Staten offrar barn i rättsskandal

"Staten offrar barnen i rättsskandal"

Fallet Kimberley, ett av 30 ärenden varje ar: Svenska myndigheter gör utsatta människors liv till ett helvete

Av
Tryggve Emstedt
Zanna Gregmar
Mats Klockljung

• • Kimberley Stark är den svenska sjuåring som tvingats
    gå under jorden, för att få stanna kvar hos sin mamma
    och sina bröder i Sverige. Mammans advokat, Tryggve
    Emstedt, har begärt att kammarrättens beslut att
    överflytta Kimberley till pappan i Sydafrika ska
    överprövas. I dag lämnar därför Kimberleys mamma,
    Angela Stark, in kompletterande handlingar till
    Regeringsrätten. Med fallet Kimberley som
    utgångspunkt granskar Tryggve Emstedt, Mats
    Klockljung från föreningen Kimberleys vänner och
    Zanna Gregmar från föreningen Children's Right in the
    Hague Convention hur svenska domstolar tillämpar
    Haagkonventionen.

     

     

V

Så inleds Haagkonvention nr 28 om "civila aspekter av internationellt olagligt bortförande av barn."

Därpå glöms barnen.

Barns rätt att växa upp i trygghet ersätts med barns "rätt" att växa upp i det socialmyndigheterna bestämt är deras hemland. Barnets vilja, känslor och behov frågar ingen efter.

Ett aktuellt och mycket uppmärksammat fall är sjuåriga Kimberley som tillsammans med sin mor och bröder tvingats gå under jorden. Kammarrätten har beslutat att Kimberley ska skiljas från de övriga och ensam skickas till Sydafrika.

Där väntar fadern, en far som Kimberleys bröder uppger har slagit dem. Själv hoppade mamman från tredje våningen för att flyga till sin mor, som var portförbjuden i faderns hus, och bröt lårbenet vid fallet.

Hur en svensk domstol kan besluta att skilja en sjuårig flicka från hennes mor och bröder är märkligt i sig. Men fallet Kimberley är inte unikt. Det här är inga vanliga vårdnadstvister utan långt mer komplicerade.

Denna debattartikel handlar om en granskning av ett 40-tal fall från de senaste fem åren och hur Sverige tillämpat Haagkonventionen nr 28.

Det är lätt att se ett mönster:

Svensk kvinna möter utländsk man. De bosätter sig i mannens hemland och får barn.

Slitningar uppstår. I många fall finns enligt kvinnan missbruk, hot och våld riktat mot både kvinna och barn, med i bilden.

Rättsskyddet är fiktivt, inte minst när det gäller våld i familjen. De polisanmälningar som görs "försvinner" på vägen eller nonchaleras i rätten.

Dessutom har mannen

Att söka hävda sin rätt i en vårdnadstvist skulle vara lönlöst. Hon har ingenting som styrker hennes sak.

Till slut återstår en desperat handling:
att fly med barnet till tryggheten i Sverige, där kvinnan och ofta även barnet är medborgare.

Men om mannen kommer från ett land som skrivit under Haagkonvention 28, så kommer deras liv i stället att bli ett helvete - med hjälp av svenska myndigheter.

Med stöd av konventionen,

I synnerhet som myndigheterna i hans land, utan prövning, rutinmässigt ger honom vårdnaden omedelbart efter att han ansökt om överflyttning. Det stärker hans sak ytterligare, oavsett om svensk domstol tidigare givit mamman vårdnaden.

Konventionen stadgar att en vårdnadstvist ska avgöras i det land där barnet har sin hemvist, vilket brukar tolkas ett år före flykten.

Sverige agerar handräckare genom efterspaning, gripande, rättegång, beslut om att modern med några dagars varsel ska överlämna barnet till fadern - och ett kraftigt vite om så inte sker.

Vad som föregått flykten är i princip ointressant.

Det enda intressanta för svensk domstol och UD är 1) om kvinnan tagit barnet med sig utan mannens medgivande och 2) om barnet är under 12 år.

Svaret är i regel ja på fråga ett.

En mor frågar nämligen av naturliga skäl inte en misshandlande far om lov, innan hon flyr med det barn han är en fara för:

Även på fråga två blir svaret i regel ja.

Var barnet 12 år eller äldre, skulle saken vara enkel - då hade det rätt att välja vilken förälder det skulle bo hos, enligt svensk lag. Men det är just eftersom barnet är litet, som modern tvingas ta det och fly.

Rättegången blir en formalitet.

Modern begär en utredning för att undersöka om en utlämning skulle, kunna utgöra en fara för barnets fysiska och psykiska hälsa. "Rätten finner inte att detta är påkallat."

Modern anlitar eventuellt på eget bevåg och egen bekostnad en psykolog eller psykiatriker. Rapporten, som ofta styrker moderns berättelse, nämns i korthet under rättegången men finns sällan med som grund för domslutet.

Modern begär att vittnen, bosatta i det andra landet, ska kallas för att styrka hennes sak. "Rätten finner inte detta påkallat."

Utgången är given på förhand: kvinnan förlorar både mål och barn och döms inte sällan att betala både mannens och sina egna rättegångskostnader.

Mannen - som av svenska staten fått hjälp att spåra barnet, blivit hänvisad till en bra advokat och fått resa och uppehälle betalt under rättegången - vinner både mål och barn.

Detta är omvända världen: Hon som inte ser någon annan utväg att skydda sitt barn än att fly tillbaka till sitt land, straffas med Sveriges synnerligen aktiva assistans.

Han - som modern hävdar begått fysiska, psykiska och ibland även sexuella övergrepp mot henne och/eller barn - får barnet. Ett barn, som är dödsförskräckt för fadern, sin egen och moderns plågoande.

Svenska domstolar tvär sina händer:

"Detta är ingen vårdnadstvist, vi avgör inte vem som är bäst vårdnadshavare. Rättsvårdande myndigheter i det andra landet ska se till att barnet inte drabbas av övergrepp. Vi ska bara tillämpa Haagkonventionen."

Men det är precis vad Sverige, enligt vår uppfattning, inte gör.

En central paragraf i Haagkonventionen och därmed även i den svenska överflyttningslagen säger nämligen att överflyttning av barn "får vägras om det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar".

Denna 12 § ska göra det möjligt att vägra överlämnande trots att övriga villkor olovligt bortförande och barnets låga ålder - föreligger.

Eftersom det i de flesta fall är fruktan för att barnets hälsa ska skadas som orsakar flykten, så hänvisar modern just till denna paragraf.

Men domstolens ledamöter har inte kompetens att avgöra risken för barnets hälsa. Alltså begär modern en sakkunnig utredning - vilken som tidigare konstaterats i regel förvägras henne.

Och eftersom inte heller vittnen som kan styrka hennes berättelse kallas, så står faderns ord mot moderns. Rätten väljer, i brist på objektiv bevisning, att tro på fadern.

Att moderns krav på just sådan objektiv bevisning avfärdats av rätten låtsas man inte om i domskälen.

12§ är, med de svenska domstolarnas tolkning, en pappersparagraf.

Inte heller tillämpar svenska domstolar i regel 13 § i Haagkonventionen.

Den paragrafen innebär att de svenska myndigheterna, innan de fattar beslut, ska ta hänsyn till information från "hemvistlandets" myndigheter om barnets sociala bakgrund.

På så sätt skulle man

Men eftersom svenska domstolar aldrig begär sådan information, finns heller ingen information att ta hänsyn till. I stället går man regelmässigt på faderns skildring av sin situation och tar den för sann.

* På så sätt kan svensk domstol besluta om att skicka tillbaka barn till en far som suttit i fängelse för hustrumisshandel, som haft allvarliga drogproblem eller som har en son som uppgett att han begått sexuella övergrepp mot minderåriga i familjen - bara för att bara ta några exempel.

Enligt UD:s uppskattning rör det sig om cirka 20-30 fall per år med barn som förs till Sverige i strid med Haagkonventionen - och lika många åt andra hållet, det vill säga där barn förs från Sverige till andra länder som skrivit under Haagkonventionen.

Till det kommer, enligt UD, ett femtontal fall där barnet förts till ett land som inte undertecknat konventionen.

Men eftersom UD vägrar att lämna ut handlingar om fall som vi inte redan känner till och ännu inte, trots upprepade uppmaningar, lämnat ut uppgifter om något fall där barn förts bort från Sverige till andra "Haag-länder" så är siffran högst osäker.

Vår granskning av

Vi vill påvisa en rättsskandal, där svenska staten offrar sina barn som brickor i ett storpolitiskt spel.

Det är hög tid att man ser på flyende mödrar med barn som på asylsökande och skyddsbehövande.

Det är hög tid att svenska domstolar och jurister i familjerätt utbildas i Haagkonventionens innebörd och tillämpning.

Det är hög tid att ändra på 12 § i överflyttningslagen så att svenska myndigheter skall förhindra överflyttning om det är risk för barnens hälsa och inte, som det nu är formulerat, får förhindra överflyttning.

Det är hög tid att svenska domstolar automatiskt förordnar om barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk utredning, om modern så kräver. Något annat sätt att få objektiva bevis finns inte, när ord står mot ord.

Det är hög tid att, som det står i Haagkonventionen, "visa att barns intresse är av yttersta vikt i angelägenheter som rör deras vårdnad". Som det nu är, så står barnen inte ens med på dagordningen om sitt eget liv.

USA kritiserar att barn göms i Sverige

Protestlista för Kimberley

Tillbaka till artiklar

Tillbaka till Huvudsidan