Norwegian

Select your language

Xiao Rundcrantz: Sammanfattning av föredrag vid NKMR:s jubileumssymposium på Världskulturmuséet i Göteborg den 17 juni 2006

Symposiets tema:

LVU - en fara för barns hälsa och utveckling?

Jag heter Xiao Rundcrantz och är från Kina. Jag arbetade som åklagare i Kina i 14 år innan jag kom till Sverige1998. Jag är numera bosatt i Stockholm.

Det kinesiska åklagarväsendet upphörde i samband med kulturrevolutionen 1966 och återskapades inte förrän i slutet av -70 talet. Åklagarmyndigheten och domstolen blev en halvmilitär organisation, 80 % av de anställda var före detta militärofficerare, 90 % av dem saknade helt juridisk utbildning. Detta är en av de största anledningarna till varför misstänkta blev orättvist behandlade och fick felaktiga domar.

1983 genomförde kinesiska myndigheter brottsbekämpningskampanjen ”Slå Hårt”. För att hejda den ökade kriminaliteten greps fler misstänkta brottslingar än någonsin tidigare. Många av dem avrättades. För att öka farten ytterligare behövdes personalförstärkningar inom polisen, domstolar och åklagarmyndigheterna. Antagningsprov för gymnasieelever anordnades. Bland 6500 sökande i Changsha län i södra Kina antogs 64 till åklagarmyndighetens antagningsprov. I processen ingick en politisk undersökning. Såväl jag som mina föräldrar kontrollerades. En tid senare kom två uniformsklädda män på besök till mina föräldrahem. De meddelade att jag hade antagits av myndigheten. Jag var då 18 år.

Jag fick hela tiden höra och lära mig att man som statens rättstjänsteman skulle tjäna folket. Jag skulle senare förstå hur fel det var, det enda man tjänade var pengar, makt och framförallt statens intresse.

Lagarna fastslås av den styrande klassen. De är bara till för att tjäna denna klass. När centralregeringen utfärdar påbud får åklagarna också vara med för att hjälpa till att dessa order efterlevs.

Dödsstraff
Redan tidigt i min karriär fick jag blott 18 år gammal medverka och övervaka en avrättning. Det var inte bara en del av vår utbildning, det var också ”mitt” fall. Denna händelse påverkade mig mycket och gör det än idag.

Jag hade åtalat en hustrumördare, Yan. Hans fru hade varit mycket sjuk en längre tid och hon hade spenderat mycket tid på sjukhuset. När pengarna tog slut var hustrun tvungen att flytta hem och tas om hand av mannen. Medan hustrun låg på sjukhuset inledde Yan ett sexuellt förhållande med hustruns syster. Yan fick nu ta hand om sin dödssjuka hustru och deras två barn, 4 och 6 år. Arbetet och inkomsterna blev lidande.

Till slut orkade Yan inte med eftersom hustrun bara blev sämre och en dag blandade han gift i hennes medicin.

Under förhören vägrade Yan att erkänna. Men genom påtryckningar från min sida och med löfte om att han skulle slippa dödsstraff om han erkände vek han sig till slut och erkände sitt brott. Han ville inte att hans barn skulle bli helt föräldralösa när de redan förlorat sin mamma.

Jag lyckades inte övertyga och påverka domarna om ett mildare straff. Yan dömdes till döden. Yans sista resa till avrättningsplatsen i hans hemby var en pinsam förnedring där vänner och bekanta skulle bevittna verkställandet. Yans barn fick träffa sin far en sista gång ett par minuter innan han sköts.

Yan sköts med skott i hjärtat. Jag blev beordrad att kontrollera att han var död. Plötsligt ryckte han till och bad om en skott till: ”Jag är inte död än, det gör ont som om kroppen skulle gå sönder, ge mig en kula till.” Yan sköts en andra gång.

Dödsstraff är vanligt i Kina för de grövre brotten. Grova brott kan förutom mord vara brott mot staten, militären, regeringen och mot partiets makt eller landets stabilitet.

I Kina tycker man inte det är en jättestor grej att som straff ta någon annans liv.

Kontroll av enbarnspolitiken

Som ”straff” för att jag sympatiserat med och engagerat mig känslomässigt i en hustrumördares öde, skickades jag av mina chefer ut till landet för att övervaka enbarnspolitiken. En grupp bestående av tjänstemän från olika statsmyndigheter skulle tillsammans med mig åka ut på landet för att se till att enbarnspolitiken efterlevdes. Jag fick en chock av den brutala myndighetsövningen; vi jagade fattiga bönder som hade mer än ett barn, vi beslagtog deras möbler och husdjur som straff, samt gav höga böter. I ett annat fall tvingade vi en kvinna som fött fler barn till tvångssterilisering. I ett tredje fall släpades en kvinna, gravid i åttonde månaden till sjukhuset för tvångsabort.  I ett fjärde fall sprängde vi en familjs hus som dom sparat till i hela sitt liv.

En dag då vi besökte en fabrik träffade jag en ung gravid kvinna som hotades med avsked om hon inte gjorde abort. Hon var gift, hade jobb, rätt ålder och inga tidigare barn men fick ändå inte föda. Anledningen var att hon inte hade ”tillstånd”. Varje år delas ett visst antal tillstånd ut till olika arbetsplatser. Står du för långt bak i kön får du vänta till nästa år.

Fabricerade åtal

Som rättstjänsteman följer man slaviskt order från staten snarare än följer lagen. Vi fabricerar åtal enligt vad situationen kräver.

En ung universitetsstudent dömdes till 6 års fängelse, trots att han inte hade begått något brott. Orsaken var att hans flickvän hade begått självmord på grund av en anmärkning i hennes personakt. Hon hade brutit mot skolans regler, genom att inte i tid återvända till elevhemmet där hon bodde. I stället sov hon över hos universitetsstudenten.

Flickans självmord försatte rektorn, partisekreteraren, elevrådsordföranden, säkerhetspolisen och polisen i en svår situation. Det problem som skolan stod inför var att flickans död skulle ge upphov till starka reaktioner bland studenterna, kanske till och med ilska över att regeringen begränsade studenternas frihet efter students demokratirörelse den 4 juni 1989. Rädsla för att händelserna i Beijing den 4 juni skulle blossa upp på nytt gjorde att man var tvungen att lugna studenterna.

Därför utsågs flickans pojkvän till syndabock. Eftersom man ansåg att det var ett speciellt fall avstod domstolen från att utse någon försvarare. Pojken som var helt oskyldig dömdes ändå till 6 års fängelse.

Grymma förhörsmetoder
Som rättstjänsteman använde vi grymma förhörsmetoder under utredningsprocessen. Hot, skrik och fysiskt våld användes för att tvinga fram ett erkännande. För att ytterligare öka pressen på de misstänkta användes ofta nattliga förhör. Ibland höll vi på flera dygn i sträck och eftersom vi aldrig lät den misstänkta vila eller sova blev de så utmattade att de efter några dagar gav upp och erkände allt. Vi tjatade, vrålade, skrek och tog till psykologisk krigsföring, vi till och med lurade dom för att få fram ett erkännande. Vi tyckte inte att denna förhörsmetod var fel, så länge vi inte slog någon. Det var oftast poliserna som i sina förhör använde mycket fysiskt våld.

Orättvisa överallt
Advokater i Kina har i brottsmål så låg ställning att de inte har någon chans att vinna eftersom deras motpart är staten. Polis, åklagare och domare kan helt ignorera advokaten. Advokaten är bara med som dekoration i rättssalen, och domarna och straffen är oftast redan förutbestämda redan innan rättegången inleds.

I civilmål har däremot advokaten en annan roll eftersom staten här inte är part i målet. Här spelar advokatens kompetens en viss roll. Men det viktigaste är att advokaten blir vän med och har en bra relation till en domare. Advokaten brukar muta domaren, dels till att döma till hans fördel, men också till att domaren förser advokaten med nya fall.

Uppvaknandet
När man är ung tror man att det man gör är rätt, men med tiden mognar man och lär sig – jag såg hela tiden människors elände. Jag började tveka, men det dröjde innan jag började rannsaka mig själv. Eftersom jag till skillnad från mina kollegor kunde bra engelska läste jag mycket nyheter via Internet, tidningar. Jag förstod snart att det fanns bättre liv, mer demokratiska länder utanför Kina.

Vändpunkten för mig kom när jag en dag träffade en tysk man. Han lärde mig mycket om västerlandet och jag började inse att det system jag jobbade för var fel. Jag var som alla andra kollegor helt hjärntvättad
Strax efter att jag blivit gravid med hans barn omkom han i en bilolycka. Eftersom jag var rättstjänsteman var det omöjligt att föda barnet. Det var absolut förbjudet för en åklagare att umgås med en utlänning och även om jag skulle ha fött barnet skulle jag mista mitt jobb, framtid och barnet skulle bli ett ”svart” barn, utan personnummer och rätt till skola och vård.

I 14 år hade jag tjänat staten och hade offrat så mycket för kommunistpartiet, men ändå hade jag inte rätt att bli mor. Jag kämpade med mitt samvete, och kände oro över att jag höll på att bli kall och grym och var på väg att förlora alla mina goda egenskaper. Jag såg till slut ingen framtid inom det juridiska systemet. 1998 lämnade jag min karriär och Kina.

Xiao Rundcrantz
2006

 

 

Röd Åklagare
Av Xiao Rundcrantz

Presentation av föredragshållarna



Programmet för NKMR:s symposium 2006



Tillbaka till Artiklar