Select your language
Select your language
Tilleggstraume
for Bjugn- barna?
Av Lena Hellblom Sjögren
|
Kronikk
Hva har virket traumatisk på barna som ble undersøkt og avhørt i Bjugn-saken? Legitimerad psykolog fil.dr. LENA HELLBLOM SJÖGREN, Stockholm, foretar en gjennomgang av fremgangsmåten slik behandlerne selv skildrer den, og holder den opp mot forskningsbasert viten om slike situasjoner som behandlerne henviser til. Hun konkluderer med at det er de voksnes uro, ryktespredningen, alle utspørringer, forhør og utredninger som gav barna traumatiske opplevelser. Det behandlerne har kalt tilleggstraume, må i tilfellet Bjugn betraktes som det opprinnelige traumet.
DET var «en katastrofe som rammet barn, familier og lokalsamfunn uventet og hardt», skriver behandlingspersonale som behandlet barn fra Bjugn (Red.:Møyfrid Breivik, Marit Sæbø Indredavik og Jon Aarseth: Kan vi forstå? Barnepsykiatriens arbeid i Bjugn-saken, Kommuneforlaget 1997). 50 barn fra Botngård barnehage i Bjugn ble henvist til behandling på barneklinikken i Trondheim. Hva bestod katastrofen i? Hvorfor trengte 50 barn fra en barnehage i Bjugn behandling?
Når barne- og ungdomspsykiatrisk klinikk i Trondheim ser tilbake på sitt eget arbeid med barnehagebarna fra Bjugn, vurderer de det slik at mange barn og familier har fått god hjelp av dem. Hjelp med hva? Barnepsykiaterne skriver at de fra desember 1992 til og med 1994 behandlet «symptomer på traumaopplevelser hos barna». God hjelp var det sikkert i at behandlerne kom til Bjugn og lot foreldre og barn bearbeide sin uro på stedet. Men hva var det som hadde skapt uroen hos barna? Behandlerne snakker om «et stort tilleggstraume for barna». Hva var det første traumaet? Visste behandlerne hva som hadde vært traumatisk for barna før de innledet sin behandling? Dette er hva de selv sier: «Behandlergruppa skulle hjelpe barna med de traumatiske opplevelsene de måtte ha hatt, og hadde som mål å bistå barna med å bearbeide sine opplevelser.»
Hvilke opplevelser var det som trengte å bearbeides? Ingen av barna hadde, etter hva vi vet, spontant fortalt noe om noe dumt eller skremmende som noen hadde gjort mot dem i barnehagen.
ETTER 1.MARS 1992 DA datterdatter til styreren, ifølge sin mormor og barnehagens styrer, hadde sagt noe som vedkommende tolket som at jenta hadde sett tissen til den senere tiltalte barnehageassistenten, ble det innledet en etterforskning som bare vokste og vokste. Etter at barna var blitt fysisk og psykisk undersøkt, fortalte de om mye underlig og ekkelt som barnehageassistenten skulle ha gjort. Var det derfor de da torde fortelle? Eller hadde de begynt å komme på noe de tidligere ikke hadde husket? Jo lengre tid som gikk etter «avsløringen», desto flere symptomer fikk desto flere barn. Forløpet beskrives i en bok som gir et helhetsbilde av hva som hendte i Bjugn, og som spissformulerer spørsmålet om hva som egentlig var det traumatiske for barna (Hans Kringstad: Bjugnformelen, Tiden 1997).
To barn måtte på forsommeren ta veien til barneklinikken ved Regionsykehuset i Trondheim, RiT. Deres underliv ble undersøkt og legene mente å ha gjort «positive funn», dvs. funnet tegn på at barna hadde vært utsatt for seksuelle overgrep. Deretter ble ytterligere 59 barn medisinsk undersøkt, skrevende nakne mens deres underliv ble fotografert. De små barna måtte også ta turen fra hjemstedet til Trondheim for å gjennomgå psykologiske undersøkelser og kartlegginger på RiT.
Førskolebarn pleier umiddelbart å gi uttrykk for smerte hvis de blir skadet, de pleier ikke så lett å la seg overtale til å tie stille. Voksne som lever nær små barn merker vanligvis om noe er i veien, om barna ikke har det godt. I Bjugn var det ikke samtidig med at de påståtte overgrepene skulle ha pågått at barna viste symptomer på at noe var i veien - det var først etterpå.
LANG TID ETTER AT personalet hadde tatt kurset «Trygg og sterk», og barnehagestyreren hadde tolket barnebarnet sitt som et utsatt barn som fortalte at noe hadde hendt med andre, begynte stadig flere barn å ha det dårlig. Det i seg selv er en indikasjon på at det dreier seg om symptomer som ikke bunner i overgrep, men i den prosess som følger etter at påstander om overgrep har framkommet. Legal process/therapy trauma er begreper den amerikanske barnepsykiateren Richard Gardner bruker om dette. Etter at barna hadde hatt traumatiske opplevelser i forbindelse med å bli utspurt av urolige foreldre, kroppsundersøkelser, psykologiske undersøkelser og dommerforhør, begynte de å vise symptomer som de voksne tolket som symptomer på at barna hadde vært utsatt for seksuelle overgrep.
De som spurte barna så det som sin oppgave å hjelpe dem til å fortelle om overgrep. De forhørte barna som om de hadde vært utsatt for overgrep. Behandlerne behandlet barna som om de hadde vært utsatt. Hele Bjugn-saken kan sies å være hypotetisk - ikke bare den hypotetiske utspørringsteknikken, som den omstridte psykiateren Tilman Fürniss hadde lært bort til etterforskerne som utdannet og veiledet behandlingspersonalet, og som er så suggestiv at statsadvokaten advarte mot at den skulle bli brukt. Dessverre er barna som ble utsatt for en mengde forhør og spørsmål og undersøkelser ikke hypotetiske - de er av kjøtt og blod.
OVERLEGEN OG DEN TIDLIGERE sjefspsykologen skriver om skader og gruppebehandling som om Bjugn-barna de facto var blitt utsatt for seksuelle overgrep. Utredningen hviler på et ensidig utvalg referanser og avsluttes med det som er selve kjernepunktet: Man hadde mistanke om at barna i Bjugn var blitt utsatt for overgrep, mens litteraturen det henvises til bygger på dokumenterte seksuelle overgrep. «I enkelte sammenhenger medførte dette en noe annerledes tilnærming», skriver behandlerne, tilsynelatende uten å forstå at om man behandler barna som om de var ofre for seksualforbrytelse, vil det ha en meget stor suggererende innvirkning. Barn svarer ofte slik voksne forventer at de skal svare (Ceci & Bruck), og de kan komme til å tro at det de da har fortalt er sant. Dette kalles subjektiv sannhet, i motsetning til det som er historisk sant. Mange slike konstruerte sannheter har florert i Bjugn, liksom i andre påståtte overgrep i barnehager og daghjem.
Skader av seksuelle overgrep kan konstateres gjennom kroppsundersøkelser, og disse gjøres nært i tid i forhold til forbrytelsen. Da har skader ikke kunnet nå å bli leget, og det kan finnes spor av kroppsvæsker eller av tvang i form av f.eks. blåmerker. Barn kan også fortelle historisk korrekt om det som har hendt dem, hvis de forteller nært i tid i forhold til det som har hendt, og ikke utspørres av voksne som har forestillinger om det som har hendt barna.
I Bjugn ble barn masseundersøkt lang tid etter påståtte overgrep. Ujevnheter eller arr i jomfruhinnen som ble konstatert flere måneder, eller til og med år, etter at overgrep skulle ha skjedd, kan knapt settes i samband med disse påståtte overgrepene. De «skader» som ble observert kan formodentlig forstås som normalvariasjoner. Her har John McCann stått for en viktig kartlegging nettopp av de store normale variasjoner som finnes.
BARNA BLE UTSPURT av voksne med meget bestemte forestillinger om at barna var blitt utsatt for overgrep av barnehageassistenten. At barnas tillit til de voksne vaklet, slik behandlerne fremholder, er ikke vanskelig å forstå når man leser spørsmål og forhør som barna ble tvunget til å gjennomgå i etterforskningen. Når en åtteårig jente blir spurt om hun hadde tenkt på at hun kunne blitt gravid, avspeiler det den voksnes fantasi ut fra dennes kunnskaper og erfaringer, noe som kan være skadelig for et barn å bli konfrontert med altfor tidlig.
At 33 barn har fått erstatning som om de er seksualforbrytelsesofre, kan innvirke negativt på deres identitetsutvikling. Det er bemerkelsesverdig at behandlerne fremhever dette som en bekreftelse på at de har lykkes i sitt arbeid. Den nye sjefspsykologen skriver at det var på bakgrunn av behandlernes rapporter at de 33 barna ble tilkjent «voldsoffererstatning», og videre: «Dette tar vi som tegn på at vi lyktes i å dokumentere at barna hadde vært utsatt for traumatiske opplevelser selv om rettssaken ikke endte med at noen enkeltperson ble kjent skyldig og idømt straff.»
Etter alt å dømme var det de voksnes uro, ryktespredningen, alle utspørringer, forhør og utredninger som innebar katastrofe, og som gav barna traumatiske opplevelser som de og foreldrene deres i ettertid har fått langvarig behandling for. Det behandlerne har kalt tilleggstrauma må således betraktes som det opprinneige traumet.
Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge
Hemligheter och minnen: Att utreda tillförlitligheten i sexualbrottmål
Bokrecension: Hemligheter och minnen
Psykologer medverkar i moderna häxprocesser
Till Artikelarkiv - Se "Incest och andra sexuella övergrepp"
Sakkyndiges virksomhet i Bjugn-saken
– analyse og vurdering foretatt av vitnespsykolog Astrid Holgerson
Av Marianne Haslev Skånland, professor, Bergen Universitet.
|
Artikkelen har tidligere vært publisert i Kafka.dk och Rettsnorge.no. Den er gjengitt her med forfatterens velvillige tillatelse.
|
Bjugn-saken var en sak der det på det lille sted Bjugn på nordvest-landet i Norge ved begynnelsen av 1990-tallet fremkom beskyldninger om at én eller flere personer skulle ha begått seksuelle overgrep mot et stort antall barn i en barnehage på stedet. Flere mennesker ble siktet, én av dem, barnehageassistent Ulf Hammern, ble tiltalt. Han ble frifunnet. Ulf Hammern og hans kone Jorid Hammern har senere utgitt en bok hver om saken. Det samme har journalist i VG Hans Kringstad. Både under rettssaken, i bøkene, og senere, er det kommet frem illuminerende opplysninger om hvordan særlig "hjelpeapparatet" – barnevernet i Bjugn, forskjellige psykologer, psykiatre, leger og andre – i realiteten bidro til å drive saken frem uten saklig grunnlag. Bjugn-saken har atskillig likhet med den danske Vadstrupgårdsagen. Se forøvrig:
"Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge" av Knut Ahnlund: https://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=377&catid=174&view=article;
"Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott" av Knut Ahnlund: https://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=393&catid=174&view=article;
"Når mennesket blir rovdyr" av Valerie Kubens: https://www.nkmr.org/nar_mennesket_blir_rovdyr.htm;
"Usakkyndige psykologer" av Knut Grepstad: https://www.nkmr.org/usakkyndige_psykologer.htm;
"Lærer psyko-fantastene noe?" av Marianne Haslev Skånland:
https://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=1168&catid=174&view=article;
"Tilleggstraume for Bjugn-barna?": av Lena Hellblom Sjögren:
https://www.nkmr.org/tilleggstraume_for_bjugn_barna.htm.
"Om Vadstrupgårdsagen" af Leif Blædel:
http://www.just-well.dk/x.htm
"På den anden side. 10 indlæg i pædofili-debatten" redigeret af Jette Rantorp:
https://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=560&catid=174&view=article
Den svenske vitnespsykologen Astrid Holgerson var sakkyndig vitne for forsvaret under rettssaken mot Ulf Hammern. Hun gransket da blant annet påstander og vurderinger fremsatt av to rettsoppnevnte psykologer, Elisabeth Backe-Hansen og Knut Rønbeck. Disse to er vel kjent, dels gjennom bøker og artikler, dels gjennom sine aktiviteter som sakkyndige for rettsapparatet og barnevernet. De blir også etter sin deltagelse i Bjugn-saken fortsatt svært meget brukt av norske myndigheter i tallrike barnevernssaker og barnevernsrelaterte saker. Astrid Holgerson gransket også et dommeravhør av et påstått skjendet barn; avhøret var utført av klinisk pedagog Anne-Kirsti Ruud fra Nic Waals institutt, et institutt som har beskjeftiget seg meget med sexovergreps-saker. Holgerson ble avhørt i Frostating lagmannsrett om disse sine to analyser.
Astrid Holgersons analyse og vurdering av de to psykologenes sakkyndig-arbeid i Bjugn-saken, og av den kliniske pedagogens avhør av et barn i samme sak, gjengis her med forfatterens velvillige tillatelse. Det samme gjelder hennes redegjørelse om vitnespsykologi som ble fremlagt skriftlig for retten. En del av teksten i analysen av dommeravhøret er en repetisjon av deler av den generelle redegjørelsen. Vi har allikevel valgt å fremlegge dokumentene i sin opprindelige form fra 1993-94.
Dokumentenes rekkefølge er:
1. redegjørelsen for vitnespsykologisk teori og anvendelse
2. redegjørelsen for de to psykologers sakkyndig-arbeid i Bjugn-saken
3. redegjørelsen for den kliniske pedagogens avhør av et barn i Bjugn-saken
Astrid Holgersons avhandling Fakta i målet – vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda rättsfall, som er referert til i hennes redegjørelser, er tilgjengelig på nettet på adressen til
Stiftelsen för rättspsykologi: http://www.dynam-it.com/forpsyk/index.php?option=com_content&id=1033&catid=174&view=article
* *
3. november 2001
Marianne Haslev Skånland
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
I
Om vittnespsykologisk teori och tillämpning med inriktning på utredningar rörande sexuella övergrepp mot barn och ungdom
Den akademiska vittnespsykologin i Sverige har haft sitt hemvist vid Stockholms universitets pedagogiska institution alltsedan mitten av 1950-talet, då Arne Trankell blev institutionens professor. Med utgångspunkt i det välkände Lars-fallet (fotnot 1) och grundat på ett omfattande empiriskt material från egna utredningar i ett antal komplicerade rättsfall, där ord stått mot ord, kom Trankell att utveckla en vittnespsykologisk utredningsmodell, formell strukturanalys (fotnot 2), som innebär att utredaren genom en systematisk och explicit redovisad psykologisk och utsage-psykologisk analys prövar alternativa tolkningar, som det föreliggande materialet i ett enskilt rättsfall kan ge upphov till. Ett minimikrav för att en tolkning skall kunna accepteras är att den inte lämnar någon väsentlig information i materialet oförklarad och att den kan anses rimlig mot bakgrund av den totala informationen i det föreliggande fallet. (Om formell strukturanalys se bilagt utdrag ur Holgerson, 1990, sid 44-49.)
Forutom allsidig psykologisk grundkunskap måste vittnespsykologen således ha utbildning i utsagepsykologisk teori och analysmetod. Den vittnespsykologiska utredningen skall ge domstolen ökad kunskap om ett muntligt bevismaterials kvalitet, dvs utreda utsagornas uppkomstbetingelser alltifrån den ursprungliga tillkomsten fram till det aktuella bedömningstilfället. Vittnespsykologens utsageanalys, hypotesprövning och underlaget för bedömningarna skall dokumenteras och i det skriftliga utlåtandet redovisas i sådan omfattning och på sådant sätt att det är möjligt för domstolen att kontrollera tolkningarnas giltighet, då den skall göra sin självständiga bedömning av den sakkunniges yttrande. (Om utsagepsykologi och realitetsanalys se bilagt utdrag ur Holgerson, 1990, sid 36-43; fotnot 3.)
Vittnespsykologin daterar sig tillbaka till seklets början. Tyskland och Sverige har varit föregångsländer inom den vittnespsykologiska metodutvecklingen, dvs hur man på ett för domstolar och parter kontrollerbart sätt i enskilda rättsfall skall kunna tillföra generell psykologisk kunskap rörande exempelvis perception, minnesfunktioner (fotnot 4), inlärningseffekter, förhörspåverkan, mediapåverkan, grupptryck i teamarbete, barns suggestibilitet (fotnot 5), m m. Psykologer, som medverkar i rättsfall med bedömningar av utsagors tillförlitlighet rörande incest och sexuella övergrepp måste hålla sig ajour med den vetenskapliga forskningen på området och förutom allsidig psykologisk kunskap också ha förmåga att lämna sin behandlarroll och bli den ifrågasättande utredaren (fotnot 6).
Vittnespsykologer kom alltifrån seklets början i stor utsträckning att anlitas av rättsväsendet i utredningar om sexuella ¨overgrepp (inkl incest), och inriktningen var framförallt att ta ställning till enskilda personers "trovärdighet" i dessa mål. Då detta visade sig vara en mycket osäker bedömningsmetod, eftersom trovärdighet inte är någon konstant och mätbar egenskap, började man inom den tillämpade vittnespsykologin från slutet av 1940-talet i stället att fokusera personers utsagor och dessa utsagors tillförlitlighet. Utsagepsykologins utveckling, som startade i Tyskland (Undeutsch), och den utsagepsykologiska analysens realitetskriterier har sin empiriska grund i, dvs bygger på, systematiska studier av omfattande autentiska utsagematerial från rättsfall rörande sexuella övergrepp mot barn och ungdom (fotnot 7).
Då det gäller problemområdet incest och sexuella övergrepp mot barn har det senaste decenniets ensidiga och historielösa informationsspridning i Sverige medfört att mycket av den litteratur, som lyfts fram och åberopats i debatt- och bevissammanhang och som använts i utbildningar, saknar vetenskapligt belagt underlag för många av sina budskap. Ett exempel på detta är alla de listor över generella "tecken" på incest, som publicerats av olika författare, och som ofta åberopas som stöd för misstankar om sexuella övergrepp (fotnot 8). En vanlig brist i de studier som åberopas är att man redovisar egenskaper hos grupper av barn som faktiskt varit utsatta för sexuella övergrepp utan att pröva hur vanligt förekommande samma egenskaper är hos barn, som inte varit utsatta för sexuella övergrepp (fotnot 9).
Beträffande användandet av "anatomiska dockor" i utredningar av sexuella övergrepp mot barn har man ännu inte kommit fram till några vetenskapligt grundade normer för tillämpning och tolkning. Forskningsresultaten är motsägelsefulla. Det finns exempelvis inget entydigt stöd för att barn som varit utsatta för sexuella övergrepp hanterar dockorna på annat sätt än barn som inte varit utsatta. Därför har användandet av dessa dockor för utredning i rättsliga sammanhang förbjudits inom ett antal jurisdiktioner i USA tills dess att vetenskapliga data föreligger, som stöder dess validitet (Ceci & Bruck, se fotnot 5). Det är vanligt förekommande att de anatomiska dockorna används manipulativt. Förhörsledaren säger t ex vilka personer dockorna kan tänkas föreställa. Och man ber barnet visa med dockorna hur händelser, som man redan talat med barnet om, gått till. Detta kan leda till att barnet försöker gestalta det man just pratat om, även om det inte är en självupplevd händelse.
Det är viktigt att psykologer och psykiatriker blir medvetna om de rättssäkerhetsrisker som är förknippade med deras medverkan i rättsliga processer. Lenore Terr, en internationellt erkänd forskare, professor i klinisk psykiatri vid San Francisco Medical School, University of California, har klart redovisat vikla höga krav hon ställer på den barnpsykiatriska medverkan i rättsliga sammanhang (fotnot 10). Hon understryker bl a vikten av att barnpsykiatern inte använder ledande frågor, inte omformulerar barnets utsagor till vuxensagor och överhuvudtaget försöker undvika all påverkan.
"Do not 'preset' a child's play for him or her in the course of evaluation, even though this is an excellent treatment technique" (min understrykning).
Terr menar att målet måste vara att uppnå mer objektiva och lyhörda utredningar av barnvittnen. Hon framhåller också vikten av att psykiatern inte försätter sig i situationen att samla hörsägenbevisning åt polisen, dvs att i utlåtanden eller domstolsförhör med sina egna ord framföra vad ett barn sagt.
Terr ser mycket allvarligt på förekomsten av vuxnas indoktrinering av barn, särskilt i skilsmässo- ogh vårdnadsmål, och hon uttrycker sig där mycket skarpt (sid 469-470):
"Difficult as these cases are to prove, the adult indoctrination of children for the purposes of legal witnessing must be made unlawful [min understrykning] ... Unless we effectively punish (hopefully not by jailing them) those adults who put children up to false denunciations, the number of child-parent relationships tragically torn apart on this basis will steadily increase."
Under senare år har i USA uppmärksammats ett ökande antal ogrundade anmälningar om incest i vårdnads- och umgängestvister. En framstående forskare och praktiskt verksam barnpsykiater, som under senare år speciellt kommit att ägna sig åt studiet av utredningsförfaranden och tillkomsten av ogrundade incestanklagelser, är Richard Gardner (fotnot 11), professor i klinisk barnpsykiatri vid Columbia University i New York. Han föreläste nyligen i Lund (1993-08-20) och presenterade då delar av sitt senaste omfattande forskningsmaterial, som kommer att publiceras inom de närmaste åren, och som belyser hur övernitiska "utredare" (t ex psykiatriker, psykologer, poliser, socialarbetare, dagispersonal m fl) genom sin egen övertygelse, sin ensidiga informationsinsamling (ofta i samråd med ena föräldern) sin frågeteknik och exempelvis missbruk av anatomiska dockor får barn att "minnas" eller i varje fall påstå saker, som de aldrig upplevt. För vissa barn kan denna förvanskning av verkligheten leda till psykotiska tillstånd.
Gardner tar också upp fenomenet med det i USA kraftigt ökande antalet mål, där rituell satanism introduceras i fall av påstådda sexuella övergrepp mot barn (1992, sid 472 f). Inte i något sådant fall har man, trots omfattande systematiska undersökningar (av bl a FBI) (fotnote 12), funnit något empiriskt belägg för de påstådda rituella gärningarna. Gardner understryker att introduktionen av sådana misstankar kan betraktas som ett kännemärke på falska sexanklagelser.
© Astrid Holgerson, 1993
* *
Astrid Holgerson opplyser i november 2001 at Lenore Terr er sitert ovenfor ikke fordi hun alment uttaler seg realistisk i overgrepssaker, men fordi selv hun for 15 år siden har inntatt en fornuftig holdning.
Marianne Haslev Skånland
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Fotnoter
1 - Trankell, Arne (1956): "Trovärdighetsutredningarnas metodik". Svensk Juristtidning, Stockholm, sid 81-101.
2 - Trankell, Arne (1963, 1971): Vittnespsykologins arbetsmetoder. Stockholm: Liber.
3 - Holgerson, Astrid (1990): Fakta i målet – vittnespsykologins bidrag vid bedömning av sakfrågan i enskilda rättsfall. Akademitrykk AB, Edsbruk. Akademisk avhandling, Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Sid 36-49.
4 - Loftus, E.F. (1979): Eyewitness Testimony. Cambridge, Mass.
5 - Ceci, Stephen J & Bruck, Maggie (1993): "Suggestibility of the Child Witness: A Historical Review and Synthesis". Psychological Bulletin, Vol 113, No 3, p 401-439.
6 - Trankell, Arne (1980): "Något om rättssäkerheten vid psykologers sakkunnigbedömning av vittnesbevisningen i svensk brottmålsprocess". Svensk Juristtidning, Stockholm, sid 161-174.
7 - Undeutsch, Udo (1967): "Beurteilung der Glaubhaftigkeit von Zeugenaussagen". I Handbuch der Psychologie. Göttingen: Dr. C.J. Hogrefe.
8 - Underwager, Ralph & Wakefield, Hollida (1990): The Real World of Child Interrogations. Charles C. Thomas Publisher, Illinois, sid 18-27.
9 - Emans, Robert (1988): "Psychology's responsibility in false accusations of child abuse". Journal of Clinical Psychology, November 1988, Vol 44, No 6, sid 1000-1004.
10 - Terr, Lenore C. (1986): "The Child Psychiatrist and the Child Witness: Traveling Companions by Necessity, if not by Design". Journal of the American Academy of Child Psychiatry, 25,4, sid 462-472.
11 - Gardner, Richard (1991): Sex Abuse Hysteria. Salem Witch Trials Revisited. Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.
Gardner, Richard (1991): The Parental Alienation Syndrome. Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.
Gardner, Richard (1992): True and False Accusations of Child Sex Abuse. Creskill, New Jersey: Creative Therapeutics.
12 - Lanning, K.V. (1989): "Satanic, occult, ritualistic crime: a law enforcement perspective". The Police Club, October 1989, sid 62-83.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * ** * *
II
Skriftligt underlag till en del av det Astrid Holgerson som sakkunnigt vittne framförde muntligt i Lagmannsretten i Trondheim (19 januari, 1994) rörande påstådda övergrepp i en barnehave i Bjugn:
I Sverige liksom i USA synes det ha blivit allt mer vanligt att ogrundade misstankar om sexuella övergrepp och incest emanerar från professionellt verksamma, speciellt incestfokuserade socialarbetare, psykologer och psykiatriker. I en rättsprocess är det av väsentlig betydelse att klarlägga uppkomstbetingelser av detta slag, eftersom annars enskilda sakkunniguttalanden i en rättegång oberättigat kan komma att till,ätas någon slags objektiv betydelse.
I ett viktigt mål i Sverige nyligen, där en man beviljats resning av Högsta Domstolen efter att ha dömts till 10 års fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter, kunde det genom utredning i den nya rättegången klarläggas att en extrem påverkansprocess pågått mellan barnjour, kvinnojour, barnpsykiatrisk klinik och polisen, delvis redan före det allra första polisförhöret. Genom detta klarläggande visades att flickan aldrig avgivit någon spontan egen utsaga i polisförhören. Denna påverkansprocess, som kom i dagen genom utredningen, fortsatte ända fram till den förnyade rättsliga prövningen i Hovrätten. Hovrätten avkunnade en enhälligt friande dom i december 1993.
* *
I Bjugn-utredningen har använts något som kallas "en hypotetisk spørreform", vilken är manipulativ och ger upphov till hypotetiska antaganden och föreställningar om hur någonting kan ha gått till, även om det aldrig inträffat. En sådan metod hör givetvis inte hemma i rättsliga utredningar, där man skall försöka ta reda på vad som faktiskt hänt. Metoden har introducerats av terapeuten Tilman Furniss, som synes vara helt skrupelfri vad gäller att till varje pris få barn att tala om sexuella övergrepp. Metoden innebär i praktiken att man medvetet använder sig av suggestion och inlärning för att få fram en förväntad "berättelse". Innehåll och detaljer i berättelsen kan helt formas av förhörsledarens frågor och tolkningar.
* *
Om förhör av detta slag åberopas i rättsliga sammanhang, måste de i varje fall underkastas en ingående analys och kritisk prövning. Juristerna måste vara medvetna om att många av de psykologer och psykiatriker, som numera låter sig anlitas i mål om incest och sexuella övergrepp tycks sakna – eller avsiktligt bortse ifrån – vetenskaplig kunskap om barns suggestibilitet, inlärnings- och minnesförmåga.
* *
Domstolens psykologsakkunniga i Bjugn-målet, Elisabeth Backe-Hansen och Knut Rønbeck, har inte företagit en allsidig och förutsättningslös genomgång av relevant vetenskaplig litteratur rörande sexuella övergrepp mot barn (se separat lista över utelämnad betydelsefull litteratur på området). De sakkunniga har ej heller kritiskt granskat kvalitén på de referenser rörande övergrepp i daghem som de godtyckligt valt att åberopa som stöd för sina slutsatser.
Astrid Holgerson
Fil dr
1994
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Några viktiga litteraturreferenser av relevans för den psykologiska bedömningen av Bjugn-målet, vilka borde men ej har ingått i underlaget för det sakkunnigutlåtande som av givits av de av domstolen anlitade psykologerna, Elisabeth Backe-Hansen och Knut Rønbeck:
*
Ceci, Stephen J. & Bruck, Maggie (1993): "Suggestibility of the Child Witness: A Historical Review and Synthesis". Psychological Bulletin, Vol 113, No 3, side 401-439.
Coleman, Lee (1992): "Creating 'Memories' of Sexual Abuse". Issues in Child Abuse Accusations, Vol 4, No 4, sid 169-176.
Ganaway, G.K. (1991 August): "Alternative Hypothesis regarding Satanic Ritual Abuse Memories". Paper presented at the American Psychological Association Annual Meeting, San Francisco.
Gardner, Richard (1991): Sex Abuse Hysteria. Salem Witch Trials Revisited. Creskill, N.J.: Creative Therapeutics.
Gardner, Richard (1992): True and False Accusations of Child Sex Abuse. Creskill, N.J.: Creative Therapeutics.
Lanning, K.V. (1992): Investigator's Guide to Allegations of 'Ritual' Child Abuse. Quantico, Virginia: U.S. Department of Justice, National Center for the Analysis of Violent Crime.
Loftus, Elizabeth F. (1979): Eyewitness Testimony. Cambridge, Ma.
Loftus, Elizabeth F. (1993): "The Reality of Repressed Memories". American Psychologist, Vol 48, nr 5, sid 518-537.
Loftus, Elizabeth F. & Rosenwald, Laura A. (1993): "Buried Memories – Shattered Lives". American Bar Association Journal, Vol 79, sid 70-73.
Mulhern, Sherrill (1991): "Satanism and Psychotherapy. A Rumor in Search of an Inquisition". i J.T. Richardson, J. Best & D. Bromley (Eds): The Satanism Scare. NY: Aldine de Gruyter.
Nathan, Debbie (1991): "Satanism and Child Molestation: Constructing the Ritual Abuse Scare". i J.T. Richardson, J. Best & D. Bromley (Eds): The Satanism Scare. NY: Aldine de Gruyter.
Ofshe, Richard J. (1992): "Inadvertent Hypnosis during Interrogation: False confession due to Dissociative State; Mis-identified Multiple Personality and the Satanic Cult Hypothesis". The International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis, Vol IX, no 3, sid 125-156.
Putnam, Frank W (1991): "The Satanic Ritual Abuse Controversy". Child Abuse & Neglect, Vol 15, sid 175-179.
Sakheim, D.K. & Devine, S.E., (Eds) (1992): Out of Darkness. Exploring Satanism and Ritual Abuse. New York:Maxwell MacMillan International.
Underwager, Ralph & Wakefield, Hollida (1990): The Real World of Child Interrogations. Charles C. Thomas Publisher, Illinois.
*
Granskningen av psykologernas sakkunnigutlåtande skedde inom mitt uppdrag som sakkunnigt vittne i Lagmannsretten i Trondheim.
Astrid Holgerson
Fil Dr
1994
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
III
Det følgende dokument er trykket her i en avidentifisert versjon, hvor det avhørte barns identitet ikke offentliggjøres. Ulf Hammerns navn er imidlertid beholdt, da det nå er vel kjent i forbindelse med Bjugn-saken, og da han selv ikke ønsker det hemmeligholdt.
Marianne Haslev Skånland
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Vittnespsykologisk kommentar til "dommeravhør" den 23 februari 1993 med Svea (fingerat namn). Sak nr 148/93 ./. Hammern m fl.
Förhöret har genomförts av kliniska pedagogen Anne-Kirsti Ruud från Nic Waal Institutt i Oslo, som också avgivit en skriftlig förklaring rörande förhöret. Bakom en "envägsspegel" befann sig vid förhörstilfället domaren, modern samt två utredare från polisen.
Att döma av utskriftens omfattning bör förhöret ha pågått i minst 2 timmar.
Uppkomstbetingelserna för vad Svea säger i detta förhör utgörs först och främst av den ursprungliga tillkomsten överhuvudtaget av de misstankar och påståenden som nu under lång tid florerat människor emellan och i pressen. Det är betydelsefullt i den vittnespsykologiska analysen att utreda vem som uttalade den allra förste utsagan, som kan ha innehållit någon antydan om sexualitet, till vem, i vilken situation och vad den faktisk innehöll. Fanns det kanske inte ens någon antydan i sexuell riktning, utan det är något som från början tolkades in av någon eller några och sedan spreds i allt vidare kretsar. Vilka professionella krafter har funnits med i utvecklingen av "berättelserna", och vad har dessa professionella gjort?
I Sverige liksom i USA synes det ha blivit allt mer vanligt att ogrundade misstankar om sexuella övergrepp och incest emanerar från professionellt verksamma, speciellt incestfokuserade socialarbetare, psykologer och psykiatriker. I en rättsprocess är det av väsentlig betydelse att klarlägga uppkomstbetingelser av detta slag, eftersom annars enskilde sakkunniguttalanden i en rättegång oberättigat kan komma att tillmätas någon slags objektiv betydelse.
I ett viktigt mål i Sverige nyligen, där en man beviljats resning av Högsta Domstolen efter att ha dömts till 10 års fängelse för sexuella övergrepp mot sin dotter, kunde det genom utredning i den nya rättegången klarläggas att en extrem påverkansprocess pågått mellan barnjour, kvinnojour, barnpsykiatrisk klinik och polisen, delvis redan före det allra första polisförhöret. Genom detta klarläggande visades att flickan aldrig avgivit någon spontan egen utsaga i polisförhören. Denna påverkansprocess, som kom i dagen genom utredningen, fortsatte ända fram till den förnyade rättsliga prövningen i Hovrätten. Hovrätten avkunnade en enhälligt friande dom i december 1993.
Förutsättningar att göra en fullständig vittnespsykologisk utredning i rubricerade fall har inte förelegat. Jag har emellertid ur utsagepsykologisk synvinkel noggrant studerat ovannämnda förhör, med tillhörande förklaring från förhörsledaren Anne-Kirsti Ruud, og kan beträffande detta göra följande allmänna kommentarer.
Det framgår att Svea är väl införstådd med att hon skall "hjälpa till" att lämna information i den här saken. Ruud själv skriver att Svea "bærer preg av å være godt informert om hele saken, hun refererer til ting hun har sett i avisene og forskjellige ting moren har fortalt henne". Detta är en allvarlig varningssignal om att Sveas utsagor inte bygger på självupplevda händelser, utan på föreställningar om hur det som hon har läst om i tidningarna eller som hon har hört berättas om kan ha gått till.
Vad värre är, i detta förhör används något som kallas "en hypotetisk spørreform", vilken är manipulativ och ger opphov till hypotetiska antaganden och föreställningar om hur någonting kan ha gått till, även om det aldrig inträffat. En sådan metod hör givetvis inte hemma i rättsliga utredningar, där man skall försöka ta reda på vad som faktiskt hänt. Metoden har introducerats av terapeuten Tilman Furniss, som synes vara helt skrupelfri vad gäller att till varje pris få barn att tala om sexuella övergrepp. Metoden innebär i praktiken att man medvetet använder sig av suggestion och inlärning för att få fram en förväntad "berättelse". Innehåll och detaljer i berättelsen kan helt formas av förhörsledarens frågor och tolkningar.
Hela Ruuds förhör är ett enda långt exempel på manipulering och målinriktad påverkan. Ruud är den som formulerar de hypotetiska antagandena och försöker få Svea att hålla med om att det kan ha varit på det eller det sättet, om något hänt.
Om förhör av detta slag åberopas i rättsliga sammanhang, måste de underkastas en ingående analys och kritisk prövning. Juristerna måste vara medvetna om att många av de psykologer och psykiatriker, som numera låter sig anlitas i mål om incest och sexuella övergrepp tycks sakna – eller avsiktligt bortse ifrån – vetenskaplig kunskap om barns suggestibilitet, inlärnings- och minnesförmåga.
Förutom att Ruud i detta fall använder en manipulativ metod kommer hon med påståenden som inte har grund i materialet. Hon säger exempelvis at Svea "holder fast ved samme beskrivelse", trots att Svea över huvud taget inte gett någon egen beskrivelse. Ruud påstår också att Svea gett en detaljerad beskrivning av Ulf Hammerns hem. Av förhöret framgår klart att Svea inte gör det. Hon säger t o m uttryckligen att hon inte varit där (sid 54). Det är Ruud som på hypotetiska antaganden gör en teckning av hur det kan ha sett ut hemma hos Ulf Hammern.
Inga utsagepsykologiska realitetskriterier uppfylls i Ruuds förhör med Svea. Svea uttalar över huvud taget inte någon spontan utsaga som kan knytes till sexuella handlingar vare sig med Ulf Hammern eller någon annan. Hon uttrycker heller inga negativa känslor gentemot Ulf Hammern – tvärtom.
Det obehag Ruud påstår sig se hos Svea i förhörssituationen kan ha sin förklaring i att Svea känner sig pressad av de starka förväntningarna att hon skall berätta om "något", som hon inte varit med om och som hon därför inte kan beskriva.
De "troverdighetskriterier" Ruud uppger avslutningsvis i sin förklaring:
• mest mulig detaljrike fremstillinger
• kongruens mellom følelsesuttrykk og beskrivelser
• at barnet underveis korrigerer seg selv
• når barnet formidler seg langs flere modaliteter, dvs gjennom atferd, lek, verbale utsagn
• originale utsagn som vitner om at det har vært selvopplevd
• når barnet kan gjengi handlingssekvenser og direkte tale är till stor del hämtade från vittnespsykologin. Inget av dessa kriterier är uppfyllda i det föreliggande förhöret.
Stockholm den 17 januari 1994
Astrid Holgerson
Fil dr
Vittnespsykologiska Forskningslaboratoriet
Stockholms universitet
FORTSÄTTNINGEN PÅ BJUGNSAKEN
Artiklar i Aftenposten.no
Christian Wiig stevner Staten i ny Bjugn-bok
Hammern uenig i advokatens krav
Av KRISTER OLSEN
I en bok som lanseres i dag har advokat Christian Wiig trykket Ulf Hammerns kommende stevning av Staten. Problemet er at Hammern er totalt uenig i innholdet og beklager Wiigs forfatterskap.
Hammern utsatt for sterkt press før Strasbourg
- Det var veldig tøffe dager, bekrefter Hammern.
Frifunnet, men likevel dømt. Tirsdag skal både Birgitte Tengs' fetter og Ulf Hammern fremme sine saker for menneskerettighetsdomstolen i Strasbourg.
Av KARIN BØHM-PEDERSEN
Ulf Hammern ble frifunnet for sexovergrep mot ti små barn i Bjugn. I dag, snart ni år etter, må han fortsatt tåle stempelet som barneskjender.
Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge
Av Knut Ahnlund
Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott
Av Knut Ahnlund
Tilleggstraume for Bjugn-barna?
Av Lena Hellblom Sjögren
Bjugnsakens psykologi
Av Ole Texmo
Write comment (0 Comments)
Bjugn-sakens psykologi
av Ole Texmo, free-lancer
|
Ole Texmo er free-lance skribent og litteraturkritiker. Han har bakgrunn innen humaniora som filosofi og historie.
Kronikken er sendt til Adresseavisen som kommer ut i Trondhjem
Artikkelen - kronikken - er publisert her med forfatterens velvillige tillatelse.
|
17. september 2002 kommer en del av Bjugn-saken opp for den europeiske menneskerettsdomstolen i Strasbourg. Den frikjente barnehageassistent Ulf Hammern har stevnet Norge for brudd på artikkel 6.2 som omhandler uskyldspresumpsjonen.
Sakens akter
Bjugn-saken har mange sider og akter. En avgjørelse i den ene eller annens favør i Strasbourgdelen av Bjugnsakskomplekset vil neppe sette sluttstrek, heller ikke psykologisk. VG-journalist Hans Kringstads bok Bjugn-formelen (Tiden, 1997) gir den mest oversiktlige fremstilling så langt. Men heller ikke Kringstad med førstehånds kjennskap har villet eksponere den akt som foranlediget saken. Hammern er den som har vært nærmest i å antyde hvor hunden ligger begravet (13.03.02):
Overfor Adresseavisen navngir han personene han mener startet hele saken.
- I ettertid ser jeg at det med blotteranklagene kan være noe som et barn har hentet fra en revy jeg var med i. Jeg spilte blotter. Min mening er også at det har vært en konflikt blant andre voksne som har ligget bak. Dessuten var jeg som mann ansatt i barnehagen etter ønske fra kommunen, ikke etter ønske fra ledelsen i barnehagen.(..) Jeg skulle presses ut, hevder Ulf Hammern.
Etter hans mening er det en ting som kan rette opp det som skjedd: at politiet etterforsker utgangspunktet for anklagene. (..) Hadde politiet gjort jobben sin den gangen i 1992 hadde det aldri vært noen sak.
Gjenstander og aktører
Noen aktører har navn som fremgår av offentlige dokumenter og medieomtale. Andre er anonymiserte, av hensyn til, som det heter. Etter at Hammern ble frifunnet i straffesaken, reiste han sak om erstatning og oppreisning for uberettiget forfølging. Erstatningsdelen av slike sakskomplekser har andre tvistegjenstander og annen juss, ikke minst bevisbyrde. Jussens mystifisering av egen kompetanse, f.eks evne til å bedømme bevis, tvil og sannsynlighet, er en av grunnene til at Bjugn-saken havnet i Strasbourg. En lite påaktet bit av saken er lagmann Flocks opptreden under straffesaken og de følger det fikk for vurderingen av hans habilitet når erstatningsdelen skulle opp. På bakgrunn av Flocks rettsbelæring overfor juryen, erklærte Hammerns advokat Flock og de to andre dommerne i Frostating for inhabile, noe man for Flocks vedkommende fikk Høyesteretts medhold i, dog "under sterk tvil ", som det heter. Hva tvilen strengt tatt bestod i, tilhører det mysteriøse. Høyesterett befant seg i en uløselig konflikt da selve jussens troverdighet stod på spill, derfor den angivelige tvil det er plent umulig å identifisere ved lesning av kjennelsen ( Rt 1994 s 1372 ). Tilbake i Frostating var jussens innretninger med ulike krav til bevisbyrde og sannsynliggjøring lett å praktisere, da systemhensyn og lojalitet til sin erklært inhabile kollega fjernet all tvil. Hammern som først ble frifunnet av sine likemenn i folkejuryen, ble dermed på ett vis erklært skyldig da han ikke hadde "sannsynliggjort sin uskyld" overfor juridiske dommere.
Uskyldspresumpsjonen
Slaget i Strasbourg den 17. september står om Hammern, fetteren til Birgitte Tengs, og andre som blir frifunnet i straffesak skal behøve å bevise sin uskyld. Får Hammern m.fl. medhold risikerer man runder med bumerangsaker hvor krav mot myndighetene kan hjemles med hilsen Strasbourg. Norge bør vinne skal man slippe å innrømme systemfeil, samt ta ansvar for at norske borgere ikke blir utsatt for flere legaliserte overgrep. Foruten hensyn til rikets prestige står selve jussens troverdighet på spill. Som fag betraktet er jussen avhengig av at der ikke stilles kritiske spørsmål til logikk og rasjonaler; krav til begrunnelse og videnskapelighet. Jussens metoder tåler etterprøving meget dårlig. Vinner Hammern i Strasbourg, får han det våpenet som kan tvinge norske myndigheter til å avdekke hva som har skjedd. Foruten eksponering av systemfeil, kan navngitte og hittil anonymiserte aktører få en oppmerksomhet systemet hittil har beskyttet dem mot.
"Det første barnet"
Mange aktører, også innen presse og media vet hvordan det hele startet. Ingen har hittil eksponert storyen, kanskje av hensyn til "det første barnet" som 10 år etter spetakkelet tok av fremdeles er et barn med krav på beskyttelse. Men også av frykt for et system som kan hevne seg hvis kritikken blir for tydelig. Svenske vitnepsykologer med kognitiv orientering forsøkte sette saker og ting på plass etter at norske klinikere med psykodynamisk orientering hadde kludret til, bl.a skillet mellom utredning og behandling. Vitnepsykologer bedriver ikke persondiagnostisering, men analyserer utsagn gjennom systematisk kartlegging av utsagns oppkomstbetingelser. Norske privatdetektiver vel kjent med metoden, har vært engasjert av ulike grupper i Bjugn, men hittil har innsatsen gavnet kun de som ønsker å dysse ned. Da Ola Thune hadde sørget for at Hammerns navn ble strøket fra søknadene om voldsoffererstatning, ble samtidig muligheten for injuriesøksmål mot de som hadde navngitt Hammern fjernet. Dette visste Thune, men neppe Hammern og hans venneforening før det var for sent. Detektiver, journalister og advokater, pluss en rekke mindre kjente aktører vet at skal man komme til bunns i Bjugnsaken, må man starte med hva Hammern omtaler "en konflikt blant andre voksne. "
Oppkomstbetingelsene
Selv ikke da "det første barnet" ble unntatt i tiltalen mot Hammern, gikk det opp for fagfolkene at oppkomstbetingelsene for påstandene om overgrep måtte utredes. Året før Bjugn-saken begynte å få dimensjoner, hadde mor og far til "det første barnet" en ekteskapskrise som inneholdt anklage om at faren hadde begått incest mot datteren. Hvorvidt det forelå anmeldelse med saksnummer og andre formalia er uklart, men det er trolig at faren var kjent med anklagen om incest mot datteren. På denne tiden ble Bjugn i likhet med andre norske samfunn gjenstand for et omfattende overgrepshysteri. I barnehagen hvor "det første barnet gikk" og Hammern var ansatt mot styrerens vilje, deltok de ansatte på Trygg og sterk - kurs. Barnehagestyreren likte dårlig at Hammern ytret seg kritisk til kurset. Hammern var dessuten flink med barn, en provokasjon i seg selv for enkelte kvinner. Et uskyldig amatørrevynummer med Hammern i rollen som blotter skal ha startet Bjugnsaken. Intrigemakeriet omkring selve iscenesettelsen av Hammern som den store skurken, nærmer seg teater.
"den andre mannen"
Man kan forestille seg at det ble vanskelig for foreldrene til "det første barnet" å fortsette samlivet etter morens beskyldning. Ikke minst må det ha vært vanskelig for faren å tilgi. Paret må ha kommet over krisen; samliv og kjernefamilie bestod tross anklagen. Men fortsatt hevdet moren at barnet var blitt utsatt for overgrep. Løsningen ble å hevde at en annen mann enn faren var overgriperen. Faren var dermed utenfor mistanke og kunne forsones med moren. Etterhvert ble det svært maktpåliggende å finne denne andre mannen når forestillingen om at barnet var blitt utsatt for overgrep hadde festet seg for alvor. Også for faren, som nå utenfor mistanke mer enn gjerne bifalt dette fiendebildet.
" som om "
I kronikken "Tilleggstraume for Bjugn-barna ?" (Adresseavisen 19.11.97), fokuserer den svenske psykologen Lena Hellblom Sjögren den grunnleggende feilforutsetning fagfolkene i Bjugn-saken baserte seg på: å behandle barn som om de hadde vært utsatt for overgrep. Sjögren hevder det såkalte tilleggstraume som oppstod ved "behandlingen" er det egentlige traumet. Ledende og hypotetiske spørsmål viste at fagfolkene ikke evnet skille mellom utreder- og behandlerrollen. Da "det første barnet" ble unntatt i tiltalen, kjente man kanhende til oppkomstbetingelsene, men det var umulig å stoppe: (Tilleggs)traumene som aldri skulle vært påført fordi grunnforutsetningen sviktet, måtte gies legitimitet. Men ikke nødvendigvis av hensyn til barna.
Tilleggstraume for Bjugn-barna?
Knut Ahnlund:
Katastrofen i Bjugn största rättsskandalen i Norge
I Bjugn fick man i början av 90-talet med hjälp av diskutabla förhörsmetoder fram vittnesmål från barn om en pedofilring som ägnade sig åt sataniska sexriter. Atskilliga män och kvinnor greps. Denna rättsskandal har nu kartlagts av journalisten Hans Kringstad.
|
Artikeln är tidigare publicerad Under Strecket i Svenska Dagbladet den 2 februari 1998. Den återges här med författarens benägna tillstånd. |
Utanför Trondheim, kring en liten fjord alldeles innanför Västerhavet, ligger en bygd som heter Bjugn. Huvudorten Botngård innerst i fjorden skapades för en mansålder sedan av en företagsam kommunalman som hittat en lovande vägkorsning i ödemarken. Här bor omkring 2000 människor, de flesta av dem i villor eller radhus. Bjugn var fram till för några år sedan en rätt alldaglig norsk kommun. Den allra nyaste tiden med dess ekonomiska underverk och kommunikativa välsignelser hade nått trakten relativt snabbt, och man hade anpassat sig. Ett växande välstånd och ett till synes slitstarkt socialt skyddsnät tycktes garantera ett fortsatt liv i endräkt och inbördes solidaritet.
Man anade inte vad som väntade. Den katastrof som stod för dörren skulle inte bara skaka hela samhället, klyva det i två fientliga hälfter och växa till Norges största rättsskandal, den skulle också påminna om hur djupt nutidsmänniskan har sina rötter sänkta ner i det förgångna och hur nära Häxprocessernas tider vi ännu befinner oss.
Allt detta på grund av några ord som en femårig flicka uttalade en marsdag 1992. Hon hade varit åskådare när ortens talanger repeterade Andrew Lloyd Webbers musikal Men, men, men . Där hade hon sett hur hennes mor som hade en huvudroll ömt omfamnades av en annan aktör i amatörensemblen, den ende manlige skötaren på hennes daghem, Ulf Hammern. Hon tyckte inte om det. Hon frågade modern om hon var kär i Hammern och tillade: "Jeg liker ikke menn. De har tisser." - "Alle menn har tiss" svarade modern, "pappa og onkel også." - "Ja", svarade barnet, "men dem er jeg glade i. Det er jeg ikke i Ulf, for han har en tiss som står rett ut."
Orden ledde till att samhället råkade i panik. Den utpekade fängslades flera gånger och släpptes, för att dessemellan i 14 månader få gå som varg i veum i hemorten, omgiven av skräck, hat, myter, tissel och tassel. Tills han så slutligen ställdes inför rätta, anklagad för sexuellt övervåld mot tio daghemsbarn, därutöver misstänkt för våldtäkt mot ytterligare ett trettiotal. Ett 17-årigt fängelsestraff hotade.
Men innan domen föll, under de två år då samhället som djupast var försänkt i mardrömmen, hände åtskilligt annat. En nitisk polisman på orten hade på ett tidigt stadium uppmanat föräldrarna att förhöra barnen om vad som kunde ha försiggått på daghemmet. I stugorna startade nu en intensiv utfrågning från oroliga, skrämda och förtvivlade fäder och mödrar, alla angelägna om att få bekräftelse på vad de flesta redan var övertygade om: att bakom den fridsamme, barnkäre och aningen tröge trebarnspappans milda fasad dolde sig en sexgalning som med otrolig snabbhet lyckades utföra sina skamgrepp i det öppna, ständigt befolkade och personalstarka daghemmet.
I början var barnens svar på förhören föga tillmötesgående, de nekade oftast blankt, men sedan terapeuter, psykologer och jurister rekvirerats och tagit upp de trådar som föräldrarna först nystat på kom de önskade resultaten i en allt stridare ström, särskilt sedan man med hjälp av utländsk expertis börjat tillämpa ledande och hypotetiska frågor. Man blev över hövan bönhörd: barnen började berätta vidunderliga och hemska sagor och seanserna förlades nu inte bara till daghemmet utan först till makarna Hammerns hem och därefter till avsides bondgårdar i trakten, dit biltransporter skulle ha gått mer eller mindre regelbundet och där formliga häxsabbater skulle ha hållits. Förutom sataniska sexriter berättades här om kvalificerad misshandel av så våldsam natur att den ofelbart skulle ha blivit upptäckt. Allt detta skedde under medverkan inte bara av svin, getter och får utan också av flera mänskliga deltagare.
Ekvationen gick nu inte längre ihop med mindre man tänkte sig en organiserad pedofilliga. Barnen vilkas fantasiliv nu länge dominerats av den diaboliske Ulf började efterhand prestera fler aktörer, de hämtades först från själva daghemmet och sedan, då dettas resurser tycktes uttömda, från bygdens folk, ofta via fotografier där barnen ombads att utpeka rollinnehavare. Vid det här laget hade man helt tappat kontrollen över händelserna, man vägleddes inte längre av förnuftet men av lidelser, indignation och av nyligen knäsatta kvasipsykologiska dogmer, som till exempel att "barn inte ljuger." Härmed blev plötsligt ett samhälle av fullvuxna människor verkställare av en skara fyra, fem- och sex-åringars domslut.
Och vägledda av dessa gjorde man så plötsligt ett tillslag. Två kvinnor med anknytning till daghemmet greps och fängslades – ironiskt nog ett par av dem som varit mest aktiva mot den utpekade. De fick sällskap inte bara av Hammerns hustru Jorid utan också av själve polischefen på orten, länsmannen Arne With som varit den som först, ehuru ovilligt - ingripit mot Hammern. Ett par andra, helt oförvitliga och i sammanhanget ovidkommande tjänstemän hos kommunen följde med på köpet, båda gripna under brutala former.
När saken omsider i slutet av år 1993 kom upp till prövning vid Frostatings Lagmansrätt hade de tidigare fängslade sex "medskyldiga" avförts från målet – riksadvokaten hade funnit att utsikterna att få dem fällda inte var särskilt ljusa. Men de skulle alltid framgent få dras med sviterna av det dråpslag som de rättsvårdande myndigheterna tilldelat dem i blindo.
Den dag då dom skulle avkunnas över Ulf Hammern, den 31 januari 1994, höll lagman Hans Flock en så kallad "rettsbelæring" riktad till den tiomannajury av lekmän som skulle avgöra saken, alltså en undervisning om de förutsättningar som förelåg. Den gick helt emot den anklagade och formade sig närmast till en direkt uppmaning att döma honom. Alla de närvarande var nu inställda på ett mycket strängt straff.
Men juryn överraskade publiken. Efter en påfallande kort överläggning svarade dess ordförande redaktör Gerd Søraa Nej på alla de 25 frågor som rätten förelagt henne och hennes kolleger. Man hade intagit en kritisk attityd till flera av åklagarsidans föregivna trumfkort. Ulf Hammern var nu äntligen frikänd, – och rentvådd, trodde man.
Han och hans hustru utgav för ett par år sedan var sin bok om vad de fått uppleva (Annerledesbygda Bjugn, och En mor i Bjugn , Leseselskapet 1995 )
Det är naturligtvis en skakande läsning. I sina skildringar bevarar makarna en heroisk besinning, särskilt anmärkningsvärd som ett nytt svårt slag drabbade dem just då: "rättvisan" tog med den andra handen tillbaka vad den givit dem med den ena.
Nu har ytterligare ett par år gått och tragedin har drivits mot en schizofren slutakt. Det är därför tacknämligt att den nu har fått sin monografi. Den heter Bjugnformelen (304 s. Tiden Norsk Forlag) och författaren är den i termens bästa mening undersökande journalisten Hans Kringstad. En besinningsfull men omutlig forskarbragd ligger bakom denna enormt spännande och upprörande bok. Kringstad har en stark medkänsla med alla de föräldrar som under så många år mått så illa och haft det så svårt, men det stora material han framlägger tyder på att vad som hände i det lilla norska samhället följer samma mönster som tidigare förekommit på åtskilliga ställen i världen: det har där varit frågan om luftskandaler med ringa verklighetsförankring men med långa och svåra skadeverkningar.
Titeln Bjugnformelen har hämtats från den räknemetod som Uttrøndelag Politikammar tillämpade för att lättare veta vem man skulle arrestera den 9 januari 1993: regeln var att misstänkta personer som nämnts fler än en gång av minst två barn skulle gripas! Boken bygger på samtal med 60 involverade personer samt vittnesförklaringar avgivna i tre rättssaker. Den är dessutom baserad på genomgång av ett mycket stort antal polisförhör av vuxna och domarförhör av barn, av efterforskarnas egna rapporter och polisinterna dokument som aldrig blivit offentliggjorda. Av huvudpersonerna har ett tiotal (som så önskat) fått fingerade namn, övriga har behållit sina.
De indicier som ansågs mest besvärande för försvaret hade framgått ur läkarundersökningar av daghemsbarnen. Ett sextiotal av dem transporterades sommaren 1992 till regionssjukhuset i Trondheim där deras mödomshinnor besiktigades. Man gjorde "positiva fynd" på 23 av dem. Redan juryn som skulle döma Hammern hade vissa dubier beträffande dessa diagnoser, man fann det påfallande att läkaren som utfärdat dem hade rest till Italien medförande bilderna, för att där söka råd. Det tvärsäkra utlåtande som denne expert i första instans gjorde vilade på mycket osäker grund. Man visste nämligen mycket litet om vad som var normalt på detta fält. Ingen hade då i större skala undersökt hur hymen hos icke våldförda småbarn såg ut och vilka avvikelser från en tänkt standardmodell som där kunde finnas. Under de få år som gått sedan processen har man lärt sig en del om den saken och det är nu klarlagt att det som kan kallas normaliteten tillåter betydligt större variationer än man dittills trott.
Ulf Hammern var inte utan vänner och försvarare i Bjugn, och när han frikändes flaggade man från många hus. Den andra sidan flaggade då på halv stång. Botngård var ett delat, ett segregerat samhälle.
De en gång fängslade 6 Bjugnborna erbjöds 200 000 kronor var som ersättning för skada och värk. Länsman Arne With accepterade, de övriga krävde också upprättelse. Men vid det mål som nu kom upp gällde andra regler än vid straffprocessen. Bevisbördan ligger här hos dem som kräver skadeståndet, det åligger dem att göra sannolikt att de inte begått de handlingar de en gång anklagats för. Det ligger ju i sakens natur att det är ytterst svårt att bevisa att man inte begått handlingar av detta slag. Norska statens representant statsadvokat Arne Uggerud, tog också tillvara denna möjlighet att komma ifrån saken utan ursäkt och utan utgifter, – "det må ha skjedd noe som involverer dem som overgripere", påstod han. Det finns emellertid här en regel om så kallad "sannolikhetsövervikt", och det var den som sorenskriver Jan E. Lied fäste sig vid när han skulle pröva fallet.
Den 2 februari offentliggjorde Lied sitt avgörande. Han ställde sig ytterst skeptisk till tanken att man ostörd skulle kunna driva en pedofil ring i en så intim bygdemiljö. Han uppfattade flera av barnens berättelser som inspirerade av sagor, julevangelier och möjligen Luciatåg, och han trodde definitivt inte att hotelser på daghemmet kunde ha fått dem att tiga om skräckupplevelser. Han framförde också en mycket stark kritik mot den terapeutiska och psykologiska hjälpapparaten, den hade uppträtt ovettigt godtrogen inför barnens berättelser. Han fastslog att de sex tidigare fängslade nu var fullständigt rentvådda. De fick sina 200.000 var, som uppresning och skadestånd. (Jan E. Lieds diktum som är mycket läsvärt och välskrivet finns under titeln Bjug-saken tillgängligt i en nyutgiven bok: Seksuelle overgrep mot barn, et kritisk perspektiv , 198 s. under redaktion av Astrid Holgerson och Lena Hellblom Sjögren, Fagbokforlaget, Bergen-Sandviken.)
Ungefär samtidigt togs Ulf Hammerns skadeståndskrav upp. De granskades av en annan myndighet och här hade statsadvokaten Uggerud större framgång. Tre domare från Frostatings lagmansrätt behandlade hans sak och kom till slutsatsen att han inte hade gjort sannolikt att han inte begått de handlingar som låg till grund för åtalet. På vanligt språk betydde det att han troligen var skyldig till de brott han ett år tidigare frikänts från.
Och liksom för att markera denna statliga inställning kungjorde landshövdingen i Sør-Trøndelag ungefär samtidigt att 33 barn från Bjugn beviljats våldsofferersättning med mellan 30 000 och 90 000 kronor var! De tillhörde alla det daghem där Ulf Hammern arbetat. Vem var förövaren av alla dessa brott? Landshövdingen tog aldrig ställning till det. På de formulär som föräldrarna skulle fylla i skrev flera av dem under rubriken "vållare av skadan" "Ulf Hammern". På advokaternas inrådan har de sedan med korrekturlack avlägsnat namnet. Detta grepp ledde till att Ulf Hammern inte kunde bli part i målet, han nekades insyn trots att hans namn gick igen i alla rapporter och trots att nya allvarliga anklagelser staplades mot honom i det hemligstämplade materialet. Det senaste utslaget byggde i hög grad på samma skakiga och osäkra tolkning av mödomshinnornas utseende som tidigare åberopats. År 1996 övertogs dessa undersökningar av en annan läkare, Bjørn Ruud, och härmed sjönk också siffrorna från Bjugn dramatiskt. Kringstad sammanfattar: "Det som ansågs vara en skadad mödomshinna medan Bjugnsaken verserade 1993, kan idag tolkas som en normal mödomshinna."
Frikännandet av Ulf Hammern hade inneburit ett svårt bakslag för läkare, terapeuter, psykologer och psykiatrer. De nya domarna gav dem revansch. Och föräldragruppens talesman mottog 33 rosor från Bjugns kommun, ett för varje "skändat" barn.
I längden är det svårt att tro att det här skulle vara den sista akten i detta förfärliga drama. För den allmänna tilltron till en stats rättskapacitet, till myndigheternas och domstolarnas omdömesförmåga, måste saken förr eller senare tas upp på nytt. Det bör finnas vissa gränser för det lidande som ett lands överhet kan tillåtas tillfoga enskilda människor eller familjer.
En av de viktigaste frågorna som det allmänna förnuftet måste ställa utifrån dessa händelser är denna: Har inte medicinen varit värre än sjukdomen? Ett trettiotal barn blev inte bara länge tvångsmatade med denna affär, de sattes i åratal i terapi på grundval av en mycket osäker förmodan. Hela deras värld uppfylldes av dessa tänkta kränkningar och genom att deras barndom sexualiserades inplanterades kanske hos flera traumata och subjektiva upplevelser av att verkligen ha varit våldtagna. Denna fara framhävdes också starkt av de två svenska vittnespsykologer som varit anlitade i Bjugnfallet, Astrid Holgersson och Lena Hellblom Sjögren.
Det kan till slut nämnas att Ulf Hammern sommaren 1997 bad att få bli prövad av den lögndetektor som just installerats vid Trondheims regionssjukhus. Denna "sanningsmaskin" som registrerar ändringar i andning, svettning, blodtryck, hjärtrytm etc. när vi ljuger har ingen rättslig beviskompetens, och man må mena vad man vill om dess berättigande. Men den som har hand om apparaten, professor Sven Svebak, menar att den är nästan osviklig. Hammern visste detta när han satte sig i stolen, fick elektroderna fastsatta och lät sig utfrågas. En slutpoäng på plus 6 anses bestyrka klientens trovärdighet. Ulf Hammern uppnådde närmast otroliga 32.
Write comment (0 Comments)