Kontroversiell statytext sattes tillbaka

Kontroversiell statytext sattes tillbaka

Av Patrik Nyberg, fil.mag., journalist och samhällskritiker

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Dagens ETC, den 15 september 2006.


Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

"Under åren 1935-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet."

 

Så lyder texten på en staty utanför vad som fram till och med 1976 var Vidkärrs barnhem i Göteborg. I april plockades inskriptionen bort efter att före detta barnhemsbarn berättat om en skräckfylld uppväxt på hemmet. Men i maj rev politikerna upp tjänstemännens beslut och bestämde att texten skulle sättas upp igen. I somras sattes den tidigare bortplockade skylten på plats.

 

Trubaduren Bengt Sändh som placerades på Vidkärrs barnhem i början av 1940-talet tillsammans med sin bror Kent är upprörd.

- Jag blev inte det minsta förvånad över att politikerna vill ha texten kvar. Politiken idag styrs inte av ideal, säger han.

 

I boken Barnhemsungar har han berättat om den svåra tiden på barnhemmet.

-  Personalen tvingade min bror att gå i klänning för att han var sängvätare. Vi fick örfilar så det susade i skallen i flera dygn. En stor procent av oss barnhemsbarn blev kåkfarare, våldsverkare och missbrukare. Många tog livet av sig bland annat min bror, säger han.

 

Bengt Sändh uppmanar folk att skriva till politikerna för att få dem att ta bort texten.

-  Man kanske kan samla en massa före detta vidkärrsbarn till en demonstration utanför lämplig myndighet i Göteborg. Den politiker som kräver att texten ska stå kvar på statyn visar bara att den är lika okänslig, cynisk och grym som forna tiders barnhemstanter.

 

 

Kontroversiell statytext sattes tillbaka

Av Patrik Nyberg

 

En förlorad barndom kan aldrig gå i repris

Av Anita Brodén

 

Tillbaka till Artiklar

 

Konfiskation av föräldramakten

 

Konfiskation av föräldramakten

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

  

 

Den här insändaren är NKMR:s ordförande jur. kand. Ruby Harrold-Claesson svar till insändaren skriven av "Besvikna Tonårsföräldrar" som publicerades i Lerumsventilen i Lerums Tidning den 14 december 2000.

 

 

    • Bästa Besvikna Tonårsföräldrar,

       

      Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordf. i NKMR, skriver till Er med anledning av Er insändare i Lerums Tidning där Ni frågar "Varfor har föräldrar ingen rätt mot tonåringar?"

      Dessvärre har Sveriges föräldrar utsatts för en konfiskation av makt - varefter makten har lagts på socialtjänsten, som har fått uppgiften att hävda barnens rättigheter mot sina egna föräldrar. Kuppen genomfördes av det statsbärande partiet som under 1960-talet och 1970-talet lade ned stor energi på att skärma av barn från sina föräldrar. Föräldraskap sågs som något ont. Föräldrabalken talar inte om föräldrar utan om "vårdnadshavare", för att nämna ett exempel.

      I en gemensam artikel (som jag betraktar som ett manifest) med titeln "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av justitieministern Gun Hellsvik och skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, framhöll författarna att Sverige behöver en ny familjepolitik.

      Ministrarna skrev:

      "Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort.

      Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare att fullgöra sina fostrande uppgifter. "(mitt förtydligande).

      "Avoghet mot familjen

      Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte" barnen i deras utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs alltså okunniga och närmast till skada för barnen...." (...)

      "Slutligen är det nödvändigt att då barn eller ungdomar överträder föreskrivna regler skall de mötas av en fast reaktion hemma och i skolan. Mot denna bakgrund är ett antal förändringar nödvändiga i vårt land.

      Därför

      behöver vi en ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas ....

      Det är hög tid att låta föräldrar och skolpersonal ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"

       

      Jag översänder en artikel publicerad den 6 december 2000 i G-P Nära, Nordost för kännedom. Samtidigt hälsar jag Er välkomna att avlägga ett besök på NKMR:s hemsida på Internet. Adressen är:

      http://www.nkmr.org. Vi publicerar på svenska, norska, danska, engelska, franska, finska och tyska.

       

      Jag vill också önska Er en God jul och ett Gott Nytt År där Ni återtar Ert föräldraansvar över Ert barn.

       

      Med vänliga hälsningar

      Ruby Harrold-Claesson
      Jur. kand
      Ordf. i NKMR

       

      Varför har föräldrar ingen rätt mot tonåringar?

      Barn - Foreldres eiendom !

      Tonårsrevolt i socialstaten

      Familjens roll större i Europa

      Familjen får mer makt eller Socialen tappar terräng?

      Föräldrar till tvångsomhändertagna barn polisanmäler socialen

      Till Pågående rättsfall

      Tillbaka till Artikelindex

      Tillbaka till Huvudsidan

Kommunernas lönsamma människohandel: Tre Exempel

Kommunernas lönsamma människohandel: Tre Exempel
Av Ove Svidén, civilingenjör, fil dr och ordf. i World Peace Foundation

 

 

 

 

 

Ove Svidén är Civilingenjör i flygteknik, fil.kand. i samhällsvetenskap och teknologie doktor vid Ekonomiska Institutionen, Linköpings Universitet. Han var ansvarig för avd Energiprognoser vid Volvo AB, Forskare vid IIASA, International Institute for Applied Systems Analysis, Österrike, anitad som scenarioskrivare i projektet DRIVE säkrare vägtrafik, DGXIII, i Bryssel 1988-92. Han var också deltagare i DRIVE-SECFO System Engineering and Consensus Formation Office. Ove Svidén var grundare och VD för ARISEeeig (European Economic Interest Grouping) kring transport- och energifrågor i Bryssel 1992-99 och han är styrelseordförande i Insamlingsstiftelsen World Peace Foundation sedan 1989 och initiativtagare till motionen om ett Fredsutskott i Sveriges Riksdag

 

Inlägget skickades till Ring P1, söndagen den 29 april 2007 och till regeringen och ett stort antal myndigheter. Dess vidare öde är ännu okänt.

 

Inlägget återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

Nilla var en heroinmissbrukare från Stockholm. Det privata vårdbolaget Ruffel och Båg AB placerade sitt lönsamma LVM långt bort, i ett familjehem i Skåne. LVM betyder Lagen om Vård av Missbrukare. Intäkten för en LVM är 85 tusen kronor per månad! Pengarna delades mellan Hörby Kommun och vårdbolaget, tills att Hörby vann maktkampen. Nilla höll den lokala polisen och socialförvaltningen sysselsatta i två år. Hon delade upp sina Rohypnol bromsmediciner och sålde dem till kamraterna på Komvux. Kommunen hade tjänat några miljoner kronor på Nilla innan de fattade hur mycket elände hon ställt till med i den lilla kommunen. En lärorik läxa.

Stefan hölls fast i Hörby under 5 år tills han genom en enda olovlig resa till Stockholm i höstas, plötsligt blev helt utförsäkrad av den numera avsatte socialchefen Eva Rehnlund. Stefan har kunnat klassas som knarkare i den sekretessbelagda journalen i kommunarkivet, sen det att han framgångsrikt hävt sin cancer med receptbelagda drogmediciner. Hans närvaro i Hörby har inbringat kommunen uppskattningsvis 3-5 miljoner kronor brutto.

Susanne har mist vårdnaden av tre söner och en dotter enligt LVU-bestämmelserna under det senaste året. Lagen för Vård av Unga innebär att staten bidrar med 50.000 kronor per månad för varje LVU-fall. Hörby Kommun har alltså tjänat 2,4 miljoner kronor brutto under ett år på den olyckliga fyrabarnsfamiljen. Kostnaden för de familjehem som anlitades var endast en tiondel av intäkten. En mycket lönsam människohandel.

Sätt de ovanstående 5-10 miljonerna i intäkt mot de 2,2 miljoner kronor som behövdes som avgångsvederlag för en utvald syndabock. Människohandeln är grymt lönsam för de kommuner som släpper in den i sitt revir.

Förstår ni nu varför den finansansvarige konsulten och tillika socialnämndsordföranden Göran Håkansson i Hörby Kommun var nervös, när han helt fräckt och ohyfsat reste sig upp och avbröt sin närvaro i socialnämndens möte i april?  Ni ska tro att Han är byxis nu!

Socialt arbete i Sverige är politiskt styrt från allra högsta nivå. Vid Riksförbundets För Familjers Rättigheter årsmöte för ett år sedan betonades de två slutsatserna: Alltför många familjehemsplaceringar på alltför lösa grunder samt klandervärd myndighetsutövning!  Som ni alla inser av exemplen ovan tjänar de kommunala myndigheterna på att
inte lösa de sociala problemen utan på att förhala ärendena i ett lönsamt antal år!
Problemen i Vetlanda och Hörby är desamma som i hela landet.
Detta har styrts politiskt i minst tjugo år nu, alltsedan ändringen av riksdagsordningen, till förmån för kommunernas monetära mygel.

Hörby Kommun: Avsluta Er Lönsamma Människohandel!

 

 

 

Fosterbarn som god butik
Av Siv Westerberg


 

Litt mer om økonomi i barnevern
Av Marianne Haslev Skånland


Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft
Av Anita Ancarkrona


Tillbaka till Artiklar

 

 

Kommunerna måste ta tag i fosterbarnsfrågan

Kommunerna måste ta tag i fosterbarnsfrågan

Av Peter Lindberg, fd barnhemsbarn

 

 

 

 


Peter Lindberg i Aneby är fd barnhemsbarn. Inlägget är tidigare publicerat i Smålands Tidningen den 2 januari 2006 i "Ordet Fritt, Läsarnas röster".


Det återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Ar 1950 föddes jag av min ensamstående mor.

 

När jag var tre år omhändertogs jag och blev förd till ett barnhem där vistades jag tills jag var sju år.

 

En dag blev jag förd till taget med en lapp runt halsen med mitt namn på och namnet på den person och ort jag skulle skickas till.

 

Fosterföräldrarna tog emot på Jönköpings station och jag kördes till deras gärd i Angerdshestra. På gärden fick jag hjälpa till med diverse göromål. Innan jag gick till skolan så skulle jag mocka och strö hos djuren jag var då endast sju år gammal.

 

När jag hade gjort mina sysslor på gården så fick jag gå tre kilometer till skolan, efter skolans slut så fick jag byta kläder sedan var det tillbaka ut i ladugården för att hjälpa till.

 

På somrarna var det skörden som gällde det var inte tal om sol och bad.

 

När jag blev lite äldre sa började jag protestera mot alla sysslor som jag skulle göra men då straffades jag med att jag inte fick någon mat den dagen.

 

En gång när jag var mycket sjuk då bad min fosterfar veterinären som då var på besök att titta till mig om jag behövde tomma under läkarvård.

 

Julafton nar jag var tretton år blev jag utelåst och fick tillbringa natten ute t ladugården.

 

Nar jag var fjorton år se fick jag själv gå till skogen och hugga ved med yxa och såg.

 

En gång ringde jag barnavårdsnämnden i Stockholm och bad om hjälp då kom det en inspektör och två poliser som skulle ta mig till mentalsjukhuset Ryhov men då drog min fosterfar öronen åt sig och förhindrade detta. Han blev väl rädd att bli av med min gratis arbetskraft.

 

Jag fick inga kläder utan det var en granne till mina fosterföräldrar som skänkte mig detta.

