JANNE JOSEFSSON OCH HÄXJAKTEN

Janne Josefsson och häxjakten

Av Bertil Grennberg, docent i fysik

  

 

 

Bertil Grennberg är docent i fysik och verksam som patentombud i Uppsala.

Artikeln sändes till SvD och DN men angivna tidningar har avböjt att publicera den.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Han petar i ett kräftsår i samhället

 

Många av oss har sett Josefssons referat om de begåvningssvaga i Oskarshamn som blev fråntagna sitt barn. Bakgrunden är oerhört tydlig. En psykologutredning har gjorts, med redovisat slutresultat: De här föräldrarna behöver handledning varje timme på dygnet för att klara av barnet. Detta motiveras med att de beslagits ej mindre med att minst en gång byta blöja på barnet i onödan än även till och med bereda välling genom att skaka pulver och vatten i flaskan (vilket för mig som docent i fysik och en som vill spara på disk framstår som klart förnuftigt). Till råga på eländet kände de inga politiker till namnet eller ens vad huvudstaden i Australien heter.

- Jag vet inte om just detta fall är det hemskaste av alla de fall av barnomhändertagande enligt LVU som jag sett på håll eller nära inpå. Jag har nämligen för länge sedan drivit fall i kommission och Domstol för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, varför jag, fastän inte själv jurist, varit samtalspartner till en hel del jurister som varit ombud i fall om barnomhändertaganden som förts till Strasbourg. Många är de fall där föräldrarna vänt sig till Europarådets kommission och domstol och fått rätt i sak. (Den som har tillgång till Internet kan läsa över 20 domar och utslag på hemsidan www.nkmr.org  som Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter har.)

 

Jan Johansson beskylls nu på flera håll för att bedriva häxjakt, "en modern häxprocess", som socialdirektören Hjördis Flodström Nilsson uttrycker saken i en debattartikel i Dagens Nyheter den 14 december. Svenska Dagbladet hade den 16 december en debattartikel av Alf Svensson där han klandrade Josefsson för att han gav sig på de politiskt ansvariga nämndledamöterna och begärde förklaringar, nog så aggressivt, det får medges. Svensson har förstås rätt i att sådana personer knappast besitter den rutin och dementiteknik som politikens mera slipade högdjur har. Däremot har de förstås det politiska ansvaret för sina beslut. Men det verkliga ansvaret har socialsekreterarna, vilka så lätt kollrar bort de ofta särdeles naiva fritidspolitikerna. Miljöpartiröret Peter Eriksson har nyligen i annat sammanhang påstått att det alltid är lättare att säga ja än nej. I så fall är detta ett karaktärsfel som tyvärr är särskilt vanligt just bland svenska kommunala nämndledamöter. (Det är kanske ett nödvändigt villkor för att bli vald!!) Mycket av sjukan ligger där. De följer slaviskt de anställda tjänstemännens förslag. Och det är ett faktum, i den här branschen, bland socialsekreterarna, där finns det häxor. Många. Ibland bara naiva. Ofta passivt eller till och med i vissa fall aktivt elaka. Och envisa, de ger sig aldrig. Man skall väl inte gå lika långt som Bibeln som säger: "En trollkona skall du icke låta leva." Men somliga elaka häxor förtjänar mera att jagas än som sker.

 

I själva verket har Janne Josefsson kommit att peta i något som är ett kräftsår i samhället, och särskilt men inte bara i vårt system med administrativa domstolar. Enligt klar och tydlig lag har länsrätt och kammarrätt ett självständigt utredningsansvar, men detta utövas sällan när en kommunal nämnd kommer dragande med ett tydligt påstående stött av ett expertutlåtande. Således, när i detta fall nämnden med utlåtandet i handen påstår att dessa föräldrar skulle behöva en dygnet runt närvarande handledare, ja, då tror domstolen utan vidare på detta. Erfarenheten visar att det är omöjligt att ens med den bästa motexpertis som står att få kullkasta ett sådant utlåtande. Myndigheten har alltid rätt. Och myndigheten är villig att gå hur långt som helst.

 

Ta till exempel fallet Nyberg, där barnet var bortlovat till ett fosterhem som varit hjälpsamt vid brådskande barnomhändertaganden (och sådan finns förstås, barn som far illa i knarkarkvartar osv.). Till råga på eländet var barnet intelligent och försigkommet, gillade som fyraåring att spela Memory, vilket i hög grad ogillades av utredande sandlådepsykolog. Nu råkade modern till barnet vara tysk medborgare, och familjen hade ett yngre barn, som försiktigtvis fötts i Tyskland, varför föräldrarna fått behålla det. Vid ett tillfälle då föräldrarna fått låna det äldre barnet över dagen flydde de till Tyskland, enligt egen uppgift därför att de ville att mormor skulle få träffa barnet. Nu råkade den ansvariga socialtjänsten vara särdeles manhaftig och initiativrik och finansierade och skickade iväg fosterfadern och en vän till denne på en expedition till Holland där de hyrde bil och tog sig in till Tyskland, där de lyckades snappa bort barnet från en lekplats i föräldrarnas åsyn. Finansieringen för bovstrecket skedde till hälften av, vill jag minnas, Lidingö kommun, resten av Rädda Barnen. Kort därpå beslöt kammarrätten att omhändertagandet skulle upphöra. Tysk diplomati kan ha påverkat, liksom Europarådets människorättsavdelningar.

 

Det var också Lidingö kommun som tog barnet Aminoff och satte det hos en grobian som spöade honom med en osplitsad bit wire. Man döpte också om honom och berövade honom hans adliga namn (han var adopterad), något som i och för sig enligt normaleuropeisk rätt är en äganderättskränkning. Det barnet tog man därför att modern var dum eller oförsiktig nog att begära att polisen skulle köra bort honom och andra barn från en populär lokal intill Hötorget full med spelautomater. (Modern var journalist och hade skrivit elakt i finsk veckopress om svensk socialtjänst, ett särskilt skäl till försiktighet från hennes sida.) Gossen, som liksom modern var finsk medborgare, lyckades rymma till Finland och ringa till mamma, som bad sonen ta kontakt med vänner till henne. Men socialhäxorna fick nys om detta och for och hämtade honom. Fallet Aminoff hamnade i Strasbourg, och när saken var uppenbar för regeringen, fann man för gott att förlika saken och ge familjen en större penningsumma.

 

I ett annat fall framstod problemet som att det brast i städning i hemmet, och det var nog så att modern hade litet svårt att kasta bort saker. Detta föranledde sociala distriktsnämnden att omhänderta barnen, en pojke och en flicka, vilka placerades i var sitt fosterhem på längsta möjliga avstånd för att möjligast hindra fraternisering med modern. I detta fall skyllde man på "sanitär olägenhet", ett begrepp som ju är tämligen vidsträckt och kan täcka det fall att golvspringorna är mer än en millimeter. Egentlig hygienisk brist påstods dock aldrig. Även detta fall var svenska regeringen tvungen att förlika med en hyfsad summa som kompensation, och kammarrätten fann efter ett närmare studium för gott att släppa barnen tillbaka till modern. Men det skedde inte utan protester. Ordföranden (KDS) i den sociala distriktsnämnden, intervjuad kort därpå i Jönköpings-Posten, förklarade att det inte kunde komma i fråga att hon skulle få barnen tillbaka "så länge hon inte ändrade inställning till samhället". Han fick förstås ge sig den här gången, inför övermakten. Modern var säkert mycket besvärlig, och någon större anledning till tillit till myndigheterna hade hon ju knappast.

 

En god bild av oefterrättligheten i rådande förhållanden ges av fallen Olsson från Göteborg, som inte mindre än två gånger riktat klagomål mot förhållandena i Sverige när det gäller omhändertagande av barn. De vann en gång. De fick inga barn tillbaka, men deras rättigheter var kränkta, ansåg Europarådsdomstolen. De klagade en andra gång i Strasbourg och fick rätt. Men inga barn tillbaka. Bakgrunden för de sociala myndigheternas förföljelse synes ha varit att de bodde nära socialkontoret, man tyckte att de såg dumma ut, och de hade som barn stått på omsorgsnämndens lista. Ett andra fall var fallet Eriksson, där omhändertagandet bedömdes vara ett övergrepp. Men något barn fick man inte tillbaka, det hade gått för lång tid, barnet hade rotat sig på ett nytt ställe. Således premieras de sociala myndigheterna om de lyckas förhala ärendena. Den som vinner tid vinner allt.

 

Våra länsrätter har tvärtemot de allmänna domstolarna en så tämmeligen dubiös historia, födda som de är ur länens gamla prövningsnämnder som hade att pröva taxeringsbesvär och vilkas ledamöter genom avläggande av domared hastigt transsubstantierades till domare. Vad man kan begära, och saken är på sikt inte hopplös, är en bättre ordning både till form och innehåll. Exempelvis finns det all anledning för dessa domstolar att ifrågasätta expertis och till och med tillåta riktiga korsförhör sådana som i England och USA är självklart tillåtna. Exempelvis bör man kunna i det välförberedda korsförhörets form få fram att många av de här experterna i själva verket äter ur handen på de sociala myndigheterna, alltså har en stor del av sin bärgning från att ställa upp på elaka socialhäxors sida. Som det nu är, kan man räkna med att en svensk allmän domstol aldrig kan tänka sig tillåta elaka förhör av experter i avsikt att fastställa var de står i en konflikt och att nedsätta deras trovärdighet, och långt mindre så en svensk länsrätt eller kammarrätt.

 

Det skulle sålunda vara ytterligt intressant att få på i USA med motsträviga vittnen tillåtet sätt förhöra en viss läkare i Linköping som tagit på sig att förfölja stackars föräldrar som är måna om sina barns hälsa och kanske går till doktorn någon gång för ofta enligt hans mening. Hans favoritdiagnos, som han brukar fatta efter att bara ha sett handlingarna, kallas för "Münchhausens syndrom by proxy" eller "MSbP", innebärande att en förälder vill se sitt barn sjukt för att få springa på sjukhus med det och tyckas synd om, till priset att barnet utsätts för allehanda mer eller mindre smärtsamma och obehagliga undersökningar. Vid ett fall som står under prövning i domstolarna påstås till och med att barnet medvetet smittats med diverse bakterier, även om bakteriologer av facket är av motsatt uppfattning. Barnet är omhändertaget, ett antal äldre syskon har dessbättre fått vara kvar i hemmet.

 

Vid ett brådskande tillfälle var jag själv "nödombud" i ett sådant fall av påstådd "Münchhausen by proxy" som dessbättre sedan övertogs av en särdeles namnkunnig jurist som lyckades åvägabringa en av socialstyrelsen beordrad motundersökning som helt avvisade den kränkande diagnosen. Jag vill ifrågasätta om inte en sådan diagnos är straffbar enligt femte kapitlet av brottsbalken, där preskriptionstiden dock tyvärr bara är två år. En läkares professionella ansvar som eljest utkrävs genom Ansvarsnämnden finns inte i ett sådant fall. Han har ju inte stått i något läkar-patient-förhållande till den han genom missbruk av sin yrkestitel vållar skada.

 

I det här fallet, där jag alltså själv ett tag var ombud, påstods med stöd av ett intyg av den nämnde läkaren att modern var livsfarlig för sitt nyfödda barn. Ett gäng civilklädda personer som inte ville legitimera sig eller ens uppvisa något myndighetsbeslut kom instövlande i hemmet strax efter moderns och barnets hemkomst, för att hämta barnet. Enligt senare lämnad uppgift var två av dem civilklädda poliser. (Det finns i Sverige en vanlig rättsvillfarelse, troligen uppkommen genom amerikanska TV-program, om att polis vid husrannsakan måste ha med sig en skriven order därom. Så är det alltså inte. I det här fallet, när man kommer och tvångshämtar barn, borde strängare regler vara föreskrivna.)

 

Moderns make kunde man inte utan vidare underkänna, men han och barnet insattes på en av Stockholms stad driven institution, under förhållanden erinrande om en öppen fångvårdsanstalt. Modern fick träffa barnet en stund varannan vecka. Hennes erbjudande att leverera modersmjölk avspisades under förödmjukande former.

 

Alldeles som vid en öppen fångvårdsanstalt var fadern tvungen att vara på plats på Eurenii Minne, om han inte skulle förlora all rätt som fader till sin son. Ville han ta med sig sonen på promenad i vagn eller i bil, eller tillsammans med sin son tillbringa en dag hos sina föräldrar, så måste han utverka tillstånd därtill av "fångvaktarna". Från februari till november 2001 var han sålunda berövad sin frihet. Under tiden utfördes något slags diagnosverksamhet, undersöktes hur han skötte barnet, varvid det förstås fanns mycket att anmärka. Förutom naturliga utslag av "fångens" misslynthet var det huvudsakligen subjektiva iakttagelser av hur fadern höll i barnet och hur barnet hade "tom blick", något som var och en som känner spädbarn vet bero på att de vid olika tillfällen kan vara mer eller mindre vakna och alerta. Man ser rätt många tomma blickar även bland vuxna på tunnelbanan. Ett försök att häva iväg fader och barn från Stockholmsområdet till Västerås med liknande ofria förhållanden misslyckades dess bättre genom att jag anförde besvär och begärde interimistiskt förbud, något som försvårades av att det inte gick att få tillgång till beslutet. Jag fick klaga med stöd av hörsägen. Efter en flyttning till ett närmare "behandlingshem" släpptes fader och barn den 21 februari 2002, efter ett frihetsberövande av tolv och en halv månad (minimistraff för grov misshandel). För denna tvångsinackordering har Botkyrka kommun fått punga ut med ungefär 1,5 miljon kronor.

 

Sedan den framstående juristen övertagit målet som vid det laget låg i regeringsrätten, och begärt och fått en utredning av socialstyrelsen, där experter från Umeå universitet, som i motsats till barnpsykiatern i Linköping träffat och undersökt barnets moder, helt och hållet avvisat den senares påståenden, beslöt nämnden i Botkyrka häva omhändertagandet den 2 oktober, varefter regeringsrätten inte längre behövde bekymra sig om ärendet.

 

Samma moder har tidigare blivit av med tre barn från tidigare äktenskap, på samma grund, att hon skulle vara skadlig för barnen. Herr Linköpingsdoktorn har i intyg bl. a. uttalat:

 

"Utredningsmaterialet visar att döttrarna har utsatts för den form av barnmisshandel som benämns MSbP. Mest aktivt och mest potentiellt handikappande har detta varit i E:s fall . . . ". Ett faktum är emellertid att just moderns barn E. varit i hennes vård extremt kort tid, summa två nätter innan barnet omhändertogs för samhällsvård.

 

Frågan om de tre äldre barnen ligger nu i domstolarna, och den ansvariga kommunen, Tyresö, har bestämt sig för att underkänna socialstyrelsens expertis från Umeå, utnämnande den beramade Linköpingsdoktorn till Sveriges enda expert på saken. Men nu tror jag att han står inför sitt fall.

 

För övrigt kan noteras att modern beträffande just dessa äldre barn ett par gånger genom rättskraftig dom (ej prövningsrätt för kommunen i regeringsrätten) fått rätt i domstolarna, men det hjälper nämligen inte mot en kommun. Socialnämnden kan nämligen när som helst vägra att foga sig i ett beslut genom att meddela hemtagningsförbud, och så är man igång i domstolarna på nytt. Detta beror bland annat på att det aldrig verkar kunna bli något rättskraft, eftersom socialnämnderna aldrig behöver ge sig utan var gång de förlorar starta om på nytt, med ny process. Det kan visserligen föräldrar göra också - i teorin, men de orkar ju inte och har inte kommunens outtömliga kassakista för att bekosta processer. Föräldrar får i stället i bästa fall nöja sig med "pliktadvokater", som av domstolarna utses till biträden och som aldrig är de mest skarpkantade, utan tvärt om de behagligaste. Sopor, som någon uppriktig benämnt en del av dem.

 

Vid ett samtal med en tjänsteman vid Socialstyrelsen, som ringde mig i samband med det ärende jag hade varit ombud i, föll jag för frestelsen att uttala mitt hjärtas mening om förhållandena, den systematiserade orätt som drabbar alltför många föräldrar som råkar i de sociala myndigheternas klor. Jag uttryckte, låt oss säga i hastigt mod, min mening så, i korthet, att om något liknande drabbade mig personligen, så skulle jag inte vända mig till de administrativa domstolarna, jag skulle först som sist vända mig till något av de kriminella motorcykelgängen. För det är nu en gång så, att maffia inte uppstår av sig själv, maffia skapas av myndigheter som förtrycker människorna tills de inte tål det längre utan reagerar. I motsats mot andra servicenäringar som försvinner när behovet upphör, så blir man tyvärr inte av med maffia bara för att behovet därav försvinner.

 

Som sagt, Jan Josefsson har petat i ett kräftsår i samhällskroppen. Man kan tycka vad man vill om honom och om hans sätt att behandla förtroliga rasistuttalanden med naiva politiker i valstugor av alla schatteringar. Men inte heller av den nyttige sopåkaren begär vi ju att han skall lukta gott, ty annars gör han ju inte sitt jobb. Och ett rättslöst tillstånd har han träffat på, Jan Josefsson. Återstår att se vad som går att göra åt det.

 

Jag skulle åtminstone vilja hoppas att Jan Josefssons ingripande kommer att ses, inte som elefantens i porslinsbutiken utan som Herkules i Augias' omockade stall. Det är bra om det går mycket vågor. Problemet är att det är så svårt att få det att gå vågor i en hink med gödsel.

 

 

Där lagen slutar, tar tyranniet vid… Av Peter Klevius

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Jävig domare får inte döma

Jävig domare får inte döma

Av Sven L-O Johansson



 


Artikeln är tidigare publicerad i Värmlands Folkblad, VF den 25 september 2008. Den har numera försvunnit från tidningens hemsida. .

Artikeln återges här eftersom den har stort intresse för NKMR:s läsare.

 

Arvika En domare i länsrätten är jävig och får inte handlägga ett mål när han en gång har dömt om samma sak som kommer upp på nytt, exempelvis för att en högre instans skickat tillbaka det till underrätten. Däremot finns det inget som hindrar att han dömer i andra frågor som berör samma mål.

 

Så kan man sammanfatta en dom från kammarrätten som gäller en tvist om ett omhändertagande enligt LVU (lagen om vård av unga) av tre barn i Arvika.


Föräldrarna överklagade kommunens beslut och ville ha barnen tillbaka. Länsrätten avslog detta, och beslutade också att barnen inte behövde ha något offentligt biträde. Länsrättsdomen överklagades till kammarrätten, som fann att beslutet att neka offentligt biträde var fel, och därför skickade ärendet tillbaka till länsrätten.


Föräldrarnas juridiska ombud har anmält jäv mot de domare som avgjorde målet i länsrätten första gången. Kammarrätten kommer fram till att den domare som avgjorde frågan om överklagande inte kan vara med och döma i målet igen, men att de som beslutat i frågan om offentligt biträde inte kan anses som jäviga. Att en av de senare tidigare dömt i ett annat mål som berörde samma personer medför heller inget hinder för honom att ta sig an det nya målet.

 

 

 

Jävig domare får inte döma

Av Sven L-O Johansson, Värmlands Folkblad, vf.se, 2008-09-25


Domarjäv efter återförvisning
Kammarrätten i Göteborg: 5728-5729-08

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Entrésidan

 

 

 

 

JO kritiserar Kortedala efter att tolk agerat spion

JO kritiserar Kortedala efter att tolk agerat spion

Av Peter Löwendahl

.

Artikeln är tidigare publicerad i Metro, 2010-06-30, men den har inte publicerats på Metros hemsida.

Den återges här eftersom artikeln är viktig för NKMR:s läsare.

  


* Skulle översätta så att socialtjänsten och föräldrarna förstod varandra

* Men på uppdrag av socialtjänsten lämnade tolken även egna uppgifter


Tolken anlitades av SDN (stadsdelsnämnden) Korte­dalas socialtjänst för att tol­ka i en tvist med ett föräld­rapar, vars femåriga dotter socialtjänsten omhänderta­git. Men i stället för att ba­ra vara en språklig länk an­vände socialtjänsten tolken for att samla information om föräldrarna även då so­cialtjänsten inte var med.

Uppgifter som använts i processen kring LVU-omhändertagandet.

- Tolken har även haft en uppgift att senare redo­göra för sina iakttagelser. Jag ifrågasätter starkt lämpligheten av att ge en tolk ett sådant uppdrag, skriver JO i sitt beslut.


I det här fallet hade soci­altjänsten anlitat en tolk som inte var auktoriserad av Kammarkollegiet. Varför det beslutet togs vill Pär Gustafson, tillförordnad verksamhetschef funktions­hinder, individ och familj vid socialtjänsten i SDN Kor­tedala, inte svara på, men han menar att de framöver kommer att försöka anlita auktoriserade tolkar.

Bizhan Tondkar, ordförande Sveriges tolkförbunds Göteborgsavdelning, instämmer i JO:s kritik och menar att situationen inte uppstått om de anlitat er auktoriserad tolk eftersom förmedlaren då hade gjort klart för stadsdelen vilka uppgifter som är tolkens.



Socialtjänsten lät tolken spionera

Aftonbladet, aftonbladet.se - 2010-06-30

 


Tillbaka till Artikelindex




 

Jo_kritiserar_socialnamnd

 

 

 

JO kritiserar socialnämnd (1/4-97)

Omhändertagande av barn.

Myndigheten kan ha begått brott då sexåring placerades på barnhem.

Justitieombudsmannen Gunnel Norell Söderblom, JO, riktar, allvarlig kritik mot sociala distriktsnämnden i Farsta för dess sätt att handlägga ett ärende där man misstänkte sexuellt utnyttjande av en sexåring. Nämnden har på flera punkter brutit mot de lagar och förordningar som finns. JO skriver i sitt beslut att hon också funderat på att anmäla delar av ärendet till åtal.

Den 12 april 1995 kontaktade dagisföreståndaren för "Sofia" (fingerat namn) socialdistrikt 9 och sa att sex år gamla Sofia blödde ur underlivet. Socialförvaltningen tog kontakt med polisen och Sofia undersöktes senare samma eftermiddag av rättsläkaren. Därefter kördes hon till ett HVB-hem dit också hennes mamma kom.

Dagen efter beslutade ordföranden i sociala distriktsnämnden i Farsta att Sofia omedelbart skulle omhändertas och placeras på det HVB-hem hon och mamman redan fanns på. Senare samma eftermiddag beslutade också vikarierande sektionschefen för nämnden att mamman och dottern inte skulle få ha något som helst umgänge med varandra. Något som länsrätten ändrade på, men först tre veckor senare. Och umgänget fick bara ske på HVB-hemmet i närvaro av personal enligt länsrättens beslut.

Ytterligare två veckor senare upphävdes nämndens beslut om att omhänderta Sofia, och hon fick återigen komma hem till sin mamma. Någon brottsmisstanke fanns inte längre. Och mamman vände sig till JO via ett ombud och frågade om omhändertagande verkligen får gå till på det här sättet.

Lagstiftningen om hur man ska gå tillväga när man misstänker att ett barn riskerar att skadas i hemmet är tydlig. LVU, Lagen om vård av unga, talar om att "det ska finnas en klar och konkret risk för skada" om socialnämnden ska ingripa.

- Det får alltså inte vara fråga om något subjektivt antagande om att barnet löper risk att skadas. Inte heller får ovidkommande omständigheter som till exempel allmänna samhällsvärderingar läggas till grund för tvångsomhändertagande, skriver JO i sitt beslut.

Att Sofia undersöktes av en rättsläkare för att se om brott blivit begånget, och att Sofias mamma inte kontaktades och därför inte kunde godkänna undersökningen, var fel enligt JO. Eftersom Sofia inte omhändertagits enligt LVU i det här skedet får inte socialförvaltningen medverka till att Sofia undersöks av en rättsläkare utan tillstånd enligt gällande lag, skriver JO.

Efter rättsläkarundersökningen fördes Sofia av socialförvaltningens personal till HVB-hemmet dit också mamman kom. Dagen efter, den 13 april, ville mamman åka hem med sin dotter, men vägrades detta av den biträdande kvinnliga sektionschefen på sociala distriktsnämnden, och fann sig då tvingad att lämna hemmet utan sin dotter. Sektionschefen har i en promemoria efteråt skrivit att "vi bedömer att det föreligger risk för Sofias hälsa och utveckling och att hon måste tillförsäkras vård jämlikt 6 § LVU då modern överger henne".

- Såvitt jag kan se har mamman lämnat HVB-hemmet ensam eftersom hon inte fick ta med sig dottern. Formuleringen att mamman skulle ha övergett sitt barn är därför vilseledande. Jag full förståelse för att mamman känner sig kränkt av uttalandet i sektionschefens promemoria, skriver JO i en personlig kommentar.

Sex dagar efter omhändertagandet den 13 april underställdes beslutet länsrätten. Alldeles för lång tid, tycker JO, som menar att ett sånt beslut ska underställas länsrätten helst samma dag.

- Socialnämnden kan inte undgå kritik för det inträffade, skriver JO och understryker att hon förutsätter att nämnden i framtiden beaktar vad hon nu uttalat.

I blanketten för motiveringen till beslutet om omhändertagandet har socialnämnden kryssat i "risken för den unges hälsa/utveckling" och att "vidare åtgärder hindras". Kopian på det beslutet skickades hem till mamman. På den blankett som länsrätten fick hade dock ännu en orsak kryssats i, nämligen att "utredningen allvarligt försvåras".

- De närmare omständigheterna kring den aktuella ändringen har inte helt kunnat klarläggas. Jag har i och för sig övervägt att inleda förundersökning för att undersöka huruvida brott begåtts, skriver JO men pekar på den länga tid som förflutit sen omhändertagandet, och fortsätter:

- Jag vill dock understryka att det finns anledning att allvarligt kritisera den gjorda ändringen av beslutet.

JO kritiserar också socialnämnden för att Sofia under sina veckor på HVB-hemmet aldrig fick en riktig läkarundersökning av sitt underliv och hela sitt allmäntillstånd.

Fotnot: Sociala distriktsnämnden i Farsta ingår efter Stockholms kommunala omorganisation i Farsta stadsdelsnämnd.

 

NKMR's Kommentar

Fallet Sofia är ett typexempel på hur ett tvångsomhändertagande kan gå till. Sofia hade dock tur i oturen. Hon fick träffa sin mor redan dagen efter omhändertagandet och mardrömmen tog slut efter ca sex veckor varefter hon fick återvända hem. Men, huvudparten av barnen som blir utsatta för liknande ogrundade påståenden att de har varit offer för sexuella övergrepp el dyl. får oftast aldrig återvända hem - även om åklagaren väljer att inte inleda en förundersökning eller lägger ner förundersökningen på grund av att brott ej kan styrkas.

Barnet som skulle "skyddas" av den goda daghemsföreståndaren, har i stället blivit ett brottsoffer - utsatt för ifrågavarande personals ideologi eller kanske rent av illvilja mot barnets mor. Polis och åklagare väljer dessvärre allt för ofta att inte inleda en förundersökning mot felande tjänstemän inom den sociala sektorn. Således medverkar de s k rättsvårdande myndigheterna till kränkning av enskilda medborgares mänskliga rättigheter.

Är myndigheternas övergrepp mot barn acceptabla eller "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle"? NKMR's svar är ett rungande "NEJ!"

Till När föräldrar blir offer

Till Utgör LVU en påtaglig risk för barn

Till Anmälningar kan komma från förvirrade

Tillbaka till JO-index

Justitiekanslern och rättssäkerheten - forts

Justitiekanslern och rättssäkerheten - forts

Fd justitieminister, Thomas Bodström, försökte utöva påtryckning på justitiekanslern Göran Lambertz för att få honom att mildra sin kritik av polisen och rättsväsendet. Påtryckningen utfördes med hjälp av Bodströms statssekreterare, Dan Eliasson, i maj 2006. I påtryckningssamtalet framfördes att Bodström skulle offentligt ta avstånd från Göran Lambertz.

Detta kom fram i Göran Lambertz "Sommar i P1" igår den 28 juni 2007.

Att Bodström förnekar händelsen är inte ägnat att förvåna. Maktens arrogans ska inte fram i ljuset. Den ska verka utan att synas.
Rättssäkerhet i brottmål debatteras också i "Advokaten".

 

 

 

Svar till Lars Hesser

Göran Lambertz, justitiekansler

Det finns skäl att tala om systemfel i brottmålsprocessen. Det skriver justitiekansler Göran Lambertz i sitt svar på hovrättsrådet Lars Hessers debattartikel i förra numret av Advokaten.

Advokaten Nr 4 2007 Årgång 73

 

 

Kritik från advokathåll – ett rop i öknen

Thomas Olsson, advokat
Angreppen på justitiekanslern och hans uttalanden om oskyldigt dömda vilar på ideologisk och inte juridisk grund. Det anser advokat Thomas Olsson.

Advokaten Nr 4 2007 Årgång 73

 

JK-debatten

Lars Hesser, hovrättsråd i Svea hovrätt
Hovrättsrådet Lars Hesser tycker att den viktiga debatten om rättssäkerhet grumlas av JK:s svepande kritik.

Advokaten Nr 3 2007 Årgång 73


JK anklagar Bodström för påtryckningar

Av Ivan Garcia

Justitiekansler Göran Lambertz anklagar Thomas Bodström för att som justitieminister ha försökt att tysta honom. Lambertz berättar om ett möte med Bodströms närmaste man, statssekreterare Dan Eliasson, i början av sommaren 2006.

Sr.se - 2007-06-28

 

 

"Bodström ville stoppa min kritik"

Av Tove Nandorf

JK Göran Lambertz hävdar att han utsattes för påtryckningar av förra justitieministern.

Förra justitieministern Thomas Bodströmförsökte med påtryckningar få justitiekansler Göran Lambertz att sluta kritisera rättsväsendet. Det hävdar Lambertz i sitt Sommarprogram i Sveriges Radio i dag. Bodström tillbakavisar anklagelsen.

Dagens Nyheter och dn.se - 2007-06-28

 

 

 

 

Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige
En serie artiklar i olika media 2006-01-07 --



Tillbaka till Artiklar


Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige

Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige

 

Justitiekanslern startade i maj 2004 ett tillsynsprojekt om rättssäkerheten i brottmål. Bakgrunden var de uppmärksammade resningsärenden som förekommit under senare år. Syftet var att ta reda på om rättssäkerheten är tillräckligt väl tillgodosedd i brottmålsprocessens olika delar, hos polis, åklagare och i domstol. Rapporten från JK:s rättssäkerhetsprojekt, "Felaktigt dömda", publicerades i början av juni 2006. Ledaren för projektet var professorn (docent i straffrätt) Hans-Gunnar Axberger.    

Den 19 december 2005 publicerade Världen idag Ratko Zindovics "Mail från oskyldigt dömt till Nuri Kino". Därmed inleddes en lång artikelserie om problemen med rättssäkerheten inom polisen och de rättsvårdande myndigheterna.

Att det sedan länge finns problem med rättssäkerheten i Sverige är ingen hemlighet för vare sig gemene man eller jurister, men från vissa håll inom myndighets-Sverige har man försökt att bagatellisera eller dölja problemen och även att stämpla kritiska röster som rättshaverister.

Artiklarna i Världen idag gjorde starkt intryck på Justitiekanslern Göran Lambertz, som den 7 januari 2006, ägnade Ekots lördagsintervju åt problemen med rättssäkerheten inom polisen och de rättsvårdande myndigheterna. Sedan dess har justitiekanslern uppvisat stort mod och starkt civilkurage i sina strävanden att komma till rätta med de missförhållanden och oegentligheter som råder inom de rättsvårdande myndigheterna.

Men det finns de som försvarar status quo. Två jurisprofessorer, Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud, och ett fd justitieråd, Inger Nyström, har i ett par artiklar i DN angripit Justitiekanslerns engagemang för rättssäkerheten i Sverige.

Den pågående debatten handlar om rättssäkerheten inom polisen och de rättsvårdande myndigheterna, men det finns direkta paralleller inom socialtjänsten och förvaltningsdomstolarna.

En serie artiklar i Aftonbladet, DN, SvD, Världen idag m fl., 2006-01-07 --

 

 

Webmasters kommentar:

Det skall här påpekas att Madeleine Leijonhufvud, i en uppseendeväckande artikel "Advokaterna, övergreppen och rättssäkerheten" som publicerades i Advokaten nr 5/97, kritiserade advokaterna Pelle Svensson, Peter Haglund och Kerstin Koorti enligt följande:

"Men idag har jag en bestämd känsla av att en grupp klienter har anledning att vara missnöjda med sina försvarare, och detta trots att dessa advokaters insats i en rad fall lett till frikännanden eller andra processuella framgångar. Det gäller klienterna till de advokater som specialiserat sig på - och officiellt deklarerat denna sin avsikt - att få män som dömts för övergrepp på barn frikända. Jag nämner Pelle Svensson, Peter Haglund och Kerstin Koorti.

Visst skall en försvarare tillvarata sin klients intresse, och visst skall han redogöra för vad denne berättar om det som skett och peka på allt som stöder denna berättelse.

Men dessa advokater, som har presenterat som sin affärsidé att få incestmisstänkta frikända, kan faktiskt i sin nit göra ett etiskt misstag som drabbar klienten. (...)

Tänk om det i själva verket gått till så som flickan berättade - och som tingsrätten funnit styrkt? Inte heller försvararen kan ju utesluta denna möjlighet, om han tillåter sig att reflektera. Har i så fall försvararen på bästa sätt tillvaratagit mannens intresse?

Eller kan det vara så att dessa advokater, med sin i förväg deklarerade tes att de som misstänks för barnövergrepp alltid är oskyldiga, hindrar människor som faktiskt har begått de gärningar de misstänks för att erkänna dessa och ta både det straff och den behandling som de själva inser att de bör ha?

Vad är det som styr dessa advokaters agerande? Är det enbart omsorg om klientens intressen? Eller handlar det om prestige och kamp om nya, inbringande uppdrag?

En halvmorbror som förgått sig mot en nioåring blir en jakttrofé på advokatens eleganta kontor. Men vem hjälper honom sedan, när han ensam ska leva med den svåra sanning som advokaten inte ville befatta sig med?

Det blir en intressant uppgift för disciplinnämnden den dag en gammal man kommer med sin anmälan mot advokaten, som förvandlade ett halvt erkännande i polisförhöret till en cementerad livslögn."

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand

2007-01-14

 

 

Justitekansler Göran Lambertz, professorerna och rättsordningen

Av Göran Lysén

Justitiekanslern Göran Lambertz har startat en mycket intressant debatt om vår rättstrygghet, även om kritik tidigare uttryckts i juridisk litteratur. Det anmärkningsvärda är att en hög tjänsteman som Lambertz har formulerat kritiken och inte några rättslärda.

Barometern, Oskarshamnstidningen - 2007-01-22

 

Leijonhufvud inför nytt begrepp - "skuldprincipen"

Av Anette Jacobsson

Madeleine Leijonhufvuds senaste krumsprång i rättsäkerhetsdebatten förvånar inte. Huvudtemat är som vanligt att alla som vill förbättra rättsäkerheten är potentiella våldsverkare.

Sourze.se - 2007-01-20

 

Anstötligheter och dimridåer

Av Maciej Zaremba

För en vecka sedan försökte jag ta justitiekanslern i försvar mot påhopp från bland andra Madeleine Leijonhufvud. Så nu regnar älskvärdheterna också över mig. I gårdagens tidning inleder Leijonhufvud sin replik med några person­omdömen. Om hur oskickligt och "partiskt" jag modererade en debatt om JK:s utredning.
DN 2007-01-19

 

Justititekanslern myser när han blir utskälld

Av Margit Silberstein

Ingen tvekan, inga frågetecken. Bara ren och skär övertygelse. Och stridslystnad.
Det går inte att missta sig på att den långe, gänglige mannen i soffan i det anrika tjänsterummet på Riddarholmen i Stockholm tror på det han säger:
Att det händer att poliser ljuger i domstolar för att skydda varandra.
Att domstolar inte alltid tar beviskrav på allvar.
Att det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser.

Det är också ställt utom all rimlig tvivel att JK Göran Lambertz älskar att vara där han befinner sig, i hetluften.

Dagens Industri - 2007-01-19

 

Många skyldiga går fria

Av Madeleine Leijonhufvud

Justitiekanslerns utspel gynnar dem som vill att anklagelser för våldtäkt och incest sopas under mattan, skriver Madeleine Leijonhufvud

DN - 2007-01-18

 

JK-kritik med ekon från 30-talet

Av Kristina Lundgren

Maciej Zarembas artikel (DN 13/1) om de starka reaktionerna mot justitiekanslern Göran Lambertz får mig att tänka på Else Kleen och hennes kritik av missförhållandena på uppfostringsanstalter och fängelser under 1930-talet.

DN - 2007-01-16

 

Oskyldiga döms till fängelse

Thérèse Juel: Rättsväsendet behöver en haverikommission

”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Så börjar Franz Kafkas uppmärksammade roman ”Processen”, som postumt kom ut 1925. Trots att den är skriven för mer än 80 år sedan finns det ett antal män runt om i våra fängelser som i dag kan vittna om att den likväl skulle ha kunnat handla om dem.

  Men deras ”öden” blir inte uppmärksammade i reportage, än mindre blir de omskrivna i några romaner.

Aftonbladet - 2007-01-15

 

Jurister på gränsen till nervsammanbrott

Av Maciej Zaremba

Varför dessa hätska angrepp på justitiekanslern? Göran Lambertz har valt omsorgen om rättvisan framför hän­synen till juristernas kåranda. ­Maciej Zaremba bevittnar ett traditionsbrott i svenskt rättsväsen.

DN - 2007-01-13

 

"JK faller totalt ur sin myndighetsroll"

Av Christian Diesen,  Madeleine Leijonhufvud och Inger Nyström

Såväl justitiekanslern Göran Lambertz själv (24/12) som hans utredare Hans-Gunnar Axberger (22/12) har i utförliga inlägg reagerat mot den kritik vi framförde på denna sida 20/12, och debatten har fortsatt här och i andra medier. För allmänheten är det inte lätt att se vad den egentligen handlar om. Är det en kamp mellan S:t Göran och draken, mellan de svagas försvarare och en juristkår som vägrar medge att den ibland gör fel?

DN - 2007-01-09

 

"Poliser och domstolar sviker rättsväsendet"
Av Claes Borgström

Jämo Claes Borgström om oskyldigt dömda interner: Domar-, åklagar- och poliskårerna borde erkänna att problemet faktiskt existerar. Efter 20 år som brottmålsadvokat delar jag justitiekansler Göran Lambertz uppfattning att vissa poliser ljuger, att åklagare ibland inte är objektiva och att det sitter oskyldiga i svenska fängelser till följd av förslappad bevisprövning i domstolar. De flesta jurister vet precis vad diskussionen handlar om. Men i stället väljer de att försöka tysta ner saken för att inte riskera att solka ner yrkeskårens renommé, skriver jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström.

DN - 2007-01-08

 

Nu har Lambertz fått det hett om öronen

Av Jan Guillou

Det sitter för många oskyldigt dömda människor i svenska fängelser, anser justitiekanslern Göran Lambertz. Tvärtom, hävdar juridikprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Christian Diesen, beviskraven i svenska domstolar är alldeles för höga och följaktligen har vi alldeles för få oskyldigt dömda i svenska fängelser. Vildsint debatt kring detta har rasat några veckor i morgonpressen.

Aftonbladet - 2007-01-07

 

Vilket bottennapp, Thomas Bodström

Av Lotta Gröning

Det var en sosse som stod för det absoluta bottennappet om JK Göran Lambertz. Aldrig trodde jag att Thomas Bodström skulle sjunka så lågt och bli en så stor populist att han ger sig på Göran Lambertz för att han kritiserar brister inom polis- och rättsväsende.

Aftonbladet - 2006-12-29

 

Statsrådet bör följa JK:s råd

Av Göran Lambertz

THOMAS BODSTRÖM BLUNDADE När justitiekanslern riktar kritik mot polisen eller rättsväsendet ska justitieministern vidta åtgärder och inte kritisera JK. Justitiekanslerns uppgift är inte att försvara regeringen, skriver JK Göran Lambertz, som menar att förre justitieministern Thomas Bodström missuppfattat JK:s roll.

SvD 2006-12-27

 

Justitieministern försvarar JK

Av Stefan Lisinski

Justitieminister Beatrice Ask vill inte ta ställning i konflikten mellan Justitiekanslern och flera ledande jurister. Hon försvarar dock Göran Lambertz rätt att uttala sig i media.

DN - 2006-12-27

 

"Bodström tar parti mot de svaga"

Av Lars Brandelius/TT

Justitiekansler Göran Lambertz har angripits av framträdande jurister efter att själv ha kritiserat rättsväsendet och rättssäkerheten. Bodström har stämt in i kritiken, bland annat i en debattartikel i Svenska Dagbladet där han hävdar att Lambertz försvagar JK-ämbetet, exempelvis med uttalandet att poliser ljuger i rätten.
Aftonbladet - 2006-12-27

 

"Jag riskerar helt medvetet förtroendet för rättsväsendet"

Av Göran Lambertz

JK Göran Lambertz efter avgångskraven: Då min kritik mot domstolarna har fog för sig är den värd att framföra även om tilltron till rättssystemet hotas.

En risk som jag tar är att förtroendet för rättsväsendet sjunker när jag som JK kritiserar rättssäkerheten i svenska domstolar. Är mitt agerande värt denna risk? Nej, inte om jag har fel. Men om jag har rätt i min övertygelse är svaret ja. Det skriver JK Göran Lambertz samtidigt som han hårt attackerar sina kritiker: De sysslar med ohederligheter, vilseledanden och i ett fall direkt lögn. Hur kan dessa jurister låna sig till att säga något så idiotiskt som det de framför om min syn på sexualbrott? undrar Lambertz.
DN - 2006-12-24

 

"Obehagligt att jurister ser friade som skyldiga"

Av Hans-Gunnar Axberger

Straffrättsexperten Hans-Gunnar Axberger till motattack om JK-utredningen: Omsorgen om de domare och åklagare som dömt på felaktiga grunder är gränslös. Svenska jurister förväntas ta en uppriven livstidsdom med en axelryckning. Däremot är det normalt att uppröras av påståendet att en frikänd person är oskyldig. Engagemanget för de felaktigt dömda är obefintligt, omsorgen om dem som dömt fel gränslös. Det är denna obehagliga grundsyn som svenska jurister ger prov på i diskussionen om vår rättssäkerhetsutredning. Problemet skulle alltså vara att de vilkas skuld inte kan bevisas, men vars brottslighet en enskild jurist är övertygad om, inte kan sättas i fängelse. Det skriver utredaren Hans-Gunnar Axberger.

