FALLET ANNELI I NÄSSJÖ

Mamman som "kidnappade" sin egen son:

Efter tre år är såren fortfarande oläkta

Av Jan-Olov Persson

@Bild:Juristen Ruby Harrold-Claesson, Göteborg, håller fortfarande god kontakt med
Anneli Ljungqvist, Nässjö, mamman som trotsade socialtjänsten och kidnappade sin egen son.

NÄSSJÖ

Bitterheten finns kvar

För tre år sedan var Anneli Ljungqvist och hennes lille pojke förstasidesnyhet. Barnet hade omhändertagits av socialtjänsten och Anneli, som genomgick en livskris, kämpade hårt för att återfå pojken. På barnets fyraårsdag lyckades juristen Ruby Harrold-Claesson, Göteborg, utverka ett besök hos mamman, som därefter vägrade lämna ifrån sig sitt barn, en unik form av kidnapping! Anneli Ljungqvist agerade på sådant sätt att myndigheterna helt enkelt inte vågade ingripa. Nu har tre år gått och i dagarna fyller pojken sju år och förefaller må mycket bra. Bitterheten mot myndigheterna är dock fortfarande stor och Ruby Harrold-Claessons fordran för utfört arbete är inte betald.

- Genom att visa att mamman kunde ta hand om sitt barn har jag sparat drygt en miljon kronor åt kommunen, säger Ruby Harrold-Claesson som menar att socialförvaltningen är inkompetent och arbetar med ett system som skapar egna offer.

Tre år har gått och bitmärken samt rivsår är för länge sedan borta. De själsliga ärren hos mor och barn läker inte lika fort, men den lilla familjen har trots allt klarat sig och i dagarna fyller föremålet för socialtjänstens tidigare så livliga uppmärksamhet sju år och skall till hösten börja skolan.

Trots de drygt elva månaderna på fosterhem och därefter en starkt beskyddande mor förefaller jubilaren må bra. Det är pigg och nyfiken grabb, som ehuru väl disciplinerad ändå är lätt att lockas till bus. Och det är ju ett gott tecken...

Det handlar om det för tre år sedan mycket omskrivna fallet Anneli Ljungqvist, nässjökvinnan som i en svår livssituation bad socialtjänsten om hjälp men istället blev fråntagen sin egen son. Kampen blev hård och löstes på ett lika ovanligt som ur samhällets synpunkt oacceptabelt sätt.

Tack vare juristen Ruby Harrold-Claesson, Göteborg, tilläts sonen drygt elva månader efter omhändertagandet att på sin fyraårsdag besöka mamma Anneli i Nässjö. När mamman konstaterade att sonen hade både bitmärken och rivsår efter tiden tillsammans med andra barn i fosterhemmet, vägrade hon resolut att lämna sonen i från sig.

Stred hårt

Dessförinnan hade de sociala myndigheterna på många olika sätt försökt komma till en diskussion och man hade även övervägt mera dramatiska åtgärder, men avstått.

Planerade kidnappa

Anneli Ljungqvists jurist Ruby Harrold-Claesson säger så här:

- Anneli vägrade att tala med någon, och alla kontakter fick ske genom mej. Socialtjänsten ville ha total kontroll, men Anneli kunde de inte trampa på. I juni insåg man att det inte gick att komma någonstans och socialchef Bo Samuelsson ringde mej. Vi gjorde upp hemma hos Anneli.

Hårda omdömen

- Han hade lite vett i skallen, hanterade ärendet på ett mänskligt sätt, säger Harrold-Claesson, som i övrigt inte precis strör rosor över det svenska socialtjänstsystemet.

Detsamma gäller Anneli Ljungqvist, som sedan krisen ägnar i stort sett all tid åt sonen.

- Jag var alltid på min vakt och är fortfarande mycket misstänksam, litar inte på utomstående. Min son är fortfarande skadad efter sina dryga elva månader i fosterhem. Det är mycket som vi båda behöver bearbeta. Jag lever på sjukbidrag och har helt enkelt inte tid att arbeta. Att reparera skadorna tar all tid. Jag sätter barnets behov först.

- Jag känner mej lite utanför samhället, tror inte på staten. De har gjort fel och skall banne mej stå för det, säger Anneli vars historia säkert inte är helt unik i dagens Sverige.

Dramatisk händelse

Resultatet blev det för henne oväntade, nämligen ett resolut ingripande där hennes son skickades till fosterhem. Det var inte den hjälp hon väntat sig.

De närmare omständigheterna kring socialtjänstens ingripande är det för utomstående svårt att göra sig en föreställning om. Var det berättigat eller inte? Anneli Ljungqvist är en person som ger sina känslor fritt utlopp och det är troligt att socialtjänsten ärligt bedömde situationen som mycket kritisk.

- I en sådan situation måste det väl vara tillåtet att visa sina känslor, säger Anneli.

Jope

Fotnot:

Tillbaka till Artikelindex

**********

Sveriges ende svarte jurist kritisk:

Man skapar sina egna offer istället för att hjälpa familjen

NÄSSJÖ

Ruby Harrold-Claesson, som är uppväxt på Jamaica och tagit jur kand i såväl Frankrike som Sverige, förstår inte den svenska synen när det gäller att lösa problem inom familjen. Hennes uppfattning är att en socialtjänst med låg kompetens skapar sina egna offer istället för att hjälpa människor på ett konstruktivt sätt.

Ruby Harrold-Claesson gör gärna jämförelser med sin egen bakgrund på Jamaica och i Frankrike.

- Våra traditioner och traditionerna i medlemsstaterna i Europa Unionen och i Sverige före välfärdsstatens tid bygger på familjen som grundsten. Om inte föräldrarna orkar med sina barn tar närmast anhöriga över och till familjen räknas alla ner till åtminstone kusiner. I Sverige handlar det bara om socialtjänsten och en slags idé om att kollektiviserad barnuppfostran skulle leda till den sociala människan.

Det är inte föräldrarna utan samhället som skall uppfostra barnen. Från officiellt håll i Sverige anses vi inte behöva familjen. Vi har ju socialtjänsten.

I den miljö, säger Ruby Harrold-Claesson finns spelrum för de lågutbildade svenska socialarbetarna, som trots låg kompetens kan göra god karriär.

- Man skapar sina egna offer för att rättfärdiga sitt existensberättigande och har stöd av förvaltningsdomstolarna, som tjänar systemet och i motsats till andra länder inte utgör en egen statsmakt.

- Sverige har fällts flera gånger i Europadomstolen för brott mot konventionen om de mänskliga rättigheterna beträffande familjens rättigheter. Att ta en annan människas barn är den djupaste förnedring man kan utsätta någon för. Vi som kämpar mot sådant blir väldigt hårt motarbetade i Sverige, säger Ruby.

Finns då inget berättigande i att samhället tar över:

- Egentligen inte. Socialtjänsten ska gå in endast om familjen fallerar och då med det stöd som föräldern behöver för att kunna fortsätta ta hand om sitt eget barn.

Så skulle det ha gått till i Nässjö för tre år sedan, konstaterar Ruby Harrold-Claesson som menar att den tid som nu gått visar att samhällets ingripande var felaktigt och att Anneli Ljungqvist aldrig borde ha fråntagits vårdnaden av barnet.

Konsekvenserna av de misstag som enligt Ruby Harrold-Claesson då begåtts är bland annat ekonomiska.

Ingen ersättning

Eftersom hon inte formellt förordnades som juridiskt biträde har samhället inte betalt ersättningen och Anneli Ljungqvist har själv inga ekonomiska möjligheter.

Ruby Harrold-Claesson säger så här:

- Efter avtalet gjorde de delvis en sanering av Annelis ekonomi, men skulden till mej betalades inte. Jag släppte ju inte fallet trots att jag inte var förordnad som rättshjälpsbiträde. Länsrätten, kammarrätt och regeringsrätt förnekade mej att bli förordnad. Jag har krav på minst 100 000 kronor men har inte fått ett öre. Det är inte meningen att jag skall städa upp efter samhällets misstag gratis. Mitt krav på 100 000 kronor skall ställas mot kostnaden för att ha pojken på fosterhem, ungefär 30 000 kronor i månaden. Genom att visa att mamman kunde ta hand om sin son har jag ju sparat drygt en miljon kronor åt Nässjö kommun, men man har säkert fyllt sin vårdplats med något annat olyckligt barn som saknar någon som orkar ta strid.

Ende svarte juristen

- Jag är faktiskt Sveriges ende svarte jurist och tillhör Sveriges juridiska byråers samfund och har juridisk utbildning både i Frankrike och Sverige, men tillhör inte advokatsamfundet. De skulle inte vilja ha mej med. Jag är en av de få jurister som åtar mej sådana här fall och på grund av Anneli och ett antal liknanade ärenden har jag blivit känd för detta. Har fört upp ett tiotal fall till Europadomstolen, säger Ruby Harrold-Claesson som för övrigt har anknytning till nässjötrakten. Maken Håkan Claesson kommer från Äng.

Jope

Fotnot:

Tillbaka till Artikelindex