Varför dog daniel ?

Varför dog Daniel, 14 år?

- en berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

Av Maciej Zaremba

Jag måste härifrån snarast, hjälp mig...jag hatar att vara här. Daniel Sigström, omhändertagen med tvång, dog i fosterhemmet. Socialen ansåg att Daniels mamma överdrev hans sjukdomar.

Daniel Sigström, 14 år.

NÅGON GÅNG på våren 1991 fick jag ett egendomligt telefonsamtal. En kvinnlig röst, flämtande av andnöd, vädjande om hjälp. Hennes son for illa, sade kvinnan. Han blev misshandlad. Han var allvarligt sjuk men fick ingen vård. Hon fruktade för hans liv. Själv kunde hon inget göra, hennes Daniel fanns i ett fosterhem 40 mil bort. Och nu har socialmyndigheterna till och med förbjudit henne att ringa honom.

Varför var han då omhändertagen? Marianne Sigström, som kvinnan heter, berättade en förfärlig och osannolik historia: om manipulerade läkarintyg, svekfulla socialsekreterare och korrumperade fosterföräldrar. Hon räknade upp rader av lagbrott och försåtliga övergrepp. Socialtjänstemännen förföljde henne, ansåg hon. Det var en hämndaktion, menade hon. Hon har nämligen dristat sig till att ifrågasätta deras behandling av människor i allmänhet och henne själv i synnerhet.

Marianne bönföll mig om att undersöka saken. Jag tvekade, hon lät som en rättshaverist. Det skulle fordras veckor och kanske månader att reda ut vad som egentligen hade hänt. Jag lämnade vaga och undvikande svar. Marianne fortsatte att ringa, alltmer sällan och från telefonautomat. Hon hade inga pengar och hennes telefon hade stängts av. Sedan tystnade hon.

Ett år senare dog Daniel Sigström. Omständigheterna är dunkla. Det enda vittnet, vi kallar honom B, som för tillfället uppbar arvode för att vårda pojken, säger i polisförhöret att han ringde sjukhuset efter det sjätte anfallet i tät följd. Det tog litet tid, han visste inte numret. Kanske hade han inte särskilt bråttom. Han fick rådet att avvakta, säger han. Därav blev han lugnad.

Vi vet att enligt socialtjänsten i Gottsunda kommundel i Uppsala, för vars räkning B vårdade Daniel, var ju pojken inte särskilt sjuk. Det var ju bara hans mamma som inbillade sig. B hade fått instruktioner från socialtjänsten att hålla henne borta från vården av Daniel.

Visst brukade Daniel få epileptiska anfall. Det hände ett par gånger i veckan att han fick enstaka kramper med kortvarig medvetandeförlust, trots att han regelbundet tog sin medicin. Men ingen hade sagt till B att seriekramper kunde sluta med döden. Någon handledning i vården av epileptiker hade han inte fått. Efter det sjunde anfallet dog Daniel. Då "tog B tag i denne och ruskade honom och klappade honom i ansiktet". När detta inte hjälpte ringde han efter ambulans.

"Dråp, mord", hade Marianne skrivit på kopian av detta polisförhör.

Fosterbarnet Daniel Sigström blev 14 år gammal. Han avled den 24 april 1992.

Sedan den dagen har jag läst tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden, jag har vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand. Jag har sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal. Det har tagit mig ett år att komma fram till att Mariannes förtvivlade kommentar på kopian av polisförhöret kan ha fog för sig.

Det finns således ett ansvar att utkräva och en mors heder att återupprätta. Det är skäl nog att berätta denna långa historia. Men det finns ett annat, lika tungt vägande. Det som hänt Daniel kommer att hända igen.

Det börjar, som så ofta, med fattigdom. I början av 80-talet söker Marianne Sigström hjälp hos socialbyrån. Det är litet genant att det behöver påpekas: hon dricker inte upp sin inkomst, inte heller har hon förköpt sig hos Ellos. Marianne är en skötsam och verserad mor till två välartade och numera vuxna barn. Samma år som hon fyller 40 begåvas hon med en son. Det enda som felas henne är hälsa - och litet tur i livet. Hon har astma, ryggbesvär och en missbildad lunga. Sjukpensionär sedan 1980 är hon ensam med ett ovanligt sjukligt och krävande barn. När hennes Daniel fyller fyra upptäcker läkarna att han förutom kroniska infektioner även lider av psykomatonisk epilepsi.

Det mesta i Mariannes liv skulle socialen småningom sätta i fråga. Dock inte detta: den enda orsaken till hennes ekonomiska trångmål är hennes son. Han vantrivs på daghemmet, hon tar med honom på utflykt. Han är rädd för att leka på gården - de åker till Stockholm och går på museer. Han är ofta sjuk - det kostar pengar. Han är genstörtig och ihängsen. Hon köper leksaker, böcker, de går på bio. Socialsekreterarnas sammanfattning är nog korrekt: "Marianne har svårt att säga nej till Daniel." Man finner henne något slösaktig.

Det rör sig inte om några stora belopp. Men en sjukpension på drygt 4 000 kronor räcker inte långt. Hon blir efter med hyran och daghemsavgiften och tvingas allt oftare be socialen om hjälp.

Så sker ett litet under. 1983 uppfattar en framsynt socialsekreterare hennes belägenhet. Han tycks vilja bespara Marianne de trots allt något förödmjukande ansökningarna om bidrag till busskort och daghemsavgift. Och han ser till att samhället stödjer henne solidariskt och regelbundet med 1 100 kronor i månaden. Men snart kommer en ny ansvarig och bidraget dras in: "Behoven kan tillgodoses genom egna inkomster."

Men det kan de inte. Daniel växer och med honom utgifterna. Mellan 1984 och 1988 tvingas Marianne att gång på gång ansöka om hjälp. Och hon beviljas: en hyra här, litet medicin där, matpengar, busskort, telefonräkningar. För den skull fattar 13 olika tjänstemän efter sammanträden och mogna överväganden sammanlagt 61 olika beslut. Facit: under dessa fem år får hon i genomsnitt 1184 kronor i månaden i socialbidrag.

Ett typiskt citat ur socialjournalen: "9.9.86. Marianne framställer om hjälp till att skaffa nya glasögon (Daniel har slagit sönder hennes förra), kostnad 400 kronor. Till byråsammanträde . . . soc sekr Gun Johansson-Öhrnell avslår framställningen med motiveringen att Marianne har inkomster överstigande norm."

Daniel slår sönder saker. Han rör sig tafatt, är ömsom ängslig, ömsom aggressiv, har svårt att följa med i skolan, ännu svårare att få kamrater. Han mobbas i skolan och på lekplatsen. Ofta ser han skrämmande saker på nätterna.

På socialbyrån anser man emellertid att Marianne behöver uppfostras. Det är därför som man så resolut säger nej till henne. Marianne måste lära sig att planera, anser till exempel Gun Johansson-Öhrnell. Hon måste lära sig att säga nej till Daniel, står det i journalen. Hon överdriver ju hans sjukdomar.

Det kunde man kanske tro. Men 1986 finns det all anledning att tänka om. Den nioårige Daniel har kommit in i puberteten, han ökar onaturligt i vikt, får aggressionsutbrott och ångestanfall. Han går redan i specialskola, vistas tidvis på Mariannes begäran hos kontaktfamiljer och i avlastningshem.

I april 1987 finner läkarna en misstänkt hjärntumör. I september samma år kommer den första diagnosen: en missbildning intill hypofysen, som läkarna sätter i samband med Daniels för tidiga utveckling, hans epilepsi och beteendeproblem.

Socialbyrån underrättas, men lyssnar tydligen inte så noga. Ty samma höst gör socialsekreteraren Johansson-Öhrnell ett nytt och radikalt försök att lära Marianne sparsamhet: "Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i fortsättningen får klara sig själv." Alla hennes ansökningar avslås: matpengar, hyror, telefonräkningar. Motivering: "Inkomsterna överstiger socialbidragsnormen med cirka 1 500 kronor per månad." "Har inte haft merutgifter som hon inte kunnat påverka."

Jag skall försöka uttrycka mig neutralt: Någon gång på hösten 1987 upphör socialtjänstemännen i Gottsunda att bete sig rationellt. Kring årsskiftet skriver sektionschefen Bengt Ehlin ett avslag som är både formellt lagvidrigt och kränkande. Marianne tillgriper sin medborgarrätt: hon klagar hos den socialdemokratiske ordföranden i socialnämnden, Staffan Yngve. Ett nytt under: Yngve tar socialsekreterarna i upptuktelse: så här nedlåtande får man inte skriva. Sektionschefen Bengt Ehlin tvingas skriva ett nytt brev.

Fint, inte sant. Så skall det ju gå till i vår välfärdsdemokrati. Man kunde rent av hoppas att den folkvaldes rådiga ingripande blev en vändpunkt i denna dystra historia.

Det blev det också. Efter denna incident får inte Marianne någon mera hjälp. Anteckningarna i socialakten börjar anfäktas av aggressivitet. Hon förvägras hjälp till hyran och hotas av vräkning. En läkare intygar: "Modern upplever i nuvarande läge en påtaglig stress, som accentuerats i samband med den hotande flyttningen. Denna belastning bör invägas i beslutet om tvångsflyttning."

Det invägs inte, i maj 1989 blir familjen vräkt och anvisas en "socialbostad" som hälsovårdsnämnden genast dömer ut. Socialen vägrar emellertid att bekosta en allergisanering av våningen och Marianne ställs utan bostad.

För Uppsalas skattebetalare blir denna vräkning en ren utgiftspost. Kan det finnas någon mening med att vräka en sjukpensionerad, ensamstående mamma, när man sedan ändå tvingas betala hennes hyror, efterstädning och flyttningskostnader?

Det finns förvisso en logik i det drama som börjar på ett grått socialkontor i Gottsunda och slutar på ett bårhus i Härnösand. Men det finns ingen plan, knappt ens en avsikt. Däremot en myckenhet starka känslor.

Jag försöker förstå de ansvariga socialarbetarna: Bengt Ehlin, Mona Salander, Gunbritt Graan. Uppenbarligen har de fattat agg till Marianne Sigström. Skrivningarna i socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar. Bland dessa hundratals sidor kan man på sin höjd finna ett par tre medkännande ord om föremålet för författarnas omsorger.

Nåväl. Det måste likväl höra till människans rättigheter att inte tåla sin nästa, också om nästan är klient och man själv socialsekreterare. Att just Marianne Sigström så höggradigt misshagar dessa socialtjänstemän är inte ägnat att förvåna. Hon är ju som skapad för att förbittra en svensk socialbyrå. Eller, kanhända, vilken välmenande hjälpare som helst.

Hon är sjukpensionerad och fattig, men vägrar att anpassa sitt yttre till detta predikament. Hänvisad till socialhjälpen beter hon sig som vore hjälpen en självklar rättighet och berövar därmed hjälparna tacksamhetens söta belöning. Hon är beläst, munvig, mycket intelligent och säker på sig själv. Men också brysk i omdömen, ibland överlägsen och inte så litet självrättfärdig. Hon är göteborgska, vilket både hörs och sticker. Hon är restlöst och skamlöst upptagen av pojken, det väcker skuldkänslor och obehag hos oss alla som vid jämförelse tycker oss ha försummat våra egna barn.

Hennes förtroende för den offentliga omsorgens organisation är begränsat och hon anstränger sig inte över hövan för att dölja denna sin skepsis.

De två senare förhållanden läggs henne uttryckligen till last. Men Marianne kan ha sina skäl. Jag har till exempel räknat ut att på Akademiska sjukhuset i Uppsala togs under årens lopp hennes Daniel om hand av 55 olika läkare. Ofta var det Marianne som fick hjälpa doktorerna att kommunicera med varandra.

Det mest förargelseväckande måste ändå vara att denna imponerande kvinna som är så kompetent och försigkommen inför omvärlden samtidigt är så svag och hjälplös inför sitt barn. (Det förefaller som om socialen uppfattade det senare förhållandet som hennes enda försonande drag. Det är hur som helst det enda som syns i journalen.)

Som om inte detta räckte har Marianne JO-anmält en och annan socialsekreterare, klagat på mottagandet på skolor och daghem, avbrutit samarbetet med ett par kontaktfamiljer, ifrågasatt placeringen av Daniel på en skola för autistiska och psykotiska barn och haft synpunkter på vården. Ofta med rätta, förefaller det, i andra fall säkert förhastat. I likhet med många andra föräldrar anser sig Marianne veta bäst vad som är bra för hennes barn.

Det behövs strängt taget inte mer för att bringa en socialbyrå, van vid betydligt underdånigare hållning, ur jämvikt.

Om socialsekreterarna ändå hade förmått erkänna för sig själva hur pinsamt provocerade de varit av Marianne. Om de hade tillåtit sig ett utbrott, drämt en krukväxt i väggen eller slagit i dörrar, därefter bett om ursäkt och återgått till den lagbundna och neutrala tjänsteutövningen. Då hade denna artikel förmodligen aldrig blivit skriven.

De gjorde ingenting av detta. Jag förmodar att de i stället bedyrade för sig själva och för varandra hur väl de ville Marianne och hennes barn. De uppträdde och de talade lugnt och behärskat. Och ilskan? Ilskan hamnade i journalen. Det vill säga: levdes ut i maktutövningen.

Den 2 juni 1989 sammanfattar Gunbritt Graan ärendet:

"Daniel har alltid varit ett krävande barn, lättinfekterad, med en störning på hypotalamus, som ger hormonrubbning och för tidig pubertet. Dessutom har Daniel en psykomotorisk epilepsi som ger humörväxlingar. Modern och Daniel har alltid haft en komplicerad relation, hans fysiska problematik kan ha en bidragande effekt."

En, får man säga, ärlig beskrivning. Men 18 dagar senare, den 20 juni, skriver hon en ny sammanfattning. Daniels sjukdomar nämns nu inte med ett ord. I stället står det:

"Marianne har egna relationsproblem och därmed har även Daniel drabbats av moderns egen oförmåga att känna tillit och knyta an i relationer."

Det är ett viktigt dokument, det motsvarar läkarjournalens sjukdomsbeskrivning (epikris). Med stöd i detta papper skall en ny ansvarig snabbt kunna sätta sig in i fallet. Därför är bestämmelserna som påbjuder objektivitet, saklighet och fullständighet i socialjournaler mycket stränga.

Graans omdefiniering av Daniels problem kommer att gälla ända till slutet av detta ärende. Allt tyder på att det bringar det till det slut det fick. I fortsättningen nämns nämligen aldrig Daniels sjukdomar i socialjournalens inledande sammanfattningar, de hamnar i periferin. Kopplingen mellan hans hormonrubbning och ambivalens till modern försvinner för alltid. Daniels främsta åkomma blir hans mamma. Det är hon som gör honom sjuk: symbiotiska bindningar, felaktiga uppfostringsmönster, oförmåga att sätta gränser och - icke att förglömma - sjukdomsfixering. "Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig", kommer Graan att försäkra två månader före pojkens död.

Under julen 1988 blir Mariannes och Daniels samvaro mycket stormig, han slår henne, hårt. Marianne, som själv är sjuk, ber om hjälp.

Graan skriver:
"Marianne har önskemål om att bli placerad tillsammans med Daniel på ett behandlingshem ... Min bedömning är att Marianne inte klarar Daniel och att hon inte är så behandlingsbar att det skulle vara till någon gagn för varken den ena eller den andra att åtnjuta en dylik behandlingsperiod. Detta även med tanke på Mariannes ålder och hälsotillstånd ... Min uppfattning är att Daniel inte medför några vårdtekniska problem eller svårigheter då han är på egen hand med andra människor. Utan det är endast då Marianne och han är tillsammans som problemen uppstår ... Min uppfattning är att Mariannes och Daniels umgänge bör begränsas ... Vi planerar ... att placera Daniel i ett storfosterhem i Härnösand."

Men Marianne framhärdar. Hon ställer krav på socialtjänsten. Att fosterhemmet är godkänt, att fosterföräldrarna har erforderlig utbildning för att ta hand om barn med handikapp, att en behandlingsplan görs upp, att hon får hjälp att bearbeta sin relation till sonen, att han undersöks grundligt i Uppsala innan placering sker, att hon får hjälp till en bostad dit Daniel kan komma på besök, att hon slipper möta den sekreterare som fick henne vräkt ...

Det som nu händer borde användas i studentlitteraturen som skräckexempel på rättsövergrepp. Gunbritt Graan har noterat att Mariannes krav är "ovillkorliga". Det kan tänkas betyda, resonerar hon, att Marianne motsätter sig fosterhemsplaceringen utifall att socialen inte uppfyller hennes krav? Då kunde man ju säga att hon motsätter sig själva vården? Inte inser Daniels bästa? Hela resonemanget är rent hypotetiskt, Graan diskuterar aldrig kraven med Marianne. Men hon kommer till slutsatsen att Marianne "egentligen" inte samtycker till den fosterhemsplacering som hon själv önskat. Och Graan får socialnämnden och till och med länsrätten med sig! Daniel omhändertas med tvång, enär "samtycke inte föreligger".

Det betyder två saker. 1) Marianne förlorar all kontroll över Daniels tillvaro. 2) Gunbritt Graan, Bengt Ehlin, Mona Salander och Gottsundas sociala utskott blir hädanefter enväldigt rådande och juridiskt avsvariga för Daniels vård, utbildning och uppfostran.

Daniel placeras hos familjen E i Härnösand. Familjehemmet har setts ut, undersökts och godkänts av Graan och Salander. Fosterföräldrarna saknar visserligen utbildning och godkännande från länsstyrelsen, men de har vitsord från andra socialkontor och "ger ett engagerat och positivt intryck", skriver Salander. De har redan tre fosterbarn i övre tonåren, åtminstone två med missbruk i bagaget.  

Det är meningen att Marianne skall besöka Daniel hos E. Men redan vid det andra besöket, i november 1989, körs hon brutalt ut av fosterfadern. Hon har kommit en timme före den uppgjorda tiden. Enligt Marianne säger E till henne: "Jag har inte betalt för att prata med dig." "Familjen önskar efter detta inte ha besök av Marianne i sitt hem ...", noterar Graan.

Vad E har betalt för är faktiskt litet oklart. Gottsunda socialtjänst efterfrågar aldrig någon redovisning för de 26 600 kronor per månad (varav 10 000 skattefri omkostnadsersättning) som familjen begärt för att inhysa Daniel.

Marianne tror inte att hennes Daniel är i goda händer. Han skriver till henne i december 1989: "Jag tål inte J (fosterfadern), det verkar som om jag jämt gör fel . . . jag vill inte vara här . . . jag blir psykiskt sjuk här, hjälp mig!" Och litet senare: "Jag måste härifrån snarast, hjälp mig . . . jag hatar att vara här." Och i januari 1990: "Hej mamma jag dödar snart mig själv. Dom sykar mig . . . jag vill döda J. Hjälp mig härifrån."

Han har även vädjat till sin gamla läkare i Uppsala, och i november 1989 skriver denne till Graan: "Jag tycker det är angeläget att Soc får tar fasta på Daniels klagomål och försöker ta reda på vilka orsaker det kan finnas till dessa."

Men Gunbritt Graan känner redan orsaken: modern tvingar Daniel att producera negativ information om fosterfamiljen, anser hon. I socialnämndens journal och i utredningar kallar hon hädanefter Daniel för "mors lille spion".

Mors lille spion skriver en dikt:

Gud, jag är så ensam
ge mig du en vän
så skall jag försöka
vara snäll mot den.
De är onda på mig
de talar inte med mig
De ser mig inte
Och hör mig inte
Gud, nu har jag bara dig
Säg vad jag skall göra
Så att allt blir bra igen!

Socialsekreterarna besöker regelbundet fosterfamiljen. Mona Salander antecknar i journalen: "Daniel har utvecklats väl i familjehemmet. Han säger att han trivs, att han fått kamrater." (30.5.90)

Marianne hör rykten. Om fosterfaderns alkoholism och våldsbenägenhet. Om familjens förflutna i missbrukarkretsar. Om att fosterfadern dömts för rattonykterhet efter en bilolycka och att det fanns ett fosterbarn i den bilen.

Hon blir utom sig av oro, ringer till socialbyrån, skriver till JO, till socialnämnden, länsstyrelsen.

Socialsekreterarna Graan och Salander måste veta att dessa rykten talar sanning. De har enligt egen utsago undersökt familjen mycket noga och somliga av dessa rykten finns rent av som sakuppgifter i deras egen hemligstämplade familjehemsutredning. Men de väljer att neka och anklagar i stället Marianne för att förtala E samt, just det: för att brista i tillit till socialtjänsten. Hennes oro är skadlig för Daniel, heter det. Deras umgänge bör därför begränsas ytterligare. Till tre gånger per år.

Vad skall man tro om Mariannes oro? Daniels epilepsi har fram till tvångsomhändertagandet varit lindrig och under kontroll. Men under 1990 får han för första gången stora kramper, grand mal. Det noteras i socialjournalen, men meddelas inte Marianne. (På den punkten är lagen entydig: "Om en klient drabbas av allvarlig sjukdom eller av allvarligt olycksfall skall klientens anhöriga underrättas utan dröjsmål." SFS 1981:1226, 15 par.) Daniel får allt flera stora anfall. I april 1991 hittas han med brutet nyckelben nedanför sitt fönster. Marianne underrättas inte. Först efter Daniels död kommer hon att få veta att han efter denna olycka av fosterföräldrarna skickats till barnpsykiatrisk undersökning. "Fostermor ... orolig över ev suicidrisk", skrev läkaren. Av någon anledning lämnade denna undersökning inga spår i Gunbritt Graans journal.

När Marianne (från Daniel) får veta om olyckan vill hon att polisen utreder händelsen varpå sociala utskottet beslutar att "tills vidare förbjuda modern att träffa eller ha annan kontakt med Daniel . . . då det kan befaras att hon obehörigen griper in i vården". Men den här gången drar dock länsrätten öronen åt sig och upphäver utskottets beslut. Det kan också tänkas att rätten igenkände den lätta doften av maktkorruption som utgår från utskottets ansökan: en fosterfamiljs vittnesmål som andas skräck för insyn, ett läkarintyg från en doktor Bo Larsson, som varken träffat Daniel eller hans mamma på över två år men som talat med Gunbritt Graan och därför förordar umgängesförbud...

Vad rätten inte kände till var att åtminstone ett vittnesmål i detta ärende faktiskt belönats med värdefulla gentjänster. En viss G, av socialen anlitad som kontaktman för Daniel, och som känner familjen sedan flera år tillbaka, åberopas tungt av Gunbritt Graan inför socialutskottet som tillskyndare av umgängesförbudet. Samme G har i juni 1989 skarpt motsatt sig tvångsomhändertagande: hur skall man bearbeta relationsproblem när relationen bryts, undrar han. Han har klandrat tidigare handläggning "ryckigt och ibland på ett sätt som mer avslöjar handläggarens arbetsbelastning/bekvämlighet än Mariannes hjälpbehov", och lovordat henne själv: "en klart begåvad och socialt väl utvecklad kvinna. Jag kan inte se att hon i annat än myndighetskontakt omkring Daniel har några relationsproblem."

Men nu ställer han upp: "(Marianne) är påträngande och psykiskt arbetsam för sin omgivning." Något senare skriver han till Graan och Salander och försäkrar sin lojalitet inför en ny rättegång. "Ni är ju mina arbetsgivare." Samtidigt skickar han notan: ett krav på diskretion inför ett försäkringsbolag (han lyfter 8 000 från socialen, är samtidigt sjukskriven och åtnjuter ytterligare en sjukersättning) och en begäran om ett föga sanningsenligt löneintyg. Vilken Salander genast effektuerar (15.8.91).

Vi börjar närma oss slutet på denna historia. Under 1991 flyttas ett av de fyra fosterbarnen från familjehemmet efter att ha blivit misshandlat av fosterfadern. Daniels läkare skriver från Uppsala och undrar varför pojken inte kommer till undersökningarna. Hans epilepsi är inte välkontrollerad, noterar han i journalen. Läkaren påpekar att oro i Daniels miljö ökar risken för epileptiska anfall. Socialen kommenterar: Det är Mariannes telefonsamtal som stressar Daniel.

En läkare i Härnösand efterfrågar en undersökning av förhållandena i fosterfamiljen. Hon kan inte förstå varför ingen hämtade Daniel på sjukhuset när han skadat huvudet efter ett anfall. Det händer att läkarna skickar resultaten av proven direkt till Daniel, eftersom de inte vet vad hans fosterföräldrar heter. Han kommer alltid ensam till sjukhuset.

Inom landstinget i Sundsvall råder en viss förvirring om Daniels bostadsort. Varken fosterföräldrarna eller socialen i Gottsunda har meddelat adressändring när familjen 1990 flyttar till Sundsvall. "Det är inte vår sak", menar Gunbritt Graan. "Det skall landstinget sköta."

I oktober 1991 anmäler sig Eva och Robin Gerholm, utbildade psykologer och välrenommerade fosterföräldrar, villiga att för socialens räkning undersöka förhållandena i fosterhemmet. Bengt Ehlin avvisar erbjudandet: Ni är redan alltför involverade genom att så starkt ha tagit parti för Marianne. Resten av brevet ägnas åt att bedyra E:s lämplighet.

Det är en besvärlig uppgift. Detta fosterhem (som upphörde sommaren 1992) kunde i själva verket inte förete några som helst rekommendationer från andra än avlägsna socialbyråer som inte visste vad de skulle göra med överskottet av omhändertagna barn. Socialbyrån i Gottsunda undviker nogsamt att nämna varifrån man fått tipset om familjen E.

Det är förståeligt. Fosterfadern K i Borås, som rekommenderat E, dömdes i våras till fängelse för olaga tvång och mångårig misshandel av flera fosterbarn. Under dessa år var han flitigt anlitad anskaffare av fosterhem åt socialbyråerna och besvarade, enligt egen utsago, 3 000 förfrågningar om året. Föreningen SOF - Sveriges organiserade familjehem, där K varit kontaktman - räknade för något år sedan fostermodern E som sin ordförande. SOF:s förste ordförande, Sture S, en gång kåkfarare, sedermera ökänd som fosterfadern i det beryktade fallet Aminoff, upplyste 1984 radiolyssnarna om sina uppfostringsmetoder: vanlig misshandel, men även att gnida in barnens ansikte med katturin eller att slå barnen med djurkadaver. Det är viktigt att vara rak, menade F.

Efter detta blev F av med fosterbarnen. Sedan flyttade han, och vad tror läsaren att han därefter försörjt sig på? Fosterbarn, förstås. Senast 1991 fick han 39 000 kronor från Grästorps socialbyrå som plåster på såren för en utebliven placering. Och här är cirkeln sluten. Socialen i Grästorp hade litet bråttom och hann inte kolla F särskilt noga. Men han hade utmärkta rekommendationer, nämligen från familjen E i Härnösand.

Rekommendationen säger det mesta om E:s lämplighet som fosterföräldrar, men också om Gunbritt Graans och Mona Salanders trovärdighet och moral, vilka inför Marianne Sigström, sociala utskott och domstol (och efter, som det heter, en oerhört noggrann utredning) bedyrat E:s utomordentliga kvalifikationer.

Symbiosen mellan mindre nogräknade socialsekreterare och skumma fosterfamiljer är givetvis förödande för barnavården och rättssäkerheten. I fallet Daniel Sigström, liksom i fallet Aminoff och fosterfadern K i Borås, kunde de vanskötta eller misshandlade barnen inte räkna med någon hjälp från socialtjänsten.

Dessvärre är denna symbios inte helt ovanlig. "Dubbelrehabiliteringen", som det heter på socialspråket, det vill säga att förse en före detta missbrukare med fosterbarn som försörjningsobjekt, utgör en okänd men ansenlig del av denna blomstrande marknad.

Efter ovanstående bakgrund borde upplösningen av detta drama inte förvåna någon. I december 1991 kallas Daniel till en stor och mycket dyrbar magnetkameraundersökning. Familjen E avbeställer besöket. Socialen i Gottsunda har inget att invända. I januari 1992 avviker familjen E från hemmet (hon till Maldiverna, han i okänd riktning) och lämnar Daniel samt två nästan vuxna tonårspojkar med en ersättare, den för läsaren redan bekante B. Ungdomarna berusar sig på hemmets förråd, varpå den ene börjar demolera huset och sig själv. När B kör honom till sjukhuset förgriper sig den andre tonåringen sexuellt mot Daniel.

(En parentes. Gottsundas sociala utskott har tidigare haft kännedom om denna ynglings speciella intresse för Daniel, liksom om att fosterfadern slagit pojken, att Daniels telefonsamtal avlyssnats, hans brev öppnats, att han tvingats be om ursäkt för vad han sagt om familjen till sin psykolog, eftersom denne för det vidare till fosterföräldrarna ... Om detta skriver han till sin mamma, som vidarebefordrat breven till Gottsundas sociala utskott. Här utskottets kommentar, undertecknad av ordföranden Ingrid Lindahl (s):

"De brev från Daniel Du tillställt sociala utskottet förändrar inte vår bedömning i ärendet . . . För övrigt ifrågasätter vi om det är lämpligt att på detta sätt lämna ut Daniels brev, som han i förtroende skrivit till Dig."

Efter övergreppet flyttas Daniel akut ut ur familjehemmet. Han får tillbringa en natt hos en kvinna som ringer till Gottsunda för att få reda på hur man hanterar epileptiska anfall. Graan svarar: "Klappa honom på kinden."

Daniel får tills vidare bo hos D. Det heter dock i journalen att familjen E "sagt upp Daniel", vilket medger att den sedan han flyttat lyfter ytterligare 33 000 kronor från Gottsunda socialtjänst.

Nej, det är omöjligt att avstå från den kommentaren: beloppet motsvarar Mariannes socialbidrag under två års tid.  

Hos den ensamstående B är det litet lugnare. B, enligt socialen i Gottsunda "en nykter alkoholist", kompletterar dock sin gymnasieutbildning och är för det mesta borta på dagarna. Efter skolan driver därför Daniel i Härnösand, ty hans vårdare tycker inte om att Daniel "snokar" i hans hem. Därför har Daniel ingen egen nyckel. B har givetvis instruerats av socialbyrån att inte lämna några upplysningar om Daniel och hans hälsa till pojkens mamma. Samma uppmaning har även riktats till personalen på Sundsvalls sjukhus.

I februari 1992 får Daniel en ny kallelse till magnetkameraundersökning i Uppsala. Även detta besök inhiberas, denna gång av socialens Bengt Ehlin. Den normala väntetiden är sex månader. Tyvärr kan Ehlin inte erinra sig varför han inställde denna undersökning.

Det är april 1992. Marianne vädjar till JO, länsstyrelsen och socialbyrån. Hon har inte sett Daniel sedan årsskiftet. Hon tror inte att denne B klarar av ett epileptiskt barn. Hon vädjar till den nye ordföranden i sociala utskottet Arne Sandemo: Låt mig träffa min son.

När Daniel redan ligger på bårhuset undertecknar ordförande Sandemo (m) ett "yttrande rörande familjevården av Daniel Sigström", ett svar på förfrågan från länsstyrelsens tillsynsenhet. Det är en trogen kopia av Gunbritt Graans journaler och inlagor. "Från läkarhåll har ingen kritik riktats mot det sätt på vilket familjen E tagit hand om Daniel." "Nämndens uppfattning är att familjehemmet på ett insiktsfullt och bra sätt tagit sig an Daniel."

Sedan berömmer Sandemo B:s insatser och förordar att Daniel placeras permanent i hans vård. Att Marianne ifrågasätter hans kompetens som vårdare anser Sandemo att man kan bortse ifrån. Hon söker nämligen "negativ information kring Daniel i stället för att visa ett positivt intresse för Daniel själv och hans tillvaro i Härnösand". Behöver jag tillägga att Arne Sandemo aldrig träffat någon av dem?

I efterhand har socialtjänstemännen bedyrat att B blivit upplyst om vården av epileptiker av en läkare i Härnösand. Denna doktor förnekar bestämt att hon någonsin skulle ha träffat, än mindre undervisat B. "Men han ringde en gång och undrade om Daniel fick cykla." Också fostermodern E slår ifrån sig. Hon har "inte fått information om eller på annat sätt förstått att Daniel faktiskt kunde dö av kramperna". Själv tror jag nog att en vanlig mamma, en som uppfostrar sina barn helt gratis, inte skulle vänta på att "bli informerad". Marianne Sigström visste till exempel alldeles av sig själv. Men mellan Marianne och fostermodern E fanns ju socialtjänstens Gunbritt Graan och hennes fasta övertygelse: "Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig."

