Fosterbarnet JO glömde bort. Att inte väcka åtal i Gottsundafallet är en gåta

Fosterbarnet JO glömde bort. Att inte väcka åtal i Gottsundafallet en gåta

Av Brita Sundberg-Weitman, Lagman och ordförande i Medborgarrättsrörelsen

JO intar en överslätande attityd i det så kallade Gottsundafallet. Han till och med berömmer de tjänstemän som överlät handikappade Daniel Sigström till människor som inte kunde skydda honom. Det skriver Brita Sundberg-Weitman om JO:s utredning.

JO:S BESLUT ATT inte väcka åtal i det så kallade Gottsundafallet är en gåta. Den nu offentliggjorda utredningen utgör i sak en bekräftelse av Maciej Zarembas "J'accuse"-artikel i DN förra sommaren. Fakta är desamma: en mors krav på hjälp åt sin handikappade son leder till att samhällets företrädare, i strid mot lagen, isolerar pojken från henne och överlåter omvårdnaden av honom till främmande människor som inte har förutsättningar att skydda honom mot de risker som är förenade med hans sjukdom.

En analys av JO-utredningen skulle egentligen ge material för en doktorsavhandling. I denna artikel måste jag nöja mig med att beröra några få punkter.

Som JO konstaterar under rubriken "Rättsreglerna i huvudsak" skall vården om ett omhändertaget barn förläggas så nära hemmiljön som möjligt och utformas så att den främjar barnets samhörighet med de anhöriga och kontakterna med hemmiljön.

Orimliga teorier

Den 11-åriga Daniel, som skulle garanter as "en lugn och stabil miljö", skickades 40 mil bort från sin mamma till ett familjehem bestående av två före detta narkotikamissbrukare med var sin konfliktfylld och bruten samlevnadsrelation bakom sig, deras två barn samt tre fosterhemsplacerade tonåringar med missbruksproblem. Socialtjänstemännen motarbetade på olika sätt kontakter mellan Daniel och mamman och de brev han skickade henne om hur han vantrivdes i familjehemmet togs inte på allvar; de bagatelliserades och bortförklarades med så orimliga teorier som att Daniel med dessa nödrop ville göra sin mamma nöjd.

Att han också skrev om självmordstankar bagatelliserar även JO, som anser kunna fastslå att det "fanns ingen grund för antagande att de (breven) uttryckte en bestående livsleda". När Daniel vid ett tillfälle blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en av de äldre fosterpojkarna i huset kommenterar en av socialtjänstemännen moderns upprördhet så att händelsen "intensifierat moderns misstänkliggörande och kritik mot familjehemmet . . . och fortsätter på detta sätt att allvarligt försvåra pojkens möjligheter till en sund utveckling".

Av JO:s utredning framgår emellertid att det inte bara var till mamman som Daniel klagade över vantrivsel i fosterhemmet, han gjorde det också inför sin terapeut och sin läkare. Läkaren, till vilken Daniel skrivit att "allting var botten och att han inte trivdes i fosterhemmet", informerade socialförvaltningen om detta. Daniel sade vidare till sin terapeut att han tyckte att hans mamma behandlades fel när hon ringde och inte fick tala med honom.

Hål i bakhuvudet

Som epileptiker var Daniel i behov av fortlöpande medicinska kontroller. Liksom Zarembas DN-artikel avslöjar JO:s utredning att detta behov, minst sagt, eftersattes. Gång på gång skickade hans läkare förgäves kallelser. I september och december 1991 samt i februari 1992 hade tid reserverats för läkarundersökningar, bland annat neurologisk uppföljning och så kallad MRT-undersökning; vid det första tillfället uteblev Daniel utan att läkaren fick någon förklaring från fosterföräldrarna och vid de båda andra avbeställde dessa med hänvisning till att tiden inte passade dem. Undersökningarna var viktiga eftersom Daniel hade fått fler och fler epileptiska anfall under sin tid som fosterbarn. Han hade skadat huvudet vid flera av dessa anfall, den 3 april, den 26 september och den 21 november 1991. Vid det senare tillfället ombads fosterföräldrarna att komma och hämta honom på sjukhuset, men de hade inte tid. Den 24 mars 1992 föll Daniel åter igen vid ett epileptiskt anfall och slog hål i bakhuvudet. Drygt en månad senare dog han efter en serie epileptiska anfall.

För min del har jag svårt att se hur någon som tar del av JO-utredningen kan kalla samhällsvården av Daniel Sigström för något annat än vanvård, allra helst som hans epileptiska anfall "hade ett klart samband med stress och oro i Daniels miljö". Enligt de för samhällsvården ansvariga var det mamman, och hon ensam, som var stressfaktorn i hans liv. Men Daniel själv förklarade för läkaren anfallet den 21 november 1991 med "ökad oro i natt i det fosterhem där han bor", och även fosterföräldrarna nämnde Daniels konflikter med dem själva och med de andra fosterbarnen som stressfaktorer vilka framkallat epileptiska anfall. Enligt Daniels terapeut var modern den viktigaste personen i hans liv och stod för trygghet.

Slätar över

Inte nog med att JO beslutat att inte åtala och därmed undandrar saken prövning inför domstol. I en slutkläm ger JO nämnden och tjänstemännen i Gottsunda beröm för att de "visat ett djupt engagemang och utifrån den kunskap som förelegat med all kraft verkat för att bereda Daniel gynnsamma levnadsförhållanden".

Frågan varför JO intar denna överslätande attityd kan naturligtvis inte besvaras annat än med spekulationer.

Enligt DN 4/6 förklarar JO sin ovanligt noggranna utredning så här: "Det är viktigt dels för mammans skull, dels för socialtjänstemännens skull. Fruktansvärda anklagelser har riktats mot dem." Har JO med anledning av Zarembas artikel tyckt synd om socialtjänstemännen och omedvetet låtit medkänslan påverka bedömningarna? I så fall går JO:s sympati med de ansvariga ut över rätten. JO:s uppgift är att värna om medborgarrätten, inte att släta över rättsövergrepp och misstag.

Man kan också notera att JO redan tidigare, i ett beslut den 7 november 1989, förklarat sig inte finna anledning till någon kritik mot valet av familjehem för Daniel. Har man en gång intagit den ståndpunkten, kan det vara svårt att senare göra motsatt bedömning.

En annan förklaring kan vara att JO, som ju är vald av riksdagen, kan antas ha en fast förankring i det idégods som dominerar det politiska livet i Sverige. Många uppfattar JO som medborgarnas försvarare mot självsvåldiga maktutövare. Men i den politiska tankevärlden är maktutövare som fått i uppgift att hjälpa aldrig självsvåldiga.

Bekämpa det onda

Vårt klassiska kulturarv, avspeglat både i de sköna konsterna och i rättskultur, utgår från att den mänskliga naturen inrymmer både gott och ont och att det är meningsfullt både för individen och för samhället att sträva efter det goda och bekämpa det onda. Maktutövare är med detta synsätt lika ofullkomliga som andra människor och därmed potentiella maktmissbrukare. Medborgarnas behov av skydd kräver att maktmissbruk bestraffas. Dessa klassiskt rättsstatliga idéer har inte på länge stått högt i kurs i svenskt politiskt liv.

Den moderna tron på social ingenjörskonst bygger på idén att det är möjligt att med politisk vilja och experter modellera fram ett samhälle med välanpassade och nöjda individer. Idén låter sig svårligen förena med tanken att politikerna och experterna kan styras av irrationella faktorer såsom hämndbegär och prestige. Medborgerliga rättigheter proklameras i grundlagen men inte för att på allvar sätta gränser för politiker och experter utan mer för att upprätthålla allmänhetens tilltro till rättsväsendet.

Detta synsätt är dominerande bland politiker och i byråkratin och det är inte så ovanligt ens i domstolarna.

Samma synsätt dominerar det offentliga samtalet i medierna. Zarembas "J'accuse"-artikel om Daniel Sigström måste ha väckt skrämselhicka inom journalistkåren, ty ingen debatt följde i själva saken. Det är uppenbart att artikeln uppfattades som icke "politiskt korrekt". Vårens pressdebatt om Gottsundafallet handlade - med något enstaka undantag - endast om pressetiska tumregler.

I ett ledarstick i DN 4/6 kommenteras JO-rapporten så här: "Rapporten ger ett intryck av flera års maktlöshet och hjälplöshet; som hade Daniels väg mot döden varit ödesbestämd, omöjlig att påverka eller styra. Många omständigheter gör detta till ett ovanligt, kanske unikt, fall. Det är därför fel att generalisera från JO-beslutet. Men JO:s utredning kan om inte annat visa de politiker och tjänstemän som ska fatta de svåra besluten om tvång, hur viktigt det är att anstränga sig för att se enskilda människors liv ur flera olika perspektiv."

Utopisk tro

Min tolkning av ledarsticket är att JO-rapporten väckt samma skrämselhicka hos skribenten som Zarembas artikel gjorde inom kåren när den publicerades. Hur kan någon inom ett dygn efter offentliggörandet av den över 200 sidor långa JO-rapporten eljest ha bildat sig den tvärsäkra uppfattningen att det enda som kan läras av Gottsundafallet är att människolivet har flera perspektiv?

Sverige har på senare år ett flertal gånger fått schavottera internationellt för att fosterbarn behandlats i strid mot den europeiska människorättskonventionen. Det är nu hög tid att i det offentliga samtalet överge den utopiska tron på ofelbara sociala ingenjörer. Maktmissbruk kan inte utrotas men bör bekämpas för att hållas på en så låg nivå som möjligt. En god början kan vara att ställa frågan: Vad kan göras för att det som hände Daniel Sigström inte skall hända igen?