Justitieombudsmannens beslut i Gottsundafallet

Justitieombudsmannens beslut i Gottsundafallet

Av Brita Sundberg Weitman, Lagman i Solna Tingsrätt.

Varför åtalar inte JO?

Den 3 juni i år (1994) offentliggjorde JO en drygt 200 sidor lång utredning om det s k Gottsundafallet. JO:s beslut är att inte väcka åtal mot någon. Beslutet är en katastrof. Det innebär att fosterbarn är nära nog rättslösa. Av JO:s beslut måste man dra slutsatsen att inte ens om socialtjänstemän av oaktsamhet har utsatt ett fosterbarn för livsfara finner JO skäl att ingripa med åtal.

Fakta i målet enligt JO:s egen utredning

Den 11-årige Daniel Sigström, som skulle garanteras "en lugn och stabil miljö", skickades 40 mil bort från, sin mamma till ett familjehem. Fosterföräldrarna var två före detta narkotikamissbrukare.

Dessutom fanns i hemmet deras egna två barn samt tre fosterhemsplacerade tonåringar med missbruksproblem.

Socialtjänstemannen motarbetade på olika sätt kontakter mellan Daniel och mamman. De brev han skickade henne om hur han vantrivdes i fosterhemmet och hur han tänkte på att döda sig själv togs inte på allvar; de bagatelliserades och bortförklarades med att Daniel med dessa nödrop ville göra sin mamma nöjd.

När Daniel vid ett tillfälle hade blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp av en av de äldre fosterpojkarna i huset kommenterar en av socialtjänstemännen moderns upprördhet så att händelsen "intensifierat moderns misstänkliggörande och kritik mot familjehemmet ... och fortsätter på detta sätt att allvarligt försvåra pojkens möjligheter till en sund utveckling".

Det var inte bara till mamman som Daniel klagade över vantrivsel i fosterhemmet. Han gjorde det också inför sin terapeut och sin läkare. Läkaren, till vilken Daniel skrivit att "allting var botten och att han inte trivdes i fosterhemmet", informerade socialförvaltningen.

Som epileptiker var Daniel i behov av fortlöpande medicinska kontroller. Gång på gång skickade hans läkare förgäves kallelser. I september och december 1991 samt i februari 1992 hade tid reserverats för läkarundersökningar, bland annat neurologisk uppföljning och så kallad MRI-undersökning. Vid det första tillfället uteblev Daniel utan att läkaren fick någon förklaring från fosterföräldrarna. Vid de båda andra avbeställde fosterföräldrarna med hänvisning till att tiden inte passade dem.

Undersökningarna var viktiga, eftersom Daniel hade fått fler och fler epileptiska anfall under sin tid som fosterbarn. Han hade skadat huvudet vid flera av dessa anfall, i april, i september. och i november 1991. Vid det sistnämnda tillfället ombads fosterföräldrarna att komma och hämta honom på sjukhuset, men de hade inte tid. Den 24 mars 1992 föll Daniel igen vid ett epileptiskt anfall och slog hål i bakhuvudet. Drygt en månad senare dog han efter en serie epileptiska anfall.

Anfallen hade ett klart samband med stress och oro i Daniels miljö. Detta var både socialtjänstemännen och fosterföräldrarna medvetna om. Enligt dem var det mamman, och hon ensam, som var stressfaktorn i hans liv. Men Daniel själv förklarade för läkaren anfallet i november 1991 med "ökad oro i natt i det fosterhem där han bor", och även fosterföräldrarna nämnde Daniels konflikter med dem själva och med de andra fosterbarnen som stressfaktorer vilka framkallat epileptiska anfall. Enligt Daniels terapeut var modern den viktigaste personen i hans liv och stod för trygghet.

Varför åtalar inte JO?

JO kritiserar socialtjänstemännen på en rad punkter, bl a för att de inte såg till att Daniels läkare fick kännedom om pojkens försämrade hälsotillstånd. Men JO försvarar dem med att de inte hade "tillräcklig information om seriekramper".

Det behövs inte någon sakkunskap för att förstå att en sjukdom som gör att någon gång på gång faller handlöst och slår sönder huvudet är en livsfarlig sjukdom. Den 28 april 1992 dog Daniel Sigström av sin epilepsi. Under tiden från april 1991 hade han skadat huvudet vid kramper fyra gånger. Mot den bakgrunden är det inte ett hållbart försvar för uteblivna läkarkontroller att de som skulle ansvara för hans vård saknade ingående kunskaper om seriekramper.

JO tonar vidare ned sin kritik mot socialtjänstemännen genom att konstatera att man inte kan vara säker på att Daniel skulle ha överlevt, om han hade fått den vård han behövde. Man kan naturligtvis inte vara bergsäker, men i vilket annat sammanhang argumenterar en åklagare så och framhåller det som en förmildrande omständighet?

Det ligger nära till hands att jämföra Gottsundafallet med det s k Hedemorafallet (också känt som fallet Mikael). I det fallet väckte JO, med rätta, åtal mot en socialtjänsteman som förhållit sig passiv trots upprepade anmälningar från en distriktssköterska om att den fyraåriga tyska pojken Mikael och hans nyfödda syster misshandlades av sina föräldrar. Anmälningarna hade inte lett till den omedelbara utredning som var påkallad. Mikael misshandlades till döds av sin styvfar.

Fallet Gottsunda och fallet Hedemora liknar varandra på två sätt. I båda fallen fanns anledning att räkna med att barnets liv var i fara. I båda fallen kom de farhågor som det fanns anledning att hysa att bli besannade.

I Hedemorafallet skulle JO ha kunnat uttala att man inte kan vara säker på att Mikael skulle ha överlevt, om socialtjänstemannen hade sett till att föranstalta om omedelbar utredning. Men något sådant resonemang förekom inte i det fallet.

Inte nog med att JO beslutat att inte åtala i Gottsundafallet och därmed undandrar saken prövning inför domstol. I en slutkläm ger JO nämnden och tjänstemännen i Gottsunda beröm för att de "visat ett djupt engagemang och utifrån den kunskap som förelegat med all kraft verkat för att bereda Daniel gynnsamma levnadsförhållanden".

Frågan varför JO intar denna överslätande attityd kan naturligtvis inte besvaras annat än med spekulationer.

Man kan notera att JO redan tidigare, i ett beslut den 7 november 1989, förklarat inte finna anledning till någon kritik mot valet av familjehem för Daniel.

När det gäller just valet av fosterhem undviker JO att använda ordet kritisera och säger i stället att det kan ifrågasättas". De skäl JO redovisar är att hemmet knappast kunde anses vara den stabila och trygga miljö som Daniel behövde och att det låg på 40 mils avstånd från Daniels mamma och långt från läkare. JO förklar sedan att valet av fosterhem ändå kan godtas, emedan socialtjänstemännen försökt hitta något bättre men inte lyckats.

En annan förklaring än det tidigare JO, som ju är vald av riksdagen, kan antas ha en fast förankring i det idégods som dominerar det politiska livet i Sverige. Gustav Petrén var ställföreträdande JO några år, men när Alfred Bexelius skulle avgå med pension och Petrén betraktades som självklar efterträdare, blev han inte vald därför att Palme betraktade honom som alltför "kontroversiell". Många uppfattar JO som medborgarnas försvarare mot självsvåldiga maktutövare, men som Petrén framhöll kan det ifrågasättas om det förhåller sig så. Problemet är för övrigt inte begränsat till JO-institutionen. Det gäller också vissa höga domartjänster.

I den politiska tankevärlden förekommer ingen självsvåldig maktutövning hos myndigheter som har till uppgift att hjälpa. Här råder en blockering.

Sverige har flertal gånger fått schavottera internationellt för att fosterbarn behandlats i strid mot den europeiska människorättskonventionen. Det är hög tid att överge den utopiska tron på ofelbara sociala ingenjörer.

Några av Daniels nödrop till sitt mamma: "Jag hatar att vara här ... man får en utskällning som heter duga ... det verkar som om jag jämt gör fel ... jag blir psykiskt sjuk här. Hjälp mig."

Till Ett barns död, samhällets ansvar

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till huvudsidan