För Rebeccas skull? av Åsa Ljungqvist

För Rebeccas skull?

Av: ÅSA LJUNGQUIST

I förra numret av Salt publicerades "Rebeccas jul", där Ann-Louise Hansson, Värnamo, berättade hur hon berövats vårdnaden om sin dotter. Här fortsätter Åsa Ljungquist att granska fallet och de sociala myndigheternas agerande.

Rebecca Hansson

 Ett älskat och välskött barn tvångsomhändertas av sociala myndigheter och placeras på hemlig ort för att skyddas från sin "sjuka" mor som i själva verket friskförklarats av flera psykiatrer. Som skäl anför man sådant som att moderns katter innan barnet ens var fött kissat på golvet, att modern inte passat tiderna i tvättstugan, att hon trotsat ett förbud om fågelmatning. Dessutom har hon svårt att sätta gränser för sin treåriga dotter. Vem är enligt de sociala myndigheternas kriterier en lämplig förälder?

Det är svårt att säga vem som mest misskött Rebecca-fallet. Socialsekreterare, offentliga biträden, lekterapeuter, behandlingsassistenter... otaliga är de inblandade i ett fall som detta. Och kanske är det just här felet ligger. Ty hur mycket man än vrider och vänder på Rebecca-fallet kommer man inte ifrån en obehaglig aspekt. Det är alltför många som har haft, och ännu har, sitt levebröd av Rebeccas och hennes mors olycka. Och lika många är de som lagt personlig och yrkesmässig prestige i beslutsprocessen.

Socialomsorgen har, med en årlig omsättning på mångmiljardbelopp, inte för inte kommit att kallas för ett "geschäft". Få företag är så understödda som privata behandlingshem. En socialsekreterare som startar eget kan räkna med en dramatiskt förbättrad ekonomi. Att vara fosterfamilj åt ett barn ger tjugo-trettiotusen kronor extra i månaden. Alla vet att summor som dessa ökar riskerna för missförhållanden. Pengar korrumperar. Men socialstaten är alltför grundmurad, alltför mycket Sverige, för att kunna reformera sig själv. Visserligen har socialsverige fått sig ett par törnar genom åren, men var gång ruskat av sig klandret och åter rest sig i all sin makt. "Kinder-Gulag im Sozialstaat Schweden" var en artikel i Der Spiegel som 1983 gav eko i Europa. "Mormorsupproret" i Sverige gav för några år sedan mor- och farföräldrar och andra nära släktingar till omhändertagna barn rätt i lag att få prövas som familjehem innan utomstående intressenter anlitas. Tidigare var det alltså inte självklart. Och nu när lagen finns, är socialförvaltningarna inte främmande för att bryta mot den. Sverige har under senare tid flera gånger fällts i Europadomstolen för brott mot den mänskliga rättighet som inbegriper familjens integritet. Men ingen av de berörda familjerna har ännu fått rättslig resning i Sverige. Om Ann-Louise Hansson blir tvungen att driva sitt fall ända till Europadomstolen återstår att se. Det är ett tidsödande företag, och barnen hinner ofta nå konfirmationsåldern före ett avgörande.

Det är kanske med viss skepsis man läser en berättelse om en helt normal mamma som mister vårdnaden om sin helt normala dotter. Man vill inte tro att sådant händer. Men det gör det. Så här började det.

Rebecca var tre år. Ann-Louise fick socialbidrag och var hemma med sin dotter. Socialsekreterarna på Värnamo socialförvaltning hade länge haft synpunkter på att Rebecca inte som andra barn gick på dagis. Det hade inte inkommit några som helst tips om att Rebecca skulle vara vanskött eller försummad. Dock hade bostadsrättsstyrelsen Apotekaren i ett brev till socialförvaltningen skrivit att Ann-Louise inte skötte sina tvättstugetider, samt att hon trotsade förbudet om fågelmatning i området. Denna "anmälan" är så häpnadsväckande banal att den för det första aldrig borde ha skrivits och för det andra inte borde ha tagits på allvar. Bostadsrättsstyrelsen tog också senare tillbaka anmälan.

"EN NORMAL TREÅRING"
Socialförvaltningen hävdar att Ann-Louise skulle ha hotat medlemmarna i styrelsen. Det finns det inga som helst belägg för. Men det är ganska klart att Ann-Louise gavs skulden för konflikten. Socialförvaltningen påbörjar en utredning kring Ann-Louise och hennes dotter. Tvättstugetider och fågelmatning är inte mycket att gå på, så man hör sig för med Barnavårdscentralen. I samtal med sköterskan får man nu veta att "Ann-Louise är väldigt mån om sitt barn, hon har alltid praktiskt skött Rebecca perfekt. Rebecca har alltid varit hel och ren...". Sköterskan anser att Rebecca visserligen är självständig, på gränsen till styrande, men ändå "beter sig som en normal tre-åring som är i trotsåldern".

Man låter också mor och barn vid sex tillfällen träffa överläkare Ivo Prochazka och psykolog Elisabeth Nidsjö vid Värnamo sjukhus. I deras gemensamma utlåtande står att läsa att "modern har en varm modersrelation till Rebecka. Rebecka känner trygghet i hennes närvaro men kan lämna modern för att ta kontakt med personer som hon inte känner". Vidare står det att flickan är en pigg och frisk treåring som agerar något gränslöst men helt åldersadekvat, precis som sköterskan på Barnavårdscentralen beskrivit det.

Rebeccas rum

På de av socialtjänsten bifogade frågorna svarar man att man inte finner något skadligt i moderns beteende, och att Rebecca inte har några patologiska avvikelser från vad man kan vänta hos en treåring. Däremot kan modern, som är "en känslig och sårbar person" för sin egen del kunna ha nytta av att bearbeta traumatiska händelser, som morföräldrars bortgång och de olyckliga fosterhemsplaceringar som följde. Vad gäller Rebecca, så anser man att hon behöver en hårdare gränssättning. Prochazka föreslår ett par "tänkbara åtgärder" för att hjälpa modern att styra Rebeccas beteende. Dessa består i daghemsplats åt Rebecca på halvtid; en stödperson, exempelvis en präst, som hjälper modern med gränssättning; samt kontakt med en familj med barn i Rebeccas ålder. Prochazka poängterar vikten av att "hitta ovanstående lösningar i samarbete med modern och bäst välja personer i det sociala nätverk som modern är bekant med". Prochazka har alltså i all välmening skrivit ned ett par råd för att lösa gränssättningsproblem med en treåring. På socialförvaltningen gör man av dessa råd en "Arbetsplan" som Ann-Louise ska underteckna. De torde ha gjort en mycket omdömeslös tolkning av Prochazkas uttryckliga maning till varsam hjälp åt en "känslig och sårbar person" med egna dåliga erfarenheter av socialförvaltningen.

"PARANOID PERSONLIGHET"
Ann-Louise är pingstvän och tror inte som socialsekreterarna att dagis nödvändigtvis är bästa platsen för ett barn. Hon vill vara hemma med Rebecca, gärna till skolstarten. Hon framhåller det stöd hon har av sin syster och hennes sambo, och att Rebecca gärna träffar sina kusiner i samma ålder. Vad gäller stödperson tror hon att en pastor i pingstkyrkan, som hon har god kontakt med, skulle kunna åta sig att vara det. Däremot vill hon inte lämna Rebecca på dagis. Att en ensamstående, kristen mor har egna bestämda åsikter om hur hon vill låta sin dotter växa upp, upprör socialsekreterarna. Efter en tid av påtryckningar och prat om att underteckna "Arbetsplanen" går Ann-Louise med på att på försök placera Rebecca på daghem. Hon har dock ett villkor: inga kontakter mellan socialförvaltningen och daghemspersonalen får ske bakom hennes rygg.

Tiden som nu följer kan bäst sammanfattas i att socialförvaltningen erhåller en reprimand från Länsstyrelsen. Det har nämligen etablerats just en sådan hemlig kontakt mellan socialförvaltning och daghem som Ann-Louise befarat. Socialförvaltningen har dessutom låtit daghemspersonal läsa Ann-Louises socialakt och med detta brutit sin tystnadsplikt. Ann-Louise blir givetvis arg över det brutna löftet. Hon ringer socialsekreterarna för att protestera, mer än en gång. Detta renderar henne omdömet "aggressiv" i socialförvaltningens journaler. Efter det inträffade visar hon också större försiktighet i kontakten med socialförvaltningen. Då blir hon stämplad som "paranoid".

