Fallet Karin och Lars i Oskarshamn - En berättelse om tvångsomhändertagandet av ett spädbarn

En berättelse om tvångsomhändertagandet av ett spädbarn

Av Karin och Lars Holmgren, Oskarshamn

 

 

 

 

Till Ordf. i NKMR !

Här kommer vår berättelse om socialens sätt att ta barn på så här gjorde dom med mig och min man Lars.

 

Allt började då jag för 2 år sedan flyttade ner till Oskarshamn.

 

Min man Lasse borde på Eriksgatan i en stor 2a som är tänkt egentligen som boende för alkoholister och knarkare men eftersom han hade åkt ut från lägenheter förut på grund att han festat ibland och umgås med stadens ungdomar anledningen att han började dricka ibland och umgås med ungdomarna i stan va då hans mamma hastigt gick bort i cancer i livemodern för ca 8 år sedan

 

Lasse sökte tröst hos ungdomarna men de bara utnyttjade honom och låtsades vara hans kompisar.

 

Lasse fick för 7 år sedan veta att han har fel på leven ifrån sin läkare och läkaren sa till honom att antingen dricker du eller läger du av. Du få välja för din lever ha tagit stryk av att du dricker. Lasse beslutade då sig för att lägga av helt och hållet att dricka och umgås med ungdomarna.

 

Så för 6 år sedan träffade han mig via Internet På aftonbladets chat. Jag ställde ett krav på Lasse om vi skulle vara ihop att minsta lilla han börja dricka så kommer jag göra slut och Lasse har inte rört en droppe ty han vet vad som händer. Lasse och jag har alltså varit ihop i 6 år och gifta 2 år på nyårsafton.  

 

Nu ska jag berätta för dig om socialen. Allt började så här. Jag och min man bodde på Eriksgatan och jag blev gravid. Så vi beslutade att vi behövde en större lägenhet.

 

Jag ville inte bo på Eriksgatan eftersom det borde alkoholister och knarkare där och jag var lite rädd för dom så vi fick bo i min svärfars lägenhet tills vi fick ett annat boende och min svärfar bodde i vår lägenhet.

 

Vi hade bara kontakt med ekonomienheten då eftersom jag och min man var arbetslösa och min man hade fel på ryggen. Efter en tid ansökte min man om sjukbidrag för ryggen och fick det beviljat.

 

Vi blev tvungna att be socialen om hjälp att hitta lägenhet eftersom min man inte kunde få lägenhet för han varit strulig  innan han träffade mig och åkt ut ur lägenheter han bott i .

 

Socialen fick veta att vi väntade barn och de ville att vi skulle komma ner och prata lägenhet.

 

När vi kommer ner till socialen satt socialchefen Johannes och två socialsekreterare vid namn Anna Vidén och Viktoria Holmgren där.

 

Då var det inget prat om lägenhet utan om barnet de var oroliga och sa "ni är så unga hur ska ni klara ett barn?" Jag tänkte då men jag ska gå i skola och min man har sjukbidrag så det kommer att gå.

 

Socialen va enormt otrevliga och jag och min man gick där ifrån.

 

Fler veckor efter vi va där hade jag mardrömmar jag drömde att socialen gick in i vår lägenhet och tog vårat barn direkt ur spjälsängen. Efter ytligare några dagar ringer Viktoria Holmgren på socialen och vill att vi ska komma ner dit jag svara nej eftersom de va så otrevliga mot oss sist. Då hotar Viktoria Holmgren mig att kommer du inte ner så ta vi barnet med en gång när det födds jag satte telefonluren så Lasses pappa och Lasse hörde när hon sa det då va jag i 7 månaden när hon sa det. Lasse och jag tvingade oss ner dit eftersom vi inte ville att de skulle ta vårat barn när det föddes. När vi kom ner dit satt Viktoria Holmgren och Anna Vidén och Johannes som är chef där. De gjorde en §50-utredning utan att säga något till oss. De ställde frågor om barns behov och om våra föräldrar och familjen. De tog reda på vårat förflutna helt bakom våran rygg.

 

Efter någon månad ville de att vi skulle träffas min man och jag så jag bad mina föräldrar att vara med på mötet ifall socialen skulle säga något dumt.

 

Min mamma och jag och min man Lasse och sedan Anna Vidén och Viktoria Holmgren var på detta möte.

 

Socialen tog upp om ett utredningshem som de ville att vi skulle till eftersom de var oroliga.

 

Vi skulle självklart få se stället först, det skulle va massor av djur hästar, höns, en vacker sjö i närheten och nära till en affär och stora rum och hur mycket stöd och hjälp vi ville ha och så sa personalen till direkt om man gjorde några fel då skulle de visa att du kan göra så i stället det kanske är bättre. Vi sa att vi kan väl se stället då men det är inte säkert vi vill vara där. Visst sa socialen. 

 

Efter en lång tids väntan fick vi ett annat boende men det tack vare en som Lasses familj har kontakt med så socialen hjälpte ej till med bostad alls. Den 11 juni föddes vår son Carl, en vecka för tidigt på Västerviks BB med en vikt på 2790g och 47cm lång fullt frisk och normal med vanlig förlossning som gick lätt.

 

Socialen kom och hälsade på uppe på BB. De hade kläder till mig som min svärfar skickat med dom eftersom de ändå skulle dit upp.

 

Sedan kom en man från Västrumsgården dit han berättade om Västrumsgården på exakt samma sätt som socialen gjort men att första månaden fick man inte ta i mot besök.

 

Efter han hade varit där var vi ännu kritiska till Västrumsgården eftersom vi inte fått se stället.

 

Jag kunde inte amma  min son eftersom han ej tog bröstet men vi försökte få han till att ta det.

 

Efter en tid fick vi ta bröstpump men vi övade ändå var dag så som BB personalen sa till oss för han kanske lär sig ta bröstet. Jag  blev orolig eftersom sonen gick ner i vikt och inte tog bröstet men efter  en vecka förlängt på BB fick vi åka hem sa de men då kom socialen vi fick sätta oss i bilen och dom åkte direkt till Västrumsgården

 

Vi fick pappren om Västrumsgården då vi satt i bilen och den åkte i väg.

 

Efter vi nästan va framme så för sa Viktoria Holmgren sig till sin kollega Anna Vidén att nu sätter vi dom mitt i ingenting. När vi kom fram tittade jag efter hästarna de sa skulle var där och hönsen men det fanns inga hästar eller höns och det var bara en lanthandel långt bort att gå till och långt till sjön.

 

Vi kom in i det röda huset där vi fick ett rum på uppe våningen vi lämnade våra saker och gick ner med pojken och socialen. Vi fick sitta och prata med Jan som var och hälsat på uppe på BB och andra personal som jobbade där. Sedan bjöd de på fika. Vi fick tre kontaktpersoner på Västrumsgården Anders, Annika och Jenny men Jenny slutade på Västrumsgården. Lasse och jag och sonen försökte göra oss så hemmasatta som det gick på vårat 10 kvadratmeter lilla rum. Vi fick dela badrum med en familj från Stockholm som hade en son på 10 månader.

 

Lasse och jag trivdes inte på Västrumsgården och vi tog upp det med socialen.  Vi sa till dom att vi ville vara på ett annat utredningshem som Arneby på Oasen, men socialen sa nej så Lasse och jag fick stanna kvar. Det kändes som ett fängelse. Man va tvungen att säga till vart man skulle gå och vilken tid man kommer tillbaka.

 

Vi fick gå på morgonmöte kl 9:00 och då skulle alla vara vakna och ha ätit frukost och tala om ifall de ville till stan. När det gällde tvättid så fick du tvätta antingen förmiddagen eller eftermiddagen och boka tvättstugan minst en vecka tidigare och bara tvätta en gång på dan ej heldag. Men varje gång Lasse och jag skulle tvätta hade någon annan knyckt vår tvättid så då dröjde det 14 dagar till innan man kunde tvätta.

 

Jag höll på att ramla i trappan flera gånger. En gång gjorde jag det men som tur va hade jag ej pojken i famnen detta skrev Västrumsgården upp de skrev att Karin ha dåligt balanssinne. Halkskydd sattes inte upp förrän en annan av de boende gick och ramlade och slog sig redigt ordentligt.

 

Vi fick flytta ner till ett rum nere på som var lika litet som det andra rummet. Där fick det bara rum en byrå, en dubbelsäng och en spjälsäng. Sen fick vi klämma in barnvagnen eftersom det fanns råttor där i köket och barnvagnsförrådet. Västrumsgården hade lagt ut råttfällor som Lasse fick tömma: en råttfälla i matförrådet i köket, en under diskbänken där det ej va igensatt utan ett stort hål som barn och vuxna lätt kunna sätta handen i och klämma sig på råttfällan, det låg även råttfällor under diskbänken bakom diskmedel och sköljmedel och en bakom soptunnan på köksgolvet. Det fanns råttbajs på golvet som en 10 månaders baby stoppade i munnen och räcket ner till tvättstugan och fritis för 3-5 åringarna var sönder och löst. Det luktade fukt och mögligt där nere. Det var spring i trappan utanför vårat rum och väldigt skrikigt både från barn och vuxna

 

Då vår son sov vi sa till att de kunde gå lugnt ner för trappan och sänka rösten lite för vår son ligger och sover. Då fick vi höra att vi var dumma och skulle hålla tyst. Vi fick inte sitta i uppehållsrummet och mata pojken och i köket fick vi bara vara då vi skulle äta eller laga mat till alla boende eller till pojken.

 

Vi fick sitta i vårat varma rum på 10 kvadratmeter och mata pojken. Det va trångt och svårt att hålla ordning eftersom man hade så mycket saker.  Vi fick inte veta om vi gjorde några fel förrän socialen var där en vecka senare efter vi gjort något fel.  Då sa personalen att vi inte kunde byta blöja. Vi bytte torra blöjor sa dom men blöjorna var dyngsura. Personalen rotade i sopporna för att kolla om blöjorna var blöta. Sedan sa de att vi inte kunde göra välling då bröstmjölken sinat bort. Ändå följde vi paketet och var människa vet ju att gör du för tunn välling bli barnet undernärd och gör du för tjock välling får barnet ont i magen efter ett tag.

 

När vi skulle ut och gå sa personalen att vi klädde pojken för tunt. Då klädde vi på honom mer kläder så som de sa vi skulle klä honom men då var det för tjockt.  En av personalen som heter Gick la en fårskinns fäll i vår sons säng. Då kom Annika som är våran kontaktperson och sa att det är farligt för barnet. Den kan kvävas men då sa vi att Gick la dit den men vi fick utskällning.

 

Västrumsgårdens personal har även avlyssnat våra samtal till familjen och släkten. Dom skyller på att vi sagt allt till dom vad vi talade om i telefon. Med det gjorde vi aldrig och allt som står i papperna vi fått från socialen stämmer inte alls.

 

Vi var tvungna att tala om vart vi skulle gå och när vi är tillbaka och vem vi skulle träffa.

 

När vi skulle träffa släkt och vänner var det tvunget att vara någon med som när Karins föräldrar var på campingen och då vi skulle träffas då ville Västrumsgården att vi skulle ha någon med oss när vi åkte i väg till campingen. Men då sa Karins föräldrar ifrån. Så till sist slapp vi att ha personal med oss.

 

Vi fick göra ett intelligenstest med frågor som: Australiens huvudstad, vad heter den, och räkna upp fem politiker. Vi fick även lägga pussel och se vad som fattas på bilden. Lasse gjorde intelligenstestet först sen fick jag göra det. Detta test var på tid och medan Lasse gjorde testet skötte jag pojken och sen bytte vi. Men psykologen sa till mig att det inte hade någon betydelse på utredningen utan det va bara för att se vad för stöd i hemmet vi behövde med pojken.

 

När socialen omhändertog våran son Carl den 11 september då brakade allt i hopp.

 

Karins föräldrar var där då socialen tog pojken ifrån dom.

 

Vi ska ta er son sa socialen.

 

När Lasse kom in i rummet hade socialen tagit pojken och gått bakvägen.

 

Han skrek till Karins mamma att de tagit pojken och Karins pappa åkte i väg med bilen och sa att han skulle ta livet av sig. Lasse ringde polisen och jag gråter.

 

När polisen kom så hade en av personalen åkt efter Karins pappa.

 

När Karins pappa kom tillbaka hade han varit i Oskarshamn och hämtat Lasses pappa.

 

Vi beslutade att åka hem till Oskarshamn. Eftersom socialen tagit pojken kändes det som det ej fanns någon mening att stanna kvar på Västrumsgården.

 

Vi fick inget stöd i hemmet efter den tragiska händelsen som hände och Lasses pappa kontaktade en präst och en psykolog som vi fick prata med.

 

Efter en vecka fick vi veta att pojken var i (namnet på orten där Carl förvaras) och socialen ville att vi skulle åka dit och träffa honom men vi beslöt oss för att vänta eftersom vi inte mådde så vidare bra efter allt som hänt.

 

Socialen ansåg att mina föräldrar har för litet kök men hur kan de veta det när de ej kollat nättverket? Och de sa att eftersom min pappa hotade att ta sitt liv så ansåg de ej mina föräldrar som lämpliga som stöd familj. Då är min fråga skulle inte vilken människa som helst kunna bli upprörd då socialen ta ens barn eller barnbarn? Så det han sa, sa han ju för han va så deprimerad för det som hände och sedan skyller de på socialen på att de är rädda för konflikter mellan mig och Lasse och mina föräldrar om de vore stöd familj men konflikter gå att lösa genom att prata ut om dom.

 

Så socialen ha brutit mot § 5 i sociallagen om att kolla upp nättverket sen har de brutit mot sekretesslagen eftersom de lämnat ut min svärfars papper till oss utan lov och det är sekretessbelagt.

 

Så socialen borde kolla upp nya socialtjänstlagen innan de ta barn och de ska inte skylla på att det inte behövs kolla upp nättverket.

 

Jag har även en släkting som är präst och hans fru vill också ställa upp som stödfamilj men varför det inte gick har jag och Lasse inte fått något svar på.

 

Socialen ha sagt att läs- och skrivsvårigheter och begåvningshandikapp är samma sak men det är det inte.

 

De har även sagt att jag och Lasse är hjärnskadade från födelsen.

 

Socialen säger när jag fråga om vi inte kan få en hemmahosare att nej ni är så handikappade och då skulle ni behöva det 24 timmar om dygnet.

 

Ni är hjärnskadade fick vi höra av Viktoria Holmgren innan hon flyttade till Stockholm och lämnade över ärendet till Carl Andersson på familjecenter i Oskarshamn.

 

Jag och min man har kontaktat BB där vi är födda och begärt våra papper där. På papperna stå det att vi är fullt friska utan någon hjärnskada. Vi har även fått reda på att Viktoria kom direkt från högskolan och fick jobba direkt med att omhänderta barn. Vi ha även fått reda på att Västrumsgården ej är ett utredningshem utan ett behandlingshem för alkoholister och knarkare och deras familjer. När jag frågade socialen varför de satte oss där det är inget utredningshem det är ett behandlingshem svarade de oss att det var nödsituation.

 

Vi känner oss väldigt kränkta.

 

Anna Vidén och Viktoria Holmgren på socialen har ljugit både för mig och min man och våra föräldrar.

De sa de ej skulle ta vårat barn men ändå gjorde de det.

 

Carl Andersson på familjecenter säger även han att vi är gravt handikappade och vi kommer få det svårt att bevisa att vi klara ett barn för Viktoria Holmgren och Anna Vidén har skrivit att ni absolut inte klarar av att ta hand om er son ens med mycket hjälp och stöd och jag går efter deras papper.

 

Vi få bara träffa vår son var 14 dag. Torsdagar 9:30 åker vi härifrån och är i (namnet på orten där barnet förvaras) 10:30.

Sen åker vi därifrån så vi är hemma ca 15:30 och det går ej öka på dagarna heller. Vi har försökt. Vi fick bara förlängt en timme.

 

Viktoria Holmgren och Anna Vidén har även sagt till mig att det är fel att gråta och visa känslor.

 

Jag såg Kalla Fakta 20/4 -2002 om omhändertagande av barn och jag kände igen mig i den tjejens situation att det enda man vill är att ha sitt barn hos sig, men socialen splittrar mor och barn och eventuellt pappan om han finns i bilden.

 

Min son känner knappt igen mig och min man längre och jag är livrädd att han ska kalla fosterfamiljen mamma och pappa när han bli så gammal för det är ju jag som är hans riktiga mamma och Lasse hans riktiga pappa.

 

Socialen i Sävsjö ha tagit mina två systers barn och min systers flicka som är 2 år kallar nämligen mamman i fosterfamiljen mamma och pappa.

 

Jag sänder även med en dikt jag skrivit. Den handlar om min son som socialen tagit.

 

Dikter är enda sättet för mig att få ut mina känslor på.

 

 

 

Hälsningar Karin och Lars Holmgren Oskarshamn.

 

 

För dumma" att ha barn

Dikt till min son Carl. Av Karin Holmberg

 

Tillbaka till Pågående Rättsfall