ARVODESPRUTNINGEN - Siv Westerbergs inlaga till Kammarrätten

 Arvodesprutningen.

                                                           Kammarrätten i Jönköping  

                                                           Box 2203                                                                  

                                                           550 02 Jönköping

Ang mål med Er beteckning 1787-2001 r 16 ang ersättning till offentligt biträde i LVU-mål; klagande jur.kand., med.lic. Siv Westerberg

Jag får härmed komplettera mitt tidigare ingivna överklagande.

Till att börja med vill jag framhålla att jag har en utomordentligt stor erfarenhet av att vara ombud för föräldrar i LVU-mål. Denna erfarenhet omfattar inte bara ett stort antal LVU-mål i svenska förvaltningsdomstolar utan även ett flertal mål mot Sverige i Europadomstolen i Strasbourg.

Jag torde vara den jurist i hela Europa som fått flest mål admissible i Europadomstolen. Därvid är att märka att endast c:a 3 % av till Strasbourg anförda klagomål från hela Europa blir admissible.

Flertalet av de mål som jag fått admissible har varit svenska LVU-mål och Sverige har i dessa mål dömts för kränkning av föräldrarnas och i vissa fall även barnens mänskliga rättigheter. Jag har varit ombud för föräldrarna och i vissa fall även för deras barn i Strasbourg.

Jag vill framhålla att Europadomstolen innan ett ombud godtages som ombud i Europadomstolen gör en prövning av ombudets kompetens och att Europadomstolen i samtliga mina mål godkänt mig som ombud. Mina huvudmaner har även beviljats allmän rättshjälp från Europarådet.

Europakonventionen är ju numera svensk lag och Europakonventionens text finns tryckt i svenska lagboken. Om man ser på de prejudicerande rättsfall som anges efter de olika artiklarna finns på inte mindre än 13-14 ställen hänvisning till domar i Europadomstolen, där jag varit klagandeombud.

Samtliga de huvudmaner som jag varit ombud för i LVU-mål mot Sverige i Strasbourg har innan de anlitade mig haft någon annan svensk jurist eller advokat som offentligt biträde i de svenska domstolarna när deras barn tvångsomhändertogs enligt LVU. Huvudmanerna har varit missnöjda med vederbörande offentliga biträdes arbete och därför bytt till mig som ombud och även bett mig föra deras mål vidare till Strasbourg.

Det faktum att samtliga de LVU-mål mot Sverige, som jag fått admissible i Strasbourg har lett till fällande dom mot Sverige i Strasbourg talar för att det för offentliga biträden  i Sverige "normala" sättet att driva LVU-mål i svenska domstolar är felaktigt och att det istället är mitt sätt att driva LVU-mål, som är det korrekta sättet. Med många svenska offentliga biträdens "normala" sätt att sköta LVU-mål menar jag offentliga biträden, som underlåter att besöka de biologiska föräldrarnas hem, underlåter att taga del av samtliga handlingar i familjens akt på socialbyrån, underlåter att införskaffa ens ett enkelt läkarintyg när föräldrarna grundlöst av motparten beskylles för att lida av psykisk sjukdom eller psykiskt handikapp och underlåter att närvara och biträda huvudmanen när socialnämnden sammanträder och behandlar ärendet.

Jag utvecklar ovanstående utförligt därför att huvudanklagelsen mot mig som föranlett länsrätten att reducera min kostnadsräkning  till cirka hälften av det jag helt korrekt debiterat (och utförligt tidsredovisat) synes vara att jag har utfört mer arbete än vad förvaltningsdomstolarna är vana vid att ett offentligt biträde för föräldrarna gör i LVU-mål.

Jag menar att ett LVU-omhändertagande av barn är en för hela familjen fullständigt katastrofal åtgärd, som ofta leder till livslång olycka för både föräldrar och barn. Åtgärden  leder ej sällan till en livslång separation mellan barnet och dess föräldrar och övriga släktingar. Och leder tyvärr ej sällan till att barnet efter att under sin uppväxttid ha sänts runt mellan olika miserabla fosterhem och barnhem hamnar som vuxen inom kriminalvården eller mentalsjukvården.   

