Välj ditt språk
Välj ditt språk
Citat från Vilhelm Mobergs bok: "Att övervaka överheten" sid 84-85.
Insänt av Marianne Sigström med vänlig hälsning till oss alla.
"Och man har stundom ett intryck av att svenska ämbetsmän lider av en onaturlig vördnad för sitt eget ämbete.
Det är inte alltid deras personlighet och duglighet, som ger dem auktoritet, utan de får sin auktoritet genom själva ämbetet, som liksom i sig självt garanterar för innehavarens oförvitlighet och hederlighet.
Och det finns utan tvivel en sammanhållning mellan våra myndighetspersoner av sådan art, att den kan bli en fara för medborgarnas rättssäkerhet.
Men man kan konstatera en utbredd benägenhet att ta hänsyn till högt uppsatta personer i samhället. Och varje ämbetsman har en överordnad, som han ser sig nödsakad att ta hänsyn till. Var och en har sin karriär att tänka på. En självständig man råkar lätt i onåd på högre ort, och då riskerar han sin karriär.
Och så är det hänsynen till vännen. På kvällen råkar man sin gode vän i sällskapligt umgänge, dagen efter skall man kanske å ämbetets vägnar yttra sig över klagomål som inkommit över den gode vännens ämbetsåtgärder. Det uppstår en samvetskonflikt, och det är inte alltid som det omutliga samvetet segrar. Så etablerar myndighetspersonerna ett ömsesidigt skydd av varandra. Jag skulle vilja kalla företeelsen vänskapskorruption."
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Minns ni tonårige Daniel, som i början av 1990-talet dog i ett fosterhem i ett epilepsianfall? Det skrevs en hel del i tidningarna om fallet på den tiden. I kväll den 19 mars 2000 kl. 20.30 tar "Kalla Fakta" upp hans fall och turerna som varit. I veckan som kommer blir det rättegång i Uppsala tingsrätt. Daniels mor har stämt Uppsala kommun för dödsfallet.
Mamman, Marianne Sigström, som var ensamstående, hade vänt till komunen och bett om att och få lite hjälp med omvårdnaden av sonen. I stället togs Daniel ifrån henne helt och hållet.
På senare år har det blivit vanligare att enskilda invånare stämmer kommuner. Nyligen var det en flicka i Grums kommun i Värmland, som stämde sin kommun för att hon mobbats i skolan. Hon vann målet i domstolen.
OBS!
Måndagen den 20 mars 2000, framträder Marianne Sigströms advokat i Nyhetsmorgon i
TV 4 någon gång mellan kl. 6.00 - 8.30. Rättegången inleds i Uppsala tingsrätt den 20 mars 2000 kl. 9.00.
Natten till den 24 april 1992 dog 14-årige Daniel Sigström efter ett stort antal svåra epilepsianfall.
Han dog i ensamhet omkring 40 mil från sina anhöriga, som han älskade och som älskade honom villkorslöst, och som han inte givits möjlighet att kommunicera med på ett meningsfullt sätt under de sista tre åren.
Daniel var omhändertagen för samhällsvård enligt LVU, av socialnämnden i Gottsunda, dock utan att vare sig han eller jag visat tecken på asocialitet eller missbruk.
Anförda skäl: överbeskydd, gränsdragningsproblematik, relationsstörningar och symbiotisk bindning till mig.
De verkliga skälen antyds i LVU-utredningen. Jag var av myndigheten stämplad som en "besvärlig person" som anmäler alla. Med andra ord utgjorde jag ett störningsmoment för deras arbetsro och bekvämlighet - ett hot mot deras maktfullkomlighet!
Samtidigt som socialmyndighete n i Gottsunda gjorde sig skyldig till kompetensöverskridande - och misstolkade Daniels problem (sjukdom) och vår livssituation, isolerades Daniel från mig, den enda person som han var känslomässigt bunden till.
En mor är, av naturliga skäl, den person som har största möjligheterna att klart se barnets hela livssituation. Detta ignorerades av myndigheten!
Min och Daniels lidandes väg fram till Daniels död är mer än väl dokumenterad och bragt till allmän kännedom genom stor debatt i pressen.
Daniel hade bevisligen en allvarlig och komplicerad sjukdom och skulle ha behövt speciell och kompetent vård och behandling.
Han hade en, två centimeter stor, medfödd tumör intill hypofysstjälken, och epilepsin förmodades härröra från denna tumör, som bl.a. störde det endokrina systemet med åtföljande hormonrubbningar. Daniel hade även ett hjärtfel - en förträngning på lungartären. Från början hade han även ett stort hål i förmaksväggen, vilket växte igen vid 8-årsåldern.
Daniels läkare vid UAS, dr Strömberg skriver i ett intyg till socialsekreterare G-B Graan, att det är av största vikt för Daniels sjukdomsförlopp, att han placeras i en stabil, lugn och trygg miljö. I ett senare intyg konstaterades, att frekvensen av epilepsianfallen ökat efter fosterhemsplaceringen 1989. Han skriver också att det är viktigt att utreda orsakerna till Daniels vantrivsel. Ingen åtgärd vidtogs:
Fosterhem nr 1: Jan och Christina Albin.
Hemmet användes som genomgångshem för missbruksungdomar, som skulle placeras ut i eget boende. Det fungerade, enligt lagens definition som ett "Hem för vård och boende" (HVB-hem), men utan Länsstyrelsens tillstånd. Detta innebär att varken Länsstyrelsen eller JO har tillsynsskyldighet, utan denna utövas endast av den placeringsansvariga socialsekreteraren och hennes nämnd, vilka själva godkänt hemmet.
Makarna Albin hade endast erfarenhet av missbruksungdomar - de hade själva varit föremål för sociala myndigheters åtgärder och klienter på behandlingshem.
Albins klarade inte av att sköta Daniels medicinering och kontakterna med sjukvården. Daniel misshandlades vid ett par tillfällen av Jan Albin. Daniel utsattes också för sexövergrepp av en av de missbruksungdomar i övre tonåren som också var placerade i hemmet.
Vid detta tillfälle hade Albins försvunnit från hemmet - hon till Maldiverna och han till okänd ort - och den vikarierande vårdaren hade lämnat pojkarna ensamma. Hemmet upplöstes så småningom på oklara grunder vid årsskiftet 1991-92.
Fosterhem nr 2: Kennet Dahl.
Daniel placerades utan den familjehemsutredning som lagen föreskriver, hos en 30-årig, ensamstående s.k. "nykter alkoholist", med samma bakgrund som makarna Albin.
Daniel hade bara tillgång till "hemmet" då Dahl var hemma, då han inte hade fått en egen nyckel. Trots upprepade varningar att något allvarligt kunde hända Daniel, både från mig och andra personer, till socialnämnden i Gottsunda, så ignorerade man detta.
Även Socialstyrelsen och Länsstyrelserna i Uppsala och Härnösand upplystes om bristerna i Daniels omvårdnad, vilka klart utgjorde en fara för hans överlevnad.
Enda svaret på dessa mina nödrop, var att socialnämnden ansökte om besöksförbud för mig. Detta varade i ca 8 månader innan jag fick det prövat i Länsrätten och hävt.
När jag nu bad att få träffa min son, ansökte socialnämnden återigen till Länsrätten om umgängesrestriktioner i mars 1992, detta trots att Daniel inte hade något riktigt fosterhem att bo i. Eller var det just därför?
Jag hade just skrivit färdigt mitt inlägg till Länsrätten angående detta besöksförbud. Då dör Daniel!
Jag kommer så väl ihåg när Daniel, någon tid före sin död, uttalade till mig: "Här bryr de sig inte om ifall jag lever eller dör." Han fick rätt!
Inget av "fosterhemmen" hade erhållit information om att det är nödvändigt att ett barn med epilepsi har lugn och ro, fasta rutiner och regelbundna måltider. Man hade inte heller förstått vikten av att medicineringen sköttes med stor noggrannhet, och att akutmedicin måste finnas till hands vid upprepade anfall, samt att man måste åka till sjukhus vid flera täta anfall (serieanfall).
Vad handläggande socialsekreteraren däremot var starkt engagerad i var min personlighet. Det framgår av handlingarna att sekreterarens agerande styrdes av personlig agg mot mig. Hennes intention var att skilja mig och Daniel åt.
