"Var finns garantierna?"

Av Brtta Sundberg-Weitman

Lagman och ordförande i Medborgarrättsrörelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VAR FINNS garantierna för att regeringen inte missbrukar sin makt att helt på egen hand bestämma vilka som skall sitta på nyckelposter i domstolarna? Frågan har ställts många gånger un­der arens lopp. Den brukar formuleras som en fråga om domstolarnas självständighet. Maciej Zaremba behandlade den nyligen på DN Kultur (19/4), och hans artikel gav anledning till en ledare (21/4).

 

I ett inlägg på ledarsidan 9/5 framhåller justitierådet Johan Lind att han och andra rättschefer som befordrats till högsta domstolen är mycket skickliga jurister. För övrigt upplyser han om att han och hans kolleger brukar få tillfälle att avråda regeringen från att utnämna någon olämplig per­son till ledamot i domstolen.

 

Principfrågan handlar inte om vare sig ledamöternas juridiska skicklighet eller om deras lämplighet att undanbe sig ovälkomna kollegor. Den gäller, för att citera 1993 års domarutredning, domstolarnas betydelsefulla uppgift i en rättsstat att vara ett skydd för den enskilde gentemot den offentliga makt som utövas av stat och kommun (SOU 1994:99 sid 42).

 

När en ledamot av högsta dom­stolen inte inser det utan vill avfärda frågan genom att i kraft av sin auktoritet försäkra medborgarna om regeringens goda omdöme och om sin egen och kollegernas förträfflighet, visar det bara hur angelägen denna debatt är.

 

 

Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Saklighet och godtycke i förvaltning och rättskipning

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Fosterbarns rättslöshet
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Varför åtalar inte JO?

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Samhället behandlar barn godtyckligt

Av Brita Sundberg-Weitman

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Varför polisanmäler de Socialen i Vännäs?

Av Siv Isaksson, gymnasielärare, Nattavaaraby

 

 

 

 

 

Jag skriver med anledning av artikeln i VK 1 september 2007, rubrik ”De polisanmäler socialen”. Den handlar om mina nära vänner Elisabet Persson och Per-Ola Vikström samt deras son Valdemar 1,6 år. Föräldrarna är varken missbrukare eller alkoholister. De har aldrig misshandlat eller vanskött sin son. Valdemar är ett riktigt charmtroll. Han är glad, välmående och välutvecklad.

 

Utredningen

 

Jag involverades i det ”så kallade ärendet” genom föräldrarna. Socialtjänsten samarbetade inte med dem. De kände sig totalt maktlös och förtvivlad inför myndighetsmissbruket som utövades mot dem. Föräldrarna hade inte varit delaktiga i utredningen, trots att det berörde deras egen familj. Efter mycket tjat och 2-3 månader, fick föräldrarna äntligen kopior på utredningen. Socialtjänsten hade producerat en partisk och osaklig utredning. Den påvisade uppenbar kränkning och smutskastning av familjen. Det fanns sakfel och i vissa stycken var utredningen motsägelsefull.

Föräldrarna skrev en fullmakt så att jag kunde begära kopior på alla handlingar men även så att jag kunde på ett annat sätt bli delaktig i ärendet. Nu fick även jag, känna på det bemötande som familjen hade fått. I alla de brev som jag har skrivit så har jag inte fått svar. Både föräldrarna och jag har mycket som än i denna dag är obesvarat. Ordspråket säger, ”Den som tiger, han samtycker”. Det här är också att mobba, Socialtjänsten osynliggör föräldrarna och på det sättet skapar de ohälsa. Detta är endast en liten bråkdel av vad familjen har blivit utsatt för!

 

”Ont uppsåt”

 

Socialtjänsten har utnyttjat familjens tillfälligt jobbiga situation och fortsatt att mobba dem. Genom professionell förhalning i 5-6 månader av det ”så kallade ärendet”, försökte de att uppnå sina egna mål. Socialtjänsten tvingade på föräldrarna deras lösningar! I upprättade Arbetsplaner och Umgängesplaner framgår det tydligt hur Socialtjänsten ger rättigheterna till familjehemmet och skyldigheterna till föräldrarna. Föräldrarna har inte godkänt planeringarna. Socialsekreteraren har då sagt,  ”- Det spelar ingen roll om ni inte skriver på några papper. Det blir ändå som jag säger, för det är jag som bestämmer!”.

Om Socialtjänsten ville familjens bästa, varför blev Valdemar akut omhändertagen? Varför fick inte föräldrarna bland annat, avbryta den frivilliga placeringen av Valdemar? Om Socialtjänsten ville kolla upp föräldrarnas omsorgsförmåga/föräldraförmåga (eller vad de vill kalla det) så skulle det väl naturligtvis ske i deras eget hem och givetvis tillsammans med Valdemar. Men, Socialtjänsten såg föräldrarna som ett ”lätt byte” för att genomföra en förtäckt adoption! Föräldrarna vände sig till Länsstyrelsen som granskade fallet och beslutade att, om det inte förelåg något LVU så skulle Valdemar omgående återförenas med föräldrarna. Jag var med vid hämtningen av Valdemar från familjehemmet. Både jag och Valdemars mamma, Elisabet reagerade starkt på orden som familjehemmets mormor sa ”- Nu får socialen ordna hit en ny pojke!”. En lekkamrat till den pojke som sedan tidigare är placerad där. Går det att ”beställa” barn från Socialtjänsten i Vännäs och till och med välja kön? Är det här ett av Socialtjänstens ”privata” familjehem? Det var kanske så att familjehemmet behövde fler barn, än de som redan är placerade? Jag har från första gången jag läste familjens utredning, kallat detta för ett ”så kallat ärende”. Det är så grymt uppdiktat, så att det är skamligt! 

 

Granskning av Socialtjänsten

 

Socialchef Anne-Lie Granroth (tillträtt tjänsten i maj 2007?) tycker i artikeln, att det är olyckligt att ärendet ska sluta på detta sätt. Hur har det ”så kallade ärendet” börjat? Socialchefen är den som vidhållit, att berörd socialsekreterare har utför ett noggrant och bra arbete! Jag vågar knappt tänka tanken ut, hur ser ett dåligt utfört arbete, ut? Hon har även påstått, att socialsekreteraren har gjort något bra för familjen. Hon har ju placerat deras son! Jag vet, att det finns duktiga och mindre duktiga socialsekreterare. Det samma gäller även ledarskapet. Familjen hade otur och fick träffa de mindre duktiga.

Det här borde betraktas som ett brott! Socialtjänsten har på osakliga grunder ”stulit” Valdemar från sina biologiska föräldrar, ett frihetsberövande och en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Därför har föräldrarna och även jag polisanmält Socialen i Vännäs!

 

 

Socialen stal vårt barn
Av Vallesmamma

Kumlafallet - Medborgarvittnet som kastades ut kommer igen
Av Lars-Göran Månzon

Medborgarvittne måste bli en rättighet

Av Thomas Julin

 

Fallet Christina - Att ta ett barn
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Förtäckta adoptioner - Två fall.

Ruby Harrold-Claessons föredrag vid NKMR:s symposium i Göteborg den 17 juni 2000

 

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

Vännäsfallet: "Socialen stal vårt barn"

Efter ett halvår av kamp mot socialen i Vännäs fann Per-Ola Vikström och Elisabeth Persson ingen annan utväg än att flytta för att få behålla sin son, Valdemar. Deras fall fick dock ett ovanligt lyckligt slut dels pga att de vände sig till NKMR vid ett mycket tidigt stadium och dels pga att de hade ett mycket starkt stöd i sin nära vän, Siv Isaksson.
En serie artiklar i olika media, 2007-07-09 --

Hur tänker socialen, egentligen?

Av Elisabet Persson
Socialen har rättighet att storma in i en familj då de fått in en anmälan om att barn far illa.
Med andra ord: föräldrarna döms av socialen innan rätten fått säga sitt. Barnen behöver inte uppvisa några symtom. Det räcker med att socialen tror att barnet far illa. Däremot, i 'fallet Bobby' då det fanns tydliga signaler gjorde socialen ingenting. Varför?
Aftonbladet.se - 2008-01-14


De tog vår son

Elisabeth Persson: Hjälp barnen som mår dåligt – inte de välmående

Varken jag eller min sambo har någonsin haft alkohol- eller drogproblem. Varken druckit eller knarkat. Vi var inte psykiskt sjuka eller hade gjort illa vår son. Ändå familjehemsplacerade socialen vår älskade lille son!
Aftonbladet.se - 2007-10-29


"Socialen stal vårt barn"
Av Alexander Kemilä
Elisabet Persson, 33, hade en svår förlossning. Det var början till en karusell som slutade med att Valdemar, 1,5, omhändertogs av socialtjänsten. -Det var en mardröm. Vi missade hans första steg, alla hans framsteg, att ha honom i famnen, säger Elisabet.
alltombarn.se - 2007-10-29


Varför polisanmäler de socialen i Vännäs?
Av Siv Isaksson

Jag skriver med anledning av artikeln i VK 1 september 2007, rubrik ”De polisanmäler socialen”. Den handlar om mina nära vänner Elisabet Persson och Per-Ola Vikström samt deras son Valdemar 1,6 år. Föräldrarna är varken missbrukare eller alkoholister. De har aldrig misshandlat eller vanskött sin son. Valdemar är ett riktigt charmtroll. Han är glad, välmående och välutvecklad.
Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida - 2007-09-07


"Socialen stal vårt barn"
Av Vallesmamma
Socialen tog ifrån oss vår då 10 månader gamla son och familjehemsplacerade honom! Vi trodde aldrig att detta kunde hända oss! Nu är han 16 månader gammal och hemma igen!
alltforforaldrar.se - 2007-07-09

NKMR:s polisanmälan

Allt fler barn tas om hand. Fosterhemsplaceringar allt vanligare i Vindeln och Vännäs
Av Ingrid Marklund

Vännäs - Socialens personalproblem
En serie artiklar publicerade i Västerbottens Folkblad

TINAFALLET
Av Sven-Erik Berg

BARNAROV
Av Sven-Erik-Berg

Myndighetsmaffian
Av Sven-Erik Berg

 

Fallet Christina - Att ta ett barn
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Förtäckta adoptioner - Två fall.

Ruby Harrold-Claessons föredrag vid NKMR:s symposium i Göteborg den 17 juni 2000

 

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall 

 
Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft
Av Anita Ankarcrona

 

Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

Hur tänker socialen, egentligen?

Av Elisabet Persson

 

Socialen har rättighet att storma in i en familj då de fått in en anmälan om att barn far illa.

Med andra ord: föräldrarna döms av socialen innan rätten fått säga sitt. Barnen behöver inte uppvisa några symtom. Det räcker med att socialen tror att barnet far illa. Däremot, i 'fallet Bobby' då det fanns tydliga signaler gjorde socialen ingenting. Varför?

Det finns många förtvivlade föräldrar som förlorat sina barn på svaga grunder! Det är slut med att tiga, det har gått för långt!

Något måste göras för att socialen inte skall kunna omhänderta välmående barn och underlåta sig att ta hand om de barn som far illa! Självklart finns det fall då allt går rätt till, men tyvärr inte alltid! Socialen splittrar välfungerande familjer till ett högt pris: deprimerade föräldrar och barn som undrar varför!

Föräldrar som älskar sina barn skall inte heller förlora dem! Om de har 'omsorgsbrister' som socialen tjatar om på varje träff, kan de väl tala om vilka bristerna är?

 

Varför förstörs utredningen om socialen berättar vad föräldrarna gjort för fel? Varför stängs en del föräldrar ute från sin egen utredning? De blir aldrig delaktiga, får inte bestämma vilka personer som socialen skall prata med. Ingen släkt kontaktas. Det är väl släkten som vet mer om föräldrarna än BVC som koncentrerar sig enbart på barnet?

 

Varför är utredningarna bristfälliga i de fall då ett välmående barn omhändertagits? Socialen har haft kontakt med BVC, barnläkare etc. och undvikit släkten, psykologer etc. som kan berätta hur föräldrarna är! Sedan börjar en lång kamp för föräldrarna. De måste bevisa för socialen att de duger som föräldrar! Intyg från psykologer eller läkare som 'friar' föräldrarna blundar socialen för! Allt som kan vändas till negativt vänds också till nattsvart!

http://www.folkbladet.nu/2007/10/28/ifo-konflikten-i-vannas-har-kostat-skattebetalarna-hundratusentals-kronor

Där drabbades vi! Nu måste vi utsatta föräldrar börja stampa med foten och skrika att vi fått nog! Våra barn skall hem! Vi hade turen att få hem vår son! Flera kommuner har fått kritik från Länsstyrelsen. NKMR har polisanmält socialen i Vännäs: www.nkmr.org

 

Ge inte upp alla ni andra splittrade familjer där ute!


Hur tänker socialen, egentligen?

Av Elisabet Persson

Vännäsfallet - NKMR:s polisanmälan

Vännäsfallet - "Socialen stal vårt barn"

En serie artiklar i olika media, 2007-07-09 -- 2008-01-14

 

Tillbaka till Artikelindex

 

Vännäs - Socialens personalproblem

Socialtjänsten i Vännäs kommun har dragits med svåra arbetsmiljöproblem under en längre tid. Det handlar om mobbning, utfrysning som de anställda och deras chefer inte har kunnat komma till rätta med. Mobbning och utfrysning brukar vara kännetecknen i socialsekreterarnas mellanhavanden med sina klienter i vård- och omsorgsärenden, som inte sällan leder till tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn.

En serie artiklar publicerade i Västerbottens Folkblad - 2007-02-08 -- 2007-05-16

 

IFO-konflikten har kostat hundratusentals kronor

Av Viljo Thornberg
VÄNNÄS. Konflikten inom Individ- och familjeomsorgen, IFO, i Vännäs har kostat skattebetalarna hundratusentals kronor. Friställda IFO-chefen Gudrun Kågström-Lindberg har fått behålla sin chefslön på 33 100 kronor i månaden.
Mer än halva socialsekreteraregruppen har sagt upp sig.

Västerbottens Folkblad - 2007-10-29

Vännäs hotar med omplacering

Av Viljo Thornberg

VÄNNÄS. Individ- och familjeomsorgens chef i Vännäs bär sin del av ansvaret för konflikten inom avdelningen.
Vännäs kommun hotar med repressalier mot medarbetare som inte böjer sig för makten.

Västerbottens Folkblad - 2007-05-16

Avdelningschef i Vännäs fråntagen arbetsuppgifter

Av Viljo Thornberg
VÄNNÄS. Konflikten inom individ- och familjeomsorgen, IFO, i Vännäs har gått in i en ny fas.
Avdelningschefen är fråntagen sina arbetsuppgifter fram till semestern.
Däremot får hon behålla sin lön på 33 100 kronor i månaden.

Västerbottens Folkblad - 2007-05-15

Mobbning och utfrysning

Av Viljo Thornberg
 Konflikt vid familjeomsorgen i Vännäs får Arbetsmiljöverket att agera

VÄNNÄS. Smutskastning, maktfullkomlighet och ett stort kontrollbehov.
Det är några påstådda brister i ledarskapet vid Individ- och familjeomsorgen i Vännäs som tvingar anställda att gå i stödsamtal hos terapeut. På fredag ska Arbetsmiljöverket granska arbetsmiljön.

Västerbottens Folkblad - 2007-02-09

Anställda mår dåligt inom Vännäs kommun

Av Viljo Thornberg
VÄNNÄS Smutskastning, maktfullkomlighet och ett stort kontrollbehov.
Det är några påstådda brister i ledarskapet vid Individ- och familjeomsorgen i Vännäs som tvingar anställda att gå i stödsamtal hos terapeut.
På fredag ska Arbetsmiljöverket granska arbetsmiljön.

Västerbottens Folkblad - 2007-02-08

 

 

 

Röd sopis: Klagomål mot socionomutbildningen under 1970-talet

Tillbaka till Artiklar

Vänersborgsfallet - Det ensamkommande flyktingbarnet

 

Socialnämnden i Vänersborg placerade ett ensamkommande flyktingbarn i fosterhem under sommaren 2007. Eftersom flickan saknar vårdnadshavare i Sverige har hon förordnats en god man som ställföreträdande förälder för henne. Under hösten omhändertogs hon enligt LVU och flyttades till ett barnhem.

En serie artiklar publicerade i TTELA.se 2007-12-05 --

 

 

 

Förundersökning mot familjehemsmamma nedlagd

TTELA

VÄNERSBORG: Förundersökningen mot den familjehemsmamma som polisanmäldes av socialnämnden i Vänersborgs kommun i höstas har lagts ned. Enligt åklagaren finns det inga bevis för att hon har begått något brott.
TTELA.se - 2008-05-30

 

 

Kommunen entledigade god man för tidigt

Av Simon Rothelius

VÄNERSBORG: En god man i Vänersborg entledigades innan beslutet om att ersätta honom med en särskild förordnad vårdnadshavare börjat gälla.
Nu får kommunen bakläxa av Vänersborgs tingsrätt.
Den 2 april i år utsåg Vänersborgs tingsrätt en särskild förordnad vårdnadshavare åt en tonårig flicka från Somalia som kommit till Sverige utan sina föräldrar.
13 dagar senare entledigade överfömyndarnämnden i Vänersborg flickans gode man James Bucci från hans uppdrag.
TTELA.se - 2008-05-28

 

 

God man fick ingen information

Av Simon Rothelius

VÄNERSBORG: Socialförvaltningen i Vänersborg undanhöll viktig information om en familjehemsplacerad flicka från hennes gode man.
Nu kritiseras kommunen av länsstyrelsens socialenhet.
- Det har brustit i kunskap om vad ett godmanskap innebär, medger den ansvariga chefen Sonja Nyström.
TTELA.se - 2008-05-10

 

 

Nya anmälningar i familjetvist
Av Simon Rothelius

VÄNERSBORG: Vänersborgs kommun och den ansvarige gode mannen tvistar vidare om händelsen i höstas när en tolvårig flicka flyttades från ett familjehem.
Kommunen anser att den gode mannen är olämplig som vårdnadshavare. Samtidigt har den gode mannen anmält kommunen till länsstyrelsen.

TTELA.se - 2008-01-26

Socialnämnden får kritik av länsstyrelsen
Av Simon Rothelius

Socialnämnden i Vänersborg gjorde flera fel i samband med att en tolvårig flicka placerades i ett familjehem tidigare i år. Det konstaterar länsstyrelsen.
Enligt myndigheten fick inte familjen det stöd den behövde för att klara uppdraget.

Ttela.se - 2007-12-05

 

Andra artiklar om Vänersborg

 

Socialsekreterare misstänks för tjänstefel

Nyhetsartikel i TTELA

Socialnämnden får allvarlig kritik

Av Jan Björk

Paragraf 15 b

Av Magnus Wennerholm, Peter Lindgren och Susanne Edmark

 

"Dokument om Arenan mörkas"
Nyheter TTELA

"Allt som är värt att veta är offentligt"
Nyheter TTELA

 

TTELA har de hemliga protokoll

Nyheter TTELA

JO utreder diarieföringen av dokument

Nyheter TTELA

 

JO beslut

Misstag eller medvetet mörkande?
Av James Bucci

Tvingas rätta till protokoll

Nyheter TTELA

Hemliga protokoll avslöjas
Av Wiveca Ström


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Välfärdsstatens tysta förlorare
Av Lennart Hane, Advokat, Stockholm

 

 

 

 

 

 

Med rubriken "SVT döljer medvetet sanningen" i Oskarshamnsfallet om två föräldrars rättslöshet inför ett tvångsomhändertagande av deras son går socialdirektören Hjördis Flodström Nilsson till angrepp mot programledaren Janne Josefsson med den klassiska metoden att undvika debatt i sak genom personangrepp. Hon beskyller Josefsson för vedervärdigt och skamligt agerande utan att på ens en enstaka mening beslå honom med lögnaktiga, felaktiga eller tendensiösa uppgifter. Att en socialdirektör som privatperson eller som representant för Socialstyrelsen, vilket får läsaren ej veta, så häftigt agiterar för en sjuk sak finner sin förklaring i förhållanden som kanske är okända för det stora flertalet.

 

Med min mer än 40-åriga erfarenhet av rättsprocesser om tvångsomhändertagande av barn jämte vissa olustbetonade erfarenheter av Hjördis Flodströms Nilsons desinformationsmetoder vill jag först betona TV-programmets stora förtjänster för presentationen av fakta i fallet samt framför allt för fokuseringen på de tvivelaktiga grunderna för själva omhändertagandet, vilka med all rätt upprört en häpen allmänhet samtidigt som det ifrågasatta expertskrået går till motangrepp. Enligt det härskande etablissemanget är det nämligen tabubelagt att diskutera om det går rätt till när ett barn omhändertas för samhällsvård. När sådana frågeställningar då och då slår igenom en till synes väl sammanhållen mediacensur stoppas diskussionerna med imponerande beskäftighet.

 

Jag är ej förvånad över socialdirektörens osakliga stöd för myndigheternas övergrepp på föräldrarna Karin och Lasse och deras son Carl.

Under de senaste drygt tre decennierna har två genomgripande lagändringar genomförts, 1966 års barnavårdslag och 1980 års socialtjänstlag jämte kompletteringar i lagen om vård av unga, utan dramatiska förändringar i lagreglernas inriktning på statsmakten skyldighet att icke minst i omtanke om barnen skydda familjen.

 

Den för barnen katastrofala förändringen infördes så att säga i lönndom genom att den psykologiska expertisen och de psykologiska värdeskalorna tilläts dominera bedömningen utan att domstolarna på minsta sätt var rustade därför. Förändringen inleddes 1975. I en dom godtog Kammarrätten i Stockholm att prognosen om riskerna för en 10-årig flickas känslomässiga utveckling var katastrofala om hon ej separerades från sin mor, en ensamstående skötsam kvinna utan sociala problem men som det påstods av experten - en barnpsykiatriker - hade betydande svårigheter att ge sitt barn ett emotionellt gensvar. Kammarrätten hade naturligtvis ingen möjlighet att bedöma om barnpsykiatrikerns prognos var sann eller falsk men tog starkt intryck av de ödesdigra slutsatserna. Därmed hade de psykologiska teoriernas prognoser ersatt kraven om bevisade konkreta och allvarliga faror för att faktiskt på relativt kort sikt bli det avgörande och efter hand det enda beviset för föräldrars misslyckande.

 

Domstolkontrollen liksom rättssäkerheten sattes ur spel vilket i Josefssons program exponeras av den aningslöse rådmannen i Länsrätten som bekände att de litade på psykologen/experten.

 

Häri ligger poängen och förklaringen till Hjördis Flodström Nilssons häftiga utspel. Hur länge skall vi lita på de psykologiska experterna, är deras psykologiska teorier vetenskapligt utprovade, är det möjligt att prognostisera den känslomässiga utvecklingen hos det uppväxande släktet eller hör detta till de delar av livet som är och måste få vara okända?  Frågeställningar som tycks ge en hotbild mot de många som får sin bärgning av dessa prognoser, ingalunda bara psykologen som fick en affärsuppgörelse på 900 000 kr, en summa som onekligen förklarar att dessa undersökningar bör följa beställarens målsättning - jag har på dryga 40-talet liknade undersökningar aldrig råkat på en psykologutredning som gått emot beställarens misstro mot föräldrarna.  Min erfarenhet år att psykologerna ej givit någon kvalitativ förstärkning av bedömningsunderlaget för dessa för familjen ödesdigra ingrepp.

 

Janne Josefsson har förtjänstfullt även uppmärksammat hur socialnämnden, socialsekreterarna och de administrativa domstolarna trotsar lagregler genom att förneka dess existens. Hjördis Flodström Nilsson bidrar till denna tystnadens konformitet genom att också hon förtiga förbrytelsen.

 

Detta är faktiskt det allvarligaste avsnittet i Janne Josefssons program som berör det enligt min mening vidrigaste inslaget i förvaltningsorganens grymheter mot barnen såsom även  i detta fall - barnbarnen.

 

Bakgrunden är den att efter stridigheter i riksdagens socialutskott med socialdemokraterna som motståndare kunde det s.k mormorsupproret vinna majoritetens gehör för lagändringar. Den närmast självklara tanken var att om föräldrarna till följd av sjukdom eller av andra orsaker ej kunde ansvara för barnen så skulle socialmyndigheten placera barnen hos deras älskade far- eller morföräldrar. En utskottsmajoritet i riksdagen lyckades 1999 framtvinga en regel i Socialtjänstlagen § 22 som föreskriver att "vid placering av barn skall i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller någon annan närstående". Bestämmelsen visade sig snabbt få förödande konsekvenser på socialbyråkratins makt och i ett ytterst märkligt samförstånd sopades bestämmelsen under mattan. Även Karins föräldrar, Carls morföräldrar är ickepersoner för Oskarhamns socialförvaltning, socialchef och socialsekreterare möjligen för att de tycks veta att detta missförhållande korrigeras ej av förvaltningsdomstolarna, icke av legala skäl utan av andra mera förborgade.

 

Hjördis Flodström Nilsson försöker ge intryck av att ha expertkunskap för att hon på begäran av Socialstyrelsen medverkat i studien "Barnet i Rättsprocessen", en totalstudie av samtliga Kammarrättsdomar i LVU - mål 1992. Jag har goda möjligheter att bedöma hennes föregivna expertkunskaper som myndighetsföreträdare och debattör eftersom jag hjälpte en 6-årig pojke att återförenas med sin mor efter en ytterligt osmaklig rättegång i Kammarrätten i Stockholm, som med 3 röster mot två avgjorde en lyckosam och egentligen självklar återförening mellan mor och son. Socialstyrelsen kritiserade Kammarrätten som via massmedian anklagades för att "döma barnet till misshandel", vilket aningslösa journalister godtog som en god nyhet. Fallet rörde en 6-årig pojke som hade många blåmärken på benen på grund av en livlig men osäker motorik förenad med att han ville klara samma gymnastiska äventyrligheter som hans fyra år äldre broder, plötslig visade sig ha ett blåmärke även på kinden. Obevisat om han fått det av kamrater eller personal på daghemmet eller vid umgänge med hans frånskilde far eller av annan orsak så anklagades modern därför. I länsrätten och kammarrätten vittnade experten, en psykolog som mot högt arvode gjorde s k sandlådeobservationer i sin bostad och utan någon kännedom om pojkens levnads- och hemförhållanden kunde bestyrka att pojken levde mycket farligt, så farligt att han var en självmordskandidat. Liknande katastrofala risker prognostiserade psykologen i Oskarhamnsfallet. Kammarrätten blev dock mindre imponerad av expertens katastrofteorier. Socialstyrelsen upplevde Kammarrättens tilltagsenhet som ett hot mot förhärskande expertvälde och gav sig själv förevändningen att som s. k studie ovederhäftigt chikanera domstolen med press och radiopropaganda mot domstolarnas behandling av bevisningen.

 

Hennes osakliga och selektiva angrepp på Janne Josefssons väldokumenterade avslöjanden över ruskiga brister i grunderna för omhändertagande av barn liknar Socialstyrelsens angrepp på Kammarrätten. En sjuk sak kan knappast försvaras av annat än lögner.

 

Cave canem! Det var onekligen klokt av Janne Josefsson att rata "experten" Hjördis Flodström Nilsson.

 

För dumma för att ha barn. En serie artiklar om Oskarshamnsfallet m. fl fall

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far?

Av Per Mindus, leg. läkare

 

 

 

 

 

Dagligen utspelas i Sverige gisslandramer som är grymmare än de som nyligen avslutats i Iran. Det gäller barn som efter föräldrarnas separeration hindras att träffa den förälder som inte har vårdnaden. Hittills har det i regel varit mödrarna som tilldömts vårdnaden, och umgängessabotage innebär därför oftast att barnet inte får träffa sin far. Resultaten av undersökningar om vilka skador detta kan medföra borde vara skakande 1äsning för alla som tror att fäder har mindre betydelse för barns utveckling. Umgängesproblem kan beröra läkaren såväl privat som professionellt, påpekar biträdande överlikare Per Mindus, psykiatriska kliniken, Karolinska sjukhuset.

 

Statistiska centralbyrån registrerade under 1979 13 776 skilsmässor mellan föräldrar med barn under 18 år. Härutöver förekommer ett okänt antal fall där "samboende" föräldrar till minderåriga barn separerar. Skilsmässa/separation medför alltid påfrestningar för barnen, inte minst för de ca 20 procent av alla barn som lever åtskilda från den ena föräldern. I en del fall beror detta på umgängesproblem.

 

En form av umgängesproblem kallas "hugskotts-umgänge". Den umgängesberättigade - en hemsk term som bara ger uttryck för förälderns men inte för barnets rätt till umgänge - önskar endast ett oregelbundet umgänge med barnet. "Omvänd umgängesvägran" föreligger när den umgängesberättigade får, men inte vill träffa barnet.

 

Man kan anta att båda dessa problemtyper medför negativa konsekvenser för barn, men systematiska studier saknas. Eftersom de inte kan lösas lagstiftningsvägen, saknas de dessutom i domstolsverkets statistik. Endast ca 20 procent av umgänges- och vårdnadsproblemen tas upp i domstol.

 

Stockholms tingsrätt dömde under 1977 i 884 icke-tvistiga vårdnadsmål. I 80 procent blev modern vårdnadshavare. Eftersom de flesta ensamma vårdnadshavare är mödrar innebär umgängessabotage mestadels förlust av fadern. Den nuvarande lagstiftningen kan inte komma till rätta med detta, vilket medför mycket allvarliga konsekvenser för barnen.

 

Skador av faderstorlust

Medan det publicerats hekatomber av litteratur över mödrars inflytande på barns utveckling, återfinner man i ett någorlunda välsorterat vetenskapligt bibliotek endast någon hyllmeter volymer som behandlar fäders roll. Redan på grund av denna snedfördelning är det mycket begärt att fäder ska ha tilltro till sin betydelse för barnen.

 

Man vill garna hålla med författaren till en av dessa böcker, när han i sin inledning skriver om "this vastly underworked and poorly explored field" och den "imbalanced focus on the mother's influence" som föreligger (se Lamb 1976). Men den litteratur som finns borde vara en skakande läsning för den som försöker slå sig till ro med tron att fäder har mindre betydelse än mödrar för barns utveckling.

 

Lamb t ex rapporterar att den intellektuella utvecklingen påverkades negativt hos barn som blev faderlösa. Särskilt markant var denna effekt hos pojkar, men även flickor påverkades. En annan forskargrupp (se Lynn 1974) rapporterade att fadersförlust, oberoende av orsaken, får svårare konsekvenser ju yngre barnet är när den inträffar, ju längre den varar och att pojkar drabbas ännu värre än flickor.

 

Beteendestörningar och sänkt prestation hos pojkar

Hos pojkar kan fadersförlust leda till beteendestörningar, svårigheter med kamrater och lärare, förlorad ambition, minskad fysisk aktivitet, sänkta prestationer ifråga om analytiskt (t ex matematiskt) och kreativt tänkande men även vad gäller verbal förmåga. Pojkarna får svårigheter med sin manliga identitet och med relationen till det motsatta könet. Bland manliga homosexuella är de som råkat ut för fadersförlust överrepresenterade, likaså bland manliga ungdomsbrottslingar.

 

Man påpekar betydelsen av hur mamman upplever den f d maken och sin situation efter skilsmässan. Har mamman en negativ attityd till exmaken, skapar det stor självosäkerhet hos pojkar. De skadliga effekterna av fadersförlust anses inträda tidigare hos pojkar än hos flickor.

 

Också flickor drabbas

För flickorna anses fadersförlust något mindre skadlig, åtminstone till en början, genom att de har tillgång till en identifikationsgestalt av sitt eget kön. Men mammans negativa inställning till sin f d make assimileras av döttrarna och generaliseras till att gälla alla män. Den visar sig senast i puberteten i form av relationsstörningar till såväl lärare som kamrater, och som sexuella svarigheter. Som väntat är skadeverkningarna mest påtagliga om flickorna redan före 5-årsåldern förlorat kontakten med pappan.

 

Faderlösa flickor rapporterar mer emotionella störningar än sina kamrater från hela familjer och har oftare problem med alkohol och droger. Depression och självmordsförsök är vanligare hos tonårsflickor som växt upp utan sin pappa.

 

Lång lista över problem

Andra forskargrupper rapporterar lika nedslående fynd. Biller och Meredith (1975) tillägger att utan pappa blir flickor såväl som pojkar överdrivet beroende av mamman. Men då oberoende och självständighet är något som uppmuntras mer hos pojkar än hos flickor drabbas de senare mer.

 

Forskarna diskuterar även hur olika orsaker till fadersförlust medför olika konsekvenser. Döttrarna till frånskilda var oftast negativt inställda till fäderna, medan flickor vars fäder avlidit oftast hyste en idealiserad, "förgylld" bild av pappan. Forskarna anser att båda attityderna är lika orealistiskt överdrivna och konsekvensema lika katastrofala.

 

Wallerstein (1978) har studerat 136 skilsmässobarn i Kalifornien. I samtliga fall var modern ensam vårdnadshavare. Barnen hade alla tagit skada av skilsmässan från fadern. Särskilt utsatta var enligt undersökningen pojkar i 6-7-årsåldern och flickor i 5-6- årsåldern.

 

Olösta separationskonflikter från moderns barndom kan aktiveras i skilsmässan. Den umgängessaboterande mamman kommer att utgöra ett dåligt exempel för sina barn när dessa skall forma sin förraldraroll. En känd forskare, E M Hetherington, har beräknat att tre av fyra skilsmässobarn kommer att upprepa mönstret. Problemlistan kunde göras längre.

 

Vad är skadligast för barnen?

Eftersom lagstiftningen på detta område inte fungerar tillfredsställande har en statlig utredning tillsatts. Dess delbetänkande "Om föraldraansvar m m" (SOU 1979:63) har nyligen remissbehandlats. Många remissinstanser tycks anse att utredningen inte lyckats finna lösningar på problemet med umgängessabotage. Vad man speciellt vänt sig emot tycks vara utredningens förslag om avskaffande av hämtning till umgänge. Utredningen skriver (sid 129): "Vägrar den, som har föräldraansvaret, att medverka till att umgänge kornmer till stånd, och hjälper inte ens viteshotet, kan det i stället finnas skäl att ompröva frågan om fördädraansvaret."

 

Detta låter kanske bra, men hur kommer det att fungera i praktiken? Överflyttande av vårdnaden föregås av en utredning som inte bara tar lång tid (i Stockholm ca l år) utan framför allt skärper motsättningarna ytterligare, till men för barnen. Dessutom verkar flera faktorer mot att ett överflyttande faktiskt äger rum, t ex de grundförutsättningar, presumtioner, som domstolarna utgår från när de dömer. Slutligen är inte alla fäder beredda att ta på sig vårdnaden (kanske okunniga om följderna av fadersförlust?), utan skulle ha nöjt sig med ett fungerande umgänge. I stället riskerar de och deras barn att helt förlora kontakten med varandra, eftersom utredningen vill avskaffa den sista utväg som för närvarande står till buds.

 

Man tvingas fråga sig, mot bakgrund av forskningsresultaten rörande skador av fadersförlust, om det på sikt inte är ännu skadligare för barn att helt berövas kontakten med ena föräldern än att utsättas för enstaka hämtningar som förhoppningsvis leder till att umgänge etableras. Det är heller inte givet att ett beslut om hamtning behöver resultera i verkställighet. Man kan hoppas att den saboterande föräldern äntligen tar sitt ansvar och medverkar.

 

Utredningen blev kraftigt kritiserad och det har blivit påfallande tyst om den sedan den remissbehandlades.

 

En omsvängning

Enligt en utredning från 1973 (SOU 1973:24) blev fadern ensam vårdnadshavare i 10 procent av de tvistiga vårdnadsmålen. Enligt en undersökning från 1977 hade denna siffra ökat till 27 procent och i en enkat från 1978 (socialstyrelsen) till 50 procent. Med tiden tycks fäder ha fått större möjlighet att tilldömas vårdnaden, men statistiken bygger bara på det fåtal umgänges- och vårdnadsproblem som når domstol.

 

Lagstiftarna har under 1970-talet vid upprepade tillfällen kraftigt reagerat mot umgängessabotage och bl a uttalat (Lagutskottet 1975/76:3 sid 101): "Att en förälder konsekvent vidtar åtgdrder med åsidosättande av barnets intresse i förevarande hänseende talade enligt utskottets mening för att hans lämplighet som vårdnadshavare kunde behöva omprövas."

 

Under hela 1970-talet har dock veterligen inte en enda domstol följt dessa riktlinjer. Men den 10 december 1980 bekantgjordes en för många pappor viktig dom. En frånskild man hade kämpat i tre år och genom 27 rättegångar (hur orkade barnen? - hur orkade han?) för att få till stånd det av domstol fastställda umgänge som hans f d fru saboterat. Domen är unik. För första gången överflyttas vårdnaden från en mamma som hindrat umgänget mellan barnen och pappan.

 

Om fler domstolar följer exemplet skulle kanske några av skilsmässors olyckliga konsekvenser för barn äntligen minska.

 

 

 

Litteraturförteckningen kan erhållas hos författaren.*

Delar av ovanstående artikel har tidigare publicerats i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

 

*  NKMR:s anmärkning.
Per Mindus dog 1998. Jag förmodar att litteraturförteckningen kan ev. erhållas hos hans efterlevande.

 

 

The Spectrum of Parental Alienation Syndrome - Part I

 

The Spectrum of Parental Alienation Syndrome - Part II

 

Farlig eller farliggjord mamma?

 

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Vad göra som förälder? Hur pass mycket eller lite har vi föräldrar rätt att uppfostra våra barn?
Av Lucia  

 

 

Eller är det som en person sa till mig: "barnen är inte våra dom är statens"? Men då tycker jag att om så är fallet så kan väl staten sörja för våra barn, för så som det ser ut idag i vårt samhälle är det nog inte lätt att vara barn.

Det klagas över att våra barn ränner ute och att det inte längre finns någon respekt för andra. Det är inte alltid föräldrarnas fel. Det är faktiskt samhällets fel, för vi får inte uppfostra våra barn.

I går kom min 12 åriga dotter hem från skolan och säger till mig: "vet du mamma jag kan ge dig problem med de sociala för jag behöver bara gå dit och säga att du slår mig och då får du en polisanmälan på dig."

Jag svarade: "men jag slår ju inte dig". Hon svarade mig: "det spelar ingen roll dom tror mera på mig för det är barnens rätt."

Tala då om för mig vart vi är på väg när vi inte får säga våra barn att inte ränna ute sent på kvällarna eller att inte röka eller dricka lika så att inte skolka från skolan. Jag då som är emot aga men ändå vill uppfostra barnen så är ju det svårt för jag ska ju hela tiden tänka på att min dotter kanske vaknar en morgon och för att hon inte får som hon vill ska jag vara rädd för att få en anmälan över mig.

Hur är det tänkt att jag ska lära mina barn vad som är rätt och fel om jag inte får säga när det är något som är fel eller att när de har burit sig illa åt får utegångsförbud?

Det funkade för våra föräldrar när vi var små. Det har vi inte tagit skada av så varför skulle våra barn göra det?

Pratar med andra föräldrar som är förtvivlade som har blivit anklagade för både de ena och de andra. Men ingen tycks lyssna på föräldern utan det lyssnas bara till barnet. Men om barnen ljuger?

Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle.

Är det dit vi är på väg, att vi ska vara rädda för våra barn?

vad göra som förälder?
Av Lucy, lucysblogg - 2009-10-15

Svårt att föra klok debatt om barnaga
Av Andreas Fischer, Vallentuna, Svenska Dagbladet den 17 september 2011-09-14, sid 23

Roland Jansson: ”Vi måste kunna ta våra barn i nacken”

Debatt, Sveriges Television, Svt.se - 8 september, 2011

Vad är barnaga?
Av Lena Hellblom Sjögren

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Entrésida

 

Vad gör vi med ungdomarna?
Elever med särskilda behov och ungdomar i riskzonen får inte alltid det stöd de har rätt till. Skolan misslyckas, den statliga ungdomsvården misslyckas. Somliga politiker kräver hårdare tag, trots att det är bevisat att hårdare tag inte hjälper. Kvar står ungdomarna, utdömda på förhand och dömda till en vård som ingen riktigt vet vad den går ut på.

 

 

Vad gör vi med ungdomarna?
Av Tina Lundberg

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida