Föräldrar till tvångsomhändertagna barn polisanmäler socialtjänsten:
Jens och Johan far illa
Av Charlotte Palmefors
|
Charlotte Palmefors är journalist på Östgöta Correspondenten. Artikeln är tidigare publicerad den 3 februari 2001. |
LINKÖPING
Två små pojkar, sex och åtta år flyttas inom kort till sitt fjärde familjehem inom loppet av dryga två år. Föräldrarna har polisanmält socialtjänsten för att deras tvångsomhändertagna barn far illa.
- Man tog våra barn för att vi inte ansågs kunna ge dem trygghet och stabilitet hemma. De behövde "landa mjukt" i en trygg miljö, enligt socialen.
Nu är åttaårige Jens och sexårige Johan på väg in i sitt fjärde familjehem. Det är tredje gången sen i början av januari i år som pojkarna tvingas byta miljö och fosterföräldrar.
- Kan det kallas att landa mjukt? Jag skulle vilja likna det man utsätter barnen för vid en störtdykning, säger pojkarnas pappa, Peter Gustavsson, med undertryckt vrede i rösten.
Förtvivlade
Han och Carina Samuelsson är förtvivlade, ledsna och djupt oroade över sina barns välmående.
- Vi är helt maktlösa. Vi ser ju att barnen far illa av att ha det så här men vi har inte en chans att påverka vad som händer med dom. Det är vedervärdigt. Vidrigt.
Jens och Johan tvångsomhändertogs i juli 1998. Strax efter nyår i år fick Carina och Peter veta att familjehemmet sagt upp sig. Den 13 januari skulle barnen flytta till ett nytt familjehem, långt ifrån det gamla.
- Vi fick inte ens följa med dom dit fast vi bad om det. Vi hade ingen aning om vart dom kom eller hos vem dom hamnade.
Får veta sist
En vecka senare fick Carina och Peter ett nytt besked; det nya familjehemmet hade redan sagt upp sig. Idag är pojkarna i ett jourfosterhem i Linköping, men på väg att flyttas till ett fjärde familjehem. Om de inte redan har flyttat. -- Som föräldrar får vi sist av alla veta vad som händer.
Peter och Carina känner förtroende för jourfosterhemmet. Familjen har fungerat som deras stödfamilj tidigare. Får inte pojkarna flytta hem skulle de helst se att de fick stanna där. Men socialen har gett besked om att pojkarna ska omplaceras ännu en gång. Nu till ett familjehem flera mil ifrån Linköping.
- Jens har inte fått börja skolan den här terminen än. Han går i första klass. Peter och Carina är upprörda över barnens situation.
Mådde dåligt
De har förståelse för myndighetens beslut att omhänderta pojkarna. Då, sommaren 1998, hade både Peter och Carina två mått psykiskt dåligt en tid och det var jobbigt och rörigt hemma, erkänner de. Peter som stundtals är deprimerad hade också missbruksproblem. Barnomsorg och grannar hade hört av sig till socialen om att barnen for illa. Kulmen var när Carina under ett anfall av den psykiska sjukdom hon lider av, slog Jens med en kvast så att han fick ett sår bakom örat som måste sys. Dagen efter kom socialen och hämtade barnen.
- Jag kommer i psykisk obalans om jag inte medicinerar som jag ska. Då när barnen var små och Peter hade försvunnit hemifrån glömde jag ibland att ta bort min medicin. Det var så rörigt omkring mig, säger Carina.
Besöksförbud
Utöver Jens och Johan omhändertogs även fjortonårige Joakim, Carinas son från ett tidigare förhållande. Han placerades i ett annat hem än sina halvbröder. Carina fick löfte om att få hem Joakim igen dagen därpå, men när hon åkte för att hämta honom i fosterhemmet tillkallades polis. Carina belades med besöksförbud. Idag tillåts hon inte träffa Joakim oftare än de andra pojkarna, en gång per månad. Joakim får inte heller besöka sin mamma mer än så, ändå bor de idag på cykelavstånd från varandra.
Trots de svåra omständigheterna, med sorg och längtan efter barnen känner sig både Peter och Carina betydligt mer stabila idag. Peter dricker inte längre och de har läkarintyg på att de, med medicinering, fungerar normalt.
"Vi kan inte se något som tyder på att Peter inte skulle kunna ge det skydd och trygghet till sina barn än vad som får anses vara allmänt förekommande", intygade förra våren psykiatriska kliniken vid ett av länets sjukhus. I läkarintyget konstateras också att "det finns inget som helst tecken på missbruk."
Ett normalt liv
Lena Ekerling, psykiatriker vid Universitetssjukhuset har varit Carinas läkare i många år. Hon kan inte yttra sig om det enskilda fallet men säger rent allmänt om sjukdomen Carina lider av att majoriteten av dem som drabbas lever, med hjälp av mediciner, ett helt normalt liv. I ett läkarintyg till sociala myndigheten skriver Lena Ekerling:
"Carina har genom åren fått en alltmer ökad insikt i att hon är sjuk, att hon får återfall och att hon behöver kontinuerlig medicinering... Carina är i sina friska perioder mjuk och vänlig och med stor angelägenhet kring dem som står henne nära." För att klara av föräldrarollen rekommenderar Lena Ekerling för sin patient "ett tillräckligt tätt, kontinuerligt stöd och också omgivningens hjälp med att upptäcka sjukdomen om den skulle återkomma."
Lena Ekerling skrev förra året till socialen och ifrågasatte varför hennes patient bara får träffa sina barn en gång per månad. Hon har hittills inte fått något svar.
Peter och Carina har vid flera tillfällen överklagat beslutet om fortsatt tvångsvård men utan resultat. De säger att de gärna tar emot stöd både av kontaktfamilj och annat, bara de får sina barn tillbaka.
Väntar på dom
Deras vädjanden om att åtminstone få träffa sina barn mer än idag när de bara tillåts ha dem från lördag till söndag en gång per månad har också klingat ohörda. Det sista hoppet är ett överklagande till kammarrätten som avgörs inom några veckor.
013-28 01 87
Fotnot: Jens, Johan och Joakim är fingerade namn. I verkligheten heter pojkarna något annat.
Jurist JO-anmäler socialen i Linköping
LVU - Barnmisshandel i lagens namn
Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?
Powered by AIS