, den norska barne- og familjeminister Laila Dåvøy har tagit konsekvensen av de rådande missförhållandena och varslar om radikala ändringar i barnevernet (socialtjänsten). I fortsättningen ska barn inte längre tas bort från sina hem utom som en allra sista utväg. Också, de ska inte tvingas bo på institution längre än sex månader. Varför? Institutionerna har spelat ut sin roll, säger hon. Barnen blev kvar för länge och behandlingen fungerade inte. Dåvøy säger rakt ut: vi har många exempel på hur illa det har varit att barnen var placerade under alltför lång tid. Hon medger också att det råder inget tvivel om att kompetensen har varit för dålig på många håll. (VG 7/9-04).

Trots den massiva kritiken mot socialtjänsten t o m från Kerstin Wigzell, fd generaldirektör vid Socialstyrelsen, har det inte kommit några direktiv från regeringen. Det är därför hög tid för politikerna inom Nässjö kommun att föregå med gott exempel och se över hur tjänstemännen inom socialtjänsten förleder dem att använda skattebetalarnas pengar.

 

Sluta slösa Götene

En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden

 

Så mycket kostar Götenefallet skattebetalarna
Av Tomas Svedberg

 

Socialnämnden i Kumla går back med drygt fyra miljoner
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Socialen lät underskottet skena iväg

Revisorer riktar kritik i rapport

Av Robert Owen

 

Konkurs hotar SDN-Bergsjön

 

Familjehemmen behöver stöd?

Av Birgitta Hellwig

 

Behandlingshemmet Solhem i Sävsjö

En serie artiklar i Smålands Tidningen

 

Privilegierade fosterföräldrar
Av Siv Westerberg

 

Fosterbarn som god butikk
Av Siv Westerberg
 

 

Socialen struntar i lagen om släktingplacering

Av Margit Eliasson

 

Blod är tjockare än vatten
Av Hans Hjortsjö

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

Könskriget - Kriget mot Familjen?

KÖNSKRIGET - KRIGET MOT FAMILJEN?

Könskriget - del 2

 

I TV-dokumentären Könskriget - del 2 visar Evin Rubar rötterna till dagens allvarliga samhällsproblem. Extrema feminister har under de senaste åren haft ett avgörande inflytande över svensk politik och forskning. Med hjälp av politiker som förra jämställdhetsministern Margareta Winberg har extremfeministernas åsikter förvandlats till sanningar: Den som inte håller med riskerar att bli utfryst och motarbetad. I könskriget tycks alla medel vara tillåtna. Frågan är vem som får betala: männen eller kvinnorna själva? Journalisten Evin Rubar har granskat extremfeminismen inifrån. Programmen innehåller bland annat intervjuer med ROKS ordförande Ireen von Wachenfeldt och fd jämställdhetsminister Margareta Winberg.

 

Den rabiata inställningen som regeringens företrädare ger uttryck för i Könskriget - del 2 påminner i mycket om systemets "svårförklarade avoghet gentemot familjen" (citat Gun Helsvik och Beatrice Ask) särskilt i fråga om de tiotusentals fall av onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn.

 

I en gemensam artikel med titeln "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av justitieministern Gun Hellsvik och skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, anser författarna att Sverige behöver en ny familjepolitik.

 

Ministrarna skriver:

 

"Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort.

Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare att fullgöra sina fostrande uppgifter.

Avoghet mot familjen

Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte barnen i deras utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs alltså okunniga och närmast till skada för barnen...."

 

 

 

 

Könskriget - könskamp

Extrema feminister har under de senaste åren haft ett avgörande inflytande över svensk politik och forskning. Med hjälp av politiker som förra jämställdhetsministern Margareta Winberg har extremfeministernas åsikter förvandlats till sanningar: Den som inte håller med riskerar att bli utfryst och motarbetad.

SvT 2005-05-22

 

 

 

Extremfeminism är dagens motsvarighet till häxtro
Av Jan Guillou

Likheterna mellan medeltidens häxtro och nutidens är ändå ganska stora. I båda fallen spelar exempelvis barnvittnesmål en avgörande roll. Förr menade man att barn inte kunde ljuga om någonting så märkligt som att flyga till Blåkulla och ha sexorgier med Djävulen. I dag menar statens favoritexpert i ämnet, professor Eva Lundgren i Uppsala, att hon inhämtat ett stort antal barnvittnesmål om de överallt i landet pågående barnoffren inom manliga nätverk av satansdyrkare.

Aftonbladet 2005-06-12

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter