Internationella Barndagen - 2001

Internationella barndagen

Oktober 1, 2001

 

 

Internationella barndagen firas för 48:e året. Målsättningen är den att barn har rätt att vara barn och att få utvecklas i den bästa trygghet som vuxenvärlden kan ge.

FN:s Konvention om barnets rättigheter antogs för tolv år sedan. FN:s Barnkonvention utgör en fullständig rättighetskatalog som är allmängiltig för alla världens barn.

Artikel 3 av FN:s Barnkonvention lyder:

"Vid alla åtgärder som rör barn vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET."

Där tillförsäkras alla barn att konventionsstaterna ska respektera deras familje- och släkttillhörighet, (Artikel 5), deras rätt att behålla sin identitet, (Art. 8), att de inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och att de som är skilda från sin/sina föräldrar ska regelbundet upprätthålla kontakt med sin/sina föräldrar, (Art. 9), att utländska barn får resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening, (Art. 10), att de barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem, (Art. 12), att inget barn skall utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (Art. 16), samt att barn skall skyddas från ekonomiskt utnyttjande (Art. 32).

Likväl erfar åtskilliga tusentals barn i de nordiska länderna att deras mänskliga rättigheter - garanterade såväl av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och FN:s Barnkonvention - är satta ur spel av socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna i våra respektive länder. Socialbyråkratin och de rättspositivistiska förvaltningsdomstolarna har gjort sig till uttolkare för vad som är "barnets bästa". 

Detta leder till att barn utsätts för onödiga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Dessa barn måste utstå regelrätt misshandel iscensatt av inkompetenta och maktfullkomliga handläggare i socialbyråkratins kanslier, intet-ont-anande eller systemanpassade domare i förvaltningsdomstolarna och kallt beräknande och välbetalda fosterföräldrar som utsätter barnen för fysisk, psykisk och sexuell misshandel i fosterhemmen. Åtskilliga barn utsätts för förtäckta adoptioner, där barnlösa par får sin barnlöshet avhjälpt samtidigt som de får betalt för nöjet att ta hand om ett barn - medan barnet avskärmas från sin egen släkt.

I en artikel i Göteborgs-Posten den 29 september 2001 med titel "Misslyckad vård av unga kriminella" säger Prof. Sven Levander följande:

"- Deras sociala bakgrund var många gånger rena katastrofen och flera hade bollats mellan sina biologiska föräldrar och fosterhem. En unge hade erfarenhet av 18 olika fosterfamiljer. Hur kan samhället fortsätta att placera ett barn i fosterhem när det misslyckas gång på gång? Det är obegripligt."

Åtskilliga gånger har Europadomstolen funnit Sverige, Norge och Finland skyldiga till kränkningar av barns och deras rätt till privat- och familjeliv för tvångsomhändertagande av barn till följd varav stora skadestånd har betalts till de drabbade familjerna.

Men, det nordiska systemet för tvångsomhändertagande av barn kvarstår oförändrat i dag.

Låt därför Internationella barndagen, den 1 oktober 2001, markera startpunkten för respekt för alla barns mänskliga rättigheter.



Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

 

Till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

Inte mammas fel om barnet blir mördare

 

  •  

     

    Inte mammas fel om barnet blir mördare

    Av Germund Hesslow

     

     

 

Germund Hesslow är docent i teoretisk filosofi och neurofysiologi.

Artikeln är tidigare publicerad i Svenska Dagbladet 1999-01-18. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Att förhållandet till våra föräldrar avgör hur vi blir som vuxna är i dag en universalförklaring till svårbegripligt mänskligt beteende. Det finns nu en omfattande forskning som tyder på att så inte är fallet. Enligt en hypotes utövar kamratkretsen det starkaste inflytandet.

    Varför utvecklar en människa en viss personlighet eller ett viss beteendemönster? Hur uppkommer, för att ta ett konkret exempel, de böjelser som får vissa män att gå till prostituerade? I en tidningsintervju hävdar en psykolog att svaret står att finna i relationen till modern. "Många män som har som vana att köpa stora mängder sex upplever sin mor som likgiltig och avståndstagande eller överbeskyddande och påträngande [. . .] En pojke som inte känner sig älskad eller inte tillåts att växa som man kan fyllas av en vrede som gör att han omedvetet börjar trösta sig med överdrivna mängder av sex" (DN 5/10 1998).

    Under hösten åtalades en 23-årig student för en serie bestialiska mord. En känd psykolog uttalar sig: "Förklaringen till 23-åringens raseri finns i hans uppväxt" (AB 8/10 1998). Några dagar senare uttalar sig samme psykolog om bakgrunden till att två små pojkar i Arvika kunde mörda en lekkamrat: "En gemensam nämnare för många förövare är att det aldrig har funnits någon där för deras behov [. . .] Ofta präglas föräldrarnas uppväxt av liknande trauman." (Expr 3/11 1998). Denna universalförklaring, att det är förhållandet till våra föräldrar som avgör hur vi blir som vuxna, lärs ut av de beteendevetenskapliga institutionerna vid våra universitet och högskolor och upprepas i massmedier varenda gång ett svårbegripligt beteende kommer på tal. Men tron på föräldrarnas avgörande betydelse för barnets utveckling är felaktig. Hur chockerande det än kan låta, finns det nu en omfattande forskning som tyder på att de personlighetsdrag som får vissa människor att köpa sex eller mörda sina lekkamrater inte har ett dugg att göra med hur de behandlades av sin mamma.

    Judith Rich Harris, författare till ett antal traditionella läroböcker i utvecklingspsykologi, går i en vetenskapligt vederhäftig men populärt och trevligt skriven bok med titeln The Nurture Assumption (462 s, The Free Press) till rätta med antagandet att det är föräldrarnas beteende som skapar den vuxne individen. Boken har två teser. Den första är att föräldrarna i stort sett saknar betydelse för hur barnen blir. Den andra är att de effekter på personligheten som inte bestäms av arvsanlagen, den viktigaste faktorn, är en följd av relationerna till andra barn snarare än till föräldrarna. Termen "personlighet" syftar här på sådana relativt stabila känslomässiga reaktionsmönster och motiv som till exempel blyghet, själviskhet, impulsivitet eller socialt kontaktbehov, och bör inte förväxlas med de konkreta beteenden som personligheten kan ge upphov till.

    Det starkaste argumentet mot tron på "uppfostringsantagandet" kommer från de numera välbekanta studierna av enäggstvillingar som vid späd ålder adopterats bort till olika familjer. Eftersom dessa barn är genetiskt identiska men har haft olika uppväxtförhållanden, måste eventuella likheter mellan dem bero på genetiska faktorer och skillnaderna på miljön. Dessa studier visar, och här råder enighet bland experterna, att enäggstvillingar med skild uppväxt uppvisar en korrelation på bortåt 50 procent för de flesta personlighetsegenskaper, (korrelationen är ett statistiskt mått på överensstämmelse eller likhet som kan variera mellan 0 och 100 procent) vilket betyder att omkring hälften av variationen i personlighet beror på genetiska faktorer.

    Nu kunde man kanske tro att om hälften av personlighetsvariationen beror på gener, så måste den andra hälften bero på miljön. Även om föräldrarnas roll är väsentligt mindre än man tidigare föreställt sig, så kan den ändå vara betydande. Resonemanget kan verka rimligt, men det håller inte. Hade det varit riktigt, skulle enäggstvillingar som vuxit upp tillsammans, och alltså delat miljö, likna varandra mera än de som vuxit upp i olika familjer. Så tycks dock inte vara fallet. Forskningen visar tvärtom, att enäggstvillingar med gemensam uppväxt knappast liknar varandra mer än de som vuxit upp åtskilda. Obesläktade barn som vuxit upp i samma familj liknar inte heller varandra mer än helt orelaterade barn i samma samhälle.

    Men finns det inte rader av vetenskapliga studier som visar att barn far illa av alltför stränga föräldrar, att barn som utsatts för våld löper större risk att själva bli våldsamma eller att det har stor betydelse för ungdomar att ha fasta normer och goda förebilder för att mogna som människor? Enligt Harris finns det visst sådan forskning, men den är av låg kvalitet och den visar inte alls det som många tror. För det första är de rapporterade effekterna av uppväxtmiljöer i allmänhet mycket mindre än de ansvariga forskarna brukar låta påskina och resultat som strider mot den förhärskande uppfattningen förtigs ofta. Harris citerar Eleanor Maccoby, en berömd expert på barns utveckling, som nyligen beskrev ett projekt hon deltog i för 35 år sedan: "Resultaten var [. . .] nedslående. I en studie av nästan 400 familjer fann man få samband mellan föräldrarnas uppfostringsmetoder [. . .] och [. . .] barns personlighetsdrag - faktiskt så få att nästan ingenting publicerades . . ."

    Jämförelser mellan barn som utsatts för våld och barn som vuxit upp under mer normala förhållanden visar att de förra något oftare kommer att begå våldsbrott än de senare, men skillnaderna är ganska små. Barn som uppfostrats av lyckligt gifta föräldrar av två kön skiljer sig ganska litet från barn till ensamstående mödrar eller från barn som uppfostrats av lesbiska par. Liknande resultat finns för andra psykologiska variabler. Att skillnaderna är små betyder dock inte att de helt saknas. Problemet är dock att de skillnader som kunnat påvisas mellan personer som vuxit upp under olika förhållanden inte entydigt kan tolkas som belägg för "uppfostringsantagandet".

    Barn som utsatts för övergrepp av sina föräldrar har ju också ärvt deras gener och vi vet redan att våldsbenägenhet är lika ärftlig som andra personlighetsdrag. Redan av genetiska skäl skulle man således förvänta sig att våldsoffer oftare än andra utvecklas till förövare. Vill man visa att själva våldsövergreppen har en långsiktig effekt på barnets psyke, måste man på något sätt kontrollera den genetiska faktorn och det har nästan inga studier gjort. Fördomarna om miljöns allenarådande betydelse har varit så stark att forskarna ostraffat kunnat bryta mot elementära vetenskapliga metodregler.

    Ett annat vanligt misstag är man förväxlar orsak och verkan. Om man finner att auktoritära föräldrar tenderar att ha bråkiga barn, kan man inte utan vidare anta att det är föräldrarnas uppfostringsmetoder som är orsak till barnens beteende. Som Harris framhåller, är det väl dokumenterat att föräldrarnas sätt att behandla sina barn i hög grad är en följd av hur barnen är. Bråkiga barn tenderar att utlösa bestraffningar och kan därigenom skapa strängare föräldrar. Oroliga barn uppmuntrar en överbeskyddande attityd. De samband som iakttagits mellan föräldrars och barns beteenden beror till en betydande del på barnets effekt på föräldrarna.

    Ett tredje problem är svårigheten att ta reda på vilka uppfostringsmetoder föräldrarna faktiskt har använt. Ofta har man låtit barn fylla i ett frågeformulär för att beskriva sitt eget beteende, varefter det får svara på nya frågor om hur det har brukat behandlas av föräldrarna. Naturligtvis föreligger här en stor risk att ett barn omedvetet söker rättfärdiga sig självt genom att överdriva vissa aspekter av föräldrarnas uppträdande. När man riktat frågor om uppfostringsmetoder till både föräldrar och barn finns det nästan ingen överensstämmelse alls i svaren.

    Skall man tro Harris, och argumentationen är synnerligen övertygande, är således den forskning, som påstås visa att uppfostran, föräldrarelationer eller trauman har genomgripande effekter på barnets personlighet, i stort sett värdelös. Situationen har förbryllat beteendeforskarna. Om generna står för hälften av variationen, måste den andra hälften bero på miljön - det är ofrånkomligt. Nu är de miljöfaktorer man normalt tänker på i dessa sammanhang sådant som om föräldrarna är auktoritära eller släpphänta, konsekventa eller inkonsekventa, varma eller kyliga, våldsamma eller behärskade. Men eftersom sådana faktorer borde göra barnen i familjen mer lika varandra, och forskningen visar att de inte blir mer lika, så måste den relevanta miljön bestå av något annat, faktorer som inte är gemensamma för barn som växer upp tillsammans. Vilka är då dessa faktorer? I denna fråga finns ingen enighet bland forskarna.