 

När jag var sjutton år så blev jag så ilsk att jag slog ner min fosterfar och försvann utan ett öre på fickan och bara kläderna på kroppen.

 

Hur mänga fosterbarn har haft det så här under sin barndom? Det verkar inte ha varit någon större kontroll från myndigheternas sida hur vi barn hade det hos våra fosterföräldrar. Det känns som vi har varit andra klassens medborgare utan något värde.

 

l dag har mänga av oss fosterbarn psykiska problem och hög självmordsbenägenhet och ju äldre man blir desto mer kommer tankarna och frågorna upp till ytan.

 

Det är också bevisat enligt Ann-Britt Grünewald att många av våra fängelsekunder en gång har varit fosterbarn eller barnhemsbarn.

 

Hur ska nu staten och kommunerna agera i denna fråga angående fosterhem och barnhem?

 

Det måste tillsattas en oberoende utredning som utreder dessa frågor och även vår statsminister Göran Persson ska engageras i detta.

 

Kommunerna måste också engagera sig i denna fråga och ta reda på hur många personer som bor i resp. kommun som behöver stöd och hjälp. Detta kan vara en tickande bomb om man inte gör något.

 

På Irland som är ett EU-land har man tagit tag i denna fråga och gjort upp med det förflutna. Kommer man i Sverige att göra samma sak?

 

 

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren

 

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004



Till Artikelindex

 

 

 

Kommentarer på "De kräver upprättelse för sin stulna barndom"

Kommentarer föranledda av V-K:s reportage 31/1 ”De kräver upprättelse för sin stulna barndom”.

Av Sven-Erik Berg, Nordmaling



 

 

Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.

Kommentarerna nedan framfördes i en insändare som Sven-Erik Berg faxade till Västerbottens-Kuriren samma dag som reportaget "De kräver upprättelse för sin stulna barndom" publicerades.

Lite info. om Sven-Erik Berg:

Sven-Erik Bergs barnbarn blev tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem. I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj och släkt. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn. Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Fler och fler människor tar mod till sig och berättar hur de sociala myndigheterna stulit deras barndom och ”vårdat” dem till trasiga vuxna individer.

TV och ett flertal tidningar har på senare tid speglat livsöden som med myndighetsutövares ”hjälp” förvandlats till något slags helvete på jorden. Även V-K har nu hakat på.

 

De fall som fått publicitet har alla ett gemensamt. Lång tid har förflutit sedan de tvångsomhändertagna utsattes för de barbariska ritualer som nu kommer till allmänhetens kännedom. Det som utspelades för 30, 40, 50 eller 60 år sedan och som nu kommer i dagen, gör nog att åtskilliga läsare förfäras över vad som försiggått i vårt civiliserade (?) land.

 

Ingen läsare skall dock förledas tro att sådana ingripanden från de sociala myndigheternas sida hör till det förgångna. Företeelsen lever, blomstrar och har utvecklats till en industri som omsätter miljarder per år – i Sverige!!

 

Det finns gjorde beräkningar som tyder på att den här makabra verksamheten omsätter 4 – 5 miljarder årligen. I andra beräkningar talas om 8 – 9 miljarder/år.

 

Det finns en rad undersökningar och åtskillig statistik som klart och entydigt visar att staten är en urusel förälder. Till omåttliga kostnader lyckas man ”vårda”

fram mer eller mindre allvarliga psykiska störningar, människor med livslånga trauman, självmord med flera negativa följder.

 

Mig veterligt finns det knappast någon tillförlitlig statistik som visar att placering i fosterhem/på institution generellt sett är bra för våra barn – vår framtid.

Hundratusentals tjänstemän, politiker, advokater, fosterhem med flera grupper har sin sysselsättning och inkomst tryggade, helt eller delvis – på grund av tvångsomhändertagande av barn.

 

Alla utredningar inför ett barns tvångsomhändertagande görs officiellt ”för barnets bästa”. Samtidigt avslöjas fall efter fall av undermåliga, förvanskade ”utredningar” understundom kryddade med uppenbara lögner och gissningar. Helt uppenbart är att sådana utredningar styrs av helt andra intressen än ”barnets bästa”.

 

Måste det förflyta 30 – 60 år innan V-K och vissa andra tidningar vågar beskriva den brutala hantering av barn som pågått de senaste 15 åren – och alltjämt pågår?

 

 

 

Politiker, oavsett partitillhörighet - V A K N A!
Av Sven-Erik Berg


Fallet Mickael: Fel personer inom socialtjänsten
Av Sven-Erik Berg


Tinafallet
Av Sven Erik Berg


Myndighetsmaffian
Av Sven Erik Berg

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Kidnappning - En tortyr som skapar otrygghet

Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet
Barn omhändertas under mycket kränkande och traumatiska förhållanden

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., är som bekant ordförande i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 16 september 2002, i sektionen Dagens debatt.

 

 

 

 

I mitten av augusti blev den 23 åriga miljonärssonen Erik Westerberg kidnappad och bortförd. Hela Sverig höll andan under fyra långa dagar. Den franskfödde psykoterapeuten och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg betecknar kidnappning som en tortyr som skapar otrygghet. I Sverige sker dagligen - i det fördolda - kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar med lagens hjälp.  Dessa kidnappningar gör inga stora rubriker.

 

Inledningsvis vill jag framföra mitt och NKMR:s styrelses och våra övriga medlemmars och sympatisörers djupa deltagande i det trauma som under fyra dygn drabbade familjen Westerberg. Det här inlägget är således ingalunda ägnat att förringa familjen Westerbergs lidande, utan att rikta allmänhetens uppmärksamhet på det lidande som orsakas av de "legala" kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar i Sverige som sker med lagens hjälp.

 

 

Dessa kidnappningar och bortföranden som medför stort trauma för barnen, deras familjer och släktingar tar dock sällan slut inom fyra dagar, utan pågår i åratal, ofta under barnens hela uppväxttid. Det jag syftar på är socialtjänstens av Sveriges riksdag och regering stödda praxis att tvångsomhänderta barn under mycket kränkande och traumatiska förhållanden - ofta med hjälp av polis eller annan personal - med tillämpning av LVU. Vi skall inte förglömma att socialtjänstens tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn - med barnets placering på hemliga adresser och utan möjlighet för barnet eller föräldrarna att komma i kontakt med varandra - görs för "barnets bästa".

 

David Benelbaz har gjort viktiga påpekanden och synpunkter om kidnappningens effekter på den kidnappade. Jag citerar: "En kidnappning är en form av tortyr som rubbar tilliten till livet. För att inte bli galen är det viktigt att kunna tänka på gröna ängar. Som Erik Westerberg gjorde." Han menade att Erik Westerbergs sätt att tänka sig bort från rummet där han hölls som gisslan till gröna ängar under en del av tiden i kidnapparnas våld var hans sätt att skydda sig mot och kunna utstå det fruktansvärda. David Benelbaz som arbetar sedan många år med kris- och tortyrdrabbade anser att en kidnapping är en form av tortyr. Han fortsatte: "När man tar ifrån en människa hennes frihet gör man våld mot hennes integritet." Enligt datalagens och personuppgiftslagens terminologi är tvångsomhändertagna barn "administrativt frihetsberövade".

 

 

Sedan början av 1990-talet har jag som privatpraktiserande jurist fört föräldrars talan i åtskilliga mål om tvångsomhändertagande av barn såväl inför sociala nämnder som förvaltningsdomstolarna. Ofta frapperas jag om den okänslighet som socialtjänstemännen och domarna uppvisar gentemot barnen och deras föräldrar.

 

Här följer ett axplock av tvångsomhändertagandefall från det verkliga livet:

I ett fall från februari 1991 - ett fall som pågår än i dag - tvångsomhändertog socialtjänsten en tiomånaders baby som fortfarande ammade. Modern var engelsktalande så en tvångsseparation skulle även innebära att barnet skulle förlora sin språkliga bas. Barnläkare, språkvetare och psykologer samt ambassad och konsulatpersonal och kyrkans företrädare varnade för de förödande konsekvenserna som en tvångsseparation av barnet och modern skulle innebära. Men socialtjänstens personal struntade i alla varningarna. Barnet placerades i ett sk jourfosterhem i sju månader, under vilken tid modern och barnet fick träffas ett par timmar i veckan. Sedan "försvann" modern igen. Det togs en bild av barnet i jourfosterhemmet. Flickan var synbarligen deprimerad. Hon satt ihopsjunken på golvet, helt apatiskt. Socialtjänstens psykolog ansåg att det var "en adekvat sorgereaktion". I ett tjänsteutlåtande daterat 1991-04-08 skrev socialtjänsten "Familjehemmet bör vara kapabelt att tackla umgänget och kontakterna med modern. Vad gäller att finna en lämplig familj för barnet är det ett underordnat problem." Citatet visar att socialtjänstens bevekelsegrunder var något annat än att tillvarata barnets bästa intressen.

 

 I ett annat fall från 1995 tvångshämtade två socialarbetare med polishjälp två barn från sin skola en morgon. Föräldrarna hade skickat sina barn till skolan, intet ont anande. Under eftermiddagen ringde socialen och berättade att barnen var omhändertagna och bortförda till hemlig adress. Barnen hade förts från Halmstad till Kungälv till ett sk behandlingshem, där en av vårdarna var en fd fiskhandlare. Föräldrarna fick inte någon kontakt med barnen på sju dygn. Därefter tilläts föräldrarna träffa sina barn varannan vecka i närvaro av personal. Efter att barnen hade kvarhållits i "fångenskap" några veckor "kidnappade" föräldrarna tillbaka sina barn och flydde med dem ur landet. Fadern dömdes till fängelse för egenmäktighet med barn, och modern dog i hjärtinfarkt ett halvår senare. Också i detta fall hade socialtjänstens kidnappning och bortförande av barnen skett för "barnens bästa" - trots att BUP-psykologen hade avrått tvångsomhändertagandet..

 

I ett fall från januari 2002 hämtade socialtjänsten i Kalmar en tolv årig fd nässjöpojke med polishjälp från skolan. Socialtjänstens personal informerade den oroliga modern att de hade fört bort pojken och det dröjde fem veckor innan modern fick ett livstecken från sin son. I ett brev som modern fick från sin son - brevet var inte igenklistrat och det saknade poststämpel och avsändaradress - skrev pojken att han kände sig otrygg där han var. Modern skrev tillbaka att hon förstod att han kände sig otrygg bland de där människorna, varvid socialtjänsten beslutade om kontaktförbud. Modern tilläts inte träffa sin son förrän efter påsk.

 

 

 Fallen som jag redovisar här visar vilket lidande - vilket trauma - som tvångsomhändertagande och bortföring av barn och ungdomar orsakar barnen och deras familjer. Erik Westerberg är vuxen ändå led han och hans familj av att han hade blivit "tvångsomhändertagen" och bortförd.

 

David Benelbaz förkunnar att en kidnappning sätter igång mängder av känslor. Den sätter igång känslan av att det finns ingen trygghet. Plötsligt är man så sårbar. Och för den som varit rädd innan är det nu bekräftat att så här är livet. Det finns ingen trygghet.

 

Vad gäller fosterhemsbarnen tvingas de "omplantera" sig i en ny miljö bland främmande personer. De utvecklar olika överlevnadsstrategier. Men efterhand hinner emellertid minnena och känslorna ikapp. Barnen kan uppleva en sorg och insikten om sårbarhet; att de inte var så trygga som de trodde sig vara. Omhändertagandet kan också sätta igång en rad frågor som kan förändra deras relation till andra, till exempel den egna familjen. Att inte bara samhället i stort utan också den egna familjen saknar förmågan att ge skydd. En berättigad fråga blir: "Vad är det för en familj jag har som inte kunnat skydda mig?" Det räcker med ett minne eller något att sätta igång ilskan, hatet och bitterheten.

