Anmälningarna kan komma från förvirrade människor
AV MALIN NORDGREN
|
Artikeln är tidigare publicerad i DN den 9 november 1994. Den återges här med författarens benägna tillstånd. |
När socialtjänsten får en anmälan om att barn far illa sätts alltid en utredning igång. Hur omfattande den blir beror förstås på vilka uppgifter som kommer fram.
Alla som misstänker att barn misshandlas på något sätt bör anmäla det, uppmanar lagstiftarna. Vissa grupper har anmälningsplikt, till exempel skol- och dagispersonal och sjukvården.
Socialtjänstens uppgift blir att ta reda på vad som ligger bakom anmälan. Det är inte alltid lätt.
- Det är ingen självklarhet att alla anmälningar är korrekta. Ibland kan de komma från människor som är förvirrade, eller har ett horn i sidan till dem det gäller. Och folk kan misstolka saker. Det är inget ovanligt för oss, medger en socialinspektör vid socialtjänsten i centrala stan dit Vera och Milos hör (se En familjs mardröm).
På socialkontoret ville man inte kommentera deras speciella fall, trots att Vera gav sitt samtycke. Man har den principen, för att människor kan vara i desperata situationer och senare ångra sig, förklarade socialchefen.
"Svårt bedöma trovärdigheten"
Man gör alltid en professionell bedömning av de uppgifter som kommer in, upplyser socialchefen. Går det inte att helt utesluta att barn far illa, speciellt när anmälan gäller något så allvarligt som barnmisshandel, går man vidare.
- Men framkommer sen inget som tyder på att det stämmer, då fortsätter man inte ärendet. I ett sådant fall är det självklara steget att gå tillbaka, börja från scratch. Man far kanske försöka kolla uppgiftslämnaren igen, ta förnyade kontakter. Ibland kan det vara svårt att bedöma trovärdigheten.
Någon möjlighet att få uppgifter om en uppgiftslämnare från andra myndigheter som till exempel sjukvården eller polisen har socialtjänsten dock inte.
Är det rimligt att ett ärende där "ingenting" framkommit tar flera månader?
- Det är alltid olyckligt när det drar ut på tiden. Men det är ju inte säkert att det alltid beror på oss. JO har sagt att tre månader är en rimlig tid. Men jag förstår att det känns som mycket länge för föräldrar i en sådan situation. Jag förstår också att man är pressad, att det kan vara litet mardrömslikt.
Vera och Milos blev ombedda att med sina barn träffa socialtjänsten den 28 september, en månad efter deras första möte. Det är möjligt att ärendet avslutats efter det, om de kommit, påstod socialchefen.
Powered by AIS