”Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk”
Universitetslektor underkänner utredningarna som går till domstol
Av Maria Andersson
|
Artikeln återges här med chefredaktörens benägna tillstånd. |
Kvaliteten på den svenska socialtjänstens utredningar är urusel. Förutom att de kan leda till både onödiga och kostsamma omhändertaganden, sänker de dåliga utredningarna människors förtroende för myndigheter och det demokratiska rättsamhället.
Det menar Bo Edvardsson, lektor och docent i psykologi vid Örebro universitet.
År 2003 utkom Bo Edvardssons lärobok om kritisk utredningsmetodik som används bland annat på socionomutbildningarna. Underlaget utgörs bland annat av flera decenniers forskning om utredningar inom socialtjänsten. Och det han har sett under åren förskräcker.
– Socialtjänstens utredningar är ett stinkande träsk, och det står jag för. Tyvärr tror jag inte att Socialstyrelsen fullt ut har förstått hur illa det står till.
Sättet att göra utredningar skiljer sig inte stort över landet. Socialsekreterare har likartad utbildning och Bo Edvardsson menar att det leder till att man tänker lika – och gör likadana misstag.
Bo Edvardsson har vid många tillfällen skrivit yttranden beträffande metodiken i socialtjänstens utredningar. Ett grundläggande drag är att man gör klippcollage av uppgifter utan en styrande frågeställning och utan att kontrollera de ingående uppgifterna.
– Det är som om en revisor skulle underteckna ett bokslut utan att kolla att siffrorna stämmer.
Den stora bristen i socialtjänstens utredningar är enligt Bo Edvardsson att utredarna tar för litet källkritiskt ansvar. Alltför många uppgifter är obekräftade eller bygger på skvaller.
En annan stor brist i de svenska socialutredningarna är avsaknaden av utredningsetik. Man fabricerar eller blåser upp triviala uppgifter och tar fasta på icke-relevant information för att tolka den till klientens nackdel. Dessutom låter man inte klienten systematiskt få gensvara på de påståenden som lämnas av exempelvis referenter och andra uppgiftslämnare. Bo Edvardsson jämför med media, som har källkritik och möjlighet till genmäle som en inte lagstadgad men väl etisk princip.
– Alla vill vi väl få chansen att svara på vad andra säger om oss själva, särskilt det negativa. Detta blir extra viktigt i en utredning om familjens framtid.
Bo Edvardsson understryker att socialtjänsten gör många värdefulla insatser för utsatta människor. Han påpekar också att de allra flesta omhändertagandena i Sverige är frivilliga, åtminstone på pappret. De flesta beslut som socialtjänsten och socialnämnderna fattar går heller inte till domstol.
Men det är utredningarna som går till domstol som blir mest uppmärksammade, och det är också dessa som är de sämsta, enligt Bo Edvardsson. Där har socialen ofta ansträngt sig för att felmaximera, det vill säga lyfta fram enbart det negativa och strunta i resurser hos föräldrarna för att genomdriva omhändertagandet. Ett klart brott mot grundlagen som föreskriver att utredaren ska ”iaktta saklighet och opartiskhet”.
– Visst kan det gå prestige i en del ärenden, men till stor del tror jag att det finns en uppriktig vilja att skydda barnet som gör att man felmaximerar utredningarna. Men en dålig eller orättvis utredning kan aldrig bli till gagn för barnet.
– På samma sätt kan en dålig utredning leda till att barn som verkligen behöver bli omhändertagna inte blir det.
Bo Edvardsson hävdar att utredningarna många gånger innehåller en negativ människosyn. I värsta fall förtrampar och förödmjukar man människor som sedan söker upprättelse under resten av sina liv.
– Problemet för dessa människor är att de lätt fastnar i ett rättshaveristsyndrom, vilket mest går ut över dem själva. Man förgör alltså människor på flera sätt med dåliga utredningar.
Men om nu utredningarna är så dåliga, varför görs inget åt dem? Bo Edvardsson menar att medvetenheten om problemet ökar endast långsamt. Socialstyrelsen, Justitieombudsmannen och länsstyrelserna som ska utöva tillsynen över socialtjänsten, är inte benägna att kritisera densamma. Man ser till att kraven på formalia i utredningen är korrekt uppfyllda men bortser ofta från ett undermåligt innehåll.
Enligt Bo Edvardsson är det relativt enkelt att förbättra individers rättsäkerhet i socialutredningarna. En kvalitetsgranskning är utgångspunkten:
– Med bara någon månads träning kan vem som helst med adekvat grundutbildning sätta rödpennan i en utredning och lätt peka ut de metodiska felaktigheterna. Det är något jag föreslagit i många år men ingen verkar vilja ta upp det till diskussion.
I dag är det ovanligt att undermåliga socialutredningar och de tjänstemän som skrivit dem faller under åtal. En orsak är enligt Bo Edvardsson att myndigheterna håller varandra om ryggen och är ovilliga att kritisera varandra. En annan orsak är att det inte finns någon straffsats för brott mot den grundlagsfästa principen att utredningar ska vara sakliga och opartiska.
– I dag begås alltså flagranta brott mot individer och mot samhällets grunder, brott som aldrig lagförs. Samtidigt gör man stor sak av att folk inte betalar sina tv-licenser. Det brukar kallas att sila mygg och svälja kameler, konstaterar Bo Edvardsson.
*********
Åtgärder för att förbättra individers rättssäkerhet
• Åtala stora missgrepp i utredningsmetodiken för att rensa upp i träsket.
• Kvalitetsgranska de utredningar som går till domstol.
• Skärp domstolarnas insatser genom bättre utbildning av domare och nämndemän.
Kritisk utredningsmetodik
Bo Edvardsson
LINKÖPINGFALLET: Förföljande strategier, förtryckande metodik och myndigheters misshandel av barn.
Författare: Berit Rönnbäck. Handledare: Bo Edvardsson
Kritisk granskning av BBIC:s teori och av barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC - Same same but different?
Examensarbete av: Malin Hedlund & Celina Lovén
Sonja Cederlöfs anförande till Askersunds socialnämnd
Advokat slakter barnevernet
Av Mari K. By Rise
Powered by AIS