Ett LVU-omhändertagande är alltså en mycket allvarligare och ödesdiger händelse för en hel familj med långt mer ödesdigra följder för familjemedlemmarna än vad en brottmålsrättegång mot en man som begått ett våldsbrott är även om han riskerar ett flerårigt fängelsestraff. För den mannen kommer så småningom ut ur fängelset och kan börja ett nytt liv.

Men för LVU-barnen gäller att barndomen går inte i repris. Många LVU-drabbade familjer har fått sina liv irreparabelt förstörda för all framtid genom ett felaktigt LVU-beslut.

I det läget skall domstolen givetvis inte genom nedskärningar i det offentliga biträdets kostnadsräkning försöka förhindra att det offentliga biträdet gör en optimal insats för att huvudmanen skall få optimal möjlighet att få sina intressen tillvaratagna.

I uppmärksammade brottmål redovisar ju ofta massmedia vilken kostnadsräkning den offentliga försvararen lämnat in och fått godkänd. Man kan då konstatera att det tydligen för människor som begått och erkänt allvarliga våldsbrott anses av domstolarna att den offentliga försvararen skall tillåtas lägga betydligt mer arbete på målet än vad ett offentligt biträde tillåtes lägga ner i ett LVU-mål, i vilket skötsamma föräldrar grundlöst anklagas för att icke ha skött sitt barn.

Jag är styrelsemedlem i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska Länderna. Genom mitt ideella arbete i NKMR har jag tät kontakt med andra jurister och advokater, som liksom jag är kritiska till svenska domstolars tillämpning av LVU och som liksom jag engagerar sig mycket starkt i sina LVU-mål och lägger ner mycket arbete på sina uppdrag som offentliga biträden för föräldrar i LVU-mål. Genomgående för oss alla som arbetar på det sättet är att vi får våra arvoden mycket kraftigt nedskurna av domstolarna, ofta liksom i rubricerade mål nedskurna till hälften. Vi kan inte frigöra oss från intrycket att ett av syftena med detta kan vara att förmå LVU kritiska advokater och jurister att avstå från att åtaga sig uppdrag som offentliga biträden i LVU-mål. För vem kan i längden fortsätta driva ett eget företag när man endast får betalt för hälften av det arbete man utför?

Ur rättssäkerhetssynpunkt är nyssnämnda syfte med arvodesreduceringen givetvis inte acceptabelt.

Vad min huvudman beträffar har hon förklarat sig utomordentligt nöjd med mitt arbete och missnöjd med de offentliga biträden hon tidigare haft. Dessa offentliga biträden har inte talat mycket med henne, icke besökt hennes hem, icke träffat hennes barn och icke tagit del av socialbyråns akt. Dessa tidigare offentliga biträden har ju heller icke uppnått något av det som min huvudman yrkat.

Vad mig beträffar har jag visserligen inte fått bifall till min huvudmans talan i länsrätten. Men bara kort tid efter länsrättens muntliga förhandling beslöt socialnämnden låta vården i fosterhem upphöra och under pågående LVU-vård placera barnen hos deras far.  Detta är enligt min och min huvudmans mening ett mycket stort och viktigt steg på vägen att vi får bifall till vårt yrkande om LVU-vårdens upphörande. Eftersom barnen mycket bestämt förklarat att de vill bo hos sin mor och barnen nått den ålder då deras vilja skall beaktas är detta ett viktigt steg mot återförening mellan mor och barn.

Jag menar att det har varit mitt engagerade arbete i målet i nära samarbete med min huvudman som fått socialmyndigheten och fosterföräldrarna att inse att tvångsvården i fosterhem enbart varit till skada för barnen.

Jag har alltså med mitt engagerade arbete uppnått något som de tidigare offentliga biträdena inte alls uppnått.

Till min stora förvåning finner länsrätten i sin dom  (sidan 12 sista stycket) att min resa till Boxholm den  8-9 mars 2001 skulle vara obehövlig!!!