DN - 2006-12-22

 

Tigande jurister värre än svepande JK

Av Johannes Åman

Justitiekansler Göran Lambertz har sedan han tillträdde 2001 skaffat sig många fiender.
Madeleine Leijonhufvud, som var en av undertecknarna av gårdagens artikel på DN Debatt, hör sedan länge till JK:s kritiker. Mer uppseendeväckande är att den tidigare justitieministern Thomas Bodström i en intervju i Jusektidningen talar om "en djup konflikt" mellan honom själv och JK.

DN - 2006-12-21

 

JK vill utreda kvaliteten i brottsutredningar
Av Stefan Lisinski

Regeringen bör utreda om kvaliteten i brottsutredningar kan höjas och om en särskild resningsnämnd bör skapas. På torsdagen lämnade den hårt kritiserade Justitiekanslern Göran Lambertz sina förslag på stärkt rättsäkerhet till justitieminister Beatrice Ask.

DN - 2006-12-21

 

Lambertz om kritikerna: De är ute och cyklar

Av Tove Nandorf

Justitiekanslern Göran Lambertz avfärdar bestämt samtliga anklagelser mot honom på dagens DN Debatt. Bland annat att han inte skulle kunna hålla isär sina roller som ämbetsman och privatperson och skulle vara olämplig för jobbet.

DN - 2006-12-20

 

Även Thomas Bodström kritiserar Lambertz

Av Tove Nandorf

Förre justitieministern Thomas Bodström instämmer delvis i den hårda kritik som på onsdagens DN Debatt riktades mot justitiekansler Göran Lambertz. Han manar sin efterträdare justitieminister Beatrice Ask att ta tag i situationen.

DN - 2006-12-20

 

"Lambertz är olämplig som justitiekansler"

Av Christian Diesen,  Madeleine Leijonhufvud och Inger Nyström
Juristexperter: JK:s agerande kan ha orsakat irreparabel skada för svenskt rättsväsende. Vår nuvarande JK har inte bara gjort en rad allvarliga misstag och blandat ihop sina roller som ämbetsman och privatperson. Han delar också ut rallarsvingar mot människor av kött och blod, mot brottsoffer, deras närmaste, mot dömda personer och mot åklagare och domare som arbetar seriöst och under ämbetsansvar. Därmed skadar Göran Lambertz både rättsväsendet och enskilda personers rättssäkerhet, skriver tidigare HD-ledamoten Inger Nyström tillsammans med professorerna Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud.

DN - 2006-12-20

 

JK vill ge fler dömda chans till prövning

Av Stefan Lisinski

Den som anser sig vara oskyldigt dömd för ett brott kan få bättre chans till en ny prövning i framtiden.

- Jag tänker skriva till rege­ringen och föreslå att man lyfter bort frågan om resning från åklagarmyndigheten och lägger den hos en fristående myndighet, säger JK Göran Lambertz

DN - 2006-10-20

 

Forma en resningskommission
Av Göran Lambertz

Utmaning för rättsväsendet . Förslaget om en från åklagare och domstolar fristående resningskommission bör allvarligt övervägas. Det finns alltför många rapporter om felaktigt dömda under de senaste 15 åren. På detta område krävs nolltolerans, skriver justitiekansler Göran Lambertz.

SvD - 2006-10-16

 

Inte bara blå dunster i hans ögon

Av Maria Abrahamsson

Justitiekanslern har än en gång fått sina fiskar varma. Det är inte vilka pappskallar som helst som den här gången har gett sig på regeringens kronjurist. Ett justitieråd, en hovrättslagman och en lagman skriver på DN Debatt (10/6) att JK alltför blåögt har lyssnat på de dömdas egna historier om att de är oskyldiga, och att hans kritik av de domstolar som har dömt dem inte är seriös.
Jo tack, efter första sommarjobbsdagen som vårdare på Kronobergshäktet lät jag mig också grundluras av hela gänget misstänkta knarkhajar, våldsmän och sexualförbrytare.

SvD - 2006-06-13

 

Brister i rättssäkerheten

Av Yasmine El Rafie
Om du är oskyldigt dömd i dag och vill begära resning, måste du ansöka om det hos åklagaren som fick dig fälld. Och om din advokat inte gör sitt bästa är du rökt. Det konstaterade en rapport som lämnades till JK, i går.
SvD - 2006-06-08

 

Oskyldiga döms till fängelse
15 advokater i öppet brev till justitieminister Thomas Bodström 

Peter Althin, advokat,
Jan Askblad, advokat,
Charlotte Bokelund, advokat,
Stig Centervall, advokat,
Peter Haglund, advokat,
Lennart Hane, advokat,
Björn Hurtig, advokat,
Kerstin Koorti, advokat,
Bengt Loquist, advokat,
Thomas Olsson, advokat,
Jörgen Olsson, advokat,
Ola Samuelson, advokat,
Lars Sandow, advokat,
Pelle Svensson, advokat,
Hans Öberg, advokat
Runt om i våra fängelser sitter idag ett okänt antal män oskyldigt dömda. De är vanliga medborgare, en del familjefäder, som blivit falskt angivna för brott de inte har begått. De har därefter blivit indragna i incest- och sexualmål där ord stått mot ord.
Aftonbladet - 2006-05-08

 

JK-granskning av polis och åklagare är inledd
Av Nuri Kino

Justitiekansler (JK) Göran Lambertz vidtar nu sina första åtgärder med anledning av de missförhållanden inom poliskåren som Världen idag skrivit om.

Världen idag - 2006-01-27

 

”Uppgifterna i artiklarna är oerhört allvarliga”
Av Ruben Agnarsson

Chefs-JO Mats Melin har tagit del av Världen idags artiklar om poliskorruption
I måndags berättade Justitiekansler Göran Lambertz att han skulle vidta flera åtgärder med anledning av Världen idags artiklar om missförhållandena inom poliskåren.
Världen idag - 2006-01-11

 

JK i SVT: En mycket intressant artikelserie i Världen idag
Av Ruben Agnarsson 

Den stora uppståndelsen efter justitiekansler Göran Lambertz uttalanden i Ekot i lördags om poliser som ljuger ledde till att han intervjuades i SVT:s Gomorron Sverige på tisdagen. Han hänvisade flera gånger till Världen idags artikelserie. Vi återger här Göran Lambertz svar i tv-programmet.

Världen idag - 2006-01-11

 

JK:s polisuttalande orsakade lyssnarstorm till SR
Av Ruben Agnarsson 

JK:s uttalande i helgen om att det förekommer oegentligheter inom poliskåren orsakade lyssnarstorm till Sveriges radio.
Världen idag - 2006-01-11

 

Bodström och polisledningen är tysta
Av Ruben Agnarsson 

Världen idag har ett flertal gånger sökt justitieminister Thomas Bodström utan resultat. Linda Romanus, Bodströms pressekreterare, sade först att det berodde på att hon tappat bort artiklarna och Nuri Kinos telefonnummer. Efter påstötningar meddelade hon att Bodström avböjer att kommentera och att han i stället hänvisar till polisledningen.
Världen idag - 2006-01-11

 

Polisen ljuger och oskyldiga döms

Av Nuri Kino

JK bekräftar Världen idags uppgifter och ska vidta åtgärder. Som den första svenska myndigheten går nu Justitiekanslern ut och bekräftar Världen idags uppgifter om missförhållanden inom poliskåren. Efter att ha läst Världen idags artiklar säger justitiekansler Göran Lambertz att han känner sig tagen och att han kommer att vidta flera åtgärder.

Världen idag - 2006-01-09

 

JK: Poliser ljuger - oskyldiga döms

Stockholm, TT

Poliser ljuger och domstolarna har för bråttom, hävdar justitiekansler Göran Lambertz. Följden blir att oskyldigt dömda personer sitter i svenska fängelser.
Göteborgs Posten - 2006-01-07

 

 

 

 

Rätten och rättvisan

 

 

Justitiekanslern och rättssäkerheten - forts

 

Andra artiklar i Världen idag

Polisartiklar har lett till omfattande åtgärder
Av Ruben Agnarsson 

Världen idag - 2006-02-22


Rikspolischefen agerar mot missförhållanden
Världen idag - 2006-01-13

 

– Polischefer håller varandra om ryggen
Av Nuri Kino

Världen idag - 2006-01-13

 

"Många tiger om polisbrott"
Av Nuri Kino

Världen idag - 2006-01-13


Artiklar har gett starka politiska reaktioner
Av Ruben Agnarsson 

Världen idag - 2006-01-11

 

Mord, justitiemord, oskyldigt dömda, grova vapenbrott, olaglig brottsprovokation
Av Nuri Kino

Världen idag - 2006-01-02

Artiklar får stor uppmärksamhet
Av Nuri Kino

Världen idag - 2005-12-28

 

Justitieutskottets ordförande: ”Det här är ett Sverige jag inte vill ha”
Av Nuri Kino

Världen idag - 2005-12-28

 

Världen idags samlingsmapp om missförhållanden inom poliskåren

 

*******

Den offentlige försvararens ställning måste stärkas

Av Tomas Nilsson
Advokaten Nr 9, 2006 Årgång 72

JK oroar sig för rättssäkerheten

Av Nils Funcke

Advokaten Nr 2, 2005 Årgång 71

Thomas Bodström inte värd annat än förakt
Av Jan Guillou

Aftonbladet - 2004-06-20

Domarkåren förbjuder effektivt försvar
Av Max Scharnberg

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Justitieombudsmannen - Anmälningar och beslut

 


Justitieombudsmannen har en egen hemsida:

Justitieombudsmannen

 

 

 

 

ANMÄLNINGAR OCH BESLUT

 

Vad är Justitieombudsmannen?


JO-anmälan mot socialnämnden i Karlstad och JO:s-beslut

Dalslandsfallet – JO:s svar på Birgitta Hellwigs JO -anmälan

Dalslandsfallet - Birgitta Hellwigs JO-anmälan

Filipstadsfallet – JO-beslut

Örnsköldsviksfallet. Sven-Erik Bergs JO-anmälan

 

Vedklyvsfallet. NKMR:s JO-anmälan

 

Fallet Beatrice. NKMR:s JO-anmälan

 

Tonårig flicka omhändertagen trots att rättslig grund saknades - JO-beslut 2007-06-27 mot socialnämnden i Haninge kommun

 

Fosterbarn dog i trafik olycka - Siv Westerbergs JO-anmälan 

 

Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av TV3 "Insider" reportage om Fidaie

 

Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av 17-årig pojkes suicid

 

17-ÅRIG POJKES SUICID - JO:S-BESLUT

 

Fallet Tommie Karim - Siv Westerbergs JO-anmälan

 

Fallet Tommie Karim - JO:s-beslut

 

Siv Westerbergs JO-anmälan mot socialsekreterare

 

Boråsfallet - NKMR:s begäran om Justitieombudsmannens granskning av tjänstemännens vid viss socialförvaltning agerande.

 

JO-anmälan mot Linköpings kommun

 

Komplettering av JO-anmälan mot Linköpingskommun

 

Yttrande över socialtjänstens yttrande till JO 

 

JO kritiserar socialtjänsten

 

Siv Westerbergs JO-anmälan

 

JO-anmälan mot viss socialsekreterare

 

Karlskogafallet - JO-anmälan

 

Karlskogafallet - JO's beslut

 

JO kritiserar socialnämnd

 

Charlott Johanssons anmälan till Justitieombudsmannen

 

 JO-anmälan mot socialtjänsten Stockholm m fl - Christina Ekmanfallet

 

JO's beslut i Christina Ekmanfallet

 

  JO-anmälan mot socialtjänsten Solna - socialarbetaren förgrep sig på familjens barn

 

  JO's beslut i Solnafallet

 

 

 

Till Artiklar

 Till pågående rättsfall

 Till Rapporter

Till Artikelarkiv

Tillbaka till Huvudsidan

Justitiemord och rättssäkerhet

Justitiemord och rättssäkerhet

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

 

 

 

Lena Hellblom Sjögren är fil. dr. leg. psykolog. Hon anlitas ofta vid utredningar av påstådda sexuella övergrepp mot barn, i vårdnadsutredningar och LVU-mål. Hon har skrivit bl. a  boken Hemligheter och Minnen. Att utreda Tillförlitlighet i Sexualbrottmål. Norstedts Juridik 1997.
Se även Lena Hellblom Sjögrens artikel i Läkartidningen Farlig eller farliggjord mamma.

Artikeln är tidigare publicerad i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskap 2009:3 (96.årgang) Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 


Anders Brattholm, Ståle Eskeland (red.): Justismord og rettssikkerhet, Universitetsforlaget Oslo, 2008 (287 s).

 

Fyra jurister, en professor i medicin, Trond Eskeland, en professor i journalistik, Rune Ottosen, och en professor i analytisk kemi, Ragnar Bye, har skrivit bidragen i denna bok. Anders Bratholm, en av bokens redaktörer var professor i rättsvetenskap vid universitetet i Oslo 1960-1990. Ståle Eskeland, den andra av bokens redaktörer, efterträdde Anders Bratholm år 1990. Av de övriga juristerna är en advokat, Egil Andre Berglund, och en är höysterettsadvokat och domare, Tryggve Lange-Nielsen.

 

När någon blir dömd för något han eller hon inte har gjort är det ett justitiemord. Hur ofta händer det? I Sverige är det svårt att få en diskussion om att justitiemord sker, trots JK-rapporten år 2006 med tio fall av uppenbarligen felaktiga domar. Min upplevelse är att man i Norge har en större förståelse för att man skapar förtroende hos allmänheten om man inom rättssystemet erkänner att fel begås. Om man dessutom vidtar åtgärder för att försöka förhindra samma fel ökar förtroendet ytterligare.

Viktiga milstolpar i Norge är de förbättringsåtgärder som vidtogs efter Bjugnfallet.[1] Rekommendation från vår motsvarighet till RÅ blev att poliser aldrig mer skulle sitta i knät på psykologer och att medicinska utlåtanden bör granskas kritiskt.

En rundskrivelse från Justitiedepartementet, G.7098 av 24 oktober 1998, förbättrade rättssäkerheten vid de så kallade domarförhören i sexualbrottmål med barn som målsäganden; försvararen får möjlighet att närvara, domaren skall inte uttala sig om trovärdighet, sakkunniga ska inte uttala sig i skuldfrågan och särskilt lämpliga personer skall hålla förhören med barnen.