Enligt Bo Widebäck i Malmö, uttalade socialsekreterare Graan, före omhändertagandet, att hon avsåg att flytta Daniel så långt bort från mig som möjligt, och successivt avskära kontakten mellan mig och Daniel.
Ja, man kan ju inte säga annat än att hon lyckades!
Av inkompetens, vårdslöshet och likgiltighet utsatte man Daniel för livsfara under flera år. Det själsvåld och den hänsynslöshet som socialsekreteraren och nämnden utövat i fallet Daniel skulle inte ha varit möjligt om övervakningsinstituten hade fungerat.
Att sedan JO, med det underlag som hennes egen utredning innehöll, inte fann stöd att utkräva ansvar där t.o.m. klar anledning till brottsmisstanke förelåg, var ännu ett av de många slag i ansiktet som jag fått utstå.
När tragedin väl var ett faktum fanns ingen att ställa till ansvar för Daniels lidande och död!
Man kan förklara detta med psykoanalytikern Erich Fromms ord - "Den ordinära människan med extraordinär makt är den största faran för mänskligheten." Och vidare - "Driften till absolut makt över en levande varelse, att bemästra henne, göra henne till ett hjälplöst föremål för sitt godtycke, är själva kärnan i sadism."
Enligt min uppfattning lider socialsekreterare Graan av en narcissistisk personlighetsstörning, och sådana personer kan vara direkt olämpliga att handha barnavårdsärenden. Hela deras identitetsuppfattning kommer i gungning, när de möter en stark person med en genuin jag-uppfattning - en människa som inte är manipuleringsbar.
Den skräckblandade ångest som jag upplevde under Daniels LVU-vård, att vanmäktig tvingas åse hur mitt barn vanvårdas till döds, är den brutalaste upplevelse en mor kan utsättas för:
Denna vanvård till döds av min son, kostade skattebetalarna ca 2 miljoner kronor.
Det är sådana kostnader som jag kan räkna ut. Därtill kommer den byråkrati som har tagits i anspråk inom social- och rättsväsende.
Daniel - IN MEMORIAM
KGB:s brott mot folket och författningen skall offentliggöras, skriver Sovjets nye spionchef.
Det får mig osökt att tänka på Sveriges "socialbyråkrater". Skulle inte även dessas brott mot svenska familjer och brott mot mänskliga rättigheter behöva offentliggöras?
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Minns ni tonårige Daniel, som i början av 1990-talet dog i ett fosterhem i ett epilepsianfall? Det skrevs en hel del i tidningarna om fallet på den tiden. I kväll den 19 mars 2000 kl. 20.30 tar "Kalla Fakta" upp hans fall och turerna som varit. I veckan som kommer blir det rättegång i Uppsala tingsrätt. Daniels mor har stämt Uppsala kommun för dödsfallet.
Mamman, Marianne Sigström, som var ensamstående, hade vänt till komunen och bett om att och få lite hjälp med omvårdnaden av sonen. I stället togs Daniel ifrån henne helt och hållet.
Läs mer: Fallet - Daniel Sigström- Kalla Fakta
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Av Brita Sundberg-Weitman, Lagman och ordförande i Medborgarrättsrörelsen
JO intar en överslätande attityd i det så kallade Gottsundafallet. Han till och med berömmer de tjänstemän som överlät handikappade Daniel Sigström till människor som inte kunde skydda honom. Det skriver Brita Sundberg-Weitman om JO:s utredning.
JO:S BESLUT ATT inte väcka åtal i det så kallade Gottsundafallet är en gåta. Den nu offentliggjorda utredningen utgör i sak en bekräftelse av Maciej Zarembas "J'accuse"-artikel i DN förra sommaren. Fakta är desamma: en mors krav på hjälp åt sin handikappade son leder till att samhällets företrädare, i strid mot lagen, isolerar pojken från henne och överlåter omvårdnaden av honom till främmande människor som inte har förutsättningar att skydda honom mot de risker som är förenade med hans sjukdom.
En analys av JO-utredningen skulle egentligen ge material för en doktorsavhandling. I denna artikel måste jag nöja mig med att beröra några få punkter.
Som JO konstaterar under rubriken "Rättsreglerna i huvudsak" skall vården om ett omhändertaget barn förläggas så nära hemmiljön som möjligt och utformas så att den främjar barnets samhörighet med de anhöriga och kontakterna med hemmiljön.
Orimliga teorier
Den 11-åriga Daniel, som skulle garanter as "en lugn och stabil miljö", skickades 40 mil bort från sin mamma till ett familjehem bestående av två före detta narkotikamissbrukare med var sin konfliktfylld och bruten samlevnadsrelation bakom sig, deras två barn samt tre fosterhemsplacerade tonåringar med missbruksproblem. Socialtjänstemännen motarbetade på olika sätt kontakter mellan Daniel och mamman och de brev han skickade henne om hur han vantrivdes i familjehemmet togs inte på allvar; de bagatelliserades och bortförklarades med så orimliga teorier som att Daniel med dessa nödrop ville göra sin mamma nöjd.
Att han också skrev om självmordstankar bagatelliserar även JO, som anser kunna fastslå att det "fanns ingen grund för antagande att de (breven) uttryckte en bestående livsleda". När Daniel vid ett tillfälle blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en av de äldre fosterpojkarna i huset kommenterar en av socialtjänstemännen moderns upprördhet så att händelsen "intensifierat moderns misstänkliggörande och kritik mot familjehemmet . . . och fortsätter på detta sätt att allvarligt försvåra pojkens möjligheter till en sund utveckling".
Av JO:s utredning framgår emellertid att det inte bara var till mamman som Daniel klagade över vantrivsel i fosterhemmet, han gjorde det också inför sin terapeut och sin läkare. Läkaren, till vilken Daniel skrivit att "allting var botten och att han inte trivdes i fosterhemmet", informerade socialförvaltningen om detta. Daniel sade vidare till sin terapeut att han tyckte att hans mamma behandlades fel när hon ringde och inte fick tala med honom.
Hål i bakhuvudet
Som epileptiker var Daniel i behov av fortlöpande medicinska kontroller. Liksom Zarembas DN-artikel avslöjar JO:s utredning att detta behov, minst sagt, eftersattes. Gång på gång skickade hans läkare förgäves kallelser. I september och december 1991 samt i februari 1992 hade tid reserverats för läkarundersökningar, bland annat neurologisk uppföljning och så kallad MRT-undersökning; vid det första tillfället uteblev Daniel utan att läkaren fick någon förklaring från fosterföräldrarna och vid de båda andra avbeställde dessa med hänvisning till att tiden inte passade dem. Undersökningarna var viktiga eftersom Daniel hade fått fler och fler epileptiska anfall under sin tid som fosterbarn. Han hade skadat huvudet vid flera av dessa anfall, den 3 april, den 26 september och den 21 november 1991. Vid det senare tillfället ombads fosterföräldrarna att komma och hämta honom på sjukhuset, men de hade inte tid. Den 24 mars 1992 föll Daniel åter igen vid ett epileptiskt anfall och slog hål i bakhuvudet. Drygt en månad senare dog han efter en serie epileptiska anfall.
För min del har jag svårt att se hur någon som tar del av JO-utredningen kan kalla samhällsvården av Daniel Sigström för något annat än vanvård, allra helst som hans epileptiska anfall "hade ett klart samband med stress och oro i Daniels miljö". Enligt de för samhällsvården ansvariga var det mamman, och hon ensam, som var stressfaktorn i hans liv. Men Daniel själv förklarade för läkaren anfallet den 21 november 1991 med "ökad oro i natt i det fosterhem där han bor", och även fosterföräldrarna nämnde Daniels konflikter med dem själva och med de andra fosterbarnen som stressfaktorer vilka framkallat epileptiska anfall. Enligt Daniels terapeut var modern den viktigaste personen i hans liv och stod för trygghet.
Slätar över
Inte nog med att JO beslutat att inte åtala och därmed undandrar saken prövning inför domstol. I en slutkläm ger JO nämnden och tjänstemännen i Gottsunda beröm för att de "visat ett djupt engagemang och utifrån den kunskap som förelegat med all kraft verkat för att bereda Daniel gynnsamma levnadsförhållanden".
Frågan varför JO intar denna överslätande attityd kan naturligtvis inte besvaras annat än med spekulationer.