 

 

LVU-omhändertagande av barn är en tortyr som skapar otrygghet. Vad är det för liv vi dömer våra barn och ungdomar till om vi även i fortsättningen tillåter socialtjänsten att tvångsomhänderta barn, föra bort dem till hemliga adresser, och hindra dem från ett normalt liv med deras nära och kära?

 

Är detta nödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle? Svaret måste bli ett rungande: Nej!

 

 

 

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?

 

LVU - Barnmisshandel i lagens namn

 

LVU - ett hot mot demokratin

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

Kent Sändh - Samhällets sår går i arv

Kent Sändh - Samhällets sår går i arv

Av Patrik Nyberg, fil. mag., journalist och samhällskritiker

 

 

 

 

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning, den 24 september 2005. Artikeln är också publicerad i tidskriften Brödraskap nr 39, den 30 september 2005 under titeln "Vad samhället sådde fick Kent skörda".

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om en fruktansvärd familjetragedi. En man knivhögg sin fru när hon var på väg att lämna deras barn till skolan. Efteråt tog han sitt liv.

 

Två små barn ska nu växa upp utan sin pappa och med vetskapen om att han försökte mörda deras mamma. Initialt beskrevs gärningsmannen och självmördaren som direktören. I onsdags publicerades dock hans namn av Expressen : mannen heter Kent Sändh.

 

GFT har uppmärksammat Kent Sändhs fall och hur han och hans bror tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna i början av 1940-talet. Kent placerades på Vidkärrs barnhem och utsattes för en ofattbar pennalism. Han och andra olyckssystrar och bröder från denna tid har kämpat för att få en ursäkt av Göteborgs kommun för de övergrepp de utsattes för utan att lyckas. Kent talade med avsmak under intervjun om den inskription som än idag finns på statyn utanför det i dag nedlagda barnhemmet. "Under åren 1936-1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet".

 

Kent menade att "Sanningen är att flertalet gick vidare till ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska kliniker, blev narkomaner, eller tog livet av sig. Flertalet flickor blev sexuellt utnyttjade".

 

Det framgick under intervjun och även vid senare samtal som jag hade med Kent att samhällets behandling av hans mamma var ett ständigt öppet sår.

-       Hon straffades för att hon var en fattig ensamstående kvinna från arbetarklassen sa han.

 

Kents röst svek honom under intervjuns gång då han berättade hur mamman tvingades att sterilisera sig. Hade hon inte gjort det så skulle hon inte få träffat sina barn något mer.

 

Samhällets behandling av hans mamma satt djupt hos honom. Det var något han hade svårare att prata om än alla de gånger han sattes i tvångsbälte som liten pojke. Eller hur han blev sängvätare på grund av den ständiga oro han kände för vuxenvärldens återkommande bestraffningar av ett vettskrämt litet barn. Kents kamp för upprättelse mot Göteborgs kommun föreföll även vara en kamp för hans mamma. Att någon skulle erkänna att det var fel av samhället att beröva en mamma sina barn och han och hans bror en kärleksfull och trygg barndom. Ett arv som Kent Sändh nu dessvärre lämnat vidare till sina barn.

 

 

 

Samhällets Styvbarn kräver upprättelse

Av Patrik Nyberg

 

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden
Av Kent Sänd

 

Varning för socialtjänsten
Av Kent Sänd

 

Till Minne av Kent

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Kent Sänd fick ingen upprättelse

Kent Sänd fick ingen upprättelse
Av Patrik Nyberg, fil. mag., journalist och samhällskritiker

 

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Kristdemokraten 2006-05-05.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Krister Lumme har skrivit boken Guds lilla barnaskara om sin uppväxt på ett barnhem på Åland under 1950-talet. En tid präglad av kärlekslöshet och pennalism. Han var med och startade föreningen Samhällets Styvbarn tillsammans med numera avlidne Kent Sänd år 2004. Föreningen har nu ett hundratal medlemmar och kämpar för att Sverige ska följa det norska exemplet och ge barnhemsbarnen skadestånd. I Norge utbetalades i juni 2004 skadestånd på uppemot 300000 kronor till dem som utsatts för övergrepp på barnhemmen.

- Jag känner en otrolig lättnad för att vi barnhemsbarn nu fått vår upprättelse, säger Krister Lumme och syftar på den ursäkt som socialminister Morgan Johansson riktat till de svenska barnhemsbarnen.

- Kent Sänd blev ett offer för sin barndom. Det är med stor sorg jag tänker på Kent och att han aldrig fick uppleva socialministerns ursäkt. Vi barnhemsbarn straffades för något som vi inte kunde rå för, säger han. Fortfarande väntar de på en ursäkt från de kommuner som hade ansvar för barnhemmen. I dag har Krister Lumme lämnat föreningen och är på väg att starta en ny. Den nya föreningen ska främst verka för insyn och förbättringar i den sociala familje- och ungdomsvården.

 

- Min förväntan är att Sverige vaknar upp och att man tittar längre fram i historien. För där har också övergrepp skett.

 

©Kristdemokraten eller artikelförfattaren.

 

 

 

Bortplockad inskription ska sättas tillbaka

Av Patrik Nyberg

 

Kent förde sin olycka vidare
Av Patrik Nyberg

 

Två artiklar om Kent Sändh och Samhällets styvbarn
Av Patrik Nyberg

 

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Samhällets Styvbarn

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Kent förde sin olycka vidare

Kent förde sin olycka vidare

Av Patrik Nyberg, fil.mag., journalist och samhällskritiker

 

 


Patrik Nyberg är fil.mag., journalist och samhällskritiker i Göteborg. Artikeln är tidigare publicerad i Kristdemokraten 2006-05-05.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Den 19 september 2005 inträffade en fruktansvärd familjetragedi i Sävsjö. En man knivhögg sin fru när hon var på väg att lämna deras barn i skolan. Efteråt tog han sitt liv. Två små barn växer nu upp utan sin pappa och med vetskapen om att han försökte mörda deras mamma. Initialt beskrevs gärningsmannen och självmördaren som direktören i massmedierna. Hans namn var Kent Sänd.

 

Växte upp på barnhem

Några månader innan han tog sitt liv gjorde jag en intervju med honom. Han var ett av de barn som tillbringat flera år av sin barndom på institution och var med och grundade föreningen Samhällets styvbarn år 2004. Kent Sänd och hans bror storebror Bengt, i dag välkänd trubadur, tvångsomhändertogs av de sociala myndigheterna i början av 1940-talet. Kent Sänd placerades på Vidkärrs barnhem och utsattes för en ofattbar pennalism. Han och andra olycksbröder och -systrar från denna tid har kämpat för att få en ursäkt av Göteborgs kommun för de övergrepp de utsattes för. Hittills har de inte fått någon ursäkt.

 

Sexuellt utnyttjade

Kent Sänd talade med avsmak om den inskription som ända tills för en kort tid sedan fanns på statyn av ett litet värnlöst barn utanför det i dag nedlagda barnhemmet. Under åren 1935 - 1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet stod det. Kent Sänd menade att sanningen istället är att flertalet barn gick vidare till ungdomsvårdsskolor, fängelser, psykiatriska kliniker, blev narkomaner eller tog livet av sig. Flera flickor blev sexuellt utnyttjade.

 

Blev sängvätare

Kent Sänd blev sängvätare på grund av den ständiga oro han kände för vuxenvärldens återkommande bestraffningar. Från fyra års ålder sattes han ofta i tvångsbälte för att han busat. Som straff för att han kissade i sängen tvingades han bära klänning och blev svårt mobbad för det av kamraterna. - Jag var på Vidkärr från det jag var två år fram tills jag var sju, berättade Kent Sänd. Han kom inte ur institutionssystemet förrän han var 15 år. Då ordnade barnavårdsnämnden en lägenhet till hans mor och han fick flytta hem. - När jag och min bror Bengt omhändertogs var det på grund av dåliga boendeförhållanden. Vi borde ha fått en lägenhet redan då, så skulle familjen ha haft en möjlighet att hålla ihop, sa Kent Sänd. - Min mor kämpade för att få det att fungera men samhället förordade omhändertagande i stället för att stödja familjen ekonomiskt.

 

Mamman straffades

Det framgick under intervjun som jag hade med Kent Sänd att samhällets behandling av hans mamma var ett ständigt öppet sår. - Hon straffades för att hon var en fattig ensamstående kvinna från arbetarklassen, ansåg han. Kent Sänds röst svek honom under intervjun då han berättade hur mamman tvingades att sterilisera sig. Hade hon inte gått med på det så skulle hon inte fått träffa sina barn någon mer gång. Samhällets behandling av hans mamma hade satt djupa spår hos honom.

 

Berövades ett hem

Kent Sänds kamp för upprättelse mot Göteborgs kommun föreföll även vara en kamp för att hans mamma skulle få upprättelse. Att någon skulle erkänna att det var fel av samhället att beröva en mamma sina barn och honom och hans bror ett hem.

 

 

 

Bortplockad inskription ska sättas tillbaka

Av Patrik Nyberg

 

Kent Sänd fick ingen upprättelse
Av Patrik Nyberg

 

Två artiklar om Kent Sändh och Samhällets styvbarn
Av Patrik Nyberg

 

Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Samhällets Styvbarn

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Kärlek eller sadism: är staten kompetent att fostra andras barn?

Tema: Kärlek eller sadism. Är staten kompetent att fostra andras barn?

 

Anförande av Birger Hjelm på Konferens anordnad av föreningen Samhällets Styvbarn i Göteborg lördagen 18 september 2004 i folkets hus ABF's lokaler.

 

     

 

Gökboet i Växjö

 

 

 

Birger Hjelm är jägmästare i Uppsala.

 

Anförandet publiceras här med föredragshållarens benägna tillstånd.

Det finns ett examensarbete om fallet från journalisthögskolan i Göteborg höstterminen 1973. NKMR försöker utverka tillstånd för publicering av uppsatsen.

 

 

 

 

 

 

Inledning

 

-Bästa åhörare

 

Jag är en av de få som har drivit en skadeståndsprocess mot en kommun för fel och försummelser i myndighetsutövning i barndomen och de konsekvenser det fått senare.

 Jag skall nu kort redogöra vad som hände mig och min familj när jag var i tioårsåldern och bodde i Växjö.

 

Vi (min mor, jag och min fyra år äldre storasyster) var nyss inflyttade till Växjö från en annan stad. Min mor hade där gått igenom en uppslitande skilsmässa från vår far som hon tog hårt. Min mor var alltså nyskild, ensamstående, tidvis arbetslös och i en ekonomiskt besvärlig situation. Vi blev tillfälligt i behov av socialt understöd. När min syster kom in i tonåren uppkom en tråkig och infekterad konflikt dom emellan och hon ville flytta tillbaka till uppväxtstaden. Familjen blev föremål för en social utredning i vilken påstods att min mor var olämplig som vårdnadshavare och det slutade med att min syster blev omhändertagen och fosterhemsplacerad.

 

Jag kommer inte att behandla denna min systers omhändertagande mera förutom att jag tar bestämt avstånd från påståendet om mors olämplighet som vårdnadshavare. Det fanns andra (bl.a. nedanstående) skäl till den uppkomna situationen.

