EU- och Europadomstolen och skyddet för privatlivet
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordf. i NKMR
|
Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida. |
Rätten till respekt för privat- och familjeliv är en fundamental rätt som är skyddad i EU. Den innefattar rätten för den enskilde att hemlighålla sitt hälsotillstånd. Begränsningar i denna rätt får förekomma endast i den mån tre förutsättningar är uppfyllda:
1. Det måste vara fråga om en åtgärd i allmänt intresse.
2. Det måste vara rimliga proportioner mellan det allmänna intresset och den enskildes intresse, vilket blå innebär att åtgärden är nödvändig för att tillgodose allmänintresset.
3. Ingripandet får inte gå så långt att det blir oacceptabelt därför att det inkräktar på själva substansen i den enskildes rätt.
Detta framgår av en dom av EG-domstolen den 27 april 1994 (mål C 404-92 X mot kommissionen/ 1994/ECr/l-4737).
Rättighetskatalogen i den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna utgör en integrerad del av EU's ledstjärna som är att skapa fred och välstånd för Europas folk. Detta faktum illustreras av EU's vägran att välkomna Turkiet såsom medlemsstat så länge mänskliga rättigheter kränks därstädes. Det skall noteras att mänskliga rättigheter är inte bara fråga om avskaffande av dödssträffet. Således ingår Artikel 8 av den Europeiska Konventionen som garanterar envar rätten till respekt för privat- och familjeliv i de av EU skyddade rättigheterna - trots att EU sysslar huvudsakligen med ekonomiska frågor. Detta förklarar hur Sverige, Danmark och Finland kunde bli antagna som medlemsstater i EU.
Det är allom bekant att privatlivet inte är skyddat i de nya medlemsstaterna Sverige, Danmark och Finland. Norge är inte medlem i EU men utanförskap befriar inte. Norge har signerat och ratificerat Europakonventionen, och Norge - som Sverige, Finland och Danmark - har fått sitta på den anklagades bänk i Europadomstolen i Strasbourg.
Kunskapen om att EU skyddar rätten till privatlivet i alla dess former gör att det är ytterst anmärkningsvärt att Cecilia Malmström, numera ledamot för Folkpartiet i Europaparlamentet, svarade att frågor om mänskliga rättigheter hade inget med EU att göra, när NKMR's ordf. Ruby Harrold-Claesson, under Valextra i TV 2 den 27 maj 1999, ställde frågan huruvida hon - och hennes medkandidat - skulle arbeta för att få slut på kränkningarna av familjers rättigheter som förekommer i Sverige och de nordiska länderna, genom onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Den andra Folkpartiets första namn och dragplåster under valet till EU-parlamentet, bondmoran, storfostermodern, Marit Paulsen, valde att inte besvara frågan - av personliga skäl.
Sammanslagning EG-domstolen-Europadomstolen?
Europadomstolen och EG-domstolen har varit strikt åtskilda i sina verksamhetssfärer. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har arbetat endast med frågor kring kränkningar av de mänskliga rättigheterna, medan EG-domstolen har dömt i frågor kring handel, ekonomi och dyl. Frågan om en sammanslagning av EG-domstolen och Europadomstolen har diskuterats, men ännu har inget beslut fattats. Den omorganisation som Europadomstolen har genomgått under hösten 1998 gör att en sammanslagning torde bli ganska avlägsen, trots att verksamheterna i EG-domstolen och Europadomstolen i mycket går in i varandra. T ex Torgny Gustafssonfallet hade lika gärna prövats av EG-domstolen.
Europadomstolen förefaller att vara på väg att bli en kopia av justitieombudsmannen - en tandlös tiger. Detta har blivit mer uppenbart särskilt sedan Sverige och de nordiska länderna blivit medlemmar i EU. Även rekrytering av domarna och handläggarna gör att en del frågor om domarintegritet, självständighet och opartiskhet måste ställas.
Anmälningar till Europadomstolen kan göras på landets eget språk. En anmälan gjord på svenska måste därför med naturlig nödvändighet överlämnas på en svensktalande - eller nordisk handläggare. Anmälningar t ex mot Sverige gjorda på engelska eller franska överlämnas likaledes till en svensktalande - eller nordisk handläggare. Låt oss begrunda processen från svensk synvinkel, för att underlätta förståelsen och inte komplicera frågan i onödan, eftersom samma tillvägagångssätt gäller för de andra nordiska länderna.
Handläggarna i Europadomstolen rekryteras bland kammarrättsdomarna, som ibland har möjlighet att återuppta sin karriär i Sverige efter avslutad tjänstgöring. Handläggaren måste avlägga ed att endast arbeta i de mänskliga rättigheternas tjänst - utan lojalitet till det system som han eller hon tidigare tjänade under. Således, samma f d kammarrättsdomare som några veckor tidigare kritiklöst fastställde länsrättens domar, som i sin tur var ett fastställande av någon förvaltningsbeslut, förväntas vända på klacken och döma ut det system som han eller hon tidigare tjänade. Det förväntas således att en slags transsubstantiation skall inträffa från den ena dagen till den andra.
Fram till omorganisationen hösten 1998 hemligstämplades alla anmälningar till Europakommissionen. Anmälaren eller de drabbade belades med munkavle angående anmälan. Handläggarens rapport kommunicerades ej till anmälaren. Således fanns det ingen möjlighet att kontrollera om handläggaren gjort en korrekt översättning till arbetsspråken engelska och franska, eller manipulerade bort frågan. Handläggaren gjorde ingen kommunikation med anmälaren förutom ibland en invändning - som dessutom kunde vara helt ovidkommande för själva sakfrågan. Denna invändning utgjorde ett säkert tecken på att klagomålet skulle förfalla även om klaganden tillbakavisade invändningen på ett juridiskt korrekt sätt, eftersom det som utgjorde underlaget till Kommissionen var ju handläggarens rapport. Den ursprungliga anmälan presenterades inte för Kommissionen och försvann således från processen.
Omorganisationen som ägde rum hösten 1998 innebär att Europakommissionen och Europadomstolen har slagits samman till en permanent domstol. Processen skall enligt förordningarna bli mindre hemliga, men ännu har inget nytt svenskt mål blivit förklarat admissibelt. Förväntningarna på den nya Europadomstolen är därför stor.
Men, så länge rekryteringsprocessen är som den ovan beskrivna, och alla anmälningar mot Sverige - oavsett om de har gjorts på engelska, franska, svenska eller annat språk - överlämnas till handläggarna som är tjänstlediga eller f d kammarrättstjänstemän, är faran stor att även Europadomstolen kommer att medverka till att enskild människors mänskliga rättigheter utsätts för grova kränkningar av statsapparaten. Detta utlöser sekundärtrauman hos människor.
Vi måste kräva att Europadomstolen skall vara en instans som är befriad från ovidkommande hänsyn och lojaliteter och att domstolen skall uppfylla det ändamål för vilket den skapades - att Europadomstolen skall utgöra ett forum för skydd för mänskliga rättigheter.
Vid en genomgång av listan över pågående rättsfall, kommande rättegångar och de senaste domarna avkunnade av Europadomstolen på hemsida (se adresserna nedan) kan vi konstatera att Sverige figurerar inte på dessa listor - trots att så många anmälningar om rättighetskränkningar görs mot Sverige. Frågor som oundvikligen måste ställas är: Vad beror detta på? och Hur kommer det sig att praktiskt tagit alla anmälningar som gjorts mot Sverige under de senaste åren förklaras inadmissibla? En närmare granskning av anmälningarna och deras öde i Europadomstolen kan leda till frågor som få skulle ens drömma om att ställa. Detta kan också leda till ödesdigra konsekvenser för trovärdigheten för Europadomstolen som garant för skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Pågående rättsfall i Europadomstolen
Bristande rättssäkerhet i Sverige