Ann-Louise tar efter det inträffade Rebecca från daghemmet. Men Länsstyrelsens reprimand hindrar märkligt nog inte socialsekreterarnas självsvåldiga framfart. Nu anser man att hon brutit överenskommelsen genom att ta Rebecca från dagis. Ungefär vid samma tidpunkt upphör de berörda socialsekreterarnas journalanteckningar att vara rationella. Bedömningarna skiljer sig markant från de tidigare korta och koncisa noteringarna, och kan inte beskrivas som annat än långa, osammanhängande, osakliga svador. Det är svårt att bevisa att upprördheten beror på tillrättavisningen från Länsstyrelsen. Uppenbart är i alla fall att socialförvaltningens tjänstemän har blivit känslomässigt engagerade i fallet. Men tyvärr inte av medkänsla.

I en bedömning står att läsa följande:

"Ann-Louise Hansson har inte undertecknat Arbetsplanen, som fastställdes vid sociala utskottet 970409 och uppger att hon inte har för avsikt att godkänna den. [...] Ann-Louise är sjukligt misstänksam, håller ej överenskommelser, kommer för sent till bokade besök och fortsätter sin kamp mot socialförvaltningen istället för att försöka samarbeta och i detta har Rebecka ingen plats. Ann-Louise kan inte alls sätta sig in i hur Rebecka känner och mår eller vad det kan få för konsekvenser för Rebeckas hälsa och utveckling i framtiden, att behöva leva i, lyssna på och delta i detta destruktiva beteende som skapar så mycket frustration hos alla, som råkar ut för det.

Ann-Louise Hansson, Rebeccas mor

Utan att det finns någon diagnos av läkare gjord på Ann-Louise Hansson, eftersom hon vägrar uppsöka någon psykiatrisk klinik, bedömer vi att Ann-Louise har en paranoid personlighet. [...] Ann-Louise betraktar Socialförvaltningen och andra myndigheter som sina fiender och är misstänksam mot allt de säger och gör, medan släktingarna framhålls som de goda, som skall stötta henne, vilket är svårt att förstå, när man sett vilka konfliktfyllda relationer de haft genom åren."

Att Ann-Louises "sjukliga misstänksamhet" är en bekräftad farhåga angående den smygkontakt som givit socialförvaltningen en reprimand, redovisas inte. Försenad ankomst kan inte heller göra någon olämplig i sitt föräldraskap. Avsnittet om Rebeccas hälsa och utveckling är oexemplifierat, men slutet avslöjar att det gäller den frustration "alla" känner som råkar ut för Ann-Louise. Att författaren till bedömningen räknar sig till dessa framgår tydligt. Hon känner att en psykiatrisk bedömning är så påkallad att hon gör en egen trots att hon varken har utbildning eller befogenhet till det. I själva verket finns det ju en bedömning från januari samma år gjord av överläkare Prochazka. Denne hade, som vi sett, beskrivit "en varm modersrelation". Han ansåg inte att någon psykiatrisk kontakt behövdes, men att Ann-Louise för sin egen skull kunde ha nytta av samtalskontakt med exempelvis en präst. Men socialtjänsten har av detta förslag gjort ett moment i "Arbetsplanen" som går ut på att Ann-Louise måste söka upp en psykiatrisk klinik.

Vilka "andra myndigheter" som ska vara utsatta för Ann-Louises sjukliga misstänksamhet, framgår inte, och det finns ej heller några sådana rapporter diarieförda hos socialförvaltningen.

Att Ann-Louise framhåller det stöd hon har av sina egna släktingar, borde ses som någonting positivt. Istället framställer författaren det som om det brukar finnas en motsättning mellan släkten och socialförvaltningen, som om en klient skulle vara tvungen att välja mellan dem. Författaren tyckte att det var "svårt att förstå" hur släkten skulle kunna stötta henne, med tanke på de konfliktfyllda relationerna de haft genom åren. Det är dock inte ovanligt att blodsband håller en släkt samman trots konflikter.

Bedömningen följer fortsatt:
"Ann-Louise har även förmåga att engagera en del andra personer i sin omgivning, att kämpa för hennes sak, och utan att de har det klart för sig, blir de också indragna i hennes kaos. I kaoset blir människorna förvirrade och säger irrationella saker, som hon sedan använder emot dem eller utnyttjar, och kan medföra att de t ex tar tillbaka eller inte vågar stå för kritik, som de tidigare gett Ann-Louise."

Vilka dessa förvirrade människor är får man inte veta. Vad de sagt får man heller inte veta. Anser man att Ann-Louises syster, släktingar och andra som tar Ann-Louises parti, i och med detta är förvirrade? Stycket är överhuvudtaget förbryllande, men ger en ganska god bild av hur socialsekreterarna behandlar fallet. De skriver spontant och ur hjärtat hur de upplever situationen, utan att bemöda sig om att förhålla sig korrekt till sak och fakta. Men om man med sina journaler har för avsikt att föra en personlig dagbok, bör dessa inte ligga till grund för rättsliga processer.

PÅ SOCIALNÄMNDENS UPPDRAG
Socialförvaltningens syn på händelsen som gav dem en reprimand är tydlig. Samma självsvåld som omvandlade Prochazkas försiktiga läkarråd till "Arbetsplanen", gör nu socialförvaltningen helt immun mot tillrättavisningar.

"Vi kan inte se att Ann-Louise gör några ansträngningar att normalisera sitt och Rebeckas liv. Bara för att Ann-Louise inte kan acceptera att socialförvaltningen har kontakt med barnomsorgen, förvägrar Ann-Louise barnomsorg för Rebecka..."

Socialförvaltningens tålamod brister inför den motspänstiga mamman. En sådan enträgen avoghet mot ett "normalt" liv, med barn på dagis, måste bestraffas. I maj 1997 skriver socialsekreterare Solveig Benemark och Katarina Dahl till sociala utskottet att Ann-Louise Hansson uppvisar allvarliga brister i omvårdnad, helt saknar insikt om detta, och tackar nej till nödvändiga behandlingsinsatser, varför sociala utskottet föreslås besluta att i länsrätten ansöka om omedelbar vård enligt Lagen om vård av unga. Enligt dom i länsrätten 1997 06 26 bereds nu Rebecca vård enligt LVU. Om socialförvaltningens journalanteckningar varit förbryllande och felaktiga, är de skriftliga inlagorna i denna dom om möjligt än värre. LVU-ärenden avgörs nämligen i en förvaltningsdomstol, i vilken man i regel tar emot endast skriftliga inlagor från parterna. Det betyder i praktiken att man inte som i brottmål kan hålla korsförhör med vittnen. Det visar sig vara en stor nackdel för Ann-Louise. Hon har ju varit i konflikt med flera av socialförvaltningens tjänstemän såväl som daghemspersonalen. Nu kommer deras tillfälle till hämnd för allt det besvär hon orsakat dem, med reprimand och allt. Då det fortfarande inte existerar några indicier på att Rebecca farit illa fysiskt eller psykiskt, går man ut hårt för att teckna en så ofördelaktig bild av Ann-Louise som möjligt. Socialnämnden anför att Ann-Louise är sjukligt misstänksam, har humörsvängningar, inte kan passa tider eller slutföra saker. Man berättar om den frustration som "alla" som är i kontakt med Ann-Louise känner. Representanten från barnomsorgen menar att man aldrig tidigare haft sådana problem med en så misstänksam förälder.

Anklagelsepunkterna är märkligt diffusa, och avslöjar aldrig det händelseförlopp som ligger till grund för dem. Man gör också ett stort nummer av en händelse som inträffat innan Rebecca var född: katterna som inte var rumsrena. Ann-Louise hade av sin hyresvärd krävts att betala en golvskada, och tvingades då be om hjälp hos socialförvaltningen. Gamla försyndelser får alltså kompensera frånvaron av nya. Det hjälper inte Ann-Louise att hon sedan länge gjort sig av med sina katter och inte äger ett enda husdjur. För brott finns alltid en preskriptionstid, men en socialakt följer med en människa ett helt liv.

I LVU-mål får barnet ett eget offentligt biträde, eftersom föräldrar och barn anses ha skilda intressen. Denna typ av jurister ägnar sig nästan uteslutande åt LVU-mål, och har således socialnämnden som sin främsta uppdragsgivare. Rebeccas offentliga biträde, Kjell-Åke Lundin, hördes i en paus säga just detta, att "vore det inte för de här målen, skulle man inte ha mycket att göra". Kjell-Åke Lundins inlaga i målet är löjligt inställsam mot socialförvaltningens egenhändigt gjorda "diagnos" av mamman. Han uppger att "Ann-Louise lider av en personlighetsstörning och hon är alltid i konflikt med någon. Det kommer att ta lång tid för Ann-Louise att komma till rätta med sina problem."

"EN MASSA ANDRA SAKER OCH PROCESSER"
Det anmärkningsvärda i denna och påföljande domar är alla dessa medicinskt och psykologiskt oskolade människor som tillåts ställa egna psykiatriska diagnoser. Ur överläkare Prochazkas utlåtande plockas endast de rader som handlar om en något styrande treåring. Ann-Louises offentliga biträde Olof Larsson verkar inte ha arbetat ihjäl sig, då han inte ens påpekar att Prochazkas utlåtande i övrigt beskrev en trygg och kärleksfull relation mellan mor och barn. Men påståenden om klienters krävande personlighet ger ju ett offentligt biträde ett utmärkt tillfälle att yrka på extra ersättning. Olof Larsson uppger direkt efter domskälen att: "Ärendet har varit synnerligen tidskrävande på grund av Ann-Louise Hanssons djupt grundade misstänksamhet mot socialförvaltningen och dess personal." Med detta torde han förbrutit sig åtminstone mot advokaters hederskodex. Han fick för sitt arbete 37498 kronor.

Rebecca blir nu tvångsomhändertagen enligt Lagen om vård av unga. Hon och Ann-Louise placeras på Elisabethgårdens behandlingshem i Vimmerby. Socialförvaltningen uppger att Elisabethgården har "ett behandlingsinnehåll som stämmer med Ann-Louise Hanssons problematik." Det visar sig dock att åtta av de nio övriga mammorna på Elisabethgården är missbrukare. Ann-Louise är med sin frikyrkliga bakgrund nykterist, och får svårt att låta sig inordnas i samma kategori som de andra mödrarna. Följaktligen blir de två åren på Elisabethgården en synnerligen svår tid för Ann-Louise och Rebecca.

Behandlas man för en sjukdom brukar läkaren tacksamt ta emot synpunkter på eventuella biverkningar av mediciner. Att Ann-Louise hade synpunkter på sin behandling sågs bland personalen på behandlingshemmet som ett klart sjukdomstecken. Hon var ju inte ens medveten om att hon var sjuk. Dessutom ansåg de att hon hade svårt att "följa den struktur som finns på Elisabethgården". Nämligen att Ann-Louise hade vissa svårigheter att delta i de kollektivistiska inslagen i behandlingen, som s k "gruppsamlingar" och "stormöten". Det hette att hon förstörde för de andra. Ann-Louise beslutar sig snart för att bita ihop och underkasta sig och Rebecca den "behandling" som man anser att de behöver. Fyraåriga Rebecca får nu gå hos socionom Göran Sigesbo för att bl a bearbeta sin "Rädsla för att 'döda objektet' [mamma] med sina stora behov". Ann-Louise lyckas få en form av boende med eget kök för henne och Rebecca, så att de under tiden ska kunna leva så normalt som möjligt.

I augusti 1998 beslutar hon sig för att begära omprövning av LVU-vården. Elisabethgårdens föreståndare Ulla Sigesbo anser dock att hon ska ägna sin kraft åt att "verkligen vara på Elisabethgården" och därför "inte ha någon sysselsättning utanför Elisabethgården". Solveig Benemark på socialförvaltningen anser också Ann-Louise förpliktad till detta då det ingick i den nya "Vårdplanen". Ann-Louise får än en gång skriva till Länsstyrelsen, nu för att få rätt till något som är varje medborgares självklara rättighet, att begära en rättslig omprövning. Solveig Benemark kommenterar:

"Eftersom det visat sig så förödande för Ann-Louise att hålla på med en massa andra saker och processer, som mentalt gjorde att hon itne [sic!] kunde medverka i behandlingen på meningsfullt sätt, fick hon veta av Ulla Sigesbo, att hon inte ansåg att det var bra att hon nu skulle börja processa om LVU-vården. Socialförvaltningen sa också att vi kunde se dessa nackdelar och de konsekvenser, som det kunde bli, men betonade åter för Ann-Louise att hon är i sin fulla rätt att begära en omprövning."

Vad Benemark här benämner "en massa andra saker och processer" är den undersköterskeutbildning som Ann-Louise velat avsluta för att kunna klara sin och Rebeccas framtida försörjning, samt hennes omedelbara överklagan av LVU-vården till Kammarrätten, som avslogs.

Det visar sig vara alltför lätt att förlora sitt barn till Socialstaten, och alltför svårt att få barnet tillbaka. 99 05 12 beslutar socialnämnden: att omplacera Rebecca till ett familjehem; att Rebecca inte ska ha kontakt med föräldrar eller andra vårdnadshavare; att Rebeccas vistelseort inte skall röjas för dessa. När Ann-Louise överklagar beslutet till länsrätten, får hon avslag. Argumenten är häpnadsväckande. "Ann-Louise Hansson har varit motsträvig till de hjälpinsatser hon erbjudits på Elisabethgården. Hon har inte deltagit fullt ut, utan istället planerat in andra aktiviteter för sig och Rebecca. Ann-Louise har inte kunnat tillgodogöra sig den jagstödjande och bearbetande terapi hon erbjudits på Elisabethgården."

LÄKARUTLÅTANDEN OCH AMATÖRDIAGNOSER
Man anser att om hon inte ens kan ta emot hjälp för sig själv kan hon omöjligt hjälpa sitt barn. En annan viktig anklagelsepunkt är att Rebecca "inte tillåtits tycka om andra vuxna", dvs att Ann-Louise velat begränsa Rebeccas umgänge med mammor som stundom återföll i missbruk.

Att Ann-Louise i ett kollektivboende med missbrukare hittar på egna aktiviteter för sig och sin dotter, låter som ett synnerligen sunt initiativ. Säkert är det enklare att styra ett helt kollektiv med initiativlösa och medgörliga missbrukare, än en enda nykter och intelligent kvinna med bestämda åsikter. Att patienten inte kan tillgodogöra sig en viss terapi är inget fel i sig, det kan likaväl tyda på att patienten inte är i behov av psykiatrisk hjälp. Att så är fallet talade Ivo Prochazkas utlåtande för, och likaså de tre läkarintyg som tillkommit. Den punkt som i samtliga domar utgjort huvudnumret - Ann-Louises påstådda sjukliga misstänksamhet och personlighetsstörning - har ingen grund i något enda läkarutlåtande.

Överläkare Anders Bengtsson på Värnamo sjukhus psykiatriska klinik finner inga psykotiska tecken hos patienten. Han vittnar om en adekvat nedstämdhet och gråtmildhet på grund av saknaden efter dottern. Han tror att vistelsen på behandlingshem tillsammans med missbrukare kan ha inneburit en stor påfrestning för patienten. Överläkare Ulf Lundahl på samma klinik finner inga som helst tecken till allvarlig psykisk sjukdom, psykos eller depression. Ej heller lider patienten av ångestsyndrom eller tvångssyndrom. Gustav Levay, specialist i allmän psykiatri, Göteborg, skriver att

"Ann-Louise Hansson såsom varande psykiskt frisk inte behöver behandling av psykiater utan på sin höjd samtalsterapi med en psykolog, inte som villkor för att få behålla Rebecka (det vore orimligt att ställa ett sådant villkor eftersom en personlighetsvariant som råkar vara obehaglig för socialen inte kan diskvalificera henne som vårdare för sitt barn) utan för att bearbeta sina traumatiska upplevelser i samband med socialförvaltningens fleråriga ingripanden i hennes och dotterns familjeliv."

Psykiaternas samstämmiga utlåtanden talar sitt tydliga språk. Att sedan socialsekreterare gjort en vana av att ställa egna diagnoser säger mer om det maktmissbruk de gör sig skyldiga till. Att barnets offentliga biträde Kjell-Åke Lundin alltid visat sig ivrig att bistå med egna hobbypsykiatriska diagnoser är lika anmärkningsvärt. Under de tre år som socialförvaltningen drivit rättsliga processer mot Ann-Louise, har hans utlåtanden tilltagit i självsäkerhet och hans anspråk på sakkunnighet ökat. Det han 1997 kallade Ann-Louises "problem" eller "bristande förmåga" har han vid 1999 utvecklat till Ann-Louises "omfattande psykiska problematik". Han tycker sig också nu kunna bedöma att hon är "gravt beteendestörd". Han låter också påskina att Ann-Louises egna uppgifter bara "motsvarar hennes verklighetsbild". Även flickan har nu fått sig en lundinsk diagnos. Hon "uppvisar ett beteende där inga gränser finns och hon har relationsstörningar".

Så skildes alltså Rebecca hastigt från sin mor och placerades i familjehem i Älmhult. Rebecca har enligt läkarjournaler inte ökat i vikt sedan placeringen för tio månader sedan, utan snarare minskat något. Det är ett graverande tecken på ohälsa hos ett sexårigt barn som vuxit flera centimeter på längden. På socialförvaltningen i Värnamo bagatelliserar man detta. Socialsekreterare Margareta Gylling skriver i sin journal 000110: "R. har en viktskillnad på 3 hg. Det kan bero på att hon är vägd på olika vågar." Gylling verkar inte angelägen om att reda ut orsakerna till att Rebecca inte ökat i vikt på nästan ett år.

SEKRETESS OCH PRESTIGE
Det har också framkommit att Rebecca under hösten 1999 haft en öroninflammation som hon inte vårdats för. Ann-Louise har med hjälp av sitt nya juridiska ombud Siv Westerberg lyckats få till stånd en hörselkontroll för Rebecca, vid vilken läkaren mycket riktigt kunde konstatera en "utläkt otit". Rebeccas öroninflammation fick alltså läka av sig självt. Dessa och andra uppgifter om vanvård har framkommit. Ann-Louise har bett att få Rebeccas urvuxna kläder tillskickade sig från familjehemmet. Nyligen fick hon ett par skor som var i ett så bedrövligt skick att det måste gjort ont att gå i dem. Innersulan är så bortnött att flickan har fått gå på den hårda stommen. Familjehemmet bör, enligt rekommendationerna Värnamo socialförvaltning säger sig följa, kunna få ut åtminstone 17520 kronor i månaden för Rebecca, en summa som definitivt tillåter inköp av nya skor.

Rebeccas skor

Uppenbarligen är fallet så prestigeladdat för Värnamo socialförvaltning att man har valt att negligera dessa tecken på vanvård. Man ställer inte upp för intervju och uttalar sig i vilket fall som helst inte i enskilda fall eftersom "det kan bli så fel." Besvärande uppgifter är behändigt nog sekretessbelagda. Exempelvis har de fosterföräldrar Rebecca placerats hos tidigare fått avslag på sin ansökan om att få bli fosterhem. Varför är typiskt nog sekretessbelagt. Det är en privilegierad position de har, dessa socialsekreterare. Att efter eget skön kunna slå sönder familjer och förstöra människors liv utan minsta risk för att ställas till svars. Att kunna blockera kritisk insyn i den egna ämbetsutövningen genom att låta sekretessbelägga uppgifter. Med hänvisning till "barnets bästa" - naturligtvis!

Anne Louise Hansson är nu i färd med att i Kammarrätten i Jönköping, bestrida LVU-vården och det totala kontaktförbud som råder. Vid tiden för tryckning av detta nummer blir domslutet klart. | s

Rebeccas jul - En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson

Fortsättningen på fallet Rebecca

Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan