DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS DAG
Av John-Olof Larsson, samhällskritiker och debattör

Media och granskningsprogrammen har under den senaste tiden uppmärksammat barn som far illa i samhället. Barn som är omhändertagna genom en lagstiftning som benämns LVU (lagen om vård för unga) har blivet granskade i media.

Vad är det för människor och tjänstemän som kretsar kring barn under LVU?
Man påstår sig utgå från det lilla barnet och barnets bästa. Barnen blir kanske placerade i något fosterhem eller behandlingshem och det är kommunens socialnämnd med dess socialsekreterare och socialchefer, som föreslår LVU omhändertagandet. Barn- och ungdomspsyk brukar ge utlåtanden i de olika fallen. Länsrätt dömer slutligen till LVU omhändertagandet. Tillsyningsenheterna och socialkonsulenterna vid Länsstyrelser och samt Socialstyrelsen har till uppgift att vården skall fungera vid LVU.

MEN HUR HAR DET BLIVET??
Man har visat hur sociala myndigheters utredningar i samband med LVU är bristfälliga och stundom uppbyggda och sammanställda på rena lögner. Avsikten har varit att svartmåla föräldrarna och att använda sig av en pedagogik som fått följden att barnfamiljerna har splittrats och skadats för livet.

Misshandel och vanvård är omänskligt både för de direkt utsatta barnen och de föräldrar som måste se på, på grund av patologiska farliga lagar som t.ex. LVU. Den stress man utsätts för när man ser och förstår att sina barn bli misshandlade psykiskt och fysiskt liknar jag vid den grymmaste av tortyr. I vårt lilla land Sverige kan man larma om barn som far illa av LVU tills man blir totalt utbränd utan att social myndighet bryr sig.
Hur stort är mörkertalet med självmord hos barn som blivet omhändertagna och hur stort är mörkertalet där föräldrarna tar sina liv eller blir allvarligt sjuka p.g.a. LVU?

Är det inte märkligt att när man vädjar om FN-konventionens mänskliga rättigheter och barnkonvention när man ser barn far ruskigt illa av LVU att svaret blir skriftligen från Länsstyrelsen att : Konventionen om de mänskliga rättigheterna inte gäller i svensk lag ??

Varför skriver jag om detta undrar Du kanske som debattör? Svaret är enkelt, jag har fått nog av att se och uppleva detta lidande och jag är själv drabbad som förälder och har nästan gått under som människa och blivet totalt utbränd av att ingen lyssnade och brydde sig.

Jag har sett listorna med protester mot de låga straffen för barnmisshandel och dödande av barn och är enormt engagerad i dessa frågor beroende på att jag fick mina barn misshandlade både före och under LVU. Ett barn har avlidet vid 24 års ålder i Epilepsi och personalen förstod inte han behövde sjukvård. Det andra barnet såg ut som ett lik taget från något dödsläger när LVU-behandlingen var klar trots alla larmrapporter. Det tredje barnet bröt man ner identiteten på och våldtog barnet i själen. Det var en jobbig grej att ta sig igenom med sorgearbetet….
Utbränd och själv skadad för livet är priset man får betala som förälder.

Hur många hade inte larmat kring de här barnen och varför brydde man sig inte? Varför sände man ut handlingar om att FN-Konventionen och Barnkonventionen inte gäller i svensk lag? Var det bara för att jag var en vanlig svensk pappa till de här barnen och som pappa räknas man inte och kan inte älska sina barn? Men alla grannar då som också reagerade? Varför? Och varför lyssnade man inte? Varför behandlas man som något som katten dragit in och luktar illa? Varför undanhöll man alla rapporter om hur det faktiskt var med barnen? Varför lyssnade man inte på barnet när det uppgav det blivet slagit så det hade fått blodränder på kroppen? Varför tvingade man det nu skadade barnet att mot sin vilja besöka modern när ändå barnet springer och gömmer sig och inte vill?

Varför dömde man mig till 3 års villkorlig dom med ett års skyddstillsyn och till nästan 7000 Kr i böter för att jag ringde 24 mil från kommunen och skällde ut en omplacerad socialchef och en biträdande socialchef när jag larmade att de gör fel mot barnen och talar om för dom att detta kommer dom black om foten?
Tänk att ni bara kunde finna på en pappa som älskade sina barn och som aldrig varit straffad tidigare!!

Jag har skrivet många debattartiklar i dagstidningarnas nätutupplagor och tillskrivet samliga partipolitiska ordförande i ett öppet brev om hur det går till med LVU, och väntar fortfarande på svar !!

Sociala myndigheter bryr sig inte om barnmisshandel, de använder LVU för att skada och experimentera med barn och deras biologiska familjer blir behandlade som försöksråttor i ett farligt sjukt system. Prof. i kriminologi Jerzy Zarnecki och Anders Carlberg chefen för fryshuset samt Kerstin Wigsell från Socialstyrelsen har bekräftat i TV-program att samhället misslyckats och poängterar vikten av att makthavarna måste förstå detta.

Jag har under många år skrivet och försökt få fram i ljuset vilket systemfel LVU är. Jag har försökt berätta vad det kostar samhället i form utav mänskligt lidande med söndermonterade familjer, på grund av en farlig social ingenjörskonst som kan liknas vid den värsta form av sterilisering och lobotomi. De samhällsekonomiska konsekvenserna av detta systemfel är astronomiska och borde vid en konsekvensanalys ge politikerna hicka.

När det gäller lagstiftning så borde man skärpa möjligheten till att i första rummet komma åt misshandeln innan den får så katastrofala följder som vi nu oftast ser. Lagstiftaren kommer annars bara att få erfara att dessa typer av misshandel kommer att fortgå och vad nytta gör lagen när barnet redan har fått skador för livet eller kanske rentav dött?

Om lagarna skall skrivas om borde man också i första rummet även inbegripa
tjänstemanna-ansvaret så att institutioner med vårdande uppgifter har klara direktiv vad som gäller. Tjänsteman som direkt eller indirekt skadar barnen t.ex. genom underlåtenhet eller döljande av rapporter samt genom sekretesslagen mörkar övergrepp och misshandel borde vara åtkomliga för lagen och utmätbara för stränga straff och inte som nu då vi har en makt- och tjänstemannavälde utan ansvar.

Till sist tycker jag att sociala myndigheter gjort sig skyldiga till stora försummelser mot FN-Konventionen och Barnkonventionen på ett barbariskt omänskligt sätt som kan liknas med vad man gjorde under den forna Sovjettiden och som har sitt ursprung i rasbiologiska metoder.

Varje dag påminns jag om vilket systemfel LVU är. Några exempel: Polisen i Småland slog larm om knarkmissbruk i behandlingshemmet, paret som bedrev behandlingshemmet var knarkcentral….

Flickan som nu senast tände på flera varuhus i Skåne var också offer för LVU, omhändertagen och inte sedd av de så kallade behöriga myndigheterna….

Granskningsprogrammen i TV har i mångfald visat de falska utredningarna som socialtjänsten gör. Barn har dött och misshandlats i sina fosterhem trots enorma larmrapporter… Jag kan göra listan hur lång som helst och visa hur man fullständigt missar barns rop på hjälp och där underlåtenheten att värna barnen många gånger finns inom socialtjänsten.

***

LVU är ett brott mot de Mänskliga Rättigheterna det är ett systemfel som skadar barnen och bryter ner deras identitet och där skadorna också leder till döden. LVU torterar föräldrarna till utbrändhet och i många fall driver dom till självmord.

LVU är ett system som bedrivs av människor med mycket rymligt samvete.

LVU kommer att behandlas i kväll den 10 december 2002 av TV- programmet Uppdrag Granskning

Tortyr utan redskap. Av Gudrun Larsson

Skadelig barne"vern" i Sverige og Norge. Av Marianne Haslev Skånland

Omsorgsovertakelse er ikke barnevern. Av Sverre Kvilhaug

Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige. Av Mikko Niskasaari

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling? Av Peter Klevius

LVU. Barnmisshandel i lagens namn. Av Ulla Wall

Svenska LVU-lagen strider mot Europakonventionen och FN's Barnkonvention och är ett brutalt hot mot demokratin. Av Göran Grauers

LVU, ett hot mot demokratin? Av Göran Grauers

Tillbaka till Artiklar

Datainspektionens författningssamling

Ansvarig utgivare: Leif Lindgren

DIFS 1998:3

Datainspektionens föreskrifter om undantag från förbudet rör andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser m.m.;

beslutade den 8 september 1998.

Datainspektionen föreskriver' följande med stöd av 8 § personuppgiftsförordningen (1998:1191).

1 § Utan hinder av förbudet i 21 § personuppgiftslagen (1998:204) får sådana personuppgifter behandlas om

            a) behandlingen är nödvändig för att fullgöra en föreskrift på socialtjänstområdet,

            b) behandlingen avser uppgift i anteckningar som förs i fristående skolors elevvårdande verksamhet eller i motsvarande verksamhet hos enskilda anordnare av högskoleutbildning,

c) behandlingen är nödvändig för kontroll av att jävssituation inte föreligger i advokatverksamhet eller annan juridisk verksamhet,

            d) behandlingen avser endast enstaka uppgift som är nödvändig för att rättsliga anspråk skall kunna fastställas, göras gällande eller försvaras i ett enskilt fall, eller

            e) behandlingen avser endast enstaka uppgift som är nödvändig för att anmälningsskyldighet enligt lag skall kunna fullgöras.

Denna författning träder i kraft den 24 oktober 1998.

ANITHA BONDESTAM

Ulf Widebäck

'Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT nr L 281, 23.11.1995, s. 3 1, Celex 395LO046).

DI-tillsynsärende

Anonym anmälan

NKMR:s yttrande till DI

DI beslut

Tillägg till information om NKMR:s SÖK-tjänst

Tillbaka till Huvudsidan

1 (2)

Mål nr 2316-05

REGERINGSRÄTTEN         PROTOKOLL                             Avdelning I

                                                   Dag för beslut

                                                   2007-05-24

                                                   Stockholm

NÄRVARANDE REGERINGSRÅD

Sandström

FÖREDRAGANDE och PROTOKOLLFÖRARE

Regeringsrättssekreteraren Olsson

KLAGANDE

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter, 855102-0053

Ströms väg 37

424 71 Olofstorp

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Kammarrättens i Stockholm dom den 30 mars 2005 i mål nr 1872-04

SAKEN

Tillsyn enligt personuppgiftslagen; fråga om prövningstillstånd

---------------------

Målet föredras.

Regeringsrätten fattar beslut.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS BESLUT

Ett överklagande av en kammarrätts beslut i ett sådant mål som nu är i fråga prövas av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd. Enligt 36 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) meddelas prövningstillstånd, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av Regeringsrätten (punkt 1), eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan

Dok.Id 35657

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Postadress                                Besöksadress                           Expeditionstid                           Telefon

Box 2293                                    Birger Jarls torg 5                     09:00-12:00                                 08-6176200

103 17 Stockholm                                                                         13:00-15:00                                 Telefax

                                                                                                                                                            08-617 62 58

prövning, såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (punkt 2).

Regeringsrätten finner inte att det framkommit skäl att meddela prövningstillstånd.

REGERINGSRÄTTENS BESLUT

Regeringsrätten meddelar inte prövningstillstånd. Kammarrättens avgörande står därmed fast.

Marie Olsson

Föredraget 2007-05-16

Uppvisat och lämnat för expediering 2007-05-24

DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

NKMR:s yttrande

DI-beslut 2000-05-19  

NKMR:s begäran om besvärshänvisning

DI:s brev 2000-05-25

NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning  

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

Komplettering av NKMR:s talan i länsrätten

Länsrätten i Stockholm beslut 2001-01-29

NKMR:s överklagande av Länsrättens beslut

Kammarrätten meddelar prövningstillstånd i beslut 2001-03-14

Datainspektionens yttrande 2001-05-07 till Kammarrätten i Stockholm

NKMR:s yttrande 2001-05-29 över Datainspektionens yttrande till Kammarrätten i Stockholm

Kammarrätten beslutar att återförvisa NKMR:s överklagande av Datainspektionens beslut till Länsrätten för sakprövning
beslut 2002-01-23

Länsrättens dom 2004-02-05

Komplettering av NKMR:s överklagande till Kammarrätten i Stockholm, 2004-05-24

Kammarrätten i Stockholm beslutar om prövningstillstånd för NKMR:s överklagande. 2004-10-29

Datainspektionens yttrande 2004-12-16 till Kammarrätten i Stockholm                

NKMR:s yttrande 2005-01-12 över Datainspektionens yttrande till Kammarrätten i Stockholm    

Kammarrättens dom 2005-03-31 

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

2005-01-12

Rotel 014

Kammarrätten i Stockholm
Box 2302

103 17 Stockholm

Mål nr 1872-04, Rotel 014

Datainspektionen ./. NKMR

NKMR:s yttrande över Datainspektionens yttrande 

Datainspektionen har anfört :

Högsta Domstolen har i en dom den 12 juni 2001, i mål nr B239-00, uttalat sig om vad som är att betrakta som uteslutande journalistiska ändamål. Av domen får anses framgå följande. Huruvida bestämmelsen är tillämplig får avgöras mot bakgrund av syftet med publiceringen av personuppgifter på Internet i förhållande till vad som kan anses ligga inom ramen för ett journalistiskt ändamål såsom att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Publicering av rent privat karaktär kan normalt inte anses ha ett journalistiskt ändamål helt oberoende av om publiceringen sker i ett sammanhang som i övrigt har journalistiska ändamål.

Publiceringen av personuppgifter på NKMR:s söktjänst på organisationens webbplats har enligt NKMR skett på uppdrag av barnens föräldrar. Syftet med publiceringen har varit att efterlysa deras av socialtjänsten tvångsomhändertagna barn och NKMR:s målsättning med att publicera uppgifterna har varit att skydda barnens vitala intressen att inte bli utsatta för olika slags övergrepp samt verka för återförening. Datainspektionen anser inte att NKMR:s publicering av uppgifter på söktjänsten haft ett journalistiskt ändamål. Syftet med publiceringen har inte varit att informera, utöva kritik eller väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. (...) 

NKMR får häremot invända följande.

Datainspektionen har ett alldeles för snävt perspektiv på ifrågavarande problemkomplex. Tvångsomhändertagandet av barn i Sverige har i decennier varit en samhällsfråga av europeisk betydelse. Debatten om tvångsomhändertagande startade redan på 1970-talet, bl.a. inom universitetsundervisningen i Stockholm, i anslutning till ett antal JO och JK-ärenden som utlösts av den säregna utbildningen av socialtjänstens blivande personal vilken urartat till en marxist-inspirerad mobbning av elever som vägrat att anpassa sig till den inom undervisningen dominerande vänsteruppfattningen. Centralt för denna var att man skulle befria ungdomarna från familjens konservativa ok och omvandla dem genom socialtjänstens omhändertagande till 'socialistiska människor'.

I ett antal causes célèbres illustrerades vad den så utbildade rekryteringen av socialtjänsten i själva verket innebar och motsättningarna till normala borgerligt sinnade föräldrar som blivit en följd, och saken kom till sin spets via tyska tidskriften Der Spiegel i den s.k. Kinder-Gulag debatten. Denna debatt oroade i högsta grad den svenska politiska ledningen och försöken att dämpa den genom den presskonferens som kom att benämnas Cirkus Lönnback får nog anses ha helt misslyckats.

I stället skapades en mera allmän medvetenhet om de skapade missförhållandena och slutresultatet blev att tvångsomhändertagande av barn blev ett svenskt särmärke inför Europakonventionens organ i Strasbourg. Olika länder kom i klagomålen att uppvisa nationella särmärken. För Italiens del var det de långa processtiderna, för Turkiets del de polisiära övergreppen, och för Sveriges del tvångsomhändertagandena av barn. Alla klagomål var naturligtvis inte berättigade och svenska regeringen vann sina mål tid efter annan, men missförhållandena kom ändock att i stort prägla den europeiska uppfattningen om de svenska samhällsproblemen, och de prejudikat som etablerades i Strasbourg, särskilt målen Olsson vs Sverige, blev vägledande för hela den efterföljande judikaturen inom detta ämnesområde.

Även om socialtjänsten sedermera något retirerat i sin hållning, och motsättningarna något dämpats, har de ingalunda försvunnit utan snarare något skärpts på grund av invandrarpopulationen som icke kunnat underkastas den 'hjärntvätt' som de tidigare generationerna i socialtjänsten hoppats på, och därför lättare harmats över vad de sett som socialtjänstens övergrepp.

För NKMR:s del har man sett samhällsproblemen i perspektivet av mänskliga rättigheter och via webbplatsen sökt journalistiskt verka för att informera, utöva kritik och väcka debatt. En s.k. 'grävande journalistik' skulle givetvis fallit sig naturlig inom denna ram, men föreningens resurser har icke tillåtit rekryteringen av särskilt utbildade journalister utan att man i stället sökt locka intresserade att höra av sig till föreningen med eventuella klagomål. Söktjänsten har varit ett naturligt inslag i detta. Att föräldrar efterlyser sina försvunna barn kan knappast vålla någon gensaga. Att de försvunna barnen tid efter annan omhändertagits av myndigheterna och satts i hemliga förvar borde kanske inte heller föranleda försök att stoppa föräldrarna - även om dessa misstänktes för 'borgerliga' förvillelser eller välska seder av en typ som ogillas inom socialtjänsten. Det kan ju tänkas att det ifrågavarande barnet har det bra och i så fall kan det ju inte gärna ligga något upphetsande i att föräldrarna vet var det finns.

Hur stort detta samhällsproblem är och hur det kommer sig att detta särmärke klibbat fast vid den svenska profilen i Strasbourg är naturligtvis en alldeles för stor uppgift för en liten internordisk organisation att utreda. Vad NKMR kan göra - och vad den gjort - är i stället att genom punktvisa insatser i enskilda fall lyfta fram till belysning hur systemet fungerar. Att publicering i enskilda fall samtidigt kan vara till nytta genom att belysa myndighetsövergrepp och verka för återförening i onödigtvis splittrade familjer kan knappast förta operationen dess journalistiska ändamål. Att datainspektionen står främmande inför det är förstås inte överraskande: dess expertis gäller helt andra områden av samhällslivet.


Det finns en omfattande litteratur om detta långvariga samhällsproblem som det skulle alltför mycket tynga detta ärende att här redovisa. NKMR åtnöjs därför med att hänvisa till följande verk av akademisk status :

Jacob W.F. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära, Institutet för offentlig och internationell rätt nr 80 (1989) sektion 45 "Tvångsomhändertagande av barn", s 94-98,
Jacob W.F. Sundberg,, Tystnadsspiralen, Institutet för offentlig och internationell rätt nr 96, (1993) s  66-70, 150, samt
Jacob W.F. Sundberg, "Resan utan mål", Institutet för offentlig och internationell rätt nr 103 (1994).
Siv Westerberg, Barnfängelser? I Sverige? Medborgarrätt nr 2/95 samt http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=362&catid=174&view=article

För övrigt vill vi avslutningsvis framhålla att det faktum att vi efterlyser en försvunnen person inte innebär att vi behandlar själva det administrativa frihetsberövandet. 21 § PUL saknar därför relevans.

Olofstorp, dag som ovan.

Ruby Harrold-Claesson

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

Tillbaka till Huvudsidan