För att visa att så ej är fallet vill jag först redovisa hur min huvudman kommit i kontakt med mig. Min huvudman hade "chattat" på internet och därvid kommit i kontakt med en universitetslärare i juridik i Lund. När min huvudman via denna internetkontakt berättade vad hon och hennes barn drabbats av genom LVU rådde denna universitetslärare omedelbart min huvudman att taga kontakt med Siv Westerberg. Min huvudman gjorde så och redogjorde i ett brev till mig för sin situation.

Det var allt jag visste om fallet när jag började arbeta med det.

Menar nu länsrätten att resan till Boxholm  8-9 mars var onödig? Menar länsrätten att jag skulle infunnit mig i socialnämdens sammanträde i Boxholm den 21 mars utan att ha någonsin träffat min huvudman och utan att ha gått igenom handlingarna på socialbyrån, utan att ha besökt hennes hem (en stor del av kritiken från motparten rörde ju hennes hem) och utan att ha träffat hennes barn? Hur skulle jag i så fall inför socialnämnden på något sätt kunna tillvarataga min huvudmans intressen?

Jag använde tiden i Östergötland den 8-9 mars synnerligen effektivt. Jag är så kallad snabbläsare; har alltså en oerhört hög läshastighet jämfört med flertalet andra människor. Detta var värdefullt eftersom akterna på socialbyrån rörde sig om flera decimeter höga travar med handlingar. I rubricerade mål bör när det gäller tidsåtgång beaktas att det rör tre barn och tre akter och tre ärenden istället för ett barn.

Jag besökte alltså socialbyrån för läsning av akterna och min huvudman var med hela tiden. Detta var viktigt ur effektivitetssynpunkt  eftersom jag direkt kunde fråga henne vad som var sant och vad som bara var helt grundlösa anklagelser i socialakten.

Av bitter erfarenhet vet jag att om jag förlitar mig på att jag från socialmyndigheten begär och får kopior av akten blir jag ofta   grundlurad av socialmyndigheten. Socialmyndigheter underlåter då ofta att kopiera de handlingar, som är komprometterande för socialmyndigheten. Min värsta erfarenhet därvidlag är det numera världsberömda Olsson-målet, där Sverige dömts två gånger i Europadomstolen i Strasbourg för kränkning av makarna Olssons mänskliga rättigheter. I det målet hade jag, när makarna Olsson först anlitade mig, mycket ordentligt gått upp på socialbyrån och läst alla handlingar tillsammans med makarna Olsson. Men jag hade underlåtit att fortlöpande göra återbesök på socialbyrån för att se vad som tillkommit i akten. Jag förlitade mig felaktigt på att socialmyndigheten i enlighet med sin skyldighet att hålla den enskilde underrättad skulle kommunicera mig och/eller makarna Olsson alla viktiga nytillkomna handlingar.

Men socialnämnden gjorde tvärtom och underlät att kommunicera för socialmyndigheten komprometterande handlingar.

När Olsson-målet i september år l987 var föremål för muntlig förhandling i Strasbourg rådde följande situation: Fosterfadern till   makarna Olssons dotter stod under åtal i en svensk domstol för sexuellt utnyttjande av en annan tonårig fosterflicka. Trots detta fanns flickan Olsson kvar i fosterhemmet för fortsatt tvångsvård. Att fosterfadern stod under åtal (vilket fanns uppgifter om i socialakten!!)  hade socialmyndigheten helt underlåtit att upplysa mig och makarna Olsson om. Socialmyndigheten hade även underlåtit att upplysa svenska statens ombud i Europadomstolen, ambassadör Hans Corell, om den saken. Socialmyndigheten hade givetvis även underlåtit att upplysa Europadomstolen om att fosterfadern stod under åtal.

Genom mit "detektivarbete" flera år senare avslöjades det hela !!

Sedan dess läser jag alltid originalhandlingarna på socialbyrån och det var en viktig arbetsuppgift för mig vid mitt första besök i Boxholm.

