Swedish

Välj ditt språk

Ingeborg Blomqvist är död

Vetlandamodern kämpade som en lejoninna för att få tillbaka sina ungar

Av Kerstin Vinterhed, journalist

 

 

 

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 12 november 2005.

 

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Webbmasters kommentar:
Vetlandafallet utspelade sig redan 1957, d.v.s. för snart 50 år sedan. Den här artikeln är ett historiskt dokument som visar att de sociala myndigheternas hantering av barn i Sverige var lika brutal då som den är nu.

Massmedial uppmärksamhet till trots utspelas lika hårresande fall i dagens Sverige. Ingenting har förändrats.  Detta bekräftar att det är fråga om ett grundläggande systemfel.

 

 

 

 

 

 

fallet_blomqvist_vetlandamodern_dod

Tidningsbild tagen 1968, då Ingeborg Blomqvist, t v, fick glädjebudet att hon skulle få återförenas med alla sina barn. I mitten journalisten Lillemor Holmberg som under elva års tid drev en kampanj för rättvisa i det så kallade Vetlandafallet.

Barnen heter Ros-Mari och Samuel.

 

 

Ett femtiotal släktingar till den så kallade Vetlandamodern Ingeborg Blomqvist följde sin av samhället hårt prövade stammoder till graven, berättar Lillemor Holmberg i ett brev.

 

På basis av gamla gulnade tidnings­klipp ger hon följande skildring av fallet.

"Vetlandamodem Ingeborg Blom­qvist stred som en lejoninna för sina många barn, tvångshämtade med polisvåld. Ingeborg hade påbrå från den gamla stridbara prästsläk­ten Meurling i Småland. Hon fick med riden tolv barn med handels­resanden Josef Gunnar Blomqvist, som led av tbc och tog till spriten för att orka. Den felfria modern tub­bades att skilja sig för att få behålla sina barn. Men hon höll fast vid sin Josef.

Sommaren 1957 utspelades ska­kande scener med polisuppbåd på Stora torget i lilla Vetlanda. De minsta barnen deporterades till hemliga fosterhem, dit inte ens ett julkort tilläts gå fram. Två pojkar sat­tes på ungdomsvårdsskolor, rymde hem och polishämtades om och om igen. De rymde också mitt i natten till min mor och mig i Stockholm. Vi gömde dem tidvis. Min mor upp­fordrade mig att som ung journalist gräva i detta fall, som den här tiden blev Sveriges kanske mest uppmärk­sammade så kallade administrativa frihetsberövande. Det blev elva års kamp. Kommunalpampars prestige stod på spel, sekretess och ano­nymitetsskydd mörklade affären. Rättskämpar som Vilhelm Moberg, Armas Sastamoinen, Sara Lidman och Ragnar Oldberg understödde mina inlagor tills seger äntligen uppnåddes i regeringsrätten 1968," avslutar Lillemor Holmberg.

Tyvärr krävs fortsatt kamp mot nya över­grepp, tillägger hon bland annat med tanke på flyktingbarnen, men en ljusning är ändå att man numera kan driva barnavårdsfall inför Euro­padomstolen.

 

 

En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Av Jan Gillberg

 

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.

Ledare i Norrköpings Tidningar

 

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar

 

Ett hems undergång i folkhemmet

Av Lillemor Holmberg

 

Ett hems undergång i folkhemmet
Kommentar av Halvar GF Sundberg


Legaliserade barnarov
Av Lillemor Holmberg

 


Personliga erfarenheter av rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna

Av Mats Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar

 

Powered by AIS