·        Min mor var utsatt för en massiv förtalskampanj av sociala myndigheter.

·        Konflikten mellan min mor och min syster underblåstes av Växjö socialförvaltning.

 

Jag kommer nu istället att fokusera på vad som hände sen.

 

 

Offentlighetsprincipen

 

Jag har inte förstått förrän jag blev vuxen alla orsakssamband och vidden av myndighetsövergreppen och hur ytterst nära det var att jag också blev omhändertagen. Jag blev däremot då utsatt för en månadslång tvångsutredning.

 

Jag tog kontakt med Växjö kommun för några år sedan och begärde samtliga handlingar jag har rätt att få. Det tog ca fem månader innan jag fick allt material. Enligt offentlighetsprincipen skall det ske omgående, en viss fördröjning, maximalt några dagar eller tom någon vecka, p.g.a sekretessgranskning, kan vara nödvändig. Jag kom senare att JO-anmäla Växjö kommun för detta.

 

När jag gick igenom materialet blev jag både chockerad över innehållet och den undermåliga utredningskvalitén. Dokumenten innehöll en mängd felaktiga påståenden, slutsatser och osanna och förvanskade intyg om mig och min mor.

 

Jag har till idag bjudit in Växjö kommuns ordförande Carl Olof Bengtsson (s) och de två ansvariga läkarna (Hans Adler numera verksam i Malmö och Stig Östenson pensionerad i Växjö) att ges möjlighet att bemöta kritiken. Ingen av dom har bemödat sig att besvara inbjudan (eller närvara på konferensen).

 

 

Sakkunnigyttrandet

 

Jag inledde alltså en skadeståndsprocess mot Växjö kommun för ett par år sedan och lät Docenten och forskaren i social utredningsmetodik Bo Edvardsson på Örebro universitet göra ett oberoende sakkunnigyttrande över utredningsmaterialet koncentrerad på tre frågeställningar.

 

1.      Förelåg sakliga grunder för tvångsutredningen.

2.      Har i sak ogrundade läkar- och psykiaterutlåtanden om modern använts vid bedömning av hennes förmåga att fostra och vårda barn

3.      Har kommunen sökt genom åtgärder eller ansatser av något slag, att upprätthålla syskonrelationen mellan Birger och dennes syster.

 

Svaret är nekande på frågeställningarna 1 och 3 och ett otvetydigt JA på frågeställning 2. Växjö kommun får svidande kritik på alla tre punkter.

 

Jag skall inte gå på detaljer utan bara nämna några väsentliga axplock:

Omhändertagandet och förlusten av min syster var för mig traumatisk och skrämmande. Som en reaktion på detta, kom jag att kort därefter att stanna hemma från skolan under ett par månader vårterminen 1972. Socialförvaltningen skriver att min mor hindrar mig från att gå till skolan. Detta är direkt felaktigt påstående utan saklig grund. Det är jag som inte vill eller orkar gå till skolan p.g.a saknaden av min syster. Detta påpekar min mor uttryckligen till kommunen. Hennes vädjande nonchaleras totalt. Detta nämns inte ens som tänkbar alternativ orsak eller förklaring till min skolfrånvaro.

 

Det beslutas nu om att jag måste genomgå en utredning för att bekräfta farhågorna om mammas olämplighet som vårdnadshavare. Min mor motsätter sig detta då hon hävdar det är felaktiga påståenden. För henne är orsaken till min skolfrånvaro klarlagd och försäkrar att vi har en fin relation (vilket vi också har). Det beslutas då istället om en tvångsutredning. Polis och socialtjänstemän bryter sig in i lägenheten och med våld skiljer mig från min mor och brutalt släpar iväg mig, hysteriskt gråtande och skrikande, inför ögonen på kamrater och grannar för tvångsutredning.

 

Min mor reagerar med kraftig upprördhet över händelsen och tar sig dagen efter till kliniken för att protestera och försöka få hem mig. Detta misslyckas naturligtvis, istället övermannas hon och tas på stället in till något som liknar en polisär förhörssituation. I sin upprördhet säger hon till den ansvariga läkaren Dr. Adler bl.a. att hon anser att han passar bättre i diktaturens Ryssland. Han utfärdar efter förhöret ett intyg om sluten psykiatrisk vård för min mor och hon förs bort med våld. Som skäl till detta i intyget anger han min mors kraftiga reaktioner i samband med tvångshämtningen och att hon skulle ha ”ett för omgivningen grovt störande levnadssätt”.

 

Det sistnämnda är ett komiskt påstående och förekommer inte på fler ställen i utredningsmaterialet. Jag är uppvuxen med förmaningar att man skall sköta sig och inte störa t ex sina grannar. Min mor varken rökte, drack alkohol eller nyttjade några andra droger (hon var nykterist hela sitt liv). Hon hade också goda vitsord från bl.a. arbetsgivare att hon var en skötsam, ärlig och plikttrogen kvinna. Hon har heller aldrig brukat våld mot mig.

 

Att hon vidare reagerar med kraftig upprördhet över myndighetsövergrepp har inget som helst med ett störande levnadssätt att göra utan är en sund reaktion på en onormal och sjuk händelse. Jag har idag frågat de ansvariga läkarna Hans Adler och Stig Östenson hur lugna och behärskade dom själva varit om de utsatts för liknande behandling men inte fått något svar.

 

Min mor släpptes också efter ca ett dygn då det utfärdade intyget konstaterades sakna grund

 

Tvångsutredningen av mig varade en knapp månad. Det konstateras efteråt att jag är en helt normal gosse utan några som helst störningar. Jag får återvända hem till min mor, tack och lov. Jag är glad och stolt över att jag fått växa upp med henne. Hon var en fin, intelligent och kärleksfull moder och människa

 

Kort efter händelserna tas av kommunen beslut om besöks- och umgängesförbud mellan min mor och min syster, detta beslut upphävs aldrig. Beslutet tar ingen hänsyn till syskonrelationen. Den beaktas överhuvudtaget inte i utredningsmaterialet. Ej heller görs någon ansats att försöka återförena oss. Det tog fjorton år innan vi får kontakt igen. Då på min mors initiativ. Fjorton förlorade år är en lång tid i de viktiga barn- och tonårsåren som normalt kittar samman en syskonrelation. Detta är mycket svårt att reparera. Det hade utvecklat ett främlingskap mellan oss och vi har i princip ingen kontakt idag.  

 

 

Anmälan till ansvarsnämnden

 

Min mor anmälde händelserna kring min tvångsutredning till socialstyrelsens ansvarsnämnd. Jag var i vintras på riksarkivet och läste anmälan samt dr Adlers svarsskrivelse på denna anmälan.

 

Han skriver bl.a. följande om min mor:

 

Pat. har visat en närmast paranoisk inställning gentemot olika myndigheter, åtminstone sedan dotterns omhändertagande . från Sociala Centralnämnden i Växjö har uppgivits att hon överklagat samtliga beslut enligt barnavårdslagen som gått henne emot. Så t.e.x överklagades beslut om övervakning av sonen Birger som bl.a. stödde sig på ett av undertecknad 1972 utfärdat läkarintyg.

 

Invändningar:

·        Min mor var ingen patient utan en felaktigt frihetsberövad kvinna.

·        Hon hade ingen negativ inställning till myndigheter i allmänhet såsom t.ex. skattemyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, försvaret, polisen, vägverket, jordbruksverket, skogsstyrelsen, skolverket, bilregistret etcetera. etcetera. Hon var inte ens negativt inställd mot sociala myndigheter i allmänhet. Däremot var hon mycket kritisk mot Växjö kommuns socialförvaltning och socialnämnd. En inställning som hon var i sin fulla rätt att föra fram.

·        Hon hade en lagfäst rättighet att överklaga vilka beslut som helst, som gick henne emot. Det är (och var) en fundamental rättighet i en demokrati.

 

Kritik av myndigheter och viss samhällskritik vänds alltså inte bara mot min mor. Denna kritik och överklagan av beslut är här i dr Adlers ögon liktydigt med mental störning. Det är illa nog att Adler skriver detta dravel men än allvarligare är att ansvarsnämnden och nämndens ordförande Hans G Leche inte har något klander eller något att invända mot agerandet eller skrivelsen. Mors anmälan lämnas utan åtgärd.

 

Jag kan bara instämma i mors utfall mot Adler att han skulle passa bättre i Ryssland. Denna typ av handlingar och yttranden är som hämtat från den forna Sovjetregimens agerande mot oliktänkande. Nu var dokumenten tyvärr inte från något sovjetiskt hemligt arkiv utan från det svenska riksarkivet.

 

 

Brevväxling med socialstyrelsens generaldirektör

 

Jag skrev nyligen till socialstyrelsens nuvarande generaldirektör Kjell Asplund och begärde kommentarer över det inträffade samt en personlig ursäkt och en postum upprättelse å min mors vägnar för ansvarsnämndens huvudlösa beslut. Han meddelar att socialstyrelsen är förhindrad och inte har några möjligheter att granska ärendet!!!!

 

Märkligt svar: Socialstyrelsen sitter på enorma personella och ekonomiska resurser och är det någon instans som har möjlighet att granska ärendet är det just dom. Det handlar i slutänden om förtroendet och tilltron till myndigheter och systemet. Är det viktigare för landets ledande myndighet på området att agera målvakt och skydda sina egna föregångare och gamla läkares heder och sociala anseende genom att mörka deras tjänstefel och övergrepp?

 

 

Skadeståndsprocessen

 

Växjö kommun kopplade på tidigt stadium in en svindyr advokatbyrå från Stockholm och har konsekvent hävdat preskription. Svårigheter att strikt juridiskt komma förbi denna preskriptionsinvändning har gjort att jag av enbart ekonomiska skäl tvingats dra tillbaka min stämningsansökan.

 

Växjö kommun bestrider dessutom att någon form av fel, försummelse eller övergrepp i myndighetsutövningen överhuvudtaget förekommit. Kommunen kräver mig nu på orimligt höga nästan nittiotusen (90 000 kr) i rättegångskostnader, trots att vi inte ens har tillbringat en timme i rätten. Detta är en uppenbar repressalie och för att statuera exempel att hindra andra i liknande situation att ställa en kommun till svars.

 

 

ÄR DETTA RIMLIGT I EN RÄTTSSTAT?

 

Jag och min advokat har bestridit det orimliga beloppet och ärendet prövades i hovrätten.

 

Som av en händelse fick jag igår telefonsamtal från min advokat som precis fått domen. Hovrätten ungefär halverade Kommunens yrkande: Jag kan inte påstå att jag vunnit över kommunen men hovrätten har gjort en liten men viktig markering, underförstått att kommuner inte kan bedriva repressalier genom orimliga yrkanden för rättegångskostnader mot drabbade av deras myndighetsövergrepp som vill hävda sin rätt.

 

 

Tack för ordet! 

 

 

Birger Hjelm

 

I Göteborg den 18 september 2004

 

 

 

 

Samhällets styvbarn

 

Kent Sänds föredrag vid Samhällets styvbarnkonferensen

 

Fru Hjelte och hennes barn
Av Göran Skytte

 

Medicinsk feldiagnos som grund för tvångsomhändertagande av barn
Anförande av Maud Olofsson vid Samhällets styvbarnkonferensen

 

Var finns garantierna?
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Saklighet och godtycke i förvaltning och rättskipning

Av Brita Sundberg-Weitman

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

KÄMPA FÖR RÄTTVISA!

KÄMPA FOR RÄTTVISA!

Av Kjell Lundqvist

 

 

Kjell Lundqvist är undersköterska. Han drivs av en stark rättvisepatos och han är aktiv inom antidrog koalitionen.

 

Nedanstående artikeln är tidigare publicerad på bakomslaget till  STOPPA KNARKET 4/92, Stoppa Knarket!:s temanummer "Tvångsomhändertaganden - Svenska staten sanktionerar slavhandel med barn".

 

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Det är politikerna i socialnämnderna som fattar de formella besluten om tvångsomhändertaganden. Men ärendena bereds på socialkontoren, och det är där som maktfullkomligheten många gånger tar sig helt bisarra uttryck.

 

"1§. Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, är den unge har fyllt 15 år, av honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling rör allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende."

 

Detta är inledningsparagrafen i Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. 12§ står:

"Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av sociainimnden. Ansökan unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna."

 

Ingenstans i lagen nämns med en ord att det finns något som heter socialchef, socialsekreterare, socialarbetare, hemvårdsassistent mm. Ändå har debatten om tvångsomhändertagande av barn till stor del handlat om åtgärder vidtagna av någon av dessa yrkeskategorier. Alla inblandade uppfattar med rätta socialkontoret som maktcentret för åtgärder enligt LVU. Detta beror på att socialnämnder och länsrätter nästan alltid följer förslagen från socialkontoret och dess tjänstemän.

 

Socialsekreterarnas roll

Det är svårt att för en utomstående förklara det tänkesätt eller den ideologi som ligger bakom socialsekreterarnas och socialkontorens handlande. Ett citat ur en doktorsavhandling, "Bättre beslut" av Ingrid Claezon, ger en skrämmande inblick i hur det kan gå till. Exemplet gäller Umeå:

 

"Jag är övertygad om att tillämningen på placeringsresurser är en betydelsefull faktor då socialsekreteraren börjar tänka i termer av omhändertagande. Inte minst blev detta uppenbart då jag blev varse ' rekryteringen' av ungdomar till ett kollektiv. Denna försiggick enligt följande.

'Rekryteringsgruppen' bestod av representanter för familjehemsgruppen och distriktsgrupperna, dessa anmodade socialsekreterarna att i mai månad göra en genomgång av sina 'barnavårdsärenden' för att söka efter någon ung person som kunde vara aktuell för placering på kollektiv. Dessa socialsekreterare träffar senare rekryteringsgruppen samt personal från kollektivet och granskar 'kandidaterna'. Därefter utses 'ordinarie' ungdomar som skall placeras på kollektivet, via ett tvångsomhändertagande, samt 'reserver'. Det åligger handläggande socialsekreterare att se till att beslut om omhändertagandefattas i socianämnd och länsrätt senast i juni. Placeringen sker något senare på sommaren. Det råder minst sagt delade meningar om den här metodens lämplighet och ur socialrättslig synpunkt är den självfallet mycket tveksam." (Min bet.)

 

Här tvångsomhandertas alltså barn för att skaffa klienter till ett kollektiv - inte for att något hänt som förvärrat deras egen situation!

 

Tjänstemannens utredning, som formellt skall klargöra för politiker och domstolar om ett omhändertagande är nödvändigt, blir i stället en partsinlaga för att motivera ett redan fattat informellt beslut. Så är också fallet i övriga ärenden. Socialsekreteraren "tycker" att ett tvångsomhändertagande är nödvändigt och sedan görs en utredning för att motivera tyckandet. Detta vållar heller inga svårigheter ty lagparagraferna har karaktären av generalklausul, dvs lämnar fältet fritt för fria tolkningar som kan passa in på alla familjer i Sverige.

 

Tänkandet bakom

Grunderna för ett sådant agerande är tanken att "samhället" alltid är en bättre fostrare än familjen. Samhället har experter. Samhället har resurser. Därfor vet och kan samhället bäst. Detta är en ideologi som har sin grund i Alva Myrdals skriverier på 30-talet. Hon ville och arbetade för att alla barn skulle uppfostras av samhället och att familjens inflytande skulle utplånas.

 

Detta tänkande rättfärdigar alla tvångsomhändertaganden och ger myndigheterna ett maktmedel utan motstycke mot alla medborgare under en stor del av deras liv: först under uppväxten tills de fyller 20 år och sedan under den tid de har barn hemma som inte är vuxna.

 

För att komma till rätta med detta problem är det nödvdndigt med en annan inställning. Att splittra familjer är alltid ett nödfallsingrepp och skall ses som ett sådant. Familjen är samhällets viktigaste institution. Därför måste familjen skyddas och stärkas. Där fostras de kommande generationerna bäst.

 

 

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

 

Kidnapping av barn är ren business

 

Fosterbarn som god butikk

 

Kafka i Tensta

 

Fallet Ulf Enerström - En politisk het potatis

 

"En skamfläck för svensk demokrati"

 

Tillbaka till Artiklarna

 

 

 

 

 

 

 

K. och T. mot Finland

 

  • K och T mot Finland (Se även:

    http://www.kaapeli.fi/pesue)

     

    En resumé av Europadomstolens dom

     

    Modern, K led av psykiska svårigheter som ledde till sjukhusvistelse (diagnosen var paranoia och psykos). Hon hade tidigare två barn av vilka dottern P var hos fadern. Och sonen M påvisade störningar som ledde till frivillig placering (öppenvårdsomhändertagande). K var gravid med ett barn av T (inte far till de tidigare barnen). T hade inga psykiska problem. När hon födde barnet J, i juni 1993, var hon enligt sjukhuspersonalen lugn. Barnet omhändertogs omedelbart efter födseln som ledde till svår psykos hos K. Varken sjukhuset eller pappan T ansågs kunna garantera barnets hälsa och säkerhet. K och T informerades inte på förhand om beslutet utan fick höra det på sjukhuset efter att barnet förts bort. K förbjöds också all icke övervakad kontakt med båda barnen.

    K intogs på sjukhus på grund av psykos fem dagar efter födseln. Barnet placerades i barnhem där T fick besöka henne. T även gavs löfte om vårdnaden av J om han bryter all kontakt med K. Han flyttade bort från deras gemensamma hem, men höll kontakt med K. K blev sedermera tvångsintagen och måste stanna på sjukhuset tre månader. T fick träffa barnet regelbundet och han ansågs sköta barnet väl och ha bra kontakt med henne. Han träffade barnet regelbundet (dagligen) under dess första åtta månader, utom under perioden då placering "förbereddes" och han fick träffa barnet bara en gång i veckan. Det oaktat beslöt socialmyndigheterna att överföra barnet till familjeomvårdnad på en annan ort (120 km från det ställe där föräldrarna bodde) och begränsade starkt föräldrarnas möjligheter att träffa barnet. Beslutet prövades av länsrätten som fastställde att K och T inte fick omvårdnaden av barnet. Överklagande till Kammarrätten gav samma utslag, liksom till Högsta Förvaltningsdomstolen.

    Det är särskilt intressant att fadern inte fick ta hand om barnet även om han inte hade några problem eller utgjorde något hot mot barnet och att faderns och moderns fortsatta kontakter var grundorsaken till varför barnet placerades på institution.

    I en expertopinion av Esko Varilo, en av Finlands mest kända barnpsykiater, som inte hade träffat familjen, föreslogs att barnen borde placeras permanent på fosterhemmet och att föräldrarna inte alls borde få träffa dem. Varilo har blivit ökänd för dylika utlåtanden i flera andra fall.

    Redan i april 1994 (då barnet hade varit två månader i fosterhemmet) gjorde K & T ett försök att med hjälp av Anu Suomela at få barnen tillbaka. Länsrätten behandlade fallet utgående från expertutlåtanden och ordnade ingen muntlig process. Ansökan avslogs och ännu striktare umgängesrestriktioner infördes.

    Under tiden hade K fött ett barn till som sköttes av henne, men detta ansågs av rätten tvärtom försvåra hennes möjligheter att få omvårdnad av de två äldre barnen.

    Processen upprepades år 1996 i samband med en revision av vårdplanen. Nu började man argumentera från myndigheternas sida att barnens egentliga familj var fosterfamiljen eftersom de inte hade någon vidare kontakt med de biologiska föräldrarna och eftersom barnen hade tagits hand av samma fosterfamilj i ett års tid (J var i barnhem nästan åtta månader efter födseln). Detta stöddes även av barnpsykiatriska expertutlåtanden (av Dr J. P, professor i barnpsykiatri). En annan läkare ansåg det motsatta men hennes åsikt lämnades utan avseende. Föräldrarna tilläts inte heller träffa barnen utom i skolan/dagvårdsanstalten och i närvaro av fosterföräldrarna. Alla möten observeras och kommenteras av myndigheterna (föräldrarna kände sig som fiskar i ett akvarium, som de själva har beskrivit saken). Socialmyndigheterna anger att placeringen är permanent och att föräldrarna inte skall få tillbaka sina barn. Även det senaste beslutet om umgängesrestriktioner har överklagats av föräldrarna. Enligt Anu Suomela har socialmyndigheterna sagt att besluten gällt en längre tid endast för att familjens överklagande gav dem för mycket arbete! Eftersom barnets föräldrar inte fick sin rätt i Finland, gick de till Strasbourg. Den 27 april 2000 kom Europadomstolens utslag.

    I den Europeiska Konventionen om mänskliga rättigheter finns en märklig specifik formulering under vilken statliga tvångsåtgärder som strider mot mänskliga rättigheter kan motiveras: "there shall be no interference by a public authority with the exercise of this right (right to family life) except such as is in accordance with the law and is necessary in a democratic society ... for the protection of health and morals, or for the protection of the rights and freedoms of others"
    Enligt Kortteinen (2000) var rättens beslut unikt hård, eftersom Finland fälldes på innehållsmässiga grunder två gånger enligt samma artikel. Och Europadomstolen ansåg att även om den finska lagen inte bröts och lagens målsättning var legitim kunde dessa åtgärder inte anses vara nödvändiga i ett demokratisk samhälle. De finska myndigheterna hade inte hört familjen. De hade använt sig av för hårda åtgärder och en permanent placering strider mot den mänskliga rättigheten till en familjetillhörighet (även om de finska myndigheterna försökte besvara detta med att påstå att fosterfamiljen nu var den egentliga familjen, som Konventionen hänvisade till). Däremot godkände Europadomstolen som lagenliga hela det komplex av umgängesrestriktioner, som enligt min mening strider klart både mot barnets och föräldrarnas rättigheter. Dessa åtgärder är också precis sådana där myndigheterna bäst kan "utöva utpressning" mot föräldrarna: är de snälla så kan man ge dem lite oftare rätt att träffa barnet, vill de vara krångliga, så fråntas de alla rättigheter. Myndigheterna kan alltid skaffa utlåtanden som styrker att det skulle vara farligt för barnet och dess anpassning till fosterfamiljen att träffa föräldrarna.

    En annan punkt som föräldrarna själva påpekade i ett opublicerat brev (se www.kaapeli.fi/pesue) var denna: om kommunen genast i början hade gått med på att hjälpa familjen med ordentlig bostad och lån för att sköta deras avbetalningsskulder hade omhändertagandet troligen blivit onödigt. Jämfört med kostnader för barn- och fosterhemsvistelser (ungefär 3 milj FIM), kunde föräldrarna ha klarat sig med avsevärt mindre summor (40 000 FIM) och slutresultatet kunde ha varit mycket bättre för alla inblandade.

     

    Tillbaka

Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn

Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn

Av Lena Olsson

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Sourze den 1 juli 2009.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Ingen lyssnade till min dotter så hon skrev till tidningen. jag_flydde_sverige_nar_socialen_ville_ta_mina_barn
Jag är en ensamstående mamma till två barn, nu 12 och 15 år gamla. För två år sen blev jag sjuk och bad socialen om hjälp, för jag blev inlagd på sjukhus. Hade inga anhöriga på bostadsorten. När jag sen kom hem blev det problem. En psykodynamisk utredning var igång och barnen skulle bort från mej i förebyggande syfte. De hittade inget konkret att anmärka på. Socialen menade att det var säkrare att förebygga eventuella framtida problem i vår lilla familj.

Hela utredningen visade att man spekulerade psykodynamiskt. De hittade olika tragiska teorier i sina framtidsvisioner. De konstruerade en höna av en fjäder. Domstolen klubbade igenom det som myndigheterna önskade, LVU (tvångsomhändertagande av barn enligt Lagen om vård av unga), utan att ha ett normalt bevisunderlag.

Min 13-âriga dotter skrev, i desperation, detta brev till tidningen i vår lilla stad, dvs den stad där jag bodde, för mina två flickor var i fosterhem på annan ort. Jag hade tidigare hamnat i en chock (krisreaktion) men var nu hemma igen. Min dotter ville få hjälp någonstans, ville komma hem. Det här är vad hon skrev:

"Såhär går det till i Sverige 2007. Jag är en tjej i tonåren. Vi, mitt syskon och jag, får inte längre bo hos vår mamma. Fast vi har bott med henne i hela vårt liv, är det inte lämpligt att vi bor med henne längre enligt socialen. Men det är ingen som haft något att klaga på tidigare. Nu helt plötsligt är allt fel, på oss, på henne och på vårt hem.

Allt började med att mamma blev sjuk och fick be socialen om hjälp. Hon blev inlagd och det behövdes att något tog hand om oss när hon var sjuk, för hon har inga släktingar här som vi kunde bo hos.

Men när mamma blev frisk fick vi inte komma hem igen. Det ansågs inte lämpligt. Vi har alltid bott hos vår mamma och det har funkat bra. Hon är snäll och skriker aldrig på oss, inte ens svär åt oss. Hon har lärt oss att alla människor har lika värde, men det har vi själva fått känna på, att så år det inte.

Vi har nu under sex månader flyttat till olika fosterhem och ska snart till det tredje. Första paret vi bodde hos var jättesnälla. Där ville vi vara kvar, men fick inte för socialen. De kom med olika anledningar. Sen flyttades vi till en familj långt från vår skola och alla kompisar. Vi får åka två timmar i taxi om dagen, ibland mer. Familjen har själv flera barn, som givetvis kommer i första hand med sina intressen och hobbies. Vi kommer ingenstans. På helgerna åker vi oftast på deras aktiviteter, annars sitter vi bara där i deras hus. Och vi bor i ett litet rum som man knappt kan röra sig i. Alla familjens barn har tv utom vi. TV:n i vardagsrummet tittar alltid pappan på.

Ibland får vi till och med kränkande kommentarer från föräldrarna, barnen och socialen. En gång kallade ett av barnen mig "jävla fosterbarn"! Jag blev arg och sa något dumt tillbaka. Då fick jag skulden för alltihopa. Jag har till och med blivit inlåst på rummet en gång för att jag sade något opassande. Om jag inte gör som jag blir tillsagd så säger de att jag blir skickad till ett ungdomshem och det vill jag ju inte.

Vi vill ju bara flytta hem till vår mamma igen och att allt ska bli bra igen, men ingen frågar oss vad vi vill. Vi vet inte vad vi ska göra eller vart vi ska vända oss

'Fosterhemsungen'"

Det här var min äldsta dotters brev.

En reporter kom hem till mig när hon hade fått brevet. Men hon fick inte skriva om det för sin chef, inte på några villkor, för "barnens bästa, det kunde skada barnen" ansåg chefen. Men reportern var dokumentärfilmare och var intresserad av att göra en dokumentär. Min dotter som skrev brevet flydde till mig från fosterhemmet, för det var mycket bråk där mellan föräldrarna. LVU blev klart i samma veva. Min dotter hade vädjat till mig i veckor redan om hjälp så hon kunde fly. Hon var skrämd av hotet att de kanske skulle sätta henne på ungdomshem. Hur skulle det gå för henne om hon hamnade där, undrade jag. Hon skulle aldrig klara det.

Vi rymde hastigt och lämnade allt, även om vi inte visste hur det skulle gå. Min andra dotter blev kvar och det sörjer jag mycket. Vi förlorade kontakten med reportern när jag flydde Sverige med min dotter i all hast. Vi hade bara kläderna på kroppen och passen. Lite papper och foton fick vi med oss. Jag har inte ens en adressbok kvar.

Är inte det här lika mycket övergrepp som de tvångssteriliseringar som svenska staten har fått betala skadestånd för?


Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn

Av Lena Olsson


En desperat svensk familj ’fritar’ sina egna barn från sin tvångsplacering och flyr till ett vänligt sinnat grannland som respekterar FN.s deklaration om mänskliga rättigheter. Där söker de asyl. När den danske polisen hör om myndigheternas arbetssätt i Sverige säger han spontant: Ja, men det är ju kriminellt...

The Situation in Sweden. Report to the International Court of Justice

Peace Foundation
 

Tillbaka till Artiklar

Jane Doe - Falska eller sanna minnen

FALSKA ELLER SANNA MINNEN?

 

Av Lennart Sjöberg[1]

 

Handelshögskolan i Stockholm

och

Stiftelsen för Rättspsykologi[2]

 

 

 


Lennart Sjöberg är professor i Psykologi vid Handelshögskolan vid Stockholms Universitet. Han är också vetenskaplig föreståndare för
Stiftelsen för Rättspsykologi.

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Inledning

 

Psykologin spelar sedan en lång tid tillbaka en viktig roll i samhället och inte minst i rättsväsendet. Debattens vågor går höga om orsakerna till olika former av brott, och hur domstolar ska kunna så bra som möjligt ta ställning i skuldfrågor. Psykologiska teorier och metoder är emellertid alltid osäkra, många skulle säga mycket osäkra. Olika forskare och praktiker står ibland för vitt skilda uppfattningar. Det gäller i hög grad allt som har att göra med sexuella övergrepp mot barn, och minnen av sådana övergrepp som återkommit hos offren i vuxen ålder. Vi har fått en ständigt pågående debatt i dessa frågor, och det tycks vara mycket långt kvar till samstämmighet.

 

Det är en blandning av vetenskap och “sunt förnuft” som det handlar om. Åsikter om psykologiska problem kommer ju troligen från en blandning av “sunt förnuft”, allmänkulturella föreställningar och forskning. Forskningen, i sin tur, traderas till allmänheten främst via läroböcker, populära artiklar och kanske muntligt överförda rykten om att det ena och det andra som skulle ha “bevisats”. Fallstudier tycks ha ett speciellt övertalningsvärde, kanske för att de illustrerar en tes på ett konkret sätt som det går att leva sig in i. Den forskning, som bygger på kvantitativa studier av grupper av försökspersoner och jämförelser med en eller flera kontrollgrupper, tenderar att vara mindre övertygande och intresseväckande. Den tycks vara blodlös och abstrakt .

 

Problemen med fallstudier är emellertid många. Just deras övertalningsvärde är ett centralt sådant problem. De många konkreta inslagen i en lyckad fallstudie gör det speciellt lätt för läsaren att konstruera ett scenario av orsak och verkan. Vi har en stark tendens att i allt som händer söka efter mening och orsak . Det är inte lockande att ifrågasätta ett scenario skapat av en fallstudie och att föreslå alternativa tolkningar. Sådant kräver kontrafaktuellt tänkande, alltså att fråga vad som skulle ha hänt om inte en viss påverkan förelegat, om situationen varit annorlunda. I forskning om effekterna av psykoterapi, för att ta ett exempel, krävs det kontrollgrupper som är jämförbara med behandlingsgruppen, helst genom slumpmässig indelning i behandlings- och kontrollgrupp. Sådana elementära metodologiska krav är emellertid långtifrån alltid uppfyllda.

 

En berömd fallstudie är den som handlar om “Lille Albert” och som Watson och Rayner publicerade år 1920. En experimentell påverkan på ett litet barn skulle ha skapat en fobi genom betingning, en fobi som sedan kunde utsläckas genom en enkel inlärningspsykologisk teknik . Detta fall har stötts och blötts i litteraturen under decennier och fått en framträdande plats i läroböcker i psykologi, inte minst i Watsons egna böcker och artiklar. Harris publicerade 1979 en genomgång av den sekundära rapporteringen om Lille Albert och visade på ett intresseväckande sätt hur ofullständig, tillrättalagd och t o m felaktig rapporteringen var, värre för vart år som gick . Det var tydligen få som brydde sig om att gå till originalkällan och läsa den kritiskt. Watsons eget minne av studien blev med åren också det tillrättalagt och förenklat, allt så att hans teoretiska teser passade bättre och bättre. Fallet “Lille Albert” stämmer till eftertanke och försiktighet vid användning av fallstudier.

 

Fallet Jane Doe

 

Författare av läroböcker och populära artiklar sparar alltså tid och möda genom att inte gå till originalkällorna, och det är ibland illa beställt med den vetenskapliga halten i de påståenden som görs . Men ett noggrant studium av originalkällorna skulle ändå ofta nog visa sig vara otillräckligt. De är nämligen sällan tillräckligt fullständiga för att hela sanningen ska komma fram. I vår tid är kanske inte Lille Albert längre av så stor betydelse, så låt mig redovisa ett annat fall, som sannerligen är det, och där sanningen bara kommit fram genom ett mödosamt arbete som inte så lite liknar rena detektivmysteriet.

 

Corwin och Olafson publicerade 1997 en fallstudie av en kvinna som de kallade Jane Doe . Corwins och Olafsons korta sammanfattning av originalartikeln förtjänar att citeras:

 

       “Presents the history, verbatim transcripts, and behavioral observations of a child's disclosure of sexual abuse to one of the authors in 1984 and the spontaneous return of that reportedly unrecallable memory during a videotaped interview between the same individual, now a young adult, and the author 11 yrs later. The significance, limitations, and clinical implications of this unique case study are discussed. Five commentaries by researchers from differing empirical perspectives who have reviewed the videotape recorded interviews follow this article.”

 

“Jane Doe” skulle alltså ha utsatts för sexuella övergrepp av sin mor när hon var 6 år gammal, och då berättat om dem för Corwin i videoinspelade förhör. Efter 11 år tog Corwin på nytt kontakt med henne. Hon hade då glömt övergreppen, men när hon fick se videobanden mindes hon dem på nytt, påstås det.

 

Fallet har ansetts vara ett “bevis” för att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp förekommer och att minnena kan på nytt väckas till liv i vuxen ålder. Corwin och Olafson beskriver en hel del detaljer kring fallet som moderns ohederlighet (hon avtjänade ett kortare fängelsestraff för bedrägeri) medan fadern framstår som en hederlig och väl fungerande person. Bland anklagelserna ingick att modern med flit skulle ha bränt flickans fot på en spis.


Den vårdnadstvist som låg bakom händelserna ledde till att fadern fick vårdnaden.

Debatten om huruvida återuppväckta minnen av sexuella övergrepp är falska eller sanna är intensiv sedan mer än 10 år tillbaka och visar ingen tendens att minska i styrka, se t ex aktuella inlägg av Brown, Sheflin och Whitfield och svar från Piper, Pope och Borowiecki . Många har påpekat att det troligen förekommer både sanna och falska återuppväckta minnen, problemet är bara att veta när det ena eller andra är fallet .

 

 

Minnen spelar stor roll i rättsväsendet. Elisabeth Loftus har blivit mycket känd för sin forskning om falska minnen, alltså hur människor under vissa omständigheter kan komma att tro att de varit med om händelser som aldrig inträffat [3]. Hon har beskrivit situationen när det gäller just minnen på ett balanserat sätt:

 

... it is important to fully appreciate that false memory reports can look like true ones and that without independent corroboration it is virtually impossible to tell whether a particular report is the product of true memory, or the product of imagination, suggestion, or some other process. Judges and juries sometimes think that they can tell the difference, but they are actually responding to the confidence, the detail, and the emotion with which a memory report is delivered. Unfortunately, these characteristics do not necessarily correspond with reliability”.

 

Osäkerheten är alltså stor, och upprördheten och indignationen likaså. Stämningar och motstämningar haglar i amerikanska domstolar: vuxna barn stämmer sina åldriga föräldrar, personer som ändrat sin uppfattning om huruvida de utsatts för övergrepp som barn stämmer sina terapeuter och “tredje part” (t ex en påstådd förövare av övergrepp) stämmer också terapeuterna. Den senaste utvecklingen handlar om ett stort antal fall inom katolska kyrkan där präster skulle ha förgripit sig på barn.

 

En del av dessa fall har inneburit oerhört komplicerade och utdragna domstolsprövningar, vissa av dem sägs vara de mest omfattande någonsin i amerikanska domstolar. Liknande fall finns även i Sverige, även om vi har ett annorlunda rättssystem med mindre komplicerade och utdragna prövningar och betydligt mindre möjligheter att få stora skadestånd utdömda.

 

I denna inflammerade situation har alltså fallet Jane Doe har fått stor uppmärksamhet och används som “bevis” på tesen om bortträngning av minnen om sexuella övergrepp - både i den allmänna debatten, i undervisning och vid domstolar. Fem högt aktade och vanligen kritiska forskare har intygat att fallet är för dem övertygande, i kommentarer publicerade i anslutning till artikeln av Corwin och Olafson.

De fem kommentarerna är värda att diskutera. Schooler medger, om än något motvilligt, att materialet är övertygade, speciellt på grund av den emotionella intensiteten i de videoinspelade intervjuerna. Armstrong finner minnena övertygade och förklarliga utifrån Piagets utvecklingsteori . Putnam är också mycket positiv till Corwin och Olafsons tes . Ekman finner tecken i barnets minspel på att hon talar sanning, och förefaller övertygad . Den avvikande meningen företräds av minnespsykologins nestor, Neisser som ställer sig avvisande till materialet och menar att det inte rör sig om korrekta och återuppväckta minnen

 

Det var alltså 4 av 5 forskare som accepterade “beviset”. Deras skäl är intressanta. Vi ser i vissa fall som Schooler inslag av “folk psychology”, alltså allmänt spridda föreställningar, i detta fall att den som är emotionellt aktiverad också talar sanning[4], i andra fall anknytning till egen forskning och egna teorier som stämmer med antagandet om att det är ett fall av äkta bortträngning (Ekman). På det hela taget tycks just de videoinspelade intervjuerna av Jane Doe vid 6 och 17 års ålder ha varit övertygande - ett exempel på att man tenderar att tro på “vad man ser med egna ögon”.

 

Problemet med fallet Jane Doe är att Corwins och Olafsons beskrivning är tillrättalagd och ofullständig, vilket påvisas i ett aktuellt arbete av Loftus och Guyer . Låt oss se närmare på vad dessa forskare fann.

 

Loftus och Guyer påpekar att påståendet att Jane Doe utsattes för sexuella övergrepp ytterst bygger på Corwins kliniska bedömning - inga vittnen fanns, och inga fysiska bevis, inte heller något erkännande - men sådana kliniska bedömningar av övergrepp är ytterst svåra att göra och notoriskt otillförlitliga . De kunde ha tillagt att det ofta handlar om holistiska bedömningar, alltså om intuitiva sammanvägningar, och att dessa är behäftade med stor osäkerhet Speciellt i vårdnadstvister kan sådana anklagelser vara mycket svåra att bedöma , och misstankar och anklagelser om övergrepp kan spela en taktisk roll .

 

 Vidare nämner Corwin och Olafson inte ett expertutlåtande av psykolog, en viss Dr. S, som var kritisk till att övergrepp verkligen förekommit. De går inte in på detaljer om moderns “ohederlighet”, vilken visar sig ha berott på felaktiga uppgifter om uteblivna underhåll från barnets far - denne betalade oregelbundet och misstaget framstår som högst mänskligt. Vidare var “brännskadorna” på barnet kanske förklarliga som effekten av en svampinfektion. Faderns karaktär var i själva verket, enligt Loftus och Guyer och de sagespersoner de anlitat, ytterst tvivelaktig med inslag av alkoholmissbruk och fysisk misshandel av kvinnor och barn. Flera vittnar om att flickan under tiden mellan 6 och 11 år ingalunda “bortträngt” anklagelserna om sexuella övergrepp utan ibland talat om dem. Corwins förnyade kontakt med flickan och det därigenom “uppväckta” minnet tycks dessutom ha lett till en brytning mellan henne och modern, vilket troligen inte gagnat flickan och varit katastrofalt för modern.

 

Tack vare sitt energiska detektivarbete har Loftus och Guyer alltså lyckats få fram en mängd viktig information som är högst relevant, men som förtigits i den ursprungliga vetenskapliga rapporteringen. De fem forskarna som kommenterade studien hade knappast möjlighet eller anledning att själva bedriva originalforskning - de fick vara nöjda med det material som Corwin och Olafson tillhandahöll. Och det är givetvis den situationen som är den normala i psykologin och psykiatrin. De personer det gäller är nästan alltid anonyma. Vi måste vara nöjda med det vi läser i den meningen att vi inte kan ifrågasätta att författarna har medvetet undanhållit viktig information. Fallet Jane Doe visar tyvärr att ett sådant förhållningssätt kan vara mycket vilseledande.

 

Loftus och Guyer påpekar att fallstudier även tidigare kraftigt bidragit till mytbildning. Bortträngning och andra psykoanalytiska begrepp har blivit allmängods , mycket på grundval av fallstudier. Bortträngning är ett nyckelbegrepp i åtskilliga tillämpningar av dynamisk psykologi i rättsväsendet  . Den dynamiska psykologin är föremål för kraftig kritik . Det bortträngdas återkomst har varit en del av grunden för slutsatser i skuldfrågan i åtskilliga uppmärksammade rättsfall, t ex det s k styckmordet . Den dynamiska psykologin byggde från början på fallstudier av Freud och andra, och gör det fortfarande i hög grad. Mödosamt detektivarbete av samma typ som Loftus och Guyer genomfört i fallet med Jane Doe har visat att Freud gjorde sig skyldig till samma fel som Corwin och Olafson: vissa väsentliga fakta förtegs, andra förvreds så att de skulle passa den tes som skulle bevisas  . Forskning om bortträngning som är av experimentell, kvantitativ och kontrollerad typ, har inte gett något stöd för att bortträngning skulle förekomma . Kliniska fallstudier säger motsatsen. Vad ska vi tro på? Kanske finns bortträngning, men hur ska vi i ett enskilt fall kunna avgöra om det handlar om bortträngning eller ett falskt minne, om inga ytterligare bevis finns ? Kliniska bedömningar är knappast så tillförlitliga att de utesluter fel, av vare sig det ena eller andra slaget, alltså att missa ett verkligt fall av övergrepp, eller anklaga en oskyldig .

 

Kulturklimatet och den dynamiska psykologins trovärdighet

 

Elisabeth Loftus har under många år arbetat som forskare med inriktning på minnespsykologins rättsliga tillämpningar, och hon har anlitats som expertvittne i många sammanhang. Hennes arbeten finns tillgängliga också i populariserad form. Hennes resultat är starka och de stämmer bra med modern minnespsykologisk teori. Ändå tycks hon och hennes akademiska kolleger arbeta i motvind. Varför? I media och populärkultur ska vi söka ett svar på frågan. Låt oss först se på begreppet multipel personlighet , en störning som antas bero bl a på sexuella övergrepp i barndomen. Den diagnosen seglade upp på 70-talet från att förut ha varit nästan okänd .

 

Ett berömt fall som troligen bidragit kraftigt till att popularisera diagnosen “multipel personlighet” är Sybil som beskrevs i en populär bok av Schreiber, utgiven år 1973 . Långt senare har det framkommit att beskrivningen troligen tillkommit i rent kommersiellt syfte, inspirerad av en bokförläggare som såg en chans att tjäna mycket pengar (och som förmodligen gjorde det också) . Sybil var troligen hysteriker, extremt lätt suggererad och hypnotiserad. Spanos har i en lysande bok beskrivit hur en sannskyldig epidemi av multipla personlighetsstörningar uppkom efter publicering av denna och några andra böcker, och lyckade filmversioner av dem, och hur de drabbade rapporterade att de hade allt flera personligheter .

 

Det är ju faktiskt vedertaget inom minnespsykologin att traumatiska händelser normalt leder till starkare minnesbilder än andra händelser. Bortträngning är, om det förekommer alls, troligen ett rent undantag. Vanligare är kanske att man undviker att tänka på händelserna, något helt annat än bortträngning, eller att man helt enkelt glömmer bort också dem, liksom man med tiden glömmer det mesta. Men det psykoanalytiska begreppet är lockande genom sina dramatiska implikationer och sitt vädjande till vad som numera är allmänkulturella föreställningar. Det är ett bra skäl till att vara på sin vakt. När något betraktas som en ren självklarhet och etablerat bortom allt tvivel ska en psykolog vara speciellt kritisk. Det finns inte mycket som är självklart och etablerat bortom allt tvivel i psykologin.

 

Slutsatser

 

Låt oss till slut återvända till fallet Jane Doe. Antag att Loftus och Guyer har rätt, att Jane Doe inte blev utsatt för övergrepp av sin mamma, och att hon inte heller glömt anklagelserna under de 11 åren mellan 6 och 17. Men det finns många andra fall där återuppväckta minnen inte kan utan vidare avfärdas. Enstaka fallstudier av den ena eller andra tesen kan bara etablera det svaga beviset att något kan förekomma, vilket givetvis säger nästan ingenting om andra enskilda fall.

 

Loftus har med sin forskning gjort det troligt att falska minnen förekommer, men som hon själv påpekat kan man inte avgöra om ett minne är sant eller falskt utan tillgång till annan information. Detta är ett specialfall av den allmänna svårigheten att avgöra om en persons utsagor är sanningsenliga. Det påstås ofta att detta skulle vara möjligt utifrån sådana aspekter som känslosamhet eller konkreta detaljer. Vissa former av intervjuer ger flera detaljer än andra . Men är detaljer ett bra tecken på sanningsenlighet? Så tycks emellertid inte vara fallet, åtminstone inte med någon stor grad av säkerhet .

 

 Den nya information som nu kommer fram om oskyldigt dömda ger exempel på fall där ögonvittnen varit helt säkra på sin sak, men ändå haft fullständigt fel. Att någon fälls i en domstol, inte ens att han eller hon erkänt sig som skyldig, är inget säkert tecken på skuld; DNA-analyser har nu lett till att många dömda befunnits oskyldiga. Sextiotvå fall av oskyldigt dömda för allvarliga brott, som identifieras med hjälp av DNA-analys, beskrivs av Dwyer et al. , se också en kommentar av Talbot . Den vanligaste orsaken till den ursprungliga fällande domen var uppgifter från ögonvittnen, men i ca 25 % av fallen hade även förekommit falska erkännanden - kanske för att få en mildare behandling av domstolen. I genomsnitt hade dessa oskyldiga personer avtjänat sex års fängelsestraff innan DNA-analysen utfördes. Det är uppenbart att rättssystemet i USA gör många misstag, och det finns ingen anledning att tro att läget är bättre i vårt land.

 

Psykologisk forskning har hittills haft sin största betydelse som underlag för att ifrågasätta utsagor, samtidigt som behovet av en psykologi som kunde göra motsatsen, alltså understödja riktiga anklagelser,  är enormt stort. Det tycks också som om det är den senare funktionen som många praktiserande psykologer i praktiken har haft . Det handlar om den kliniska psykologins beredvillighet att se psykopatologi även där ingen finns, väl illustrerad av kritisk analys av Rorschachtestet , eller för att ta ett svensk exempel, Erica-metoden . Metodiken använts utan adekvata normer för normalt beteende; psykopatologiska scenarier är enkla att konstruera. Sådant utgör icke sällan en del av grunden för myndigheters och domstolars beslut. Därigenom har riskerar psykologerna att medverka till att oskyldiga fälls

                                                                 

 

Referenser

 

Armstrong, J. (1997). Exploring the lines of Jane Doe's picture of pain. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 121-122.

Benedek, E. P., & Schetky, D. H. (1985). Allegations of sexual abuse in child custody and visitation disputes. In E. P. Benedek & D. H. Schetky (Eds.), Emerging issues in Child Psychiatry and the Law (pp. 145-156). New York: Brunner/Mazel.

Borch-Jacobsen, M. (1997). The making of a disease: An interview with Dr. Herbert Spiegel. New York Review of Books, 44(April 24), 60-64.

Brown, D., Scheflin, A. W., & Whitfield, C. L. (1999). Recovered memories: The current weight of the evidence in science and in the courts. Journal of Psychiatry & Law, 27, 5-156.

Campell, T. W. (1998). Smoke and Mirrors: The Devastating Effect of False Sexual Abuse Claims. New York: Perseus.

Corwin, D. L., & Olafson, E. (1997). Videotaped discovery of a reportedly unrecallable memory of child sexual abuse: Comparison with a childhood interview videotaped 11 years before. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 91-112.

Crews, F. (Ed.). (1998). Unauthorized Freud. Doubters confront a legend. New York: Viking.

Devenport, J. L., Cutler, B. L., & Penrod, S. D. (1997). Eyewitness identification evidence. Evaluating commonsense evaluations. Psychology, Public Policy, and Law, 3, 338-361.

Dwyer, J., Neufeld, P., & Scheck, B. (2001). Actual innocence: when justice goes wrong and how to make it right. New York: Signet.

Ekman, P. (1997). Expressive behavior and the recovery of a traumatic memory: Comments on the videotapes of Jane Doe. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 113-116.

Garb, H. N. (1998). Studying the clinician: Judgment research and psychological assessment. Washington, DC: APA.

Golding, J. M., Sanchez, R. P., & Sego, S. A. (1996). Do you believe in repressed memories? Professional Psychology: Research & Practice, 27, 429-437.

Gow, K. M. (1999). Recovered memories of abuse: Real, fabricated, or both? Australian Journal of Clinical & Experimental Hypnosis, 27, 81-97.

Granhag, P. A., & Strömwall, L. A. (2003). How to detect deception? Arresting the beliefs of police officers, prosecutors and judges. Psychology, Crime and Law, 9, 19-36.

Grayling, A. C. (2002). Scientist or storyteller? The Guardian(June 22).

Grünbaum, A. (1993). Validation in the clinical theory of psychoanalysis: A study in the philosophy of psychoanalysis. Madison,CT: International Universities Press.

Gumpert, C. H., Lindblad, F., & Johansson, A. (1999). Child sexual abuse: Expert testimony in Swedish district courts. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 4, 343-352.

Harris, B. (1979). Whatever happened to little Albert? American Psychologist, 34, 151-160.

Holmes, D. S. (1990). The evidence for repression: An examination of 60 years of research. In Singer (Ed.), Repression and dissociation (pp. 85-102).

Holmes, D. S. (1994). Is there evidence for repression? Doubtful. Harvard Mental Health Letter, 10(12), 2-4.

Horner, T. M. (1993). The biases of child sexual abuse experts: Believing is seeing. Bulletin of the American Academy of Psychiatry Law, 21, 281-292.

Horner, T. M., Guyer, M. J., & Kalter, N. M. (1993). Clinical expertise and the assessment of child sexual abuse: An empirical study of mental health experts. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 32, 925-933.

Letourneau, E. J., & Lewis, T. C. (1999). The portrayal of child sexual assault in introductory psychology textbooks. Teaching of Psychology, 26, 253-258.

Lindeberg, P. (1999). Döden är en man. Stockholm: Fischer & Co.

Loftus, E., & Ketcham, K. (1994). The myth of repressed memory. False memories and allegations of sexual abuse. New York: St. Martin's Press.

Loftus, E. F. (1993). The reality of repressed memories. American Psychologist, 48, 518-537.

Loftus, E. F. (in press). Memory faults and fixes.

Loftus, E. F., & Guyer, M. J. (2002a). Who abused Jane Doe? Issues, questions, and future directions. The Skeptical Inquirer, 26(4), 37-40.

Loftus, E. F., & Guyer, M. J. (2002b). Who abused Jane Doe? The hazards of a single case study. Part 1. The Skeptical Inquirer, 26(3), 24-32.

Münsterberg, H. (1908). On the witness stand. Garden City, NY: Doubleday.

Naegele, T., & Clark, A. (2001). Forensic Munchausen Syndrome by Proxy: An emerging subspecies of child sexual abuse. Forensic Examiner, 10, 21-23.

Nash, M. R. (1994). Memory distortion and sexual trauma: The problem of false negatives and false positives. International Journal of Clinical & Experimental Hypnosis, 42, 346-362.

Neisser, U. (1997). Jane Doe's memories: Changing the past to serve the present. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 123-125.

Orbach, Y., Hershkowitz, I., Lamb, M. E., Esplin, P. W., & Horowitz, D. (2000). Assessing the value of structured protocols for forensic interviews of alleged child abuse victims. Child Abuse & Neglect, 24, 733-752.

Paris, J. (1996). A critical review of recovered memories in psychotherapy: Part I --Trauma and memory. Canadian Journal of Psychiatry, 41, 201-205.

Piper, A., Jr., Pope, H. G., Jr., & Borowiecki, J. J., III. (2000). Custer's last stand: Brown, Scheflin' and Whitfield's latest attempt to salvage "dissociative amnesia". Journal of Psychiatry & Law, 28, 149-213.

Putnam, F. W. (1997). "Videotaped discovery of a reportedly unrecallable memory of child sexual abuse: Comparison with a childhood interview videotaped 11 years before": Commentary. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 117-120.

Ruscio, J. (2002). The emptiness of holism. Skeptical Inquirer, 26(2), 46-50.

Scharnberg, M. (1993a). The non-authentic nature of Freud's observations. Vol I. The seduction theory. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Scharnberg, M. (1993b). The non-authentic nature of Freud's observations. Vol II. Felix Gattel's early Freudian cases, and the astrological origin of the anal theory. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Schooler, J. W. (1997). Reflections on a memory discovery. Child Maltreatment: Journal of the American Professional Society on the Abuse of Children, 2, 126-133.

Schreiber, F. R. (1973). Sybil. New York: Warner Books.

Simpson, M. A. (1995). Gullible's travels, or the importance of being multiple. In L. M. Cohen & J. N. Berzoff (Eds.), Dissociative identity disorder: Theoretical and treatment controversies (pp. 87-134). Northvale, NJ: Jason Aronson.

Sjöberg, L. (1990). Diagnosen otillförlitlig och utan prognosvärde vid psykodynamisk arbetsmodell. (Unreliable diagnosis with no prognostic value in using a psychodynamic model). Läkartidningen, 87, 851-853.

Sjöberg, L. (1998-99). Bedömningars ofullkomligheter en fara för rättssäkerheten. (Judgments errors a danger to justice). Juridisk Tidskrift, 10, 928-947.

Sjöberg, L. (2000). Projektiva test och psykodynamiskt grundade bedömningar otillförlitliga. (Projective tests and psychodynamic judgments are unreliable). Läkartidningen, 97, 56-59.

Sjöberg, L. (2000-01). Psykodynamisk psykologi i rättsväsendet: Ett mordfall i Norge. (Psychodynamic psychology in the courts. A case of homicide in Norway). Juridisk Tidskrift, 12(3), 735-754.

Sjöberg, L. (2002). The distortion of beliefs in the face of uncertainty (SSE/EFI Working Paper Series in Business Administration 2002:09). Stockholm: Stockholm School of Economics.

Spackman, M. P., & Williams, R. N. (2001). The affiliation of methodology with ontology in a scientific psychology. Journal of Mind & Behavior, 22, 389-406.

Spanos, N. P. (1996). Multiple identities and false memories. Washington, DC: American Psychological Association.

Stukát, K.-G. (1958). Suggestibility: a factorial and experimental analysis. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Talbot, M. (2002). True confessions. Two simple measures could go a long way toward ensuring that findings of criminal guilt are genuine. The Atlantic Monthly, 290(1), 24-25.

Tong, D. (2001). Elusive Innocence: Survival Guide for the Falsely Accused. New York: Huntington House.

Watson, J. B., & Rayner, R. (1920). Conditioned emotional reactions. Journal of Experimental Psychology, 3, 1-14.

Wood, J. M., Nezworski, M. T., Garb, H. N., & Lilienfeld, S. O. (2001). The misperception of psychopathology: Problems with norms of the Comprehensive System for the Rorschach. Clinical Psychology: Science & Practice, 8, 350-373.

Wood, J. M., Nezworski, M. T., Lilienfeld, S. O., & Garb, H. N. (2003). What's wrong with the Rorschach? San Francisco, CA: Jossey-Bass.

Vrij, A. (2000). Detecting lies and deceit. New York: Wiley.

 

 

31 augusti 2003

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 



[1]. Professor Elisabeth Loftus har under mitt arbete med denna artikel varit vänlig nog att låta mig ta del av två manus under tryckning.

[2]. http://www.dynam_it.com/forpsyk/                                                                                                                 

[3].  Det är knappast någon som betvivlar att falska minnen förekommer, eller att det finns en betydande risk att intervjuer med ledande frågor kan skapa just sådana falska minnen. Barn är speciellt suggestibla. Detta är något som psykologer länge vetat men som under en tid förnekades, när incestdebattens vågor gick som högst.

[4]. Svenska domstolar brukar av emotionella reaktioner hos ett vittne frestas skriva att uttalandet “bär det självupplevdas prägel”. Inom rättsväsendet finns mycket spridda vanföreställningar om i vilken mån och på vilken grund man kan avslöja lögner något som ju är mycket svårt att göra .

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter