Swedish

Välj ditt språk

Tema: Kärlek eller sadism.
Är staten kompetent att fostra andras barn?

Anförande av Birger Hjelm på Konferens anordnad av föreningen Samhällets Styvbarn i Göteborg lördagen 18 september 2004 i folkets hus ABF's lokaler.

 

     

 

Gökboet i Växjö

 

 

 

Birger Hjelm är jägmästare i Uppsala.

 

Anförandet publiceras här med föredragshållarens benägna tillstånd.

Det finns ett examensarbete om fallet från journalisthögskolan i Göteborg höstterminen 1973. NKMR försöker utverka tillstånd för publicering av uppsatsen.

 

 

 

Inledning

 

-Bästa åhörare

 

Jag är en av de få som har drivit en skadeståndsprocess mot en kommun för fel och försummelser i myndighetsutövning i barndomen och de konsekvenser det fått senare.

 Jag skall nu kort redogöra vad som hände mig och min familj när jag var i tioårsåldern och bodde i Växjö.

 

Vi (min mor, jag och min fyra år äldre storasyster) var nyss inflyttade till Växjö från en annan stad. Min mor hade där gått igenom en uppslitande skilsmässa från vår far som hon tog hårt. Min mor var alltså nyskild, ensamstående, tidvis arbetslös och i en ekonomiskt besvärlig situation. Vi blev tillfälligt i behov av socialt understöd. När min syster kom in i tonåren uppkom en tråkig och infekterad konflikt dom emellan och hon ville flytta tillbaka till uppväxtstaden. Familjen blev föremål för en social utredning i vilken påstods att min mor var olämplig som vårdnadshavare och det slutade med att min syster blev omhändertagen och fosterhemsplacerad.

 

Jag kommer inte att behandla denna min systers omhändertagande mera förutom att jag tar bestämt avstånd från påståendet om mors olämplighet som vårdnadshavare. Det fanns andra (bl.a. nedanstående) skäl till den uppkomna situationen.

·        Min mor var utsatt för en massiv förtalskampanj av sociala myndigheter.

·        Konflikten mellan min mor och min syster underblåstes av Växjö socialförvaltning.

 

Jag kommer nu istället att fokusera på vad som hände sen.

 

 

Offentlighetsprincipen

 

Jag har inte förstått förrän jag blev vuxen alla orsakssamband och vidden av myndighetsövergreppen och hur ytterst nära det var att jag också blev omhändertagen. Jag blev däremot då utsatt för en månadslång tvångsutredning.

 

Jag tog kontakt med Växjö kommun för några år sedan och begärde samtliga handlingar jag har rätt att få. Det tog ca fem månader innan jag fick allt material. Enligt offentlighetsprincipen skall det ske omgående, en viss fördröjning, maximalt några dagar eller tom någon vecka, p.g.a sekretessgranskning, kan vara nödvändig. Jag kom senare att JO-anmäla Växjö kommun för detta.

 

När jag gick igenom materialet blev jag både chockerad över innehållet och den undermåliga utredningskvalitén. Dokumenten innehöll en mängd felaktiga påståenden, slutsatser och osanna och förvanskade intyg om mig och min mor.

 

Jag har till idag bjudit in Växjö kommuns ordförande Carl Olof Bengtsson (s) och de två ansvariga läkarna (Hans Adler numera verksam i Malmö och Stig Östenson pensionerad i Växjö) att ges möjlighet att bemöta kritiken. Ingen av dom har bemödat sig att besvara inbjudan (eller närvara på konferensen).

 

 

Sakkunnigyttrandet

 

Jag inledde alltså en skadeståndsprocess mot Växjö kommun för ett par år sedan och lät Docenten och forskaren i social utredningsmetodik Bo Edvardsson på Örebro universitet göra ett oberoende sakkunnigyttrande över utredningsmaterialet koncentrerad på tre frågeställningar.

 

1.      Förelåg sakliga grunder för tvångsutredningen.

2.      Har i sak ogrundade läkar- och psykiaterutlåtanden om modern använts vid bedömning av hennes förmåga att fostra och vårda barn

3.      Har kommunen sökt genom åtgärder eller ansatser av något slag, att upprätthålla syskonrelationen mellan Birger och dennes syster.

 

Svaret är nekande på frågeställningarna 1 och 3 och ett otvetydigt JA på frågeställning 2. Växjö kommun får svidande kritik på alla tre punkter.

 

Jag skall inte gå på detaljer utan bara nämna några väsentliga axplock:

Omhändertagandet och förlusten av min syster var för mig traumatisk och skrämmande. Som en reaktion på detta, kom jag att kort därefter att stanna hemma från skolan under ett par månader vårterminen 1972. Socialförvaltningen skriver att min mor hindrar mig från att gå till skolan. Detta är direkt felaktigt påstående utan saklig grund. Det är jag som inte vill eller orkar gå till skolan p.g.a saknaden av min syster. Detta påpekar min mor uttryckligen till kommunen. Hennes vädjande nonchaleras totalt. Detta nämns inte ens som tänkbar alternativ orsak eller förklaring till min skolfrånvaro.

 

Det beslutas nu om att jag måste genomgå en utredning för att bekräfta farhågorna om mammas olämplighet som vårdnadshavare. Min mor motsätter sig detta då hon hävdar det är felaktiga påståenden. För henne är orsaken till min skolfrånvaro klarlagd och försäkrar att vi har en fin relation (vilket vi också har). Det beslutas då istället om en tvångsutredning. Polis och socialtjänstemän bryter sig in i lägenheten och med våld skiljer mig från min mor och brutalt släpar iväg mig, hysteriskt gråtande och skrikande, inför ögonen på kamrater och grannar för tvångsutredning.

 

Min mor reagerar med kraftig upprördhet över händelsen och tar sig dagen efter till kliniken för att protestera och försöka få hem mig. Detta misslyckas naturligtvis, istället övermannas hon och tas på stället in till något som liknar en polisär förhörssituation. I sin upprördhet säger hon till den ansvariga läkaren Dr. Adler bl.a. att hon anser att han passar bättre i diktaturens Ryssland. Han utfärdar efter förhöret ett intyg om sluten psykiatrisk vård för min mor och hon förs bort med våld. Som skäl till detta i intyget anger han min mors kraftiga reaktioner i samband med tvångshämtningen och att hon skulle ha ”ett för omgivningen grovt störande levnadssätt”.

 

Det sistnämnda är ett komiskt påstående och förekommer inte på fler ställen i utredningsmaterialet. Jag är uppvuxen med förmaningar att man skall sköta sig och inte störa t ex sina grannar. Min mor varken rökte, drack alkohol eller nyttjade några andra droger (hon var nykterist hela sitt liv). Hon hade också goda vitsord från bl.a. arbetsgivare att hon var en skötsam, ärlig och plikttrogen kvinna. Hon har heller aldrig brukat våld mot mig.

 

Att hon vidare reagerar med kraftig upprördhet över myndighetsövergrepp har inget som helst med ett störande levnadssätt att göra utan är en sund reaktion på en onormal och sjuk händelse. Jag har idag frågat de ansvariga läkarna Hans Adler och Stig Östenson hur lugna och behärskade dom själva varit om de utsatts för liknande behandling men inte fått något svar.

 

Min mor släpptes också efter ca ett dygn då det utfärdade intyget konstaterades sakna grund

 

Tvångsutredningen av mig varade en knapp månad. Det konstateras efteråt att jag är en helt normal gosse utan några som helst störningar. Jag får återvända hem till min mor, tack och lov. Jag är glad och stolt över att jag fått växa upp med henne. Hon var en fin, intelligent och kärleksfull moder och människa

 

Kort efter händelserna tas av kommunen beslut om besöks- och umgängesförbud mellan min mor och min syster, detta beslut upphävs aldrig. Beslutet tar ingen hänsyn till syskonrelationen. Den beaktas överhuvudtaget inte i utredningsmaterialet. Ej heller görs någon ansats att försöka återförena oss. Det tog fjorton år innan vi får kontakt igen. Då på min mors initiativ. Fjorton förlorade år är en lång tid i de viktiga barn- och tonårsåren som normalt kittar samman en syskonrelation. Detta är mycket svårt att reparera. Det hade utvecklat ett främlingskap mellan oss och vi har i princip ingen kontakt idag.  

 

 

Anmälan till ansvarsnämnden

 

Min mor anmälde händelserna kring min tvångsutredning till socialstyrelsens ansvarsnämnd. Jag var i vintras på riksarkivet och läste anmälan samt dr Adlers svarsskrivelse på denna anmälan.

 

Han skriver bl.a. följande om min mor:

 

Pat. har visat en närmast paranoisk inställning gentemot olika myndigheter, åtminstone sedan dotterns omhändertagande . från Sociala Centralnämnden i Växjö har uppgivits att hon överklagat samtliga beslut enligt barnavårdslagen som gått henne emot. Så t.e.x överklagades beslut om övervakning av sonen Birger som bl.a. stödde sig på ett av undertecknad 1972 utfärdat läkarintyg.

 

Invändningar:

·        Min mor var ingen patient utan en felaktigt frihetsberövad kvinna.

·        Hon hade ingen negativ inställning till myndigheter i allmänhet såsom t.ex. skattemyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, försvaret, polisen, vägverket, jordbruksverket, skogsstyrelsen, skolverket, bilregistret etcetera. etcetera. Hon var inte ens negativt inställd mot sociala myndigheter i allmänhet. Däremot var hon mycket kritisk mot Växjö kommuns socialförvaltning och socialnämnd. En inställning som hon var i sin fulla rätt att föra fram.

·        Hon hade en lagfäst rättighet att överklaga vilka beslut som helst, som gick henne emot. Det är (och var) en fundamental rättighet i en demokrati.

 

Kritik av myndigheter och viss samhällskritik vänds alltså inte bara mot min mor. Denna kritik och överklagan av beslut är här i dr Adlers ögon liktydigt med mental störning. Det är illa nog att Adler skriver detta dravel men än allvarligare är att ansvarsnämnden och nämndens ordförande Hans G Leche inte har något klander eller något att invända mot agerandet eller skrivelsen. Mors anmälan lämnas utan åtgärd.

 

Jag kan bara instämma i mors utfall mot Adler att han skulle passa bättre i Ryssland. Denna typ av handlingar och yttranden är som hämtat från den forna Sovjetregimens agerande mot oliktänkande. Nu var dokumenten tyvärr inte från något sovjetiskt hemligt arkiv utan från det svenska riksarkivet.

 

 

Brevväxling med socialstyrelsens generaldirektör

 

Jag skrev nyligen till socialstyrelsens nuvarande generaldirektör Kjell Asplund och begärde kommentarer över det inträffade samt en personlig ursäkt och en postum upprättelse å min mors vägnar för ansvarsnämndens huvudlösa beslut. Han meddelar att socialstyrelsen är förhindrad och inte har några möjligheter att granska ärendet!!!!

 

Märkligt svar: Socialstyrelsen sitter på enorma personella och ekonomiska resurser och är det någon instans som har möjlighet att granska ärendet är det just dom. Det handlar i slutänden om förtroendet och tilltron till myndigheter och systemet. Är det viktigare för landets ledande myndighet på området att agera målvakt och skydda sina egna föregångare och gamla läkares heder och sociala anseende genom att mörka deras tjänstefel och övergrepp?

 

 

Skadeståndsprocessen

 

Växjö kommun kopplade på tidigt stadium in en svindyr advokatbyrå från Stockholm och har konsekvent hävdat preskription. Svårigheter att strikt juridiskt komma förbi denna preskriptionsinvändning har gjort att jag av enbart ekonomiska skäl tvingats dra tillbaka min stämningsansökan.

 

Växjö kommun bestrider dessutom att någon form av fel, försummelse eller övergrepp i myndighetsutövningen överhuvudtaget förekommit. Kommunen kräver mig nu på orimligt höga nästan nittiotusen (90 000 kr) i rättegångskostnader, trots att vi inte ens har tillbringat en timme i rätten. Detta är en uppenbar repressalie och för att statuera exempel att hindra andra i liknande situation att ställa en kommun till svars.

 

 

ÄR DETTA RIMLIGT I EN RÄTTSSTAT?

 

Jag och min advokat har bestridit det orimliga beloppet och ärendet prövades i hovrätten.

 

Som av en händelse fick jag igår telefonsamtal från min advokat som precis fått domen. Hovrätten ungefär halverade Kommunens yrkande: Jag kan inte påstå att jag vunnit över kommunen men hovrätten har gjort en liten men viktig markering, underförstått att kommuner inte kan bedriva repressalier genom orimliga yrkanden för rättegångskostnader mot drabbade av deras myndighetsövergrepp som vill hävda sin rätt.

 

 

Tack för ordet! 

 

 

Birger Hjelm

 

I Göteborg den 18 september 2004

 

 

 

 

Samhällets styvbarn

 

Kent Sänds föredrag vid Samhällets styvbarnkonferensen

 

Fru Hjelte och hennes barn
Av Göran Skytte

 

Medicinsk feldiagnos som grund för tvångsomhändertagande av barn
Anförande av Maud Olofsson vid Samhällets styvbarnkonferensen

 

Var finns garantierna?
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad
Av Brita Sundberg-Weitman

 

Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Av Brita Sundberg-Weitman

 

Saklighet och godtycke i förvaltning och rättskipning

Av Brita Sundberg-Weitman

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Powered by AIS