Föräldrar fick inte fira sin son

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

I början av januari i år (2008) fyllde paret Ann-Britt och Tommy Petterssons yngste son två år. Men de hindrades från att fira honom. Så, istället för de sedvanliga kramarna, födelsedagstårtan och barnkalas, fick de nöja sig med att titta på det senaste fotot av honom och även av de tre övriga sönerna.

- Det känns konstigt att inte få fira honom, säger föräldrarna.

Föräldrarna har underkastats hårda umgängesrestriktioner och det har bestämts att två socialsekreterare ska vara närvarande när de träffar sina barn.

- Socialen i Arvika hade inte nog med personal för att följa med oss till pojken, berättar Ann-Britt.

Alla deras barn är tvångsomhändertagna och placerade i fosterhem runtom i Värmland. Fram till nyligen fick Ann-Britt och Tommy Pettersson träffa sin yngste son två timmar var tredje vecka, de äldre pojkarna fyra timmar med samma tidsintervall.

- Det är jobbigt, men vi har blivit vana, säger Tommy.

För tre år sedan blev barnen omhändertagna av de sociala myndigheterna.

Sedan dess har föräldrarna flera gånger begärt att LVU-omhändertagandet av deras barn ska upphöra och att barnen ska återförenas med dem, varje gång med samma negativa resultat.

– Vi anses inte tillräckliga för att ta hand om barnen, säger Ann-Britt.

– Det påstås att vi inte har insikt om hur små barn ska tas om hand. Men det är ju fortfarande vi som köper kläder och skor åt dem, fortsätter Tommy.

Han påpekar att de bor bra, att ekonomin är stabil och den är tillräckligt bra för att de ska ha råd att betala sin advokat. Länsrätten i Värmland har förvägrat paret Pettersson deras i 39 § LVU lagstadgade rätt till offentligt biträde. De har därför varit tvungna att bekosta förhandlingarna i förvaltningsdomstolarna själva, t ex den senaste förhandlingen i kammarrätten den 23 januari, dit de hade vänt sig för att få vårdnaden om tvååringen, men förlorat.

Ann-Britt och Tommy Pettersson har överklagat vidare till regeringsrätten och om inte det hjälper har de för avsikt att gå vidare till Europadomstolen.

- Vi kommer aldrig att ge upp kampen om att få hem alla våra barn igen, påpekar föräldrarna som anslutit sig till NKMR och Stulen barndom .

- Där får vi stöd och sympati. Myndigheternas beslut känns tagna på förhand. Vi blir helt överkörda.

Leif Nyström, enhetschef för socialtjänst familj och barn i Arvika förklarar urskuldande att beslut om LVU prövas i flera instanser innan de tas. Han hävdar att det är först när det är absolut nödvändigt som barn blir omhändertagna, samt att det är regel att föräldrar är hänvisade till att träffa sina LVU-ade barn vid tider som socialtjänsten bestämmer. Detta avgör socialtjänsten för att mötet mellan föräldrar och barn ska bli så positivt som möjligt, menar han.

Enligt förarbetena och Socialstyrelsens rekommendationer skall ett omhändertagande vara den sista åtgärden i en rad av olika åtgärder. Ann-Britt Pettersson menar att socialtjänsten i Arvika inte har gjort något för att hjälpa dem; det enda som de har gjort är att splittra familjen t o m genom umgängesrestriktioner. Bestämmelserna om möjligheten att begränsa umgänget mellan föräldrar och deras tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn skall dock tillämpas restriktivt. Socialnämnden får inte utan starka skäl besluta om inskränkningar i umgänget mellan barn och föräldrar.



Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hanson

För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungqvist