Välj ditt språk
Välj ditt språk
Här kommer ytterligare en reaktion mot den grymma behandlingen som Christina Ekman i Stockholm utsattes för av socialarbetarna som avlönas med skattemedel.
Tryggve Emstedt är advokat i Gävle och suppleant i NKMR:s styrelse. Han är också samhällsdebattör.
Denna artikel har sänts till flera tidningar norr om Klarälven, men redaktionerna har vägrat publicera den.
Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.
Av Tryggve Emstedt, Advokat.
Sverige har gång efter annan försökt bevisa att man inte för en sekund ligger efter vad gäller forna Sovjetunionens gulagarkipelag. Allting vad Ni gjort kan vi göra bättre (läs sämre) tycks man nynna för sig själva. Vad gäller dokumentation av övergrepp mot mänskliga rättigheter på senare år så har ju svensk television blivit allt bättre på att dokumentera dessa övergrepp. Ett av de allra bästa reportagen var det om den gravida kvinnan Christina!! Det visades i Dokument Inifrån den 27 januari. Låt mig redan nu erkänna att programmet framkallade en helig vrede hos undertecknad.
1. I programmet får man följa någon slags förnumstig "överklassdam" inom det sociala som är den som "drabbas" av Christinas bristande samarbetsvilja. Denna representant för det sociala och statsmakten kan vi kalla Eva. Eva upplever Christina som jättejobbig för hon vill ju inte tacksamt ställa upp på den begränsade hjälp som samhället kan erbjuda. Hon vill ju inte ens bo hos missbrukande kvinnor för att tillfredsställa Eva. Christina är fräck nog att villa ha en bostad p g a att hon är gravid.
Kommentar: Samhället har en skyldighet att hjälpa ALLA, som behöver stöd enligt socialtjänstlagen och bistånd skall ges enligt 6 § socialtjänstlagen till bl a bostad.
2. Christina bär på ett barn. Ett barn skall skyddas enligt europeiska människorättskonventionen och enligt barnkonventionen. Samhället skall till "det yttersta av sin förmåga " skydda barn så ock ofödda barn. Således dr Evas dvs socialförvaltningens ovilja att skydda det ofödda barnet ett flagrant brott mot bl a barnkonventionen såvitt jag kan se.
3. Christina vill inte samarbeta och väljer att bo med barnets for i tält för att slippa konfronteras med socialförvaltningens direktiv.
Kommentar: Christina har alltså rätt till bostad och hon har rätt att enligt grundlag bli behandlad lika bra som alla andra samhällsmedborgare. Hon har ingen skyldighet att slaviskt gå med på socialförvaltningens direktiv. Däremot skall socialförvaltningen aktivt arbeta för en förlikning med modern så att inte Christina utsätter fostret för risker för dess överlevnad.
Även om det skulle vara så att socialförvaltningen beslutar om något mer tvång så skall l görligaste mån den enskildes fria vilja beaktas och respekteras.
4. Christina kommer in till sjukhuset innan hon skall föda och hyser välbefogad rädsla för hur socialförvaltningen skall agera. Läkaren ljuger för henne och påstår att hon inte har kontakt med socialförvaltningen. Läkaren synes läcka hemligstämplade uppgifter i patientsekretessen på ett lättsinnigt sätt till det sociala. Självklart skall läkaren ha en anmälningsplikt men kan rimligtvis inte ljuga om denna plikt. Det borde ankomma på Riksåklagaren att ex officio -å ämbetets vägnar - utröna om den behandlande läkaren verkligen handlat rött. JO torde ha en liknande skyldighet att "gå igång" p g a tv-programmet och vad som framkommit där
5. När barnet är fött så vet alla utom Christina att barnet kommer att omhändertas. Det är vämjeligt fullständigt vämjeligt och vedervärdigt att Christina tvingas framföda barnet för att det sedan på tämligen godtyckliga grunder skall kunna tvångsomhändertas p g a det vårdintyg som lämpligt nog kommer till stånd i anslutning till omhändertagandet och sociala "kan ju bara inte låta bli" att ta det nyfödda barnet från sin mor. Eva är så oerhört övertygande när hon talar om varför hennes agerande var följdriktigt. Att sedan modern råkar vara fullt frisk några dagar senare kan ju bara inte Eva rå för. Hon tycks ju göra gällande att hon om någon är ett verkligt offer.
6. Fadern får sedan - märkligt nog enligt mitt förmenande chansen att ta hand om barnet och sociala lyckas få denna svaga man dit ett lydigt redskap för deras syften. Om han låter Christina träffa barnet sa innebär det risk för att han inte - på nåder - får behålla barnet.
Kommentar: det finns en regel i avtalslagen om att man Inte får använda sig av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne för att betinga sig förmåner. Det er precis det som Eva gör. Hon kan sedan rättfärdiga sitt beteende mot Christina genom sitt stöd till fadern. Cirkeln är därmed sluten. Sociala har skyddat ett barn från sin uteliggande mamma som blivit uteliggare mot sin vilja bara för att socialförvaltningen inte kan uppfylla sin förbannade skyldighet att frambringa en lägenhet till en människa i kris.
Socialförvaltningen har skenbart varit hyggliga genom att istället "ge bort" barnet till dess far. Min uppfattning är sammanfattningsvis att när det gäller socialförvaltningar och deras agerande så finns det ingen bortre spärr. En socialförvaltning kan ostraffat göra i stort sett vad som helst och man är oerhörd snabba att betona att man "bara gör sitt jobb" och ser till barnens bästa.
Om Christinas fall vore unikt eller näst intill så vore det ju en sak, men när samma saker händer i stort sett varje kommun varje vecka då är ju något i grunden genuint fel. Socialförvaltningen har alldeles för mycket makt. Det handlar om att begränsa denna makt så snabbt det bara går. Det krävs handfast politiska beslut och utredningar som kan ställa de relevanta frågorna. Om inte statsmakten tar kommandot och tar initiativ till ändringar i regelverket så kan det bara fortsätta att gå bakåt. Sverige blir ett moraliskt/etiskt u-land på ännu ett område. Är det verkligen dit i strävar?
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Webmasters kommentar:
Sedan tvångsomhändertagandet av Christina Ekmans son åter aktualiserats på NKMR:s symposium den 23 augusti 2008 har vi fått kännedom om några tidningsartiklar som tidigare inte var kända för oss. Artiklarna har därför sammanställts i denna mapp och givits nya liv.
Fallet Christina Ekman - "Att ta ett barn"
En sammanställning av artiklar om hur en socialsekreterare i Stockholm och hennes chef med välvilligt bistånd av olika läkare och förlossningspersonal beslagtar Christina Ekmans nyfödda son och därefter splittrar hennes familj.
Debatt: Moment 22
Av Nils Schwartz, journalist
I går kväll återvände Janne Josefsson för tredje gången till ett gammalt reportage för att ta reda på vad som hände efteråt. Det blir inte bara bra tv, det är dessutom god journalistetik. Fler borde följa Josefssons exempel.
I januari 1999 sände SVT:s Dokument inifrån Att ta ett barn av Karl Olof Larsson och Axel Arnö. Filmarna följer närgånget en socialt avvikande och hemlös kvinna och hennes kamp mot myndigheterna som hotar att ta ifrån henne det barn hon väntar.
Expressen, 2006-05-05
Mediernas möte med socialen Laddat möte
Av Staffan Wolters
I januari sände SVT filmen Att ta ett barn.
Producenten säger att han granskat myndigheternas behandling av en utsatt människa. En socialarbetare som intervjuats i filmen ser den som ett kränkande angrepp.
Dokumentären är ännu ett exempel på klyftan mellan journalister och socialarbetare. Varför hamnar de så ofta i konflikt med varandra? Och måste det vara så?
Journalisten, 1 april 1999
Tvångsomhändertagande av nyfödda barn
Av Tryggve Emstedt, Advokat
Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida
Fallet Christina - Att ta ett barn
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand
Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida
Granska socialsekreterarna!
Av "Jenny"
Såg dokumentären "Att ta ett barn". Det väckte många känslor hos mig och jag måste ställa frågan: Hur kan vi acceptera att det här händer 1999?
Att en stackars mor, utan några som helst bevis, blir berövad sitt barn på BB på grund av att någon socialsekreterare har gjort bedömningen att hon inte är lämplig, eftersom de antar att hon tar droger och att hon inte har någonstans att bo.
Expressen, "TV i går", 1999-01-28
"Att ta ett barn" - en journalistisk våldtäkt
Av Nils Schwartz, journalist
"Jag hoppas att ni inte vill att dom ska komma och ta mig för att ni ska få göra ett reportage, om verkligheten."
Det är huvudpersonen - eller rättare sagt det journalistiska våldtäktsoffret för dokumentärfilmen "Att ta ett barn" som ställer frågan direkt in i kameran. Hon vet inte själv hur ironisk den är. Det är klart att det är just det de hoppas. Något annat intresse har inte Karl Olof Larsson och Axel Arnö, de ansvariga för det mest oetiska program jag någonsin sett i en svensk public service kanal.
Expressen, "TV i går", 1999-01-28
De tog hennes barn på BB
Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic
Beslut
-jo- 1999-02-24
Justitieombudsmannen
Kerstin André
355-1999
366-1999
445-1999
499-1999
501-1999
520-1999
521-1999
550-1999
Klagomål mot vissa myndigheters agerande i samband med ett omedelbart omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och ett beslut om intagning för tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) m.m.
Onsdagen den 27 januari 1999 sände Sveriges Television ett program benämnt "Dokument inifrån: Att ta ett barn". Programmet rörde C.E:s kontakter med olika myndigheter och skildrade socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens agerande i samband med ett omedelbart omhändertagande enligt LVU av C.E:s nyfödda barn och ett beslut om intagning av C.E. för tvångsvård enligt LPT. I programmet beskrevs även C.E:s situation i tiden före och efter dessa beslut.
Det har inkommit åtta anmälningar till JO i anledning av TV-programmet. Anmälarna har huvudsakligen hemställt att JO skall granska myndigheternas agerande inklusive polisens biträde när C.E. fördes över från Karolinska sjukhusets förlossning och BB-avdelning till den psykiatriska kliniken vid samma sjukhus.
Föredraganden har per telefon inhämtat upplysningar från socialkonsulenten Karin Jansson vid Länsstyrelsen i Stockholms län. Karin Jansson har upplyst att C.E. den 24 september 1998 anmälde socialtjänstens agerande till länsstyrelsen och att det därför pågår ett tillsynsärende hos länsstyrelsen rörande saken (länsstyrelsens ärende 2121-98-39170).
Föredraganden har per telefon även inhämtat upplysningar från avdelningsdirektören Björn Montin vid Socialstyrelsen, regionala tillsynsenheten i Stockholm. Han har upplyst att Socialstyrelsen den 3 december 1998 meddelade beslut (44-10197/98) i anledning av en anmälan från C.E. rörande omhändertagandet på Karolinska sjukhusets förlossning och BB-avdelning samt händelserna kring överförandet till den psykiatriska kliniken vid samma sjukhus.
Jag har tagit del av Socialstyrelsens beslut.
Enligt 68 § socialtjänstlagen (1980:620) har länsstyrelsen tillsyn över socialtjänsten i länet. Eftersom den ordinarie tillsynsmyndigheten har inlett en granskning av socialtjänstens handläggning, finner jag inte skäl att inleda en utredning i den delen.
Enligt I § lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården (fr.o.m. den l januari 1999: 6 kap. l § första stycket lagen [1998:53l] om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område) står hälso- och sjukvården och dess personal under tillsyn av Socialstyrelsen. Sålunda har den ordinarie tillsynsmyndigheten redan granskat hälso- och sjukvårdens agerande. Jag finner därför inte heller skäl att inleda en utredning när det gäller anmälningarna mot hälso- och sjukvården.
Vad som i övrigt har kommit fram motiverar inte någon åtgärd från min sida.
Beslut
Jag kommer inte att utreda anmälningarna ytterligare.
Kerstin André
Expedition
Beslutet jämte anmälningar i ärendena 445-1999, 501-1999 och 520-1999 till Länsstyrelsen i Stockholms län (2121-98-39170) för kännedom
Beslutet till Socialstyrelsens regionala tillsynsenheten i Stockholm, (44-10197/98) för kännedom
Fotnot
NKMR's anmälan fick Dnr 2841-1999. Den besvarades med ovan angivna beslut.
Ytterligare en anmälan - Dnr 964-1999 - gjordes mot socialtjänsten i Stockholm och förlossningspersonalen. Namnen på anmälarna framgick under 'Expedition' i JO's beslut men de har uteslutits här.
Det är emellertid förvånansvärt att endast tio anmälningar gjordes mot de inblandade i denna grymma och inhumana behandling av Christina Ekman och hennes nyfödda son.
Programmet "Dokument Inifrån" anmäldes till Granskningsnämnden. Reportaget friades på samtliga punkter. Nämnden finner att dokumentären skall användas i juristutbildningen.
NKMR återkommer med mer uppgifter om Granskningsnämndens beslut.
Fallet Christina - Att ta ett barn.
Tvångsomhändertagande av nyfödda barn.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Onsdagen den 27 januari 1999 visade Sveriges Television dokumentären om Christina Ekman, Stockholm "Att ta ett barn". Dokumentären väckte starka känslor. Debatten om tvångsomhändertagande av barn tog ny fart.
Som ordförande för NKMR blev jag uppringd av flera människor som var i högsta grad upprörda.
"Hur kan det få gå till så här, det var det värsta jag sett", sade några som ringde.
"Ett sådant reportage bekräftar andra fall som jag har hört talas om och varit i kontakt med. Det är detsamma över hela Sverige! Socialtjänsten måste skrotas, den kan inte reformeras. Jag vill inte att mina skattepengar ska användas till att förstöra mina medmänniskor", sade andra.
"De där j---a socialsekreterarna ska dömas till fängelse. De är ju sjuka i huvudet. Rena mobbarhyndor. Det visar att det är fråga om prestige, inget annat" sade några andra.
Dokumentären som sändes i SVT 2 under kvällen den 27 januari kom till av en slump enligt uppgifter i tidningen Aftonbladet.
Det var huvudpersonen, Christina Ekman, som själv sökte upp filmaren Karl-Olov Larsson för att hon ville ha uppmärksamhet för sitt fall. Hon hade blivit utkastad från den camping som hon bodde på och hon var därför helt hemlös.
Vräktes från campingstugan
Christina var gravid och filmteamet bestämde sig för att följa henne under några månader. Men vad som sedan skulle hända kunde de aldrig ana.
Historien förtäljer att Christina hade blivit vräkt från sin lägenhet några år tidigare och i dokumentären fick man se hur hon inför sommarsäsongen också vräktes frän den campingstuga hon flyttat in i.
Då hade Christina bara några månader kvar till sin förlossning. Eftersom hon inte erhållit bostad någonstans och socialtjänsten - vars skyldighet det är att hjälpa människor i nöd - inte hjälpte henne med en ny bostad, flyttade hon in i ett litet slitet tält vid en sjö tillsammans med sin sambo.
Sambon flyttade in i tältet vid sjön med Christina. Han arbetar som diskare i Stockholm och cyklar 80 km/dag till sitt arbete. Han förklarade att det lönade sig bättre för honom att köpa en begagnad cykel och cykla till jobbet än att köpa fem månadskort, eftersom cykeln innebar ett beständigare värde.
Gravida Christina Ekman och hennes skötsamma sambo förvägrades socialhjälp till en anständig bostad för de själva och det väntade barnet. I Socialtjänstlagen framställs emellertid socialhjälp som en rättighet till den behövande och som en skyldighet från samhällets sida.
TV-dokumentären visade vidare hur socialtjänstens hög av journaler på Christina Ekman växte sig större och större. Dokumentären visade också hur oenigheten mellan 'klienten' Christina Ekman och socialsekreterarna om vilka insatser som skulle göras för henne, gjorde att socialen lämnade henne åt sitt öde - om de inte fick bestämma. Det hade alltså skurit sig ordentligt mellan Christina Ekman och de myndigheterna som ska hjälpa henne.
Det förefaller osannolikt att socialarbetarna var medvetna om att filmteamet filmade dem. Socialsekreteraren ifråga skräder inte orden.
"Vi har fanimej gjort allt för att hjälpa henne!"
Enligt uppgifter i dokumentären har Christina Ekman också haft kontakter med psykiatrin. Vid en rutinkontroll på sjukhuset omtalade läkaren att hon hade sett att Christina Ekman hade haft med psykiatrin att göra. Hennes uttalande gjorde Christina Ekman upprörd och rädd.
"Vad spelar det för roll?" frågade Christina. "De behöver väl inte få reda på något om att jag ska ha barn", sade Christina upprört. "Annars går jag härifrån med magen i vädret", sade Christina vidare.
"Nej, de behöver ju inget veta", svarade läkaren.
Men i journalen skrev läkaren " kurator, socialen, mobila psykakuten och tilltänkta fosterföräldrar är kontaktade."
Födde en välskapt pojke
Några månader senare födde Christina Ekman en välskapt pojke, som hon hälsade välkommen till världen med namnet "Månstråle". Hon var då den enda i rummet som inte visste att hon skulle bli fråntagen sitt barn så fort det var fött. Samtliga i förlossningssalen ljög för Christina om att hon skulle få ha barnet hos sig. Personalen lade barnet vid moderns bröst en kort stund, men hon uppmanades inte att låta barnet dia råmjölken. Därefter tog en personal barnet för att göra honom ren och klä på honom. Christina visade upp kläder som hon hade köpt för sitt barn. Men personalen klädde på honom andra kläder samtidigt som de försökte dölja för den nyblivna modern, Christina, att de förberedde att undanskaffa barnet. Christina ville ha barnet hos sig men en sköterska bar ut barnet samtidigt som en kom in med fikavagnen. Personalen fortsatte att ljuga för Christina Ekman:
– Vi kommer tillbaka. Du får fika i lugn och ro. Utmattad efter förlossningen och avspänd av att ligga i en säng, somnade Christina.
Men sköterskan kom inte tillbaka med Christina Ekmans baby.
Dagen därpå när filmteamet kom tillbaka till sjukhuset var Christina Ekman borta. En personal i receptionen slog upp händerna när hon berättade att poliser hade hämtat den nyförlösta Christina Ekman till psykiatriska kliniken. Christina hade förts till en låst psykiatrisk avdelning. Hon fördes bort iklädd sjukhuskläder - endast rock, tröja och strumpor. Hon fick inte samla ihop sina saker eller ta på sina skor.
"Om Du inte följer med oss, då bär vi bort Dig", sade poliserna enligt Christina.
Lider av psykisk störning
En psykiatriker skriver i Christina Ekmans journal, efter att ha träffat henne i tio minuter, att hon lider av en allvarlig psykisk störning. Denna bedömning gjordes bl. a på grund av att Christina påstått att hennes förlossning filmades.
"Det ger uttryck för paranoida vanföreställningar", skriver läkaren utan att kontrollera att Christina faktiskt blivit filmad under förlossningen. Dessutom var filmkameran väl synlig i förlossningssalen.
Filmteamet frågade läkarna på psykiatriska avdelningen varför Christina Ekman hade blivit tvångsomhändertagen, svarade de att det var på grund av att socialen hade beslutat att ta hennes barn. Det fanns suicidrisk, påstod de.
När samma fråga ställdes till socialen svarade de att de var tvungna att ta Christinas barn eftersom hon hade blivit omhändertagen.
Berövad sin modersmjölk
Under tiden på den psykiatriska avdelningen fick Christina Ekman ingen medicinsk vård. Hon hade fortfarande svårt att gå och sitta efter förlossningen. Däremot tvingade personalen henne att ta tabletter för att hennes mjölkproduktion skulle upphävas.
"Jag har blivit avmjölkad", berättade Christina Ekman för filmteamet. Därmed har barnet blivit bestulen det bästa han hade - sin modersmjölk och sin mors närhet. Det framgick av dokumentären att Christina Ekman varken röker, dricker sprit och eller missbrukar narkotika. Av barnets vikt vid födelsen - 3900 gram - kan man dra slutsatsen att Christina Ekman var noga med sin kosthållning under graviditeten, trots svårigheterna med boendet. Vi har därför all anledning att fråga oss om detta övergrepp mot barnet - liksom övriga övergrepp som görs mot huvudparten av de tvångsomhändertagna barnen - gjordes för 'barnets bästa', som så ofta påstås.
Efter två dagar på psyket anses Christina Ekman "frisk nog" att lämna den låsta avdelningen, men hon fick inte tillbaka sitt barn. Under tiden på psykavdelningen överlämnade socialen barnet till fosterföräldrar.
Ny bostad
Fadern skaffade en bostad för sin lilla familj. Men socialsekreterarna har andra planer för den lilla familjen. De lovar fadern att han kan få vårda sin son. Villkoren som uppställdes var dels att han skulle acceptera att bo i en kamera-övervakad lägenhet som socialen tillhandahåller på ett utredningshem, dels att han skulle se till att hålla sin sambo och barnets mor, Christina Ekman borta från barnet. Detta är kvalificerad mobbning.
Fadern underkastar sig socialsekreterarnas diktat och säger: "Det är inte jag som ställer spelreglerna. Jag gör som jag blir tillsagd."
Det torde emellertid vara humant och medmänskligt handlat mot barnet och hans föräldrar, att också modern bereddes boende i den av socialtjänsten tillhandahållna lägenheten. Tvångsseparationen från barnet som hon själv födde, förefaller vara socialsekreterarnas sätt att bruka sin makt för att straffa den oreglerliga Christina Ekman. Detta är maktmissbruk. Vem nämnde George Orwells bok '1984'?
Anmärkningsvärd symbios
Symbiosen inom den offentliga sektorn är anmärkningsvärd. Socialsekreterarna kunde utan större ansträngning mobilisera förlossningsläkaren, psykiatrin och polisen mot den lilla människan Christina Ekman, vars intressen dessa myndigheter är egentligen till för att skydda. I stället uppvisade myndigheterna en enig front mot Christina Ekman, som utmålades som ett monster, som samhället var tvunget att avväpna.
Mänskliga rättigheter
FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna garanterar envar vuxen man och kvinna rätten att av egen fri vilja och samtycke ingå äktenskap och bilda familj. De båda socialarbetarnas diktat i syfte att åstadkomma en tvångsseparation av paret Christina Ekman och hennes sambo är en grov kränkning av FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Rätten till respekt för privat- och familjelivet är en grundläggande mänsklig rättighet som dessutom är lagfäst i Sverige genom lagen om Europakonventionen, SFS 1994:1219. Socialarbetarna har kränkt Christina Ekman, hennes sambos och deras lille son i deras heligaste rättigheter - att ha oinskränkt rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.
Ej unikt
Fallet Christina Ekman är ingalunda unikt i Sverige. Som praktiserande jurist med ett antal LVU-mål, och som ordförande för NKMR, kommer jag dagligen i kontakt med kvinnor som berättar om liknande rättsövergrepp från de maktgalna socialsekreterarnas sida.
För tillfället arbetar jag med tre liknande fall där små barn har tagits från sina mödrar - utan egentlig saklig grund.
Fall I
1991 tvångsomhändertog socialarbetarna vid Lundby SDN, brittiska medborgaren Liz Edners lilla dotter efter en anonym anmälan. (Se The Edner Case). Liz Edners bristande respekt för de makthungriga socialarbetarna kopplad med deras prestige och förvaltningsdomstolarnas välvilliga inställning till myndighetspersonerna har gjort att barnet hålls som gisslan i Sverige.
Fallet är anmält till Europadomstolen.
Fall II
Hösten 1990 födde Nina Rodin sin son. Mor och barn placerades på Birkahemmet 'för utredning' av Ninas föräldraförmåga. Socialsekreterarna i Uddevalla tvingade Nina att lämna sin son "frivilligt" till ett barnlöst sambopar, annars hotade de att ta barnet från henne genom LVU. Samboparet hade redan fått ta hand om en liten flicka - även hennes mor tvingades lämna henne frivilligt. Därmed kunde samboparet avhjälpa sin barnlöshet och samtidigt få en god inkomst att ta hand om barnen och sig själva.
Nina Rodin har anmält fallet till Europadomstolen.
Fall III
I oktober 1997 födde Viola Öster i Kumla en liten flicka, Jenny. Viola är förlovad och sambo med Jörgen Hall. Viola är lite kraftig så ingen - inte ens hon själv - anade att hon var gravid. Barnet föddes dagen efter det att hon hade varit på en undersökning på mödravårdscentralen.
Dagen efter Jennys födelse beslutade socialarbetarna i Kumla att tvångsomhänderta Jenny och placera henne hos ett barnlöst par som väntade i adoptionskön för ett barn noll till ett år. Familjehemsutredningen, som normalt ska ta ca fyra månader, görs på en dag.
Viola uppmuntrades inte att ge barnet di. I stället gav personalen flickan modersmjölksersättning, samtidigt som Viola tvingades ta tabletter för att ta bort mjölken.
Civilisation eller barbari?
De här tre fallen från Göteborg, Uddevalla och Kumla och Christina Ekmans fall i Stockholm, är fyra fall i en oändlig serie. Alla minns vi Ahni på Gotland vars tvillingar togs av fostermodern och flyttades till Stockholm. Exemplen kan mångfaldigas, även om jag inte kan kvantifiera. Beträffande socialarbetarnas hantering av fallet Christina Ekman och hennes baby är frågan som obetingat inställer sig är följande: Hur ska Sverige kunna göra anspråk på att vara ett civiliserat land när myndighetspersoner behandlar ett nyfött barn och hans mor på ett så grymt och omänskligt sätt? Vi ska vara medvetna om att, om liknande fall förekom i Afrika, Indien eller något u-land, då skulle det svenska etablissemanget höja sina röster i indignation. Vi skulle höra hur barbariska människorna i de länder var om myndigheterna där skulle förfara på sätt som de i Stockholm gjorde.
Tjänstemän måste kunna åtalas
Det som socialsekreterarna i Stockholm har gjort mot Christina Ekman och hennes barn är klart brottsligt. De har satt Christina Ekmans och barnets rättssäkerhet ur spel. Det räcker inte med att de blir prickade av JO för sin hantering av fallet. De bör avsättas från sina tjänster, åtalas, rannsakas och dömas till långvariga fängelsestraff.
I DN-debatt den 26/1 skriver chefen för Socialstyrelsen generaldirektör Kerstin Wigzell följande: "Patientsäkerheten är väl utvecklad inom sjukvården, såväl den offentliga som privata. Men inom socialtjänsten är läget ett annat. Yrkesinspektionen kan ingripa mot farlig arbetsmiljö för personalen, men känslan för behovet av professionell behandling och säker vård för socialtjänstens klienter är inte lika utvecklad. Det finns skarpare instrument för att skydda personalen än för att skydda klienterna."
Rättsövergrepp som de som Christina Ekman och hennes barn har utsatts för av socialsekreterarna i Stockholm får inte tillåtas gå obestraffade. Myndighetspersoner skall garantera oväld - inte driva egna vendettor mot misshagliga klienter eller de klienter som inte låter sig kuvas.
Det är hög tid att inrätta en etisk nämnd i likhet med HSAN där felande socialarbetare kan granskas, och då de fälls, suspenderas eller avsättas från sina tjänster.
Dagen skall komma då Christina Ekman och hennes son och andra av socialarbetarna förorättade mödrar och barn skall få upprättelse och tilldömas skadestånd - i likhet med de tvångssteriliserade. Det är bara en tidsfråga. För tio år sedan kunde ingen ens drömma om att någon skulle dra fram oförrätterna mot de tvångssteriliserade i dagsljus. Men Maija Runcis skrev deras historia och nu har en utredning slagit fast att de tvångssteriliserade skall erhålla skadestånd för den oerhörda kränkningen och det lidande som de har åsamkats.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)