    En hypotes är att olika barn kan uppleva och påverkas av samma händelse på mycket olika sätt. Det föräldrabeteende som den ene uppfattar som avståndstagande kanske uppfattas som kärleksfullt av den andre. Men det ter sig inte särskilt sannolikt att två enäggstvillingar, som redan är ganska lika till sina personligheter, skulle reagera så olika på samma beteende hos föräldrarna att det inte skulle finnas någon likhet alls i deras reaktioner. Och även om så vore fallet, skulle det ändå omöjliggöra alla generaliseringar om hur barn som utsätts för det ena eller det andra kommer att utvecklas senare. Om en "avståndstagande eller överbeskyddande mor" gör vissa pojkar till sexköpare och andra till trogna äkta män, och man inte kan säga något om vilka som reagerar på det ena eller det andra sättet, blir det omöjligt att dra slutsatser om vilken sorts barndom som ger upphov till vilken sorts vuxen person.

    En faktor som med nödvändighet är unik för barn som växer upp tillsammans är placeringen i syskonordningen. Tanken att äldre och yngre syskon, på grund av sina inbördes relationer, utvecklar olika personligheter är en gammal tanke, som flera gånger avlivats av forskningen. Idén återupplivades häromåret av idéhistorikern Frank Sulloway i boken "Born to Rebel" men avvisas eftertryckligt av Harris. En annan möjlighet, som jag själv tror på men som än så länge bara omfattas av en minoritet, är att det är fråga om slumpfaktorer av biokemiskt och fysikaliskt slag i kombination med de mätfel som är ofrånkomliga när man försöker mäta ett så svårgripbart fenomen som personlighet. Enäggstvillingar har inte identiska hjärnor; deras hjärnvindlingar skiljer sig, precis som fingeravtryck, i själva verket ganska mycket och det beror på inflytandet av slumpfaktorer under hjärnans mognad.

    Harris diskuterar inte alls denna typ av slumpfaktorer men hon tangerar kort möjligheten av stora mätfel. En människas beteende återspeglar inte bara hennes personlighet utan också de situationer som slumpen försatt henne i. En viss livssituation, äktenskapspartner, barn och arbete, kan uppamma beteendemönster hos en individ som inte hade uppkommit under andra omständigheter. Eftersom personlighetstester ofta består i frågor om huruvida man ofta beter sig si eller så, är det ingen långsökt tanke, och Harris redovisar en del belägg för den, att det man mäter faktiskt återspeglar ytligare ting än personligheten och att en del av den icke genetiska personlighetsvariationen kan vara uttryck för mätfel.

    Harris egen uppfattning är att den relevanta miljöfaktorn är påverkan från andra barn snarare än föräldrarna. Barn tycks ha en mycket stark drift att inordna sig i grupper, och är villiga att gå mycket långt för att underordna sig de normer och beteenden som gäller i "deras" grupp. Harris ger många exempel på hur barn som i åratal trotsat föräldrarnas försök att lära dem en sak omedelbart tar efter beteenden som är normala i kamratgruppen. Barn till invandrare i USA lägger sig till exempel snabbt till med både jargong och uttal som dominerar bland andra barn i kvarteret, trots att de under väsentligt längre tid har exponerats för föräldrarnas tal. Harris redovisar forskning som talar för att rökning och kriminellt beteende hos ungdomar påverkas starkt av jämnåriga men obetydligt av föräldrar.

    Barn lär sig att anpassa sitt beteende efter dem de umgås med och det finns många exempel på hur barn som uppträder aggressivt eller väluppfostrat hemma kan te sig radikalt annorlunda tillsammans med andra. Hur många läsare har inte någon gång förvånats över diskrepansen mellan sin egen bild av sin avkomma och de rapporter som kommer från skola eller dagis? Det finns forskning som visar att barn som beter sig moraliskt i en situation, till exempel hemma, mycket väl kan ljuga eller stjäla i en annan situation. Inte heller överför man utan vidare de förväntningar man har på sina föräldrar till människor utanför familjen.

    Eftersom den biologiska poängen med barndomen är att förbereda sig för ett vuxenliv med andra än föräldrarna, finns det en naturlig och uppenbar logik i Harris tes. Man bör i första hand ta till sig sådana lärdomar hemifrån som är användbara i de grupper där man kommer tillbringa sitt vuxenliv. Om familjens normer strider mot dem som gäller hos jämnåriga, bland vilka ens framtida kolleger och äktenskapspartner finns, är det givetvis klokare att anpassa sig till de senare.

    Det råd Harris ger till föräldrar som undrar om det alls är meningsfullt att anstränga sig för att barnen skall utvecklas till harmoniska och välfungerande människor är att försöka styra deras val av umgänge. Det rådet torde vara svårt att följa i alla länder. I Sverige, med en närmast total socialisering av dagis och skola, torde det vara omöjligt.

    En svaghet i Harris resonemang, och en allvarlig invändning mot boken som helhet, är att hon klumpar ihop personlighetsegenskaper, dvs sådant som har med motivation och känslor att göra, till exempel blyghet, själviskhet eller aggressivitet, med konkreta beteenden som uttal, rökning eller brottslighet. De belägg hon ger för kamratgruppernas effekter gäller i huvudsak anpassning till gruppnormer, vad som brukar kallas "socialisation", snarare än personlighetsutveckling.

    Personlighetsegenskaper återspeglar sannolikt strukturella och biokemiska egenskaper i hjärnan och kan predisponera en individ för vissa beteenden. Impulsivitet och aggressivitet torde exempelvis öka risken för kriminellt beteende, men får sådana konsekvenser framför allt i samverkan med sociala faktorer där gruppnormer är en viktig del. Att socialisation skulle kunna ha effekter på personligheten återstår att visa. Harris har med största sannolikhet rätt i att det inte är modern som gör en person till sexköpare eller våldsbrottsling, för att nu anknyta till de inledande exemplen. Att det skulle vara kamratkretsen är en intressant men än så länge en obestyrkt hypotes.

     

 NKMR's kommentar

I anledning av denna väl underbygga och väldokumenterade artikel måste vi ställa oss frågan: "Hur påverkas ett barn som av myndigheterna slitits från tryggheten i sitt eget hem till ett hem med främmande människor samtidigt som han/hon avskärmas från föräldrar, syskon, släkt och vänner? Är det inte sådant som skapar brottslingar och mördare?"

 

Inte någon engångsföreteelse

 

  • "Inte någon engångsföreteelse"

    Av Catarina Saha

     

 Catarina Saha är journalist på Västerbottens Kuriren. Artikeln är tidigare publicerad i VK den 20 januari 1997. Denna artikel är den andra i en artikelserien av samma författare. Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • - Varje vecka får vi samtal av kvinnor som är i Rose-Maris situation. Det säger Gunilla Nordenfors som sedan 15 år arbetar i Umeå kvinnojour. Hon menar att det som hänt Rose-Mari i hennes kontakt med socialtjänsten knappast är någon engångföreteelse.

    - Jag har sett många sådana utredningar, berättar Gunilla Nordenfors. Det är som att de använder kalkerpapper. Socialtjänsten anser att det är viktigast att barnen har en far, det spelar ingen roll hurdan han är. De menar att det är skadligt för barnet att inte träffa sin pappa, även om pappan är en väldigt dålig pappa.

     

    Fadersrätten

    Gunilla Nordenfors har granskat fadersrätten, det vill säga pappornas rättigheter till vårdnad och umgänge efter en skilsmässa. Våren 1996 kom hennes rapport Fadersrätt, kvinnofrid och barns säkerhet.

    I rapporten berättar Gunilla Nordenfors om de ändrade attityderna om fadersrätten, som fått genomslag hos myndigheter och medier.

    Utgångspunkten är debatten om att barn som inte har sina fäder närvarande blir värstingar och kriminella.

    I rapporten slår hon hål på myten: forskning från bland annat Linköpings universitet visar att skilsmässobarn inte har fler beteendestörningar än andra barn. Det är andra faktorer än det faktum att föräldrar är skilda som gör att barn far illa. Där fysiskt våld och missbruk finns med i bilden har många barn beteendestörningar.

    Fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald har i enkäter med internerna visat att nästan alla berättar om att de blivit slagna av sina fäder som barn.

    - Trots det blir slutsatsen att det är avsaknaden av fäder som har gjort dem till kriminella, menar Gunilla Nordenfors.

     

    Dela med sig

    Att kvinnor måste "dela med sig av barnen" är också ett begrepp som fått fotfäste. Kvinnor antas av egoistiska skäl inte låta männen ta hand om barnen, och att de kritiserar männens sätt att sköta barnen. Detta ska leda till att pappan tappar lusten att engagera sig i barnen.

    - Det är att skylla ifrån sig att resonera så, vad är det för en pappa som slutar bry sig om sina barn för att kvinnan har kritiska synpunkter på det arbete som han utför, skriver Gunilla Nordenfors.

     

    Sexuella övergrepp


    I rapporten återkommer Gunilla Nordenfors till att myndigheter ofta bortser från att misshandel och sexuella övergrepp kan ha förekommit.

    Hon ger många exempel där barns rättssäkerhet har blivit åsidosatt, där fäder som utsatt barn för övergrepp har tilldelats vårdnad. Detta har skett trots att barnet har berättat om övergrepp för psykolog eller polis. Vittnesmålet har dock inte funnits inspelat och rätten har därför inte tagit hänsyn till det.

    Kärnfrågan handlar om vem som ska ha vårdnaden om barnen vid en vårdnadstvist. För Gunilla Nordenfors är det självklart:

    - Den som före skilsmässan skötte om barnen ska göra det även efteråt, om inte den föräldern är skadlig för barnet på något sätt.

     

    Familjetvist leder till granskning

    "Många har missuppfattat sin funktion"

    Socialen vägrade lyssna

    "Oskickligt och partiskt"

    Kritiken ny för Länsstyrelsen

    Länsstyrelsen JO-anmäls

    Åklagare misstänks ha begått tjänstefel

    Tillbaka till Artikelindex

     

     

Insemination av lesbiska kvinnor - Barnperspektivet har övergivits

Insemination av lesbiska kvinnor
Vuxnas intressen går före - Barnperspektivet har övergivits
FN:s generalförsamling uttalade i början av december 2004 stöd till Doha-deklarationen, där värdet av den klassiska familjesynen betonades. Sverige, som vanligtvis brukar lyfta fram FN:s betydelsefulla roll, röstade emot FN-deklarationen.

En serie artiklar i Världen idag den 8 december 2004 - 18 maj 2005.

 

 

 


Utdrag ur FN:s konvention om barnets rättigheter

Enligt FN:s Barnkonvention har samhället stora skyldigheter gentemot barnen, inte minst när det gäller rätten till sina föräldrar. Här följer några utdrag.
   I den inledande texten, intygar de undertecknande staterna att de ”är övertygade om att familjen, som den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället”.
   Där sägs också att man ”erkänner att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö…”.

 

 

 

 

Själviska vuxna och barns behov
Av Ruben Agnarsson 

FN:s generalförsamling uttalade i måndags stöd till Doha-deklarationen, där värdet av den klassiska familjesynen betonades. Sverige, som vanligtvis brukar lyfta fram FN:s betydelsefulla roll, röstade emot FN-deklarationen.
   Den svenska reservationen är sorglig, men förklarlig. Sveriges socialdemokrater, med stöd av vänstern och folkpartiet, har sedan decennier bedrivit en rad politiska experiment på familje- och samlevnadsområdet. Barnen är de stora förlorarna på dessa extrema samhällslaborationer
.

Världen idag den 8 december 2004

 

 

Nu rämnar skyddet för barnen
Av Carin Stenström 

Den nya axelmakten i svensk politik – socialdemokraterna och miljöpartiet  – signalerar nyinriktning i samlevnads- och familjefrågor:  inom några månader ska insemination och provrörsbefruktning erbjudas också lesbiska par.  Ännu ett steg tas alltså bort ifrån den naturliga mänskliga fortplantningen, som ger barn de bästa förutsättningarna att få leva med både mor och far, eller i alla fall veta vilka föräldrarna är, kunna lära känna dem och deras bakgrund.

Världen idag den 4 mars 2005

 

 

Lesbiska får rätt till insemination
Endast kristdemokraterna emot förslaget
Av David Högfeldt 

Från den 1 juli kan lesbiska kvinnor få assisterad befruktning vid svenska sjukhus.
Regeringen och samarbetspartierna har kommit överens om att lägga ett lagförslag till riksdagen om några veckor. Och stödet är brett, kd är det enda parti som är emot förslaget.
Världen idag den 4 mars 2005

 

 

Riskabelt låta barn växa upp utan faderskontakt
Professor Madeleine Leijonhufvud:

Straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud tycker barnets rättigheter kommer bort i inseminationsdebatten.
– Naturligtvis är det så att det här innebär att man tar ett beslut som visar att det inte är angeläget att barnet har både en far och mor.

Världen idag den 4 mars 2005

 

 

Ingen verkar tänka på barnens bästa
Av Rose-Marie Tofte

Sedan lagutskottets arbete med en ny lag som tillåter insemination av lesbiska kvinnor, på den allmänna sjukvårdens bekostnad, blivit bekantgjord har diskussionens vågor gått höga. Alla grupper av vuxna som berörs av förslaget har kommit till tals i media. Men ingen har hittills talat om de barn som kommer till genom insemination.

Världen idag den 1 april 2005

 

 

Inseminationslag nära trots tung kritik
Vuxnas intressen går före - Barnperspektivet har övergivits
Av David Högfeldt 

Efter att homosexuella par fått rätt att adoptera barn är det nu dags för nästa steg, att lagstifta om rätt till insemination för lesbiska kvinnor. Utredningen som ligger till grund för regeringens lagförslag fick hård kritik från tunga remissinstanser, inte minst för att vuxnas intresse sätts över barnens.
Världen idag den 16 maj 2005



Bris: Vi blev överkörda av regeringen

Av David Högfeldt 
Samtliga barnrättsorganisationer som uttalat sig är negativa till ge homosexuella par rätt till adoption och insemination. Barnens rätt i samhället, Bris, menar att det inte fanns något intresse för att lyssna till dem.
– Regeringen hade redan bestämt sig, säger presschefen Gunnar Sandelin.
Världen idag den 16 maj
2005

 

 

Rubba inte på skapelsen
Av Hans-Göran Björk 

Jag skulle inte vilja vara med om att via några knapptryckningar i riksdagen beröva barnen deras biologiska mamma och pappa. Det säger Alf Svensson i dagens tidning. Frågan gäller inseminationsrätten till lesbiska kvinnor

Världen idag den 16 maj 2005

 

 

”Barn är det finaste vi har”
Alf Svensson sörjer över familjeexperiment som är hänsynslösa mot barnen

Av
Ruben Agnarsson 

- Som politiker vill jag aldrig en gång i framtiden möta ett barn som frågar mig hur jag kunde medverka till att beröva barnet dess biologiska ursprung, sin mamma och sin pappa.
- Om denna utveckling fortsätter får vi ett kyligare samhälle. Det vi behöver i Sverige är istället mer av närvärme.
Världen idag den 18 maj
2005

 

 

Total avsaknad av förståelse för barns behov
Psykologförbundet om rätt till insemination:

Bland de många kritiska rösterna mot regeringens förslag att tillåta så kallad assisterad befruktning för homosexuella kvinnor finns Psykologförbundet.
– Författningstexten uppvisar en total avsaknad av förståelse för barns behov, skriver förbundet i sitt remissyttrande.
Världen idag den 18 maj
2005

 

 

 

 

FN:s Barnkonvention

 

Tillbaka till Artiklar

 

Inlåsning av barn i statens regi

Inlåsning av barn i statens regi
 Sveriges Radio har i en serie artiklar granskat den slutna ungdomsvården, dvs paragraf 12 hemmen och andra inrättningar som drivs av Statens Institutionsstyrelse SIS. Ekot har gått igenom journaler och beslutsunderlag för nästan 500 fall då barn och unga från 11 år uppåt blivit inlåsta i isoleringsceller på statens institutioner.
Under det senaste decenniet har Sveriges Radio och TV sänt åtskilliga program om unga som blir inlåsta i isoleringsceller.
En serie artiklar publicerade i sr.se 2009-02-15 --




Webmasters kommentarer:
Föräldrabalken 6:1 - också känd som Agalagen - lyder

"Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling"

Citat från förarbetena till Agalagen

"Rumsarrest o.d. används ibland, främst i bestraffningssyfte. Åtgärden kan skapa ångest hos barnet och kan vara att beteckna som en otillåten kränkning av barnet, när den inte med hänsyn till omständigheterna rentav är att räknas som en kroppslig bestraffning eller annars faller under brottsbalkens bestämmelser."

Obs! Angivna bestämmelser gäller endast för biologiska föräldrar, eftersom fosterföräldrar och andra som de sociala myndigheterna utser att "vårda" barn som tvångsomhändertas och separeras från sina familjer, nästan utan undantag, utsätter sina fosterbarn för grov misshandel och andra kränkningar - utan att bli lagförda.

Ekots granskning nedan bekräftar Agalagshyckleriet.




Inlåsta ungdomar vägras utevistelse – otänkbart för fångar

Reporter: Daniel Velasco, Text: Lisa Gahnertz, Producent: David Gustafsson
Barn och unga som tvångsvårdas på statens ungdomshem nekas att vistas utomhus. Något som aldrig skulle hända de grovt kriminella vuxna på Sveriges mest slutna fängelser – det skulle vara att bryta mot lagen. På ungdomshemmen är däremot de tvångsvårdade ungdomarna helt utlämnade åt personalens beslut.
Sveriges Radio, Kaliber, sr.se - 2010-05-16



Hårdare regler på ungdomshem än i fängelse

Kaliber, Ekot
Barn och unga på statliga ungdomshem har sämre rättigheter än vuxna brottslingar på Sveriges hårdaste fängelser. Vissa ungdomar får under långa perioder inte vara utomhus alls, vilket alla fångar har rätt till dagligen. Det visar Ekot och P1-programmet Kalibers granskning.
Sveriges Radio, sr.se - 2010-05-16

 


Nora skar sig för att få komma utomhus

Kaliber, Ekot
Vissa ungdomar på statliga ungdomshem får under långa perioder inte vara utomhus alls. För Nora, som egentligen heter något annat, gick det så långt att hon skar sig i armen för att få komma ut.
Sveriges Radio, sr.se - 2010-05-16



Olaglig isolering av barn mörkas i rapport

Av Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco
Statens institutionsstyrelse, Sis, har mörkat allvarliga brister för regeringen i den rapport som lämnades i tisdags. Ekot kan nu avslöja nya bevis för att ungdomar vid över 100 tillfällen förra året hölls inlåsta i isoleringsceller utan laglig grund.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-12-18


Barn isoleras för att tvingas till samtal

Av Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin
Isoleringsceller på statliga ungdomshem används för att få barn och ungdomar att "erkänna" om de gjort något fel. Det visar Ekots fortsatta granskning av isolering på statliga ungdomshem.

Martin Oskarsson jobbade under en kort period som lärare på ett ungdomshem och såg hur en ungdom hölls inlåst i isoleringscellen tills han erkände ett påstått fall av mobbning. Att använda isoleringscellerna på det sättet är olagligt.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-12-18



Staten vill ändra lag för isolering av barn

Av Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco

I somras avslöjade Ekot hur barn från elva år och uppåt blir inlåsta i små isoleringsceller för rena bagateller på de statliga ungdomshemmen.

Isolering får bara användas när barnen är så våldsamma eller berusade att det inte finns något annat sätt att hindra dem från att skada någon.

Efter Ekots avslöjande tidigare i år om hur isoleringsceller används för barn och unga medger nu statens institutionsstyrelse allvarliga brister inom de egna ungdomshemmen och föreslår en lagändring.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-12-15


Stora förändringar för ungdomshemmen

Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco

I veckan har Ekot avslöjat hur barn olagligt blivit inlåsta i isoleringsceller på statliga ungdomshem. Isolering har bland annat använts i bestraffande syfte, vilket inte är tillåtet.

Det finns exempel på barn som försökt ta sina liv eller skadat sig själva och som därför helt i strid med lagen blivit inlåsta i isoleringsceller.

Nu presenterar alltså Statens institutionsstyrelse, Sis, en handlingsplan för att komma till rätta med de avslöjade bristerna.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-06-26


Läkare tillfrågas sällan innan isolering
Av Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco

Ekots fortsatta granskning av när barn blir inlåsta i isoleringsceller visar att läkare sällan bedömer barn under 15 år trots att lagen kräver att läkare ska ge sitt godkännande till isoleringarna.

I bara tre fall av 118 har läkarna träffat barnen i samband med isolering. Barnombudsmannen (BO) Fredrik Malmberg har gått igenom Ekots dokument.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-06-25


Barn spärrades in efter självmordsförsök

Av Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Barn och unga som försökt ta livet av sig blir i strid med lagen inlåsta i isoleringsceller istället för att få vård. Det visar den granskning som Ekot gjort.

Titti Mattson är docent i socialrätt vid Lunds universitet. Hon har gått igenom delar av ekots material och säger att Sis bryter mot lagen i de fall där barn isolerats på grund av självmordsförsök.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-06-25



Minister lovar förbättringar kring isolering

Av Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco
Trots att det är olagligt blir barn inlåsta i isoleringsceller som bestraffning. Det har Ekot rapporterat om i dag. Regeringen agerar nu efter Ekots granskning av hur omhändertagna barn isoleras på statliga ungdomshem.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-06-24


Isolering används som straff mot barn (lyssna)

Reportrar Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Det finns stora brister när barn blir inlåsta i isoleringsceller på statens institutioner för omhändertagna barn och ungdomar. Isoleringscellerna ska bara få användas när barnen är så våldsamma eller påverkade att inget annat fungerar. Men Ekots granskning av nästan 500 fall där barn från 11 år blivit isolerade, visar att metoden används som bestraffning trots att det är olagligt. I inslaget intervjuas Maria som varit på sluten ungdomsvård, Ewa Persson Göransson, generaldirektör på Statens institutionsstyrelse, och Barnombudsman Fredrik Malmberg.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-06-24



Isolering används som straff mot barn

Av Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin
Det finns stora brister när barn blir inlåsta i isoleringsceller på statens institutioner för omhändertagna barn och ungdomar. Ekots granskning av nästan 500 fall där barn från 11 år blivit isolerade, visar att metoden används som bestraffning trots att det är olagligt. En rättsskandal, säger Barnombudsmannen.
Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-06-24

 

 

Barnombudsman kritisk till åtgärder

Av Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco

Statens institutionsstyrelse, Sis, har ändrat sina regler kring isolering av barn på grund av det som framkommit under Ekots granskning av när barn från 11 år blivit inlåsta i isoleringsceller.

Trots att Sis ska bedriva tillsyn över sina institutioner har bristerna inte upptäckts tidigare.
Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-06-24



BO kritisk till regeringssvar

Av Daniel Velasco

Som en följd av P1-programmet Generations Z:s avslöjande tidigare i år om barn som blir inlåsta i isoleringsceller på svenska ungdomshem, har den svenska regeringen nu frågats ut av FN om isoleringarna. Den svenske barnombudsmannen är kritisk till regeringens svar.

Sveriges Radio, Ekot granskar, sr.se - 2009-05-28

 

 

Isolering av barn emot barnkonvention

Av Daniel Velasco
Isoleringsceller för barn på svenska vårdhem bryter mot FN:s barnkonvention. Lagen måste därför ändras, kräver barnombudsman Fredrik Malmberg.

