Av Per Åhlström
|
Per Åhlström är f.d ledarskribent på tidningen Nya Norrland. Artikeln är tidigare publicerad som ledare i Nya Norrland den 2 juni 1993. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. NKMR:s kommentar: Marianne Sigström stämde Gottsunds kommun inför Uppsala tingsrätt. Tingsrätten friade kommunen från ansvar för Daniels död. Modern dömdes att betala kommunens rättegångskostnader på 857 930 kr. Marianne Sigström överklagade domen. Hennes överklagan till Svea Hovrätt mötte samma öde. Hovrätten dömde henne att betala kommunens rättegångskostnader i hovrätten uppgående till drygt 600 000 kr. Domstolarna och JO har friat socialbyråkraterna i Gottsunda kommun från varje ansvar för Daniel Sigströms död. Lidandet för Daniels mor, Marianne Sigström, fortsätter. Är detta acceptabelt i ett "civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle"?
|
I april i fjol dog Daniel Sigström, 14 år, i ett epileptiskt anfall. Han bodde då i fosterhem i Härnösand, efter att en tid också bott i Sundsvall.
Den tragiska historien om Daniel Sigström beskrevs i söndagens Dagens Nyheter av journalisten Maciej Zaremba - en historia som ger en fasansfull inblick i en sluten värld, som ger socialtjänsten okontrollerad makt över människors liv. Och i det här fallet - död.
Daniel Sigström var ett besvärligt barn. Han led av en sjukdom som gjorde att han kom i puberteten redan vid nio års ålder. Och han led av epilepsi.
Daniel Sigströms mor Marianne var i myndigheternas ögon en besvärlig person, som krävde sin rätt. Hon var också sjuk och fattig..
Det är lätt att förstå att Marianne Sigström hamnade i konflikt med socialtjänsten hemma i Uppsala. Någonstans måste ju hennes trötthet och ilska komma till uttryck.
Det är lätt att förstå att socialsekreterarna i Uppsala blev förbannade. Men de gjorde något som är alldeles oförlåtligt: de lat sina aggressioner gå ut över Daniel, som omhändertogs för vård i fosterhem.
Det gjorde man utan att ens ha försökt det som Marianna Sigström bad om att ge dem gemensam behandling.
Farligt fosterhem
Och Daniel placerades inte i något kärleksfullt fosterhem. Han hamnade i en familj där fadern tidigare varit alkoholist, där fadern tidigare dömts för rattfylleri i samband med en olycka där ett fosterbarn fanns med i bilen. Ett annat fosterbarn i familjen förflyttas efter att ha misshandlats av sin fosterfar. Övriga fosterbarn får stanna.
Ett av dessa utsätter Daniel för ett sexuellt övergrepp, efter att den fösta fosterfamiljen försvunnit och fosterbarnen placerats i det hem som skulle bli hans sista.
Försummelser blev hans död
I detta hem fanns ingen kunskap om hur man behandlar en person som lider av epilepsi. Och man sökte inte heller den kunskapen.
Socialkontoret i Uppsala avbeställde de magnetkameraundersökningar som kunde ha hjälpt Daniel att bli fri från sin epilepsi.
Dessa försummelser och missgrepp ledde till Daniel Sigströms död. Den 24 april 1992, 14 år gammal, slutade han sitt liv i en serie epileptiska kramper.
Daniel Sigströms död var onödig och oacceptabel.
Om Akademiska Sjukhuset i Uppsala varit bättre organiserat, så att han inte mött 55 olika läkare då hans mor sökte hjälp för hans sjukdomar hade han kanske blivit friskare, så att hans mor orkat med honom.
Om inte socialbyrån i Uppsala reagerat med sådan aggressivitet och nonchalans hade han sannolikt aldrig blivit placerad i fosterhem.
Om svenska samhället hade bättre kontroll över fosterhemmen skulle hans epilepsi antagligen inte förvärrats så mycket.
Om läkarna i Härnosand och Sundsvall inte stångats mot sekretessmurar hade missförhållandena säkerligen avslöjats tidigare.
Rent geschäft
Alltför många svenska fosterhem är fortfarande rent geschäft. Det är uppenbart att de storstadskommuner som placerar barn i landsorten inte har tillräcklig kontroll på fosterhemmen.
Det är dags att vända ansvaret. Låt de socialnämnder som har lokalkännedom godkänna och kontrollera fosterhemmen. Utgå från barnen och inte föräldrarnas mantalskrivning när fosterhemmen ska kontrolleras.
Sjukt system
Och framförallt: sätt stopp för det system där förtroendeläkare och domstolar litar helt på skriftliga utsagor från myndigheter och fäller domar över människor utan att ens träffa dem.
Det svenska systemet med administrativa domstolar och kontrollmyndigheter som inte bildar sig en egen uppfattning före domslut är rättsvidriga och sjukt!
Powered by AIS