Under 1991 övertog Bengt Ehlin uppgiften som handläggare i fallet Marianne. Men på starka känslor rår inga formaliteter. När Graan efter Daniels begravning får veta att Marianne vill åka upp till E för att samla Daniels kvarlåtenskap skyndar sig hon och Salander att hinna före. De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger alltsammans i en container och sänder i väg den till - Daniels biologiske far.

Så kan man ostraffat hantera ett liv. Sensmoral: Vi lever i den mest jämställda av alla demokratier, där till och med solidariteten är en rättighet. Likväl gör en sjuk och ensamstående mamma bäst i att intaga en tacksam, ödmjuk och underdånig attityd gentemot dem som anförtrotts makten att främja jämlikheten.

MACIEJ ZAREMBA

Fotnot 1. Marianne Sigström bor för närvarande på ett härbärge i Stockholm. Efter Daniels död har hon omhändertagits och försörjts av familjen Gerholm. Socialtjänsten i Gottsunda vägrar, trots givet löfte, att ersätta familjen.

Fotnot 2. På begäran av JO har länsstyrelsen i Uppsala län granskat Mariannes klagomål. Konsulent Birgitta Stein Åberg har därvidlag intervjuat alla ansvariga och funnit att de inte har något att anmärka mot sin egen insats. "Länsstyrelsen finner inte skäl för kritik mot Kommundelsnämnden för vårdens utformning."

Fotnot 3. Leg läkaren Bo Larsson, som utfärdat ett intyg på basis av Gunbritt Graans instruktioner och utan att ha träffat patienterna, har friats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Fotonot 4. När jag i februari sökte kontaktmannen G för kommentar vårdades han på en avgiftningsklinik efter mångårigt alkohol- och tablettmissbruk. Han är i skrivande stund inte heller anträffbar för kommentar.

DE BERÖRDA i Gottsunda kommundelsnämnd har fått tillfälle att kommentera uppgifterna i artikeln.

Arne Sandemo, ordförande i sociala utskottet:

- Jag har läst Daniels brev. Men det fanns skäl att tro att han sade olika saker till olika personer.

- Daniel hade visserligen en allvarlig sjukdom, men han hade framför allt identitetsproblem som vi ansåg att han bäst hanterade utanför sin mamma. Att försöka vända det till att han dog på grund av vår försumlighet, det tycker jag är makabert.

- Men har sociala utskottet blivit felinformerat av handläggarna är det förstås allvarligt.

Mona Salander om sitt intyg till G:

- Vi var i en akut situation och måste snabbt lösa olika saker. I en annan situation hade jag reagerat, men det här var inte ett normalfall.

M Z: Du har medverkat till försäkringsbedrägeri.

- Det kan se så ut, men jag har inte sett det så.

Om vårdaren B:s kunskaper om epilepsi:

- Jag förutsätter att han har undervisats av familjen E. Dessutom har han sagt att han varit i kontakt med läkarna i Sundsvall och Härnösand. Det måste jag tro, sedan är det förskräckligt om det inte skulle vara så.

- Jag tycker att det är hårresande att påstå att vi har underskattat Daniels sjukdomar. Du har aldrig träffat Daniel och påstår saker som Du inte vet någonting om.

Gunbritt Graan om Daniels död:

- Vårdaren B betedde sig adekvat. Daniel har tidigare fått 40 kramper i följd och inte dött. Det var inget extremt alls den där natten. Däremot borde kanske den sjuksköterska han ringde på sjukhuset gett honom andra instruktioner.

M Z: Du nämner inget om tidigare seriekramper i socialjournalen.

- Nej, men jag kan väl inte skriva varenda djävla grej som har hänt under flera år.

Om omdefinieringen av Daniels åkommor.

- Skulle jag omdefiniera Daniels allvarliga sjukdom? Det här är så löjligt att man tror inte att det är sant.

Intervju: MACIEJ ZAREMBA

* * * * *

Anmärkning:

Artikeln klandrad av Pressens opinionnämnd - se rättelse.

Rättelser och Tillägg:

DN klandras för namn i artikel

Pressens opinionsnämnd klandrar Dagens Nyheter för att i ett uppmärksammat kritiskt reportage i maj 1993 om fosterhemspojken Daniel och socialförvaltningens agerande i Gottsunda ha publicerat namnen på de handläggande tjänstemännen.

Nämnden finner att uppgifterna i artikeln i allt väsentligt haft fog för sig. Men eftersom socialsekreterare fattar beslut efter delegation av en politiskt ansvarig nämnd har de inte en så självständig ställning att det var befogat att namnge dem som ansvariga i en kritisk granskning.

DN:s ansvarige utgivare har däremot hävdat att det var nödvändigt att namnge tjänstemännen för att undvika att skada personer som inte berörs i texten. I deras arbete låg också en personlig maktutövning som bara de själva kunde hållas ansvariga för.

DN skildrade i ett stort söndagsreportage den 30 maj 1993 pojken Daniels öde från det att hans mor i början av 1980-talet först tagit kontakt med socialtjänsten om deras gemensamma problem till det att han tvångsomhändertagits för fosterhemsvård, isolerats från modern och till slut avlidit efter ett epilepsianfall våren 1992. Artikeln innehöll många kritiska fakta och omdömen om framför allt tre namngivna tjänstemäns sätt att handlägga fallet.

Några veckor senare publicerade DN ett omfattande svar på kritiken författat gemensamt av en av de namngivna handläggarna och en överordnad chef. I en omedelbar replik av reportagets författare avvisades invändningarna detaljerat som lögner.

I september 1993 anmäldes DN till pressombudsmannen av ordföranden och vice ordföranden i Gottsunda kommundelsnämnd i Uppsala. De vände sig framför allt mot att tidningen namngivit tre socialsekreterare och i moralisk mening anklagat dem för mord och dråp. De ansåg vidare att de namngivna inte tillräckligt fått tillfälle att i tidningen få ge sin version av vad som hänt.

PO avförde av formella skäl anmälningen eftersom den inkommit för sent efter publiceringen. Men opinionsnämnden fann ärendet vara av så stor principiell betydelse att det likafullt fanns särskilda skäl för en granskning.

DN återger här opinionsnämndens hela uttalande:

"Opinionsnämnden vill till en början erinra om att nämnden ofta har haft att ta ställning till socialreportage som någon inblandad person har uppfattat som kränkande. Detta kan delvis bero på den stränga sekretessen kring socialärenden, en sekretess som i det väsentliga till och med har företräde framför den yttrandefrihetsrättsliga principen om ansvarsfrihet för meddelare.

I detta fall har artikelförfattaren uppenbart haft insyn i ett stort material. Han säger själv att han efter Daniels död hade läst 'tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden . . . vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand . . . sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal'.

Ingenting har framkommit som tyder på att de konkreta uppgifterna i artikeln om ärendets handläggning skulle sakna grund i det genomgångna materialet.

Det är inte möjligt för opinionsnämnden att på föreliggande material på varje punkt avgöra vad i artikeln som är sant och vad som är osant. Det är dock påfallande att åtskilliga av artikelns grava anmärkningar mot socialtjänstens funktionärer och deras agerande har lämnats obestridda både i genmälet den 18 juni av Lennart Andersson och Z och senare i skrivelserna till PO.

Opinionsnämndens slutsats av granskningen av handlingarna i ärendet är att uppgifterna i artikeln, även i vad de av anmälarna har betecknats som grundlösa, i allt väsentligt har haft fog för sig.

En svårighet vid den pressetiska bedömningen är emellertid var det verkliga ansvaret för socialförvaltningens åtgärder ligger. Beslutande myndighet är i princip den kommunala nämnden eller ett politiskt tillsatt utskott inom denna. De verkställande tjänstemännen kan ha ett ansvar främst när de handlar på grund av delegation av beslutanderätten. I ärendet har ingenting nämnts om delegation. Två av de utpekade funktionärerna, X och Y, har titeln socialsekreterare, den tredje, Z, betecknar sig själv som "sektionschef, barn- och familjesektionen". Frågan om rättsligt ingripande mot dem övervägs av JO. Gottsunda kommndelsnämnd ställde sig från början som anmälare hos PO, och de politiskt tillsatta funktionärerna har enligt artikeln i olika sammanhang uttalat sig på ett sätt som har inneburit ett uttryckligt eller tyst stöd för tjänstemännens handlande.

Opinionsnämnden har, generellt talat, ofta kritiserat publicering av namn på funktionärer i underordnade befattningar. En sådan praxis kan i regel stödjas på en förmodan att det verkliga ansvaret ligger på överordnad befattningshavare eller styrelse som inte framträder som ansvarig i det enskilda fallet. Med tanke på de meningsyttringar från politiskt ansvariga funktionärer som har förekommit i ärendet anser opinionsnämnden att befattningshavare med ställning som socialsekreterare även i detta allvarliga fall vid publiceringen borde ha skyddats genom anonymitet. Det finns inte heller i utredningen något underlag som gör det befogat för nämnden att intaga en annan ståndpunkt i fråga om Z.

Nämndens slutomdöme blir således att nämnden, med erkännande av reportagets stora förtjänster, finner att DN måste klandras för publiceringen av klagandenas namn. I detta hänseende har DN således åsidosatt god publicistisk sed.

Däremot saknas anledning till kritik mot tidningen för att den skulle ha åsidosatt klagandenas rätt att komma till tals i tidningen. Till viss del tillgodosågs deras intressen genom de omedelbara kommentarerna till artikeln den 30 maj, och därefter fick sociala utskottets företrädare disponera en halv tidningssida för sitt genmäle, vilket publicerades utan dröjsmål. Att tidningen lät genmälet följas av en replik av artikelförfattaren anser nämnden i likhet med PO godtagbart." En av nämndens ledamöter anför i ett skiljaktigt yttrande att två av de tre namngivna har en så underordnad ställning att de inte borde ha utpekats men att den tredje, en sektionschef, måste ha handlat så självständigt att namnpubliceringen i det fallet var befogad.

(DN 940315 s A14)

*** © Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. ***

*** Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd. ***

• Systemfel i välfärdsstaten - Lena Hellblom Sjögrens brev till SvD
• Ett barns död - Samhällets ansvar
• Citat av Wilhelm Moberg
• Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden
• Och fjällen föll från mina ögon
• Oacceptabelt dödsfall
• Socialtjänsten har inte fel
• FOSTERBARNS RÄTTSLÖSHET

Och fjällen föll från mina ögon

Ett barns död - samhällets ansvar

Där lagen slutar tar tyranniet vid

Envis förälder förlorar sitt barn

Fallet Christina - Att ta ett barn

Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Tjänstemän bör kunna åtalas