Jag hann vid detta av länsrätten såsom onödigt ansedda Boxholmsbesök även besöka min huvudmans hem Jag kunde konstatera att det där rådde en för en barnfamilj med husdjur normal hygien och ordning. Jag hann även träffa barnen, som var hemma på permission och höra deras uppfattning att de ville flytta hem till sin mor.

Jag menar att det hade varit ett allvarligt fel i min yrkesutövning att inte träffa min huvudman, inte besöka hennes hem och inte läsa socialakten.

Införskaffande av läkarutlåtande om min huvudmans psykiska hälsotillstånd när hon av motparten grundlöst beskylles för att ha psykiska störningar betraktar jag som en rutinåtgärd, uppenbart nödvändig för att tillvarataga min huvudmans intressen. Det handlar inte om en omfattande utredning när jag uppdrager åt en erfaren psykiater att vid ett enda besök undersöka min huvudman.

Jag betraktar alltså införskaffande av ett sådant läkarintyg under ovan angivna omständigheter som en självklar rutinåtgärd av den typ som icke kräver samråd med domstolen. Vad beträffar Dr Levays arvode anser jag det vara lägre än vad en sådan undersökning brukar faktureras inom den offentliga sektorn. När jag gör denna bedömning bör man beakta att jag med tanke på min specialisering på medicinsk juridik praktiskt taget dagligen sysslar med infordrande av läkarutlåtanden från både privat och offentlig sjukvård.

Jag menar att såsom situationen var hade det varit ett allvarligt fel av mig att inte omgående ombesörja ett läkarintyg som visade att de grundlösa beskyllningarna om psykisk störning hos modern var just grundlösa.

I alla mål i domstol skall enligt Art 6 i Europakonventionen jämvikt råda mellan parterna. Jag erinrar om att det i LVU-mål är vanligt att socialmyndigheten initierar omfattande barnpsykiatriska undersökningar innefattande ett flertal besök hos psykolog och barnpsykiater. Om i det läget jag såsom offentligt biträde inte kan få initiera ett enda besök hos läkare för min huvudman blir det inte jämnvikt mellan parterna.

Det kan aldrig ha varit lagstiftarnas mening att det offentliga biträdet inte skulle få initiera ett enda för bevisningen helt nödvändigt läkarbesök när intyget utfärdas till en taxa som synes ligga lägre än taxan i den offentliga sjukvården.

Vad beträffar infordrande av utredning från professor Skånland erinrar jag om att ett viktigt skäl för det ursprungliga tvångsomhändertagandet av då 2-åriga J var motpartens påstående om bristande språkutveckling. Inget som helst sakkunnigutlåtande fanns som stöd för detta motpartens påstående.

I det läget var det givetvis oerhört angeläget att genom ett sakkunnigutlåtande få utrett om det finns samband mellan omsorgssvikt och bristande språkutveckling. (Något sådant samband finns ju inte enligt Professor Skånland, en bedömning som i ett liknande fall godtagits av en norsk domstol. Domen finns bland de handlingar som ingivits i samband med professor Skånlands vittnesmål i länsrätten).

Att en domstol anser det obehövligt med en domstolens sakkunnig i en viss fråga betyder på intet sätt att det skulle vara obehövligt med en parts sakkunnig i samma fråga. Jag vill här göra en jämförelse med socialförsäkringsmålen. Där händer det ju relativt ofta att domstolen avslår en parts begäran att domstolen skall förordna en domstolens sakkunnig. Skälet till avslag, som oftast inte preciseras, kan ju vara att domstolen anser att de läkarutlåtanden som dittills ingivits är så tydliga och uttömmande att domstolen själv utan svårighet klarar tolkningen av dem. Detta innebär emellertid inte alls att den klagande parten inte skulle ha behov av att lämna in ett eget sakkunnigutlåtande. Den enskilda sjuka person som i ett socialförsäkringsmål inte kan styrka sitt påstående om exempelvis varaktig arbetsoförmåga med ett läkarutlåtande torde ha mycket små möjligheter att få bifall till sin talan.

Sammanfattningsvis är min huvudman helt nöjd med min arbetsinsats och den har lett till ett stort steg framåt på vägen mot bifall till min huvudmans yrkande. Jag har endast företagit åtgärder som varit helt nödvändiga för att tillvarataga min huvudmans rätt på ett optimalt sätt. Jag har utfört mitt arbete med skicklighet och omsorg. Att jag som offentligt biträde omsorgsfullt förbereder mig inför varje muntlig förhandling och inte litar till en genomgång jag gjort flera veckor tidigare anser jag vara både min rättighet och skyldighet som offentligt biträde.

Med hänvisning till ovanstående skall jag givetvis få ersättning för det arbete jag nedlagt och de kostnader jag haft.

Göteborg den 19 september 2001

Siv Westerberg

Jur.kand., med.lic.

Arvodesprutningen – Advokat Lennart Hanes inlaga till Regeringsrätten

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

Limiting the Rights of Attorneys and Denying the Right to Counsel

Till Artikelindex

Tillbaka till Pågående Rättsfall

                                                 Kammarrätten i Jönköping

Ang mål med Er beteckning 1786 (möjligen 1787? V g se nedan)-2001 r 4 ang ersättning till offentligt biträde i LVU-mål, klagande Min huvudman.

Såsom ombud för Min huvudman får jag härmed ingiva nedanstående inlaga.

Ett par dagar före den muntliga förhandlingen i kammarrätten i mål 1786-2001 r 4 erhöll jag meddelande att min begäran om muntlig förhandling rörande  mål 1787-2001 r 4 , alltså mål rörande Siv Westerbergs överklagande beträffande arvode, hade avslagits. Siv Westerberg förelades att senast den 19 septembr 2001 skriftligen utveckla talan.

Vid den muntliga  förhandlingen  i mål 1786-2001  framförde jag som ombud för Min huvudman  att jag var väl medveten om att jag skulle  framföra mina egna grunder skriftligen senast den 19 september 2001. Jag påpekade att även Min huvudman själv hade överklagat det faktum att Siv Westerberg ej fått yrkat arvode. Jag frågade rätten huruvida även Min huvudman fick möjlighet utveckla sin talan  skriftligen senast den 19 september 2001 och fick jakande svar på detta.

Jag är inte helt klar över om Min huvudmans överklagande rörande arvodet skall handläggas i mål 1786-2001 eller 1787-2001, därav uttalandet i rubriken.

Jag vill först utveckla talan beträffande Min huvudmans talerätt. Enligt art 6 i Europakonventionen skall Min huvudman ha möljlighet klaga till domstol i angelägenheter som rör hennes civila rättigheter. Frågan huruvida hennes offentliga biträde får sitt rättmätiga arvode eller inte rör i allra högsta grad Min huvudmans civila rättigheter. Alla åtgärder som Siv Westerberg har vidtagit har skett i samråd med Min huvudman. Om hennes offentliga biträde förvägras ersättning för sitt arbete riskerar Min huvudman i framtiden att hennes offentliga biträde vägrar vidtaga vissa av min huvudman såsom nödvändiga ansedda åtgärder under motivering att biträdet ej kan få betalning för det arbetet. Än värre är att min huvudman riskerar att ett biträde som får mindre än hälften av yrkad ersättning nästa gång det blir aktuellt med ett mål i detta LVU-ärende vägrar åtaga sig uppdraget. Saken rör alltså Min huvudmans civila rättigheter i högsta grad

Min huvudman har tagit del av det som Siv Westerberg har anfört i sin egen inlaga av idag och hon instämmer på alla punkter i det som Siv Westerberg anför.

Min huvudman har alltså varit missnöjd med det oengagerade arbete som de tidigare biträdena utfört och mycket nöjd med Siv Westerbergs arbete. Möjligheten för min huvudman att få fortsatt samarbete med Siv Westerberg är i högsta grad avhängig av att Siv Westerberg får betalt för sitt arbete och därmed beröres min huvudmans civila rättigheter och hon bör ha talerätt.

Göteborg den 19 september 2001

Siv Westerberg

Jur.kand., med.lic.

Ombud och offentligt biträde