Sveriges Radio, sr.se, P1 Generation Z - 2009-02-16

 

 

Skolhemsbarn får inte yttra sig för medier

Av Daniel Velasco
Barn på det slutna ungdomshemmet Lövsta skolhem i Vagnhärad får inte uttala sig i medierna utan socialtjänstens tillstånd, trots att både FN:s barnkonvention och den svenska yttrandefrihets-grundlagen säger att barn ska ha rätt att uttala sig i medier.

Sveriges Radio, sr.se, P1 Generation Z - 2009-02-16

 

 

BO kritiserar isoleringsceller för barn

Av Daniel Velasco
Barnombudsmannen kritiserar de metoder som används vid det slutna ungdomshemmet Lövsta skolhem i Sörmland där intagna barn hävdar att personalen låser in dem i en sorts isoleringsceller som straff. Enligt Statens institutionsstyrelse ska isolering helst bara användas under kortare tid.
Men på Lövsta kan så kallade utagerande barn vara inlåsta mer än 24 timmar.

Sveriges Radio, sr.se, P1 Generation Z - 2009-02-15

 

 

 

 


Behandlingshemmet Ekbacken i Småland

Tillbaka till Artiklar

 

 

Ingen ersättning för samhällets vanvård

Ingen ersättning för samhällets vanvård

 

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 


Sven-Erik Bergs dotterdotter, Tina, tvångsomhändertogs och placerades i fosterhem, under täckmanteln "barnets bästa". Tina placerades hos ett barnlöst par. Det visade sig ganska snart att socialarbetarna tillvaratog den barnlösa fosterhemsmoderns intressen genom tvångsomhändertagande av Tina. Tina hade blivit utsatt för en förtäckt adoption. Detta var en illojal tillämpning av LVU. Lagen om vård av unga - LVU - kom inte till för att ge socialarbetarna makten att avhjälpa sina barnlösa väninnors barnlöshet utan den är avsedd som en skyddslag för utsatta barn.

Läs Sven-Erik Bergs redogörelse i "Tinafallet" och begrunda de rättsövergrepp som de sociala myndigheterna utsätter obemedlade ensamstående mödrar för. Vi skall heller inte glömma att "köpt vård" utgör stora kostnader för skattebetalarna. 

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 



Barn- och äldreminister Maria Larsson har emellanåt gjort uttalanden i allmänna ordalag – uttalanden som nog har fått en och annan individ att tro att hon känner empati och sympati för de grupper hon officiellt företräder.


När hon nu kort och gott tillkännager att det inte blir någon ekonomisk ersättning för alla dessa personer som utsatts för samhällets vanvård, inser vi att hon bara är ett redskap i händerna på de grupper som har ekonomiska intressen i den barnhandel som blir en allt större industri.

Till alla våra arvoderade politiker, oavsett partifärg vill jag rikta följande: Alla ni som inte lyfter ett finger för att stoppa denna barbariska hantering borde skämmas så att öronen hänger, förutsatt det finns en förmåga att skämmas.

Anledningen till att inte betalar ut ersättning till de tusentals individer som vanvårdats på samhällets ansvar och bekostnad, lär vara svårigheten med bevis. Det räcker alltså inte med de vanvårdades egna ord. Här har då våra så kallade förtroendevalda utnämnt alla offer till misstänkta lögnare. Detta är i allra högsta grad kränkande och dessvärre bara en fortsatt kränkning av de som redan lidit – och lider – av det helvete de varit utsatta för. Det finns inga ursäkter i denna värld som kan kompensera vad offren varit med om.

Har våra styrande aldrig kommit i kontakt med 1974 års Regeringsform som lyder: Den offentliga makten skall utövas med respekt för människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Sven-Erik Berg, NORDMALING, 2011-09-12



Tinafallet
Av Sven-Erik Berg


MYNDIGHETSMAFFIAN

Av Sven-Erik Berg

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida



                                                                                                                    

NKMR - Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 

index

 

 

indexindexindexindexindexindex

 

Vad är NKMR?

Varför NKMR?

ADRESS TILL NKMR




NKMR:s symposium & årsmöte, 25 augusti 2012


NKMR tilldelas diplom av Samfunnsmagasinet för en lång kamp för den enskilde individen.

 

Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige

 

 

NKMR:s brev angående tillsättande av en oberoende granskningskommission

 

 

EUROPAKONVENTIONEN - NORDISKA VERSIONER

 

 

FN:s BARNKONVENTION

 

 

CHARTER OF THE RIGHTS OF THE FAMILY

 

 

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

 



Samling av Docent Bo Edvardssons granskningar av sociala utredningar


 

DISKUSSIONSFORUM

 

 

VARNING FÖR SOCIALTJÄNSTEN

 

 

Alvheims tio bud

 

 

Håndbok for klientutvalg og barnevernsofre

 

 

Ulike emner fra psykologi med fokus på foreldre

 

 

ANSLAGSTAVLAN

 


TILL MINNE

 

ARTIKLAR

ARTIKLAR II

ARTIKLAR III

ARTIKLAR IV

ARTIKELARKIV
Tidigare publicerade artiklar

 

 

SÖK-tjänst

 

NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten

 

 

Pressmeddelanden

 

 

Rättsfall

 

 

Rapporter och Brev

 

 

Böcker, avhandlingar, uppsatser, recensioner och bokannonser

 

 

EUROPADOMSTOLEN

 

 

   United Nations - Petitions and Complaints

 

 

NÖDROP TILL NKMR

 

 

 Justitieombudsmannen - anmälningar och beslut

 

 

Riksrevisionsverket - anmälningar och beslut

 

 

Länkar



SPONSOR

F S DATA

 

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Sidan skapad 1997-11-15
Uppdateras regelbundet

Incesthysterin och domstolarna

 

INCESTHYSTERIN

OCH DOMSTOLARNA

MAX SCHARNBERG



 

Max Scharnberg är fil. dr. och har främst forskat över psykologins historia och bevisningen i mal om sexuella övergrepp. Han har varit sakkunnig i ett tjugotal fall. 1993 publicerade han The Non-Authentic Nature of Freud's Observations, vari bl.a. de historiska rötterna till dagens incesthysteri påvisas. Han har också publicerat Lögnens psykologi - med tillämpningar inom affärsvärlden. 1995 utkom en forskningsrapport som uteslutande behandlar bevisningen i incestmål.

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/1994. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Under de senaste 20 åren har stora delar av västvärlden gripits av incesthysteri. Psykologerna var de ursprungliga initiativtagarna till idén att se sexuellt missbruk överallt. Men idag finns samma tendens inom många yrkeskategorier. Fäder och styvfäder ådöms långvariga fängelsestraff utan tillstymmelse till bevis, och ibland trots otvetydiga bevis för deras positiva oskuld.


Incesthysterin är utbredd i ett tiotal länder. Men enbart i Sverige har den uppnått hegemoni. Knappast någon kritik kan framföras, vare sig i massmedia eller i vetenskapligt sammanhang. En följd av detta är att denna ideologi förefaller "självklar".


Internationellt är den dock minst sagt omstridd. Redan på andra sidan Öresund har Möldrup-fallet varit förstasidesstoff i åratal. Fallet har ständigt analyserats av vetenskapsmän. Just före pingst fastslog kassationsdomstolen dessutom att barnen hade dresserats av en psykolog till att "komma ihåg" övergrepp som aldrig har ägt rum.


I USA har man registrerat över 12.000 fall med psykolog-inducerade "hågkomster". När skall vi här i landet få se journalisterna visa en smula upprördhet över de fäder som sitter inne p.g.a. den sortens bevisning? Jag själv har för övrigt haft ett mål med en 9-årig flicka som "kom ihåg" vad pappa "hade gjort" när hon var två månader gammal.


Det är inte förvånande att psykoterapeuter lyckas inplantera falska minnen av övergrepp. Ty det existerar sofistikerade påverkningstekniker.


Psykologerna påstår dock att de intet annat gör än att återuppväcka minnen som hittills varit "bortträngda". Men idag är alla kompetenta psykologihistoriker överens om att "bortträngning" är ett vetenskapligt falsarium.


Trots detta kommer riksdagen under hösten att anta en ny lag om att utsträcka preskriptionstiden för övergrepp till - i praktiken - 25 år. Konsekvenserna är lätta att förutse. Vilken fader kan idag bevisa att någonting inte har hänt i början av 1970-talet, sedan en psykolog dresserat hans 24-åriga dotter?


Domstolarna har i stort sett slutat upp att pröva bevisningen. De begagnar sig i stället av en serie standardfloskler, som det är en rutinsak att klistra på vilka som helst mönster av omständigheter. Några typiska formuleringar är, "flickan har gjort ett trovärdigt intryck"; hennes berättelse bär det självupplevdas prägel".


I Umeåfallet förelåg det från första början entydiga bevis för att incestbeskyllningen var ett påhitt av oansvariga minnesåtervinningsterapeuter. Under deras strävan att få dottern att tro att hon varit med om sexuella och sataniska övergrepp, hade flickans psykiska hälsa brutits ned mycket allvarligt. Trots att detta mönster låg i öppen dager, motiverades den 10-åriga fängelsedomen med de just citerade klisteretiketterna. Och endast tillfälligheter ledde till att den dömde senare kunde få upprättelse.


Alldeles frånsett bortträngning, så existerar det omfattande vetenskaplig forskning rörande människo- och trovärdighetsbedömningar. Och resultaten är helt entydiga. Psykiatriker och kliniska psykologer är inte skickligare än första bästa lekman. Kliniker med långvarig klinisk erfarenhet gör dessutom sämre bedömningar än nybörjare. Det är ingalunda en paradox att laboratoriepsykologer är klart överlägsna klinikerna. Ty intet är så viktigt som insikten i vad som är fakta och vad som är spekulation. De människor inom alla yrkeskategorier som tror på värdet av intuitiva bedömningar, uppvisar speciellt dåliga prestationer.


Det är därför beklämmande att så många domare har en övertro på klinikernas utsagor. Det är likaledes oroväckande, när domare tilltror sig själva att kunna bedöma trovärdighet. Mycket kunde sägas om beteenden som ar speciellt ägnade att framkalla intrycket av absolut sanningsenlighet. Här skall blott nämnas ett faktum av central betydelse. Frånsett människor med låg intelligens skulle ingen fortsätta att ljuga, om han eller hon inte ständigt gjorde den erfarenheten att lögnerna faktiskt blir trodda. Därför är det i hög grad de samma individer (nämligen extremt extraverta personer med reducerad förmåga att bilda betingade reflexer), som ä hänsynslösa lögnare och virtuoser i att göra sig trodda. I mål efter mål ser jag domare och psykologer beteckna deras flagrant genomskinliga lögner som säkerställda sanningar.


Ju mindre medvetna domare är om sitt behov av sakkunniga, desto större är deras behov. Och om det finns någon uppgift som domstolarna inte är kompetenta för, så är det att välja rätt sakkunnig. I Umeå- och Huddingemålen kunde domsluten korrigeras enbart därför att försvaret anlitade egna sakkunniga. domstolarna tvingades slutligen inse att hårresande bedömningar hade gjorts av de sakkunniga som de själva utsett; samt att stor objektivitet utmärkte dem som anlitats av försvaret.


Justitierådet Inger Nyström har följdriktigt föreslagit att endast domstolar skall kunna utse sakkunniga. Hon har också motiverat detta med att domstolarna blir "förvirrade" och inte klarar av att inse de faktiska förtjänster och brister hos två motstridiga utredningar. - Här haltar logiken.


Falska beskyllningar kan härröra från många olika sorters flickor. Socialtjänst, skolkuratorer, sjukhus och poliser kan ha utsatt en flicka för det en mest oetiska tryck. Hon kan ha blivit föremål för särskilt intresse, därför att hon har något psykiskt eller fysiskt symptom vars orsak man inte förstår; eller därför att hon utan en tanke på konsekvenserna har försökt göra sig intressant inför en kompis.


Det finns en naturlig förklaring till den gigantiska ökningen av mål rörande sexuella övergrepp just nu. Det har alltid funnits mödrar som velat klippa av banden mellan barnen och fadern; eller ex-hustrur som vill hämnas för att maken stuckit med en yngre kvinna; eller tonårsnarkomaner som behöver pengar till knark.


Likaledes har det alltid funnits tjänstemän som varit beredda att offra andra liv och lycka för att befrämja sin egen karriär. Men det finns ett moment som är nytt idag.


Hur oskyldiga de verkliga motiven än må vara, finns det många människor som uppfattar saken så, att en lång serie officiella myndighetsinstitutioner s.a.s. annonserar ihärdigt om hur välkomna falska anmälningar är.

 

 

 
Södertäljemålet: En tonårig flickas föräldrar dömdes för sexuella övergrepp mot henne till 10 respektive 5 år. De fick resning, sedan flickan berättat om händelser som inte kunde vara sanna. Efter ny rättegång frikändes modern, varemot fadern ånyo fälldes; denna gång dömdes han till fängelse 5 år.

Umeåmålet: Också i detta fall fick en far resning efter att ha dömts till fängelse 10 år. Den nya rättegången ledde till frikännande dom.

Huddingemålet: En far dömdes av tingsrätt till 8 års fängelse men blev frikänd i hovrätten.

 

 

 

 

Till Psykologin och rättssäkerhet

Till Rättssäkerhet eller psykologi

Till Katastrofen i Bjugn

Tillbaka till Artikelindex

 

 

INCESTFENOMENET

Incestfenomenet

Av Lennart Hane, advokat

 

  

Advokat Lennart Hane, Stockholm, har fört många sexanklagade fäders talan inför Sveriges domstolar. Artikeln sändes till Svenska Dagbladet för publicering, men SvD vägrade publicera den.

Artikeln återges här med Lennart Hanes benägna tillstånd.

 

Sexuella beröringar på barn har förekommit i alla tider utan att ha tilldragit sig någon större uppmärksamhet inom juridik, politik, ekonomi eller faktiskt även inom underhållningen.

En våldsam kantring i uppmärksamheten väcktes i början av 1980 talet i samband med mediala propagandainsatser.


Förändringen och dess orsaker har exempelvis beskrivits i i Svensk Juristtidning 1995 sidorna 563-578. D
e båda forskarna (docent respektive doktorand) Margareta Hallberg och Eva Marie Rigné visar hur osäker och problematisk expertkunskapen är ifråga om sexuella övergrepp på barn. De betonar hur ämnet sexuella övergrepp mot barn förmått journalister till aktivister som propagerar för vissa uppfattningar om utbredning och förekomst av sexuell barnmisshandel. Ämnet fördes in i den allmänna debatten som tog sin egentliga början 1983 och det förekom tydliga ”toppar” i publikationsmönstret under 1985-86.


Vid en datasökning framkom 67 träffar i tre av Stockholmstidningarna och Psykologtidningen under 1980-talet (undertecknads anmärkning: av naturliga skäl omnämns ej här det stora propagandautbudet i televisionens underhållsprogram, i filmer och teaterpjäser m m.)


Det var journalisterna som var pådrivande som en slags aktivister. Psykologin som kunskaps- och kompetensområde tilldrog sig en betydande roll för synen på sexuella övergrepp. Med exempel från amerikanska studier framfördes argumenten att de nya kunskaperna om att övergreppen bara var ”toppen på ett isberg” och de kliniska psykologerna manade till en misstänksam hållning gentemot föräldrarna och andra vuxna för att tidigt kunna slå larm.


Toppen-på-isberget
visade sig effektivt för att väcka medieintresset. Även inom rätts-väsendet började individer framträda som tar på sig en aktivistroll och för fram anspråk som inte sällan kan spåras tillbaka till den omstridda barnpsykologiska kunskapen.


Till de båda forskarnas härovan  lämnade redogörelse  må även nämnas incestptopagandans politiska genomslagskraft. De politiska partiernas kvinnoförbund som var på väg att av-vecklas som obehövliga markeringar av negativ värdeladdning fick förnyad aktualitet genom att indragas i könskampen, vari mannen ej sågs som medmänniska och partner till kvinnan utan som  en best d v s den manliga motsvarigheten till en häxa. De manliga politikerna blev snabbt engagerade för feministrörelsen utan att ens våga bekämpa dess totalitära grund-inställning i dess egentliga hot mot familjen och förödande angrepp på rättssäkerheten.

 

Inför dessa propagandaanslag stagad av de ”nya kunskaperna” och det politiskt uniforma gensvaret hade domstolarna d v s domarna som individer just inga möjligheter att stå upp för rättssäkerheten och skydda oskyldigt utpekade – tvärtom .

 

Fackfolk som socionomer, psykologer och andra intressenter reste till USA för att snabbt förvandlas till experter på den nya bevisföringen enligt vilken barnet skulle separeras från den utpekade förövaren medan psykologer och angränsande yrkeskategorier skulle vara de exklusiva uttolkarna av  barnens påstådda beskyllningar.

 

I en rättegång vid Södra Roslagens Tingsrätt 1982 introducerades den amerikanska bevisför- ingsmodellen i vårt rättsystem. Tingsrättens dom avkunnades den 12 november 1982 , DT1053. Till huvudförhandlingen  infann sig ett tv- team, radioreportrar samt ett antal journalister vilka alla skulle få erfara de nya kunskaperna om incestbrottet. Förmedlare av dessa nya kunskaper var dr Christina Citron och psykologen Hellis Sylwan, Farsta PBU som genomförde en sorts teckentydning, vilken i korthet kan uttryckas med att i pricncip allt eller med andra ord vad som helst är ett tecken d v s indicium på att sexualbrott förövats mot det undersökta barnet..

 

Genom sekretessbeslut utestängdes massmedian från förhöret med psykologteamet. Tings-rätten som ännu inte varit utsatt för obehörig påverkan om den nya bevisföringsmodellen ställde sig ytterst tveksam till de nya kunskaperna och konstaterade att: ”enligt tingsrättens bedömning uppvisar PBU-utredningen sådana väsentliga brister att denna utredning ej kan läggas till grund för antagandet att (den utpekade) skulle ha gjort sig skyldig till det av modern framförda påståenden om otillbörligt beteende mot (barnet).”

Vidare konstaterade tingsrätten att ”i psykologen Billings utlåtande uttalas att man vid bedömning av (barnets) utsagor inte kan bortse ifrån suggestioner, ledfrågor, övertolkningar och felciteringar förekommit. Billing har även framhållit att moderns påståenden om vad barnet skulle ha berättat i stor utsträckning är rena konstruktioner och ej står i överensstämmelse med ett barns kapacitet i den åldern (barnet) då befann sig.(anm 3 år och en månad).

 

Tingsrätten anförde vidare: ”Psykologen Hellis Sylwan har emellertid förklarat att hennes slutsatser huvudsakligen bygger på vad (barnet) spontant uttryckt i lekar, teckningar, fantasier, kroppshållning och minspel. Psykiatern Christina Citron som också hörts som sakkunnig i målet har uttalat att hennes slutsatser enbart grundas på vad modern uppgett. samt att de ansett att terapeutiskt samarbete med fadern inte var meningsfullt förrän han tillstått vad han gjort”.

 

Efter vissa övergångsperioder tillerkändes fadern oinskränkt och obevakad umgänge med dottern av en enhällig tingsrätt.

 

Svea Hovrätt dit båda parterna klagat meddelade dom i målet den 16 maj 1983 i (mål T 932/82).

 

Under den gångna halvårsperioden hade synbarligen lobbyverksamheten från incesttrendens  drivkrafter främst feministrörelsen rönt framgångar i hovrätten.

 

Majoriteten i hovrätten, ordföranden, (lagmannen) och två nämndemän fastställde tingsrättens dom. 

 

Minoriteten däremot uttalade att:

”utredningen i målet visar inte att fadern betett sig sexuellt otillbörligt gentemot dottern men gör det inte heller så osannolikt att möjligheten kan lämnas utan avseende (anmärkning: poängen med blotta beskyllningar). Därmed nödgas man enligt vår mening lägga antagandet att sådant beteende förekommit till grund för avgörandet.

 

De sakkunniga synes i allt väsentligt ha samma uppfattning vad gäller betydelsen för vårdnads- och umgängesrättsfrågor av ett otillbörligt sexuellt beteende gentemot ett litet barn i (aktuell) ålder från fadern sida. Den kan sammanfattas på följande sätt. Fadern bör skiljas från barnet och inte tillåtas träffa det. Främsta skället härtill är risken för ett upprepande. Endast om och när denna risk kan uteslutas bör därför fadern få rätt till umgänge med barnet. Någon annan utväg står därvid knappast till buds än att fadern berättar vad han gjort och lovar att inte göra om det. Fadern torde i allmänhet behöva hjälp i form av samtalsterapi med att genomföra detta.

 

Övrig utredning ger knappast någon vägledning i frågan om risk av angivet slag kan antas föreligga. I allt fall saknas underlag för det motsatta antagandet. Man måste således räkna med en sådan risk. Ehuru andra skäl till ändring av Tingsrättens dom ej föreligger, föranleder detta att (fadern) ej för närvarande kan få rätt till umgänge med (dottern) och inte heller med andra dottern, (två år yngre).”

 

 

Vad som inträffat är att lobbyister funnit sympatisörer och aktivister i hovrätten och som det senare visat sig även i högsta domstolen och som tillmötesgående till de trendiga nymodigheterna uppoffrades så att säga i lönndom erkända rättssäkerhetskrav till förmån för det primitiva för att inte säga enfaldiga synsätt minoriteten företrädde, vilket synsätt snabbt fick ett totalt genomslag i domstolarnas rättstillämpning i straffprocessen, vårdnadsprocessen och i mål om samhällsvård av barn.

 

Följden blev att oskyldigt beskyllda hade svårt att freda sig och fick sina liv spolierade av vad de upplevde som häxprocesser i vilka ju barnvittnesmålen var den enda bevisningen och som på 1600-talet var osanna till 100 %. Med dagens barnvittnesmål framträder betydande risker för att även de är osanna till en otäckt hög procent.

 

På 1600-talets Häxprocesser minimerade domarna sin roll till att addera de tecken på anfäktelse och trolldom som prästerna och bödeln efter utfrågningar av barnen erbjöd. Metoden i dag att isolera barnet från den utpekade och därpå låta fackfolk tolka barnens utsagor ofta felaktig betecknade som berättelser när det i fråga om små barn i förskoleåldern rör sig om enstaka ord som barnet kan nämna som ”göra illa snoppen eller göra illa stjärten” Avsaknaden av skador på barnet liksom den totala avsaknaden av driftinslag i beskyllningen förenat med att den utpekade ej förut uppvisat sexuella avvikelser borde övertygande visa att  något obehörigt ej förkommit och borde med ordinär analys vända uppmärksamheten mot barnets moder och de motiv hon så ofta har för att få egna fördelar av beskyllningarna.

 

Detta tillmäts just ingen betydelse och ej heller moderns möjlighet att påverka och träna barnets beskyllningar.

 

I stället uppförstoras bevisvärdet av om barnet upprepar sin beskyllning vid polisförhöret även om det vid de bandade förhören kan slinka med uppgifter om att barnet nämnt anklagelsen till mamman tidigare när de satt i väntrummet.

 

En annan brist i polis- och psykologutredningarna är att det görs ingen åtskillnad eller differentiering för barnets ålder vid beskrivningen av övergreppet. Det lilla barnet i förskoleåldern borde kanske fästa mindre vikt vid ”snoppen och stjärten” än den vuxne regissören för att i stället faktiskt kunna berätta om den skrämmande lidelsen och dess för barnet traumatiska och våldsamma yttringar. Barn i åtta- till tioårsåldern borde enkelt kunna skildra ett faktiskt och relativt detaljerat händelseförlopp. En säkerligen oskyldig man fick 5 års fängelse för beskyllningen om samlag med en 10-årig flicka som trots att hon sett porrfilmer på bio med s k anatomiska  dockor enbart fick beskriva samlaget genom att föra pappadockan mot mammadockan. .

 

Den nya bevisföringsmodellen är på något egenartat sätt avskalad all sexualia och alla våldsamheter – när sådant förkommit uppstår sällan eller aldrig några bevisproblem.

 

Annorlunda förhåller det sig med försöken att överbevisa en oskyldig.

 

Detta är faktiskt orsaken till de återkommande stridigheterna om bevisföringen. Efter 1983 överlämnar domstolarna praktiskt taget alltid till psykologer och motsvarande att bedöma just trovärdigheten av blotta beskyllningen vilket i sin tur orsakat tvister vem som är sakkunnig att bedöma detta. Psykologer med klinisk erfarenhet påstår att med denna erfarenhet av barn är de särskilt skickade för sådana bedömningar. Förbluffande ofta finner de uppgifterna trovärdiga. Deras kritiker däremot hävdar att de på grund av sin teoretiska ståndpunkt – den från Freud hämtade psykodynamiska människosynen gör dem sämre skickade än vanliga lekmän för trovärdighetsbedömningar. De s k vittnespsykologerna däremot gör omfattande utsage-analyser av egentligen samma slag som domstolen själv är skyldig att göra men redovisar underlaget för sina slutsatser till skillnad från klinikerna som mestadels enbart nämner att de träffat barnet ett antal gånger.

 

För rättssäkerheten är det av största värde att åklagarna vid sin bevisvärdering fordrar sidobevisning utöver  trovärdighetsbedömningar av barnets s k berättelse. Därmed skulle ett betydande antal mål komma av sig och anmälningarna kanske minskas till räddning för många oskyldigt utpekade och faktiskt till barnets bästa.

 

De emotionella angreppen på riksåklagaren röjer de starka politiska, ekonomiska och karriärinriktade intressen som är knutna till den nya trendbetonade bevisföringsmodellen.

 

En ingalunda ovidkommande fråga är vad kommer domarna att göra. Det är ju faktiskt de som är närmast att stoppa nya justitiemord.      

 

 

"Filmjölk bevis för incestbrott".

Nu måste alla falska profeter som tjänar stora pengar på att peka ut incestförbrytare stoppas,
kräver Tomas Eriksson

 

"Inga beviskrav i sexmål". Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning,
skriver rättspsykiater Tomas Eriksson

 

"Vi dömer oskyldiga till fängelse". Av BO SEVERIN

 

"Häxprocesser mot män!" Av Pelle Svensson

 

"Sverige vid skampålen". Av Pelle Svensson

 

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott, av Knut Ahnlund

 

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin

 

Barns vittnesmål räcker inte. Av Anders Forsström

 

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far? Av Per Mindus

 

Föräldra Alienations Syndrom: Hur det upptäcks och vad man kan göra åt det. Av J. Michael Bone och Michael R Walsh.

 

 

Tillbaka till Artiklar

Incestdomd_vill_ha_upprattelse

 

  • Incestdömd vill ha upprättelse

    Mikael Faleke

Artikel är tidigare publicerad i Tidning för Skaraborgs Län - TSL - den 26 augusti 1999. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Bilden som illustrerar artikeln i TSL är tagen av fotografen Jan Fleischmann. Den återges här med fotografens goda minne.

 

  • MARIESTAD

    Pappan har suttit i fängelse i 2,5 år och dottern är fosterhemsplacerad sedan sex år tillbaka.
    Så ser det ut sex år efter att en pappa i en ort utanför Mariestad anklagades för incest av sin dotter.
    Men familjen accepterar inte domen utan tänker begära resning.
    De vill ha upprättelse - och återförenas med sin dotter.

     

    För sex år sedan anklagades Sven-Erik Johansson för sexuellt utnyttjande av sin då nioåriga dotter. Han dömdes några veckor senare av Mariestads tingsrätt till 2,5 års fängelse. Samtidigt omhändertogs dottern och har alltsedan oktober 1993 varit fosterhemsplacerad i Skaratrakten.

    Men familjen har vägrat acceptera situationen och med hjälp av sin advokat, den kände familjerättsadvokaten Siv Westerberg från Göteborg, har de överklagat en mängd beslut till både länsrätt och kammarrätt.

    Det har gått så långt att socialnämnden i Mariestad vägrade ha med advokaten att göra och beslutade sig för att avvisa henne som ombud.

    Beslutet överklagades och länsrätten i Mariestad beslutat häromveckan att Siv Westerberg ska få vara kvar som ombud. Mariestads kommun hade ingen anledning att avvisa henne, menar länsrätten.

    - Jag förstår varför socialnämnden i Mariestad inte vill ha med advokaten att göra. Hon har nämligen sett felen. De vill ha advokater som de kan stryka medhårs, säger Birgitta Johansson.


    Går vidare
    Stärkta av framgången vill familjen nu gå vidare, först genom att domen mot Sven-Erik rivs upp och sedan att de får tillbaka sin dotter.

    - Socialen har helt förstört våra liv. Värst tycker jag det är att flickan straffas så mycket, menar Sven-Erik Johansson.

    Enligt Birgitta och Sven-Erik Johansson har de sexuella övergreppen aldrig ägt rum.

    Flickan ska, enligt domen, ha berättat för sin lärarinna att pappan legat med henne. Lärarinnan tog kontakt med de sociala myndigheterna i Mariestad och flickan fick omgående åka till KSS för undersökning med mera. Där har hon berättat mera om övergreppen som ska ha pågått under flera års tid.


    Helt plötsligt
    Sven-Erik och Birgitta Johansson fick veta om anklagelserna men inget mer hände på ett par dagar. Så helt plötsligt en dag greps Sven-Erik Johansson och fördes till polisstationen.

    - Och där blev jag kvar. Det var rena helvetet, en fruktansvärd upplevelse.

    Birgitta Johansson uppmanades av polisen att åka hem för han skulle ändå inte komma hem på länge.

    - Jag fick inte veta någonting. Det jag visste läste jag i tidningen eller hörde på radion, berättar hon.

    Samtidigt omhändertogs den yngre sonen och placerades i fosterhem i fem veckor. Till slut fick Birgitta Johansson tillbaka honom.

    Efter ett par veckors utredningsarbete fälldes Sven-Erik Johansson för grovt sexuellt utnyttjande. Av tingsförhandlingen minns han ytterst lite:

    - Jag minns bara små bitar. Jag var totalt väck av de mediciner som jag fick, säger han.

     

    Erkände


    Enligt domen så erkände Sven-Erik Johansson att han utnyttjat dottern sexuellt vid ett par tillfällen. Men detta erkännande vill han inte kännas vid idag.

    - Nej, jag fick inte frågan från domaren utan det gick genom advokaten.

    Och han erkände åt mig. Efter att han sett ett videoförhör av min dotter så vände han och ställde sig på polisens och åklagarens sida.

    Jag upptäckte det försent.

    Under större delen av fängelsetiden satt Sven-Erik Johansson i Göteborg. Han träffade där flera andra som dömts för sexuellt utnyttjande och incest. Minst en av dem har, efter avtjänat straff, fått domen upphävd.

    - Incest är det enda brott där det inte krävs riktiga bevis för att dömas. Man är dömd på förhand. Finns det bevis så ska de straffas, det är ett fruktansvärt brott. Men vi är oskyldiga, både jag och min man, säger Birgitta Johansson.

    Dottern har varit placerade i flera fosterhem men det har inte fungerat någonstans. Längtan hem har varit för stark och hon har rymt vid ett par tillfällen. Senast rymde hon i början av augusti och är fortfarande på rymmen.

    - Men hon är mycket rädd, berättar Birgitta Johansson.


    incestdomd_vill_ha_upprattelse

    Dottern, som tvångsomhändertagits, har skickat små nallar till sina föräldrar med texten "Jag älskar Dig, pappa! Jag älskar varje minut och sekund vi får vara tillsammans".

    Foto: Jan Fleischmann

    Stark längtan


    Flickans längtan efter att få komma hem är mycket stark och hon har bland annat skrivit "hem, hem, hem" på vägarna i fosterhemmet. Dessutom har hon försökt ta livet av sig.

    - Hon ropar på hjälp men det är ingen som bryr sig. Varför ska flickan straffas så hårt, undrar Birgitta Johansson.

    Fosterhemmet där hon nu är placerad tycker varken hon själv eller föräldrarna om. Enligt dem tvingas hon upp tidigt varje morgon för att ta hand om hästar.

    - Hon är placerad på ett aktiebolag som får mellan 15 000 och 17 000 kronor per månad för henne. Dessutom använder de henne som gratis arbetskraft, säger Sven-Erik Johansson.

     

    Tagit tillbaka


    Sven-Erik Johansson uppger till TSL att hon tagit tillbaka anklagelserna mot honom.

    - Hon har sagt inför både länsrätt och kammarrätt att jag alls inte gjort henne något, säger Sven-Erik Johansson.

    Eftersom hon, enligt Sven-Erik Johansson, tagit tillbaka sina anklagelser och eftersom Johansson anser att han aldrig erkänt något så förbereder advokaten Siv Westerberg en resning till hovrätten. Sven-Erik Johansson vill bli frikänd.

    - Jag ska ha upprättelse. Min förhoppning är att vi ska få det här ur världen och att familjen får leva normalt igen, säger Sven-Erik Johansson.


    Incesthysterin och domstolarna

    Sök-tjänst Charlott

    Jurist ifrågasätter fosterhemsbolag

     

     

Incestdömd vill bli friad av HD

Incestdömd vill bli friad av HD
Rubriker som denna är numera ganska vanliga i media. Anklagelser om sexuella övergrepp och/eller misshandel av fru/sambo och/eller barn framställs inte så ofta under ett pågående förhållande, utan i samband med skilsmässa och en vårdnadstvist om parets barn. I fallet Mats från Skåne har Mats blivit dömd och avtjänar åtta års fängelse för sexövergrepp på sin dotter.

 

Här följer en serie artiklar från Dagens Nyheter samt artiklar i SvT som har följt av programmet "Uppdrag granskning" den 3 februari 2004 och HD-beslutet i resningsmålet den 11 oktober 2004.

 

 

Incestdömd beviljas resning av HD
Av Stefan Lisinski

Incestdömde Mats, som DN tidigare berättat om, får en ny chans att visa sin oskuld. Högsta domstolen (HD) beslutade på måndagen att bevilja honom och en annan man resning. Båda två får sitta kvar i fängelse i väntan på en ny rättegång.

 

 

Incestfall kan tas upp på nytt
Av Stefan Lisinski

Mats, som mot sitt nekande dömts till åtta års fängelse för incest, har kommit ett steg närmare en ny prövning. Riksåklagaren har hittat nio nya uppgifter som talar till hans fördel och som domstolen inte kände till när han dömdes.

 

 

Incestdömd vill bli friad av HD
Av Lasse Wierup
46-årige Mats från Skåne avtjänar åtta års fängelse för sexövergrepp på sin dotter. Enligt advokat Thomas Olsson vilar domen på falska vittnesmål och en bristande utredning. Nu begär Olsson att Högsta Domstolen, HD, ska fria Mats.

 

 

Åklagare utreds efter incestdom
Av Lasse Wierup

Polis och åklagare har undanhållit uppgifter som skulle kunna fria incestdömde Mats.
Det hävdas tisdagens "Uppdrag Granskning"

 

 

Incestutredning med stora brister
Text: Peter Bagge  

En 14-årig flicka anklagar sin pappa för grova sexuella övergrepp och han döms till ett långt fängelsestraff. Men kom allt fram i utredningen?
Uppdrag Gransknings reporter Hannes Råstam har lyft på de stenar som polis och åklagare lämnade orörda

 

 

Incestdömde Ulf begär resning
Text: Peter Bagge
Incestdömde Ulf, som Uppdrag Granskning berättade om för en månad sedan, begär nu resning i Högsta Domstolen. På måndagen lämnade hans advokat Thomas Olsson in en resningsansökan.
Detta kan vara Ulfs sista chans till upprättelse, säger han

 

 

 

Mener egen dom var justismord
Av Jørgen Tangnes

 

Incestdömd vill ha upprättelse

Av Mikael Faleke

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Öppet brev till medborgaren i den svenska rättsstaten, Hr

Öppet brev till medborgaren i den svenska rättsstaten, Hr. Medel Svensson

Av Pär Svensson

 

 


"Pär Svensson" som egentligen heter något annat, har avtjänat ett år på Skogome anstalt utanför Göteborg. Sedan anklagelserna väckts mot honom, under processerna, i fängelset och än idag hävdar han att han är oskyldig till det som har lagts honom till last. Han har försökt få in den här insändaren i ett antal tidningar, men som han skriver, tyvärr utan resultat.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Webmasters kommentar: Det finns ett stort antal artiklar om falska anklagelser och oskyldigt dömda på NKMR:s hemsida. Förutom länkarna nedan hänvisas till NKMR:s Artikelsektioner.

 


Hej Svensson, tror du att det finns oskyldigt dömda?

Jodå, det gör det. Gott om. I mycket stor utsträckning när det gäller sexualbrott dessvärre. Det är så fantastiskt ordnat att du som anklagad skall bevisa din oskuld när ord står mot ord och inga bevis kan presteras. "Hellre fria än fälla" och "… bortom varje rimligt tvivel" har du säkert hört talas om? Glöm det, det har domstolarna ingen som helst avsikt att tillämpa. Så här ser svensk rättskipning ut i dag - antingen du tror det eller inte.            

Rättstat ? Knappast !

Våldtäkt, övergrepp, incest. Otäcka ord, avskyvärda gärningar som vi självklart skall sträva efter att förhindra och bestraffa.
Men... hur avskyvärt det än är får det inte bli så att oskyldiga sätts i fängelse pga angiveri, hämnd- och penningbegär. Det här har blivit en ganska god inkomstkälla för samvetslösa kvinnor och tonåringar av båda könen.

Att förhållandena är som ovan beskrivs är välbekant för alla makthavare inom rättsväsendet. Från Justitiedepartementet, från JK, JO, och RA. Från Högsta

domstolen ned till minsta tingsrätt, åklagare och utredare hos polisen. Det finns en mängd advokater, från obetydligaste allmänpraktiserande landsortsadvokat till stjärnadvokaterna i Kungliga huvudstaden som är väl medvetna om förhållandet och alla är uppenbarligen lika hjälplösa. Trots att det pågått i minst 15 år. Hur kan det vara möjligt i rättsstaten Sverige? Jag har inget svar på frågorna men kanske står det att finna här: Feministrörelsen ? Sexfixeringen i stort ? Att det är "fula" brott som bara andra kan drabbas av, inte du och jag ? Att det inte ger politiska poäng att röra i ämnet ?

Hur som helst, Svensson, nästa gång kan det vara din tur, din grannes eller din familjs bäste vän eller kanske en ung man som idiotiskt nog fått för sig att arbeta med barn på ett kommunalt dagis.

Du tror detta är något sorts försvarstal ? Jo, på sätt och vis är det väl det men det är inte det viktiga. (Fast det är så att jag just avtjänat ett år på kriminalvårdens "vuxendagis" Skogome, betalat 190 000 till en lögnaktig slyngel som enligt psykologundersökning lider av alla åkommor alfabetet kan sättas samman till. Tack vare det anses han "trovärdig" och hans berättelse "självupplevd". Resultat: 1½ år. Överklagar till Hovrätten som petar lite i tidsstraffet, överklagar till Högsta domstolen som nekar prövning. Pang, klubban i bordet och så var det klart. Nu går det inte att komma längre så det är bara att bita ihop. Så kan det gå när man låter andras små barn springa runt benen på en under uppväxten. Rätt som det är utvecklas dom till entreprenörer.)

Det viktiga är att ingen bryr sig om att detta får fortsätta år efter år. l stället för att se till att rätt personer sitter i fängelse talar vi om överbeläggning och bygger ut. Domstolarna producerar varje dag oförtrutet nya oskyldiga kunder till kriminalvårdens fromma.

Man gör många intressanta iakttagelser och lär känna åtskilliga öden på Skogome. Allt från livstidsdömda som uppenbarligen accepterat sina domar och tar sitt straff som män, lugnt och sansat, till småpojkar av olika nationaliteter och kulörer som gapar och skriker som de små barn de är. Däremellan vanliga småbusar som du och jag som trampat snett vid något olyckligt tillfälle. ( Försök inte. Du har säkert kört alldeles för fort någon gång, gjort någon liten svartaffär, fixat ett eller annat tokigt avdrag i deklarationen, smugglat lite husbehovssprit, fyll på själv...)

Och så alldeles för många som sannolikt är oskyldigt dömda. På min paviljong är vi minst fem (av 42) som förefaller kvalificerade. Stämmer detta borde det vara totalt minst ett 20-tal om hela anstalten räknas in.

Och då, Svensson, skall du veta att ett års straff är detsamma som ingenting, "kaffevolta" säger dom erfarna. Tre, fyra, fem år är inget ovanligt. Rätt drygt, i synnerhet om du inte skall vara där. Det kanske inte är så konstigt att en eller annan nitisk åklagare och domare kan känna sig hotad av någon som det trots allt brustit för? För egen del hoppas jag att de passiva domare och halvsovande nämndemän jag hört berättas om inte får sin nattsömn störd av de bestraffningar de beslutar om trots att de måste vara medvetna om vilken lustig teater de spelar med i.

Ta dig i akt Svensson, det kan vara din tur i morgon.

Vill du sätta dig in i det här lite bättre? Gå då in på NKMR:s hemsida. Där har ett antal erfarna advokater analyserat ett stort antal domar. Det är bitvis riktigt ruskig läsning, bl a självmord trots frikännande. Så grymt kan rättvisan arbeta även i Sverige. Du får reda på hur en häktning kan gå till, hur det känns både som anklagad och anförvant att sitta med fulla restriktioner under avsevärd tid. Hur du görs till ett viljelöst kolli, integritetsbefrias och kränks. Vilken makt en åklagare har etc.

Alla bör kolla detta för görs ingenting åt systemet är det inte en fråga OM utan NÄR du får användning för kunskapen. Dina egna barn eller barnbarn kan anmäla dig och då blir det riktigt besvärligt.

Vill du diskutera vidare? Du kanske har förståelse för att jag inte annonserar namn och adress i det här läget. Mediet du ser eller läser detta i kan vidarbefordra din adress, tel, eller e-post till mig så får vi se om jag hinner eller orkar ta kontakt med dig.

 

 

Artikelarkiv 11 A - Incest och andra sexuella övergrepp

Artikelarkiv 11 B - Incest och andra sexuella övergrepp

Tillbaka till Artiklar

Hoppades fira jul med dottern

Hoppades fira jul med dottern

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.  

 

 

Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida 

 

 

Den 7 december 2000 skrev G-P journalisten Alf Isemo om en ung man som tillsammans med sin syster och mor som sedan 75 dagar - väntade utanför Mölndals stadshus på ett besked om att hans tvångsomhändertagna dotter skulle få komma hem till jul. Nu är vi inne i januari 2001 och mannen och hans syster och hans mor, barnets farmor, väntar fortfarande.

Den 12 december - direkt efter en muntlig förhandling i länsrätten i Göteborg som gällde julumgänge i London mellan Liz Edner och hennes sedan flera år tvångsomhändertagna dotter - avlade jag såsom NKMR:s ordförande besök hos mannen och hans syster som satt i kyla och regn utanför Mölndals stadshus.

"Jag hoppas och tror att min dotter får komma hem till jul", säger han. Systern instämmer. "Det finns ingen anledning varför flickan ska vara tvångsomhändertagen och familjehemsplacerad när hon har en far och egen släkt som kan och vill ta hand om henne. Hon hör till vår familj, inte till dem som socialsekreteraren har gett bort henne till. Barnet berövas sina föräldrar, sin släkt, sitt språk och hela sin och vår kultur. Detta är en kränkning av FN's Barnkonvention."

Kampen för barnet har medfört att fastern kollapsade och blev inlagd på sjukhus på grund av uttorkning.

Av faderns berättelse framgår att flickan skildes från sina biologiska föräldrar redan när hon var några dagar gammal. En anledning till detta drastiska steg från de sociala myndigheterna var moderns psykiska problem. Men redan då framställde fadern, hans systrar och mor, som samtliga är flyktingar från från Mellanöstern, önskemålet om att flickan skulle behållas inom släkten - att de var kapabla och villiga att ta hand om henne. Socialtjänsten i Mölndal vägrade att utreda den nära släkten som familjehem för flickan.

Socialtjänsten i Mölndal valde att placera barnet utanför släktkretsen. Beslutet överklagades i sedvanlig ordning till förvaltningsdomstolarna, men länsrätten och kammarrätten godkände socialtjänstens åtgärder mot den lilla flickan och hennes familj och släkt. Placeringen i familjehem blev snabbt permanent.

Saken komplicerades av att flickans jourfamilj tidigt flyttade från Mölndal till en mellansvensk stad 40 mil bort. Fadern fick inte reda på att fosterfamiljen skulle flytta förrän några dagar innan flyttlasset skulle gå. Socialtjänsten lär inte ha fått reda på flytten förrän väldigt sent. Likväl avbröt inte socialtjänsten flickans placering hos dem. Flyttningen 40 mil bort försvårade naturligtvis faderns och hans släktingars möjligheter att hålla kontakt med barnet. Dessutom gjorde fosterfamiljen och socialtjänsten allt för att förhindra att barnet skulle bygga upp en relation till sin far och släkt. Fadern berättar: "När barnet sa "pappa" till mig, rusade fostermodern fram och frågade henne om hon ville ha 'papper'. Hela tiden har de gjort allt för att förvirra barnet och att konsolidera sin "egenmäktighet mot barnet", sin kränkning av mig och utfrysning av hennes biologiska släkt."

Trots familjehemmets agerande mot flickan och hennes familj anser socialtjänsten och socialnämnden att de är lämpliga att ha hand om henne. Däremot, har Kammarrätten i sin dom 1998 ansett att både socialnämnden och familjehemmet har brustit i att ge en god vård för barnet.

Fadern har i flera år, med stöd av bland andra sina systrar och sin mor, försökt få hem dottern. Han studerar på universitetet och är sedan länge fri från sitt missbruk.

Eftersom socialtjänsten vägrar återförena flickan med sin far och släkt och förvaltningsdomstolarna slaviskt godkänner deras framställningar om fortsatt tvångsomhändertagande för henne, fann fadern ingen annan utväg än utomparlamentariska aktioner. En stor del av hösten har han och hans närmaste befunnit sig utanför stadshuset för att påskynda ett beslut om återförenande med dottern.

"Många som kommer förbi ställer frågor och visar stor sympati. Jag har fått 1 500 personer att skriva under kravet på att min dotter ska få komma hem. Ett 50-tal av namnteckningarna kommer från politiker i Mölndal medan en del andra har skrivit på som representanter för olika organisationer", säger han.

Han har under hösten begärt resning hos regeringsrätten för sin sak och även vädjat om hjälp hos Sveriges riksdag. Regeringsrätten har avslagit hans begäran om resning. Nu sitter mannen och hans familj framför stadshuset i Mölndal och han tänker inte börja om från början med processerna i förvaltningsdomstolarna, utan de har för avsikt att sitta där till dess att flickan får komma hem.

Fadern är framför allt besviken för att han anser sig aldrig ha fått någon chans av socialtjänsten.

"De har inte lyssnat på mig. Inte en enda gång har vi diskuterat en plan för hur vi bör göra för att kunna åstadkomma en återförening. Min uppfattning är att socialtjänsten i ett tidigt skede har låst sig för att barnet ska vara i familjehem", säger fadern.

Farmodern är mycket besviken över hur socialmyndigheterna i Mölndal behandlar hennes familj. "Den här situationen skadar mina barn och barnbarn. Jag har själv uppfostrat åtta barn ensam i mitt hemland när det var krig. Sedan kommer myndigheterna och tar ett av mina barnbarn", säger hon.

"Jag har hela tiden drivit detta för att själv få ansvaret att ta hand om mitt barn. Men min mamma, mina syskon och deras barn är ett ovärderligt nätverk för flickan när hon kommer hem", säger fadern.

Han fortsätter: "Många gör en stor sak av detta. För mig är det egentligen mycket enkelt. Det handlar om ett barn som ska få komma hem till sin pappa", säger han.

Under mitt besök hos fadern kommer hans lärare på besök. Det börjar regna, kylan utanför - och förmodligen även innanför - stadshuset i Mölndal får blodet att isa. Innan vi skildes åt lovar jag fadern och hans syster att NKMR kommer att hjälpa dem i sin kamp att återfå sin tvångsomhändertagna familjemedlem.

Den 18 december 2000 skriver NKMR en appell till Sveriges Statschef, statsminister, socialminister, justitieminister och socialstyrelsen generaldirektör med vädjan om att de tvångsomhändertagna barnen i Sverige skall medges rätten att tillbringa julen 2000 med sina nära och kära. Till appellen bifogas en redogörelse över fem namngivna tvångsomhändertagna barn.

Flickans namn är ett av dem.

 

Släpp LVU-barnen loss, det är jul!

Tvångsomhändertagande av utländska barn

Rebeccas jul

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Homosexuella föräldrar - För barnens bästa ?

Homosexuella föräldrar - För barnens bästa ?
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

Denna insändare skrevs i anledning av en nyhetsartikel i DN den 3 juni 2002. Den är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten Fria Ord, nätupplaga, den 5 juni 2002  under titel "Studenter stöder sin prefekt".

 

 

 

De fem moderata riksdagsledamöterna som öppet deklarerar att de röstar mot sitt parti i fråga om rätten för homosexuella att adoptera barn tillhör den skara vilseledda som egentligen inte har något i den lagstiftande församlingen att göra. Alla har ju rätt till sina åsikter men deras påstående om "likhet inför lagen" och rubriken på deras artikel i DN "Vi säger ja för barnens skull" är endast dimmridåer. Så lätt vränger man till debatten och komouflerar sina bakomliggande syften med olika mantra. Att ge homosexuella rätten att adoptera barn eller att medge dem rätten till insemination på skattebetalarnas bekostnad är ingalunda ägnat att gagna barnen - eller Sverige - utan de vuxnas egoistiska intressen.  Det finns inget barn - vare sig biologiskt barn eller adoptivbarn - som gagnas av att ha homosexuella som föräldrar. Barn som har vuxit upp i homosexuella hem vittnar om detta.

 

Den 5 juni 2002 kommer Sveriges riksdag att rösta om huruvida homosexuella par ska få adoptera barn. Åtskilliga remissinstanser säger nej till förslaget. Om Sveriges riksdag - mot bättre vetande - röstar ja till detta vidriga lagförslag kommer det att innebära ytterligare ett angrepp på Familjen som samhällsinstitution. En familj skall bestå av två vuxna individer - en man och en kvinna - som väljer att leva tillsammans och avla barn för generationernas fortbestånd. En homosexuell "familj" är ingen familj eftersom parterna inte kan avla barn tillsammans.

 

Personligen finner jag det är synnerligen anmärkningsvärt att homosexuella vill ha barn. Vi människor - till skillnad från sniglar och andra lägre stående livsformer - är enkönade. Beståndsdelarna till ett barn MÅSTE komma från en man och en kvinna. Hur kan en homosexuell kvinna välja bort det motsatta könet samtidigt som hon tillåter sig att insemineras med sperma som nödvändigtvis måste komma från en man? Det torde strida mot hela hennes väsen att tillåta att något som kommer från en man förs in i hennes kropp. En homosexuell man torde också avstå från barn eftersom han måste få ett ägg från en kvinna. Så avskyvärt! 

 

Barn har rätt till sina föräldrar - sina biologiska föräldrar. Barn behöver växa upp i en familj med en man och en kvinna för att kunna utveckla sin identitet som man eller kvinna. Barn behöver också positiva rollmönster. Homosexualitet strider mot naturens ordning. Homosexuella föräldrar utgör ingalunda positiva rollmönster. Barn som växer upp i en homosexuell miljö riskerar att skadas till sin hälsa och utveckling.

 

Eftersom vissa på grund av de högljudda lobbyisterna och en missriktad strävan att vara politiskt korrekt bekänner sig till feminismen och andra avarter som håller på att störta samhället i fördärv måste den hittills tysta majoriteten sätta stopp för de accelererande angreppen på Familjen, samhällets grundsten.

 

Jag vill därför uppmana regeringen att återkalla detta vidriga lagförslag.

 

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de nordiska länderna.

 

 

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

 

 

Hög tid för utvärdering och analys av utsatta barns situation i det nya samhället

HÖG TID FÖR UTVÄRDERING OCH ANALYS AV UTSATTA BARNS SITUATION I DET NYA SAMHÄLLET.

Av Jan-Olof & Gudrun Larsson

 

 

 

 

 

Makarna Jan-Olof & Gudrun Larsson har ingående och nära kännedom av systemet som de beskriver i denna debattinlaga som publicerades i Fria Ord på Göteborgs-Postens nätupplaga den 19 juni 2002 och åtskilliga andra tidningar t. ex Sundsvallstidningen under rubriken ORDET NU, Avdelningen Politik, Smålandsposten, Norra Västerbotten, Hälsingborgs Dagblad, Barometern och Trollhättans Tidning.

Författarna skrev ett uppföljningsinlägg med titel "Utvärdera barns situation i det nya samhället".

Inlägget publicerades under psydonymet "Smulan", men på NKMR:s artikelsida väljer de att framträda med sina namn.

Artikeln återges här med Jan-Olof & Gudrun Larssons benägna tillstånd.

 

 

 

 

Förra året blev 18000 barn placerade i samhällelig vård; i fosterhem eller på institution. För de 13-16-åringar som omhändertogs för tio år sedan misslyckades en tredjedel av placeringarna. Detta är en redig rapport från Socialstyrelsen.

Samhället är inte alltid en så bra förälder och vårdare som den borde vara, och barn som tvingas vårdas genom samhällets försorg klarar sig inte alltid bättre än barn som vuxit upp i riskfamilj.

 

***

 

Den senaste tiden har larmrapporterna duggat tätt om missförhållanden och övergrepp mot omhändertagna utplacerade barn på institution eller fosterhem. Föräldrar och anhöriga som larmar blir ignorerade och på ett brutalt sätt bortstötta med orden "detta har du inte med att göra". Det är ett känt fenomen att "slaget barn slår". Inlärning genom imitation och där ångesten uttrycks genom att barnet slår eller mobbar. Även vi föräldrar har samma egenskaper, har man försökt larma och blir bemött med orden "detta har du inte med att göra", ja, då mister man förtroendet för rättssystemet och samhällets grundstenar och vänder det ryggen.

 

***

 

Likaså kan misshandel pågå under lång tid i en vanlig familj innan några åtgärder vidtas och inte allt för sällan blir misshandlade barn ignorerade. Själva har vi sett hur barn används i terapeutiskt och experimentellt syfte av socialen för att göra ensamstående förälder som mår psykiskt dåligt bra.

Priset och resultatet blev istället omhändertagande av barnen och föräldern blev ännu mer dålig. Barnen förlorade sin identitet och sina naturliga skyddsnät och fick trauma för resten av livet. Föräldrarna förlorade all kontakt med barnen och fick trauma.

 

***

 

Man kan fråga sig: finns det någon plats för barn i vårt samhälle idag, och vem ser till barns bästa och behov? Men innan dessa frågor ställs bör man ta reda på målsättningen med vad som är det bästa för barnet och dess behov och hur kan man arbeta för detta? Sist men inte minst viktigt, vilken typ av samhälle vill vi ha?

 

***

 

Samhället har förändrats i en allt snabbare takt. Det kulturella språket med droger och våldsutbud via TV-film och dataspel, ökad kroppsfixering samt ett försämrat nätverk mellan släkt, familj och barn. Kärnfamiljen har förändrats och kanske splittrats. Barnen tycks ha fått sin naturliga plats på ofta överfyllda dagis redan från 1,5 års ålder. Låter det negativt? Ja, räknar man dessutom in alla nedskärningar gjorda inom samhällets viktiga sektorer som skola, vård och omsorg så blir bilden allvarligare. Vi har fått ett hårdare samhällsklimat.

 

***

 

Barnen har blivet allt mer utsatta i vårt förhårdnande samhällsklimat men har trots detta samma grundbehov som tidigare, och jag tror man vågar påstå att barnfamiljerna befinner sig i en ständig kris genom det allt hysteriskt snabbare föränderliga samhället. Ett samhälle där rättsväsendet och socialtjänsten samt familjepolitiken inte förändrats i takt med det förhårdnade samhällets ökande tempo. Tecken på detta är att brottsligheten har ökat bland barn och ungdomar. Barn och ungdomar som i det nya samhället inte har sina naturliga nätverk får godtyckliga förebilder som kan gå farligt snett.

 

***

 

Det tycks råda en stor diskrepans mellan Astrid Lindgrens barnvänliga Bullerbyn-Sverige och ett Sverige där förekomsten av en "barn-gulag" en gång väckte så stor internationell uppmärksamhet för att så många barn var omhändertagna i Sverige. Idag är den officiella siffran 18000 omhändertagna barn eller kanske betydligt fler samtidigt som det i dagsläget rapporteras om våldsamma missförhållanden och övergrepp bland dessa så utsatta barn utan naturliga nätverk.

 

***

 

Eftersom LVU-fallen först och främst väcker stor upprördhet på det mänskliga planet lämnas det nationalekonomiska perspektivet ofta åsido. Men faktum är att uppgifter framkommit att en enda placering av ett barn på en institution kan kosta 10000 kronor per dygn och för att inte tala om vad familjehemmens ersättningar kan vara. Vilka resultat uppnår man med dessa pengar, och kunde pengarna användas istället för att rädda kärnfamiljen eller rädda förhållandet barn och föräldrar?

 

***

 

Samhällets politiska institutionella redskap har stärkt sina nätverk tack vare datorerna och detta gäller även de internationella nätverken mellan nationer. Däremot har familjer och barns nätverk blivet desto mer försvagade och anonymiteten och rädslan har ökat i dramatisk hastighet.

 

***

 

Vi menar att samhällsstrukturen har förändrats och förändras så dramatiskt att en nationell analysgrupp behöver tillsättas för att utreda vad som gått snett eftersom samhället har misslyckats med sin familjepolitik och förmågan att värna om barnen och deras nätverk. Vi menar att hela LVU-lagen och Socialtjänstlagen är ur tiden och som det visat sig i det nya samhället istället utnyttjar barn för ekonomisk profitering. Vi anser att FN-konventionerna och Barnkonventionerna inte respekteras genom LVU och Socialtjänstlagen. Vi menar att denna nationella analysgrupp sammansättning inte borde rekryteras ur de traditionella etablissemangen utan istället rekryteras ur grupper som inte är politiskt och fackligt bundna och som har praktisk  erfarenhet.

 

SMULAN

 

 

Utvärdera barns situation i det nya samhället. Av Jan-Olof & Gudrun Larsson

 

Tvångsplacering av barn är synnerligen lukrativt. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Alvorlige grunner till omsorgsovertagelse? Av Marianne Haslev Skånland

 

Tvångssterilisering i går - Tvångsomhändertagande av barn i dag. Av Susanna Svensson

 

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling? Av Peter Klevius

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer. Av Lisbeth Lindeborg

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter