JUR. KAND., MED. LIC., SIV WESTERBERGS BEGÄRAN TILL KAMMARRÄTTEN I GÖTEBORG OM UTFÅENDE AV ALLMÄN HANDLING
Kammarrätten i Göteborg
Avd 6
Box 1531
401 50 Göteborg
Ang mål med Er beteckning 3276-2001 r 7 ang utlämnande av allmän handling från skol-och fritidsnämnden i Helsingborg rörande Å och S K.
Jag får härmed komplettera tidigare ingivet överklagande.
Jag yrkar att beslutet ändras så att hela akten utlämnas till mig utan något som helst undantag.
Som grunder och utvecklande av talan får jag , utöver det jag anfört då målet rörande utlämnande av akten tidigare var anhängigt i kammarrätten (före återförvisningen till skol-och fritidsnämnden), anföra följande.
När vissa delar undantagits från utlämnande vet man ju som klagande ej innehållet i det som undantagits. Av beslutet synes dock framgå att det rör sig om förhållandena i fosterhemmen och då framför allt den ekonomiska ersättning som fosterhemmen erhåller och erhållit för tvångsvården av S.
Kammarrätten har i en nyligen avkunnad dom, nämligen dom den 19 september 2001 i mål nr 4525-2001 (klagande AG) beslutat att uppgift om vilken ersättning fosterföräldrar erhåller kan lämnas ut. Kammarrätten har i det målet grundat sitt ställningstagande på att ingen enskild kan lida men av att uppgiften lämnas ut.
Jag tillämpar samma resonemang i rubricerade mål. Om SK:s nuvarande och tidigare fosterföräldrar får och fått en ersättning som står i rimlig proportion till det arbete de utför med vård av fosterbarnet och de kostnader de har för fosterbarnet kan dessa fosterföräldrar inte rimligen lida men av om uppgiften lämnas ut.
Om å andra sidan någon av dessa fosterföräldrar, två fostermödrar och två fosterfäder, fått eller får en ersättning för arbete och kostnader, som är orimligt hög, kommer saken i ett annat läge. De riskerar då att - när beloppen ej längre är sekretessbelagda - socialmyndigheten inser att den kommer att utsättas för kritik på grund av dessa orimliga utbetalningar. Fosterföräldrarna löper risken att beloppen sänkes till skälig nivå och att de, fosterföräldrarna, därmed får minskade inkomster av fosterbarnet SK och därmed lider men.
I en sådan situation måste kammarrätten göra en avvägning mellan intresset av att uppgifter om fosterföräldrarnas orimligt höga ekonomiska ersättning lämnas ut och fosterföräldrarna därmed riskerar att lida ekonomisk skada och väga detta mot det tvångsomhändertagna barnets och dess föräldrars intresse av att uppgiften lämnas ut. Det men barnet och dess föräldrar lider av att uppgiften inte lämnas ut måste vägas mot det men fosterföräldrarna kan lida om uppgiften lämnas ut.
Om det är så att fosterföräldrarna har en orimligt hög ersättning, en ersättning, som är så hög att de såsom lågutbildad arbetskraft inte kan beräknas få en ens tillnärmelsevis lika hög ersättning i ett vanligt lönearbete, innebär detta en uppenbar risk för synnerligen negativa effekter för både S och Å K. Den orimligt höga ersättningen innebär en risk att dessa fosterföräldrar agerar på sådant sätt att de inte skall riskera att tvångsvården av barnet upphör och de därmed skall mista fosterbarnet och därmed även mista den ekonomiska ersättningen för barnet.
Det är ju väl känt att fosterbarn, som under fosterbarnsvården tillåtits hålla en tät och nära kontakt med sina biologiska föräldrar, när de uppnått den åldern att de kan taga egna initiativ, i stor utsträckning bestämt påyrkar att få flytta hem till sina biologiska föräldrar. Den äkta föräldrakärlek, som barnet möter hos sina biologiska föräldrar jämför barnet med de kärlekslösa omsorger, grundade på ekonomiska drivkrafter, som fosterföräldrarna har om barnet. Barnet finner då att det hellre vill växa upp med den äkta och varma föräldrakärleken hos de kanske ekonomiskt inte så välbeställda biologiska föräldrarna än i det kärleksklösa men (genom fosterbarnsersättningen!!) ekonomiskt bättre ställda fosterhemmet.| Och barnet påyrkar då att få flytta hem till sin biologiska familj. Om socialmyndigheten och fosterföräldrarna vägrar barnet detta är det ganska vanligt att barnet flyr från (socialmyndighetens ord för detta är "rymmer från") fosterhemmet och beger sig till de biologiska föräldrarna. Efter polishämtning, åtföljd av 3-4 nya flyktförsök och 3-4 nya polishämtningar brukar enligt min erfarenhet socialmyndigheten ge upp och låta LVU-vården upphöra och barnet får stanna hos sina biologiska föräldrar.
Cirka hälften av alla fosterhemsplaceringar havererar ju, inte så få just på grund av att barnet flyr från fosterhemmet hem till sin biologiska familj.
När barnet, under inflytande av de biologiska banden mellan föräldrar och barn, flyr fosterhemmet och enligt ovan fosterhemsvården upphör , upphör även utbetalningarna av pengar till fosterföräldrarna. Eftersom flertalet fosterföräldrar rekryteras bland låg-och mellaninkomsttagare betyder förlusten av fosterbarnsersättningen oftast en synnerligen väsentlig sänkning av fosterfamiljens levnadsstandard. Inte så få fosterföräldrar har tagit fosterbarn just för att bereda sig själva och sina egna biologiska barn en hög materiell levnadsstandard med ridhästar, bilar, utlandsresor med mera. Denna standard sänkes drastiskt och omedelbart den dag fosterbarnsinkomsterna försvinner.
Nyssnämnda är flertalet fosterföräldrar väl medvetna om. De flesta fosterföräldrar är också väl medvetna om att enda effektiva sättet att förhindra att fosterbarnet efter några år påyrkar att få flytta hem till sin biologiska familj (och har barnet nått en viss ålder och är ett barn som besitter en viss handlingskraft kan inga polishämtningar i längden hindra barnets hemflyttning!!!) är att fosterfamiljen ser till att bryta banden mellan fosterbarnet och dess biologiska föräldrar. Och denna brytning åstadkommer fosterföräldrarna effektivt genom att till socialmyndigheten hävda att de iakttagit att barnet blir oroligt när det har träffat sina biologiska föräldrar och tar skada av att träffa sina biologiska föräldrar och att umgänget därför bör begränsas och bara ske högst ett par gånger per år.
Och grundat på dessa fosterföräldrarnas påståenden om oro(!?) hos barnet beslutar socialmyndigheten och domstolarna att starkt begränsa umgänget. Detta trots att det framgår både av förarbeten till Lag om vård av unga (LVU) och av domar mot Sverige i Europadomstolen i Strasbourg i LVU-mål att när det gäller tvångsomhändertagna barn bör socialmyndigheten hela tiden arbeta för en återförening mellan föräldrar och barn.
Men om barnet bara får träffa sina föräldrar ett par timmar om året och då under övervakning lär barnet inte känna de biologiska föräldrarna på ett sådant sätt att föräldrar- barnrelationen kan återskapas och bibehålles.
En återförening mellan fosterbarnet och dess biologiska föräldrar omöjliggöres genom att barnet kommer att säga att det vägrar flytta hem till sina földrar eftersom dessa är för barnet helt främmande personer!!
Den orimligt höga fosterbarnsersättningen leder enligt ovan till att en återförening med den biologiska familjen omöjliggöres och därmed till obotlig skada för barnet.
Om den orimligt höga fosterbarnsersättningen hemlighålles genom sekretessbeläggning kan barnets föräldrar inte på något sätt verka för att endast skälig ersättning skall utbetalas och barnets liv ej styras av fosterföräldrarnas vinstintresse.
Därmed tar föräldrarnas och barnets intresse av att uppgiften skall lämnas ut över och uppgiften bör lämnas ut och kammarrätten bör bifalla mina yrkanden.
Den kontroll som utövas av socialvårdstjänstemännen rörande fosterbarnsersättningens rimlighet eller överhuvudtaget av de ekonomiska transaktionerna kring ett tvångsomhändertaget barn är absolut ej tillräcklig. Att socialvårdstjänstemän kan tänkas vara inblandade på ett olämpligt sätt i ekonomiska transaktioner kring barn visas av bifogade artikel ur tidningen Metro av den 12 oktober 2001 med rubriken "Kidnapparhärva växer". Jag citerar ur artikeln " -----En av de anhållna är socialsekreterare i en sörmländsk kommun och är misstänkt för att genom inblandning ha tjänat pengar. Hon misstänks för mutbrott och grovt tjänstefel.--- "
Det är nödvändigt att det tvångsomhändertagna barnets föräldrar och rättsliga vårdnadshavare har full insyn i alla ekonomiska transaktioner kring barnet för att kunna gripa in om oegentligheter förekommer, som kan leda till skada för barnet.
Fosterföräldrarnas intresse av sekretess måste vägas mot den skada barnet lider av sekretessbeläggning.
Intresset av att uppgifterna lämnas ut, även om det skulle leda till ekonomiskt men för fosterföräldrarna, måste av kammarrätten vägas mot det mycket starka intresse som barnets föräldrar och rättsliga vårdnadshavare har av att få ut uppgifterna.
Rent allmänt vill jag framhålla att vad beträffar betydelsen för den enskilde av att uppgifter om hans/hennes ekonomi sekretessbelägges har sådan sekretessbeläggning inte alls lika stor betydelse ur integritetssynpunkt för den enskilde som sekretessbeläggning av exempelvis uppgifter om sjukdomar.
I Sverige gäller ju ( i motsats till i många andra länder) att jag såsom enskild person med hänsyn till offentlighetsprincipen utan någon som helst svårighet (och utan att ens behöva uppge syftet med min förfrågan) kan få uppgift från en statlig eller kommunal myndighet om vilken lön, vilken övertidsersättning och vilka traktamenten och eventuella övriga ekonomiska förmåner en namngiven offentliganställd tjänsteman har och har haft. Eftersom en betydande procent av den förvärvsarbetande svenska befolkningen numera är offentliganställd är det alltså en mycket stor grupp personer, som inte alls har något skydd för uppgifter om sina inkomster och övriga ekonomiska förmåner förknippade med arbetet.
För undvikande av missförstånd vill jag framhålla att jag personligen är utomordentligt nöjd med den svenska offentlighetsprincipen härvidlag. Jag finner det ur rättssäkerhetssynpunkt oerhört viktigt att allmänheten har fri insyn i hur den offentliga sektorn använder skattebetalarnas pengar. Denna rätt till insyn från allmänheten är ju också viktig ur preventionssynpunkt när det gäller att förhindra att tjänstemän tillskansar sig oskäliga ersättningar från sin offentliga arbetsgivare.
I Sverige (i motsats till i många andra länder) kan jag som enskild person (utan att ens behöva uppge syftet med min förfrågan) från skattemyndigheten få uppgift om namngiven persons taxerade inkomst och beskattningsbara förmögenhet.
Jag kan också utan svårighet få uppgifter om vilken eller vilka fastigheter en enskild person äger.
Flertalet svenskar har alltså inte skydd mot utlämnande av de mest väsentliga uppgifterna rörande den personliga ekonomin.
Man frågar sig då varför just fosterföräldrar, som ju får sin ekonomiska ersättning från den offentliga sektorn (skattebetalarnas pengar!!) för både arbetet och kostnaderna beträffande fosterbarnet, skall få förmånen (?) att få uppgifter om sina ekonomiska villkor sekretessbelagda.
Enlig min uppfattning föreligger tvärtom extra stor anledning att icke sekretessbelägga uppgifter om de ekonomiska villkoren för fosterföräldrar.
De tvångsomhändertagna barnen är administrativt frihetsberövade. De är genom frihetsberövandet utsatta för ett av de mest ingripande åtgärderna i sitt liv, som en person kan utsättas för av en stat.
När det gäller övriga frihetsberövade personer i Sverige förekommer det mig veterligt överhuvudtaget inte att det fortlöpande frihetsberövandet verkställes av och hos privatpersoner (fosterföräldrar) utan verkställigheten sker på kommunala och statliga institutioner. Personer som dömts till fängelsestraff avtjänar sina straff på fängelser i statlig regi, personer som är föremål för psykiatrisk tvångsvård är frihetsberövade på i offentlig regi drivna mentalsjukhus och personer som är frihetsberövade enligt smittskyddslagen tvångsvårdas aldrig någonsin på privata sjukhus utan på i offentlig regi drivna sjukhus.
För frihetsberövade personer är i ett fritt och demokratiskt land rättssäkerhetsaspekterna oerhört viktiga. Det är oerhört viktigt att den frihetsberövade hela tiden har möjlighet kontrollera att inga olagliga eller ovidkommande saker, såsom privatpersoners vinstintresse, styr hans/hennes möjligheter till frigivning eller möjlighet till permissioner. Det vore ju förödande för rättsäkerheten om exempelvis ett fängelse i all hemlighet höjde lönen för den fångvaktare, som kommer med påståenden om att en fånge misskött sig och därmed ej skall beviljas permissioner eller villkorlig frigivning. Om en sådan fångvaktare fick högre lön eller andra extra ekonomiska förmåner skulle givetvis frestelsen bli oerhört stor för övriga fångvaktare att konstruera diffusa påståenden om misskötsamhet hos en fånge.
Genom att allmänheten inklusive de personer som berörs har möjlighet till full insyn i vad som betalas till exempelvis fångvaktare förhindras effektivt ett sådant system där enskilda tjänstemän har ekonomisk vinning av huruvida frihetsberövandet fortsätter eller inte.
Givetvis skall även full insyn finnas i vad fosterföräldrar, som bedriver tvångsvård i sitt hem, får i betalning.
I socialmyndighetens utredning om ett fosterhem inför placeringen av ett barn finns oftast uppgifter om fosterföräldrarnas hälsotillstånd, bostadsförhållanden med mera, alltså saker som rör fosterföräldrarnas privatliv.
Jag menar emellertid att även dessa uppgifter bör lämnas ut. Den person eller familj, som till sitt hem och sin bostad förlägger en verksamhet ( i det här fallet tvångsvård), som betalas och sanktioneras av stat och kommun, får finna sig i att därvid ge upp en del av rätten till privatliv. Om vederbörande ( i det här fallet fosterföräldrar) inte vill ge upp en del av rätten till privatliv, bör de avstå från att taga emot fosterbarn i sitt hem. Och därmed även avstå från betalningen för fosterbarnen!!
Jag vill anföra några jämförande exempel.
Polis eller socialmyndighet eller annan myndighet har i Sverige ingen som helst allmän rätt att oombedda komma in i persons eller familjs hem för att exempelvis hålla en allmän inspektion av bostadens standard. Men den pensionerade läkare, som efter pensioneringen vill driva en liten privatmottagning några timmar i veckan och vill slippa kostnaden för att hu hyra en mottagningslokal och därför förlägger denna läkarmottagning till vardagsrummet i sin bostad (jag känner till flera sådana fall) får finna sig i att Socialstyrelsen får en allmän inspektionsrätt av hans/hennes vardagsrum!!! Och får finna sig i att inspektionsrapporten blir allmän handling, ej sekretessbelagd. Om läkaren inte vill ha den inskränkningen i sitt privatliv, alltså att en tjänsteman från Socialstyrelsen när som helst, förhandsanmäld eller oanmäld, har rätt att inspektera hans/hennes vardagsrum, får läkaren avstå från att ha privatmottagning!! Eller kosta på sig att hyra en separat mottagningslokal!!
Nästa exempel: I Sverige har polisen ingen som helst allmän rätt att stoppa en gående person på gatan och kräva att denna underkastar sig ett utandningsprov och/eller ett blodprov för att undersöka eventuell alkoholpåverkan. Men en person, som använder sig av den rätt att framföra motorfordon, som innehav av körkort medför, får finna sig i att under bilfärden bli stoppad i en rutinkontroll och, om polisen så finner lämpligt, underkasta sig utandningsprov eller blodprov. Om personen anser sådant integritetskränkande får han/hon avstå från att överhuvudtaget köra bil!! Vissa rättigheter medför också skyldigheter!!!
Nästa exempel: I Sverige kan en privatperson ej åläggas att mot sin vilja underkasta sig regelbundna hälsokontroller i form av läkarundersökningar. Men den person, som innehar erforderligt flygcertifikat och valt som yrke att vara pilot inom trafikflyget, måste underkasta sig regelbundna läkarundersökningar (vars resultat arbetsgivaren har rätt att ta del av!) för att få fortsätta att utöva sitt yrke. Anser han/hon detta alltför integritetskränkande, får han/hon avstå från att vara pilot inom trafikflyget.
Jag menar att de personer, som väljer att tjäna pengar på tvångsvård av fosterbarn i sitt hem, måste ur rättssäkerhetssynpunkt finna sig i att deras hälsotillstånd och hemförhållanden icke längre får vara sekretessbelagda.
För fosterbarnet är det fullständig katastrof när sådana saker rörande fosterhemmet sekretessbelägges. Bland mina västsvenska LVU-fall har jag ett fall där följande inträffade: Ett handikappat förskolebarn tvångsplacerades i en fosterfamilj med fyra egna barn. Fosterhemsutredningen sekretessbelades. Den biologiska modern märkte grava missförhållanden i fosterhemmet. Den handikappade pojken lämnades utan tillsyn, fick ej läkarvård när han var sjuk, uppvisade oförklarliga blåmärken och så vidare. Modern påtalade saken upprepade gånger hos socialmyndigheten, som emellertid muntligen försäkrade att att allt var bra i fosterhemmet. En midsommardag när modern reste till fosterhemmet för att besöka sin son mötte hon en polisbil på väg från fosterhemmet. När hon kom fram fanns ingen av fosterföräldrarna hemma. En granne, som fanns i huset, lämnade henne (den helt osanna) uppgiften att fosterföräldrarna rest för att besöka en släkting, som hastigt insjuknat. Den handikappade fosterpojkens biologiska mor fann uppgiften egendomlig. Hon ringde därför polisen och frågade vad som pågick, varför polisbilen varit i fosterhemmet. Av polisen fick hon beskedet att följande hade inträffat: På midsommarnatten hade den kraftigt berusade fosterfadern, i närvaro av barn och fosterbarn, misshandlat den likaledes berusade fostermodern så svårt att hon fruktade för sitt liv och ringde polisen. Polisen kom och fann ett totalt kaos i hemmet, grep den berusade fosterfadern och förde honom till polisarresten. Den av misshandeln illa tilltygade fostermodern fördes till sjukhus!!! Senare har vi fått veta att socialmyndigheten vid placeringen av den handikappade pojken i fosterhemmet väl kände till att fosterfadern hade så svåra alkoholproblem att han till och med varit på alkoholistanstalt!!!
Det är helt oacceptabelt att sekretessbelägga någon del av fosterhemsutredningar eller ekonomiska transaktioner med fosterföräldrar.
Vad beträffar rubricerade fall utgör tvångsomhändertagandet av barnet SK ett justitiemord. Bakom flertalet justitiemord ligger som bekant en medicinsk feldiagnos. I det här fallet led barnet SK av en ovanlig sjukdom, som heter temporary brittle bone disease och som av svenska läkare feldiagnosticerades som misshandelsskador.
Forskningen kring sjukdomen temporary brittle bone disease fortsätter. Det är min förhoppning att det inom de närmaste åren skall ha kommit fram biokemiska bevis för denna sjukdom; biokemiska bevis som utgör fullgoda bevis för att det var den sjukdomen barnet SK led av och inte alls misshandelsskador.
Barnet SK:s biologiska mor ÅK har uppdragit åt mig att försöka åstadkomma resning i målet om tvångsomhändertagandet. Jag har för avsikt att fortsätta försöken att få resning till dess en resningsansökan bifalles. Jag följer forskningen på områder temporary brittle bone disese. Den dag denna forskning kommit tillräckligt långt är jag övertygad om att vi får bifall till vår resningsansökan. Den dagen, vare sig det sker medan SK fortfarande är barn eller efter det SK blivit vuxen, är SK givetvis berättigad till ett mycket högt skadestånd från svenska staten för att hennes barndom blivit förstörd genom att hon tvingats växa upp i olika fosterhem istället för hos sin biologiska familj. Det är då viktigt att vi har klara papper på alla de ekonomiska transaktionerna och övrigt som skett med SK under tvångsvården. Eftersom myndigheter i vissa fall får förstöra handlingar efter tio år är det viktigt att vi då har kvar alla papper i vår ägo, för att kunna påvisa vilket extra stort lidande SK tillfogats helt i onödan genom att ekonomiska drivkrafter varit inblandade i barnets tvångsvård.
Vad i övrigt beträffar mitt arbete med resningsansökan för min klient, ÅK, som drabbats av ett justitiemord, är det väl känt att man i sådant arbete måste "vända på varje sten" för att nå framgång. I det läget är det helt oacceptabelt att överhuvudtaget någonting i detta ärende är sekretessbelagt för mig och min huvudman ÅK.
Göteborg den 12 oktober 2001
Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.
Tillbaka till Pågående Rättsfall
Powered by AIS