Historien om et justismord

 

HISTORIEN OM ET JUSTISMORD

Av Ola Kåre Bjørneset, prest i Norge

 

 

 

Ola Kåre Bjørneset är präst i Volda kommune på Sunnmøre i Norge.

Berättelsen är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 

 

 

 

 

 

FORHISTORIE

Jeg vil gjerne fortelle en historie, en historie som er så utrolig at om jeg hadde lest den selv så ville jeg kanskje ikke trodd at den var sann. Men desverre, den er sann, alle fakta som blir behandlet i denne historien kan bevises. De kan underbygges med rettsdokument, medisinske undersøkelser og vitneutsagn. Da kan du sikkert gjette hva historien dreier seg om. Helt riktig, det er historien om et justismord. ”Jammen, sier du kanskje, justismord skjer da ikke i Norge, i Skandinavia? Er ikke det slikt som hender alle andre steder?” Min venn, da vil kanskje denne historien åpne øynene dine. For det skjer, også i Skandinavia. Men mange av dem det skjer med er ikke selv i stand til å forteller sin historie på Internett. Mange er ikke i stand til å fortelle noen historie i det hele tatt, selvmordsraten hos dem det gjelder er svært høy. Andre er kanskje inne på en eller annen psykiatrisk institusjon, eller neddopet på medisin. Derfor er denne historien også tilegnet alle dem som selv ikke er i stand til å fortelle.

 

Nå lurer du sikkert på hvem denne historien er om, helt riktig, det er historien om meg, meg og min familie. Når jeg legger den ut på Internett og bruker fullt navn, er det ikke for å få hevn, men for å få rettferdighet. Både rettferdighet for meg, min tidligere kone og våre felles barn, som er offer, og de kuratorene, dommerne og statsadvokatene, som også på en måte er offer, for et system som i dag har makt, svært mye makt, for mye makt i Norge og andre land, nemlig Barnevernet. Men nå til min historie. Jeg er takknemlig for at du har lest så langt, og jeg vil be deg om å lese resten også, ikke minst ut fra respekt for alle dem som ikke selv er i stand til å fortelle hva de har opplevd. Og da snakker jeg selvsagt om alle de som har blitt uskyldig tråkket på, utsatt for justismord. Må de alle engang få den erstatning og oppreising de har krav på.

 

 

Presentasjon

Mitt navn er Ola Kåre Bjørneset, jeg er 45 år gammel, og bosatt i Volda kommune på Sunnmøre i Norge. Jeg ble utdannet prest ved Det Teologiske Menighetsfakultet i Oslo våren 1988. Jeg var i mange år lukkelig gift med en alle tiders jente fra Østlandet. Vi giftet oss tidlig, og fekk det privilegiet å få seks barn sammen. Om som en ung prestefamilie var ikke økonomien alltid på topp, men vi hadde det godt sammen, og følte overskudd til å ta oss av andre. Både jeg og min kone hadde som motto at «Det er bedre å tenne et lys eller å forbanne mørket». Ingen kan redde verden alene, men om alle gjorde litt, så ble i alle fall noe gjort. Dette var det mottoet som vi prøvde å leve etter, samt å lære våre barn.

 

 

Brevskriving

Dette gav seg ikke minst utslag i en veldig aktiv brevveksling, der vi «kombinerte det nyttige med det behagelige» som vi pleide å si. Vi likte å skrive brev, og gjennom brev så kom vi i kontakt med alle mulige slags mennesker. Jeg legger ikke skjul på at vi så dette som vår tjeneste for Gud. Vi fekk hjelpe mange mennesker som kanskje ikke hadde så mange venner, og spesielt unge som var ensomme kristne på sitt hjemsted. Gjennom disse brevene så tok folk opp alle mulige tema, og vi fortalte hva Bibelen lærte om ulike ting, og mange av de vi skrev med kom også på besøk. Nevnte jeg at vi også skrev med menn og ektepar i alle aldre?

 

 

 

 

2

 

 

Vennskapet som startet det hele

Noen av de som vi fekk kontakt med var et ektepar fra Bergen. Der var det kvinnen som var den aktive brevskriveren, slik det ofte var. Men ved andre ektepar som vi hadde kontakt med så skrev både mennene og kvinnene. Vi skrev også med mange enslige menn....... Men altså, denne kvinnen, ble en veldig god veninne av min kone. Kanskje fordi de hadde opplevd det samme, hun hadde også blitt missbrukt sexuelt. Jeg har sett at blant de som virkelig er missbrukt, så er det et veldig godt samhold, kanskje er det noe som heter »Felles skjebne, felles trøst». Så min kone og denne kvinnen ble gode venner. Det var også en selvsagt ting at vi delte de bitre erfaringer som vi hadde fått, siden min kone var missbrukt, både med henne og med andre som vi hadde kontakt med. Vi fekk etter hvert et veldig nært vennskap, noe som bla a gjorde slik at jeg som prest sendte inn en attest da hun søkte om voldsoffererstatning til Staten. Der fortalte jeg om det varme vennskapet mellom oss, og hvordan vi stod sammen med henne i de alvårlige psykiske problemene hun hadde. For de oppdaget vi litt etter litt.

 

 

Sykdomsproblemene til Line, vår elste datter

En av døtrene våre, den eldste, la oss for enkelthets skyld kalle henne Line, noe som ikke er hennes rette navn, var kronisk syk helt fra hun var født. Etter mange år fant en barnelege som da var i Volda, men som nå er overlege på barneavdelingen på Haugeland sykehus i Bergen, ut at hun var født med en spesiell lidelse. Den kalles «Hinnmanns syndrom», og på godt norsk betyr det at blæren hennes ikke fungerer. Det er hull i den, og det gjorde at hun var konstant plaget av urinveisinfeksjoner. Hun klarte ikke å tømme blæren på en skikkelig måte. Dette førte til forstyrrelser også når det gjaldt avføring. Etter en stund fant Dr Sigvald Refsum som nå er på Rikshospitalet ut at vi måtte ta kateter på henne. Det var en spesiell form for kateter som en kunne sette selv. Vi ble som foreldre lært opp til å ta kateter på henne, men fordi min kone hadde opplevd det hun hadde opplevd, hadde hun store problem med å gjøre det. Det ble derfor slik at jeg tok kateter på henne inntil hun selv var i stand til å gjøre det. Dette visste helsevesenet om, også Anders Alme.

  Kan også nevne at denne dattera vår hadde diverse allergier som bla a gav seg utslag i sår og hud irritasjon i skrittet. Det at hun hadde problem med avføring førte også til sår ved anus. Min kone hadde problem med å klare å stelle henne der, og derfor var det en stilltiende avtale at Line sa fra til meg og spurte meg om hjelp dersom hun hadde irritasjon, og hun gav meg også lov til å sjekke henne i disse områdene dersom det var nødvendig. Dette gjorde jeg ikke uten å spørre henne. Du kan selvsagt se på det som masturbering, men da kan en begynne å lure på hva som rører seg i toppen på folk.

 

 

Mer om plagene til den kvinnen som sette snøballen i gang

Jeg vil ikke gå i detalj om plagene til den kvinnen jeg nemde, for jeg ser på henne også som et offer. Men et kort resyme kan jeg gi. Hun sa hun hadde blitt missbrukt av en onkel fra hun var 4 år, og at han hadde solgt henne til en satanmenighet som holdt til i en kirke på Østlandet. Da trodde jeg henne, for da lærte en at en alltid skulle tro det som de missbrukte fortalte. Men i dag tviler jeg, det hun fortalte var for fantastisk. Men vi valgte altså å tro henne. Og på grunn av det fine vennskapet vi hadde brukte jeg den innflytelsen jeg hadde for å bygge opp et omsorgsapparat rundt henne på hjemstedet sitt på Sotra. Hun hadde fra før kontakt med en pastor som da var i Bergen, og jeg koblet henne til et pastorpar på Sotra, pluss også til noen flere. Jeg hadde et nært samarbeid med alle disse, både de som var innenfor og utenfor Den Norske Kirke.

 

 

 

 

 

3

 

 

Besøkene hos oss.

Før vi ble kjent, så hadde hun vært tvangsinnlagt på Psykiatrisk Avdeling på Haukeland. Hun hadde også en periode på Modum Bad Nervesanatorium. Hun hadde fått diagnosen borderline, og var sterkt suisidal. Da hun besøkte oss første gangen sammen med datteren, var det for å ta farvel. Hun skulle vere her en helg, så skulle hun ned og ta livet sitt tirsdag. Alt håp var ute, også forholdet til ektemannen var også svært dårlig. Og hun fortalde at hun følte en trang til å ta livet sitt, en trang som hun prøvde å kjempe imot, men som truet med å ta kontroll over henne. Hun var virkelig plaget, og vi ønsket virkelig å hjelpe. Den første gangen hun var oppe på besøk gjorde vi følgende avtaler:

  1) Vi hadde åpne dører for henne, hun kunne komme og besøke oss når hun ville. Vi la ingen føringer for henne.

  2) Om hun ville at vi skulle hjelpe henne på en eller annen måte, så var vi villige til å stille opp. Men siden de som virkelig har blitt missbrukt, her blitt trakket på, fekk hun bestemme alt. Og det var hennes oppgave å si ifra. Det som hjalp henne skulle vi prøve ut, sammen.

 

Vi ble enige om at når hun var her oppe, så skulle vi passe på henne. Når hun følte for det skulle hun få snakke ut om det hun hadde opplevd. Og vi våket over henne. Hun skulle føle seg trygg, slappe av. De første årene hadde hun datteren med seg opp, da dattera kom i ungdomskolen var hun med bare i feriene. Men det var ikke enkelt å ha henne her, vi måtte våke over henne. For hun kunne plutselig stikke ut midt på natten, fordi noen stemmer som hun kalte det, begynte å kreve at hun skulle ta livet sitt. Disse stemmene kalte hun: «Satans sendebud» og « Den store ånds fyrste». Det var grunnen til at hun begynte på sterke antipsykotiske medisiner. På det meste så gjekk hun på tre ulike sorter, samtidig. Desverre så det ikke ut til å hjelpe, hun begynte også med det som den tidligere psykiatriske sykepleieren hennes og en pastor i retten kalte ekstreme sexuelle fantasier.

 

 

 Bruddet

Vi hadde et nært og varmt vennskap både med denne kvinnen, med dattera og med ektemannen hennes. Hun og dattera var som sagt her oppe veldig mye sammen. Ofte fulgte hun da med den tidligere nevnte pastoren, som nå hadde fått en post ved en frimenighet i Volda. Han hadde det slik at han var her oppe noen få uker, og så reiste han tilbake til der han hadde familien sin. Hun gjekk da mye i sjelesorg med ham. Hva de snakket om hadde vi ikke noe kontroll over. Vår oppgave var å passe på henne og være venner med henne.

  Hun var i perioder svært syk. Men det som etter hvert plaget henne mest var stemmer, hallusinasjoner, gjerne av sexuell tilsnitt, samt en følelse av å miste kontrollen og ta livet sitt. Ikke få ganger ringte jeg til noen i støtteapparatet hennes på hjemstedet hennes på Sotra fordi jeg tilfeldigvis ringte og fant ut at hun var på veg ut. Da hadde stemmene gjerne sagt at hun skulle gå ut og ofre seg til Satan, eller for å møte onkelen sin som hadde missbrukt henne. Og når hun var her oppe, så hadde vi store problem med å kontrollere henne, både vi og pastoren. Vi måtte holde henne litt på avstand.

  Det var ikke lett å si det til henne. Alle sviktet henne, ingen brydde seg, heller ikke vi. I dagboken sin skrev hun at: ”Ola kåre ikke fortjener å leve for han setter mer pris på familien enn meg”. Hun begynte å sende oss rasende brev, der hun var sint for alt mulig. Jeg sa til pastoren at nå måtte vi passe oss, selv om begge to hadde god samvittighet. Han var enig i det.

  Og overraskelsen kom. Hun begynte å beskylde meg for helt utrolige ting, ting som jeg nesten hånlo av. Og da pastoren fekk vite det, spurte han : ”Hvorfor i alle dager sa du ikke noe til meg da du snakket med meg og hvorfor i alle dager bad du meg om å komme helt ut til Sotra for å hente deg, når du visste at du skulle opp for å bli voldtatt. Og hvorfor tok du med deg dattera di? ” Og jeg kan også si at inntil det tidspunktet da jeg på en måte brøt, så hadde bare hun gode ting å si om oss. Dette ser en både i politidokumenter, og det ble sagt av vitner i retten.

 

 

 

4

 

 

Barnevernet kommer inn på scenen

Vel, plutselig en dag fekk vi oss en overraskelse. To koselige damer stod utenfor døra vår. De var fra barnevernet i Volda, og de hadde fått en «uromelding» som gjaldt forholdet i huset vårt. De kom på rette tidspunktet, for min daverende kone var da gravid med tvillinger, og knapt i stand til å røre seg. Og siden jeg var på jobb som prest så sa det seg selv at huset ikke akkurat var i tipp topp stand. Vel, disse koselige damene, som hette ASTRID VIKESTRAND og GUNN HOVDEN, presenterte et brev som fremstilte min kone som en barnemissbruker av rang, ikke fekk barna mat, ikke fekk de klær, og huset så ikke ut. Jeg var litt bedre, men min kone var helt håpløs. Og noe som sto i brevet, men som de ikke leste ved første besøk, var at jeg var syklig opptatt av mine døtres nakne kropper. De brukte å komme opp i sengen til meg, - nakne ...... Helt forferdelig.

  Dette brevet voldte oss mye hodebry, det var nemlig anonymt, underskrevet «Hilsen en slektning som bryr seg». Vi lurte mye på hvem den slektningen var. Det var min kones advokat, som først sa : «Det tok meg 7 minutter å se at dette brevet er skrevet av en som gjerne ville bli prestefrue, men som ikke ble det, brevet oser av sjalusi.» Før saken min i Lagmannsretten fant vi vi ut, ved hjelp av språkprofessor Finn Erik Vinje, at det mest sannsynlige var at det var denne kvinnen som hadde skrevet dette brevet. Det fant han ut ved å sammenlikne språklige egenarter i dette anonyme brevet, med brev som vi vet denne kvinnen har skrevet. En privatetterforsker vi engasjerte en stund hevdet endatil at dette brevet var skrevet på en av datamaskinene som tilhørte barnevernstjenesten i Volda. Det er nesten for utrolig til å vere sant.

 

 

Sakens gang

 Barnevernet hadde store problem til å begynne med, - de fekk ikke noe på oss. Uttalelser fra skolene som barna våre gjekk på skrytte nemlig barna våre opp i skyene. «Alltid rene og hele klær, nistemat, og ikke mer glemming av bøker og lekse enn normalt.» En lærer kan bevitne at GUNN HOVDEN slengte på røret etter å ha snakket med en av lærerne. I tingretten i Volda sa ASTRID VIKESTRAND at de ikke brydde seg så mye om de skriftlige uttalelsene som skolen kom med, de hadde hatt en munnlig samtale med rektor INGER HÅVIK som sa det motsatte. Og den muntlige samtalen var en grunn til at de grep inn. Den er ikke lett å forstå, du må kanskje være utdannet som barnevernspedagog for å forstå den?

 

 

Anders Alme

Nå noen ord om BARNELEGE ANDERS ALME, tidligere barnelege i Volda, nå en eller annen høy stilling på Haukeland Sykehus i Bergen. Utfra det jeg nå forteller så får hver enkelt bestemme om de vil ha noe med den legen å gjøre. Jeg anbefaler folk å sky han som pesten. Jeg bruker mye tid på BARNELEGE ANDERS ALME, fordi han selv sa meg at han var en av pådriverene i denne saka, OG JEG HAR DOKUMENT SOM VISER HVORDAN HAN BEVISST STYRTE BARNEVERNET I DENNE SAKEN. Følgende historie kan jeg også dokumentere skriftlig.

  Vi så BARNELEGE ANDERS ALME første gang da Line var veldig liten, - og allergisk mot alt mulig. Vi hadde et nært samarbeid, og vi stolte helt på han. Han hjalp oss også når vi oppdaget den spesielle blærelidelsen som hun hadde. Men på et gitt tidspunkt begynte samarbeidet å skrante.

 

 

 

 

 

 

5

 

 

Helseproblem til Line, den eldste dattera mi. Barnelege Anders Alme.

Line hadde store problem på grunn av den blærelidelsen hun hadde. Hun hadde konstant infeksjon, eg en gang fekk vi beskjed av vår lege at nå var hun resistent mot alle kjente antibiotika. Jeg fekk beskjed om å skylle blæren hennes med klorhexedrin flere ganger pr dag. Det var en sann tortur både for meg og dattera mi. Jeg måte tvinge henne, og vi gråt etterpå både jeg og hun. Til slutt nektet jeg å gjøre det mer. Men ANDERS ALME MENTE AT VI SKULLE «ILE LANGSOMT». Og han nevte også at han trodde at problemene til dattera mi var psykisk. Jeg sa at om så var så var det ok, MEN FØR EN SLO FAST DET, SÅ MÅTTE EN VÆRE HELT SIKKER PÅ AT DET IKKE VAR FYSISK. OG JEG VILLE HA HENNE MER UNDERSØKT. ANDERS ALME VAR DYPT UENIG I DETTE, OG DET GÅR KLART FREM AV JOURNALEN TIL DATTERA MI..

  Jeg ble sint, og beklaget meg til en kamerat av meg som var kirurgisk overlege ved Sykehuset i Volda, navnet hans er «Reidulf Lillebø». Han sa at han kjendte en av verdens fremst eksperter på slike lidelser som dattera mi hadde, nemlig OVERLEGE AUGUST BAKKE ved Haukeland Sykehus. Han tilbød seg å skrive til han bak ANDERS ALME sin rygg. Det gjekk bra, vi fekk time, og hun gjekk der inntil barnevernet i Volda overtok omsorgen for henne. Der oppdaget de det som uten tvil var feilbehandling. ANDERS ALME hadde sett henne på sterke medisiner, noe som gjorde at ene nyret hennes var svakt.

  Da ANDERS ALME hørte dette ble han rasende. I et brev til Kommunelege Tomasgård, beklaget han seg, og i Lagmannsretten snakket han om hvor forferdelig det var at jeg hadde gått bak hans rygg og benyttet meg av den «kristelige» overlegen. Jeg hadde dominert han til å gjøre dette, for å få dattera mi bort fra ALMES innflytelse. Og det er merkelig å se i journalen til dattera mi, at før jeg gjekk bak ryggen til ALME så sa han at hun kunne føle det at en tok kateter på henne som et overgrep. ETTERPÅ sa han at jeg tok kateter FOR Å MISSBRUKE dattera mi. Det er en veldig forskjell på de to tinga. Og han ble rasende på meg fordi han sa at jeg var for dominerende, og sa både i jornalen til dattera mi, til barnevernet og i retten at jeg var veldig dominerende. Kan det vere at jeg i stedet var interessert i at dattera mi skulle få den hjelp hun trengde? Jeg vet at jeg er en person som ikke legger fingrene i mellom, og som vil ha de rette svar og vite hvordan og hvorfor. Min tidligere kone var mer usikker og litt mer redd av seg. Og hva er galt med at en far engasjerer seg i barna sitt ve og vel? Og alle er vel enige i at før en kaster alt i en sekk og kaller det psykisk, så skal en være veldig sikker. Da Barnevernet kom inn i bildet, var ANDERS ALME veldig raskt på banen. Han tar raskt kontakt med Barnevernet og forteller at han misstenker meg for å vere overgriper. Og han gjør et stort nummer av at jeg ikke ville følge hans pipe og si at alt var psykisk. Og jeg tar kateter på dattera mi FOR å missbruke henne ........ Dette skiftet av ALME sine meninger skjedde etter at jeg hadde gått bak hans rygg og tatt kontakt med August Bakke.

 

En politiker i Volda som støtter meg sa: «Jeg vil for alt i verden ikke få ANDERS ALME som fiende, da er han farlig»

  Et par dager før jeg ble arrestert måtte min datter til poliklinisk behandling etter en skade på ene foten. Til vår store forundring forlangte ALME at min datter skulle legges inn på sykehus. Den tiden arbeidet han dels ved sykehuset i Volda, og dels ved Fylkessykehuset i Ålesund. Jeg snakket med datteren min og da sa hun at ALME hadde spurt henne ut om hennes mørke hemmeligheter. «Jeg har ikke noen mørke hemmeligheter» sier hun. Også dette har jeg vitneutsagn på. Samtidig ifølge dokument fra Barnevernet så planla de et møte på sykehuset der dattera mi lå. Det skulle finne sted dagen etterpå.

 

 

 

 

6

 

 

Arrestasjonen av meg

Den dagen skulle jeg til Fylkessykehuset i Ålesund med noen klær til dattera mi. Det jeg ikke visste var at lederen i Barnevernet i Volda, ASTRID VIKESTRAND, allerede var der sammen med en barnepsykolog, og ALME. Denne psykologen, JANNIS FROGUNTAKIS, fortalte senere i retten at han ved diverse tester hadde funnet ut at dattera mi hadde psykiske problem. Dette ble også dokumentert i retten.

  De visste av en eller annen grunn at jeg var på veg til Fylkesykehuset i Ålesund, sammen med en veninne av Line. Da de hørte at jeg var på veg, ringte ASTRID VIKESTRAND til politikammeret i Ålesund. På forhåd var det fra ASTRID VIKESTRAND levert inn en annmeldelse på meg for mulig missbruk av barna mine. Det går frem av dokumentene at Alme var en av kildene til den misstanken. Ifølge dokument jeg har, bestemte Politiet i Ålesund seg for å arrestere meg der på sykehuset. Det ble også gjort.

  Denne kvinnen som jeg nemde før hadde heller ikke ligget på latsiden. Hun hadde ringt barnevernet, først anonymt og så med fullt namn, og sagt at jeg hadde voldtatt henne, og at hun også hadde sett meg missbruke barna mine. ASTRID VIKESTRAND og GUNN HOVDEN fra Barnevernet hadde da anbefalt å melde meg. Det ble også gjordt. Papirene viser at denne kvinnen var veldig sikker på at jeg hadde missbrukt denne elste datteren min.

  Den elste dattera mi ble da isolert på Fylkessykehuset i Ålesund. Der var hun under omsorg av ASTRID VIKESTRAND, en kvinnelig etterforsker som heter MARIT GRANLIEN, - ALME. Merk deg navnet MARIT GRANLIEN, i retten sa hun at hun kunne føle når en jente hadde blitt missbrukt, og da spurte hun til misstanken hennes var bekreftet .... Dette ble sagt i Lagmannsretten, tro det den som kan. Det kan faktisk bevitnes.

  Jeg ble arrestert, og de andre barna mine ble tatt av Barnevernet. Hun som stod bak den heltegjerningen var INGRID SEEVIK. De to yngste døtrene mine ble plassert i fosterhjem, og min kone og de to nyfødte tvillinguttene ble sent på et mødrehjem (eller kanskje en skal si mødrefengsel) i Molde.

 

 

Galskapen i Barnevernet sitt system

Om noen for ti år siden hadde fortalt meg det jeg skal skrive nå, ville jeg sagt at den personen var gal. Slikt som dette kan ikke foregå i Norge. Og kanskje sitter du litt med samme følelsen etter å ha lest dette. Personlig skulle jeg ønske at det ikke stemte, men jeg har dokumenter som viser at dette har skjedd. Og det mest skremmende er at jeg begynner å forstå at det ikke er bare jeg som har opplevd dette, men desverre så altfor mange andre. Og skulle du være i klørne på barnevernet, så vit at du ikke er alene.

 

 

Undersøkelser ved Fylkessykehuset i Trondheim

Line ble som sagt kontinuerlig avhørt på Fylkesykehuset i Ålesund av MARIT GRANLIEN, ASTRID VIKESTRAND, - og ANDERS ALME. Der skal hun ha sagt at jeg har hatt samleie med henne fra hun var 6 til hun var 15, flere ganger i uken. Jeg skulle også ha missbrukt de andre to døtrene mine. I herradsretten sa den elste dattera mi at under oppholdet på sykehuset «så var hun ikke i denne verden». Det bekrefter dokument som sier at JANNIS FROGOUNTAKIS og ASTRID VIKESTRAND, etter at hun hadde fått vite at jeg var arrestert (jeg ble arrestert på ANDERS ALME sitt kontor) hadde problem med å holde min datter i virkeligheten.

  Alle tre døtrene mine ble tatt med til Fylkessykehuset i Trondheim, for å bli undersøkt for tegn på missbruk. Der viste det seg at alle tre var urørte, og at det ikke fantest tegn på noe missbruk. Det må ha vært veldig flaut, spesielt med tanke på at ifølge Barnevernet så skal jeg ha hatt samleie med den elste fra hun var 6-15 år. Det er vel kanskje derfor de tok henne opp dit to ganger. Men hun var jomfru, og også de to andre var helt urørte. De fann ikke noe bevis på missbruk.

Det at de var jomfruer og at det ikke ble funnet tegn på missbruk har selvsagt ingen betydning, jeg ble dømt for å ha missbrukt dem likevel. Hva skal en med bevis egentlig når barnevernet sier en er skyldig? Og rettferdigheten er selvsagt ikke så viktig, det viktigste er at barnevernet får rett. For alt de gjør er til barnas beste.

 

 

 

 

7

 

 

Katethertaking / følelse av missbruk

Jeg har før nemt Dr August Bakke i Bergen, som er en av Europas fremste eksperter på kateterisering av barn. Jeg tok som sagt første gang kontakt med han helt i begynnelsen av 90-tallet, og som svar på den forespørselen sendte han et brev der han uttrykte sin bekymring for denne dattera mi. Han nemte at det virket som hun opplevde ethvert forsøk på å ta kateter som en voldtekt og at hun snarest mulig burde få kontakt med en barnepsykiater. Dette brevet fekk vi ikke, det ble værende hos Anders Alme, faktisk helt til jeg ble arrestert. Alme sa bare at det var kommet et brev fra Bergen som ikke betydde noe. Den tiden stolte vi på doktorer, så vi slo oss til ro med det. Men det var tydelig at jenta hadde stor problem med dette. Og jeg var også veldig opptatt etter den tiden av at hun skulle får en kvinnelig psykiater. Hvorfor skulle det bare vere menn som snakket med henne? Hun trengte en kvinne, for spesielt den tiden vi var på Ullevål Sykehus under Sigvalt Refsum, så var det veldig mange menn som var der når hun tok prøver. Jeg reagerte på det, men det var ifølge dem selvsagt også et forsøk på å ikke samarbeide fra min side

 

 

Dommeravhør

Ok, døtrene mine ble tatt i fosterhjem og faktisk isolert fra sin egen mor lenger enn det som var lovlig. Og snart ble de tatt i dommeravhør. I dette dommeravhøret sa de ingen ting. Men da tok de et til, selvsagt. I det neste dommeravhøret sa min nest eldste datter, la oss kalle henne Lise, fra at «pappa har ikke gjort hverken meg eller søstra mi noe». Jeg har papir som viser hvordan POLITIETTERFORSKER MARIT GRANLIEN presser henne, og det er grusom lesning. Når hun begynner å grine, så sier selvsagt MARIT GRANLIEN at hun gråter fordi jenta har noe inne i seg som hun har lyst til å fortelle. Når så dattera mi spør hva hun skal fortelle, så blir MARIT GRANLIEN nesten litt sint. Jenta har det vondt inne i seg, hun har opplevd noe, og har verså god å fortelle. Til slutt måtte en ifølge min første advokat stoppe MARIT GRANLIEN. Og merk deg at det var hun som i tre uker avhørte min elste datter på Fylkessykehuset i Ålesund, sammen men ALME, - og ASTRID VIKESTRAND. Dette har jeg dokumentert.

 

 

Privat etterforskning fra Barnevernet sin side

Ifølge politidokumentene så skal følgende scene ha funnet sted kort tid etter dette dommeravhøret i de to yngste jentene sitt fosterhjem. Den nest eldste jenta, hun som i dommeravhøret hadde begynt å grine, gjentok i en samtale med fostermor at pappa ikke hadde gjort henne noe. Da begynte fostermor å spørre om hun var helt sikker på det. Deretter sa fostermoren ( som hette WENCHE SOLVANG og bor på Kvamsøy i Møre og Romsdal): «I morgen kommer GUNN HOVDEN fra barnevernet i Volda ut hit for å snakke med deg».

  Og GUNN HOVDEN kom. I et notat fra samtalen sier hun at hun har problem med å få jenta til å hugse noe. Så sier dattera mi at jeg har tatt henne på magen, en gang hun lå ute med shorts og topp på. Jeg har en misstanke om at jeg har smørt henne inn med solkrem. Hun var ca 7 år da jeg tok henne på magen og alså hadde incest med henne. Alle som har hatt syvåringer i huset vet at de kanskje ikke er så veldig flinke til å smørre seg selv inn med solkrem.

  Etter det ryktene sier så hadde visst barnevernet flere turer ut til fosterhjemmet på KVAMSØYA PÅ SUNNMØRE, men dette besøket er det eneste jeg har skriftlig bevis på har funnet sted..

 

 

 

8

 

 

Barnepsykolog Arvid Sollie

Denne mannen fortener et eget kapittel. En engelsk forkynner sa at psykologer er vår tids heksedoktorer. Jeg tror han har rett, iallefall når det gjelder denne mannen. Jeg har aldri opplevd så mye ondskap inne i et menneske før. Og det verste er at jeg har vitneutsagn på at han er en overgriper også. Denne mannen sammen med ANDERS ALME, ble forbannelsen for vår familie. Se opp for han, han driver eget firma i Kristiansund og er en meget brukt sakkyndig for Barnevernet etter som jeg forstår over hele landet.

  Denne mannen ble alså oppnevnt som sakkyndig for oss, og det verste var at vi gjekk med på det også. Hvor dum går det egentlig ann å bli. Det var helt forferdelig å bli observert hjemme. Du føler deg som et dyr på utstilling. Dette noterte selvsagt ARVID SOLLIE ned som om vi hadde en familiesituasjon som var anspent og anstrengt. Og det var selvsagt kona mi som fekk gjennomgå av han.

 

Etter at jeg var blitt arrestert fortsette han avhørene (jeg kaller det det). Nå var det virkelig barna sin tur. Og etter det papira sier, så sendte Barnevernet han på Lise (også fiktivt navn), den nest eldste jenta, hun som hadde sagt at jeg ikke hadde gjort henne og søstra noe. Kanskje var det ikke uten grunn, kanskje var hun for tøff for dem. Han klarte i alle fall å få det slik til at hun måtte gjennom et dommeravhør til. Ifølge loven er det visst forbudt med mer enn to, men det er greit, Systemet lager sine egne lover. I Herredsretten ble han konfrontert med dette dommeravhøret. Her ble Lise spurt hvem som hadde fortalt henne at hun var missbrukt. Jo sa hun, EN AV DEM SOM HADDE SAGT DET VAR ARVID SOLLIE. Da slo han i bordet og sa at jenta løy. Han hadde ikke gjort en slik tabbe.

 

I alle fall jenta har hatt til sammen 6 dommeravhør, selv om hun i det andre sa at «pappa ikke har gjordt henne noe». Det er vel da ikke å vente noe annet enn at hun i de siste dommeravhørene forteller en forskjellig historie i hvert dommeravhør, og at den ene historien slår den andre i hel. Da er det fantastisk at dommer SISSEL ENDRESEN I FROSTATING LAGMANNSRETT i sin rettsbelæring sa til juryen «Dere skal dømme utfra det som ble sagt i dommeravhørene, og ikke se på hvordan det som ble sagt, kom frem». Er det slik det foregår, forstår jeg godt at det er mange som er uskyldig dømt for incest i norske fengsler

 

Nevnte jeg at i Tingretten i Volda ville Sorenskriver Ingolf Joa frikjenne meg? Men lekdommerende ville ha meg dømt. Og dømt ble jeg.

 

 

Manglende åstedsbefaring, - en av grunnene til at jeg ble dømt.?

Vi bodde i et gammelt hus, og alle som bor i gamle hus vet at det kan vere lytt. Og denne kvinnen brukte når hun kom på besøk alltid å ligge på et spesielt rom. Hun ville ikke sove noen annen sted, fordi dette rommet hadde så god aura. Mellom dette rommet og rommet der Line lå, var det bare en tynn vegg. For å si det slik, en hørte alt som foregjekk på Line sitt rom når en var på det rommet der denne kvinnen lå, og omvendt. Datteren hennes brukte å sove på Lines rom når hun var sammen med denne kvinnen på besøk.

 

 

 

 

 

9

 

 

Missbruk av kvinnen fra Bergen, en umulighet utfra rommet der hun sov sin beliggenhet i forhold til rommet der datter hennes og Line lå

Ifølge denne kvinnens vitnesbyrd skulle missbrukene ha foregått på dette bestemte rommet, og hun skulle ha skreket og ropt om hjelp hver gang. Datteren som altså var med de fleste gangene, sa i retten at hun ikke hadde hørt noe. Hun sa også at døren mellom diss to rommene aldri var låst, og at det kunne vere at hun kom inn på rommet der moren lå flere ganger om natten. Hun så og merket aldri noe unormalt. Men retten ville alså ikke foreta åstedsbefaring for å bringe det på det rene. Merkelig, eller var det kanskje ikke det? DOMMER SISSEL ENDRESEN hadde kanskje bestemt seg allerede. Kanskje hadde juryen dømt annerledes om de hadde vært der, voldtekt og pryl bruker ikke å gå helt lysløst for seg.

 

 

Forholdet mellom rommet der Line lå og rommet til min elste sønn

Det rommet som Line hadde (og som datteren til kvinnen fra Sotra lå på når hun var på besøk) lå også vegg i vegg. Det var en dør mellom dem, og min elste sønn sa i Retten at denne døren ikke var mulig å lukke helt igjen. Det gjorde at min elste sønn kunne observere alt som skjedde på Lines rom. Han sa at dersom jeg hadde missbrukt Line så å si for åpen dør, så var det rart om han ikke hadde merket noe. Og han hadde altså ikke merket noen ting. Dersom SISSEL ENDRESEN hadde villet ta en åstedsbefaring så hadde juryen fått sett dette med egne øyne. Men det hadde altså Lagmannsretten ifølge henne ikke råd til. Når de har brukt flerfoldige millioner på meg fra før, skulle vel ikke en busstur fra Ålesund til Violda ha så veldig mye å bety.

 

Spørsmålet er, hvorfor ble det ikke foretatt åstedsbefaring, var Dommer Sissel Endresen & co redd for at sannheten skulle komme frem?

 

 

Rettsbelæringen

Jeg må si noen ord om Rettsbelæringen fra DOMMER ENDREESEN også.. Jeg har den referert i grove trekk i min advokats anke til Høyesterett. Og jeg vil her gjengi den i grove trekk punkt for punkt.

 

1) Først tok hun utgangspunkt i et puslespill. I et puslespill, sa hun, han en få et inntrykk av bildet selv om det er mange av bitene som ikke passer (hvordan passer det inn med at ”tvilen skal komme den misstenkte til gode” og at ”en er uskyldig inntil det motsatte er bevist”?). Dessuten, alle som har lagt puslespill vet at det ikke stemmer?

 

2) Lise hadde hatt 6 dommeravhør, og det skal visst svært sterke grunner til å få ha mer enn toppen to. Og noen av desse dommeravhørene hadde vakt sterke reaksjoner på grunn av måten de var foretatt på, ledende spørsmål osv. Det andre måtte også stoppes, fordi avhøreren, MARIT GRANLIEN, hadde gått for hardt frem. MEN DOMMEREN PRESTERTE Å SI AT JURYEN IKKE SKULLE SE PÅ MÅTEN AVHØRENE VAR FORETATT PÅ, DE SKULLE BARE DØMME UT FRÅ HVA SOM BLE SAGT O AVHØRENE. Hadde jeg ikke hatt dette skriftlig, ville jeg ikke trodd det. Det ville vere det samme som å si at tilståelser sagt etter tortur skulle taest hensyn til.

 

3) Dommeren sa også at jeg hadde subjektiv skuld fordi jeg hadde tatt kateter på Line. Jeg må legge til at jeg har fått opplæring i det, sammen med min tidligere kone, men hun klarte det altså ikke. Hvem har da subjektiv skuld? Og som min advokat også sa i anken til Høyesterett, da har altså en mannlig doktor også skyld når han foretar en gynekologisk undersøkelse=

 

Selv etter denne rettsbelæringen tok det juryen nesten 6 timer å finne ut at jeg var skyldig.

 

 

 

 

10

 

 

Dommen

Jeg ble dømt for å ha missbrukt barna mine. Det betydde ikke noe at Lise i det andre dommeravhøret sa at jeg ikke hadde gjort henne noe, og de medisinske rapportene fra Trondheim viste at barna mine var jomfruer. Sannheten er kanskje ikke så viktig, det viktigste er selvsagt hva Barnevernet og ARVID SOLLIE mener. Selv retten må bøye seg for det.

  Det mest fantastiske var at jeg ble dømt for å ha missbrukt den yngste dattera mi, la oss kalle henne Laila. Hun har gjennomgått to dommeravhør, men ikke sagt noe om noe missbruk. Men en eller annen skal ha hørt henne sagt noe som kan tyde på at hun har blitt misbrukt. Dette skjedde når Laila var 6 år gammel. Merk at hun har ikke sagt noe selv som er kommet ned på noe dokument.

  Er det så viktig egentlig?

 

 

Har det gått rett for seg?

Jeg vil be de som leser dette om å tenke igjennom følgende spørsmål:

 

1) Hvor logisk er det at jeg skal ha missbrukt Line systematisk gjennom mange år når hun fortsatt var jomfru når hun var 15 år? Dette har jeg medisinske bevis på at hun var.

 

2) Er det ikke logisk å tro at min eldste sønn, som lå rom i rom med denne dattera mi med en dør imellom som det ikke var mulig å lukke skikkelig igjen, burde ha sett det om jeg missbrukte den eldste dattera mi? Det var på det rommet det foregjekk? Han sa i retten at han ikke hadde observert noe.

 

3) Hvorfor var det ikke nok at Lise sa i det andre dommeravhøret at jeg ikke hadde gjordt henne noe, pluss at hun var jomfru? Ville ikke det at Barnevernet og barnepsykologer avhørte henne videre vere det samme som å påvirke henne, ja få henne til å lyve? Hvordan kunne Barnevernet, med den kunnskap som vi i dag har om barns påvirkelighet, gjøre det? Eller var det kanskje derfor de gjorde det?

 

4) Og at det er mulig å dømme meg for å ha missbrukt den yngste datteren min når hun ikke selv hadde sagt noe om at jeg hadde gjort det, hvordan er det mulig?

 

 

Historien om politiet og breva

Jeg nevnte det anonyme brevet, som på mange måter startet hele sirkuset. Det forundret meg veldig at det ikke ble skikkelig etterforsket. Det var først når vi engasjerte Finn Erik Vinje at det ble tatt på alvor. Men det er ikke bare det brevet som ikke ble etterforsket. Hun la frem en dagbok som fortalte om hvor forferdelig jeg hadde behandlet henne. Denne dagboken ble imøtegått av hennes egen datter, som hadde hadde vert med de verste gangene og ikke hadde opplevd at noe unormalt skjedde med moren. Hun hadde ligget på rommet ved siden av moren med bare en tynn vegg imellom, og hadde ikke hørt noe som tydet på at moren hadde blitt voldtatt eller slått. Og ikke bare det, døren inn på moren sitt rom hadde ikke vært låst, så hun kunne gå inn når hun ville, selv om det var midt på natten. Selv om hun hadde sett både meg og min tidligere kone der, så hadde det ikke skjedd noe unormalt, og moren hadde heller ikke gitt uttrykk for at noe slikt hadde skjedd. Voldtekt, pisking og lignende for åpne dører med datteren liggende på rommet ved siden av er vel ganske risikabelt spør du meg. Og jeg skulle også ha brukt gjenstander inn i anus og vagina, noe som sikkert heller ikke går lydløst for seg. BARE SÅ SYND AT LAGMANNSRETTEN IKKE VILLE KOMME PÅ ÅSTEDSBEFARING FOR Å SE HVOR LYDT DET VAR MELLOM ROMMET DER DENNE KVINNEN LÅ, OG ROMMET DER DATTEREN HENNES OG BARNA MINE LÅ. TRO HVORFOR LAGDOMMER SISSEL ENDRESEN IKKE VILLE DET?

  Men det var ikke bare datteren som motbeviste den dagboken. Ved en tilfeldighet kom vi over noen brev, fra henne, som nok var sendt tilbake fra politiet ved en feiltagelse. Dersom en sammenlignet disse brevene med tilsvarende datoer i dagboken så motsa de hverandre klart. Et brev som var skrevet kort tid etter et besøk her oppe fortalte hvor moro hun hadde hatt det her, mens det i dagboken stod at den samme turen her oppe hadde vært preget av vold, slag, voldtekt og at jeg hadde missbrukt barna mine så hun så på. Da er det noe som ikke stemmer. Og faktisk så fant vi nesten 60 brev på politihuset i Ålesund, under slutten av lagmannsrettssaken, brev som ikke hadde vært fremme i Herredsretten. Disse brevene motbeviste dagboken yterligere, og fortalt om sykdommen til denne kvinnen. MEN LAGDOMMER SISSEL ENDRESEN BLE SKIKKELIG SUR NÅR EN PRØVDE Å DOKUMENTERE DISSE BREVA, TRO HVORFOR?

  Vi anmeldte det at disse brevene ikke hadde blitt fremlagt, og resten av etterforskningen, til Sefo, det spesielle etterforskningsorganet for politiet. som grov uforstand i tjenesete. Vi har enda ikke hørt noe, selv om saken skulle være ferdig i fjor i april.

 

 

Brevvekslingen som jeg og min kone hadde, ble fremlagt

Jeg nemte at jeg og min kone hadde en ganske omfattende brevveksling med folk fra store delere av verden. Vi skrev både med kristne og ikke kristne, og det var ikke til å unngå at vi kom inn på Bibelen sitt syn på ekteskap og sex. Da holdt vi oss til anerkjent kristne ekteskapsrådgivere med et kjendt internasjonalt namn, og brukte bøkene deres som kilde. Stor var min overraskelse da de brevene ble fremlagt som bevis på at jeg var en sexualforbryter. Dette var brev som klart henviste sex innenfor ekteskapets grenser, og som oppfordret folk til å leve ut sin sexuelle legning innenfor ekteskapets grenser. Er det da galt å skrive åpent om sex? Og jeg kan ikke forstå hvordan det å si at sex hører hjemme innen ekteskapet kan vere et forsøk på å få unge jenter til å ha sex med meg. Da fratar en unge jenter evnen til å tenke. Og når vi som ektepar stod sammen, kan jeg ikke si at det var feil å skrive åpent om sex, selv til jenter. Men dette ble brukt som et av bevisene på at jeg var pervers. JA KANSKJE ER DET PERVERST I DAG Å HEVDE AT ALL LOVLIG SEX SKAL FOREGÅ I FASTE PARFORHOLD MELLOM VOKSNE ANSVARLIGE MENNESKER.

 

Jeg ble dømt for å ha missbrukt denne kvinnen fra Bergen sexuelt, - på tross av det datteren sa, - på tross av det anonyme brevet som vi beviste at hun hadde skrevet, - på tross av at hun hadde reist 6 timer med bil for å bli voldtatt, og tatt med seg datteren til en som hun påstod missbrukte barn. Jeg ble også fradømt retten til å virke som prest og sjelesørger for all fremtid. Retten ville ikke ta hensyn til at hun var plaget av sexuelle hallusinasjoner og at hun gjekk på tre sterke antipsykotika, mot stemmer og hallusinering.

 

 

Jeg vil spørre dere som leser dette om følgende:

 

1) Hvor logisk er det at en kvinne skulle reise 6 timer med bil når hun visste at hun skulle bli voldtatt og missbrukt, og at hun hadde sin datter med mange av gangene?

 

2) Hvor logisk er det da at denne datteren ikke skulle høre når moren ble slått og voldtatt, når det bare er en tynn vegg mellom rommet der ugjerningen skjedde og der datteren lå?

 

3) Om hun ble missbrukt, hvorfor sa hun da ikke noe til hjelpeapparatet som var bygd opp på Sotra?

 

4) Hvorfor nevnte hun ingen ting om dette før jeg brøt med henne, men i stedet omtalte oss som de beste venner hun noen gang hadde hatt?

 

 

 

11

 

«Jammen» sier du, «gjør ikke de mye godt?» Det kan være, men når det blir dokumentert så mange overgrep fra Barnevernet, er det ikke da på tide å ta en offentlig diskusjon, også i de politiske miljøene, om hvordan dette systemet skal fungere? En ansatt i barnevernet sa til meg at deres største problem er at de ikke har gode nok kontrollrutiner, dvs at dersom en kurator gjør en feil, så er det ingen som «tar» den kuratoren. I stedet er det en kultur der en dekker ryggen til hverandre. Og det er blitt dokumentert store økonomiske interesser mellom Barnevernet og psykiatere og psykologer som driver egen praksis som psykiatrisk sakkyndige. Dersom de ikke gjør som barnevernet sier og uttaler seg til barnevernets fordel td i en fylkesnemd, så må de sakkyndige det gjelder kanskje se seg om etter annet å gjøre. Jeg vil i den sammenhengen igjen advare mot psykiater Arvid Sollie, som driver eget firma i Kristiansund. Jeg har som sagt vitneutsagn på at han er en overgriper. Og 800-900 kr i timen er godt betalt....... Historien vitner om at selv mord har blitt begått for pengenes skyld. Da kan en stille spørsmålet om hvem som er «morderne» til alle de fortvilte foreldrene som på grunn av barnevernets «hjelp» tar livet av seg selv, sine barn og kanskje også sine ektefeller, samboende. Det har vært en del tragiske familiedrap i Norge i det siste, kan det være et resultat av tilbud om «hjelp» fra Barnevernet? Jeg bare spør.

 

Jeg er dømt til 6 års fengsel, og fradømt retten til å være prest og sjelesørger for all fremtid. Min kamp nå er nå for å få saken opp på nytt, men også for å advare andre og hjelpe der det trengest. Vi må stå sammen. Drømmen min er å få saken min tatt opp på nytt i Lagmannsretten, og kanskje er det noen der ute som kan hjelpe meg med det. Men jeg vil også gjerne at denne saken skal bli brukt for å vise galskapen i systemet, det som har ødelagt så mange mennesker. Jeg er sterk, mange har gitt opp for lenge siden, - eller er døde. På vegne av dem håper jeg at denne saken min kan være en tankevekker for mange. Det er på mange måter også på vegne av dem at jeg skriver. Og kan dette være med på å sette en stopper for dette, slik at andre familier blir reddet, ja da har vi ikke levd og dødd forgjeves.

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Hellre ett nackskott än fosterhem!

Hellre ett nackskott än fosterhem!

Av Peter Lindberg, Anebybo

 

 

 

 


Peter Lindberg är fd fosterbarn. Han bor i Aneby. Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida.

Medan Peter Lindberg skrev sin artikel har media rapporterat att en 17-årig yngling som var dömd till tvångsomhändertagande och placering på ett behandlingshem, hängt sig sedan han hade omhändertagits av polis på socialförvaltningens order.

 

 

 

 

24 fosterbarn står nu bakom den stämning som kommer att lämnas in mot myndigheterna i Stockholms stad.

 

Det är 24 som orkar. Det är ännu fler som hört av sig till mig som inte gör det, som bara vill berätta om det helvete de gått igenom som fosterbarn. Jag har också fått samtal från föräldrar som fått sina barn omhändertagna idag.

 

Stackars barn. Frågan är om det inte vore bättre att ge dem en kula och en pistol så de kan skjuta sig direkt. Det tycker jag, allvarligt talat!

 

Efter TV-dokumentären "Stulen barndom" trädde jag fram och berättade om min uppväxt som fosterbarn i Småland. Det satte igång en lavin. Det är nästan kaos. Människor hör av sig från hela Sverige och vill berätta hur de har haft det som fosterbarn. Det är knappt man kan tro att det är sant, att det finns så många som har haft det så djävligt.

 

För mig och de andra 23 är målsättningen att få ihop så många fosterbarn som möjligt att ställa sig bakom en stämningsansökan mot myndigheterna som lät det här ske. Som sagt, just nu är vi 24 stycken och jag hoppas att det kommer fler och vi avvaktar lite till med stämningsansökan.

 

Fasansfulla historier

Det krävs så otroligt mycket för att våga ta steget och berätta vad man upplevt som fosterbarn. För många är det vad man klarar. Att gå vidare, ut i offentligheten är något helt annat

 

De klarar inte av det, de vill bara berätta vad de varit med om. En kvinna som har kontaktat mig har varit placerad på 30 fosterhem. Fem år gammal sattes hon på tåget i Stockholm och släpptes av i Skillingaryd med en adresslapp på ryggen. Där fick hon vänta. Fosterföräldrarna hade tagit fel på dag.

 

En annan kvinna berättar att hon fick det rätt bra på sitt fosterhem, men hennes systrar hamnade fel. Båda tog livet av sig, 18 och 20 år gamla.

 

Ytterligare en kvinna från Värmland mår så dåligt att hon inte ens kan åka in över gränsen till Småland längre.

 

Det verkar inte som det finns något slut på eländet. Det bara fortsätter och fortsätter. Jag kan inte annat än jämföra fosterbarnshanteringen som en rensning. Inte etnisk rensning, men social sådan. De tog barnen från dem som fanns längst ner på samhällsstegen och gjorde oss till fjärde klassens människor. Vi som inte var värda någonting. Man behandlar inte ens djur på det sättet.

 

Tickande bomb

Bland samtalen som jag får från fosterbarnen från förr finns också samtalen från dem som drabbats idag. Samtalen kommer från föräldrarna som fått sina barn omhändertagna av en eller annan anledning.

 

Det värsta av allt är att myndigheterna inte verkar ha lärt sig någonting. Visst finns det barn som far illa i hemmen och som förmodligen skulle kunna få det bättre att komma därifrån. Men barnen måste ha kvar kontakterna med sina biologiska föräldrar.

 

En 30-årig kvinna ringde och berättade om en som hamnade i ekonomiska problem och

sökte hjälp hos de sociala myndigheterna. Det slutade med att de tog hennes flicka. Det hände för fyra år sedan och hon har inte fått träffa sitt barn sedan dess. Fattar man inte vad det är man håller på med? Myndigheterna skapar ju tickande bomber av de här barnen. Vi tog livet av oss själva, dagens fosterbarn kommer att skjuta först och

fråga sen.

 

Responsen som jag har fått sedan jag berättade om mitt liv har varit enorm, inte minst från andra som varit med om det och liknande som jag har upplevt.

 

Men jag har inte hört ett dugg från vare sig politiker eller socialarbetare. Ingen har ringt och velat prata med mig. Men vad vet jag om det här? Jag är ju bara en enkel korvhandlare!

 

 

Hennes son hängde sig i jeansen

Av Tommy Schönstedt

 

17-årig pojke hängde sig på toalett i poliscell
Av TT och Joakim Svensson

 

Pojke hängde sig i cellen
Av Eva Lindström-Ejdeholt

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Hellre fria än fälla

Hellre fria än fälla

Av Gunvor Wallin, juris professor, och Thomas Wettergren, fil kand

 

 

 

 


Gunvor Wallin är pensionerad juris professor. Hon har i flera år varit verksam som professor i civilrätt i Lund. Thomas Wettergren är fil kand, samhällskritiker och artikelförfattare i Båstad.

Skriften återges här med författarnas benägna tillstånd.

 

 

 

 

Innehåll:

 

Sid.

 

1.

Målet

2

1.1.

Parterna

2

1.2.

Flickornas mödrar

2

1.3.

Parternas version

3

1.4.

Vittnesmålen

3

1.5.

Domskälen

4

 

 

 

2.

Kommentarer

5

2.1.

Bevisvärdering, beviskrav och utredning

5

2.2.

Utredningar i målet

6

2.3.

Trovärdighet

7

2.4.

Alternativa hypoteser

8

2.5.

Mannens hälsotillstånd

9

2.6.

Synpunkter på domskälen

10

2.7.

En alternativ förklaringsmodell

11

2.8.

Frihet under ansvar?

12

2.9.

Avslutande synpunkter och sammanfattning

13

 


Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

1. Målet

Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottmål. I det fall som är aktuellt här blev vi kontaktade av mannen under sommaren 2005. Han översände domarna och lämnade några muntliga upplysningar i detaljfrågor. Mannen blev 2003 av Luleå tingsrätt (TR) dömd till sju års fängelse för dels grovt sexuellt utnyttjande av underårig, dels för överträdelse av besöksförbud, dels för vapenbrott. Det senare bestod i att mannen innehaft två revolvrar utan att ha vapenlicens. På grund av de två senare åtalspunkternas ringa straffvärde bortses i det följande från dessa. Härutöver dömdes mannen till att utge skadestånd till de båda målsägandena. Hovrätten för övre Norrland (Hovrätten) ändrade tingsrättens dom på så sätt att fängelsestraffet sattes till fem år och skadeståndsbeloppen höjdes.

1.1. Parterna

Parter i målet är – förutom mannen – två flickor, av vilka den ena kallad A, är mannens fosterdotter och den andra, kallad B, är mannens biologiska dotter.

Övergreppen mot A sägs ha ägt rum 1992 – september 2002 och mot B dels vid ett tillfälle 1998/99 i mannens bostad, dels under en treveckorsperiod våren 2001 på samma plats, dels under juni – september 2001 i huvudsak i bostaden, men även under resor i Norrbotten och Västerbotten.

Mannen är tidigare ostraffad frånsett vissa trafik- och bokföringsförseelser. Han har varit gift ”ett flertal gånger”, senast med A:s mor. Han är nu närmare sextio år gammal. Mannen drev en affärsrörelse i Luleå, vilken gick i konkurs 2000. Han har tillsammans med målsägandena, A:s mor och flera andra personer, deltagit i ett stort antal marknader och mässor i Norrbotten och Västerbotten och bedrivit försäljning av musik, ungdomsartiklar mm. Han ägde en fastighet i Luleå, vilken först till hälften, därefter helt ”skrevs över” på A:s mor .

A var vid tiden för polisanmälan arton år gammal och hade vistats i mannens hem under nästan hela sin barndom. Den två år yngre B hade däremot mestadels bott på annan ort, dels tillsammans med sin mor, dels placerad i fosterhem. Hon förefaller ha bott tillsammans med sin far endast under de tidsperioder åtalet omfattar. Enligt uppgifter från mannen och två av vittnena hade B tidigare varit inblandad i ett sexualbrottmål i Göteborg och därvid fått ett mindre skadestånd.

1.2. Flickornas mödrar

Både A och hennes mor är utlandsfödda. Äktenskapet med mannen varade 1996 – 1999. Fr o m 1999 företog hustrun upprepade resor till hemlandet. Enligt mannens uppgift gifte hon sig där med en annan man, trots att hon då fortfarande var gift med mannen. A förefaller ha varit med på åtminstone någon av dessa resor. Enligt mannen skall förhållandet mellan A och hennes mor ha varit gott fram till 1999, därefter sämre.

Förhållandet mellan B:s mor och mannen synes ha varit mycket kortvarigt. B:s mor sägs tidigare ha polisanmält mannen för olika påstådda brott eller förseelser. Enligt ett av vittnena har B:s mor stort inflytande över B, som sägs lyssna mycket på henne. Vad gäller mödrarna skriver TR i sin dom: ”Tingsrätten konstaterar att båda dessa synes ha haft motiv för att skada mannen”.

1.3. Parternas versioner

De båda målsägandenas utsagor är belagda med sekretess av domstolarna. Vilket slags handlingar det är fråga om framgår ändå av de ganska detaljerade gärningsbeskrivningarna, av domarna och indirekt av mannens och i viss mån vittnenas utsagor. Vad gäller särskilt övergreppen mot A sägs att mannen successivt sökt vänja flickan vid alltmer avancerade sexuella handlingar och sökt få henne att tro att sexuella relationer mellan far och dotter är något naturligt. Det framgår också att flickorna talat om ett mycket stort antal övergrepp. Enligt mannen skulle flickorna ha talat om över 500 övergrepp under en två månadersperiod då de var ute och reste och arbetade tillsammans på olika marknader.

Mannen nekar till alla anklagelser och hävdar att han är utsatt för en komplott, som hans före detta hustru – A:s mor – låg bakom. Syftet skulle ha varit att komma över huset i Luleå. Det var visserligen redan ”skrivet” på A:s mor, men hennes förfoganderätt inskränktes av en fullmakt som gav mannen rätt att förvalta, belåna och försälja huset. Mannen hade dessutom för avsikt att låta ”skriva” huset på A när hon fyllt arton år, vilket modern motsatte sig.

1.4. Vittnesmålen

I TR hördes sju personer som vittnen och i Hovrätten ytterligare sex. Ingen av flickornas mödrar fanns med bland vittnena. Inget av vittnena hade själv hört eller sett något som var ägnat att framkalla misstankar i den riktning åtalet gäller. Av de tretton vittnena sade sig tre ha hört någon av flickorna säga något som pekar ut mannen. Ett av dem är styvmor till A:s dåvarande pojkvän. Vittnet sade sig vid ett tillfälle ha märkt att A var nedstämd och frågat om hemförhållandena, varvid A sagt att hon blivit utsatt för övergrepp av mannen. Detta inträffade en eller två veckor före anmälan.

Det andra av dessa vittnen är B:s dåvarande pojkvän, som sagt att B mer än ett år före anmälan berättat för honom om övergreppen.

Det tredje vittnet är A:s före detta pojkvän, som berättade att A vid ett tillfälle sagt honom att hon var oskuld, vid ett senare tillfälle att hon ljugit och att en tidigare pojkvän tagit hennes oskuld och ännu en tid därefter att hon ljugit och att mannen våldtagit henne.

När det gäller dessa vittnesmål rör det sig således om vittnen som har liten eller ingen kännedom om mannen, flickorna, deras relationer och förhållandena i hemmet och på arbetsplatserna. Bland de övriga vittnena fanns flera personer med mycket god kännedom om dessa förhållanden eller delar därav, t ex mannens hustru i ett tidigare äktenskap och mannens son, gamla vänner till mannen och personer som bott och arbetat tillsammans med mannen, flickorna och A:s mor vid marknader och mässor. Några av dem avgav tämligen intetsägande vittnesmål, men de flesta gav mer eller mindre starkt stöd för mannens version. Ingen har märkt något misstänkt eller besynnerligt i mannens förhållande till flickorna eller i deras uppträdande i övrigt. Några påpekade att eftersom man arbetar och lever så tätt inpå varandra vid marknaderna så är möjligheterna till hemliga sexuella möten ytterst begränsade.

Utöver det sagda kan det vara värt att notera att mannens son lämnade uppgifter som kan tolkas som att A hade samvetsförebråelser efter anmälan och att varken skolpersonal, väninnor till flickorna eller A:s moster fanns med bland vittnena.

Ingenting tyder heller på att vittnespsykologisk expertis anlitats vid någon av rättegångarna.

1.5. Domskälen

Den huvudsakliga grunden för domen utgörs av flickornas berättelser. Båda domstolarna konstaterar att berättelserna är mycket likartade, vilket ses som ett starkt indicium på att de är sanna, eftersom ingenting framkommit som tyder på att de konstruerats i samråd. Berättelserna anses också innehålla detaljer som bär det självupplevdas prägel. De innehåller uppgifter som i sig inte är orimliga och som inte motsäger varandra. Mannens uppgifter anses också bekräfta flickornas berättelser på vissa punkter. Flickorna har gjort ett trovärdigt intryck, bl a genom att till synes inte vilja svärta ned mannen i onödan.

Enligt TR anser sig mannen vara utsatt för en komplott som mödrarna ligger bakom. TR avvisar dock denna förklaringsmodell, eftersom den enligt TR skulle förutsätta att mödrarna var för sig övertalat sina döttrar att rikta falska beskyllningar mot mannen, trots vetskap om vad dessa kunde leda till för hans del. Båda domstolarna finner det oförklarligt att flickorna falskeligen skulle anklaga mannen om förhållandet dem emellan varit så gott som mannen hävdat och som också bekräftats av vissa vittnesmål. TR anser att mannens uppträdande inför rätten, hans svårighet att hålla sig till saken och benägenhet att göra ovidkommande utläggningar, får honom att framstå som mindre trovärdig än flickorna. Båda domstolarna finner att flickornas uppgifter stöds av viss kringbevisning i form av de uppgifter de lämnat till sina pojkvänner och till styvmodern till A:s pojkvän.

Hovrättens bedömning är betydligt utförligare än TR:s och vissa skillnader kan förmärkas även i viktiga frågor. Så t ex anser Hovrätten att mannens hypotes om en komplott riktad mot honom avser att flickorna eventuellt med stöd av B:s mor, skulle ha sammangaddat sig mot honom. TR däremot anser att mannen menat att mödrarna legat bakom anmälningarna. Mannen hade företett ett läkarintyg som vitsordade att han led av impotens. Detta nämndes endast av Hovrätten och avfärdades med hänvisning till att det grundar sig på hans egna uppgifter. TR anser att det inte framkommit att oralt sexualumgänge förekommit, medan Hovrätten tror att A förmåtts medverka i sådant.

Hovrätten nämner i motsats till TR en dikt som mannen skrivit till A efter anmälan och som anses ha ett ordval som tyder på att mannen betraktar A som något mera än en dotter, t ex ordet ”livskamrat”.

Till skillnad från TR antyder Hovrätten viss tveksamhet inför några av B:s berättelser som sägs ha framförts på ett sätt som skulle kunna uppfattas som obesvärat. Hovrättens ansats till kritik av B leder dock inte till en annan bedömning än att hon i stort är trovärdig. Också när det gäller omfattningen av de övergrepp B säger sig ha blivit utsatt för förhåller sig Hovrätten skeptisk ”… även med utgångspunkt i de uppgifter som anger ett något lägre antal övergrepp, framstår uppgifterna som överdrivna”, skriver rätten.
Inte heller denna gång leder tvivlet till en annan bedömning än att B är trovärdig. TR däremot accepterar utan invändningar flickornas uppgifter om omfattningen av övergreppen.

2. Kommentar

2.1. Bevisvärdering, beviskrav och utredning

I båda domarna saknas helt uppgifter om vad försvaret haft att säga och domstolarnas bedömning därav. Man skulle kunna tro att även dessa uppgifter sekretessbelagts av domstolarna, men ingenting tyder på att så skett. Mannen har givetvis haft försvarare. I en skrivelse till Hovrätten daterad 2004-01-09 ger försvarsadvokaten uttryck för sin syn på målet och de beviskrav som bör gälla. Advokaten skriver: ”I detta mål står ord mot ord. Fristående stödbevisning, såsom t ex kriminaltekniska fynd på påstådda brottsplatser eller rättsmedicinska undersökningar av målsägandenas kroppar, saknas helt. De vittnen som åklagaren åberopar uttalar sig ju bara om hörsägen, dvs. vad resp. målsägande uppgett för dem. Sådana vittnen räknas i doktrin och praxis inte som bevisning av avgörande betydelse, se t ex Gregow*) i SvJT  1996 s. 515 p. 6.”

HD har som bekant i ett antal rättsfall, bl a NJA 1991 s. 83, 1993 s. 68 och 1993 s. 616, slagit fast att målsägandens utsaga, även i avsaknad av stödbevisning, kan räcka till fällande dom. Detta innebär dock inget som helst avkall på beviskraven i brottmål. Till yttermera visso faller det i praktiken på underinstanserna att i det vardagliga rättegångsarbetet upprätthålla detta beviskrav. Härom skriver Gregow i aa sid. 523:

”Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.

I anslutning härtill kan påpekas att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på för tunn bevisning. Det innebär att sista ordet i allmänhet är sagt genom hovrättens dom. Detta understryker ytterligare vad som sagts i föregående stycke.”

- - -

Åtalet mot (mannen) är ett incestmål, han har mot sitt nekande dömts till ett mycket långt fängelsestraff. Enligt Gregow ankommer det därför nu på Hovrätten att tillämpa beviskravet ”med stränghet”. Vad detta innebär i praktiken har utvecklats av Christian Diesen, se t ex JT 1996 – 1997 s. 525 ff.

I dessa mål är särskilt det s k utredningskravet av stor betydelse. Diesen skriver därom, se sid 526:

´… utredningskravet betyder att förutsättningen för att bevisvärdering ska kunna ske på ett fullgott sätt är att domstolen har det utredningsunderlag, som erfordras för att i det konkreta fallet kunna utesluta friande alternativ.´

Utredningsunderlaget är i detta mål synnerligen undermåligt.”

På advokatens begäran inkallades ytterligare sex vittnen till hovrättsförhandlingarna. Dessa vittnade i huvudsak till mannens förmån. Ingenting tyder emellertid på att dessa vittnesmål haft någon betydelse för Hovrättens ställningstagande.

2.2. Utredningar i målet

I antologin ”Svensk vittnespsykologi” sammanställd av Nils Wikland och Ulla Sjöström finns två artiklar av den legendariske vittnespsykologen Arne Trankell. Den första artikeln har titeln ”Lars-fallet. Trovärdighetsutredningarnas metodik”. Nedan följer några citat ur artikeln:

”Istället för undersökning av ett visst vittnes trovärdighet kan exempelvis tillförlitligheten hos de uppgifter, som utgör bevisning i målet, göras till föremål för utredning. (sid. 17).”

- - -

”Tyngdpunkten förflyttas emellertid definitivt från barnet till den eller de situationer, i vilka anklagelserna först uttalas. (sid. 17).”

- - -

”En av konsekvenserna härav blir att den anklagade måste undersökas med stor omsorg. Relationen mellan denne och barnet måste redas ut och de personlighetsdrag som påverkar barnets inställning till den anklagade, måste klarläggas. (sid. 17).”

- - -

”Barnets beskyllningar, ofta uttalade i en emotionellt uppladdad situation, är därför oftast resultatet av en rad olika påverkningar och inflytelse från de mest centrala personerna till en rad mer eller mindre perifera medverkande. (sid. 18).”

- - -

”När utredningen är slutförd, skall sammanställningen ge en hållbar och naturlig förklaring av alla fakta, så att de inblandade personernas handlingsmotiv bildar ett enhetligt system, i vilket inga vittnesmål lämnas oförklarade. (sid. 18).”

Betraktat ur det perspektiv Trankell anlägger förefaller utredningen i målet huvudsakligen bestå av försummelser. De alternativa tolkningar, som mannen hävdar, utreds inte. Ingen individualpsykologisk undersökning av huvudpersonerna görs och inte heller en socialpsykologisk sådan med syfte att kartlägga relationer och samspel mellan de inblandade. Mödrarna, som mycket väl kan vara nyckelpersoner för att förstå vad som hänt, hörs inte som vittnen. Ingenting i domarna tyder heller på att de blivit förhörda, en omständighet som vi finner häpnadsväckande. Försvarets inlagor och de flesta av vittnesmålen sållas bort. Domstolarnas bedömning av dem redovisas inte. En analys av kongruensen mellan anklagelserna och flickornas beteende görs inte i någon av domarna. Särskilt denna sistnämnda punkt väcker många frågor, t ex följande:

-         A säger sig ha blivit utsatt för sexuella övergrepp under tio års tid. Berättade hon aldrig någonting för kamrater och skolpersonal?

-         Märkte aldrig skolpersonalen att flickan var nedstämd och okoncentrerad?

-         Märktes aldrig hennes svåra hemförhållanden på skolprestationer och fritidsaktiviteter?

-         Berättade A aldrig vad fosterfadern gjort med henne för sin mor, till viken hon sägs ha haft ett gott förhållande fram till 1999?

-         Hur kunde modern som var gift med mannen 1996 – 1999 undgå att märka vad som pågick? Om hon märkt något, varför ingrep hon då inte genast?

-         Hur kunde övriga personer i deras omgivning undgå att märka att något var på tok?

-         När, hur och i vilket sammanhang upptäckte A att det inte var ”naturligt” med sexuella relationer mellan far och dotter?

-         När bestämde hon sig för att anmäla och varför just då?

-         Varför stannade flickorna kvar och fortsatte att arbeta tillsammans med mannen på marknaderna, trots att han enligt deras uppgifter utsatte dem för ständiga övergrepp? De kunde ju ha givit sig av därifrån när som helst.

-         Varför återvände B för att besöka sin far trots att hon vid ett tidigare besök i hans bostad blivit våldtagen? Varför återvände hon en tredje gång för att resa på marknad tillsammans med mannen?

-         Varför stannade hon kvar i mannens bostad i tre veckor och lät sig våldtas? Hon hade ju när som helst kunnat återvända till sin fosterfamilj.

-         Varför märkte inte B:s fostermor att något hänt flickan?

-         Varför berättade inte B genast för sin mor om vad som hänt redan efter de första övergreppen?

-         Varför polisanmälde inte B genast övergreppen?

-         Märkte inte flickorna under marknadsdagarna att de båda var utsatta för mannens övergrepp?

-         Hur kunde övriga personer, bland dem A:s mor, som arbetade och bodde tillsammans med flickorna undgå att märka att dessa ideligen var frånvarande korta stunder under vilka de blivit våldtagna av mannen?

-         Varför gjorde flickorna aldrig motstånd mot förövaren, ropade på hjälp, hotade att anmäla eller åtminstone grät eller visade andra tecken på upprördhet och förtvivlan efter övergreppen?

-         Om mannen intensifierade sina övergrepp mot A 1995 – 1996 som domstolarna gör gällande, varför gifte ha sig då med A:s mor 1996?

-         Hur bar sig flickorna åt för att undvika graviditet efter dessa hundratals samlag? Var det mannen som skyddade sig?

-         Skrev någon läkare ut p-piller till A redan under 1990-talet?

Det finns ingenting i de offentliga delarna av domarna som tyder på att någon av dessa frågor någonsin ställts till någon av flickorna, eller att domstolarna själva ställt sig dessa frågor.

2.3. Trovärdighet

Enligt HD:s anvisningar kan mål av det här slaget avgöras enbart på grundval av domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet. Ingenting sägs däremot om den tilltalades trovärdighet. Den här aktuelle mannen är som nämnts tidigare ostraffad och har varit gift ”ett flertal gånger”. Han har därmed dokumenterat en sexualitet inriktad mot vuxna kvinnor. Bortsett från anklagelserna har ingenting framkommit i hans bakgrund eller aktuella förhållanden som tyder på att han är pedofil. Det fanns en dator i mannens bostad som visade sig innehålla ett stort antal porrbilder men ingen barnporr. Det är f ö oklart om mannen laddat ned bilderna eftersom flera personer haft tillgång till datorn. Han är således med säkerhet ingen ”äkta”, regredierad pedofil. Enligt vår mening bör dessa förhållanden ses som en form av stödbevisning som talar till mannens förmån.

Frågan om mannens trovärdighet kommenteras inte av Hovrätten men väl av TR som skriver att han ”i många fall varit ovillig att lämna direkta svar på de frågor som ställts /… / och lämnat undanglidande svar och gjort ovidkommande utläggningar.” Vi delar helt försvarsadvokatens upprördhet över att detta beteende, som beror på vissa karaktärsegenskaper hos mannen, skall ses som bevis på hans bristande trovärdighet.

Vad gäller flickornas trovärdighet har denna prövats genom en ytlig utsageanalys med lågt ställda krav. Därtill kommer en bedömning av flickornas reaktioner och uppträdande inför rätten. Enligt vår mening är det ibland möjligt att med säkerhet kunna fastslå att en person inte är trovärdig, men aldrig möjligt att med säkerhet fastställa att en person är trovärdig utan annan bevisning än vederbörandes utsaga. Vi vänder oss emot HD:s föreskrifter om trovärdighetsbedömning såsom helt otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Den omständigheten att målsägandena i sexualbrottmål inte sällan i efterhand tar tillbaka sina uppgifter sedan de blivit förklarade ”trovärdiga” av rätten, visar med all önskvärd tydlighet hur osäker denna bedömning är. Detta inses också på många håll inom rättsväsendet.

I sin PM ”Riktlinjer för ärenden rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn” (2002-07-12), skriver Riksåklagaren (RÅ): ”Den centrala bevisningen i form av målsägandeförhör måste stödjas av annan bevisning som kan verifiera de uppgifter som målsäganden lämnat och denna dokumentation måste vara sådan att man även vid en granskning i efterhand – efter längre eller kortare tid – kan lägga fast händelseförloppet. (sid 3)”. Ett annat exempel är en intervju i tidskriften ”Kvinnotryck” 1 / februari 2002, med biträdande chefsåklagaren i Luleå Mikael Lundquist, som bl a säger:

”- Jag måste vara säker på att en domstol ska döma mannen. Det är svårt att tro att domstolen skulle göra det om det inte finns vittnesbevisning eller medicinsk undersökning som visar att brott har skett. Målsäganden (kvinnan) blir då mindre trovärdig. Hon blir trovärdig om hon slagit larm snabbt än att det gått en tid.”

- - -

”- Det räcker inte att tro på kvinnan, man måste ha bevis också.”

- - -

”- Jag har svårt att se hur det skulle fungera praktiskt om rättsväsendet nöjer sig med att tro på kvinnornas berättelse. Det finns fall där kvinnan ljuger.”

Vi frågar oss varför dessa självklarheter inte vunnit erkännande och tillämpning också i det fall vi beskriver i denna artikel.  Möjligheterna att tillämpa sådana insikter borde ha varit goda eftersom Lundquist var ansvarig åklagare i målet.

2.4. Alternativa hypoteser

Mannen har i båda domstolarna hävdat att bakgrunden till anklagelserna är en komplott riktad mot honom. Det framgår emellertid inte varken av referaten av mannens utsaga eller av domstolarnas bedömning hur komplotten skulle se ut. Enligt TR:s dom säger mannen att hela historien är en komplott som hans före detta hustru ligger bakom. TR skriver härom att ”… hur den skulle se ut har han inte närmare beskrivit, men det är uppenbart att han anser att flickornas mödrar ligger bakom.”

Hovrätten däremot skriver att mannen sagt sig haft för avsikt att ”skriva huset” på A när hon fyllt arton år, men att hennes mor motsatte sig det och att han trodde det var därför anklagelserna kommit mot honom. Det kunde också enligt referatet vara ett sätt för A att få stanna i Sverige. I sin bedömning skriver Hovrätten att mannen har gjort gällande att A – tillsammans med B – konspirerat och planerat att anmäla honom för brott mot dem båda.

Som synes råder betydande förvirring om vad mannen sagt och hur det skall tolkas. Domstolarna tycks här varken ha brytt sig om att skapa klarhet om vad mannen menat eller utreda de alternativa förklaringar som han hävdat. Det är möjligt att mannens utsagor varit svårbegripliga, dels beroende på karaktärsegenskaper som tidigare berörts, dels på det självklara förhållandet att en konspiration mot honom måste organiseras bakom hans rygg. Mannen förstår därför inte själv riktigt vad som hänt och kan inte lämna en exakt beskrivning. Det är emellertid domstolarnas sak att bringa klarhet i detta genom utredning.

Mannen beskrivs av flera vittnen som snäll, godtrogen, lättmanipulerad, tror gott om alla, en person som ibland blir utnyttjad. Det är inte förvånande om en sådan person inte tillfullo har förstått ens sina närmastes karaktärer, motiv, relationer och känslor. Detta förhållande understryker ytterligare vikten av en individualpsykologisk och socialpsykologisk utredning, något som domstolarna helt försummat. Som exempel på något som borde ha utretts vill vi peka på händelserna under hösten 2002.
I september fyllde A arton år. Ungefär samtidigt anlände A:s morbror till Sverige, enligt mannen i avsikt att leta reda på den famösa fullmakten, vars existens utgjorde ett hinder för A:s mor att sälja huset. Morbroderns besök ledde till ett handgemäng mellan honom och mannen den 17 oktober. Samma dag kom A:s anmälan. Den 24 oktober togs 13 000 kronor ut från A:s mors konto, av vilka A sägs ha fått 10 000. Mannen hade vid den tidpunkten häktats och fått sin första akuta hjärtinfarkt. Medan han låg på sjukhuset försökte den före detta hustrun att sälja huset. I december kom sedan B:s anmälan mot mannen. Det är knappast orimligt att tänka sig att det bakom denna händelsekedja kan ligga en konspiration av något slag. Ingenting tyder på att saken har utretts av någon av domstolarna.

2.5. Mannens hälsotillstånd

Mannen hävdar själv att han haft potensproblem sedan mitten av 1990-talet. Dessa uppgifter styrks också av två av vittnena, för vilka mannen berättat om sin belägenhet. Läkarintyg tyder också på att hans hälsotillstånd försämrats sedan denna tid och att försämringen ledde till två hjärtinfarkter med kort mellanrum hösten 2002. Under senare delen av 1990-talet gick hans affärsrörelse allt sämre fram till konkursen i maj 2000. Under denna tid var mannens situation pressad och han trycktes av bekymmer för företaget, de anställda och familjens ekonomiska framtid. Både hans sexuella och ekonomiska problem kan ha spelat in vid skilsmässan 1999. Mot denna bakgrund är mannens uppgifter om impotens inte osannolika eller förvånande.

Beträffande potensproblemen skriver Hovrätten: ”Det kan vidare noteras att (mannens) uppgifter om potensproblem härrör från honom själv, även om de finns återgivna i ett journalutdrag.” Hovrätten antyder sålunda här att uppgifterna inte är att lita på. Det är frestande att påpeka att hela målet bygger på uppgifter av samma karaktär, d v s från flickorna själva, men det har i deras fall inte setts som något hinder. Emellertid utvisar det nämnda journalutdraget att mannen diskuterat detta med sin läkare i december 2001, d v s närmare ett år före A:s anmälan. Mannen visste således inte att han skulle bli anmäld senare för sexuella övergrepp och hade ingen som helst andledning att med hjälp av osanna uppgifter skaffa sig ett falskt alibi. Med tanke på det något genanta i situationen för en man med hans bakgrund är det mycket osannolikt att mannen berättat detta och begärt att få Viagra om inte problemet varit reellt. Mannen bör således ha talat sanning och de sexuella stålmansprestationer som flickorna påstått att han utfört under sommaren 2001 framstår också av denna anledning som högst osannolika.

Det kan vidare noteras att i Hovrättens referat av mannens utsaga står att han fick Viagra i januari 2001. Det kan vara ett oavsiktligt misstag, men om så inte är fallet kan påpekas att han i december fått Viagra 25 mg 4x4 st. utskrivet av sin läkare. Läkaren skriver i brev till oss att eftersom detta var en försöksbehandling valdes lägsta styrka på tabletterna. Journalutdraget visar att han fick Viagra ytterligare sex gånger, senast i september 2004 med successivt allt större styrka. Denna omständighet ger stöd åt mannens uppgift att tabletterna inte gav avsett resultat och att hans sexuella oförmåga kvarstod. Det var således för första gången i december 2001 mannen fick Viagra och hans påstådda sexuella prestationer under sommaren torde ha utförts utan hjälp av detta afrodisiakum. Enligt mannen hade flickorna eller någon av dem talat om 500 övergrepp på två månader. Det kan vara värt att sätta dessa atletprestationer i relation till journalutdragets glåmiga vittnesbörd.

2.6. Synpunkter på domskälen

Båda domstolarna trycker starkt på att flickornas berättelser är mycket likartade, vilket ses som ett starkt indicium på att de är sanna, såvida de inte konstruerats i samråd. Man menar dock att ingenting framkommit som tyder på att sådant samråd skett. Kanske inte, men ingenting tyder heller på att samråd inte skett. Argumentets bevisvärde står och faller med att man kan visa att samråd inte skett, vilket torde vara omöjligt. Det rör sig därför om en ren spekulation utan bevisvärde. Domstolarna hänvisar också till att flickornas berättelser innehåller detaljer som bär det självupplevdas prägel. Dessa uppgifter är sekretessbelagda, varför de inte kan bedömas av oss. Vi vill dock erinra om att båda flickorna synes ha varit sexuellt erfarna genom umgänge med sina pojkvänner. Eftersom variationsmöjligheterna vid sexuella övergrepp är relativt begränsade tenderar berättelser härom också av det skälet att likna varandra.

I analysen av flickornas utsagor ingår en granskning av att uppgifterna inte i sig är orimliga och att de inte motsäger varandra. Detta innebär att ställa mycket låga krav på utsagorna och ett godkännande på sådana grunder betyder knappast mer än att flickorna är normalbegåvade.

Mannens uppgifter lämnas utan avseende. De ges endast betydelse i den mån de kan användas för att styrka flickornas trovärdighet. Mannen kunde lika gärna ha dömts ohörd.

TR skriver att ”de” – flickorna och/eller mödrarna – måste ha insett att utförliga osanna uppgifter om sexuella övergrepp måste medföra att mannen riskerar ett långt fängelsestraff. ”Redan på grund härav finner tingsrätten mannens förklaring till anmälningarna och berättelserna högst osannolik.” TR utgår härvid från att kvinnorna inte skulle vilja göra något som skadar mannen om han är oskyldig. Detta är ett i hög grad förhastat antagande som dessutom strider mot vad TR tidigare uttalat om mödrarnas inställning till mannen. En psykologisk utredning skulle möjligen kunna ge visst stöd för antagandet, men någon sådan har inte genomförts.

Båda domstolarna har fått uppfattningen att flickorna inte försökt svartmåla mannen. Ett av vittnena, en ung man som arbetat ihop med mannen och flickorna vid marknaderna, gör i sitt vittnesmål en anmärkning som är intressant på flera sätt. Han säger att mannen inte har ”bjudit ut A eller B till honom som ersättning för nedlagt arbete.” Eftersom varken mannen eller någon av vittnena påstått detta måste anklagelserna emanera från flickorna eller från en av dem. Om vittnets anmärkning är sanningsenlig – och det ifrågasätts inte – måste flickan/flickorna ha ljugit inför domstolen. De har genom sin beskyllning försökt svartmåla mannen, d v s just det som domstolarna säger att de inte gör. Uttalandet tycks inte föranleda några reflexioner alls hos domstolen och visar därigenom också på domstolens selektiva perceptionsförmåga.

Ytterligare ett argument går ut på att anklagelserna mot mannen framstår som oförklarliga om förhållandet mellan mannen och flickorna varit så gott som mannen hävdar och som också nämns av några vittnen. Enligt vår mening är det oförklarliga snarare att domstolarna inte anser sig kunna finna någon tänkbar förklaring till denna motsättning. Med de egenskaper som ett par av vittnena beskriver hos mannen kan han ha haft svårighet att förstå flickornas personligheter på ett djupare plan och den verkliga karaktären av deras relation. Han kan i likhet med många andra människor ha trott att förhållandet var gott om gemenskapen i vardag och arbete fungerade hyggligt. Det kan också på ett sent stadium ha inträffat attitydförändringar hos flickorna som undgått mannen.

Hovrätten åberopar också viss kringbevisning som flickornas uppgifter till sina pojkvänner och A:s uppgift till pojkvännens styvmor. Vad gäller de senare så skulle A vid ett tillfälle ha verkat ledsen vilket föranlett kvinnan att fråga hur A hade det hemma. A skulle då ha öppnat sitt hjärta för henne och berättat om övergreppen. Med tanken på att A säger sig ha varit utsatt för övergrepp i tio års tid förefaller det minst sagt märkligt att en vuxen person först nu, en eller två veckor före anmälan, lägger märke till att hon är nedstämd. Märkligt är också att denna person är en så ytterst perifer figur i A:s liv. Man frågar sig om inte denna kvinna valts ut för att motta A:s förtroende just därför att hon var så perifer och inte kände till familjen och A:s förhållanden.

Beträffande A:s tidigare pojkvän som berättat att A sagt att mannen våldtagit henne så berättade han också att A vid två tillfällen sagt honom att hon ljugit om sin förlorade oskuld. Hans vittnesmål visar således att A ingalunda är främmande för att ljuga om sexuella ting. B:s tidigare pojkvän har ”under ed” berättat att B sagt honom minst ett år före anmälan att hon blivit våldtagen av mannen. ”Att B vid denna tidpunkt lämnade sådana uppgifter kan svårligen förklaras på annat sätt än att hon själv varit med om händelserna,” skriver Hovrätten. Bortsett från möjligheten att vittnet ljugit, i medvetande om att mened i en sådan sak inte kan bevisas, finns möjligheter till alternativa förklaringar om man tar mannens komplotteori på allvar.

Slutligen kan nämnas att Hovrätten också åberopar en dikt som mannen skrivit till A efter anmälan. I dikten uttrycker han sin djupa tillgivenhet för flickan och använder därvid ett ordval som Hovrätten anser tyda på att han betraktar A som något mer än en dotter. Hovrätten nämner därvid särskilt ordet ”livskamrat”. Argumentet bygger på att Hovrätten vet att mannen lägger in samma betydelse i ordet som Hovrätten själv gör. Eftersom A inte är mannens biologiska dotter kan man tänka sig att han sökt efter ord som inte innebär en sådan släktskap och därvid haft oturen att fastna för ett ord som bidragit till att ge honom fem års fängelse.

2.7. En alternativ förklaringsmodell

Vi har konstruerat ett alternativt scenario som vi menar förklarar händelserna på ett rimligt sätt utan att sexuella övergrepp ingår. Vi gör givetvis inte anspråk på att det är den sanna beskrivningen av vad som hänt, endast att det är en tänkbar alternativ förklaring.

Våren 2000 blev A:s mor ensam innehavare av lagfarten på fastigheten i Luleå. Hon var då redan gift med en annan man i hemlandet och ville så snart som möjligt flytta tillbaka dit men ville också tillgodogöra sig det ekonomiska värde som huset representerade. Vad som hindrade henne från att sälja huset var mannens fullmakt och kanske också mannen själv. Han talade redan då om att ”skriva över” huset på A när hon fyllde arton år. Kvinnan började umgås med planer på att få mannen ur vägen en tid för att då kunna sälja huset och lämna landet med pengarna. Hon började därför senast under 2001 att försöka förmå A att anmäla mannen. Till moderns förargelse vägrade A. Hon hade vuxit upp med mannen i Sverige och var fäst vid honom. Modern gav sig dock inte utan försökte locka flickan med en belöning.

Under sommaren 2001 arbetade och bodde A tillsammans med B. Flickorna lärde då känna varandra ordentligt och A berättade för B om moderns planer. B hade under sin uppväxt haft ganska lite kontakt med mannen och hyste inga djupare känslor för honom. Med sina erfarenheter från en tidigare sexualbrotträttegång insåg B genast vilka ekonomiska möjligheter projektet innebar. Hon kontaktade sin långt mer erfarna mor som var mannens fiende sedan gammalt. Modern blev eld och lågor över planen och gav B en rad goda råd om hur de borde gå tillväga. Ett råd gällde att de borde berätta ungefär samma historia. Det skulle öka deras trovärdighet. Ett annat rörde vikten av att snarast skaffa sig användbara vittnen. B skred till verket under hösten 2001 och berättade för pojkvännen om ”övergreppen”. Någon anmälan blev det emellertid inte då eftersom A fortfarande var motsträvig. Under 2002 började A:s mor fundera på andra sätt att komma åt huset. Strängt taget kunde det räcka med att få tag i fullmakten. Hon vände sig då till sin bror i hemlandet och bad honom om hjälp.

A:s artonårsdag i september stod för dörren och mannen föreslog nu att huset snarast skulle ”skrivas över” på A. Kvinnan motsatte sig detta och gjorde klart för A att hon aldrig skulle få huset. Samtidigt upptäckte mannen att A haft en ”hemlig” pojkvän en längre tid och var upprörd över detta. A var besviken över att inte få huset och rasande på mannen för att han ville ha kontroll över hennes liv torts att hon nu var arton år. I sin ilska beslöt hon att göra modern till viljes och anmäla mannen. En eller två veckor före anmälan skaffade hon sig på B:s inrådan ett användbart vittne genom att berätta för pojkvännens styvmor.

I mitten av september anlände morbrodern för att leta efter fullmakten. Morbrodern fann dock ingen fullmakt. Modern begärde då åter att A skulle anmäla mannen vilket också skedde. Några dagar därefter tog modern ut 13 000 från sitt konto och gav A 10 000 som belöning för att hon varit snäll flicka. Mannen låg då på sjukhus med akut hjärtinfarkt vilket modern utnyttjade för att försöka sälja huset. I samband med mannens svåra sjukdom greps A av samvetsförebråelser och var under senhösten nära att ta tillbaka sin anmälan. Hon insåg emellertid att hon då skulle få alla emot sig och inte ens kunde vara säker på mannens tillgivenhet efter vad hon gjort. Det fanns således ingen återvändo. När den första rättegången började fann de nervösa flickorna till sin lättnad att domstolens ledamöter aldrig varit på teatern.

2.8. Frihet under ansvar?

Omständigheterna kring mannens frihetsberövande förefaller i vissa delar vara så märkliga att vi återger hans berättelse här.

A gjorde sin anmälan 17 oktober 2002. Följande dag häktades mannen och fick redan samma kväll sin första hjärtinfarkt.
Den 19 oktober hävdes häktningen då mannen befann sig på sjukhus. Han fick dock ännu en hjärtinfarkt den 22 oktober. Tre dagar senare genomfördes en misslyckad hjärtoperation och tre dagar därefter ytterligare en operation med komplikationer. Han skrevs ut från sjukhuset den 8 november och var sedan på fri fot till den 15 maj 2003, då han åter anhölls. Han blev emellertid åter förd till sjukhus samma dag men häktades trots det dagen därpå. Han förblev sedan i häkte fram till rättegången i TR 16 – 17 juni 2003, varunder åklagaren krävde 8 – 10 års fängelse. Häktningen upphävdes dock efter fem minuters överläggning och mannen släpptes den 17 juni. När domen på sju års fängelse kom var mannen således på fri fot.
När sedan rättegången i Hovrätten inleddes 14 – 17 juni 2004 begärdes mannen ånyo häktad. Begäran avslogs omgående av en enig Hovrätt. När rättegången avslutades tillönskades mannen en trevlig sommar. I samband med domen på fem års fängelse den 2 juli 2004 begärdes mannen åter häktad och blev efterlyst. Häktningen verkställdes dock inte.
Mannen ringde sedan till Frivården och till några fängelser och frågade om han skulle inställa sig men fick avslag överallt. Man skyllde på platsbrist eller frågade om han var riktigt klok som ville sätta sig i en cell när det var 30 grader varmt ute.
Han förblev således på fri fot och det utan att ha fått reseförbud eller anmälningsplikt. Han var inte heller efterlyst i körkortsregistret. Däremot var han efterlyst i hela landet trots att han bodde inte långt från polishuset och dagligen hälsade på bekanta inom poliskåren. När mannen kontaktade oss under sommaren 2005 var han fortfarande på fri fot, men häktades sedan den 5 augusti och fördes till häktet i Örebro.
Till en del kan dessa omständigheter troligen förklaras av mannens dåliga hälsotillstånd, men det förefaller också finnas en ovilja mot att verkställa en dom som många anser felaktig.

2.9. Avslutande synpunkter och sammanfattning

Som tidigare nämnts har domstolarna sekretessbelagt såväl personuppgifter för målsägandena och två av vittnena som målsägandenas utsagor. Däremot offentliggörs personuppgifter om mannen, uppgifter om verksamheternas art, orter, tidpunkter och t o m adressen till mannens och A:s tidigare gemensamma bostad. Med hjälp av dessa uppgifter kan det i många fall vara möjligt att identifiera flickorna eller åtminstone A.

Vi ifrågasätter det meningsfulla i en sådan sekretess och vill också erinra om att Justitiekanslern (JK) i ett beslut 2003-03-28 har kritiserat Umeå tingsrätt för alltför omfattande sekretessbeläggning vid ett brottmål, bl a av målsägandens inställning, d v s utsaga. JK skriver bl a ”Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att domstolarnas handläggning och domar i mycket stor utsträckning är offentliga. Allmänhetens insyn är dessutom en grundläggande förutsättning för allmänhetens förtroende för domstolarnas arbete.”

- - -

”I förarbetena till sekretesslagen anges emellertid att det får förutsättas att domstolarna är restriktiva med att sekretessbelägga domar (jfr prop. 1979/80:2 s. 309)”

Det kan dock finnas skäl att sekretessbelägga uppgifter av mycket integritetskränkande karaktär. I det här fallet finns detaljerade uppgifter om övergreppen i såväl gärningsbeskrivningen som domsluten. En del kan också utläsas av vad mannen och vittnena säger. Vi vill därför ifrågasätta domstolarnas sekretessbeläggning av målsägandenas utsagor.

De viktigaste punkterna i vår kritik av målets handläggning som den framgår av domarnas offentliga delar gäller

-         att varken försvarets inställning eller domstolens bedömning därav redovisats i domarna,

-         att ingen vittnespsykologisk analys gjorts av flickornas berättelser,

-         att ingen vare sig individualpsykologisk eller socialpsykologisk utredning gjorts av de närmast berörda personerna,

-         att de viktiga vittnesmålen av personer som känner till förhållandena och som vittnat till mannens förmån sållats bort utan att domstolarnas bedömning av dessa redovisas,

-         att mödrarna som mycket väl kan vara nyckelpersoner i målet inte hörts,

-         att inga kritiska frågor ställts rörande överensstämmelsen mellan flickornas påståenden och deras faktiska beteende,

-         att ingenting gjorts i syfte att finna teknisk bevisning,

-         att mannens uppgifter om en komplott inte utretts,

-         att mannens uppgifter i sin helhet lämnats obeaktade utom i de fall de kunnat användas för att stärka flickornas trovärdighet,

-         att det starka stöd för mannens version som journalutdraget rörande utskrivning av Viagra ger lämnas helt utan avseende.

I sin dom skriver Hovrätten att A:s berättelse är trovärdig ”även med beaktande av de stränga beviskrav som måste uppställas i mål av förevarande slag.” TR anslår liknande tongångar. Vi kan inte efter vår genomgång finna annat än att domstolarna ingalunda tillämpat stränga beviskrav utan tvärtom näst intill så lågt ställda beviskrav som överhuvudtaget är möjligt. Enda möjligheten att ytterligare sänka nivån och därmed nå den absoluta botten torde vara att döma mannen även om flickornas uppgifter i sig varit orimliga. Vi frågar oss varför domstolarna likt ormen talar med kluven tunga. Mannen har enligt vår mening inte fått en rättvis, saklig och opartisk rättegång. Hela handläggningen tycks ha varit inriktad på att få mannen fälld. När han sedan berättar att han till råga på allt blivit okvädad av både domare och åklagare under pågående rättegång i TR, blir likheten med rättegångarna mot motståndsmän i Hitlertyskland eller i de gamla öststatsdiktaturerna bara alltför uppenbar.
Fallet är ingalunda unikt. I själva verket skiljer det sig endast i fråga om detaljer från många andra sexualbrottmål där männen dömts mot sitt nekande. Av en ren slump råkade ett av dessa fall – Bo Larsson-fallet – bli föremål för medias granskning och gavs publicitet som tvingade ut rättsväsendets företrädare i ljuset och så småningom ledde till att de båda männen frikändes. I de flesta fall finns däremot knappast någon möjlighet att få domen omprövad när Hovrätten sagt sitt. Vi frågar oss på vilken avguds altare den ene mannen efter den andre offras efter parodiska rättegångar.
Om nu HD endast i undantagsfall kan förväntas korrigera underinstanserna domar, vad händer då om dessa börjar styras av mediatrender och politisk opportunism i sin rättstillämpning, allt bakom en fasad av oklanderliga principer?
Ett alternativ kan vara att inrätta en resningskommission efter norsk förebild. Den bör ges betydande ekonomiska och personella resurser och få i uppgift att med tillämpning av grundläggande rättsprinciper göra en översyn av den här typen av sexualbrottdomar åtminstone femton år bakåt i tiden. Rättsväsendet och samhället i stort måste hitta ett sätt att sticka hål på den varböld i samhällskroppen som dessa domar utgör och få det otäcka såret att läka.

____________

 

 

 

 

 

 

Följande domar diskuteras här:
Luleå tingsrätts dom 2003-06-25. Mål nr. B 3349-02
Hovrättens för övre Norrland dom 2004-07-02. Mål nr. B 631-03 [i]

 

 

 

Hellre fria än fälla
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

"Bortom allt rimligt tvivel"
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

 

Rättssäkerhet på undantag
Av Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 



*) Gregow var vid denna tid ledamot av HD.



[i] Sprid gärna kännedomen om denna skrift. Den kan också fås från nedan angiven e-postadress liksom våra tidigare artiklar, ”Rättsäkerhet på undantag” och ”Bortom allt rimligt tvivel”.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Haverier i social barnavård? Fem fallstudier

 

"Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier"

Andersson, G. Aronsson, K. (red.) Hessle, S. Hollander, A. Lundström, T
Gothia, 2001
ISBN 91-7205-299-6

Presentation: Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

Det har utkommit en ny bok om socialtjänstens hantering av tvångsvård av barn. Boken tielt är "Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier". I boken granskas fem barnavårdsärenden som misslyckats. Genom dessa fallstudier har författarna försökt problematisera utrednings- och åtgärdsverksamheter, som de fann kunna bidra till att förklara det enskilda fallets utgång. Det anges att syftet har inte varit att identifiera någon "skyldig", utan att ganska förutsättningslöst kartlägga hur olika vardagliga rutiner och arbetssätt kan bidra till att ge en bättre förståelse för sociala "haverier", framför allt barnavårdsinsatser som i någon mening misslyckats. Författarnas avsikt är också att belysa mer allmängiltiga dilemman i socialt arbete med barn.

Bokens Kapitel 5 "En mammas motstånd - om samtycke vid ett omhändertagande" är skriven av Anna Hollander. Det handlar om det riksbekanta tvillingfallet på Gotland där en socialarbetare och hennes chef dömdes för tjänstefel. NKMR:s styrelsemedlem jur. kand., med. lic Siv Westerberg närvarade vid rättegången mot socialtjänsten på Gotland och skrev artikeln som publicerades den 13 maj 1997 i Gotlands Allehanda "Klart olagligt att skilja tvillingarna från sin mor". Eftersom ett av bokens kapitel är skrivet av Sven Hessle vill jag uppmana alla att läsa Sven Hessles artikel om fallet Alexander Aminoff.

Alla kapitel är uppbyggda som fallstudier, men författarna har valt olika infallsvinklar. Det handlar om samtycke eller ej till samhällsvård, om följderna av en barndom utan kontinuitet, om ideologiska dilemman, om medias roll i svåra barnavårdsärenden, etc. Författarna ingår i den expertgrupp som vägleder arbetet i CUS barn- och ungdomsvårdsprogram.

"Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier" torde riktar sig till alla som är intresserade av att studera socialtjänstens ställningstaganden och bevegelsegrunder i barnavårdsärenden, men främst till studenter och praktiker inom socialt arbete - och inte minst till advokater och jurister som företräder föräldrarna i LVU-ärenden samt till domarna i förvaltningsdomstolarna - som underlag för diskussion och reflektion kring hur man kan undvika att allvarliga fel begås, och hur man kan bära sig åt för att trygga barnens och deras föräldrars rättssäkerhet gentemot socialtjänsten.

 

 

Haverier i social barnavård? – Fem fallstudier

Tillbaka till Bokindex

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Handel med barn

HANDEL MED BARN

Svenska Dagbladet 2004-08-05 rapporterar om att en liga som sålde nyfödda har blivit avslöjad i Italien. Höggravida bulgariska kvinnor har tagits till Italien för att föda sina barn, som omedelbart sålts vidare för motsvarande 50 000 kronor till barnlösa italienska par.

Under några år på 1970-talet ökade adoptionerna från Thailand explosionsartat. Under bara fyra år kom över 900 barn till Sverige. Barnen såldes/förmedlades till barnlösa svenska par. Adoptionscentrum stod bakom förmedlingen. Men efter thailändska razzior mot barnhem, där polisen hittade stulna barn, fick adoptionsboomen ett tvärt slut. I Sverige var nästan ingenting känt kring vad som egentligen hände. Men oegentligheterna har uppdagats sedan de adopterade har vuxit upp och kräver svar. Dokument inifrån visade en serie reportage i april 2002 om två unga kvinnors sökande efter sitt förflutna.

 

Numera har barnstölderna antagit nya former. Nyfödda blir utsatta för förtäckta adoptioner genom socialtjänstens försorg

 

Artikeln publiceras här eftersom rättsövergrepp mot oskyldiga barn och värnlösa kvinnor förekommer även i Sverige.

 

 

 

 

Liga som sålde nyfödda avslöjad

Av Gunilla Von Hall

 

 

 

 

Handel med børn

Af Jens Erik Olsen

 

Förtäckta adoptioner - Två fall. Föredrag av Ruby Harrold-Claesson vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige. Föredrag av Siv Westerberg vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000.

NKMR:s remissyttrande till Justitiedepartementet över SOU 2000:77 - Omhändertagen.

Tillbaka till Artiklar

 

Hallandsfallet - 13-åring förnedrad - fosterpappan åtalas

Hallandsfallet - 13-åring förnedrad - fosterpappan åtalas
Fosterföräldrarna ansökte hos Halmstads kommun om att få lämna bort ett av sina fosterbarn på jourhem över julen, då hon var för ”jobbig” och då de inte ville inte ha med henne på en resa.
En serie artiklar i Hallands-Posten, Expressen och Skånskan 2010-09-04 --



Hård vardag för 13-åring

HALMSTAD. Fosterpappan tryckte ner en 13-årig flickas huvud i köksvasken, duschade henne i kallt vatten och förnedrade henne på olika sätt.
Skånskan.se, TT.se - 4 september 2010


13-åring förnedrad - fosterpappan åtalas

Flickan misstänks ha levt i husarrest och förnedrats inför resten av familjen.
När fosterpappan ville lämna bort 13-åringen till myndigheterna över jul reagerade kommunens tjänstemän.

Expressen, expressen.se - 2010-09-04


13-åring kränkt av fosterpappa
Av Lotta Andersson

Halmstad. Fosterpappan tryckte ned hennes huvud i köksvasken och duschade därefter henne i badrummet med kallt vatten – för att hon ätit slarvigt. Åtalet för ofredande, alternativt misshandel, gäller bara en liten del av en lång tids förnedring som den 13-åriga flickan fått utstå.
Hallands-Posten, hallandsposten.se - 2010-09-04


Skräckfosterhemmet i Dalarna - Barn hängdes upp i krokar
En serie artiklar i Dala-Demokraten och Expressen - 2009-05-06 --


Barn kränktes på behandlingshem
Av Birgitta Wiberg, Dalarnas Tidningar, dt.se - 2009-05-19


Tillbaka till Artiklar

NKMR:s Entrésida

 

 

Guds lilla barnaskara

 

Guds lilla barnaskara

 

 

 

 

guds_lilla_barnaskara

 

 

 

 

 

 

En februarikväll klockan fyra avgick bussen ut till landet. Vintern hade kommit och med den ordentligt med snö. Thomas satt i bussen med näsan tryckt mot fönsterrutan. Han såg hur snön yrde utanför och rutan blev vit av imma från hans andedräkt. Han torkade av rutan med den ena armen så han skulle kunna se ut. Han var mycket nyfiken på var han skulle hamna.

 

Han skulle precis fråga, då han hörde tanten som hade följt dem från barnhemmet inne i stan.

– Thomas och Jon nu är vi framme, ropade hon.

 

Thomas såg ett hus skymta vid vägen. En lampa lyste upp ena gaveln.

 

Husgaveln liksom försvann i snöyran när lampan på väggen lyste upp mörkret.

 

Det var inte mycket till hus tänkte han samtidigt som han såg en man komma fram för att möta dem pre­cis då bussen stängde dörrarna och brummande fortsatte sin resa ...

 

 

 

guds_lilla_barnaskara

Krister Lumme

 

Krister Lumme tillbringade hela sin barndom på ett åländskt barnhem. Från sex års ålder till dess han fyllde femton uppfostrades han på Stiftelsen Hemmet i kristen anda och nit.

 

Romanen Guds lilla barnaskara är ett gripande vittnesbord över Krister Lummes och hans barnhemskamraters kärlekslösa och kärva tillvaro.

 

Boken är ändå ingen anklagelseskrift, den är skriven utan någon större bitterhet. Minnen från en uppväxt - så har var det för oss.

Krister Lumme är född på Åland år 1946. Efter vistelsen på Stiftelsen Hemmet flyttade han till Sverige. Han återvände till Åland några år senare för att gå till sjöss. Han arbetade på åländska fartyg under 20 år. Nu är han bosatt i Mariefred i Sverige, där han arbetar som fastighetsskötare och brandförman. Krister Lumme är politiskt och fackligt aktiv.

 

Guds lilla barnaskara är hans debut som författare.

 

 

PQR-kultur

ISBN 951-98915-5-2

 

 

 

Böcker

 

Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

GP hade fel om Uppdrag granskning

GP hade fel om Uppdrag granskning

Av: Hannes Råstam, Redaktör Uppdrag granskning, SVT Göteborg

 

 

 

 


Hannes Råstam är redaktör vid Uppdrag granskning, SVT Göteborg.

Artikeln är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten, Fria Ord, den 31 mars 2003.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Den 17 mars kom socialnämndens beslut om de begåvningshandikappade föräldrarna i Oskarshamn, vars barn tvångsomhändertagits av de sociala myndigheterna. Fallet uppmärksammades först i ett reportage i SVT:s Uppdrag granskning som kritiserades på ledarplats i GP den 8 februari.

 

Socialnämndens nya beslut upphäver tvångsomhändertagandet och föräldrarna har nu formellt återfått vårdnaden om sin son. En vårdplan har upprättats med successivt utökat umgänge för föräldrarna och en ny utredning ska göras om två år. För de medier som drivit kampanj mot Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons reportage är socialnämndens beslut problematiskt.

 

Efter JO:s granskning av ärendet skrev Göteborgs-Posten att det är skandalöst "när bristfälligt upplysta reportrar piskar upp folkstormar i vårdnadsfall".

Enligt ledarskribenten har JO tagit ställning i vårdnadsfrågan och "konstaterar att socialnämnden fattade rätt beslut".

 

Men detta är vad som står i JO:s beslut: "Huruvida det finns skäl för att bereda ett barn vård enligt LVU är en fråga som det ankommer på domstol att avgöra. JO är återhållsam med att uttala sig i en sådan bedömningsfråga. I detta ärende finns det inte anledning att göra något avsteg från den principen."

 

GP:s påstående var alltså felaktigt. Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson har tagit del av samtliga handlingar i ärendet. Och till skillnad från GP:s ledarredaktion har Uppdrag granskning inte tagit ställning i fråga om föräldrarnas förmåga att ta hand om sitt barn. Reportaget i Uppdrag granskning beskrev och granskade den bristfälliga handläggningen av fallet.

 

Bland annat uppmärksammades att kommunen beslutat om tvångsvård utan att först utreda familjens nätverk, vilket de enligt lag har skyldighet att göra.

 

Ett och ett halvt år för sent har nu kommunen genomfört nätverksutredningen. Utredaren slår fast att det inom familjens nätverk finns tillräckliga resurser för att ta hand om barnet. Kommunens har under denna tid hindrat barnet och föräldrarna från att utveckla naturliga relationer. Denna skada kan socialnämndens nya beslut inte reparera.

 

 

Janne Josefsson och häxjakten

Av Bertil Grennberg

 

Hur odugliga föräldrar ska vi tåla?

Av Göran Rosenberg

 

Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Av Brita Sundberg-Weitman

 

”För dumma” för att ha barn

Några artiklar om hur socialens personal i Sverige, Norge och Tyskland dömer ut föräldrar och konfiskerar deras barn

 

Tillbaka till Artiklar

GOTT NYTT ÅR !

 

 

Gott Nytt År !

 

 

 

gott_nytt_2003

 

 

 

 

Jag önskar Eder alla

Ett Gott Nytt År 2003


Befriat från socialarbetarnas onödiga tvångsomhändertaganden av våra medmänniskors barn.

Jag tog det här fotot på Liseberg den 22 december 2002. Träden var så vackert belysta och ingav en sådan känsla av frid och harmoni att jag vill dela bilden med Er.

Vänliga hälsningar från

Ruby Harrold-Claesson

Ordf.
 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Godtyckliga omhändertaganden förekommer

Godtyckliga omhändertaganden förekommer

Av Lena Hellblom Sjögren, fil. dr, leg. psykolog

 

 

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog. Hon medverkar flitigt i samhällsdebatten och hon används ofta som utredande psykolog i uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 31 oktober 2002 som ett inlägg i den i SmT pågående debatten om tvångsomhändertagande av barn. Debatten inleddes den 16 september 2002.

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Kan föräldrar vara farliga for sina barn? Ja, då de själva är sådrogade, berusade eller så psykiskt sjuka så att de inte kan ta hand om barnen, grovt försummar, kränker eller utsätter barnet for övergrepp. Barn kan i sådana fall tas om hand med stöd av LVU", som till sin karaktär är både en skyddslag och en vårdlag.

"§2  Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande,   brister i omsorgen  eller något annat forhållande  i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas."

 

De första formuleringarna är inget att säga om. Men formuleringen "annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk for att den unges  hälsa eller utveckling skadas"  är en formulering som ger utrymme for godtycke. Den innebär att barn med stod av lagen kan tas om hand därför att en socialsekreterare  och/eller en barnpsykiater gör en subjektiv bedömning att det finns "risk förden unges hälsa och utveckling." Bedömningar är oftast både subjektiva och godtyckliga.  Men tyvärr är en socialförvaltnings och/eller en barnpsykiatrikers bedömning att en fosterhemsplacering är för barnets bästa tillräcklig grund för länsrätt och kammarrätt. Mig veterligt går de sällan emot de bedömningar som gjorts.  Endast undantagsvis gör domstolarna en egen saklig och opartisk utredning av   sakförhållandena. De förutsätter att den sociala utredning som gjorts är korrekt,  utförd av opartiska socialtjänsteman som inte har något annat för ögonen än barnets bästa, således ingen egen prestige, eller behov av att profilera sig, bli intressant i kollegors ögon,  eller utöva makt. Sådant är systemet. Detta system försvaras av de nio socialsekreterare som sin vana trogen agerade som kollektiv.

 

För att värna barnets rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, framför allt rätten till familjeliv måste noggranna, opartiska utredningar av sakförhållandena göras. Jag  hävdar utifrån en lång rad forskningsrapporter och tolv års arbete som sakkunnigutredare i komplicerade vårdnadsmå1 och sexualbrottmål att de sociala  utredningarna har mycket stora brister.  Det vanligaste felet som görs är det så kallade bekräftelsefelet. Det innebär att den bedömning man intuitivt gör i kontakten med en hjälpsökande, söker man att bekräfta.  Uppgifter som stör denna bild sorteras bort, förnekas,  eller glöms bort. Vem blir mest lidande?  Jo, barnet.

 

Ett exempel: En sjuk mamma söker avlastning för att orka med sin son som både har epilepsi och hormonrubbningar på grand av en tumör i hypothalamus. Hon blir inte nöjd, utan klagar på de kontakthemsplaceringar och institutionsplaceringar som görs. Då bedömer socialsekreteraren, så som i Marianne Sigströms fall, att mamman är  barnets största problem. Daniel Sigström tvångsomhändertogs således vid elva års ålder och  placerades långt från sin mamma i ett så kallat kvalificerat familjehem. Det var dock ett helt olämpligt fosterhem (fosterfadern var före detta  heroinist, som  åkt fast for fortkörning med barn i bilen, fostermodern hade nyligen träffat  fosterfadern och just nedkommit med deras  barn, dessutom hade hon en son som hon fått då hon var 15 år och hade pojkar placerade hos sig, av vilka den ene utsatte Daniel för sexuellt övergrepp).

 

Då fosterföräldrarna lämnat huset och barnen de hade i sin vård och Daniel utsatts för sexuellt övergrepp flyttades Daniel till en före detta alkoholist. Hos denne dog Daniel knappt 14 år gammal efter ett flertal epileptiska anfall.  Hans medicinska vård hade försummats. Hans mors förtvivlade rop på hjälp och brev dar hon uttryckt oro hade tolkats som intrång och hon  som besvärlig.  Den 13 oktober i år skulle Daniel ha fyllt 25 år. Hans mor plågas av att han dog ensam och övergiven och i tron art hon inte brydde sig om honom, för det var vad han fått höra. Varje dag kränks hon på nytt eftersom dagarna och åren går utan att en enda myndighetsperson tillstår att de gjorde fel.

 

Barn i vårt land som omhändertas på godtyckliga grundar är tyvärr inte undantag. En förälder görs lätt till en farlig person för sitt barn. Det händer att barn likt Daniel "skyddas" från sin förälder, som därmed blir alltmer främmandegjord för barnet.  Efter en tid av tvångsseparation, när barnet efter att ha programmerats på detta sätt,   säger att det inte vill träffa mamma/pappa, används det som argument för ännu mer     inskränkta  umgängen,  förbud mot telefonkontakt, och så småningom kanske som argument för en vårdnadsöverföring. Följande citat är från en social utredning:

"Fostermamman har en förhoppning att Emma så småningom skall få en inre förmåga att kunna hålla sina personliga gränser.  Hon uppfattar att besöken av föräldrarna stört Emmas utveckling därvidlag."

 

Fostermamman uttalar således att den lilla flickan Emma, fyra år, hon har vården  om  mot betalning bör få "slippa"  kontakt med sina föräldrar.  Denna inställning påverkar Emma på ett  mycket negativt sätt. Men det tolkas av fostermamman och de barnpsykiatriker som understöder fostermamman - mot Emmas mamma - som att det är mamman som har en negativinverkan på Emma. Pappan var psykiskt sjuk, varför Emmas mamma sedan Emma var nyfödd haft omsorg om henne.

 

Mamman kan ha uppträtt olämpligt, aggressivt och frånstötande gentemot olika   hjälpare, myndighetspersoner, fosterföräldrar med flera. Detta kan emellertid inte forväxlas med hur hon i praktiken är som mamma till Emma. Det sker emellertid  genomgående,  här exemplifierat med utdrag ur den sammanfattande bedömningen från den tredje utredningen:

"Biologmodern måste hindras från att psykologiskt invadera familjehemmet.  Ett ex på sådant invaderande för henne är underkannande av de skor familjhemmet köpt till Emma. Biologmoderns telefonsamtal till Emma måste helt upphöra. Varje sådant telefonsamtal innebär nämligen ett intrång på Emmas gränser, där hon måste kämpa för att freda sig mot moderns intrång."

 

Ovan benämns en mors vilja att åtminstone få tala med sitt barn i telefon som  "moderns intrång" som barnet måste "kampa för att freda sig mot." Detta slags programmering av ett barn mot en förälder som sedan resulterar i barnets avståndstagande och egen svartmålning av föräldern kan resultera i något som  kallas föräldra-alienationsyndrom hos barnet (Parental Alienation Syndrome/PAS, se  www.rgardner.com).  Det skadar barnet för livet.

 

I stället för försvar för ett system med stora fel från socialarbetarkollektiv, skulle det vara bra om ansvarstagande socialsekreterare kunde stödja varandra i att arbeta för  opartiska och sakliga utredningar så som grundlagen påbjuder med tillämpning av en källkritisk utredningsmetodik (se Bo Edvardssons bok med denna titel). Det skulle kunna minska lidandet för ett stort antal barn, som nu utan grund fråntas både sina rötter och den föräldrakärlek som aldrig kan ersattas.

 

 

Kidnappning: en tortyr som skapar otrygghet. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tvivelaktiga barnomhändertaganden - Svar på tal. Av Donald Söderberg

 

Socialtjänsten har inte fel. Av Lena Hellblom Sjögren

 

Tillbaka till artiklar

 

Glutenintolerans. Felaktig kost; felaktiga diagnoser?

Glutenintolerans. Felaktig kost; felaktiga diagnoser?

Kalla fakta i TV4 visade två reportage om det arabiska paret Zorah och Mounir Gueblaoui i Oskarshamn vars lille son Rabie blev tvångsomhändertagen och fosterhemsplacerad på grund av att han inte växte som vanliga barn. Trots föräldrarnas ihärdiga och ständigt återkommande begäran har socialtjänsten vägrat låta läkarundersöka Rabie, som är ursprungen ur mjölkfri och låg-gluten kultur, för att fastställa huruvida pojken kan lida av mjölk- eller glutenallergi.

 

Sydsvenska Dagbladet har publicerat en serie artiklar om glutenintolerans den stora undersökningen av 10 000 sjätteklassare som kommer att göras. Forskarna vill också ta reda på om det lönar sig att införa allmän screening för glutenintolerans.

 

Artiklarna är publicerade i Sydsvenska Dagbladet den 22 juni 2001 och 8 augusti 2005 - 2 oktober 2005.

 

 

 

 

Glutenintolerans testas hos 10 000 barn
Av Mona Jakstrand

Glutenintolerans är vanligare i södra Sverige jämfört med andra delar av landet. Men hur vanlig sjukdomen är vet egentligen ingen. Svaret kan komma när 10 000 sjätteklassare nu ska undersökas. Forskarna vill också ta reda på om det lönar sig att införa allmän screening för glutenintolerans.

Sydsvenska Dagbladet den 2 oktober 2005

 

 

"Sedan Julia slutat äta gluten är hon som ett nytt barn"
Av Mona Jakstrand

De första åren for de mellan barnavårdscentralen, akuten och olika läkare. Men ingen kunde hitta någon förklaring till dottern Julias mag- och sovproblem. För ett halvår sedan fick hon sin diagnos - glutenintolerans.

- Sedan Julia slutat äta gluten är hon som ett helt nytt barn. Pigg och full av liv, säger hennes mamma Cecilia Jonsson Öhlin.

Sydsvenska Dagbladet den 2 oktober 2005

 

 

Studie ska ge svar om tidig välling
TT/Sydsvenska Dagbladet

Kan välling tidigt minska risken för glutenallergi? En ny stor studie ska ge svaret.

Sydsvenska Dagbladet den 20 september 2005

 

 

Dold glutenallergi kan skada foster
TT/Sydsvenska Dagbladet

Att barn föds för tidigt med låga födelsevikter kan bero på att näringstillförseln varit för dålig till följd av att mammorna haft oupptäckt glutenintolerans. Nu råder barnläkare blivande mammor att vara uppmärksamma på diffusa magbesvär, trötthet, hängighet och avmagring som kan vara symptom på allergin.

Sydsvenska Dagbladet den 8 augusti 2005

 

 

Barnläkare larmar om glutenskandal
Av Beatrice Palm

Ett okänt antal svenska spädbarn kan ha drabbats av glutenintolerans i onödan efter att ha ätit välling med höga glutenhalter.

- Barnläkare och barnmatsindustrin har experimenterat med spädbarns hälsa. Ett fel har begåtts och barnen måste få en ekonomisk eller juridisk uppgörelse, anser barnläkaren Salomon Schulman i Lund.

Sydsvenska Dagbladet den 22 juni 2001

 

 

 

 

 

Oskarshamnsfallet 2 - Underkända som föräldrar

Kalla faktas granskning av Gueblaouifallet

 

Oskarshamnsfallet 2 - Föräldrar JO-anmäler handläggare på socialen
Av: Sven Ström

 

Oskarshamnsfallet 2 - Invandrarpojke tagen av socialen i Oskarshamn

En sammanställning av artiklar i Östran/Nyheterna

 

Oskarshamnsfallet 2 - Artiklar i Barometern och Oskarshamns-Tidningen efter Kalla faktas reportage om Gueblaouifallet

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

GENERALKLAUSULSSTATEN - Advokat Lennart Hanes inlaga till Kammarrätten i Stockholm

GENERALKLAUSULSSTATEN
Av Lennart Hane

 

 

 

 

Advokat Lennart Hanes, inlaga i ett LVU-mål som han överklagade till Kammarrätten. I inlagan visar Lennart Hane socialtjänstens godtycklighet, maktfullkomlighet och tolkningsföreträde, samt förvaltningsdomstolarnas undfallenhet inför socialbyråkratin till skada för barn, deras föräldrar och släktingar och rättssamhället i stort.

Se gärna citatet från "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av fd justitieministern Gun Hellsvik och fd skolministern Beatrice Ask publicerad i "Brännpunkt" i SvD den 5 september 1993, i Respektlösa elever.

Inlagan återges här med Lennart Hanes benägna tillstånd.

 

 

Kammarrätten
 

Mål nr XXXX
XX ./. Socialnämnden i YY stad.
Som precisering av grunderna för överklagandet anföres följande.
Den lagregel som gäller för återförening av ett omhändertaget barn är generalklausulen med den rent slafsiga formuleringen att vården skall upphöra när den inte längre behövs.

Hur de tusentals eller möjligen tiotusentals generalklausuler som demolerat vår rättsordning sedan början av 1970 talet skall hanteras vid rättstillämpningen har icke närmare berörts inom lagstiftning eller doktrin - möjligen har detta avsiktligt undansmusslats för att undvika frågeställning om generalklausulen är totalitär och därmed farlig och skadlig för varje rättsordning eller om den icke bara ger utrymme för makt och godtycke utan faktiskt ger anvisande normer för domstolars rättstillämpning.

Före generalklausulsperioden var rättsordningens grundläggande målsättning att skydda medborgarna och deras rättigheter och i konsekvens därmed var detta även domstolarnas lika självklara som angelägna skyldighet.


Inom doktrinen har generalklausulen försvarats med uppgiften att den på bättre sätt än materiella regler tillgodoser rättvisan i det enskilda fallet. Om tankegången är hederlig skulle domstolarna naturligtvis bifalla förälderns yrkande eftersom vården aldrig behövts utan är ett övergrepp på familjen enligt en annan generalklausul i LVU - brister i omsorgen om en frisk och duktig 12-åring.


Enligt förarbetena till LVU har "lagutskottet understrukit angelägenheten av att de åtgärder som vidtas enligt socialtjänstlagen och LVU i princip inriktas på att återförena barn och föräldrar. Först när en återförening inte kan komma tillstånd trots långvariga och omfattande insatser bör det bli aktuellt att ändra vårdnaden" citerat från Wallins kommentar till Föräldrabalken (FB 6:8) s 200. Om uttalandet inte skall förstås som ett dåligt skämt dvs. politisk propaganda borde domstolen vara skyldig att genomföra återföreningen.

Bilden förvirras möjligen ytterligare av att lagstiftningsarbetet i form av en mängd Statliga Utredningar lyckats få till stånd omfattande försvagningar av regelskyddet för familjen dvs. barn och föräldrars rätt att bo och leva tillsammans till förmån för offentliga organs godtyckliga makt över familjen. Utredningarna har mestadels ombestyrts av marxistiska samhällsvetare som framgångsrikt lyckats sälja att de har så många nya kunskaper om människan och hennes villkor. Deras vilseförande av politiska beslutsfattare har i hög grad underlättats av ett bedrägligt nyspråk egentligen totalitärt med generalklausulen barnets bästa som trollformel och förvandlingsnummer. Andra totalitära uttryck som länsrättsdomen uppvisar är "planera för umgänge" för en 13-åring som enkelt förflyttar sig ensam i Stockholm, vårdplan - förvaringen av pojken är varken vård eller planmässig - utan uttrycket är en bluff, ävensom "positiv utveckling", "behov av vuxna förebilder", "värdet av kroppskontakt", uttryck som i den mån de ej är direkt vilseledande ej har relevans för synsättet på en mänsklig varelse.

Länsrätten klamrar sig fast vid den totalitära effekten av generalklausulen och åkallar den s.k. skyddsaspekten vilken synes innebära befrielse för domstolen att analysera bevisningen till att gå samman med socialförvaltningen i nedvärderingen d v s patologiseringen av XX som människa, medborgare och mor.


Barnet skall alltså skyddas mot den enbart i totalitär bemärkelse föraktliga föräldern.
Liksom i Länsrätten åberopar jag professor Lennart Sjöberg artikel i psykologtidningen nr 11 1990 där han ju visar att den psykodynamiska arbetsmodellen är en ren bluff som lett till att psykologerna mestadels gör sämre bedömningar än andra obelastade av psykologiska flumteorier. Under rubriken Patologisering med fruktansvärda konsekvenser visar han hur perfekt den psykologiska teoribilden och dess nyspråk - läs gärna bluffen - sitter när det gäller att trampa ner eller med totalitära mått förtrycka hyggliga och oförvitliga medborgare och goda föräldrar. Det var således den Freudianskt marxistiska miljöpsykologin som blev det dominerande ämnet vid de marxistdominerade socialhögskolorna i början av 1970-talet.


Länsrätten kan därför haka på patologiseringen av XX utan någon egen bevisvärdering och framför allt att totalt nonchalera den patologiserades uppgifter såsom
1. Storasyster manipulation av det sociala systemet för att friheten att leva ut egna destruktiva intressen utan hinder av förälderns fostrargärning.
2. Låsning av köksdörren - en plausibel åtgärd efter eldsolyckor i köket som XX numera ändrat.
3. Att den patologiserade XX äter frukost tidigt och innan hon går till arbetet vid femtiden på morgonen tillsammans med M eller ställer fram frukost åt honom är enligt XX inte sant men ett märkligt uttryck för tre domstolars patologiseringsdrift.
4. Att föräldern delar sovrum med sin då 12-årige son var en prioritering av familjen: ett rum till sällskapsrum och TV-tittande mm ett annat rum för framför allt sönernas hobby med elektronik, datorer sladdar och kopplingar som definitivt krävde ett eget rum även till Ms glädje, de övriga två rummen disponerades som sovrum.
5. Att familjen hade två katter medan M fick medicin mot pollenallergi som då var ordinerad av skolläkaren torde falla inom normaliteten för en sund mor.
6. Ms önskemål om lagad mat (under vardagarna) är ej trovärdigt eftersom han åt sitt huvudmål i skolan och fick lagad mat tillsammans med övriga familjemedlemmar.
7. M ville inte ta hem kamrater för att han skämdes. Icke heller den uppgiften är trovärdig. Föräldern berättade att han hade åtminstone 2-3 kamrater han brukade ta hem och hur de tillsammans med henne satt vid köksbordet för att göra läxarbetet.
8. Länsrätten fann att detta (p.1-7) påverkat M på ett negativt sätt, vilket ej stämde med bevisningen framför allt lärarinnans uppskattning av Ms person och utveckling men patologiseringen löser Länsrätten genom det bryska konstaterandet att M inte tycks ha framfört några egna önskemål  om åtgärder mot ovan angivna omständigheter enligt p 1 - 7 vilket vid en bevisvärdering värd namnet borde ha försvagat tilltron till barnets anklagelser med följdfrågan varför ljuger pojken?

Så långt Länsrättens dom om samhällsvården som sådan varvid må konstateras att även om det skulle vara sanning som framträder i berörda anklagelser så är dessa helt harmlösa för att få sin betydelse i skimret av psykiska eller psykologiska spekulationer väsentligen utanför domarnas kunskaper och främmande för envar reflekterande individ.

I här överklagad dom konstateras att vissa förbättringar gjorts med avseende på städning och ordning i hemmet vilket föranleder frågeställningen vilka befogenheter generalklausulen ger i fråga om bestraffande krav eller naken maktutövning när det är fråga om en av människans mest fundamentala rättigheter nämligen rätten till ett skyddat familjeliv - sentensen "my home is my castle" har i svensk förvalningspraxis perverterats till sin motsats, mitt hem är en av de farligaste platserna vad gäller offentlig maktutövning. Länsrätten fullföljer dock patologiseringen med anklagelsen att det fortfarande finns katter kvar, vilket är det bärande generalklausulsargumentet mot föräldern.


Jag understryker ånyo att XX måste vara berättigad att få ta del av journalhandlingar och annat material över allergitesterna med M. I brodern Cs intyg påpekar han att när fosterfadern ej är med "så kan han ta upp den lurvigaste katten och och nojsa(r) flera minuter med honom - - - - M sagt att man kan alltid skylla på allergi om man inte vill vara med på gympan" - - - - medan Y är med  "så har han knappt kunnat andas (vill han få oss att tro i alla fall.)"


Länsrättens patologisering av en mor medelst två kattor är i sig märklig och en närmast beklämmande svaghet för den ena parten  - Socialförvaltningen - med så illa underbyggda skäl.


XX har försäkrat att om M verkligen besväras av pälsallergi kommer hon att låta avliva katterna samtidigt som hon kräver klarhet. Hon vill rörande sina undersökningar i den frågan hänvisa till bifogade tre artiklar om allergier utvisande problemets många och mångtydiga yttringar.


Avrundat fulländas patologiseringen med påståendet att XX inte kunnat redogöra för Ms vilja, behov och känslor.


Vad beträffar känslorna så påpekar brodern C "han hänger ju onekligen väldigt mycket här hemma och det är inte för att träffa oss som han försöker hävda utan han är här för att träffa XX."


Eftersom M mådde bra och skötte sig bra och trivdes med sina kompisar och sin skola är det pretentiösa uttrycket behov ett totalitärt nyspråk närmast i betydelsen av varken konkreta (materiella) eller ens abstrakta brister utan metafysiskt så att ingen kan försvara sig mot anklagelseformen, vilket förklarar anklagelsen stora popularitet i socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna, särskilt vid tillämpningen av totalitära tillämpningar av generalklausulen.

Eftersom det inte finns några tvingande bestämmelser om tillämpningen av en generalklasul är Kammarrätten oförhindrad att välja den civiliserade formen och bifalla förälderns yrkande.

Barnets bästa schablonen är ett generalklausulsuttryck med enorm elasticitet så att även de grövsta illgärnigar mot ett litet barn alltid kan bortförklaras med att det sker för barnets bästa, vilket förklarar att så mänga övergrepp på barn och föräldrar sker med åkallande av barnets bästa.


Övergreppen på M och hans moder är en god illustration därpå även däri att omhändertagandet och fosterhemsplaceringen av M är destruktiv och enbart medfört skadliga effekter på honom..  

Enligt PBU-undersökningen av M riskerade han att bli isolerad och utan kamrater om han bodde kvar i sitt hem medan han enligt lärarinnan ej hade svårigheter med kamraterna.
1. I dag är han isolerad och tar ej kamrater varken till sitt hem eller fosterhemmet för att ej avslöja att han inte längre bor hemma.
2. Enligt brodern har han börjat ljuga och stjäla vilket ej förekom före fosterhemsplaceringen.
3. Enligt fosterfadern vill M helst isolera sig och vara på sitt rum och ha svårt med den sociala kompetensen (nyspråk).
4. Fosterfadern har svårt att bedöma om M är deprimerad men han är tystlåten och vill helst sitta på sitt rum och sitta vid sin dator och titta på TV. Han är också trött.
5. Skolarbetet skulle under höstterminen vållat (lite) bekymmer men under vårterminen har situationen (dock) förbättrats enligt fosterfaderns informationer. Av slutomdömena från skolan vårterminen 2001 framgår att hans skolprestationer ligger under hans förmåga och att han uppträder oroligt och även störande i skolarbetet medan uppgiften att han uppnått sk mål inte ger någon klarare bild hur han fungerar i skolarbetet.


Den märkbara försämringen i pojkens vandel och personliga förhållanden är resultatet av den sk vården i fosterhemmet. Skall barnets bästa ges en hederlig innebörd bör pojken självfallet återförenas med hemmet.

Vårdplanens betydelse.
Behovet  av vuxna förebilder är en fantasiprodukt med sociologisk förankring. Gränssättning och uppfostran har misslyckats i fosterhemmet.
I fosterhemmet tycks M vilja vara i fred med egna intressen.

För att få hem pojken skall XX tydligen lyfta sig själv i håret ut ur patologiseringen vilket är ogörligt för varje drabbad individ, vilket markeras av att hon skall förändra sitt tänkesätt vilket är det.otäckaste provet på totalitär kontroll av individen.


Därtill är själva ordvalet vårdplan en humbug. Någon plan föreligger ej och behövs ej. Det vidlyftiga vårdbegreppet missbrukas eftersom M förvaras eller är bosatt i fosterhemmet på ungefär samma sätt som i det egna hemmet. Någon vård har han ej erbjudits av bl a det skälet att han klarar sig själv.


Om nu ordet vårdplan är en bluff kan det naturligtvis ej kopplas till någon generalklausul och omvandlas till ett seriöst hinder för hans återförening med familjen.

Betydelsen av pojkens vilja.
Uttrycken därför är onekligen så knepiga att de bör underkännas som föga representativa för hans vilja icke minst i hans mänga smygkontakter med hemmet ävensom för närvarande hans dagliga telefonkontakter med föräldern. Hans isolering i fosterhemmet är icke uppmuntransvärd. Det kan ej heller vara nyttigt för en ung tonåring att uppleva den korruption och förljugenhet vuxenvärlden uppvisar i och kring hans fosterhemsplacering. Den mest sannolika förklaringen är att han skäms över att ha följt storasysters anvisningar att beljuga föräldern och hemförhållanden och nu har svårigheter att lotsa sig ur dessa lögnhärvor. Pressen på honom är stark från olika håll samtidigt som han vet att förälderns kärlek kan han alltid lita på och utnyttja vid behov.


Hans beteende är sådant att det är rimligt att fordra att han inför Kammarrätten får lämna en egen redogörelse, varför jag åberopar förhör med honom.


Härutöver åberopas förhör med XX för att hon personligen skall övertyga Kammarrätten att patologiseringen av henne är djupt orättfärdig och totalitär.

Stockholm den 25 september 2001


 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Pågående Rättsfall

 

Tillbaka till Huvudsidan

Frustrerad mor tände på sin lägenhet - åtalad

Frustrerad mor tände på sin lägenhet - åtalad

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida sedan Göteborgs-Postens artikel med titel "
Kvinna tände på sin lägenhet - åtalas" försvunnit från deras hemsida.

 

 

 

 

 

 

I december 2002 rapporterade Göteborgs Posten om ett tragiskt fall där en 54-årig kvinna hade tänt eld i sin lägenhet. Tidningen rapporterade att hon hade gjort likadant två gånger tidigare.

- Jag önskar att jag hade något annat sätt att lösa mina problem, sade kvinnan.

 

Artikeln förtäljer att kvinnan var förtvivlad och ringde socialtjänsten för att berätta att hon tänt på sin lägenhet som ligger på andra våningen i ett två-vånings trähus på Nansensgatan. Hon greps i anslutning till brandplatsen och åtalades för mordbrand.


Enligt kammaråklagare Jonas Arvidsson har branden "inneburit fara för annans liv eller hälsa samt fullbordad omfattande förstörelse av annans egendom".

I polisförhör berättade kvinnan, mor till ett barn som sedan 1991 är tvångsomhändertagen av SDN-Lundby och placerad i fosterhem hos en familj som enligt socialtjänstens egna anteckningar valdes för att kunna "tackla" umgänget och kontakterna med modern. Citat: "Familjehemmet bör vara kapabelt att tackla umgänget och kontakterna med (moderns namn). Vad gäller att finna en lämplig familj för (barnets namn) är det underordnat problem.”

 

Den direkta orsaken bakom kvinnans eldanläggelse var att hon hade fått besked från socialtjänsten om att hon inte skulle få träffa sin egen dotter mer än två gånger per år, sammanlagt tolv timmar. Under samma tid pågick ett mål om överflyttning av den legala vårdnaden av barnet från den biologiska modern till fosterföräldrarna, dvs överflyttning av föräldramyndigheten vilket i dessa sammanhang är en förtäckt adoption med alla nackdelar - men utan fördelarna - som en adoption medför. Vårdnadsöverflyttningen skulle medföra att LVU för barnet skulle upphöra - modern skulle således inte kunna begära hemtagning av sitt barn - men socialtjänsten skulle även i fortsättningen betala fosterhemsersättning till fosterföräldrarna.

 

Kvinnan var förtvivlad. Socialtjänsten ville radera henne bort från sitt barns liv. Hon skulle bli en "levande bild" för sitt barn, för att citera socialtjänstens begrepp.

 

I polisförhör berättade hon att hon satt i fåtöljen och rev sitt hår och tände på en tidning fast hon "egentligen inte ville tända på".


Två gånger tidigare har hon dömts för liknande händelser.
1993 dömdes hon för mordbrand. Då hade hennes barn omhändertagits.
- Det blev för mycket och jag brände min jacka. Gjorde liknande som nu, säger kvinnan.
1998 dömdes hon för allmänfarlig vårdslöshet.
- Det brann i min lägenhet. Jag hade flyttat in och packat upp. Det var bara skador på kartongerna, säger kvinnan.


Kvinnan uppgav att avsikten med eldningen var att det bara skulle brinna på pallen och att hennes enda avsikt var att få uppmärksamhet. Hon sade sig inte ha haft för avsikt att skada någon eller något.


Hennes försvarare i brottmålet, advokat Rolf Skårman, sade att han ansåg att kvinnans handlande var ett rop på hjälp.

 

Den frustrerade modern som har utsatts för mer än tio år av terror och förtryck, förnedring och förföljelse av socialtjänstens personal dömdes 1996 till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning för två påstådda hot mot fostermodern. Anteckningarna i barnets s k familjehemsjournal visar att inga hotelser uttalades mot fostermodern - i alla fall inte vid datumen som har angivits i åtalet. Likväl undanbad sig hennes advokat i brottmålet att använda den skriftliga bevisningen, hovrätten tog emot handlingarna men huruvida domstolen tittade på dem är okänt och Högsta Domstolen vägrade henne prövningstillstånd. Det skall noteras att Anna Lindhs mördare och barnflickan i Knutbymålet dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. 

 

Kvinnan är universitetsutbildad och levde ett helt normalt liv till dess att hon utvecklade vissa problem med alkohol i samband med en mycket besvärlig skilsmässa. Problemen var helt lösta fyra år innan barnets födelse och hon återgick till sin normala livsföring. Hon påbörjade sin "brottsbana" i samband med att socialtjänsten utan saklig grund tvångsomhändertog hennes efterlängtade, nyfödda barn. Detta är ett tragiskt bevis för de skadliga följderna som maktgalna personer inom socialtjänsten kan åstadkomma genom LVU. Socialtjänstens personal har ödelagt kvinnans liv och i samband därmed har de utsatt barnet för Föräldraalienationssyndrom genom att hjärntvätta barnet att tro att modern är farlig. Hon har emellertid aldrig skadat sitt barn och ingen annan för den delen. Likväl sitter hon inspärrad på en sluten rättspsykiatrisk anstalt.

 

Hennes stora brott var att hon ifrågasatte socialtjänstens omhändertagande av hennes barn och hon använde osedvanliga metoder att dra uppmärksamhet till sitt fall. Kvinnan har inte kunnat få gehör av systemets företrädare och inte heller i Europadomstolen.

 

 

Arg mamma attackerade tjänsteman

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Socialtjänstens misslyckanden?

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Socialarbetare i USA mördad

Newsarticle in the Las Vegas Sun Internet Edition

 

Skövdefallet: 14-årig flicka högg socialsekreterare i halsen
Av Marie Hultén

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Fru Hjelte och hennes barn

FRU HJELTE OCH HENNES BARN

Av Göran Skytte

 

 

 


Göran Skytte är journalist och författare.

Uppsatsen "Fru Hjelte och hennes barn" är Göran Skyttes examensarbete då han år 1973 utexaminerades från Journalisthögskolan vid Göteborgs Universitet.


Uppsatsen återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

1 INLEDNING

1.1.            Familjen Hjelte                                                          ...  sid. 2

1.2.            BVL  25  a                                                                ...  sid. 2

1.3.            Syfte                                                                         … sid. 3

1.4.            Anmärkningar                                                            ...  sid. 3

 

2                FALLET  GUNNEL

 

2.1.            Gunnel rymmer hemifrån                                              sid. 4

2.2.            Utdrag ur utredning                                                    ...   sid. 4

2.3             Fru Hjelte "ger upp"                                                   ...   sid. 6

2.4.            Slagsmål i trappan                                                      ...   sid. 7

2.5.            Fru Hjelte till JO                                                        ...   sid. 7

2.6             Östensson finner tillräcklig grund for omplacering        ...   sid. 7

2.7             Förebyggande åtgärder gagnlösa                                ...   sid. 8

2.8.            Modern vägrar samtycka                                           ...   sid. 8

2.9.            Östensson än en gång                                                ...   sid. 9

2.10.          Gunnel till Borås                                                        ...   sid. 9

2.11.          Barnavårdskonsulenten yttrar sig                                ...   sid. 9

2.12.          Fosterföräldrarna rapporterar                                     ...   sid. 10

2.13           Modern betages umgängesrätten                                ...   sid. 10

2.14           Kvarnarna mal                                                           ...   sid. 10

2.15           Det  går bra för Gunnel                                              ...   sid 11

2.16.          Fru Hjelte om fosterhem                                            ...   sid. 11

2.17.          Upplösning                                                                ...   sid. 12.

 

3.               FRU HJELTE,   MODERN

 

3.1.            Fru Hjelte är inte riktigt klok                                      ...   sid. 13

3.2.            Bestämmelser                                                            ...   sid. 13

3.3             Fru Hjelte är farlig                                                      ...   sid. 13

3.4             Fru Hjelte är paranoid                                                ...   sid. 15

3.5             Helt korrekt                                                               ...   sid. 15

3.6.            Enligt föreskrifterna                                                    ...   sid. 16

 

4.               BIRGER OCH MODERN

4.1.            Östensson om Birger                                                 ...   sid. 17

4.2.            Birger kommer inte till skolan                                     ...   sid. 17

4.3.            Fru Hjelte om frånvaron                                             ...   sid. 18

4.4             Sociala centralnämnden utövar barnavård                   ...   sid. 18

4.5             Fyra versioner av fälttåget                                          ...   sid. 18

4.6.            Fru Hjelte till psyket med polis                                   ...   sid. 20

4.7             I behov av vård                                                         ...   sid. 20

4.8.            Ej  i behov av vård                                                     ...   sid. 20

4.9.            Adler om Birger                                                         ...   sid. 21

4.10.          Adler om fru Hjelte                                                    ...   sid. 22

4.11.          Vuxenpsykiatern Ericsson om fru Hjelte                     ...   sid. 23

4.12.          Birger återvänder hem                                                ...   sid. 24

4.13.          Segdragen tvist                                                          ...   sid. 24

4.14           Den grundade anledningen                                         ...   sid. 25

4.15           Fru Hjelte överklagar                                                 ...   sid. 25

4.16.          Dr Ericssons utlåtande kommer bort                           ...   sid. 25

4.17.          Domen                                                                      ...   sid. 26

4.18 .         Fru Hjelte och JO än en gång                                     ...   sid. 27

4.19.          Fru Hjelte och socialstyrelsen                                     ...   sid. 27

4.20.          Adler förklarar sig                                                      ...   sid. 28

 

5.               BREV

5.1.            "Bättre att dödas”                                                      ...   sid. 28

5.2.            Adress okänd                                                            ...   sid. 29

 

6.               AVSLUTNING                                                        ...   sid. 30

 

7.               KÄLLOR                                                                 ...   sid. 34

 

 

 

 

 

 

 

1INLEDNING

1.1. FAMILJEN HJELTE

 

Fram till mitten av 60-talet bor hela familjen Hjelte i Borås. Pappa Olof, mamma Kerstin, barnen Helen (född 53), Gunnel (född 57) och Birger (född 61).

 

Mellanbarnet Gunnel kommer till tals i en av de många utredningar som sedermera gjorts om familjen och dess olika medlemmar. Gun­nels minne från det hon var liten är ljusa och glada. Efter vad hon kommer ihåg var allt bra under denna tid. Det enda som kanske inte var så bra beställt med var ekonomin, det gick visserligen ihop, men det var aldrig något överflöd. Gunnel har alltid hållit ihop med sin syster Helen, även om Helen gillade Birger mer än Gun­nel så har förhållandet systrar emellan alltid varit fint. Från början var det så, att Helen och Birger var mammas barn, medan Gun­nel var pappas flicka. Så småningom ändrade sig detta så att flick­orna och pappan häll mest ihop, medan mamma och Birger höll ihop."[1] (5).

 

Förhållandet föräldrar emellan blev emellertid allt sämre. I november 1965 separerar föräldrarna och tar ut hemskillnad. I mars 1967 skils föräldrarna och modern tilldömes vårdnaden om barnen.

Vid denna tidpunkt får He1en och modern allt svårare att dra jämt.

I maj 1967 beslutar barnavårdsnämnden i Borås, att omhänderta Helen för samhällsvård.

I samband härmed placeras Gunnel och Birger under övervakning.

I december 1967 flyttar modern till Växjö. Gunnel och Birger följer med. Övervakningen avbryts.

Sociala centralnämnden i Växjö beslutar i augusti 1971 att för samhällsvård omhänderta Gunnel. Gunnel placeras i fosterhem.

I maj 1972 omhändertas Birger för utredning. Utredningen leder till att Birger bl.a. ställs under övervakning.

 

1.2. Bvl 25 a

Samtliga tre  barn i familjen har blivit  föremål myndighetsingripanden med stöd av barnavårdslagens §  25 a.

Lagen lyder: barnavårdsnämnd har att vidtaga åtgärder "om någon som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsattes för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att fostra honom."

 

Försåvitt dessa förutsättningar föreligger äger barnavårdsnämnd antingen vidta förebyggande åtgärder, eller - försåvitt förebyggan­de åtgärder bedömes vara gagnlösa - omhänderta den underårige f«r samhällsvård.

 

 

1.3.  SYFTE

På detta tidiga stadium har undersökningen ett enda syfte: att rekonstruera händelseförloppet när myndigheterna ingrep mot Gunnel och Birger.

 

Helen har måst uteslutas ur undersökningen av följande skäl. Re­konstruktionen av händelseförloppet vilar och måste enligt under­sökarens förmenande huvudsakligen vila på skriftligt källmaterial. I detta fall är skriftligt källmaterial tillstor del handlingar som upprättats på och förvaras på myndigheter Dessa handlingar är sekretessbelagda, Sekretessbeläggningen innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att få ut handlingarna. Detta har till stora delar lyckats i fallen Gunnel och Birger i Det har misslyckats i fallet Helen. Därför finns inget underlag för en framställning av hennes fall. Naturligtvis inskränker detta faktum undersökningens värde då vissa sammanhang inte till fulle kunnat förklaras. Trots denna inskränkning kan den rena beskrivningen av fallen Gun­nel och Birger ha visst värde. “Vårdapparaten vårdar.” Undersökningen beskriver hur vårdapparatens vård konkret kan gå till.

 

Beskrivningen ger upphov till en rad frågor. Dessa frågor kommer varken att ställas eller besvaras i denna undersökning. Därtill har tiden varit för kort.

Rekonstruktionen har till syfte att göra det möjligt att i en framtida bearbetning möjliggöra att de riktiga frågorna ställs.

 

1.4. ANMÄRKNINGAR

"Hjelte" är ett fingerat namn. Övriga namn är autentiska liksom ortsangivelser m.m.

Undersökningen baseras på ett 40-tal handlingar. En stor del av dessa är sekretessbelagda. En stor del av dem är omfångsrika. Det är två skäl varför handlingarna inte presenteras i undersökningen. En förteckning över handlingarna finns emellertid med. Handlingarna är försedda med målnummer. De nummer inom parentes som finns i texten anvisar vilken handling som åberopas. Handlingarna finns i under­sökarens ägor så uppgifterna kan alltså kontrolleras.

 

Göran Skytte

 


2. FALLET GUNNEL

2.1 GUNNEL RYMMER HEMIFRÅN

Gunnel tillbringar en sommarmånad 1971 på Öland tillsammans med en väninna och väninnans föräldrar, paret Strömberg. Gunnel är 13 år gammal. Den 24 juli återvänder Strömbergs tillsammans med dottern och Gunnel till Växjö Gunnel vill inte flytta hem till sin mamma Hon vill bo hemma hos Strömbergs. Strömbergs går med på detta. Gunnel flyttar till deras lägenhet.

 

Gunnel berättar samma dag för en tjänsteman på socialförvaltningen varför hon inte vill återvända till hemmet. Hon anför att modern utövar en alltför stark kontroll över henne, att modern talar illa om hennes kamrater såväl inför Gunnel som inför kamraterna att modern vaktar över henne. (5).

 

 

2.2. UTDRAG UR UTREDNING

Sociala centralnämnden i Växjö beslutar omgående att utredning skall företas. Vikarierande socialassistenten Anna-Karl Bertland anför­tros uppdraget. De första anteckningarna dateras den 26 och 27 juli. De återges här i sin helhet.

 

71.07.26 Telefonsamtal med fru Hjelte

Fru Hjelte är orolig för att hennes fd make ska ta sin flicka, som är tretton år, till sig. Flickan är enligt fru Hjelte övertalad att åka till fadern, Han har lockat henne med att hon får röka hemma, vara ute hur länge hon vill om kvällarna o. dyl. Fru Hjelte vill nu veta vilka rättigheter hon har att hålla flickan hos sig. Hon vill vidare att vi ska ringa till barnavårdsnämnden i Borås, efter­som flickan varit där tillsammans med fadern och fått deras tillåtelse att bosätta sig i Borås.

Fru Hjelte vill inte ens att hon ska få vara hos pappan under den tid som det är kvar till skolan börjar. Hon menar, att fadern aldrig tidigare velat träffa sina barn. Vidare menar fru Hjelte att han re­dan fördärvat det äldsta av deras barn, genom ett liknande för­farande.

Fru Hjelte omtalar att fadern nu är sammanboende med en kvinna med tre vuxna barn. Alla dessa barn bor hemma, man bor alltså fem per­soner i en trerumslägenhet. Fadern till flickan är också arbetslös. Flickan erbjuds att komma upp till expeditionen för samtal, men enligt modern vägrar hon detta.

 

71.07.26 Samtal med Engström, Borås socialförvaltning

Engström menar, att faderns hem inte kanske är det mest lämp­liga, men att moderns hem definitivt inte är lämpligt. Den stora flickan och fadern hade just besökt honom och velat att man skulle ta kontakt med Växjö för att se om man kunde göra något för Gunnel. Helen den stora hade när hon var i Gunnels ålder blivit inlåst av sin moder och det hade varit fruktansvärda förhållanden. Flickan omhändertogs på paragraf 25 a och ordförandebeslut. Gunnel har omtalat att nu är det likadant för henne. Engström menar att en ordentlig hemutredning och samtal med flickan är det enda möj­liga i den här situationen. Vidare upplyser han att det finna en klar diagnos på schizofreni hos fru Hjelte.

 

 

71.07.26 Fader Hjelte ringt

Uppger att det nu skurit sig mellan modern och Gunnel. Referenten träffade sin fd hustru på semestern. Man talade om fickpengar men modern ville Inte ge Gunnel några. Äldsta dottern, som vistas hos referenten i Borås hade sänt brev med pengar, som modern tog hand om. Gunnel vågar inte gå hem. Hon bor nu hos en kamrat, hos Karl Åke Strömberg. Referenten uppger att hustrun har besvär med ner­verna, att hon förstört för den äldsta flickan, som vistas hos s honom. Hänvisar till socialbyrån i Borås. assistent Gösta Engström och Gösta Karlsson, som känner till familjen. Referenten vill, att flickan får komma till honom i Borås. Han är förlovad. Lovar att någon här tar kontakt med flickan och modern.

 

71.07.27 kvinnan på exp.

Aktuellt: fru Hjelte blir upplyst om att vi haft kontakt dels med fadern och dels med Engström på barnavårdsnämnden i Borås. Hon är mycket aggressiv och pratar fram och tillbaka. Säger att om Gunnel ska flytta så måste även Birger flytta hemifrån. Hon upp­lyser vidare om att alla utredningar som gjorts om dottern Helen är fullständigt felaktiga, allt som står i dessa är lögn. Om vi ska göra någon utredning om Gunnel vill hon inte bli delgiven, för det står ändå ingenting som är sant i utredningen. Gunnel är borta sedan i lördags och vi får så gärna tala med henne om vi vill, jag får telefonnumret.. Fru Hjelte ringer upp efter en liten stund och säger att det är ingen idé att vi ringer till Gunnel, hon vill ändå inte tala med oss.

 

71.07.27 Gunnel på exp.

Gunnel kommer upp tillsammans med sin kamrat Jennys föräldrar herr och fru Strömberg. Gunnel talat om att hon definitivt inte tänker flytta hem Hon kan inte dia jämt med sin mor. I höstas började hennes mor att vakta henne. Hon fick inte gå ut och inte några fickpengar. Detta har sedan pågått hela året. Hon berättar att hon alltid grälar med sin mamma. Makarna Strömberg verifierar hennes uppgifter. Mamman har flera gånger ringt hem till deras bostad och grälat på Gunnel. Även makarna Strömberg har fått ta emot skällning. Under Ölandsvistelsen bodde fru Hjälte och hennes son i tält i trädgården där även familjen Strömberg bodde. Även här hade fru Hjelte betett sig underligt gentemot Gunnel. Helen, Gunnels syster, hade t.ex. en gång skickat pengar till Gunnel, dessa hade fru Hjelte lagt beslag på.

Gunnel anser vidare att hennes mor är sjuk. Hon har många gånger blivit rekommenderad att gå till läkare men detta vägrar hon göra.

 

 

2.3. FRU HJELTE "GER UPP"

Den 20 juli begär modern, att polisen skall söka upp Gunnel i Strömbergs hem och förmå henne att återvända till hemmet. Medan polisen är i Strömbergs lägenhet den kvällen ringer Strömberg upp vikarierande socialassistenten Bertland och berättar vad som står på. Bertland talar med polisen, och de två kommer överens om att Bertland söker kontakt med avdelningschefen på socialbyrån och att polisen skall avvakta i Strömbergs hem. Avdelningschefen är ej an­träffbar. Bertland ringer modern, fru Hjelte och försöker övertala henne att ta tillbaka sin begäran, vilket fru Hjelte vägrar. Hon vägrar också utredning av ärendet, vägrar läkarundersökning och vägrar Bertland att göra hembesök hos sig. Bertland kommenterar:  - Är lugn för övrigt.

Bertland gör hembesök hos Strömbergs och talar med Gunnel, som dock vidhåller att hon inte vill gå hem. Bertland övertalar henne emellertid att ringa upp modern. Modern vill att samtalet skall ske hemma hos mormodern eller hemma i hemmet. Bertland talar med fru Hjelte och lovar henne att försöka övertala Gunnel att bo hos mormodern. Gunnel vägrar bo hos mormodern. Hon vidhåller att hon inte vill bo hemma hos modern. Polisen påminner henne om sitt upp­drag, att ta hem henne, Gunnel lovar att självmant följa med. De åker hem till fru Hjelte. Gunnel vägrar dock gå in. Polisen och Bertland går upp till fru Hjelte. Bertland beskriver:

- Dörren är öppen. Fru Hjelte är lugn. Polisen och hon har sam­talat en stund. Fru Hjelte vill att flickan kommer upp men får besked att flickan varken vill de ta eller resa till mormor. Fru Hjelte vägrar att gå ned på gatan, hon uttrycker även tvivel på att flickan verkligen är med. Polisen visar henne, genom fönstret att flickan står på gatan. Jag går ned till flickan och förnyar moderns bud. Modern ställer sig i fönstret och flickan förklarar att hon ser modern. Efter en stund kommer polisen ner och förklarar att modern nu gett upp. (5)

 

 

2.4. SLAGSMÅL I TRAPPAN

Den l augusti. Fru Hjelte söker upp dottern i familjen Strömbergs bostad, Gunnel och väninnan öppnar dörren. Modern vill att dottern skall följa med henne. Herr Strömberg uppenbarar sig i dörren. Han hävdar senare att Fru Hjelte slet i Gunnel. Själv kopplar han fru Hjeltes armar i ett grepp på ryggen.  Fru Hjelte faller omkull på golvet. När hon faller kopplar hon en "sax" med sina ben runt Gunnels ben.

Strömberg säger senare till Bertland:

- Efter denna händelse var Gunnel fullständigt uppskrämd.

Han meddelar Bertland att Gunnel är utsatt för terror från moderns sida. (5)

 

 

2.5. FRU HJELTE TILL JO

Den l augusti. Fru Hjelte postar ett brev till JO. Hon skriver: dottern Gunnel har självmant flyttat till Strömbergs, hon tycker inte om det, eftersom Strömbergs påverkar dottern i dålig rikt­ning.

Att Gunnel inte vill flytta hem beror på att flickan är i puberteten, och i den åldern är barn "i allmänhet inte så glada för sina för­äldrar", skriver hon.

Hon är kritisk till fosterhem. I fosterhem tillåter man att bar­nen både röker och dricker sprit. Barnen vill flytta till foster­hem eftersom de vet att fosterföräldrarna inte bryr sig om vad barnen har för sig. Hon anser, att fosterhemmen förstör barnen. Hon är också kritisk mot att barnavårdsnämnden skulle mena att Gunnel är stor nog att själv fatta ett beslut om hon vill bo hemma eller i fosterhem. Hon anser att Gunnel är för ung för att själv förstå "vad ett liv i fosterhem betyder".

- Det finns ju ungdomar som får byta fosterhem vartannat år. Flickan är blyg och känslig och kommer aldrig att klara av ett sådant liv. (2)

 

 

 

2.6. ÖSTENSSON FINNER TILLRÄCKLIG GRUND FÖR OMPLACERING

Den 3 augusti. Tf. överläkaren vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö, Stig Östensson, yttrar sig om Gunnel. Av yttrandet framgår, att Gunnel undersökts vid kliniken. Det framgår inte hur omfattande undersökningen varit. Det framgår inte heller om det är Östensson själv som undersökt, henne.

Östensson kommer till slutsatsen, att Gunnel ar en rar och trevlig flicka, lättkontaktad och normal för åldern. Gunnel talar om varför hon inte vill flytta hem. Hon uppger att hon är orolig för sin mor som hon anser vara sjuk och kräva psykiatrisk vård".

Gunnel vill på lång sikt till fadern. Östensson finner, att till­räckliga skäl föreligger för omplacering av Gunnel i enlighet med hennes egen önskan. Han framhåller dock, att alternativet fosterhem bör diskuteras med henne. (3)

 

 

2.7.  FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER GAGNLÖSA

Den 6 augusti är vikarierande socialassistenten Bertland klar med sin utredning av fallet. Utredningen överlämnas till sociala centralnämnden.

Bertlands uppfattning är att Gunnel är en fin och lugn flicka. Hon har emellertid den senaste tiden börjat visa tecken till nervositet. Hon har den senaste tiden levat under stark press från moderns sida. "Moderns tjat tenderar sjuklighet.” Flickan "förstår att mamman är sjuk” men hemsituationen har blivit så pressande att det är fullt förståeligt att hon vill hemifrån.

- Andra ungdomar reagerar mot sina föräldrar med knark och alko­hol. Kommer inte flickan hemifrån kommer hon troligtvis att reagera asocialt.

Bertland finner, att förebyggande åtgärder skulle vara gagnlösa. Hon motiverar inte detta explicit och närmare.

Då Bertland anser att utredningen visar att Gunnel i hemmet behand­las på sådant sätt att hennes själsliga hälsa och utveckling all­varligt äventyras på grund av moderns olämplighet som fostrare och hennas bristande förmåga att fostra Gunnel, rekommenderas nämnden att utan förebyggande åtgärder omhänderta Gunnel för samhällsvård med placering i enskilt hem. Nämnden rekommenderas att bidra med kläder och utrustning, samt låta beslutet gå i verkställighet utan att det vunnit laga kraft. (5)

 

 

2.8. MODERN VÄGRAR SAMTYCKA

Sociala centralnämnden beslutar i ärendet samma dag utredningen läggs fram, den 6 augusti,

Nämnden beslutar omhänderta Gunnel för utredning "enär sannolika skäl för ingripande enl. 25 a bvl föreligger". Nämnden placerar hen­ne tills vidare i Strömbergs hem.

Fru Hjelte delges beslutet och vägrar samtycka till att det verk­ställs. Ärendet underställas prövning i Kronobergs läns länsrätt. Den 17 augusti förordar länsrätten att beslutet får verkställas in­nan målet slutligt avgörs av länsrätten.

Den 27 augusti beslutar länsrätten fastställa beslutet, enär sanno­lika skäl för ingripande med stöd av 25a bvl anses föreligga. (6)

Den 30 augusti beslutar sociala centralnämnden omhänderta Gunnel för samhällsvård med placering för vård i enskilt hem. I avvaktan på ett lämpligt fosterhem skall Gunnel bo hos Strömbergs.

 

 

2.9. ÖSTENSSON ÄN EN GÅNG

Dr Östensson ombeds yttra sig än en gång. Den 2 september yttrar han sig på nytt. Det är på dagen en månad sedan Gunnel undersöktes på kliniken. Ingen ny undersökning företas.

Östensson uppger, att Gunnel är en i stort sett frisk människa,. Hen­nes flyttning hemifrån betecknas som "enda utvägen". Östensson uppger, att "i likhet med många andra människor" anser Gunnel att modern är psykiskt sjuk. Moderns beteende är sådant att Gunnel inte vill bo hemma.

Östensson poängterar, att för att Gunnels önskan att flytta skall kunna villfaras, krävs det att hennes själsliga eller kroppsliga hälsa utsätts för fara på grund av behandlingen i hemmet, eller att hennes utveckling äventyras på grund av moderns olämplighet som fostrare eller oförmåga att fostra barn. Östensson anser detta styrkt.

Moderns själsliga hälsa utsätter dotterns själsliga hälsa för allvar­lig skada heter det.

Det är, skriver Östensson vidare, grymt och stridande mot barnavårdslagens anda att i ett fall som detta vänta på grava symptom på social missanpassning eller svåra nervösa besvär för att man skall kunna villfara hennes önskemål att flytta till annat hem. Som underlag för sitt uttalande anger han att han läst Bertlands utredning, att han en gång blivit uppringd av fru Hjelte, samt att han "haft kontakt med" brodern Birgers lärarinna.

 

 

2.10 GUNNEL TILL BORÅS

Fru Hjelte vägrar samtycka till beslutet att omhänderta Gunnel för samhällsvård. Beslutat att beslutet skall verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft prövas i Kopparbergs läns länsrätt, som den 10 september beslutar, att beslutet får verk­ställas utan hinder av att länsrätten ej fattat slutligt beslut om beslutets verkställande. (4)

Den 11 september flyttar Gunnel till permanent fosterhem i Borås, hos familjen Hallberg.

 

 

2.1l BARNAVÅRDSKONSULENTEN YTTRAR SIG

Barnavårdskonsulenten Kerstin Carlsson i Växjö tillställer den 21.9 länsrätten en skrivelse angående fastställande av sociala cent­ralnämndens beslut av den 30.8 att omhänderta Gunnel för samhällsvård.

Hon rekommenderar fastställande av beslutet. Att försöka tvinga Gunnel tillbaka till modern skulle kunna få allvarliga konsekvenser för henne. Att bryta Gunnels vilja att flytta kunde betyda att hennes psykiska hälsa utsätts för fara. Barnavårdskonsulenten anser vidare att förebyggande åtgärder måste bedömas som gagnlösa.

-  Den konflikt som råder mellan Gunnel och hennes mor kan lättare tillrättaläggas om Gunnel har det på avstånd och kommer bort från det. (11)

När Carlsson lämnar sitt yttrande är Gunnel i Borås sedan tre dagar.

 

 

2 .12 FOSTERFÖRÄLDRARNA RAPPORTERAR

Den 21 september rapporterade nya fosterföräldrarna Hallberg i Borås per telefon till utredare i Växjö, att "en god kontakt har redan uppstått med familjens olika medlemmar." Gunnel har bott hos familjen i tre dagar och två nätter.

Utredaren i Växjö rapporterar vidare, att fostermamman Hallberg önskar framhålla, att det "är önskvärt att modern betages umgängesrätten med flickan”.

Utredaren är själv av den uppfattningen att modern inte skall ha tillstånd att träffa sin dotter.

Modern är känd för att vara mycket vidhängande i kontakter och efterhängsen, varför fosterföräldrarnas begäran synes vara i överensstämmelse med bvl § 4-1. (12)

 

 

2.13 MODERN BETAGES UMGÄNGESRÄTTEN

Bvl § 41 lyder i dess relevanta del “Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge ... underkastade de bestämmelser som nämnden med hänsyn till hans (den omhändertagnes) vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner skäligt meddela". Den 27 september beslutar sociala centralnämnden i Växjö att be­taga fru Hjelte all umgängesrätt med dottern.  Nämndeordföranden Gustav Jansson motiverar beslutet sålunda.

- Vid den tillfälliga fosterhemsvistelsen hos makarna Strimberg i Växjö sökte modern upp Gunnel på sådant sätt att Gunnel blev nervös och omskakad. Mot bakgrund av detta och i syftet att skydda Gunnel för liknande framtida upplevelser beslöt sociala central­nämnden att jämlikt § 41 bvl betaga modern all umgängesrätt med flickan. (l4)

 

 

2.14. KVARNARNA MAL

Den 21 oktober fastslår länsrätten sitt tidigare beslut. Fru Hjelte klagar till JO över länsrättens beslut av den 16.9. Regeringsrätten beslutar den 3.ll : ingen åtgärd, då länsrättens beslut av den 10.9 förfallit på grund av länsrättens beslut den 21.10. att fastställa beslutet av den 10.9. Den 15.11 klagar fru Hjelte hos JO över länsrättens beslut av den 21.10.   Den 6.12 meddelar JO: ingen åtgärd. (15)

 

 

2.15. DET  GÅR BRA FÖR GUNNEL

Enligt Växjömyndigheternas utredningar - per telefon – går det bra för Gunnel.

Den 6 december rapporterar socialbyrån i Växjö:

- Vid telefonsamtal med fru Hallberg uppger hon, att Gunnel har anpassat sig till den nya miljön förvånansvärt snabbt. Hon har god kamratkontakt. I skolan ligger hon prestationsmässigt över medel. Det framgår vidare, att Gunnel i början hade god kontakt med den i Borås bosatte biologiske fadern. Enligt fostermamman föreföll dock dessa kontakter mattas något sedan Gunnel anpassat sig i foster­hemmet.

Fostermamman meddelar vidare till utredaren, att fru Hjelte hör av sig med brev och telefonsamtal, där hon anklagar fosterföräldrarna för att ha tagit Gunnel till sig enbart i syfte att tjäna pengar.

Fostermamman anser, att telefonsamtalen kan betecknas som "telefonterror".  Hon hävdar, att samtalen i början gjorde Gunnel nervös och upprörd. Hon har emellertid diskuterat moderns beteende med Gunnel.

- Gunnel har då upprepat sin uppfattning att modern är psykiskt sjuk, heter det i rapporten.

Av rapporten framgår det inte huruvida utredaren talat med henne själv om hur hon upplever sin situation.  (16)

 

 

2.16 FRU HJELTE OM FOSTERHEM

I en skrivelse till JO den 17 juli 1972 klargör fru Hjelte sin syn på fosterhemsplaceringar.

Hon reagerar mot att myndigheterna placerat Gunnel i en familj "med lyxmiljö". Hon påpekar, att fosterfamiljen Hallberg har såväl villa som bil och städhjälp. Hon anser, att myndigheterna direkt "köpt" Gunnels samtycke till fosterhemsplacering genom att erbjuda henne en "lyxmiljö" som modern inte kan anskaffa.

- Gunnel hade aldrig velat flytta till fosterhem om de haft så låg standard som jag, bara en trång lägenhet och varken bil eller sommarstuga eller villa.

Hon kritiserar vidare att barnavårdsnämnden försöker skaffa barnet en god miljö - som hon menar - endast på det sättet att barnet skickas till fosterhem. Hon anser det snedvridet, att endast de Biologiska föräldrarnas mentala beskaffenhet som undersöks, enligt hennes mening borde också fosterföräldrar undergå psykiatrisk lämplighetsundersökning. Slutligen kritiserar hon det enligt hennes mening rådande förhållandet, att det i övervägande grad är barn till socialvårdstagare som fosterhemsplaceras. (22)

 

 

2.17. UPPLÖSNING

Fru Hjelte tillskriver Borås socialförvaltning för att få upplysningar om sin dotter Gunnel, Förvaltningen svarar den 24 juli 1973.

- Som svar på Edert brev ber jag att få meddela följande. Er dotter Gunnel vistas inte längre i fosterhemmet Hallberg, Borås.

 

 

 

 

3. FRU HJELTE. MODERN

 

3.1.  FRU HJELTE ÄR INTE KLOK

Det är åtskilliga som är av den uppfattningen att fru Hjelte inte är "riktigt klok". De refereras i utredningar. Det är Strömbergs, döttrarna., f d maken, Engström, Bertland m fl.

En sakkunnig anlitas för att yttra sig: dr Östensson, Inte heller han anser, kort uttryckt, att fru Hjelte är riktigt klok.

 

 

 

3.2. BESTÄMMELSER

Först något lite om bestämmelserna,,

Föreskrifterna för hur läkarintyg ska se ut fastställs i Kungliga Medicinalstyrelsens cirkulär angående utfärdande av läkarintyg den 1 juni 1564.

Det heter i varje läkare åligger att vid utfärdande av intyg eller utlåtande iakttaga "synnerlig omsorg och samvetsgrannhet" .

Vid avgivande av intyg bör läkare beakta, heter det vidare, att läkarintyg utgör dokument, ”som kunna få avgörande betydelse såväl offentliga som enskilda rättsförhållanden”. Läkare bär därför noga iakttaga, att han "endast gör uttalanden om förhållanden, om vilka han har erforderlig kännedom",

Det material som ligger till grund för intyget skall noga redovisas, t, ex om personlig undersökning vid ett eller flera tillfällen. Om skyldigheten att göra personlig undersökning heter det: "Undantagsvis kan förekomma, att intyg baseras uteslutande på visst skriftligt material, t. ex. vid bedömande av avliden persons sinnesbeskaffenhet".

 

 

3.3 FRU HJELTE ÄR FARLIG

Dr Östensson yttrar sig om fru Hjelte i de två intygen han skriver om Gunnel Hjelte. Östensson är barn- och ungdomspsykiatriskt verksam, vid tiden far det första utlåtandet som underläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö, vid tiden för det andra yttrandet som tf. överläkare vid samma klinik,

Östensson fastslår: fru Hjelte “är mentalt sjuk och måhända farlig f«r sig själv och sin omgivning".

Dr Östensson har när han skriver detta aldrig undersökt fru Hjelte. Han har aldrig träffat henne. Han har aldrig ens talat med henne. Uppfattningen att hon är mentalt sjuk och en fara för sig själv och andra har han hämtat ur "olika beskrivningar". Dessa beskrivningar specificeras till 1. "handlingar", 2. "olika personer", 3. tre olika läkare, 4. Gunnel.

Östensson skriver:

- Enligt handlingar uppträdde barnets moder, fru Hjelte, vid denna tidpunkt (1968) avvikande.

Han specificerar inte vilka handlingar som avses, inte heller be­greppet "avvikande". Östensson skriver vidare:

- Hon har även tidigare (än 1968) av olika personer i Borås som haft kontakt med henne bedömts som en människa med egendomligt be­teende .

”01ika personer" i Borås specificeras inte, inte heller vad dessa olika personer avsåg tidigare än 1968 med "egendomligt beteende". Östensson refererar vidare till olika läkare. Han refereras till dr Lidholm, som 4 ½ år tidigare gjort ett utlåtande. Östensson skriver:

-I ett läkarutlåtande av der. 13/4 1967 utfärdat av socialläkaren i Borås, Ivar Lidholm, talas det uttryckligen om "psykisk sjukdom" hos fru Hjelte.

Det är Östensson själv som sätter "psykisk sjukdom" inom citationstecken. Han anger inte vad som närmare bestämt avses. Östensson går vidare i handlingarna:

-_I samband med att fru Hjeltes begäran om upphörande av barnavårdsmannaskapet behandlades, ringde hon upp flera medlemmar i barnavårdsnämnden och andra personer, såsom skolpsykolog, kurator vid härvarande klinik, liksom klinikens överläkare, dr Bonnevier, som enligt referat i barnavårdsnämndens handlingar inte ansåg henne frisk, och i barnavårdsnämnden uttalade dr Rolf Jansson att fru Hjelte enligt hans uppfattning var mentalt sjuk och snarast borde komma under vard.

Bonnevier har enligt handlingar definierat fru Hjeltes sjukdom som "inte frisk" efter ett telefonsamtal. Jönsson anser fru Hjelte "mentalt sjuk". Två läkare har yttrat sig. Ingen av dem har undersökt fru Hjelte. En tredje återger vad de säger, Han har inte under­sökt fru Hjelte. Han stödjer sig på vad andra säger enligt hand­lingar. Han återger Gunnel Hjelte:

- Orolig för sin mor, som hon anser vara sjuk och kräva psykiatrisk vård.

Östensson föreslår att sociala centralnämnden föranstaltar om läkar­undersökning av fru Hjelte.

 

 

3.4 FRU HJELTE ÄR PARANOID

Östensson yttrar sig än en gång om fru Hjelte - i det utlåtande han fäller om Gunnel den 2/9 – 71. Vid denna tidpunkt är Östensson tf överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Nu specificerar han sin diagnos. Fru Hjelte lider av paranoia. Inte heller nu har han undersökt fru Hjelte. Han har inte heller nu träffat henne. Men han har talat med henne i telefon en gång. Hon ringde upp.

- Fru Hjeltes tänkande under detta telefonsamtal präglades i så hög grad av en patologiskt stegrad misstänksamhet och vantolkning av den senaste tidens händelser, att hon måste betecknas som en

paranoid person.

Han har vidare läst vikarierande socialassistenten Bertlands utredning. I anknytning till denna gör han följande reflexion:

En paranoid person, vars vantolkning av vissa delar av den henne omgivande verkligheten, tar sig sådana uttryck som fru Hjeltes - jag syftar här på vad fru Hjelte enligt utredningen framfört i sam­tal med samt i brev till socialbyråns tjänstemän - torde på grund av sitt av de paranoida föreställningarna styrda beteende så gott som undantagslöst utsätta den själsliga hälsan hos den tonårsflicka hon i egenskap av vårdnadshavare har att ta hand om för allvarlig fara.

Han rekommenderar än en gång sociala centralnämnden att föranstalta om läkarundersökning av fru Hjelte. (7)

 

 

3.5 HELT KORREKT

Justitieombudsmannen förklarar den 6.12.71 att Östenssons ut­låtanden om fru Hjelte varit helt korrekta.

-  Östenssons uttalanden om Kerstin Hjelte kan endast anses ut­göra ett påpekande om behov av läkarundersökning av vårdnadshavaren. För bedömning i barnavårdsärende om vårdnadshavares lämp­lighet som fostrare kan dylik utredning många gånger vara av stort värde. Med hänsyn till detta kan anmärkning inte riktas mot Östen­ssons uttalande rörande fru Hjelte.

 

 

3.6. ENLIGT FÖRESKRIFTERNA

Barnavårdsfallet Gunnel Hjelte avgjordes utan att någon läkarundersökning av modern kom till stånd.

Därmed förblev Östenssons utlåtanden de mest auktoritativa syn­punkterna på fru Hjeltes psykiska hälsa och lämplighet som vårdare. Men formellt sett var de - enligt JO - inga utlåtanden om fru Hjelte. Fru Hjelte fortsatte att klaga. Den l juni 1972 skriver hon. Till socialstyrelsens disciplinnämnd och klagar över att Östensson "grovt vantolkat, felbedömt eller rent av bluffat" när han skrev intyg att Gunnel behövde komma till fosterhem, Hon påpekar, att Östensson inte undersökt henne, " bara läst lite av det jag skrivit och bara talat i telefon med mig i tio minuter". (18)

Den 17 juli 1972 skriver hon på nytt till justitieombudsmannen och klagar på dr Östensson. Hon upprepar att Östensson inte undersökt henne.

- Jag tycker det är skandal att en enda person skall ha så stor makt som dr Östensson så att barnavårdsnämnden skickar min dotter till fosterhem på grund av ett bluffintyg från honom.

Hon anmärker vidare på den - som hon uppfattar det - oklara ut­formningen av intygen.

- Jag anser läkarna gör fel när de skriver intyg som insinuerar att vi är sjuka, Ord som "måhända" och "kanske" borde ej få förekomma i intyg som skickas till barnavårdsnämnden, de kan då tro vad de vill. Kan de inte med säkerhet intyga att vi är sjuka bör inga intyg skri­vas. (22)

JO svarar den 9.1. 73 JO Wennergren hänvisar till att JO Bexelius tidigare lämnat ärendet utan anmärkning. Vad fru Hjelte nu anför utgör inte tillräcklig grund för att på nytt ta upp ärendet till behandling, (2)

Den 29 juni 1973 meddelar medicinalväsendets ansvarsnämnd resul­tatet av den undersökning s«m företagits med anledning av fru Hjeltes skrivelse,

- Ansvarsnämnden finner utredningen ge vid handen att ovan nämnda av Östensson utfärdade intyg har utfärdats i överensstämmelse med gällande föreskrifter.  (37)

 

 

 

4. BIRGER OCH MODERN

 

4.1. ÖSTENSSON OM BIRGER

Gunnels fall aktualiserades ar att hon ville flytta hemifrån. Birgers fall aktualiseras första gången av att han inte vill flytta hemifrån. När Gunnel flyttar är Birger tio år gammal. Han är ensam kvar hos sin mamma.

Östensson berör honom i sitt andra utlåtande om Gunnel. Östensson rekapitulerar: Helen och Gunnel "valde" att flytta hemifrån. - Av de uppgifter som jag erhållit om Gunnels yngre bror Birger av dennes lärarinna, förefaller det däremot inte som om denne skulle ha krafter nog att en gång reagera på ett liknande sätt - inte minst därför 'r en "barnpsykiatrisk utredning av honom ytterst angelägen. (7)

 

 

 

4.2. BIRGER KOMMER INTE TILL SKOLAN

Våren 72 går Birger i fjärde klass. Hans skolarbete karakteriseras enligt rektor av foglighet, passivitet och långsamhet men är inte utan framsteg. Kontakterna med skolkamraterna synes goda, trots moderns påståenden cm motsatsen. (20) Enligt utredning inträffar följande.

Den 11.2.72 meddelar Birgers klassföreståndare rektorn att Birger är frånvarande, uppenbarligen utan giltig anledning. Skolsköterskan vägras av moderns att besöka Birger. Rektor an­modar skriftligt fru Hjelte att skicka pojken till skolan.

Den 13.2. ringer fru Hjelte upp rektor och meddelar att hon inte tänker tvinga Birger att gå till skolan.

Den 14 är Birger fortfarande frånvarande. Rektor anmodar fru Hjelte brevledes att hon skall komma till skolan för diskussion om Birgers skolsituation. Modern kommer inte, men ringer på nytt och meddelar att hon fortfarande inte tänker tvinga Birger till skolan. Den 16.2. skickade rektor brev till fru Hjelte med utdrag ur skol­lagen.

Vid en elevrådskonferens förordar rektor att Birger skall hämtas till skolan med länsnämndens hjälp. Konferensen vill emellertid gå på en mjukare linje. En vid konferensen närvarande socialinspektör åtar sig att tala fru Hjelte till rätta och förskaffa henne bostad i en annan del av staden, eftersom hon uttryckt att hon och sonen  känner sig utfrusna där de bor.

Den 19.2, till 27.2. är det skollov.

Den 2.3 meddelar socialinspektören att modern nu medger att Birger bör gå till skolan. Men hon kan inte acceptera bostadsbyte med mindre hon erbjuds en villa.

I en skrivelse till länsskolnämnden uttalas nu att det är på grund av moderns tredska som Birger inte kommer till skolan och att skolstyrelsen nu bör vidta "lämpliga åtgärder".

Länsskolnämnden beslutar den 27.3 att överlämna ärendet till sociala centralnämnden för utredning och eventuell åtgärd.

 

 

4.3. FRU HJELTE OM FRÅNVARON

Fru Hjelte hävdar, att det är Birger som inte vill gå till skolan och hon vill inte tvinga honom när han inte vill.

Som anledning till frånvaron uppger hon att kamraterna misshandlar Birger (han skall bl.a. ha knivskurits en gång), att kamraterna kallar honom för öknamn, att han är ledsen och ensam för att inte Gunnel är hemma. (20)

 

 

4.4. SOCIALA CENTRALNÄMNDEN UTÖVAR BARNAVÅRD

Den 8.5 Gustav Jansson, ordförande i sociala centralnämnden, beslutar, att läkarintyg skall inhämtas beträffande Birger. Samma dag beslutar han begära polishandräckning för tillträde till hemmet.

Den 9.5 anhåller en avd. chef Malm om biträde hos polisen för delgivning av beslut om läkarundersökning samt kallelse till barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.

Den 15.5 beslutar Gustav Jansson begära polismyndighets medverkan för överförande av Birger till kliniken.

Samma dag överfars Birger med polishandräckning till kliniken.

 

 

4.5. FYRA VERSIONER AV FÄLTTÅGET

1. Moderns version.

- De hämtade honom med våld, han sparkade och skrek i högan sky men det struntade de i.

 

2. Första socialassistent Tyra Olssons version.

Den 15.5 72 var Birger kallad till PBU för undersökning. Då det vid koll med kliniken visade det sig att han inte infunnit sig och inte heller förhinder meddelats, beslöt ordföranden i sociala centralnämnden begära polishandräckning för överförande av Birger till PBU. Tidigare har polishandräckning för att vinna tillträde till hemmet begärts, vilket verkställdes idag (15.5) Hembesök göres av dr S Östensson, två poliser, inspektör Rentsch samt undertecknad. Efter det att vi sett fru Hjelte komma hem och gick upp i sin bostad ringer vi på hos henne. Ingen öppnar, varför vi med vaktmästarens hjälp tar oss in i lägenheten. Fru Hjelte har då låst in sig i ett rum i lägenheten och det går inte på något sätt att övertala henne att komma ut. Vi kan ringa henne, hon vill ha vittnen och vi ska prata etc. Det går inte att resonera med henne. Då vi inte vet om Birger finns i hemmet, ringer polisen på hos grannen mittemot, familjen Färdig, och får då veta, att Birger finns där. Dr Östensson går då in och pratar med honom, Efter en stund förstår emellertid fru. Hjelte att vi vet var pojken finns och vi hör genom dörren hur hon ringer till honom, uppmanar honom att inte följa med oss, att skrika på hjälp, slåss och sparks etc. varpå hon rusar in till grannen och hämtar honom. Hon stänger in honom i en garderob och sätter sig själv framför. Fru Hjelm är helt oresonabel. Polisen för ut henne i köket. Hon upp­manar då pojken att skrika på hjälp så mycket han kan, gråta, slåss, sparkas, själv skriker hon på hjälp. Birger är upprörd, gråter och gör motstånd på olika sätt, försöker bl.a. slå med en värja och en åra. Han får mot sin vilja köras till barnpsyk. Då dr Östensson inte anser att man kan göra en bedömning av Birgers psykiska hälsa utan en inläggning på kliniken omhändertas han för utredning. (20)

 

3. Sociala centralnämndens version.

Inställelse hos anvisad läkare skedde icke, varför polisen fick biträda för att genomföra densamma. Vid undersökningen fram­kom svårigheter att bedöma pojkens hälsotillstånd, varför ord­föranden beslöt att omhänderta honom för utredning.  (23)

4. Östenssons version. Som framgått av ovan är det Östensson som ombesörjer det formella intyget att Birger måste omhändertas för utredning.

Han nämner inledningsvis att moderns psykiska hälsotillstånd "satts i fråga" och att Birger sedan en tid ej gått i skolan.

- Birgers moder har tidigare vid ett tillfälle fått tid för sådan undersökning av sonen men infann sig då ej med honom. Hon infann sig ej heller idag till undersökning, varför polishandräckning be­gärdes för hämtning av Birger i hans hem. Vid denna hämtning var undertecknad närvarande, men den bedömning jag hade tillfälle att gör av Birger minuterna innan hämtningen verkställdes är otill­räcklig och då fortsatt, undersökning av Birger idag är utsiktslös på grund av de kraftiga reaktioner, som han uppvisade i samband med hämtningen, är det nödvändigt att Birger inläggs på härvarande barn- och ungdomspsykiatrisk klink för observation, om man vill ha en allsidig bild av hans psykiska tillstånd. (17)

 

 

4.6. FRU HJELTE TILL PSYKET MED POLIS

Dagen efter polishämtningen av Birger förs fru Hjelte till barn och ungdomspsykiatriska kliniken med polishandräckning. Det är dr Hans Adler, t f överläkare vid kliniken, som begärt polishandräckning, Dr Adler berättar,

"- Trots upprepade samtal vägrade fru Hjelte att komma till kliniken för att kunna undersöka och överhuvudtaget få träffa henne var jag tvungen att begära polishandräckning och hon måste då med milt våld av två civilklädda poliser ledas in på kliniken efter att man hittat henne gående kring kliniken. (38)

 

 

4.7. I BEHOV AV VÅRD

Fru Hjelte förs in på kliniken med polishjälp. Adler undersöker henne. Han finner, att patienten sannolikt lider

"av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till att modern till följa av sjukdomen är farlig för annans (Birgers) psykiska hälsa" (19)

På grundval av detta intyg förs fru Hjelte med polishjälp över till S:t Sigfrids sjukhus i Växjö.

 

 

4.8. EJ I BEHOV AV VÅRD

Fru Hjelte kommenterar intagningen på S:t Sigfrid.

- Adler handlade fel när han skickade mig till S:t Sigfrids sjuk­hus med polishjälp. Det var väl också för att han hoppades på ett intyg för att skicka Birger i fosterhem, Han skickade mig dit för att jag kom ner där men han hade ju bett mig komma dit och polisen satt och väntade på mig när jag kom dit. (22)

 

Vid ankomsten till S:t Sigfrid är hon mycket upprörd. Efter några timmar lugnar hon dock ner sig. Hon uppträder helt korrekt på avdelningen, på alla sätt ordnat, och hon visar enligt senare läkar­utlåtande inget sjukligt beteende i umgänget med personal och patienter.

Fru Hjelte ber att få lämna sjukhuset för att gå tillbaka till sitt arbete, ett vikariat i ett storkök. Efter två dagars under­sökning och observation får hon lämna sjukhuset; och återgå till sitt arbete. En kort tid därefter skrivs hon ut som ej i behov av vård. (21)

 

 

4.9. ADLER OM BIRGER

Dr Adler behövde endast en kort stunds undersökning far att konstatera att fru Hjelte sannolikt led ar psykisk sjukdom och var i behov av vård.

Han behövde tre veckor för att konstatera att Birger var frisk, Den 6.6.72 yttrar han sig i ett utlåtande ställt till sociala centralnämnden.

Patienten har tett sig "något nedstämd" under tiden på kliniken, konstaterar Adler, som emellertid tillägger, att denne nedstämdhet "ej är att förundras över efter polishämtningen. Birger uppger sig vilja återvända till modern.

Om anledningen till sin skolvägran uppger Birger att han blivit retad och slagen av kamraterna i skolan och att han är rädd för dem.

Adler uppger Birger har inte haft några kamratproblem på kliniken. Adler uppger vidare, Birger är en normalt utvecklad 11-åring utan påtagliga psykiska störningar.

Han konstaterar att man på kliniken "ej funnit några tecken till psykisk störning hos honom (Birger)”.

Han håller emellertid fru Hjeltes lämplighet som fostrare för "synnerligen tveksam".

- Det är med största tvekan, som man ej föreslår att patienten omhändertages enligt 25a bvl på grund av att hans utveckling äventyras på grund av moderns olämplighet som fostrare men då patienten nu ej uppvisar några tecken till psykisk störning och förebyggande åtgärder ej företagits sedan 1967 och då enligt vad som framkommit med nämndens tjänstemän laglig möjlighet för sådant omhändertagande ej förefinnes nu återstår möjligheten att gå fram med förebyggande åtgärder i form av övervakning, där man särskilt måste vinnlägga sig om att få fram en lämplig övervakare som har möjligheter att få kontakt med familjen. Adler framhåller att Birger dessutom bör stå i regelbunden kontakt med kliniken så att man på ett tidigt stadium kan upptäcka eventuella psykiska störningar".

Han uttalar dock att han tvivlar på att dessa åtgärder är till­räckliga för att Birger skall kunna utvecklas på ett normalt sätt tillsammans med modern.

Om man på kliniken vid de regelbundna undersökningarna av Birger i syfte att upptäcka psykiska störningar finner att Birger visar "tecken till neurotisering" bör han snabbt omhändertagas för omplacering i fosterhem. (19)

Kontenta: Birger är fullt frisk. Han vill stanna hos sin mamma. Det får han. Men han skall stå under ständig övervakning från nämnden.

 

Först anför han att Birger är frisk. Därefter anför han ett "däremot"

- Modern har däremot uppvisat ett närmast paranoiiskt beteende gentemot myndigheter, varför (min kurs) man ställer sig synner­ligen tveksam vad gäller hennes lämplighet att handha och uppfostra barn.(19)

 

 

4.11 VUXENPSYKIATERN ERICSSON OM FRU HJELTE

Dr Maria Ericsson, överläkare vid S:t Sigfrids, är den av de tre Växjöläkarna som får tillfälle att grunda sitt omdöme om fru Hjelte på en förhållandevis grundligare personlig undersökning. Fru Hjelte vistas på sjukhuset i två dagar.

Fru Hjelte kommer dit med poliseskort och ett intyg från Adler att fru Hjelte förmodligen är psykiskt sjuk och i behov av sluten psykiatrisk vård.

Maria Ericsson kommer till delvis annorlunda resultat.

 

Hon rekapitulerar.

1. Under intagningstiden på S:t Sigfrid uppträdde fru Hjelte korrekt och välordnat, samt visade inget sjukligt beteende. Hon skrevs ut som ej i behov av sluten psykiatrisk vård.

2. Fru Hjelte vårdades under en månads tid 1961 vid psykiatriska kliniken, centrallasarettet Borås. Hon var vid vård tillfället gravid (Birger).

- Av sjukjournalen framgår ingenting som talar för att man har misstänkt att här föreligger schizofren sjukdom.

- Från Borås socialförvaltning har man ha meddelat att det finns en klar diagnos på schizofreni hos fru Hjelte.

Det är socialassistenten Engströms rapport till Bertland som avses.

3- Fru Hjeltes två flickor har blivit omhändertagna, utredningen visar, att modern vid upprepade tillfällen visat ett gravt paranoiiskt beteende och att modern ansetts olämplig att fostra dem.

- Av utredningen framgår endast att hem förhållandena var olämpliga för flickan Gunnel men huruvida förhållandena skulle vara lämpligare för yngsta barnet (Birger) framgår icke.

4. Fru Hjelte har vid flera tillfällen haft samtal med Maria Ericsson. Fru Hjelte har vid dessa tillfällen varit "någorlunda kooperativ"'.

- Hon har vid flera tillfällen framhållit att hon mött mycket stora svårigheter sedan hon skildes från maken och upplevde folks ovänlighet mot frånskilda och deras barn mycket starkt. Under de senaste 6 åren har allt fler svårigheter och då även med myndig­heter. Blivit allt mer misstänksam och känner sig motarbetad.

5.Försök att diskutera Birgers skolproblem med fru Hjelte misslyckas. Fru Hjelte förmår inte diskutera detta logiskt,

6. Maria Ericsson skulle vilja sammanträffa ytterligare någon gång med fru Hjälte för samtal och eventuell psykologunder­sökning. Fru Hjelte vägrar detta med motiveringen att tre läkare tidigare har skrivit osanna intyg.

Ericsson föreslog vidare fortsatt kontakt i terapeutiskt syfte, vilket avböjdes.

7. Maria Ericsson förmodar, att vid tiden för skilsmässan hade fru Hjelte icke visat tecken till psykisk sjukdom, eftersom hon då fick vårdnaden om de tre barnen.

- Min personliga uppfattning är, att det rör sig om en primärt normalbegåvad, sensitiv person, noggrann och plikttrogen, som under de senaste åren utvecklat en personlighetsförändring med klart paranoida drag.

- Fru Hjelte har vid upprepade tillfällen känt sig provocerad och

reagerat i det närmaste psykotiskt. Vid sådana kriser kan hon givetvis icke anses lämplig att fostra barn.

8. Maria Ericsson - som är den som längst och noggrannast kunnat undersöka fru Hjelte - vill inte uttala sig om fru Hjeltes lämplig­het som fostrare på längre sikt.

- Att bedöma fru Hjeltes olämplighet att fostra sin son Birger på lång sikt, är efter den korta kontakten jag haft med henne omöjligt för mig.  (21)

 

 

4.12. BIRGER ÅTERVÄNDER HEM

Den 8/6 efter tre veckor på kliniken, återvänder Birger hem.

Man har inte hittat ens tecken till psykisk störning hos honom. Genom beslut av sociala centralnämndens ordförande Gustav Jansson, ställs Birger under övervakning.  (20)

Birgers barnavårdsman, första socialassistent Tyra Olsson, pre­senterar den 13.6 sin utredning av fallet Birger. Utredningen utmynnar i förslag att Birger skall ställas under övervakning samt föreskrivas regelbunden kontakt med barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. (20)

Den 14.6 beslutar sociala centralnämnden ställa Birger under övervakning samt föreskriva honom regelbunden kontakt med barn och ungdomspsykiatriska kliniken.

 

 

4.13.  SEGDRAGEN TVIST

Tyra Olssons utredning och sociala centralnämndens beslut att ställa Birger under övervakning och föreskriva honom regelbunden kontakt med barnpsykiatriska kliniken ger upphov till en seg­dragen och patetisk tvist.

Den 14.9 och 7.10 inkommer Kerstin Hjelte och hennes advokat med yr­kande till länsrätten att sociala centralnämndens beslut måtte upp­hävas av följande skäl: 1. Dr Ericsson har inte funnit att mo­dern är i behov av psykiatrisk vård. 2. Dr Adler har ej funnit anledning och möjlighet att lagligt omhänderta Birger. 3. Här­av följer, att det inte heller finns lagliga förutsättningar för förebyggande åtgärder av de slag sociala centralnämnden beslut­at. (30)

Sociala centralnämnden finner i ett utlåtande den 5.10 till läns­rätten ingen anledning att ändra sitt beslut. Ingen motivering anförs. (25)

Barnavårdskonsulent Kerstin Karlsson finner i ett yttrande den 19.10 ingen anledning att ändra sociala centralnämndens be­slut, då fara föreligger för att Birgers utveckling äventyras på grund av moderns olämplighet som fostrare. (26)

Den 24.10. beslutar länsrätten att undanröja sociala central­nämndens beslut.

Ställningstagandet grundas på att Tyra Olsson varit av jäv förhindrad att delat nämndens handläggning eftersom hon är Birgers barna­vårdsman. Rätten anser det föreligga omständigheter ägnade att rubba förtroendet för Tyna Olssons opartiskhet. (27)

Den 9.2 1973 beslutar kammarrätten i Göteborg att länsrättens beslut att undanröja sociala centralnämndens beslut är felaktigt. Kammarrätten finner inga omständigheter ägnade att rubba förtroendet för Tyra Olssons opartiskhet.   (29)

- Det av Kerstin Hjelte åberopade förhållandet att hon saknar förtroende för Tyra Olsson kan icke tillmätas betydelse. Den 1.3.73 behandlar länsrätten på nytt ärendet, och denna gång lämnas fru Hjeltes och advokatens skrivelser utan bifall. - Länsrätten finner grundad anledning anta att Kerstin Hjeltes beteende är sådant att fara föreligger för Birgers utveckling och för hans själsliga hälsa, (30)

 

 

4.14 . DEN GRUNDADE ANLEDNINGEN

Länsrätten åberopar Adlers och Ericssons utlåtanden när den finner grundad anledning anta att Kerstin Hjeltes beteende ut­sätter Birgers utveckling och själsliga hälsa för fara. Ericssons utlåtande citeras på 9 rader. Adlers utlåtande citeras på 40 rader.

Adlers utlåtande åberopas i hela dess sammanfattande del, av vilken det framgår att Birger icke visar tecken, till psykisk störning, att modern visar ett klart paranoiiskt, beteende gentemot myndigheter, och att det därför är tveksamt om hon är lämp­lig som fostrare av Birger.

Av Ericssons utlåtande finns endast en passage med: den där det framgår att fru Hjelte de senaste åren utvecklat paranoida drag, och att hon i krissituationer inte är lämplig som fostrare.

 

 

4.15. FRU HJELTE ÖVERKLAGAR

Den 23.3 överklagar fru Hjeltes advokat länsrättens beslut i en besvärsinlaga till kammarrätten i Göteborg. Advokaten yrkar att kammarrätten med ändring av länsrättens beslut måtte undanröja sociala centralnämndens beslut av den 14.8.7.

Advokaten anför följande: sociala centralnämndens beslut är grundat på att Birgers själsliga hälsa utsätts för fara och att hans utveckling äventyras på grund av moderns olämplighet och bristande förmåga att fostra honom. Detta antagande måste antagas vara grundat, enligt Adlers intyg, på en psykisk sjukdom hos modern. Av dr Ericssons intyg framgår icke att fru Hjelte lider av psykisk sjukdom. Dr Ericssons intyg vittnar inte heller om att fru Hjelte skulle vara olämplig som barnafostrare bortsett från de tillfällen då hon känt sig provocerad och i samband därmed kommit i kriser. Hon känner sig förfölja av myndigheterna. Hon påstår, att även. Birger blir nervös och orolig av detta.

Advokaten anser, att sociala centralnämnden som första åtgärd  borde söka förklara varför den ingriper.

- Nämnden borde därvid av vad som i målet framkommit kunna komma till insikt om att det är dennas egna åtgärder som är orsaken till fru Kerstin Hjeltes handlande och därför avstå från åtgärderna och på annat sätt tillvarataga den underåriges bästa som ett led i en allmänt förebyggande verksamhet.

Advokaten föreslår som en första åtgärd, att ny barnavårdsman. förordnas för Birger. Barnavårdsmannen skulle icke vara en av myndigheternas tjänstemän, utan en privatperson, som fru Hjelte kan ha förtroende för. Fru Hjelte har själv vidtalat en lämplig person i hennes grannskap, en person som tillför frälsningsarmén i Al­vesta. Sociala centralnämnden har emellertid icke tillmötesgått fru Hjeltes önskemål. (31)

 

 

4.16. DR ERICSSONS UTLÅTANDE KOMMER BORT

Ordföranden i sociala centralnämnden i Växjö, Gustav Jansson, skriver den 13.4.73 till kammarrätten och vidhåller nämndens syn att bvl § 25 a är tillämplig samt att familjen är i behov av övervakning och kontakt med barn och ungdomspsykiatriska kli­niken. Som stöd anför han följande.

1. De äldre syskonen omhändertogs för samhällsvård bl.a. enl. § 25, och de två yngsta syskonen var 1967 underställda övervakning enl. bl.a. § 25.

2. Dr Östensson aktualiserade 1971 frågan huruvida också Birgers själsliga hälsa utsattes för fara, varför utredning igångsattes emedan barnavårdsnämnden bör vara särskilt observant beträffande sådana familjer där något barn omhändertagits.

3. Jansson anför dr Adlers intyg om Birger, Jansson citerar 31 rader ur den sammanfattande framställningen.

Innehållet i dr Ericssons utlåtande återges överhuvudtaget icke. Endast på detta sätt berörs detta utlåtande:

-  Både enligt läkarintyg av tf överläkare Hans Adler samt över­läkare Maria Ericsson anses fru Hjelte ha uppvisat paranoida drag.

Jansson börjar citera Adler här: "Modern har däremot uppvisat ett närmast paranoiiskt beteende gentemot myndigheter..." Jansson tillfogar: psykisk misshandel märks ofta inte så länge den misshandlade är barn. Barn med föräldrar som lider av "ut­talade förföljelse idéer " löper dock större risk "då denna attityd lätt kan överföras på barnet" (32)

 

 

4.17. DOMEN

Kammarrätten i Göteborg behandlar ärendet och dom faller den 30.5 1973. Kammarrätten slår fast, att fru Hjelte visserligen icke kan bindas vid att ha hindrat Birger att gå i skolan under vt 72. Fru Hjelte hade emellertid icke i erforderlig mån medverkat till att få Birger att bevista skolutbildningen.

Rätten finner, att Birgers skolsituation avsevärt förbättrats. Un­der ht 72 och vt 73 deltog Birger i normal omfattning i skol­undervisningen. Hans hemförhållanden synes rätten vara mer tillfredsställande än förut, Men.

- Med hänsyn till vad genom läkarintyg framkommit om Kerstin Hjeltes psykiska tillstånd samt till att Birger under nästan hela vt 72 icke gått i skolan och vad i samband därmed framkommit om Birgers hemförhållanden finner kammarrätten att sociala centralnämnden då den meddelade det överklagade beslutet, hade fog för detta.

Trots att Birgers skol- och hemsituation förbättrats har det inte förbättrats nog.

- Det kan icke med tillräcklig grad av säkerhet antagas att de missförhållanden som föranlett sociala centralnämndens ingripande blivit bestående undanröjda. Det föreligger därför alltjämt fara för Birgers själsliga hälsa och för hans utveckling. Sociala centralnämndens åtgärder bör på grund härav bestå ytterligare en tid. (34)

 

 

4.18. FRU HJELTE OCH JO ÄN EN GÅNG

Fru Hjelte påtalar i två skrivelser till JO omständigheterna vid polishämtningen av Birger, samt den rädsla hon känner för att Birger skall fosterhemsplaceras. Den 17.7.72 skriver hon: Birger skrek och sparkade, men det struntade man i. - En gång försökte Birger springa från barnpsykiatriska kliniken, då jagade 10 personer honom och släpade honom tillbaka. Jag anser att han utsattes for misshandel, ja det var övergrepp att låsa in honom  han var ju ej sjuk.

Birger vaknar nu om nätterna och skriker. Det har han aldrig gjort förut. (22)

JO svarar den 9.1,73. Sociala centralnämnden hade så långt som möjligt försökt få till stånd en frivillig läkarundersökning varför nämnden ej kan lastas för att polismyndighets medverkan begärdes. Utredningen ger heller inte anledning anta att något förekom vid polishämtningen som påkallar J0:s uppmärksamhet.

- Ärendet är av mig slutbehandlat, skriver JO. (28) Fru Hjelte skriver på nytt till JO den 20.6.73

- Visserligen skriver ni att fallet är avslutat för er del, men då barnavårdsnämnden ej vill avsluta fallet utan hotar att skicka Birger i fosterhem om han och jag ej går med på övervakare, ville jag be er om hjälp.

Hon kommer inte att gå med på övervakare, därför att övervakaren tar Birger till barnpsykiatriska och där skriver man bluffintyg för att han skall kunna skickas till fosterhem.

Inte heller Birger vill till barnpsykiatriska, och vill man ha dit honom får man komma och hämta honom med våld, som förra gången.

JO svarar den 17.7.73 att den som ej är nöjd med ett nämndbeslut om övervakning har möjlighet att överklaga beslutet hos läns­rätten.

 

 

4.19. FRU HJELTE OCH SOCIALSTYRELSEN

I ett brev av den 1.6.72 till socialstyrelsen klagar fru Hjelte över omständigheterna i samband med polishämningen av Birger. - Jag anser det fel då min son hämtades med våld av dr Östensson och barnavårdsnämnd till barnpsykiatriska för att de skulle kunna omhänderta min son Birger för att utröna om också han behövde komma till fosterhem. Birger vill inte vara där är tio år och inlåst där. Jag anser att det är ren barnmisshandel. Det är inget fel på Birger, jag anser att de istället bör skicka dit de pojkar som retat och misshandlat honom. (18)

Den 29.6.73 uttalar socialstyrelsen, att "resultatet av en barnpsykiatrisk utredning till stor del beror på den grad av kontakt och förtroende som kan byggas upp mellan undersökaren och fa­miljens medlemmar och att varje form av tvång och motsatsställning avsevärt försvårar möjligheten till korrekt bedömning". Trots dessa - som det heter "generella betänkligheter”, kommer styrelsen till slutsatsen att Östensson handlade rätt när han medverkade till att polishjälp begärdes. Socialstyrelsen har upp­fattningen att Birger skulle kunna lida skada om han ej genomgått utredningen, och fru Hjelte hade flera gånger uppmanats inställa sig med sonen på barnpsykiatriska. Ingen åtgärd. (37)

 

 

4.20. ADLER FÖRKLARAR SIG

Fru Hjelte klagar på dr Adler i en skrivelse till socialstyrelsen. Klagomålen gäller att Adler utfärdat vårdintyg för henne rörande sluten psykiatrisk vård. Adler skriver den 5.7.73 till social­styrelsen:

- Patienten har visat en närmast paranoiisk inställning till olika myndigheter, åtminstone sedan dotterns omhändertagande 1967. Från sociala centralnämnden i Växjö har uppgivits, att hon överklagat samtliga beslut enl. barnavårdslagen som gått henne emot. Så t ex överklagades beslut om övervakning av sonen Birger som bl.a. stödde sig på ett av undertecknad 1972 utfärdat läkarintyg. Adler fortsätter Fru Hjelte har inta bara överklagat myndigheters beslut. Hon har också tittat underligt.

- Patientens beteende och ansträngningar att försöka ta sin son från barn och ungdomspsykiatriska kliniken i Växjö, att titta på kliniken, springa runt på dess tak mm bedömdes, i kombination med patientens tidigare sjukdomshistoria, sannolikt bero på psykisk sjukdom av den art att sluten psykiatrisk vård ansågs oundgängligen

påkallad, likaså att fru Hjelte till följd av sjukdomen bedömdes i första hand farlig för sin sons psykiska hälsa samt dessutom genom sitt levnadssätt grovt störande. (38)

Adlers anmärkning om grovt störande levnadssätt har inte tidigare påtalats.

 

 

 

 

 

5. BREV

 

5.1. "BÄTTRE ATT DÖDAS"

Fru Hjälte skriver den 23.11.75 brev till Göran Skytte. Med brevet följer en debattartikel i SDS 14/11 73, "Kritik mot mentalvården" av den amerikanske i Lund bosatte psykologen Morris Weltman. Weltman förnekar, att det finns något som kan kallas "mental­sjukdom".

- I själva verket är förklarings system som talar om ”själsliga" eller "psykiska" sjukdomar helt enkelt moderna varianter av de demoner som förr i tiden ansågs hembesöka folk med avvikande be­teende. Sådana förklaringar inriktar sig på vad som är fel  med patienten i stället för vad som är fel med hans/hennes levnadsförhållanden och med samhället som skapar dem.

Fru Hjelte skriver: detta överensstämmer exakt med vad jag anser.

- Förr i tiden kallade man en del för häxor och brände dem på bål, på så sätt blev man av med en del personer man ej tyckte om eller på annat sätt ville bli av med. De fick ingen rättegång, "dömdes endast på grund av förtal och skvaller”.

- Det är precis på samma sätt med oss nu som tvångsintas, vi be­handlas på samma sätt som häxorna förr i tiden, det är bara det att vi ej dödas, men det vore absolut att föredra istället för att bli levande inlåst.

 

 

5.2. ADRESS OKÄND

Fru Hjelte fortsätter:

- Vidare har jag fått en lång utredning där de tänker besluta om att jag ej skall få veta adressen till Gunnels nya fosterhem.

Fru Hjelte tycker, att Gunnel själv kunde få besluta sådant.

- De behandlar ju henne som en livegen när hon ej får bestämma om hon skall få ta emot brev, telefonsamtal eller träffa och bjuda sina föräldrar till sig!

Så redogör hon för delar av utredningen.

Socialläkare Elisabeth Johansson, Borås, skriver enligt fru Hjälte:

"Jag får det bestämda intrycket att modern är en paranoid person.”

Och vidare: "Jag anser att dotterns själsliga hälsa äventyras om hennes adress utlämnas till modern.”

Hon har aldrig träffat fru Hjelte.

 

 

6. AVSLUTNING

 

Som journalist måste man göra snabba jobb. Det heter att det inte finns tid och resurser att avdela redaktionsmedlemmar för längre researcharbeten. Resultatet måste i många fall bli därefter. De snabba jobben blir ytliga, och ibland felaktiga.

 

God samhällsjournalistik får inte vara ytlig och naturligtvis inte heller felaktig.

 

Det var ytterst nära att historien om fru Hjelte och hennes barn blev ett exempel på ytlig och felaktig samhällsjournalistik. Det var ytterst nära att hon, hennes barn och myndigheterna blev ännu ett offer för skandalsamhällsjournalistik.

 

Den 7.8.73 var följande lilla annons införd i tidningen Arbetet: "De som vill vara med och protestera mot att ENSAMSTÅENDE MAMMOR DISKRIMINERAS så att det nästan endast är deras barn som fosterhemsplaceras och mot att de ej ens har rätt till rättegång när barnen fråntages mamma, skriv till Kerstin Hjelte, adress...” Jag tjänstgjorde då på Arbetets redaktion i Malmö och fick i uppdrag att ragga på grejen. Det blev aldrig någon artikel. Visserligen stod det efter några intervjuer klart, att här fanns stoff för ännu en skandalartikel i barnaovådargenren. Men för att det stoffet skulle få tyngd och mening måste det bearbetas och vidareutforskas.

 

Problemet har skisserats i Bosse Gustafssons roman Press : det döl­jer sig ofta allt för mycket bakom myndigheternas sekretessbeläggning av enskildheterna i barnavårdsärenden för att det skall vara möjligt att korrekt belysa fallet. Det är lätt att ta den enskildes parti mot myndigheterna, i synnerhet i fall då myndig­heterna är av sekretesslagen förhindrade att uttala sig. Sådana partstaganden utan kännedom om fallets alla komplikationer är - förutom att det är dålig samhällsjournalistik - ofta till skada för den enskilde. Den enskilde har naturligtvis inte a prioritet rätt gentemot myndigheterna.

 

Den vidare bearbetningen och utforskningen har inte lett till att det "skandalartade" stoffet blivit mindre. Först nu upplever jag det som möjligt att i fallet fru Hjelte och hennes barn göra "skandalartiklar" som måhända också är god samhällsjournalistik. God samhällsjournalistik är bl.a. kritisk övervakning av myndig­heternas agerande gentemot enskilda, och då i syfte att dra fram sådant i ljuset som strider mot lagar, förordningar och bestämmelser. Men god samhällsjournalistik kan också innebära kritisk granskning av sådant som är formellt riktigt, I fallet fru Hjelte och hennes barn har de rättsvårdande instanserna inte funnit anledning till kritik på en enda punkt i prövningen av myndigheternas agerande. Det är inte trots att myndigheternas agerande ar formellt korrekt som fallet blir intressant - det är tack vare att myndigheternas agerande är formellt korrekt fallet får intresse. Här skall inte i detalj rekapituleras de enskildheter i fallet som kan te sig anmärkningsvärda - om än formellt korrekta. Men följande skall - och bör - sägas är mycket möjligt att fru Hjelte verkligen är psykiskt sjuk. Det är mycket möjligt att hon är olämplig som fostrare. Det är mycket möjligt att barnen mår bäst av att uppfostras i annat hem.

 

I så fall måste myndigheterna naturligtvis ingripa. Uppfattningen att föräldrarna äger barnen är officiellt sett förlegad sedan, gammalt. Men om detta är riktigt i detta fall har jag ingen mening. Kan och bör inte ha någon mening. Jag är inte sakkunnig inom psykiatrins och barnavårdens område„ Jag har bara mött familjen Hjelte i handlingar.

 

Men det är anmärkningsvärt att så många icke sakkunniga kommer till tals i detta fall, det är anmärkningsvärt att sakkunniga i så hög grad bara utgår från handlingar när de fäller omdömen. Det är anmärkningsvärt att Östensson fäller två omdömen om fru Hjeltes själsbeskaffenhet utan att ha haft annat än skrivbords­kontakt med henne.

 

Det är anmärkningsvärt att Östensson opåtalt kan referera till icke namngivna personer och handlingar som stöd för uppfattningen att fru Hjelte är psykiskt sjuk.

 

Det är anmärkningsvärt att Östensson refererar till andra läkare som inte har undersökt fru Hjelte.

 

Det är anmärkningsvärt att Östenssons två intyg kommer att fungera som intyg om fru Hjelte utan att vara - formellt sett - intyg om fru Hjelte.

 

Det är anmärkningsvärt att myndigheterna inte följer hans rekom­mendation att låta undersöka fru Hjelte utan istället använder Östenssons anmärkningar som utlåtande.

 

Det är anmärkningsvärt att Adler och Ericsson kommer till delvis olika resultat angående fru Hjelte, och att man kommer till helt olika resultat i den grundläggande frågan om huruvida fru Hjelte är mogen för sluten psykiatrisk vård eller inte. Det är anmärkningsvärt att Ericsson är den enda som påpekar att undersökningstiden är för kort för att kunna fälla säkra omdömen samtidigt som hon har ägnat mer tid och omsorg åt fallet än Adler och Östensson.

 

Det är anmärkningsvärt att Adler opåtalt och upprepade gånger kan anföra att misstänksamhet mot myndigheter är skäl för diagnosen paranoia.

 

Det är anmärkningsvärt att Adler som exempel på denna misstänk­samhet opåtalt kan anföra att fru Hjelte utnyttjat rätten att får myndighetsbeslut prövade i högre instans.

 

Det är anmärkningsvärt att läkare som i Adlers fall kan förklara en person olämplig som fostrare av sitt barn av den anledningen att fostraren hyser misstänksamhet mot myndigheter. Det är anmärkningsvärt att Adler kan låtsas som om Eriksson aldrig utfört någon undersökning av fru Hjelte.

 

Det är anmärkningsvärt att sociala centralnämndens ordförande Gustav Jansson helt enkelt förtiger Ericssons utlåtande.

 

Det är anmärkningsvärt att han istället föreslå åtgärder på grundval av Adlers utlåtande, eftersom Ericsson är såväl mera kom­petent formellt sett och dessutom den av de två som noggrannast och under minst pressande omständigheter undersöker fru Hjelte.

 

Det är anmärkningsvärt att Adler begär och får polishandräckning for att utan förvarning föra fru Hjelte till undersökning. Det är anmärkningsvärt att kammarrätten i Göteborg i frågan om de förebyggande åtgärderna i fallet Birger stödjer sig huvudsak­ligen på Adler och mindre på Ericsson, att rätten kommer till slutsatser som uppges baseras på läkarutlåtanden men saknar stöd i det mest kompetenta och utförliga utlåtandet. Ericsson.

 

Det är anmärkningsvärt att dr Elisabeth Johansson, dr Bonnevier, dr Jönsson kan uttala sig så tvärsäkert om fru Hjelte utan att ha undersökt henne eller ibland utan att överhuvud taget haft någon som helst personlig kontakt med henne.

 

Det är anmärkningsvärt att dessa läkare refererar till varandra.

 

Det är anmärkningsvärt att en tjänsteman som Engström refererar obestyrkta uppgifter om fru Hjältes förmenta schizofreni

 

Det är anmärkningsvärt att Bertland återger detta referat, att hon gör det utan kommentar, och att hon själv uttalar mening om fru Hjeltes psykologiska beskaffenhet ("tenderar sjuklighet")

 

Det är anmärkningsvärt att den första stora utredning som genom­förs (Gunnel) är anförtrodd åt en vikarierande socialassistent. Det är anmärkningsvärt, att såväl Gunnel som Birger betecknas som helt friska, men ändå blir föremål för mycket avancerade åt­gärder.

 

Det är anmärkningsvärt att Gunnel fosterhemsplaceras med de skäl som anförs, medan Birger inte fosterhemsplaceras.

 

Det är anmärkningsvärt att förebyggande åtgärder anses gagnlösa i Gunnels fall men inte i Birgers fall

 

Det är anmärkningsvärt att Adler förespråkar förebyggande åt­gärder i Birgers fall men samtidigt förklarar att han inte tror på dem.

 

Det är anmärkningsvärt att Adler kontaktar myndigheterna för att höra vad han bör och kan ordinera i Birgers fall. Det är anmärkningsvärt att Adler behöver tre veckor på sig för att konstatera att Birger är frisk, medan han behöver några minuter på sig för att konstatera att fru Hjelte är sjuk. Det är anmärkningsvärt att myndigheterna tillgrep så pass våldsamma medel för att polishämta Birger som framskymtar i Tyra Olssons version.

 

Det är anmärkningsvärt att myndigheterna slätar över och ignorerar så våldsamma scener med intetsägande byråkratiska fraser om "svårigheter uppstod" etc.

 

Det är anmärkningsvärt att Adler så flagrant får hota Birger som han faktiskt gör. Birger är frisk, Birger vill inte till foster­hem. Han vill inte ha med läkare att göra. Men han skall stå i kontinuerlig läkarkontakt. Det förklaras, att vid minsta tecken till neurotisering skall han till fosterhem. Läkarkontakten uppges enbart syfta till att upptäcka sådan neurotisering. Be­handlingen blir en hotfull fälla.

 

Det är anmärkningsvärt att läkarutlåtandena om fru Hjelte och barnen i så hög grad tillkommer i syfte att tjäna och faktiskt också tjänar som klarteckensignaler för myndigheterna att gripa in, och i så liten gräl har vården av fru Hjelte och barnen i sikte.

 

Det är anmärkningsvärt att rapporter om Gunnels anpassning i första fosterhemmet kommer till stånd telefonvägen och utan att Gunnel hörs.

 

Det är anmärkningsvärt att Gunnel byter fosterhem.

 

Det är anmärkningsvärt att fru Hjelte inte bara betages umgänges­rätten med Gunnel utan också hålls i okunnighet om hennes öde. Det är anmärkningsvärt att en av de tyngsta och mest vitt­gående paragraferna i bvl, §25a;  är utformad som en gummipara­graf med kontroversiella, mångtydiga, oklara och diffusa begrepp som "själslig hälsa", "utveckling", "äventyras", "olämplighet som fostrare", bristande förmåga att fostra".

 

Det är anmärkningsvärt att alla dessa anmärkningsvärda enskild­heter passerat den ena kontrollmyndigheten efter den andra utan att minsta anmärkning riktats.

 

 

7 KÄLLOR

 

(Siffrorna inom parentes texten åsyftar siffrorna före källorna i denna företeckning)

1.      Minnesanteckning, polisen Växjö, 28/7  71

2.      Skrivelse Kerstin Hjelte - JO, ink 2/8 71 

3.      Läkarutlåtande 3/8 71 om Gunnel av Östensson

4.      Brev Olof Hjelte - sociala centralnämnden Växjö 6/371

5.      Bertlands utredning 6/8 71 till sociala centralnämnden om Gunnel.

6.      Beslut 27/8 71 i Kronobergs läns länsrätt ang. Gunnel.

7.      Läkarutlåtande   2/9 71 om Gunnel av Östensson

8.      Beslut 10.9.71 i Kronobergs läns länsrätt ang. Gunnel

9.      Föreläggande och kallelse till Kronobergs läns  länsrätt 12.10.71

10     Kungl. Majt:s utslag 3/1171 på besvär av Kerstin Hjelte

11     Kerstin Carlssons utredning ang. Gunnel 21-9.7 till länsrätten

12     Sven Carlgrens utredning ang. Gunnel 16/11 71 till social central­nämnden,

13.    Brev Fredrik Zethraeus advokatbyrå - Kerstin Hjelte 5.11.71

14.    Brev Kerstin Hjelte - Växjö Tingsrätt 30.11.71

15.    JO-beslut 6.12..71 i anledning av klagomål från Kerstin Hjelte mot sociala centralnämnden i Växjö m.m

16.    Skrivelse Gustav Jansson - Kungen 6.12.71 ang. Kerstin Hjelte besvär över länsrättsbeslut.

17.    Läkarutlåtande 15/5 72 om Birger av Östensson.

18.    Brev Kerstin Hjelte - Socialstyrelsens disciplinnämnd 1/6 72

19.    Läkarutlåtande 6/6 72 ang. Birger av Adler

20.    Tyra Olssons utredning till sociala centralnämndenl3/6.72 ang. Birger

21.    Läkarutlåtande 7/6.72 om Kerstin Hjelte av Ericsson

22.    Skrivelse 17.7.71  Kerstin Hjelte + JO.

23.    Skrivelse sociala centralnämnden Växjö - Riksdagens ombudsmannaexpedition ang. skrivelse från Kerstin Hjelte

24     Minnesanteckningar ang. Birger

25     Skrivelse Sociala Centralnämnden - Länsrätten Kronobergslän 5/10.72

26.    Kerstin Carlssons PM ang Kerstin Hjelte 19.10.72

27.    Beslut 24.10.72 i Kronobergs läns länsrätt ang. Kerstin Hjelte

28.    JO-beslut 9.1.73 med anledning av klagomål från Kerstin Hjelte mot sociala centralnämnden i Växjö

29.    Beslut 9.2.73 i Kammarrätten i Göteborg

30.    Beslut 1.3.73 i Kronobergs läns länsrätt

31.    Besvärsinlaga advokat Thuresson/Kerstin Hjelte – Kammarrätten i Göteborg 2.3.73

32.    Skrivelse 13.4.73  Sociala centralnämnden Växjö – Kammarrätten i Göteborg.

33.    Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde med skolstyrelsens i Växjö kommun arbetsutskott 9.5.73

34.    Dom 30.5.73 i kammarrätten i Göteborg ang. klagan Kerstin Hjelte - länsrätten i Kronobergs län.

35.    Skrivelse 6.6.73 Maria Ericsson - sjukvårdsstyrelsen i Kronobergs läns landsting.

36.    Skrivelse 20.6.73 Kerstin Hjelte - JO

37.    Medicinalväsendets ansvarsnämnds beslut med anl. av klagomål mot Östensson från Kerstin Hjelte 29.6.73

38.    Skrivelse 5.7.73 Adler - Socialstyrelsen ang. Kerstin Hjelte

39.    Beslut JO 17.7.73 med anl. av begäran från Kerstin Hjelte om omprövning av beslut efter klagomål beträffande barnpsykiatrisk utredning mm

40.    Skrivelse socialförvaltningen Borås - Kerstin Hjelte 24.7.73 ang. Gunnel.

 

 

Övriga källor:

Barnavårdslagen

Cirkulär ang. utfärdande av läkarintyg 1.6.64

Brev Kerstin Hjelte - Göran Skytte 28.11.73

 

 

Kärlek eller sadism: är staten kompetent att fostra andras barn?
Anförande av Birger Hjelm på Konferens anordnad av föreningen Samhällets Styvbarn i Göteborg lördagen 18 september 2004
 

 

Artiklar

 

Böcker, avhandlingar, uppsatser, recensioner och bokannonser

 

 

 



[1]  ( 5 ).

 

Frisk_tvangsvardas_olagligt_debattinlagg2

Frisk tvångsvårdas olagligt - Debattinlägg

Av Klas Rosengren, Göteborg

 

 

  

 

Klas Rosengren är pensionerad röntgenolog. Inlägget som är tidigare publicerat under rubriken "Ernst berör något mycket känsligt!" i Svenska Dagbladet, är en reaktion på Dr. Bertil Ödlunds artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt" som var publicerad i Brännpunkt.

 

Klas Rosengren tillhör det försvinnande fåtal människor som i dag ger sig ut i den offentliga debatten med angivande av sitt riktiga namn - och telefonnummer - dvs med civilkurage nog att stå för sina åsikter.

Inlägget återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

Som ung medicinare var det påfallande att de kamrater som med iver ägnade sig åt psykiatri och psykologi också i många fall var de som i litet eller stort var avvikare och lite "originella" personligheter. Helt naturligt gled de också in i sitt speciella intresseområde och blev snart specialister. Senare i yrkeslivet - då kontakt behövdes med psykiatriker - var och är det väldigt noga med att man väljer en av de ganska få "normala" utövarna av specialiteten.

 

Det måste vara ett oerhört känsligt och svårt arbete att placera rätt personer på viktiga positioner med stort inflytande över t ex tvångsintagna! Detta särskilt som antalet lämpliga sökande till dessa udda platser i landets avkrokar oftast inte attraherar särskilt många sökande. Problem av denna art brukar inte diskuteras öppet - i Sverige har vi en sedan lång tid grundad tradition av auktoritets tro - "om Gud ger ett arbete så ger Gud också förmågan att sköta det". Det kanske inte är så!!

 

Men hur skall man manövrera för att ändra på situationen!?

 

Frisk tvångsvårdas olagligt. Av Bertil Ödlund

 

Frisk tvångsvårdas olagligt Debattinlägg. Av Berndt Eriksson

 

Tvång i vården

 

Tillbaka till Artiklar

 



 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter