Välj ditt språk
Välj ditt språk
NKMR:s brev till Norges nya barneminister och hennes svar
Den 6 november 2007, strax efter utnämningen av Manuela Ramin-Osmundsen som ny barne- og likestillingsminister, skrev NKMR:s ordf., jur. kand., Ruby Harrold-Claesson, ett gratulations- och välgångshälsningsbrev. I brevet uttrycktes en anhållan om ett möte mellan ministern och tre namngivna i NKMR:s styrelse. Månaderna gick och äntligen den 4 februari 2008 kom ett svar från ministerns kansli: "(...) at statsråden dessverre ikke har anledning til å delta på et møte med organisasjonen Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter."
NKMR:s brev till Norges nya barneminister
Barneministerns svar
Nei til menneskeretts organisasjon
Av Jan Hansen
Norge får ny Barne- og likestillingsminister
En sammanställning av artiklar i olika media
Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
NKMR
För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna
2010-10-21
|
Brevet nedan har skickats till Uppdrag granskning, Sveriges Television, med anledning av programmet med rubrik "De förlorade barnen" som sändes onsdagen den 20 oktober 2010. |
Ärende: Uppdrag gransknings program om "De förlorade barnen"
Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, skriver till er med anledning av Uppdrag gransknings program om "De förlorade barnen". Inledningsvis måste jag informera er att jag beklagar att Uppdrag granskning har valt fel fall att belysa och åklagaren har valt fel fall att inleda en förundersökning på!
Ingen har i programmet tagit upp fosterhemmens rättsliga ställning, nämligen att fosterföräldrarna enligt svensk lag helt korrekt inte är part i målet och därför inte har någon bestämmanderätt beträffande var barnen ska bo. Fosterföräldrarna är endast uppdragstagare, men i det här fallet har fosterföräldrarna tydligen inte förstått gränsen för sitt uppdrag.
Fosterföräldrarnas relation till barnen kan utan omsvep kallas för en "sjuklig symbios". De har tillägnat sig någon annans barn. Fostermodern pratar om att hon vill att barnen ska komma tillbaka till fosterhemmet. Men, felen kan ha begåtts av den placerande kommunen, Vara kommun. Själv skulle jag vilja se den ursprungliga fosterhemsutredningen och fosterhemsavtalet. Fosterföräldrarna kanske hade blivit lovade att ha barnen under hela barnens uppväxttid, dvs uppväxtplacering. Men, enligt förarbetena till LVU och Socialstyrelsens rekommendationer och enligt dom i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg mot Sverige ska ett tvångsomhändertagande vara en tillfällig åtgärd och målsättningen ska vara den slutgiltiga återföreningen av familjen.
Och, hur mycket pengar tjänade fosterfamiljen på uppdraget? Vill fosterföräldrarna barnen väl eller skyddar de sina egna ekonomiska intressen? I dag är det i Sverige inte ekonomiskt möjligt för en lantbrukarhustru att var hemmafru. Men genom pengarna hon får för fosterbarnen kan fostermodern nu vara hemmamamma åt sitt eget barn.
Det talades också om vårdnadsöverflyttning och om fosterföräldrarnas son som barnens storebror. Han är inte deras storebror! I Sverige fördömer man tvångsäktenskap, men tvångsföräldraskap och tvångssyskonskap förefaller man acceptera såsom något naturligt.
Visst tycker jag att det är förfärligt att man sliter barn från sina invanda liv och slänger in dem hos vilt främmande människor, men det är betydligt skadligare att ta barn från sina biologiska föräldrar än från en fosterfamilj. Socialtjänsten argumenterar gärna att barn har varit placerade i fosterhem under lång tid och då ska man inte flytta på dem. Men, anmärkningsvärt nog använder inte socialtjänsten samma argumentering när de ska ta barn från sina biologiska föräldrar.
Jag kunde konstatera hur fosterföräldrarna i reportaget underblåser barnens lidande genom att säga till dem att de "vill ha hem dem". Det finns inget som rättfärdigar att de vill tillägna sig fosterbarnen.
Detta är inte godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle!
Så sent som i måndags, den 18 oktober 2010, hade jag ett mål om vårdnadsöverflyttning i Luleå tingsrätt.
Av uppgifterna i fosterhemsutredningen som jag fick fram inför rättegången framgår följande: fosterfamiljen är låginkomsttagare och de ville ha fosterbarn sju år innan min klients barn placerades hos dem. Men, pga familjeskäl - och givetvis som inkomstförstärkning - tog de emot kontaktbarn. Min klients tre år gamla son placerades hos fosterfamiljen, som ville ha en lillebror till sin yngste son. Begreppet "stadigvarande vård" finns i fosterhemsutredningen. Detta uttrycks ibland som "uppväxtplacering", vilket går helt emot lagens mening. LVU ska upphöra när det inte längre finns behov.
Under årens lopp har fosterfamiljen saboterat umgänget mellan barnet och hans mor och syskon, och nu tio år senare vill socialtjänsten flytta över vårdnaden på fosterhemmet. Dom meddelas den 1 november 2010.
Den nuvarande situationen för barnen i Uppdrag granskning hade aldrig uppstått om Vara kommun redan från första dagen av tvångsplacering av barnen i fosterhemmet hade gett den biologiska modern en bostad i närheten av fosterhemmet och en umgängesrätt i den biologiska moderns eget hem två gånger per vecka utan närvaro av fosterföräldrarna. Om Vara kommun ville övervaka umgängesrätten hade detta kunnat ske genom närvaro av en socialsekreterares som barnen inte känner och som uppträder diskret.
Jag bifogar två artikelsamlingar från NKMR:s hemsida om ett fall som inte har uppmärksammats av svenska media, förutom Världen idag, för er kännedom.
Gotlandsfallet: Sjuåringen hämtades med polispådrag från flygplanet
och
The Domenic Johansson Case: Home schooled boy snatched from plane in Sweden
Med vänlig hälsning
Ruby Harrold-Claesson
Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand,
Ordf. i NKMR
NKMR:s brev till Uppdrag granskning angående reportaget 'De förlorade barnen'
Göteborg - 2010-10-21
Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?
”Svensk myndighet behövs för mänskliga rättigheter”
Dagens Nyheter, dn.se - 2010-10-19
Barn tvingades bo i stinkande familjehem
Av Karin Sidenvall, Nya Wermlands Tidning, nwt.se 2010-10-16
Socialchefen: "Det är kväljande"
Av Karin Sidenvall, Nya Wermlands Tidning, nwt.se 2010-10-16
Kort utbildning för unga som bott i familjehem
Av Alf Isemo, Göteborgs-Posten 2010-10-07
Tillbaka till Artiklar
Tillbaka till NKMR:s Huvudsida
Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter
NKMR
För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna
Folkhälsominister
Stadsrådet Morgan Johansson
Regeringskansliet
Rosenbad 4
103 33 STOCKHOLM
Bäste Morgan Johansson!
Vi har med allra största intresse for några dagar sedan sett Ditt framträdande i TV 2-programmet "Stulen barndom". Vi noterar med tillfredsställelse att Du har för avsikt att utreda vad som hände på barnhemmen i Sverige på 1950-, 60-och 70-talen.
Vi föreslår att utredningen ska utsträckas till förhållandena under 1980 - 2000-talen eftersom, dessvärre förhåller det sig så att precis samma missförhållanden som fanns på barnhemmen finns idag i de svenska behandlingshemmen och fosterhemmen. De svenska fosterhemmen idag är ju om möjligt en ännu mer sluten värld än vad de gamla barnhemmen var. Och man bör observera att den absoluta majoriteten av de personer som idag tar fosterbarn gör det enbart för ekonomisk vinnings skull eftersom det i många fall utbetalas skyhöga arvoden till dessa fosterföräldrar och detta attraherar ju människor som är minst sagt olämpliga att vara fosterföräldrar.
Vår organisation, NKMR, har grundats för att skapa opinion mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Vår erfarenhet är att cirka 90 procent av de tvångsomhändertaganden enligt LVU som sker idag är helt omotiverade. Det handlar inte alls i dessa 90 procent av fallen om några föräldrar som är missbrukare eller som misshandlar sina barn. Det handlar om helt vanliga familjer där en socialsekreterare av någon anledning förargat sig på en familj och hämnas genom att ta initiativ till tvångsomhändertagande av barnen.
Vi har åtskilliga vittnesmål från sådana olyckliga föräldrar och olyckliga barn om de grava missförhållanden som finns i dagens fosterhem. Det är mycket vanligt att barnen utsätts för ren vanvård i form av att de inte får tillfredsställande mat, kläder, läkarvård eller skolgång. Ofta används också fosterbarnen som arbetskraft av fosterföräldrarna.
Vi har många vittnesmål om hur barnen i fosterhem utsätts för grov fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp från fosterföräldrarnas sida eller från fosterföräldrarnas vuxna eller halvvuxna barns sida. När de biologiska föräldrarna förstår att allt inte står rätt till och förstår att barnet vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet så försöker de vända sig till polisen, till socialmyndigheten och till JO. Men vår erfarenhet är att sådana anmälningar nästan alltid avskrivs utan någon utredning värd namnet. Enda resultaten av sådana anmälningar brukar bli att socialmyndigheten ytterligare inskränker barnens umgängesrätt med sina biologiska föräldrar i syfte att hindra att barnet berättar om missförhållandena i fosterhemmet.
Vi är mycket tacksamma för att Du avser att göra en utredning om missförhållandena på barnhemmen. Men vi vädjar till Dig att Du även skall vidta åtgärder som syftar till att snabbt minska det stora antalet helt onödiga tvångsomhändertaganden av barn och vi vädjar till Dig att Du verkar för omedelbara åtgärder för att snarast återföra alla dessa tvångsomhändertagna barn till de biologiska föräldrarna. Vi erinrar Dig om att Sverige är dömt upprepade gånger i Europadomstolen för kränkningar av föräldrars och barns mänskliga rättigheter just när det gäller vad Sverige gjort med dessa barn efter det tvångsomhändertagandet har skett. Fosterbarnsvården i Sverige och de många onödiga tvångsomhändertagandena av barn i Sverige är en skamfläck för Sverige och vi hoppas att Du aktivt verkar för att stoppa den här oseriösa fosterbarnsverksamheten.
Vår organisation ställer gärna upp med exempel på grava missförhållanden i fosterhem. För vi är övertygade om att Du kommer att få helt oseriösa svar om Du frågar socialsekreterarna. Den enda utredning som de brukar vidta när vi lämnar in anmälan om vanvård eller misshandel i fosterhemmet är att fråga fosterföräldrarna om de vanvårdat eller misshandlat barnet, vilket dessa fosterföräldrar givetvis alltid förnekar. Men vi har alltså föräldrar som kan berätta om hur de sett blåmärken på barn och hur större barn berättat om mycket grov misshandel i fosterhemmen.
Beträffande den kommission som Du avser att tillsätta vill vi framföra att vi finner det synnerligen olämpligt att uppdraget ges till Socialstyrelsen. Anledningen varför vi finner Socialstyrelsen olämplig att utreda missförhållandena som har förekommit i barnhemmen är att myndigheten har varit tillsynsmyndighet för dessa institutioner. Det är därför högst osannolikt att Socialstyrelsen kommer att erkänna att personalen har brustit i sin tillsyn eller överhuvudtaget begått några fel. I stället borde tillsättas en oberoende kommission som i likhet med den kommission som utredde Tsunamikatastrofen består av pensionärer eller personer som närmar sig slutet av sin karriär som därigenom inte känner sig bundna av att undvika besvärliga och obehagliga sanningar. Till ledamöter i en sådan kommission vill vi rekommendera fd lagmannen i Solna Tingsrätt, Brita Sundberg-Weitman, prof. em. Jacob W. F. Sundberg och fil. dr. leg psykolog Lena Hellblom Sjögren, docent Bo Evardsson och journalisterna Göran Skytte och Tomas Svedberg.
Vi vore tacksamma om Du med några rader ville bekräfta att Du mottagit det här brevet och lämna oss besked om vilka åtgärder vårt brev föranleder från Din sida.
Göteborg den 20 december 2005
Med vänlig hälsning
Ruby Harrold-Claesson Siv Westerberg
Ruby Harrold-Claesson Siv Westerberg
Jur.kand., Jur.kand., med.lic.
Ordf. i NKMR Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB
www.nkmr.org Skårsgatan 45
412 69 Göteborg
Medlem i NKMR och en av
grundarna av NKMR
Stulen barndom.
Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!
Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford
Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren
Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003
Tillbaka till NKMR:s brev angående granskning av tvångsvården
NKMR:s skrivelse till Sveriges regering ang. LVU och ministrarnas svar
Den 10 september 2010 skickade jag, å NKMR:s vägnar, skrivelser till regeringspartierna med anledning av LVU.
Skrivelser har således sänts till partiledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt, partiledaren och vice statsminister Maud Olofsson, partiledaren och minister Göran Hägglund, partiledaren och minister Jan Björklund, justitieminister Beatrice Ask, Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson samt jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni.
Hittills har vi fått svar från Centerpartiet och Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson. Svaren publiceras i den ordning som de har anlänt.
Här publiceras endast skrivelsen till Statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom skrivelserna har haft samma ordalydelse
NKMR:s skrivelse till Statsminister Fredrik Reinfeldt
Partiledare och vice statsminister Maud Olofssons svar
Äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson
Fil Dr. leg. psykolog Lena Hellblom Sjögren
Öppet brev till 2001-03-23
Justitieutskottet,
Socialstyrelsen,
Justitieministern
|
Lena Hellblom Sjögren är Fil. Dr. leg. psykolog. Hon anlitas ofta vid utredningar av påstådda sexuella övergrepp mot barn, i vårdnadsutredningar och LVU-mål. Hon har skrivit bl. a boken Hemligheter och Minnen. Att utreda Tillförlitlighet i Sexualbrottmål. Norstedts Juridik 1997. Se även Lena Hellblom Sjögrens artikel i Läkartidningen Farlig eller farliggjord mamma. Ännu har Lena Hellblom Sjögren "fortfarande tyvärr ej har fått något svar på" vare sig det öppna brevet, som avslutas med en lista över olika förslag till angelägna åtgärder, eller två andra brev till justitieutskottets ordförande. Skrivelsen återges här med författarens benägna tillstånd. |
I arbetet som utredande psykolog i bland annat vårdnadsmål under drygt tio år har undertecknad sett förhållanden, vilka jag önskar skulle bli föremål för granskning, debatt och åtgärder.
Nedan följer först en summarisk beskrivning av ett fall och därefter några förslag.
Mamma M gifter sig och får två barn. Familjen lever samman, men föräldrarna skiljs då barnen börjat skolan. Mamman blir efter en tid gravid med en ny man. De planerar giftermål. Barnet C föds innan dess, med kejsarsnitt. På BB reagerar personalen och tycker att mamman är konstig. Barnläkaren, som i första länsrättsförhandlingen efter omhändertagande av C uttalar att mamman lider av en sjukdom som innebär att hon sjukbelägger sina barn utan att de är sjuka, gör anmälan till socialförvaltningen. Denne läkare har ej träffat M:s två äldre barn.
Det beslutas att föräldrarnas omsorgsförmåga skall utredas. De går frivilligt med på att flytta till ett utredningshem, efter att ha fått vara med sitt nyfödda barn i sitt eget hem ett dygn. De stora barnen flyttar också med. Familjen anser sig, trots att de har svårt att förstå varför de skall utredas, väl bemötta av personalen, som inte har något att anmärka mot M. De hjälper till med bröllopsförberedelserna. Socialförvaltningen bestämmer, några dagar före det planerade bröllopet, att hela familjen skall flyttas till ett annat utredningshem där det finns personal med ”erforderlig kompetens.” Ingen i familjen vill flytta. M:s äldsta barn får som det heter permission för att vara med på sin mors bröllop. På det nya utredningshemmet känner sig familjen motarbetad och övervakad. Denna helt nya personal, anser i motsats till första utredningshemmets personal, att föräldrarna inte kan se till sitt nyfödda barns behov. De sägs sätta sina egna behov före barnets.
Socialförvaltningen bestämmer att C skall flyttas till en jourmamma. Denna får föräldrarna god kontakt med och uppskattar, de få gånger de tillåts besöka henne och sitt barn i en närbelägen stad. Socialsekreterarna bestämmer att C, efter några veckor hos jourmamman skall placeras i ett fosterhem och att jourmamman skall inskola C i detta.
När så Kammarrätten hade beslutat, då C hunnit bli tio månader gammal, att C ej skulle vara placerad utan skulle hem bestämde socialförvaltningen att C skulle flyttas till ännu ett utredningshem, det tredje i ordningen. Där skulle ny personal hjälpa C, som det hette, att knyta an till sina föräldrar.
Denna helt nya personal för C och hennes familj arbetade, enligt egen uppgift, ”intensivt med uppdraget att återförena föräldrar och barn.” Dock fann de att
”föräldrarnas bristande förmåga att vara känslomässigt öppna och tillgängliga för C omöjliggjorde en anknytning till C.”
Deras slutsats var att C behövde skiljas från sina föräldrar igen och placeras i fosterhemmet. De anförde, enligt Kammarrättens nya dom den.....(varur också ovan citerats):
”Om C:s grundläggande känslomässiga behov även fortsättningsvis inte blir tillfredställda löper C en uppenbar risk att drabbas av ett livslångt handikapp när det gäller att skapa nära relationer.” (sid.11)
Kammarrätten beslutade att C skulle tvångsomhändertas ånyo. De baserade detta beslut på utlåtandet från den nya personalen som ansåg att det inte gick att inskola C till C:s föräldrar och på ett utlåtande från Socialstyrelsen. I detta, skrivet av en tjänsteman, som ej träffat M eller något av hennes barn eller någon närstående, står (citerat från den andra kammarrättsdomen):
”Sammanfattningsvis finner Socialstyrelsen att det fortsatta arbetet med invänjning av C till föräldrarna har bekräftat föräldrarnas tidigare visade omsorgsbrister om C, bl.a. genom sin oförmåga att sätta C:s behov framför sina egna. Det viktigaste tecknet på detta är C:s egna reaktioner. Under tiden på NN (namnet på institutionen) går hon tillbaka i sin utveckling och blir tyst och inbunden. Barns reaktioner måste tas på allvar. Barnpsykologisk erfarenhet talar också för att C:s behov av skydd måste sättas före föräldrarnas önskemål.”
C placerades mot sina föräldrars vilja och önskan tillbaka i fosterhememt många mil från föräldrarna. De separerade, pappan blev våldsam mot M, som så småningom fick skyddad adress. M har haft många turer med försök att få hem C och de äldre barnen, som också tvångsomhändertogs. Dessa fick en tid bo med sin pappa. M har endast tillåtits att träffa C under övervakning av den socialsekreterare som varit med och drivit fram tvångsomhändertagandet. Två timmar varannan vecka har M fått träffa C - under bevakning.
Till grund för detta låg ett utlåtande begärt av socialtjänsten. En psykiater som aldrig träffat M, hennes barn, eller några till familjen närstående personer med kunskap om M:s sätt att ta hand om sina barn, konstaterar på en sida, efter att han kortfattat gjort en definition av den psykiatriska sjukdom som socialtjänsten länge ansett att M lider av, att hon gör det:
”Mest aktivt och mest potentiellt handikappande har detta varit i C:s fall men även för de äldre barnens del föreligger samma grundproblem. Utredningsmaterialet visar också att M trots konfrontationer med uppgifter om barnens verkliga hälsotillstånd samt försök till pedagoogiskt och psykosocialt stöd inte lyckats bryta sitt beteende att förfalska barnens sjuhistoria. Tillsammans med vad som ovan nämnts angående M:s eget Münchhausen syndrom förstärker det den dålliga prognosen för barnen i M:s vårdnad.”
I min hand har jag sedan snart fem år en rad journaler och läkarintyg som bekräftar att M och hennes två äldsta barn haft en hel del sjukdomar och besvär som de fått behandling för. En systematisk kronologisk genomgång är under utarbetande.
M träffade en ny man. De blev kära och gifte sig. De fick i januari i år ett efterlängtat barn. D och D:s föräldrar hann leva tillsammans tills D blivit nitton dagar gammal. Då kom socialjouren med polis för att hämta det nyfödda barnet. Pappan fick följa med om han ville, men mamman fick inte träffa deras barn på två veckor hade socialförvaltningen i mammans nygamla hemkommun bestämt. Mamman var farlig sas det. Personalen på det utredningshem dit den chockade fadern och den lilla babyn fördes fick till uppgift att skydda barnet från M.
Till grund för detta omhändertagande låg att den nya socialförvaltningen samma dag per telefon fått veta att den forna socialtjänstens
”bedömning är att D behöver omhändertas omedelbart, då det finns fara för hans liv och hälsa. Enligt ett utlåtande 980602 från XX, chefsöverläkare och specialist på barn och ungdomspsykiatri, har modern Münchhausen syndrom och Münchhausen Syndrom by proxy.”
Mammans juridiska ombud skrev till socialförvaltningen om att någon utredning ej företagits innan D togs från sin mamma, att D hade behov av att träffa sin mamma oftare och att det var bäst för D att få bröstmjölk. I svaret undertecknat av tre socialsekreterare står:
”Familjegruppen i X har bedömt att M:s omsorgsförmåga inte behöver utredas ytterligare vilket framgår i uredningen jml 50§ SoL, daterat 010307. Vår bedömning är att M redan tidigare visat stt hon gravt brustit i sin omsorgsförmåga om sina tre äldre barn och att ingenting påvisar att en förändrng i omsorgsförmågan skulle ha skett. /.../ D vårdas jml LVU och hans umgänge med modern bedöms utifrån hans behov. Vår bedömning är att D inte har behov att träffa sin modern oftare i dagsläget.
Då D vårdas jml LVU är det vår skyldighet att ge honom skydd och vi måste vara försäkrade om att han bara får i sig det han ska. Då det råder begränsat umgänge är amning i praktiken svårt att fullfölja och mjölken kan innehålla för D skadliga ämnen. Skulle mjölken transporteras till D kan vi inte då garantera att innehållet inte är ren mjölk.”
Det nyfödda barnet D får inte sin mammas mjölk för att socialsekreterarna tror att M kan förgifta mjölken. Pappans lämplighet att ta hand om D ifrågsätts, eftersom han, liksom M, anses sakna insikt om M:s sjukdom och hennes farlighet för sina barn. D:s pappa måste, enligt socialtjänsten, personalen som skyddar D från M och enligt sitt sent tillsatta juridiska ombud (föräldrarna hade först samma ombud), ta ut skilsmässa från D:s mamma för att ha en liten chans att få ta hand om D, deras gemensamma barn.
Förslag:
1. Att en kommission av jurister utses av riksdagen med uppdrag att utifrån ovan aktuella fall och eventuellt andra* undersöka om, och i så fall hur, utredning, handläggning, beslut och åtgärder brustit vad gäller
legaliteten, innefattande
· tillämpningen av LVU,
· tillämpningen av SoL,
· tillämpningen av gällande grundlag och föreskrifter angående utredning, intygsskrivande och separation barn - föräldrar,
· behov av att revidera formuleringar i t.ex. LVU som ger grund för godtyckliga tillämpningar av lagen (”eller något annat finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas),
· behov av att införa en ny lag som möjliggör strafföring av dem som i sin tjänst, utan grund i av oberoende bedömare iakttagbara missförhållanden, skiljer ett barn från en eller båda föräldrarna, eller medverkar till en sådan grundlös separation,
· behov av att revidera SoL för att inskränka maktbefogenheterna för socialsekreterare och socialtjänst
legitimiteten, innefattande
· ett etiskt och humanistiskt perspektiv,
· barnets bästa på kort och på lång sikt,
· kunskap, kompetens,
· rättssäkerhet för barn och föräldrar
ekonomin, innefattande
· ett företagsekonomiskt perspektiv (hur många skattekronor kostar placeringar i utredningshem, jourhem, fosterhem och på barnpsyaktriska kliniker? Är det ekonomiskt försvarbart i förhållande till vad kostnaderna ger för resultat?),
· ett samhällsekonomiskt perspektiv (jämförelser av alterntiva kostnader på kort och på lång sikt, dvs innefattande förutsebara kostnader för samhällsvård och vård av individer som under sin barndom utan grund i grava och uppenbara missförhållanden placerats utanför hemmet /familjemedlemmar till vilka finns kärleksband)
*En efterlysning, jämförbar med den som gjorts vad gäller offer för tvångssterilisering, skulle kunna göras, i dag gällande barn, mödrar och fäder som anser sig ha lidit skada på grund av att de utsatts för grundlösa tvångsseparationer.
2. Att Socialstyrelsens arbete för att motarbeta godtycket inom socialtjänsten fortsätter, följs upp och intensifieras, t.ex. genom fortbildning av socialsekreterare i källkritisk utredningsmetodik och suggestion.
3. Att Socialstyrelsen får i uppdrag att ange hur föreskrifterna om intyg 1981:25 skall tolkas - och inte tolkas, och om, och i så fall när och under vilka betingelser socialsekreterare får använda sig av psykiatriska intyg/utlåtanden för tvångsingripanden mot barn och föräldrar, dvs. någon sorts praxisanvisning
Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog
Testimonia KB, Lokevägen 8, 187 76 Täby,
Öppet brev till justitieutskottet, Socialstyrelsen, justitieministern
Farlig eller farliggjord mamma?
Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?
