Föräldrar fick inte fira sin son
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.
|
I början av
januari i år (2008) fyllde paret Ann-Britt och Tommy
Petterssons yngste son två år. Men de hindrades från att fira honom. Så,
istället för de sedvanliga kramarna, födelsedagstårtan och barnkalas, fick de nöja
sig med att titta på det senaste fotot av honom och även av de tre övriga
sönerna.
- Det känns konstigt att inte få fira honom, säger föräldrarna.
Föräldrarna har underkastats hårda umgängesrestriktioner och det har bestämts att två socialsekreterare ska vara närvarande när de träffar sina barn.
- Socialen i Arvika hade inte nog med personal för att följa med oss till
pojken, berättar Ann-Britt.
Alla deras barn är tvångsomhändertagna och placerade i fosterhem runtom i
Värmland. Fram till nyligen fick Ann-Britt och Tommy Pettersson träffa sin
yngste son två timmar var tredje vecka, de äldre pojkarna fyra timmar med samma
tidsintervall.
- Det är jobbigt,
men vi har blivit vana, säger Tommy.
För tre år sedan blev barnen omhändertagna av de sociala myndigheterna.
Sedan dess har
föräldrarna flera gånger begärt att LVU-omhändertagandet av deras barn ska
upphöra och att barnen ska återförenas med dem, varje gång med samma negativa
resultat.
– Vi anses inte
tillräckliga för att ta hand om barnen, säger Ann-Britt.
– Det påstås att
vi inte har insikt om hur små barn ska tas om hand. Men det är ju fortfarande
vi som köper kläder och skor åt dem, fortsätter Tommy.
Han påpekar att de
bor bra, att ekonomin är stabil och den är tillräckligt bra för att de ska ha
råd att betala sin advokat. Länsrätten i Värmland har förvägrat paret
Pettersson deras i 39 § LVU lagstadgade rätt till offentligt biträde. De
har därför varit tvungna att bekosta förhandlingarna i förvaltningsdomstolarna
själva, t ex den senaste förhandlingen
i kammarrätten den 23 januari, dit de hade vänt sig för att få vårdnaden om
tvååringen, men förlorat.
Ann-Britt och Tommy Pettersson har överklagat vidare till regeringsrätten och om inte det hjälper har de för avsikt att gå vidare till Europadomstolen.
- Vi kommer aldrig
att ge upp kampen om att få hem alla våra barn igen, påpekar föräldrarna som
anslutit sig till NKMR och Stulen barndom .
- Där får vi stöd och sympati. Myndigheternas beslut känns tagna på förhand. Vi
blir helt överkörda.
Leif Nyström, enhetschef för socialtjänst familj och barn i Arvika förklarar
urskuldande att beslut om LVU prövas i flera instanser innan de tas. Han hävdar
att det är först när det är absolut nödvändigt som barn blir omhändertagna,
samt att det är regel att föräldrar är hänvisade till att träffa sina LVU-ade
barn vid tider som socialtjänsten bestämmer. Detta avgör socialtjänsten för att
mötet mellan föräldrar och barn ska bli så positivt som möjligt, menar han.
Enligt förarbetena och Socialstyrelsens rekommendationer skall ett
omhändertagande vara den sista åtgärden i en rad av olika åtgärder. Ann-Britt
Pettersson menar att socialtjänsten i Arvika inte har gjort något för att
hjälpa dem; det enda som de har gjort är att splittra familjen t o m genom
umgängesrestriktioner. Bestämmelserna om möjligheten att begränsa umgänget
mellan föräldrar och deras tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn
skall dock tillämpas restriktivt. Socialnämnden får inte utan starka skäl
besluta om inskränkningar i umgänget mellan barn och föräldrar.
Rebeccas jul. En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hanson
För Rebeccas skull?
Av Åsa Ljungqvist
Fallet Rebecca - Fortsättningen.
Artikel i Samtidsmagasinet Salt nr. 5
Varför dog Daniel, 14 år? En berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning.
Av Maciej Zaremba
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn
Förord av Brita Sundberg-Weitman
Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige
Av Mikko Niskasaari
Tillbaka till Artiklar
Powered by AIS