 

Ytterligare en förbättringsåtgärd är att man i Norge inrättat en Kommission för att behandla resningsansökningar i brottmål, ”Kommisjonen for gjenopptakelse av straffesaker.” Det första verksamhetsåret 2004 fick man in 232 resningsansökningar. 46 av dessa gällde sexualbrott. Bara fem av de 232 sakerna beviljades resning, två av dem handlade om sexualbrott (de tre andra trafikbrott).

Det äldsta behandlade justitiemordet

De äldsta justitiemorden som behandlas är ”Hoel-sakene.” Ragnar Bye argumenterar i sin summering för att samma person kan bli utsatt för två justitiemord, så som Hoel var den förste att bli; därefter har det hänt Fritz Moen,[2] och förmodligen, enligt fleras mening, också Fredrik Fastig Torgersen.[3]

 

År 1903 dömdes Hoel för mordbrand i Bergen. Efter åtta år frisläpptes han på prov och satte då genast igång att med sin advokat påvisa allvarliga fel i polisens utredning. Han frikändes och fick ersättning för utgifter, men han sökte också ersättning via Stortinget (billighetserstatning) och blev år 1918 beviljad en summa som i dagens penningvärde motsvarar nästan 2 miljoner norska kronor. Han startade en möbelfabrik, men han var inte väl sedd i trakten, kanske beroende på avundsjuka.


År 1929 inträffade en brand som utreddes av en polisman från Bergen politikammer. Denne anlitade Hoels lärling som medhjälpare. Lärlingen hade fått kritik av Hoel, Hoel menade att lärlingen anklagade Hoel för att ha anlagt brand som hämnd för kritiken. I lagmannsretten (motsvarar hovrätten) befanns Hoel skyldig till att ha tänt ett ljus i en ljusstake på loftet och därmed skyldig till mordbrandsförsök eftersom det fanns människor i huset. Hoel dömdes till ett och ett halvt års fängelse. Han begärde resning tre gånger utan resultat: 1932, 1934, 1946.

 

År 1949 när en känd advokat, Sven Arntzen, som varit medlem i hemmafrontens ledning, inlämnade en fjärde resningsansökan beviljades den. Då hade en samtida känd kriminalreporter, Fridtjof Knutsen, tillsammans med två kriminaltekniker och en ingenjör från Kriminallaboratoriet gjort nya efterforskningar och intervjuat ett nytt vittne samt fem andra från bygden. En frikännande dom utan huvudförhandling avkunnades 1951 då Hoel hade hunnit bli 85 år gammal. Domen mot Hoel, säger Bye, byggde på en fantasifull hypotes, inte på några bevis för denna hypotes.

 

Likartade fantasifulla hypoteser utan substantiell grund utgör också i dag, utifrån vad jag sett i framför allt sexualbrottssaker, grund för fällande domar.

 

Hetle-saken – resning beviljad, liksom i Hoel-sakene - efter fjärde resningsansökan

År 1907 dömdes Mikal Hetle och hans son Ole av det som nu är Gulatings lagmannsrett för överlagt dråp på sin granne Henrik Hetle. De hade i fem års tid bråkat om en jordbit. Fadern dömdes till livstids fängelse och sonen till fängelse i 10 år. Det var en indiciedom. I en bok av Johan B. Hjorth med titeln Justismord från 1952 uttrycker denne att det begicks fel av både åklagare, sakkunniga och domstol. I den nu aktuella boken om justitiemord citeras en doktor i juridik från denna äldre bok om justitiemord. Det är ett citat som visar på centrala element som bör vara utredda och ligga till grund för en dom utom allt rimligt tvivel, varför det återges:

”Underligt! Ingen vet var Henrik Hetle blev dräpt, ingen vet när han blev dräpt, ingen vet hur han blev dräpt, inget vet vem som har dräpt, och ingen, ingen vet om han blev dräpt. Ändå blev två män dömda!” (Min översättning, kursiveringar i originalcitaten.)

De tre första resningsansökningarna, 1909, 1911, 1913, som byggde på att det avgivits falska vittnesförklaringar samt att sakkunniga uttalat att dödsorsaken kunde ha varit naturlig, avvisades. Lagmanssretten avvisade också resning år 1939, men 1942 beslutade Norges Högsta Domstol (Höyesterett) att saken skulle prövas på nytt. Då hade nya uttalanden gjorts av sakkunniga förordnade av domstolen i en rättsmedicinsk kommission. Hetle frikändes.

Egil André Berglund konstaterar att den ”kommissariske Hoyesterett fant det naturlig å ´frifinne´ rettsapparatet for all mulig kritikk for at gjenopptagelse ikke var skjedd tidligere.” Han menar att aktörerna i rättssystemet, då liksom nu, var villiga att sträcka sig långt för att skapa ett intryck (ej med den historiska sanningen sammanfallande) av ofelbarhet.

 

Åklagarmyndigheten och lagmanssretten verkar ha praktiserat omvänd bevisbörda då de avvisade de tidigare resningsansökningarna, skriver Berglund. Det är också ett förhållande vi lever med i dag, utifrån den erfarenhet jag har av norskt och svenskt rättssystem som psykologisk sakkunnigutredare av ett stort antal sexualbrottmål.

 

Oskyldig man i fängelse för narkotikabrott

Är hänsynen till en åklagare viktigare än rättsäkerheten? Det frågar Anders Bratholm i en not till sin artikel om hur han hjälpte advokaterna Svein Duesund och Ole Jakob Bae, båda övertygade om sin klients oskuld, att få resning i samband med den tredje resningsansökan. Den åklagare som åsyftas var en åklagare som i upprepade fall hade försummat att svara på advokaters begäran om att få ta del av originalhandlingar i målen mot sina klienter.

Al Abtah dömdes till 10 års fängelse i lagmannsretten år 1992 för medhjälp till införsel av ca 1800 gram heroin och för det mindre allvarliga brottet att ha försökt föra ut pengar som en annan hade tjänat på narkotika till Tyskland. Enligt hans försvarare fanns inga bevis och inga vittnen mot honom. Al Abtah skrev personligen och bad om hjälp till den svenska justitieministern, den svenska statsministern och till JO. Efter avslag på den tredje resningsansökan och professor Bratholms inlaga beslutade Norges HD att det efter en samlad bedömning förelåg särskilda förhållanden som talade för att domen var tvivelaktig vad gäller huvudpunkten och att resning därför skulle beviljas (strpl.§ 392 andre ledd). Al Abtah frikändes på denna punkt i november 1996, för häleridelen dömdes han till fängelse i två år. Det var två år och åtta månader kortare straff än det han redan avtjänat konstaterar Bratholm.

 

Poliser som använt våld – Bumerangsakene

På 1970-talet inledde juristen Gunnar Nordhus och filosofen Edvard Vogt ett forskningsprojekt i Bergen om olagligt personvåld. De beslutade att också inkludera polisvåld då några våldsoffer i sina enkätsvar uppgivit att de utsatts för våld av tjänstemän. 1981 publicerade forskarna sina resultat i boken Volden og dens ofre. En empirisk undersökelse. Nordhus och Vogt fick utstå mycket kritik och förföljelse för sina påståenden om polisvåld, berättar Bratholm. Han och två andra jurister utsågs av Justitiedepartementet att granska underlaget för påståendena om polisvåld. Redan i oktober 1981 lämnade de sin utredning ”Politivoldrapporten,” där de konkluderade att

”Polisvåld är långt mer utbrett och har delvis en mer allvarlig prägel, än man tidigare i allmänhet har antagit.” (Min översättning.)

Polisförbundets ledning reagerade med att kalla granskningsrapporten ett medvetet försök att skada polisens anseende. Doktorn i juridik Johs. Andenaes uttalade sig angående detta i en tidningsintervju, i mitt tycke mycket klokt:

”Det är beklämmande att polisens förtroendevalda visar sådan brist på omdöme. De borde förstå att en sådan hållning kommer att skada medlemmarna och hela kåren, och frånta dem all trovärdighet.” (Min översättning.)

 

Tidningen Morgenavisen I Bergen beskyllde Nordhus för att ha ljugit flera gånger i samband med sin våldsforskning. Han stämde tidningen, men förlorade, en dom som Bratholm kritiserade. Nordhus och Vogt inledde en ny undersökning om olovligt våld från polisens sida i Bergen under perioden 1980-86. Anders Bratholm deltog i intervjuer av 36 personer som hävdade att de utsatts för våld under denna period från Bergenpolisens sida. Det blev klart att det fanns behov av uppstädning i en polisorganisation ”präglad av en kriminell subkultur och en mycket bristande ledning.”[4]

Riksadvokaten, motsvarigheten till vårt RÅ, beslutade att Oslopolisen skulle utreda de påstådda polisövergreppen omfattande 368 saker. I 367 av dessa fann Oslopolisen att det inte fanns straffbara förhållanden. Den sak som gick vidare handlade om en polis som luggat en arrestant och tilldömdes böter som han inte ville acceptera. När saken gick till domstol i Bergen frikändes polisen. Att poliserna åtnjöt positiv särbehandling erkändes på en mycket senare tidpunkt. I förstone, och framför allt på en omtalad presskonferens år 1987, var det forskarna som hängdes ut och fördömdes som ansvariga för spekulationer om polisvåld i Bergen som Oslopolisen nu funnit att det inte fanns grund för. Några menade att forskningen om polisvåld ingick i kommunisternas kamp mot den borgerliga maktapparaten.

 

Åklagaren Lyngtveit inledde förundersökning för falska uppgifter mot drygt 40 av dem som för Oslopoliserna förklarat att de blivit utsatt för polisvåld i Bergen. Han kallade detta själv för ”bumerangsaker.” De kom ju så att säga tillbaka. Fjorton blev åtalade. Åtta av dessa hade varit forskarnas informanter. Sju av dessa åtta befanns skyldiga och fick villkorligt fängelse på 3-9 månader. En frikändes. Många ansåg dessa domar felaktiga.[5]

Den förlikning som till slut nåddes, efter flera rättssaker, då Nordhus och Vogt med advokat Tor Erling Staff som sin processfullmäktige stämt den norska staten för de umbäranden de fått utstå med anledning av sitt forskningsprojekt inger trots allt förtroende om en fungerande rättsstat. Det jag åsyftar är det i boken återgivna pressmeddelande från september 2002 som utfärdades av Justitiedepartementet och som nedan citeras i stora delar

( s 89 i min översättning):

”Justitiedepartementet använder detta tillfälle för att uttrycka sitt erkännande av Nordhus och Vogt för det omfattande arbete och krävande och oegennyttiga engagemang som de har visat för att följa upp indikationer om rättsvidigt användande av våld från polisens sida i Bergen.

Justitiedepartementet beklagar att de två forskarna har upplevt obehagligheter och extraordinära belastningar som följd av sitt forskningsarbete om våldproblematiken i Bergen.

Justitiedepartementet ser det som mycket viktigt att rättsvidig våldsanvändning från polisens sida undviks för att upprätthålla den tillit till polisen som måste finnas i ett rättssamhälle. Förekommer det rättvidrigt användande av våld från polisens sida, är det därför tal om ett allvarligt samhällsproblem som det är viktigt att få avslöjat på ett tillförlitligt sätt. Nordhus och Vogts arbete bör ses i det perspektivet.”

Bratholm frågar avslutningsvis varför det gick så galet som det gjorde. Hans svar handlar om pressens ansvar. Han citerar en redaktör som, i sin anmälan av den bok Bratholm gav ut om dessa saker[6], skrev (min övers.):

”Det som har skett i denna sak skulle inte ha skett i en demokratisk rättsstat med fri press.”

Bratholm själv summerar (min övers.):

”I stället för att vara ett korrektiv har pressen i stort sett bidragit till myndigheternas försummelser och beslöjanden.”

 

Medierna och justitiemord

Ett helt kapitel i denna bok om justitiemord och rättssäkerhet ägnas medierna, dock tyvärr utan direkt återkoppling till professor Bratholms resonemang ovan. Men det finns kopplingar i form av dräpande slutsatser och viktiga frågor, så som dessa (min övers.):

”I stället för att gå in i kärnan av problemet (polisvåldet) blev kritikerna utsatta för förföljelse.”

”Varför svarade inte någon av de otaliga journalister som Bratholm försökte övertala att gå in i saken med annat än talande tystnad?”

”Varför har kritiska forskare, jurister och bekymrade intellektuella fått göra det som borde ha varit journalisternas uppgift?”

Professor Rune Ottosen konstaterar att de flesta är överens om att medierna de senaste 25 åren har fått en starkare ställning och mer makt på bekostnad av andra samhällsinstitutioner. Riktningslinjer för polisers och advokaters kontakt med medier utarbetades 1999 på initiativ av Riksåklagaren i Norge, nämner han. Han går dock inte in på om dessa riktningslinjer tjänar det han framhåller som mediernas uppgift i samband med justitiemord, nämligen att ställa kritiska frågor och att sätta sökljuset på sig själva och kritiskt granska mediernas hantering av kritikvärdiga förhållanden.

 

Ottosen efterlyser mer offentlighet och större öppenhet för att bryta det ömsesidiga beroendeförhållandet och få ett sundare arbetsklimat, som inte bygger på tjänster och gentjänster (t ex tjänsten att läcka och gentjänsten att bli positivt omnämnd i media). Han tar upp Sveriges offentlighetsprincip som något att efterlikna.

 

Ottosen berömmer VG-journalisten Hans Kringstad för hans gedigna arbete i Bjugnsaken, se Kringstads bok Bjugnformeln (på norska 1997, på svenska 2005 som nämnts). Ottosen menar att detta journalistiska arbete bidrog till att stärka rättssäkerheten, åtminstone för inblandade i sedlighetsmål, något jag som utifrån betraktare är benägen att hålla med om. Jag har länge väntat på en liknande vändpunkt för oss här i Sverige, men en sådan har tyvärr inte kommit.

Ytterligare en insats av en privat utredare med ett journalistiskt förflutet framhålls av Ottesen; det är Tore Sandbergs arbete för att rentvå den för två mord felaktigt dömde och oskyldiga Fritz Moen (ref., se not 2). Också Tore Sandbergs arbete i Lilandsaken,[7] framhålls. För detta erhöll Sandberg ett specialpris år 1994 från Stiftelsen för kritisk och undersökande journalistik (SKUP), en stiftelse vars like vore bra att ha i Sverige.

I en uppsats i mediavetenskap om mediernas roll i två justitiemord[8] blir slutsatsen att medierna inte ställer kritiska frågor till de tolkningsramar som etableras.

Kampanjjournalistik är tyvärr också en realitet i Sverige.

 

Flera justitiemord i sexualbrottssaker

Domaren Tryggve Lange Nielsen står för en tredjedel av bokens innehåll med redogörelser för 28 sexualbrottssaker. Han har ägnat flera år efter sin pensionering åt att, helt ideellt, utreda vad han ansett vara feldömda sexualbrottssaker. Med framgång har han begärt resning i tretton. Tolv av dessa har resulterat i att en tidigare dömd man blivit frikänd, en väntar på svar. I tio av dessa handlar det om underkända läkarutlåtanden, de flesta gjorda av nitiska läkare på Akerkliniken i Oslo, som i början av 1990-talet skaffat sig rykte om att vara specialister på att undersöka barn man misstänkte hade utsatts för sexuella övergrepp. 1992 var antalet undersökta barn 315. I de fall där resning har beviljats har nya läkarutlåtanden, om att de fynd som gjordes måste ses som ospecifika, haft betydelse.[9]

Trond Eskeland påpekar i sitt kapitel om sakkunniga och justitiemord att en lång rad norska utredningar har framfört förslag hur de rättssakkunnigas arbete skall förbättras genom att bl a specificera kraven till att t ex inkludera kravet att i sina konklusioner ge uttryck för det tvivel det finns grund för.

 

Ståle Eskeland skriver mycket intressant om att det inte räcker med ”en övertygelse baserad på ryggmärgsreflexer, magkänsla eller fördomar” för att döma någon i ett brottmål. Han talar för att rationella övervägande måste ligga till grund för värderingen av bevisningen – för att undvika justitiemord.

 

Tryggve Lange-Nielsen drivs av ett rättssäkerhetspatos. Rättssäkerhet definierar han som en individs trygghet att inte bli dömd utan att den personens skuld är bevisad bortom allt rimligt tvivel. Norsk Riks Kringkastning, NRK, gjorde för några år sedan en dokumentär om denne ovanlige domare, som också ställt sig själv till svars för en av honom avkunnad dom mot en farfar för incestbrott. TV-filmen heter ”Den angrende dommeren.”

 

I boken presenterar han 15 fall utöver de 13 fallen där han lyckats få resning. Det handlar både om små barn där felaktiga medicinska utlåtanden lett till felaktiga domar, och om tonårsflickor som felaktig beskyllt far, eller morfar/farfar och därefter tagit tillbaka.

 

I sitt första kapitel går Tryggve Lange-Nielsen igenom vågen av sexualbrottssaker och anmälningar som började i USA och sedan fortsatte i många västländer, han tar upp myter som spreds så som att barn inte ljuger, en myt som resulterade i häxjakter mot manliga daghemsanställda.[10]

Tryggve Lange-Nielsen berättar om Atle Haga, en far som frikändes postumt, han tog sitt liv då han inte beviljades resning. Hans två barn hade egentligen aldrig anklagat honom för incest, utan det var barnens mor som kommit med anklagelserna efter en bitter skilsmässa. Då barnen blev vuxna begärde de resning för sin far, som år 1998 frikändes. I den frikännande domen står det om dotterns och sonens vittnesförklaring (min övers.):

”Dottern är säker på att Hage inte utnyttjade henne sexuellt, och menar att grunden för misstanken och domen var moderns påståenden och psykolog NNs tro på att de var riktiga. Dottern uttrycker förtvivlan över att hon alltid har blivit mött med att fadern utsatt henne för övergrepp, samtidigt som hon är överbevisad om att sådana övergrepp aldrig har ägt rum.

Sonen bekräftar att modern fortfarande talar negativt om Hage, att hon konsekvent hållit fast vid och ofta och starkt upprepat att barnen utsatts för övergrepp av honom. Enligt sonen är hon inte i stånd att se fel hos sig själv. Modern lever ´ i sin egen värld.´ Hon är manipulerande och stark på sitt sätt.”

 

Viktiga invändningar reser Tryggve Lange-Nielsen mot olika experters trovärdighetsbedömningar, som domstolarna i flera av de presenterade fallen lagt till grund för sina domar, trots att sådana bedömningar inte borde kunna tillmätas någon vikt.. Något annat är en vittnespsykologisk utredning av en utsagas tillförlitlighet, påpekar Tryggve Lange-Nielsen. En trovärdighetsbedömning handlar alltid om en subjektiv bedömning, men värt att hålla i åtanke är att det som gör en bedragare till en bra bedragare är att han/hon av många upplevs som trovärdig.

 

Lange-Nielsen tror att risken för att bli oskyldigt dömd för sexualbrott mot barn fortfarande är stor. Att risken för felaktiga domar är större i incestsaker än i andra saker uttalade också professor Johs. Andenaes efter den frikännande domen av Tor Lahlum.


 

Lahlums två söner, som felaktigt bedömdes ha varit utsatta för sexuella övergrepp av sin pappa bl a med hänvisning till subjektiva trovärdighetsbedömningar, har tyvärr fått växa upp utan sin pappa och sin pappas familj. Det är, enligt mitt förmenande, ett brott mot barnen som skulle kunna ses som det största justitiemordet av alla.

 

Detta gäller också barnen i de andra feldömda sexualbrottmålen. De felaktiga domarnas verkningar för barnen är irreversibla. Barndomen och ungdomsåren kommer aldrig åter.

Den här norska boken om justitiemord och rättssäkerhet utgör enligt mitt förmenande viktig läsning för praktiskt verksamma jurister, juridikstuderande, psykologer, medicinare, och lagstiftande politiker i hela Norden,[11] också i Sverige. Den skulle förslagsvis införas som kurslitteratur på juristlinjen.

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 


Tillbaka till Böcker

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan  



 

 

 

 

 



[1] - Om vad som hände i samhället Bjugn där flera offentligt anställda anklagades för sexuella övergrepp på förskolebarn, finns mycket skrivet, en bra översikt fås i Hans Kringstad: Bjugn-Formelen 1997.Titeln syftar på formeln för anhållan: om två barn namngivit samma person, eller pekat ut samma person, var han/hon misstänkt gärningsman, t ex utpekades länsmannen, som figurerat i 17-maj-tåget och också funnits på bild i tidningen. År 2005 kom Bjugnformeln ut på svenska, tack vare en donation av den nu döde psykiatern Gunnar Höst och ideellt arbete av bl a Johan Lindeberg och Inger Lindelöf.

[2] - Bye refererar till Tore Sandberg: Overgrepet. Justismordene på Fritz Moen, Oslo 2007.

[3] - Per Brandzeg, Ståle Eskeland (red): Rettsmedisinsk sakkyndighet i fortid, nåtid og fremtid: Mot et paradigmeskifte av rettsmedisinsk sakkyndighet i straffesaker, Oslo 2007.

[4] - Min översättning av citat från sid 77 där Anders Bratholm hänvisar till sin bok Politiovergrep og personforfölgelse, Oslo 1987.

[5] - En vitbok utarbetades år 1989 av en fristående grupp forskare och andra oberoende intellektuella: Hvitbok om Boomerangsakene i Bergen, redigerad av Kjell Inge Björvik, Torstein Hjellum och Nanna Kildal.

[6] - (1999): Politi, påtalemyndighet, presse og rettssikkerhet

[7] 1992): Öksedrapene i Lilla Helvete. Per Liland blev 1970 dömd för dubbeldråp med yxa och satt 16 år i fängelse för dessa brott som han senare frikändes för. Två svenska privatpersoner, Sten och Vibeke Ekroth, gjorde en mycket viktig insats på ett tidigt stadium för att dokumentera, analysera och försöka få uppmärksamhet åt att justitiemord hade begåtts mot Per Liland, se Sten Ekroth: Julmorden i Lilla Helvete, Stockholm 1991. 3000 sidor av utskrivna förhör och videoupptagningar från rättssakerna presenterade Ekroths för olika norska journalister och myndigheter, innan de till slut fick napp hos Tore Sandberg. Se också en senare sammanställning av advokaten Erling Moss: Saken Per Liland, Oslo 1997. I DN hösten 2008 fanns en artikelserie om justitiemord i Norge, där Lilandsaken var en av de omskrivna sakerna.

[8] - Linn Elise Frenningsmoen (2006): Skyldig inntil det motsatte er bevist? – et sökelys på pressens rolle i to justismordsaker. Masteroppgave i medievitenskap, Institutt for medier og kommunikasjon, Universitetet i Oslo.

[9] - Redan då de felaktiga utlåtandena läkarutlåtandena gjordes fanns den amerikanske läkaren Mc Canns viktiga undersökningar av normalvariationer i prepubertala flickors underliv presenterade i fackpress, se Mc Cann et al: Genital Findings in Prepubertal Girls Selected for Nonabuse: A Descriptive Study, Pediatrics 1990 (86);3:428-439, men dessa forskningsresultat refererade varken norska eller svenska läkare till. Här vill jag nämna att en norsk rättsmedicinare under lång tid verksam i Sverige som gjorde flera entydiga uttalanden om att underlivsfynden hon gjorde var förenliga med att sexuella övergrepp skett, har medverkat som sakkunnig och uttalat sig mot norska kollegors lika omotiverat entydiga uttalanden när hon sedan några år återvänt till Norge.

[10] - Om en av de första och värsta skandalerna, den på McMartins förskola i Los Angeles kan man läsa bl a i Christian Wiig och Jan Brögger (2004):Hekseprocess.

[11] - Boken recenserades av den danske journalisten och författaren Leif Blaedel i Weekend-Avisen den 31 december 2008

IQ-testen er etter oss

IQ-testen er etter oss

Av Ivan Kristoffersen, redaktør

 

 

 

 

Ivan Kristoffersen er tidligere redaktør i Nordlys, Tromsø. Artikkelen er tidligere publisert i Aftenposten morgenutgave den 8 oktober 2003.

Den er publisert her med forfatterens velvillige tillatelse
.

 

 

             

Mange av oss skulle gjerne hatt litt mer ballast på ferden gjennom livet. Større kunnskap om dette og hint, høyere intelligens eller evnen til kloke svar på fundamentale spørsmål om Midtøsten, Irak og sammensetningen av kommunestyret. Men vi føler ofte at meninger og vinklinger stanger mot gamle synspunkter som ikke bringer verden et skritt videre. En sjanse for menneskeheten dukket jo opp med sauen Dolly. Den ble klonet fra en annen mønstersau og åpnet for arvefølgen til en ny og kløktig menneskerase på høyde med gamle idealer for intelligens og muskelbruk.

 

Men Dolly og det nye mønstermennesket ble foreløpig stanset av de etiske grensene for vitenskapens mange fremskritt. På den ene siden faren for at diktatorer og konsernsjefer kunne finne på å klone seg selv gjennom mange generasjoner. Og på den annen side de genetiske arvestoffene som kan gi innsikt i sykdommer som før var uhelbredelige, begge deler med de helt fundamentale spørsmålene: Hvem skal eie den fantastiske kunnskapen, konsernet eller fellesskapet?

 

Gåtens løsning

Før vi har funnet det endelige svaret på menneskehetens store kunnskapstest, har Århus-professor Helmuth Nyborg vist ansiktet sitt også på norsk fjernsyn med en teori som kan løse gåten. Det er en generell intelligenstest beregnet for unge som vil stifte hjem og familie, og som kan tenke seg å bytte forelskelsen med en iskald intelligenstest.

 

Det hele bunner som så ofte før i statistikk. Folk med høy intelligens skal stimuleres, gjerne av staten, til å sette flere barn til verden - med sikte på å takle kravene til fremtidens kompliserte høyteknologiske samfunn. I tilleg skal folk som står langt nede på intelligensskalaen inspireres, eventuelt tvinges, til det motsatte, nemlig å føde færre barn. Jo lenger ned vi går på intelligensskalaen, desto flere problemer får menneskene i det moderne samfunn, ifølge professor Nyborg.

 

Det er fantastisk hvordan vitenskapelige teorier begrunneti statistikk på professoralt nivå får kuldegysningene til å fare gjennom kroppen. Har vi opplevd dette før? Kunne professor Nyborgs teorier være et gufs som kom opp igjen fra fortiden med de uhyggelige blinksignalene: Rasehygiene,  menneskeavl og den uhelbredelige evnen til å bli overmenneske igjen?

 

Iskalde hjerner

Tilforlatelig er det, et stykke statistikk, noe å tenke over. Det bankende hjerte skal byttes ut med en iskald hjerne. Symbolene på kjærlighet og lyst skal endres til en IQ-test i det lille hjem.

 

Folk kan bli fratatt retten til å ha unger. Det er ikke teori, det er sant. Alt skjedde med en mor i Kvænangen i Troms. Hun må kjempe i retten for å få sine egne barn tilbake etter en IQ-test som slo henne i bakken som mor. I verste fall kan folk langt nede på skalaen bli kastrert, noe vi også kjenner fra en norsk fortid der rasehygiene ikke var et fremmedord.

 

Ekkoet fra fortiden runger fra moderne vitenskap og blir gjenkjent. Kravene skjerpes - ikke bare til hva som er mulig, men hva som er helt galt. Den store intelligensen savner den lille klokskapen som holder makten i frakkeskjøtene: Det er den sosiale intelligensen som forteller folk når en gammel idé forlengst er blitt ubrukelig.

 

SITAT

«I verste fall kan folk langt nede på skalaen bli kastrert, noe vi også kjenner fra en norsk fortid der rasehygiene ikke var et fremmedord»

 

 

Skal foreldre og andre slektninger "vurderes" som om de søker jobb?

Av Marianne Haslev Skånland

 

Skole og oppdragelse
Av Marianne Haslev Skånland

 

Tvångssterilisering igår, tvångsomhändertagande av barn idag

Av Susanna Svensson

 

Fortsättningen på tvångssteriliseringarna - onödiga tvångsomhändertaganden av spädbarn -mödravårdscentralernas tvivelaktiga roll i denna verksamhet.
Jur. kand. med.
lic. Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s symposium i Göteborg den 12 juni 1998.

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

Tvångsomhändertagande av utländska barn: Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut

 

  • Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut

    Av Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand.

     

     


  • Denna insändare är tidigare publicerad i Metro den 15 november 1999, som replik på Titti Fränkels reaktion på Katarina Bjärvalls artiklar om tvångsomhändertagande av utländska barn i Metro den 1 november 1999. I debattinlägget den 11/11 skrev Titti Fränkel bl. a "
    Akademikerförbundet SSR som organiserar landets socionomer reagerar kraftigt på detta osakliga angrepp" samt "Våra medlemmar är inte ute efter att splittra några familjer. Det skulle vara att rycka undan benen för vår egen verksamhet."

    Å NKMR's vägnar ringde Ruby Harrold-Claesson till Titti Fränkel och bad om hennes tillstånd att publicera hennes insändare på hemsidan. Här följer Titti Fränkels svar: "Jag har nu läst din artikel och som du förstår delar jag inte alls din syn. Jag vill inte att du publicerar mitt inlägg på din hemsida, men jag för gärna debatten vidare i metro. Skall försöka få in ett svar där. Hälsningar" etc.

    OBS!

    R H-C's inlägg bantades av Metro. Det som uteslutits av Metro återges inom parentes.

 

Jag vill börja med att ge Katarina Bjärvall och Metro en eloge för artiklarna om tvångsomhändertagande av invandrarbarn. Som privatpraktiserande jurist i Göteborg är jag ombud för många föräldrar - både svenska och invandrare - vars barn är eller riskerar att bli LVU-omhändertagna. Jag är också ordförande i Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - (För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna. Genom mitt arbete som offentligt biträde i LVU-mål och mitt engagemang i NKMR har jag insyn i ett mycket stort antal omhändertaganden. Ett besök på NKMR's hemsida www.nkmr.org kommer att bekräfta att uppgifterna som jag här lämnar ej är hämtade ur luften.)

Det är ett faktum att vissa grupper löper större risk än andra att få sina barn omhändertagna - trots att de inte är missbrukare eller misshandlar sina barn.

Dessa grupper är främst invandrare, ensamstående föräldrar, arbetslösa dvs socialt svaga personer. Men, även starka föräldrar som vågar hävda sina åsikter gentemot en socialsekreterare riskerar att förlora sitt barn! (Se t. ex artikeln 'Kafka i Tensta' på NKMR's artikelsida, 'The Edner Case' på den engelska sidan och 'Fallet Helena Lufuma' under "Pågående rättsfall".) Listan över rättsövergrepp mot invandrarföräldrar och deras barn kan göras hur lång som helst och fallen går tillbaka till början av 1980-talet. Dessa fall vittnar inte om kulturell inkompetens utan om ren och skär rasism.

Titti Fränkel hånar invandrarföräldrarna när hon påstår att SSR's medlemmar "är inte ute efter att splittra några familjer". (Det är precis deras avsikt! Att socialtjänstens familjesplittringspolitik rycker undan benen för deras verksamhet är också ett faktum. Under årens lopp har åtskilliga föräldrar vars barn har fråntagits dem tagit saken i sina egna händer - de kidnappar tillbaka sina bortrövade barn och lämnar Sverige! )

Tvångsomhändertagande av barn måste utmönstras ur samhället på samma sätt som tvångssteriliseringarna, och offren för denna odemokratiska maktstruktur måste få upprättelse och skadestånd.

Allt fler invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar

Barnen omhändertogs när de lekte ute

Vi är inte ute efter att splittra familjer

Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige

Tillbaka till Artikelindex

Invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar

 

Invandrarbarn tas från sina föräldrar
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

Jur. kand Ruby Harrold-Claesson är ordf. i NKMR. Denna artikel är skriven för NKMR:s hemsida

 

 Det blir allt vanligare att barn med utländsk bakgrund omhändertas av socialtjänsten. Tendensen är densamma över hela Sverige. Utländska föräldrar och deras barn är mycket utsatta. Dels behärskar de inte språket, de kan inte systemet och de saknar nära anhöriga som kan rycka in och hjälpa dem. Föräldrarna accepterar också att låta placera sina barn "frivilligt" under socialtjänstens hotelser om tvångsåtgärder.

Forskning visar att omhändertagandena ofta sker på lösa grunder och saknar stöd i socialtjänstlagen. Framför allt är det två typer av fall där omhändertagandena visar sig vara omotiverade.

Det ena gäller barn under tio år. Där leder socialtjänstens bristande förståelse för vad de anser är ett avvikande beteende till att åtskilliga grundlösa omhändertaganden görs.

I invandrartäta områden inträffar det att det springer många barn ute på kvällarna. Svenskarna förstår inte att det finns många vuxna som har barnen under uppsikt och att föräldrarna hela tiden vet var barnen är.

I det andra fallet handlar det om äldre barn som vill leva vad de tror är ett svenskt liv. När föräldrarna säger nej vänder sig ungdomarna till socialtjänsten med uppdiktade historier om att de misshandlas. Forskning visar att socialtjänsten kan låta sig utnyttjas av ungdomar som vill slippa föräldrarnas förhållningsregler. Flera invandrarorganisationer bekräftar uppgifterna.


Ungdomar utnyttjar socialen i bråk med föräldrarna
Således utnyttjar ungdomarna socialen i bråk med sina föräldrar. Barnen har fått lära sig att socialen ger dem frihet från stränga föräldrar, men ingen talar om för barnen vilka konsekvenskerna kan bli. Resultatet blir att allt fler barn och ungdomar med utländsk bakgrund omhändertas av socialtjänsten. Men det görs ofta på lösa grunder.

Därför far många barn illa i Sverige. Bland infödda svenskar råder det i stort sett samstämmighet om att det är de sociala myndigheternas skyldighet att gripa in och omhänderta utsatta barn när ingen annan lösning finns.

Enligt socialtjänstlagen får barn omhändertas mot familjens vilja om de antingen vistas i vad socialtjänstens personal betraktar som en skadlig hemmiljö (miljöfall) eller om de beter sig på ett sätt som är skadligt för dem själva (beteendefall). Därtill kommer "annat förhållande i hemmet" som andra lagliga skäl för att tvångsomhänderta barn.


Individprincipen kontra familjeprincipen
Bland invandrarna med andra värderingar och andra kulturmönster vill man lösa familjeproblemen utanför de offentliga myndigheternas kanslier. Detta är ett uttryck för närhetsprincipen.

Närhetsprincipen innebär att den sociala organisationen sätter större tilltro till sådana traditionella institutioner som familjen, släkten och inte minst till den oberoende kyrkan. Allt skall, enligt denna princip, lösas på lägsta möjliga nivå inom samhället. Om det finns möjlighet att klara av ett problem inom det civila grannskapet bör det lösas där eftersom det blir billigare och flexiblare och garantera de civila livsformers fortbestånd till skillnad från lösningar inom den offentliga apparatens kanslier.

De flesta EU-länderna - och det absoluta flertalet av världens länder - utgår från familjeprincipen, närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen.

Familjeprincipen innebär att familjen är erkänd av lagen som den bas som är till för att tillfredsställa individens behov. Barnuppfostran och gränssättningsproblematiken är en familjeangelägenhet. Familjeförhållandena är reglerade genom lagstiftningen, och lagen bekräftar föräldrarollen samt understryker de sedan urminnes tider gällande förhållanden mellan föräldrar och barn.

Individprincipen genomsyrar svensk sociallagstiftning. Detta innebär att individen står i centrum, utan andra lojaliteter och skyldigheter än mot staten - den starka staten - som ger medborgaren olika förmåner. Därmed kan man köpa sig fri från ansvar för sina närmaste. Individprincipen ger staten starkt inflytande över medborgarna. Barnet ses som en individ, inte som en del av en familjeenhet.


Onödiga omhändertaganden av invandrarbarn
Massoud Kamali, professor i sociologi och författare till boken "Varken familjen eller samhället", har sett många exempel på att barn har omhändertagits utan att det egentligen funnits skäl till ett omhändertagande.

Två typer av fall kan identifieras: Dels handlar det om mindre barn, upp till ungefär tio år. Där är det föräldrarnas, ur svenskt perspektiv, avvikande sätt att uppträda som enligt samstämmiga uppgifter provocerar socialtjänsten att omhänderta barnet.

- I Rinkeby springer många barn ute på kvällarna. Svenskarna förstår inte att det finns många vuxna som har koll på dem och att föräldrarna hela tiden vet var barnen är. Detta framgår av en intervju som en journalist gjorde med Rashid Abdi Mohammed på Somaliska riksförbundet.

I den andra typen av fall handlar det om äldre barn, ofta i yngre tonåren, som sägs manipulera systemet för att få leva som de tror att jämnåriga ungdomar med svensk bakgrund lever. Föräldrarna säger nej. Då vänder de sig till socialen och berättar de har blivit misshandlade hemma. Det har varit en grov överdrift, men när de påstådda missförhållandena kommer till de sociala myndigheternas kännedom fortsätter ärendet att leva ett eget liv. Det spelar ingen roll att barnen är säger att de har farit med osanningar, är ångerfulla och vill ta tillbaka anklagelserna mot sina föräldrar. Konsekvenserna kan bli ödesdigra för barnen och deras föräldrar och påverka deras liv för all framtid.

Det är normalt att skrika åt barn i de flesta av världens kulturer, Sverige likaså. Det är också vanligt att föräldrar tar handgripligen i barnen för att hindra dem från att skada sig själva eller andra. Man kanske drar dem i armen. Detta skall dock inte missuppfattas som att föräldrarna och barnen inte älskar varandra och att det finns en stor innerlighet dem emellan. Det är dock så att speciellt tonåringar är mycket medvetna om att det är förbjudet att slå barn i Sverige, eftersom de har blivit undervisade i sina rättigheter i skolan och överallt i samhället.

Masoud Kamali menar att socialsekreterarna ser barnen som integrerade och genom dem försöker påverka familjen att acceptera svenska normer. Barnet hamnar i ett svenskt familjehem eller på en institution. I många fall ångrar de sig och vill komma hem.

Milinko Mijatovic, talesman för SIOS (Samarbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige), som journalisten hade intervjuat bekräftar bilden:

- Myndigheterna vill rädda barnet och det ska vara en svensk räddning. De tar för lätt på de oskrivna regler som gäller inom familjekretsen. Trots de problem familjen har finns det ofta en social struktur eller en släktstruktur som man skulle kunna använda sig av.

Andra personer som journalisten talade med var Saied Tagavi på Iranska riksförbundet och Alamgir Hossain på Bangladeshs kulturförening. I intervjun med journalisten anger han att han känner till ett par fall där barn med iransk bakgrund har omhändertagits utan att det har funnits skäl. Han tror att en av förklaringarna står att finna i personalsammansättningen inom socialtjänsten.

- Där arbetar mest svenskar och mest kvinnor som har gått den gamla socionomutbildningen utan ett mångkulturellt perspektiv, säger Saied Tagavi.

Alamgir Hossain på Bangladeshs kulturförening bekräftar att även familjer med bangladeshisk bakgrund har drabbats. Han menar att skolan har en del av ansvaret:

- Barn lär sig mycket om sina rättigheter i skolan. De lär sig att de kan ringa till polisen men de lär sig inget om familjens känsloliv. De lär sig inte att det är mamma och pappa som älskar dem, inte någon från socialtjänsten.


Kostnader för samhället
Tvångsomhändertagande av barn är mycket kostsamma för samhället. För yngre barn är det inte ovanligt att fosterhemsersättningen kan överstiga 20000 kr/mån. För äldre barn kan fosterhemsersättningen uppgå till 10 000 kr/dygn eller 3,65 miljoner kr/år. Ett sådant fall uppdagades i februari 2002 i det s k Sävsjöfallet. Vistelse i behandlingshem och institutioner kostar 3 000 - 5 000 kr/dygn. Det görs sällan någon uppföljning av den "vård" som ungdomarna får i dessa institutioner och vården utvärderas inte.

Kostnaderna för utländska barn torde inte skilja sig nämnvärt från de som svenska barn betingar.

Myndigheternas syn på frågan
Socialstyrelsen behandlar problemet i sin rapport 1998:5. Där skriver Socialstyrelsen att det är vanligt att ett omedelbart omhändertagande följs upp av frivillig vård eller ingen vård alls. Det kan tolkas som att det görs många omotiverade akuta ingripanden.

Tvångsomhändertaganden av barn med utländsk bakgrund är vanligare i områden där det inte bor så många invandrare än i de så kallade invandrartäta områden, skriver Socialstyrelsen vidare. I rapporten påpekas att det kan vara en signal på att många omhändertaganden bottnar i bristande kulturkompetens hos socialtjänsten.

På Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten, har man fått in ett antal klagomål från föräldrar som känner sig kränkta. På länsstyrelsen menar man dock att socialtjänsten anstränger sig för att ta hjälp av personal med kunskap om den aktuella kulturen när det gäller svåra ärenden. Därmed inte sagt att detta görs i alla ärenden. Invandrarorganisationerna - och drabbade invandrarföräldrar - har uppfattningen att det här är ett stort problem och att det borde kartläggas och lösas.

Många föräldrar med utländsk bakgrund är idag medvetna om risken för att deras barn ska tas ifrån dem. Enligt Masoud Kamali ger det barnen ett farligt övertag. Åtskilliga föräldrar blir hotade av sina barn för att få sin vilja igenom.

- Se hur många invandrartjejer som är ute på stan på kvällarna, hårt sminkade. Både de och deras föräldrar vet att om föräldrarna säger emot kan tjejerna omhändertas. Och så klagar polisen över att invandrarföräldrar inte håller reda på vad deras barn gör.


Tvångsomhändertagande av barn i historiskt perspektiv
Barn har omhändertagits på felaktiga grunder förr i Sverige. Resandefolket, mer kända som tattarna, har under historiens lopp fråntagits många barn av skäl som liknar de som Masoud Kamali och invandrarorganisationerna pekar på. Ofta användes hotelser om att barnen skulle tvångsomhändertas för att tvinga de "oönskade" att flytta från området där de bodde.

För barnen som blev omhändertagna blev separationen från den biologiska släkten permanent. Skadan av att bli fråntagen sina föräldrar och sin släkt har också uppdagats i åtskilliga rapporter om de koreanska barnen som adopterades till svenska familjer under 1970-talet. Åtskilliga har haft psykiska problem och självmord är inte ovanligt bland dem.

Ett mycket uppmärksammat fall av systematiskt tvångsomhändertagande av barn har uppdagats under 1990-talet. Det gäller tvångsassimileringen av aboriginerbarnen i Australien en praxis som upphörde under 1970-talet. FN har dömt ut denna praxis och betecknat den som "Genocide" dvs. folkmord.

Men hur stort är problemet med att barn med utländsk bakgrund omhändertagits på felaktiga grunder idag? Faktum är att ett stort antal av de föräldrar som ringer och skriver till NKMR är av invandrarbakgrund.


Hemflyttning
Ytterligare ett stort problem är att utländska föräldrar vars barn har tvångsomhändertagits och fosterhemsplacerats får inte ta sina barn - som också är utländska medborgare - med sig när de vill lämna Sverige. Inte heller tillåter de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna de utländska barnen att idka umgänge med sina föräldrar i sina egna hemländer.

Frågan som obetingat inställer sig är vilket intresse de svenska skattebetalarna har att betala den kostsamma fosterhemsvården av dessa utländska barn vars föräldrar vill lämna Sverige och ta sina barn med sig.


Fallet Helena Lufuma. Av Helena Lufuma

Kafka i Tensta. Av Ulf Sandmark

 De stulna barnen. Av Agneta Didrikson

 Kritik mot fosterhemsplacering.

Tvångsomhändertagande av utländska barn. Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut. Av Ruby Harrold-Claesson

Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige. Av Mikko Niskasaari

Feliciafallet - Debattserie om tvångsomhändertagande av ett barn. Av Assi Olgasdotter m fl

För barnens bästa - Ompröva dessa felaktiga beslut! Av Susanna Svensson

Tänk om de tar barnen! En undersökning som DN har gjort antyder att utländska barn omhändertas bl. a av kulturella skäl.
Av Katarina Bjärvall

"Vi förstår inte det här landet"
Av Katarina Bjärvall

Kvinna misstänkt för barnarov. TT notis

Tvångsomhändertagande av utländska barn. Av Ruby Harrold-Claesson

The Edner Case

Till Rättsfall

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Internationella brottsofferdagen 2007

Internationella Brottsofferdagen

den 22 februari 2007

 

I dag, torsdag den 22 februari 2007, firas Internationella Brottsofferdagen. Den här satsningen påbörjades för drygt 15 år sedan och den har snabbt blivit en viktig angelägenhet för många.



NKMR uppmärksammar Internationella Brottsofferdagen. Det är ingen hemlighet att åtskilliga hundratusentals människor i våra länder blir utsatta för olika slags brott. Det förekommer mycket våldshandlingar både i de nordiska länderna som i världen i övrigt.



I Sverige och våra nordiska grannländer har vi en mycket försåtlig våldstyp: administrativt våld. Det administrativa våldet som utövas mot barn och deras familjer när barnen tvångsomhändertas och placeras i fosterhem beivras ytterst sällan i våra nationella domstolar, eftersom såväl socialtjänsten/barnevernet och förvaltningsdomstolarna följer de inhemska lagarna, som dock är så tänjbara att myndighetspersonerna endast i undantagsfall anses göra fel.



Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg har emellertid åtskilliga gånger dömt Sverige - Norge har en fällande dom och Finland har två - för brott mot barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter till privat- och familjeliv (Artikel 8 i Europakonventionen).



Sedan 2004 har numera vuxna f d barnhems- och fosterhemsbarn i de nordiska länderna bildat föreningar där de kräver upprättelse och skadestånd för de brott som har begåtts mot dem medan de hade myndigheterna som "föräldrar". Deras krav mot samhället pga de rättsövergrepp som de och deras föräldrar utsattes för av myndighetspersonerna kommer inte att tystna. Hösten 2005 beslutade Sveriges dåvarande regering tillsättande av en utredning om de f d tvångsomhändertagna barnens villkor. Uppdraget är dock begränsat till 1980, dvs årtalet för nya socialtjänstlagen och LVU. En förstudie har genomförts och utredningen pågår fortfarande.

Tvångssteriliseringsskandalen under 1990-talet ledde till att Sveriges regering har betalt ett litet ideellt skadestånd till offren. Men, offren för tvångsomhändertagande kommer inte att nöja sig med några små smulor eftersom de är medvetna om att de som livnärde sig i tvångsomhändertagandeindustrin tjänade miljoner på deras bekostnad. Samtidigt vill de fd fosterbarnen att hela smutsbyken skall tvättas offentligt och dokumenteras.

 

Nivån på en nations civilisation mäts i det sätt man behandlar sina barn och gamla.

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

 

Internationella Brottsofferdagen 2007


Barnens bästa i norsk tappning

Samhällets styvbarn

Foreningen Godhavnsdrengene

 

Stulen barndom

Till Artiklar



Tillbaka till Huvudsidan



 

 

Internationella Brottsofferdagen 2006

Internationella Brottsofferdagen

den 22 februari 2006

 

I dag, onsdag, är det dags igen för Internationella Brottsofferdagen. Den här satsningen påbörjades för drygt 15 år sedan och den har snabbt blivit en viktig angelägenhet för många.

 

NKMR uppmärksammar Internationella Brottsofferdagen. Det är ingen hemlighet att åtskilliga hundratusentals människor i våra länder blir utsatta för olika slags brott. Det förekommer mycket våldshandlingar både i de nordiska länderna som i världen i övrigt.

 

I Sverige och våra nordiska grannländer har vi en mycket försåtlig våldstyp: administrativt våld. Det administrativa våldet som utövas mot barn och deras familjer när barnen tvångsomhändertas och placeras i fosterhem beivras ytterst sällan i våra nationella domstolar, eftersom såväl socialtjänsten/barnevernet och förvaltningsdomstolarna följer de inhemska lagarna, som dock är så tänjbara att myndighetspersonerna endast i undantagsfall anses göra fel.

 

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg har emellertid åtskilliga gånger dömt Sverige - Norge har en fällande dom och Finland har två - för brott mot barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter till privat- och familjeliv (Artikel 8 i Europakonventionen).

 

Sedan 2004 har numera vuxna f d barnhems- och fosterhemsbarn i de nordiska länderna bildat föreningar där de kräver upprättelse och skadestånd för de brott som har begåtts mot dem medan de hade myndigheterna som "föräldrar". Deras krav mot samhället pga de rättsövergrepp som de och deras föräldrar utsattes för av myndighetspersonerna kommer inte att tystna. Sveriges regering har betalt ett litet ideellt skadestånd till offren för tvångssteriliseringarna. Offren för tvångsomhändertagande kommer inte att nöja sig med några smulor samtidigt som de vill att hela smutsbyken skall tvättas offentligt och dokumenteras.

 

Nivån på en nations civilisation mäts i det sätt man behandlar sina barn och gamla.

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

 

Tryggheten betyder så mycket

Av Jeppe Johnsson

Samhällets styvbarn

Foreningen Godhavnsdrengene

 

Stulen barndom

 

Tillbaka till Artikelindex

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Internationella Barndagen - 2003

Internationella barndagen - 50 ÅR

 

Oktober 6, 2003

 

 

Internationella barndagen firas för 50:e året, men i Sverige förbigås detta jubileum med tystnad. Tanken bakom Internationella barndagen är att alla skall ägna en dag åt barnens situation i de egna länderna och i världen i övrigt. Målsättningen med Internationella barndagen är att barn skall ha rätt att vara barn och att de skall få utvecklas i den bästa tryggheten som vuxenvärlden kan ge.

 

FN konkretiserade en minimistandard i Konvention om barnets rättigheter som antogs 1990. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är allmängiltig för alla världens barn.

 

Frågan som vi måste ställa är huruvida ALLA staterna som har signerat och ratificerat Barnkonventionen respekterar dess innehåll. FN:s vice Generalsekreterare och tf kommissionär för Mänskliga Rättigheter, Dr. Bertrand Ramcharan, sade vid en föreläsning på Göteborgs Universitet, den 26 september 2003, att vi måste kräva att staterna skall uppfylla sina åtaganden i Konventionerna. Dr. Ramcharan använde begreppet "strict compliance" dvs uppfyllelse enligt bokstaven.

 

Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."

Där tillförsäkras alla barn att konventionsstaterna skall respektera deras familje- och släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8), att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda från sin/sina föräldrar skall regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Barnkonventionen är särskilt förpliktigande för de stater som har signerat och ratificerat den. Sverige, Norge, Finland och Danmark var bland de första länderna som signerade och ratificerade Barnkonventionen. Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras grundläggande mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder. Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa". 

 

Detta leder till att barn utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande fosterföräldrar som samtidigt som de livnär sig på de extremt frikostiga fosterhemsarvodena, (t ex fallet som uppdagades vid en knarkrazzia i februari 2002 där Nybro kommun hade betalat 10 000 kr/dygn till ett fosterhem i Sävsjö för vård av en förståndshandikappad yngling), utsätter barnen för fysisk, psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - samtidigt som barnet avskärmas från sin egen släkt.

 

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:

"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är obegripligt."

 

Såväl Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell som socialministern Lars Enqvist är fullt medvetna om att systemet med tvångsomhändertagande av barn i Sverige är skadligt för barnen som kommer i kontakt med socialtjänsten. De uttalar sig kritiskt till socialtjänsten och dess verksamhet, men ännu har vi inte kunnat skönja någon förändring. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen, till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

 

Under 2002 kom det en utredning angående barnfattigdomen i Sverige. Utredningen fäster sig vid familjens inkomst och andra materiella ting. Men den största fattigdomen som barn i Sverige och våra nordiska grannländer kan drabbas av är att bli fråntagna sina egna föräldrar och släktingar och bli placerade i fosterhem hos vilt främmande människor där de utgör en inkomst- och försörjningskälla.

 

Den 10 december 2002 visade Sveriges Television "Uppdrag granskning" dokumentären om tvångsomhändertagandet och fosterhemsplaceringen av babyn till ett ungt par i Oskarshamn som av myndigheterna klassificerats som utvecklingsstörda. Programmet väckte en publikstorm, men sedan mobiliserades dementimaskineriet och ordningen var återställd.

 

I början av januari 2003 visade TV4 dokumentär "Tryggare kan ingen vara" som handlade om fyra systrar som under 1960-talet tvångsomhändertogs och placerades ut i fyra olika fosterhem, praktiskt taget ovetande om varandras existens. Första gången som systrarna träffades tillsammans var vid sin mors grav, sommaren 2002. De sociala myndigheterna hade inte gjort någonting för att systrarna skulle ha kontakt med varandra under uppväxtåren eller för att återförena dem då de blivit vuxna. Detta är ett brott mot lagens föreskrifter som anger att målsättning med ett omhändertagande är den slutgiltiga återföreningen av familjen.

 

Den 1 oktober 2003 visade SvT 2 Marianne Spanners "Dokument inifrån: Vad är det för fel på socialen?" som bekräftade det som de drabbade barnen och deras familjer i allmänhet och tusentals kritiker av systemet i synnerhet har vetat i decennier dvs. att socialtjänsten är till större skada än nytta. Av dokumentären framgår att socialtjänsten personal är unga och oerfarna, att man behöver inte vara expert på barn för att fatta livsavgörande beslut för barn och deras familjer - det räcker med "skinn på näsan" och "tysta kunskaper", att det är stor omsättning såväl bland handläggarna som bland cheferna och att det är en kunskapsfientlig organisation som inte vill ta till sig forskning och vetenskap.

 

Åtskilliga gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts till de drabbade familjerna.

 

Men, det nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat än i dag. Barnen som är offer för socialtjänsten/barnevernet, och deras föräldrar och släktingar är utsatta för oerhörda lidanden och kränkningar som inte kan betecknas som annat än tortyr. Sådan behandling av barn är ovärdigt för de nordiska välfärdssamhällena som gärna vill kalla sig för civiliserade, demokratiska rättsstater.

 

Låt därför Internationella barndagen, den 6 oktober 2003, markera startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter. Det brådskar!

 


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

 

Till Artiklar

 

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

 

Internationella Barndagen - 2002

Internationella barndagen

Oktober 7, 2002

 

 

Internationella barndagen firas för 49:e året. Målsättningen är den att barn har rätt att vara barn och att få utvecklas i den bästa trygghet som vuxenvärlden kan ge.

FN:s Konvention om barnets rättigheter antogs för tolv år sedan. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är allmängiltig för alla världens barn.

Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."

Där tillförsäkras alla barn att konventionsstaterna ska respektera deras familje- och släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8), att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda från sin/sina föräldrar ska regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

 

Barnkonventionen är särskilt förpliktigande för de stater som har signerat och ratificerat den. Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras grundläggande mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder. Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa". 

Detta leder till att barn utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande fosterföräldrar som samtidigt som de livnär sig av de extremt frikostiga fosterhemsarvodena, (t ex fallet som uppdagades vid en knarkrazzia i februari 2002 där Nybro kommun hade betalade 10 000 kr/dygn till ett fosterhem i Sävsjö för vård av en förståndshandikappad yngling), utsätter barnen för fysisk, psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - samtidigt som barnet avskärmas från sin egen släkt.

 

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:

"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är obegripligt."

 

Såväl Socialstyrelsens generaldirektör, Kerstin Wigzell som socialministern Lars Enqvist är fullt medvetna om att systemet med tvångsomhändertagande av barn i Sverige är skadligt för barnen som kommer i kontakt med socialtjänsten. De uttalar sig kritiskt till socialtjänsten och dess verksamhet, men ännu har vi inte kunnat skönja någon förändring. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

 

Under året har det kommit en utredning angående barnfattigdomen i Sverige. Utredningen fäster sig vid familjens inkomst och andra materiella ting. Men den största fattigdomen som barn i Sverige och våra nordiska grannländer kan drabbas av är att bli fråntagna sina egna föräldrar och släktingar och bli placerade i fosterhem hos vilt främmande människor där de utgör en inkomst- och försörjningskälla.

 

Åtskilliga gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts till de drabbade familjerna.

 

Men, det nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat än i dag. Barnen som är offer för socialtjänsten/barnevernet, och deras föräldrar och släktingar är utsatta för oerhört lidande och kränkningar som inte kan betecknas som annat än tortyr. Sådan behandling av barn är ovärdigt för de nordiska välfärdssamhällena som gärna vill kalla sig för civiliserade, demokratiska rättsstater.

 

Låt därför Internationella barndagen, den 7 oktober 2002, markera startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter.


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

Till Artiklar

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter