En familjs mardröm
Av Malin Nordgren
|
Från sitt fönster i city gjorde en kvinna "iakttagelser om familjen tvärs över gatan. Hon tyckte barnen lade sig sent och skrek mycket, och hade hört ljud som av "klatschar". Hon gjorde en anmälan till socialtjänsten. Trots att familjen "fungerar väl tillsammans och ingen behöver någon stödinsats" pågick utredningen i flera månader. - Det känns som om folk börjar iaktta en. Hela familjen mår dåligt. Man tror inte att sådant kan hända en själv, sade tvåbarnsmamman Vera. Artikeln är tidigare publicerad i DN den 9 november 1994. Den återges här med författarens benägna tillstånd. |
En dag i slutet av augusti kom ett brev från socialtjänsten till Vera och Milos.
Där stod att någon uttryckt "oro för deras två barn och "en undran över om ni kanske behöver hjälp och stöd i någon form".
Tid för ett samtal på socialbyrån var inbokad följande dag, stod det också.
Vera och Milos hade ingen aning om vad det rörde sig om och blev oroliga. De frågade 12-årige Andreas om han och hans kompisar gjort något som kunde ligga bakom. Men han visste ingenting heller.
Nästa dag fick de veta:
Tvärs över gatan, mittemot lägenheten i centrala stan där Vera och Milos bodde med barnen Andreas och Anna, 4, bodde en kvinna i 50-årsåldern. Hon var långtidssjukskriven och ofta vaken om nätterna. Hon kände inte familjen men hade gjort "iakttagelser" från sitt fönster som gjort henne orolig för barnen.
"Klatschar som av slag"
Kvinnan hade sagt att barnen praktiskt taget aldrig "syns utomhus" och att det under
förmiddagarna var "helt tyst" från familjens lägenhet. Men sedan hörde man flickan "in på sena nätterna". Flickan skrek mycket, och inte på ett "normalt sätt". Kvinnan sade sig ha hört vuxna skrika "håll käften" och liknande, och "klatschar som av slag".
Genom fönstret hade hon sett att flickan var uppe långt efter midnatt. Hon hade bestämt sig för att göra anmälan efter att ha pratat med en granne som hade "liknande tankar om att familjen behövde någon sorts hjälp".
Hon "erbjöd" sig också att vara med och prata med familjen.
Socialsekreterarna visade anmälan för Vera och Milos och undrade om de kände igen något i den.
- Vi var helt chockade och upprörda, säger Vera. Det kändes absurt. Vi satt och försvarade oss i munnen på varandra, kände oss misstänkta och försökte övertyga dem om att vi var oskyldiga, redovisade vårt liv fast vi inte gjort något fel: Nej, vi slår inte våra barn. Uppe sent - ja ibland, särskilt då på sommarlovet, men inte långt efter midnatt. Visst skriker de en hel del när de bråkar, som syskon gör. Att det är tyst på förmiddagarna beror på att ingen är hemma. Att barnen inte syns ute på gatan beror på att de är på gården om de är ute och leker. I somras var vi mycket på landet, och så vidare.
"Vi hade inget att dölja"
Vera och Milos sa att socialtjänsten gärna fick kontakta Annas dagis och gärna komina hem och träffa hela familjen.
- Man förstår ju att de måste kolla anmälningar, och även om det kändes obehagligt hade vi ju inget att dölja. Vi fick intrycket att de skulle göra det här snabbt. Vi hade samtalet den 24 augusti. Jag bad dem komma hem före den 5 september, då jag skulle börja en utbildning, berättade Vera.
Med en kopia av anmälan gick de hem.
Skakad och arg gick Vera sen till polisen för att själv anmäla den okända kvinnan på andra sidan gatan för förtal. Men hon avråddes av en polisman, som trodde att det hela nog skulle ordna sig fort.
En vecka senare besökte socialsekreterarna daghemmet. Ett par dagar efteråt skrev tre av daghemmets anställda, som inte var med vid besöket, ett brev till socialtjänsten. De ville komplettera bilden av familjen, skrev de, eftersom de arbetat i många år på samma dagis och tyckte att de kände bada barnen och föräldrarna mycket väl. De tyckte att anmälan "inte bara löjeväckande och absurd, utan också otroligt kränkande".
"Med den långa erfarenhet vi har av barn och familjer, så är familjen X bland de mest harmoniska, kärleksfulla och stabila vi mött. Bada barnen har varit och är otroligt välfungerande, trygga, intelligenta. fantasifulla och positiva", skrev personalen. Föräldrarna beskrevs som mycket intresserade, aktivt deltagande, glada, positiva och kärleksfullt omvårdande.Beställt persienner
Dagarna gick. Det blev den 5 september och Vera började plugga. Inget hördes från socialtjänsten. Hela familjen mådde dåligt. Vera beställde persienner till fönstren. Fanns någon därute som kollade när de gick och lade sig, när de gick upp, när de tittade på TV? Föräldrarna hyssjade på barnen när de grälade och var högljudda. Vera pratade med vänner, grannar, med Andreas lärare. Alla var upprörda och stöttade familjen. Ändå växte oron.
- Det känns som om folk börjar iaktta en, fundera på vad man gör. "Ingen rök utan eld", tänker man ju ofta; så har jag själv tänkt ibland när jag hört om liknande saker. Så blir man själv drabbad, och världen vänds upp och ned. Man tror inte sånt här kan hända en själv, sade Vera.
Vera fick kontakt med en advokat som via Andreas skola kände till familjen. Han blev familjens ombud och avrådde dem från hembesök från socialtjänsten. I brev dit önskade han i stället få en bekräftelse på att ärendet avskrivits.
Socialtjänsten hörde av sig till Vera och Milos och ville träffa dem med barnen den 28 september. Advokaten svarade att de inte ville och krävde återigen avskrivning. Då beslutade socialtjänsten att utreda "oavsett samtycke."
"Ni fungerar väl tillsammans"
Nästan en månad senare, den 25 oktober, skrev de ett nytt brev till Vera och Milos.
"Intrycket är att ni fungerar väl tillsammans i familjen och att ingen av er är i behov av någon stödinsats från socialtjänstens sida", stod det.Tyvärr, skrev socialsekreterarna, kunde de ändå inte avsluta utredningen. Vilket de önskade göra så snart de kunde. Men för att det skulle gå måste Vera och Milos "samverka" genom att tillsammans med sina barn träffa socialsekreterarna. Familjen fick en ny tid för en träff, den 1 november. ". . . och finner vi då ingen anledning till att hålla kvar kontakten, avslutar vi då".
Men Vera och Milos ville inte samverka på det sättet längre.
- Varken vi eller barnen vill, säger Vera. Ska vi vara där en halvtimme och iakttas vad kan det tillföra? Ska de se om vi verkar konstiga tillsammans? Vad är det de ska "finna"? De får jättegärna prata med alla som känner barnen, det har vi sagt från början. Varför har de inte pratat med fler, med barnhälsovården, med skolan, med folk som verkligen vet hur barnen mår?
Nu tog personal på barnavårdscentralen själv kontakt med socialtjänsten och berättade att det under mångårig kontakt med familjen inte kommit fram något som skulle kunna tyda på att barnen far illa.
Familjen gick inte till mötet den 1 november. Dagen före ringde Vera till socialinspektören och berättade varför de inte skulle komma. Hon bad dem höra av sig när de "pratat klart".
- Det känns förnedrande. Som att vi absolut ska lyda och gå dit. Vi har redan mått så dåligt. De vill att vi ska förstå att de har mycket att göra och att det drar ut på tiden. Men förstår de hur pressande det här är för oss? undrade Vera.
Fotnot:
Familjemedlemmarnas namn är fingerade.
Powered by AIS