Enligt DN 4/6 förklarar JO sin ovanligt noggranna utredning så här: "Det är viktigt dels för mammans skull, dels för socialtjänstemännens skull. Fruktansvärda anklagelser har riktats mot dem." Har JO med anledning av Zarembas artikel tyckt synd om socialtjänstemännen och omedvetet låtit medkänslan påverka bedömningarna? I så fall går JO:s sympati med de ansvariga ut över rätten. JO:s uppgift är att värna om medborgarrätten, inte att släta över rättsövergrepp och misstag.
Man kan också notera att JO redan tidigare, i ett beslut den 7 november 1989, förklarat sig inte finna anledning till någon kritik mot valet av familjehem för Daniel. Har man en gång intagit den ståndpunkten, kan det vara svårt att senare göra motsatt bedömning.
En annan förklaring kan vara att JO, som ju är vald av riksdagen, kan antas ha en fast förankring i det idégods som dominerar det politiska livet i Sverige. Många uppfattar JO som medborgarnas försvarare mot självsvåldiga maktutövare. Men i den politiska tankevärlden är maktutövare som fått i uppgift att hjälpa aldrig självsvåldiga.
Bekämpa det onda
Vårt klassiska kulturarv, avspeglat både i de sköna konsterna och i rättskultur, utgår från att den mänskliga naturen inrymmer både gott och ont och att det är meningsfullt både för individen och för samhället att sträva efter det goda och bekämpa det onda. Maktutövare är med detta synsätt lika ofullkomliga som andra människor och därmed potentiella maktmissbrukare. Medborgarnas behov av skydd kräver att maktmissbruk bestraffas. Dessa klassiskt rättsstatliga idéer har inte på länge stått högt i kurs i svenskt politiskt liv.
Den moderna tron på social ingenjörskonst bygger på idén att det är möjligt att med politisk vilja och experter modellera fram ett samhälle med välanpassade och nöjda individer. Idén låter sig svårligen förena med tanken att politikerna och experterna kan styras av irrationella faktorer såsom hämndbegär och prestige. Medborgerliga rättigheter proklameras i grundlagen men inte för att på allvar sätta gränser för politiker och experter utan mer för att upprätthålla allmänhetens tilltro till rättsväsendet.
Detta synsätt är dominerande bland politiker och i byråkratin och det är inte så ovanligt ens i domstolarna.
Samma synsätt dominerar det offentliga samtalet i medierna. Zarembas "J'accuse"-artikel om Daniel Sigström måste ha väckt skrämselhicka inom journalistkåren, ty ingen debatt följde i själva saken. Det är uppenbart att artikeln uppfattades som icke "politiskt korrekt". Vårens pressdebatt om Gottsundafallet handlade - med något enstaka undantag - endast om pressetiska tumregler.
I ett ledarstick i DN 4/6 kommenteras JO-rapporten så här: "Rapporten ger ett intryck av flera års maktlöshet och hjälplöshet; som hade Daniels väg mot döden varit ödesbestämd, omöjlig att påverka eller styra. Många omständigheter gör detta till ett ovanligt, kanske unikt, fall. Det är därför fel att generalisera från JO-beslutet. Men JO:s utredning kan om inte annat visa de politiker och tjänstemän som ska fatta de svåra besluten om tvång, hur viktigt det är att anstränga sig för att se enskilda människors liv ur flera olika perspektiv."
Utopisk tro
Min tolkning av ledarsticket är att JO-rapporten väckt samma skrämselhicka hos skribenten som Zarembas artikel gjorde inom kåren när den publicerades. Hur kan någon inom ett dygn efter offentliggörandet av den över 200 sidor långa JO-rapporten eljest ha bildat sig den tvärsäkra uppfattningen att det enda som kan läras av Gottsundafallet är att människolivet har flera perspektiv?
Sverige har på senare år ett flertal gånger fått schavottera internationellt för att fosterbarn behandlats i strid mot den europeiska människorättskonventionen. Det är nu hög tid att i det offentliga samtalet överge den utopiska tron på ofelbara sociala ingenjörer. Maktmissbruk kan inte utrotas men bör bekämpas för att hållas på en så låg nivå som möjligt. En god början kan vara att ställa frågan: Vad kan göras för att det som hände Daniel Sigström inte skall hända igen?
Skriv en kommentar (0 Kommentar)