Jur.kand., med.lic. Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s symposium den 14 juni 2003 i Göteborg. Symposiets tema: Det är i fosterhem som barn far illa.
Temat för Siv Westerbergs föredrag:
”Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.”
|
”Staten är en dålig mor” finns det ett uttryck som heter. Och detta har jag fått bekräftat många gånger under de drygt 20 år som jag varit juridiskt ombud för föräldrar, vars barn tvångsomhändertagits och tvångsplacerats i fosterhem.
Jag ska nu under den närmaste halvtimmen berätta om en rad konkreta fall av missförhållanden i svenska fosterhem. Missförhållanden som består av vanvård, fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, underlåtenhet att ge skolpliktiga fosterbarn en normal skolgång och så vidare.
De här konkreta fallen ur verkligheten har jag fått dels genom de biologiska föräldrarnas berättelser till mig om vad de iakttagit när de någon gång fått besöka sitt barn i fosterhemmet eller vad barnet berättat om fosterhemmet när fosterbarnet fått en obevakad permission till sitt föräldrahem. Och sådana barn har jag passat på att träffa under en sådan permission och då själv fått höra barnet berätta. Ett stort antal fosterbarn får emellertid inte under obevakade former träffa sina föräldrar. Och att de i närvaro av socialsekreterare eller fosterföräldrar skulle våga berätta om den misshandel de utsättes för i fosterhemmet är föga troligt.
Beträffande en del av de här barnen har mitt arbete med att få LVU-vården att upphöra lyckats. Och då har barnen, när de väl kommit bort från det förfärliga fosterhemmet och återförenats med sina föräldrar berättat för mig om allt som de utsatts för i fosterhemmet. Och eftersom jag hållit på med LVU-mål på min juridiska byrå här i Göteborg i över tjugo år har ju en hel del av de här barnen hunnit bli vuxna och har som vuxna berättat för mig om vad de utsatts för i fosterhemmet.
Och en del skildringar har jag fått från vuxna personer, som sökt min juridiska byrå i helt andra angelägenheter. Dessa personer har varit före detta fosterbarn. Och har hört talas om mitt intresse för missförhållanden i fosterhem. Och då så att säga i förbigående berättat för mig om den misshandel med mera som de utsatts för i fosterhemmet.
När jag förberedde det här föredraget stod jag inför frågan: Skall jag tala om vad de här offren för svensk LVU, alltså fosterbarn och före detta fosterbarn, heter. Trovärdigheten av en berättelse ökar ju markant när man uppger namn, plats och datum. Men det förutsatte ju att jag tog kontakt med dessa personer och inhämtade deras tillstånd. Ett tillstånd som jag vet att jag skulle fått i flertalet fall om jag frågat. Men jag vet också att en del av dessa offer i efterhand har sagt till mig ungefär som så att jag vill nu lägga allt detta hemska som hände mig i fosterhemmet bakom mig. Jag vill starta ett nytt liv och det smärtar mig alltför mycket att på nytt börja riva i dessa gamla sår.
Och med hänsyn till vad jag nyss sagt har jag valt att i denna framställningen endast benämna de här offren med ett fingerat förnamn, inget efternamn och inte säga något om orten där händelserna utspelats eller vilket år dessa händelser ägde rum.
Lisa berättade som ung vuxen för mig om hur hon som sexåring kom som fosterbarn till en lantbrukarfamilj. Hon kom dit från ett barnhem. Första året tyckte hon att hon fått det bra i den här nya fosterfamiljen. Men efter cirka ett år började misshandeln. Den ena fosterföräldern höll fast henne och den andra slog henne med baksidan av en rotborste. Slagen var så hårda att hennes kropp var full av blåmärken. Barn skuldbelägger ju sig själva när de blir misshandlade. Så Lisa försökte på olika sätt undvika deltagande i skolgymnastik och simundervisning eftersom hon var livrädd att barn eller lärare skulle se hennes blåmärken.
Lisa intalades av fosterföräldrarna att hon var ful och dum och att ingen tyckte om henne och ingen ville ha henne. Lisa fick höra av fosterföräldrarna att om de inte ville ha henne längre skulle hon överhuvudtaget inte ha någonstans att ta vägen.
När Lisa var tretton år började fosterfadern förgripa sig sexuellt på henne. Han kom in i hennes rum när fostermodern inte var hemma ---- fostermodern var nämligen ofta borta och repeterade i kyrkokören. Fosterfadern tog henne på brösten, drog henne i könshåren och försökte sticka in ett finger i hennes slida. Samtidigt som han sade till henne att hon skulle tycka att det här kändes skönt. Lisa var förtvivlad och nu följde två helvetiska år. När hon var femton år stod hon inte ut längre. Lisa anförtrodde sig åt några klasskamrater. Och dessa flickor övertalade Lisa att komma med till skolsköterskan och berätta. Helt korrekt anmälde skolsköterskan vidare till socialmyndigheten. Som anmälde vidare till polisen. Förundersökning inleddes. Och då satt fostermodern hos polisen och beklagade sig över att om hennes make blev dömd för detta skulle de mista alla fosterbarnen. Och då måste de sälja släktgården. För den gick med förlust och de täckte förlusten med inkomsterna av fosterbarnen. Ingen dålig inkomst för efter skatt motsvarade inkomsten av de fyra fosterbarnen en svensk universitetsprofessors lön.
Fosterfadern erkände vissa av de sexuella övergreppen men förnekade vissa. En klantig åklagare åtalade fosterfadern bara för de övergrepp han förnekade och inte för de övergrepp han erkänt. Då sa tingsrätten i sin dom att mot sitt nekande kunde han inte dömas och han frikändes.
Detta blev för magstarkt till och med för den klantiga åklagaren, som överklagade den friande domen till hovrätten. Men då svarade socialmyndigheten, som ju varit den myndighet som under alla år menat att det här fosterhemmet var så bra, med att ta Lisa till en barnpsykiater. Och barnpsykiatern sa att Lisas berättelse var visserligen trovärdig. Men Lisa orkar inte ställa upp i en rättgång till så Lisa kommer inte att infinna sig i hovrätten. Och därmed berövad sitt bevismaterial, alltså Lisas muntliga berättelse, återkallade åklagaren överklagandet och tingsrättens friande dom vann laga kraft. Lisa flyttades visserligen till ett annat fosterhem men övriga fosterbarn, däribland en annan tonårig fosterflicka, fick fosterföräldrarna behålla!!!
Så har vi berättelsen från en annan ung kvinna, Margareta. Margareta kom till min juridiska byrå i ett helt annat ärende. Och då passade hon på att berättade för mig om sin tillvaro som fosterbarn. Även den i en lantbrukarfamilj men i en helt annan del av landet. Enda ljuspunkten i en dyster tillvaro var att även hennes biologiska syster fanns i fosterhemmet. När socialmyndigheten märkte hur de bägge systrarna höll ihop flyttades systern till ett annat fosterhem.
Och lantbrukarfamiljen använde Margareta som arbetskraft. Hon tvingades stiga upp vid femtiden på morgonen för att hinna deltaga i morgonarbetet i lagården innan hon gick till skolan. Med resultat att hon i skolan var så trött att hon somnade under lektionerna. Då kan det ju inte bli några vidare skolresultat.
Statistiken visar ju att fosterbarn går ut i livet med mycket sämre skolutbildning än barn som vuxit upp hos sina föräldrar. Och jag har flera exempel på att fosterbarn under fosterhemsvistelsen långa perioder inte fått gå i skola alls.
Todor var invandrarbarn. Fadern ensamstående. Modern död. Todor tvångsomhändertogs vid sju års ålder just när han skulle börja skolan. Under första året i fosterhem fick han inte alls gå i skola under motivering från socialmyndighet och fosterföräldrar att han var så psykiskt störd att han inte skulle klara att gå i skola. Under de första månaderna av fosterhemsvistelsen sade man till Todor att hans pappa var svårt sjuk, vilket han inte alls var. Men under många månader visste inte Todor om hans pappa levde eller var död.
Jag har träffat Todor flera gånger. Både medan han var i fosterhem och efter det jag när han var tolv år lyckats få loss honom från fosterhemmet och återförd till fadern. Och jag har träffat honom när han var vuxen och det sista jag hörde från honom var att han studerade på universitetet. Vid samtliga tillfällen jag träffade honom har han förefallit psykiskt fullständigt normal.
Det här med att socialsekreterare utan medicinsk utbildning sätter psykiatriska amatördiagnoser på föräldrar och barn leder till katastrofer.
Och den här egendomliga amatördiagnostiken förstår penninghungriga fosterföräldrar att använda sig av. Det är nämligen så att den redan för friska och normala barn mycket höga fosterbarnsersättningen kan flerdubblas om barnet är handikappat. Så fosterföräldrarna får ett starkt intresse av att hävda att fosterbarnet är handikappat. Och då hävdar fosterföräldrarna ofta att barnet är psykiskt utvecklingsstört!! Och det så att säga omvända beviset för det skaffar fosterföräldrarna genom att se till att barnet placeras i särskola.
Att ett barn som med grovt polisvåld slitits från sina föräldrar och slängts in i ett uselt fosterhem där barnet ofta inte ens får tillräckligt med mat --- (som en fosterförälder sa –”Det går alldeles utmärkt att föda upp barn på makaroner”) --- att ett sådant barn inte presterar så bra i skolan är föga förvånande. Nu är det ju så att särskolan är ju inte avsedd att vara någon avstjälpningsplats för barn med dåliga skolbetyg. Dåliga skolbetyg kan ju ha många andra orsaker än bristande intelligens. Särskolan är avsedd för barn med psykisk utvecklingsstörning.
Men ekonomiskt hårt trängda skolmyndigheter - med dåligt med pengar till stödundervisning för elever med dåliga betyg - brukar inte bjuda motstånd när någon föreslår placering av ett barn med dåliga skolresultat i särskola. Men att ha gått i särskola ger en stämpel för livet. Den som gått i särskola får inget normalt arbete, får ingen normal yrkesutbildning. Och den dag en som gått i särskola får barn kommer socialen och tar barnet från föräldrarna, ofta redan på BB!!
Men fosterföräldrar ser ofta till att deras normalbegåvade fosterbarn placeras i särskola. För det ger mer ersättning och kan till och med ge fortsatt ersättning till fosterföräldrar även efter det fosterbarnet blivit l8 år. Massor med pengar att hämta alltså för fosterföräldrarna.
Detta system drabbade Annika hårt. Annika tvångsomhändertogs som baby och placerades hos en penninghungrig ogift fostermor, som under Annikas uppväxt sammanbodde med flera olika män. Redan när Annika var i förskoleåldern började fostermodern påstå att Annika var utvecklingsstörd. Barnavårdscentralens läkare och sjuksköterska, som gjorde fyraårskontrollen på Annika protesterade och förklarade att testresultaten och övriga undersökningar visade att Annika var ett normalbegåvat barn.
Trots detta hävdade fostermodern inför skolstarten att Annika skulle placeras i särskola. Annikas biologiska mor protesterade och föreslog som en kompromiss att det vore väl då bättre att vänta med skolstarten ett år och då sätta Annika i normalklass. Och när Annika vid åtta års ålder fick börja skolan i normalklass var Annika en av de första i klassen, som lärde sig läsa!!
Men fostermoden gav inte upp försöken att få sitt fosterbarn Annika stämplat som utvecklingsstörd. Men fostermodern förstod att den biologiska moderns skulle stoppa det här. Så nu bakom ryggen på den biologiska modern gjorde fostermodern ett försök att få Annika i särskola inför övergång till högstadiet. Och det skedde i samarbete med socialsekreteraren. Socialsekreteraren skrev på uppmaning av fostermodern en ansökan till skolan om placering av Annika i särskola. På ansökningsblanketten angav socialsekreteraren falskeligen att socialsekreteraren var Annikas vårdnadshavare. En ren lögn. Det var den biologiska modern som var rättslig vårdnadshavare. Ansökan bifölls av skolan och Annika placerades i särskola. Efter några veckor fick dock den biologiska modern reda på att Annika nu gick i särskola. Den biologiska modern klagade till Skolverket. Skolverket förklarade i sitt beslut att för det första var det på intet sått styrkt att Annika var ett barn som hörde hemma i en särskola och för det andra får man inte placera ett barn i särskola utan den rättsliga vårdnadshavarens medgivande. Så med stöd av Skolverkets beslut fick alltså Annika flytta till en normalklass. Och Annika gick ut nian i normalklass med godkänt betyg i alla ämnen. Observera att i Sverige - åtminstone i storstäderna - är det 20-25 % av barnen som går ut nian som inte har godkänt betyg i alla ämnen.
Men fostermodern och socialen gav ändå inte upp sina ansträngningar att få Annika betecknad med amatördiagnosen psykisk utvecklingsstörning.
Efter den biologiska moderns framgång hos Skolverket så ville fostermodern för alltid koppla bort den biologiska modern. Så nu intensifierade socialmyndigheten sina ansträngningar att hos tingsrätten få den rättsliga vårdnaden - alltså förmyndarskapet över Annika överflyttat från den biologiska modern till fostermodern. Alltså åstadkomma en pseudoadoption. Som ger fostermodern alla en adoptions fördelar men ingen av dess nackdelar. En pseudoadoption som ger Annika alla en adoptions nackdelar men ingen av dess fördelar.
Och när Annika var sjutton år och skulle börja gymnasiet fick fostermodern förmyndarskapet. Och placerade Annika i en gymnasiesärskola!!!
Så har vi historien om Gunnel. När Gunnel var nio år och gick i normalklass tvångsomhändertogs hon och placerades i ett fosterhem som omedelbart flyttade Gunnel till särskola. Sina biologiska föräldrar fick hon knappast träffa alls. Men en några år äldre syster fick ibland besöka Gunnel i fosterhemmet. När Gunnel var 13 år blev denna äldre syster vittne till en märklig händelse i fosterhemmet. Gunnel går in i badrummet för att duscha. Strax efteråt går fosterfadern in i badrummet. Och därefter hör systern Gunnel skrika förtvivlat i badrummet.
När Gunnels äldre syster kommer hem ringer hon socialmyndigheten och rapporterar händelsen och säger att det inte kan stå rätt till i det fosterhemmet. Socialmyndigheten gör ingenting, antecknar inte ens telefonsamtalet i akten.
De här sexuella övergreppen på Gunnel pågår i ett par år och när Gunnel blivit femton år handlar det om samlag. Till Gunnels förtvivlan. Men då tar ett annat fosterbarn fosterfadern på bar gärning. Det var en fosterpojke i övre tonåren, som genom ett sovrumsfönster på nedervåningen får se fosterfadern och Gunnel ligga i samma säng. Den här pojken slår larm till socialmyndigheten. Det görs polisanmälan och Gunnel flyttas till ett annat fosterhem. Jag har läst förundersökningsprotokollet. Åklagaren lade ner förundersökningen utan att väcka åtal mot fosterfadern. Så att säga mellan raderna kan man läsa att åklagaren tycker inte att man behöver bry sig om vad en utvecklingsstörd flicka säger!!
Så har vi Josefin. Josefin placerades vid fem års ålder i ett fosterhem där hon första året stod still i vikt och till och med gick ned i vikt. Vilket socialmyndigheten och med socialmyndigheten lierad barnläkare lyckas dribbla bort betydelsen av. Josefin fick troligen inte mat. Fosterföräldrarna var ofta borta på sina arbeten samtidigt och tillsynen av femåriga Josefin överläts på fosterföräldrarnas barn. Eller Josefin var så deprimerad av separationen från modern att hon inte åt.
Långt om länge fick Josefin träffa sin mor och så småningom fick Josefin under några timmar då och då träffa sin mor utan bevakning. När Josefin var nio år berättade hon för sin mor att fosterfadern på lördagarna brukar supa sig full och i berusat tillstånd bjuder han då Josefin på sprit. Och sedan sitter hela fosterfamiljen och skrattar åt att Josefin blir spritpåverkad. När jag fick höra detta anmälde jag omedelbart detta till socialmyndigheten. Enda resultatet av denna anmälan blev att Josefin inte fick träffa sin mor ensam mer. Socialen ville inte att Josefin skulle få fler chanser att berätta om verkligheten i fosterhemmet
Jag skulle kunna berätta många fler exempel men tiden är begränsad; vi bör hinna litet diskussion också. Men jag är övertygad om att det jag fått veta om missförhållanden i svenska fosterhem - det är toppen på ett isberg.
Tack för ordet!
Andra föredrag av Siv Westerberg
"Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?"
Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv. Siv Westerbergs Oslo föreläsning
Siv Westerberg's lecture to The Family Education Trust, London