GENERALKLAUSULSSTATEN - Advokat Lennart Hanes inlaga till Kammarrätten i Stockholm

GENERALKLAUSULSSTATEN
Av Lennart Hane

Kammarrätten
 

Mål nr XXXX
XX ./. Socialnämnden i YY stad.
Som precisering av grunderna för överklagandet anföres följande.
Den lagregel som gäller för återförening av ett omhändertaget barn är generalklausulen med den rent slafsiga formuleringen att vården skall upphöra när den inte längre behövs.

Hur de tusentals eller möjligen tiotusentals generalklausuler som demolerat vår rättsordning sedan början av 1970 talet skall hanteras vid rättstillämpningen har icke närmare berörts inom lagstiftning eller doktrin - möjligen har detta avsiktligt undansmusslats för att undvika frågeställning om generalklausulen är totalitär och därmed farlig och skadlig för varje rättsordning eller om den icke bara ger utrymme för makt och godtycke utan faktiskt ger anvisande normer för domstolars rättstillämpning.

Före generalklausulsperioden var rättsordningens grundläggande målsättning att skydda medborgarna och deras rättigheter och i konsekvens därmed var detta även domstolarnas lika självklara som angelägna skyldighet.

Inom doktrinen har generalklausulen försvarats med uppgiften att den på bättre sätt än materiella regler tillgodoser rättvisan i det enskilda fallet. Om tankegången är hederlig skulle domstolarna naturligtvis bifalla förälderns yrkande eftersom vården aldrig behövts utan är ett övergrepp på familjen enligt en annan generalklausul i LVU - brister i omsorgen om en frisk och duktig 12-åring.

Enligt förarbetena till LVU har "lagutskottet understrukit angelägenheten av att de åtgärder som vidtas enligt socialtjänstlagen och LVU i princip inriktas på att återförena barn och föräldrar. Först när en återförening inte kan komma tillstånd trots långvariga och omfattande insatser bör det bli aktuellt att ändra vårdnaden" citerat från Wallins kommentar till Föräldrabalken (FB 6:8) s 200. Om uttalandet inte skall förstås som ett dåligt skämt dvs. politisk propaganda borde domstolen vara skyldig att genomföra återföreningen.

Bilden förvirras möjligen ytterligare av att lagstiftningsarbetet i form av en mängd Statliga Utredningar lyckats få till stånd omfattande försvagningar av regelskyddet för familjen dvs. barn och föräldrars rätt att bo och leva tillsammans till förmån för offentliga organs godtyckliga makt över familjen. Utredningarna har mestadels ombestyrts av marxistiska samhällsvetare som framgångsrikt lyckats sälja att de har så många nya kunskaper om människan och hennes villkor. Deras vilseförande av politiska beslutsfattare har i hög grad underlättats av ett bedrägligt nyspråk egentligen totalitärt med generalklausulen barnets bästa som trollformel och förvandlingsnummer. Andra totalitära uttryck som länsrättsdomen uppvisar är "planera för umgänge" för en 13-åring som enkelt förflyttar sig ensam i Stockholm, vårdplan - förvaringen av pojken är varken vård eller planmässig - utan uttrycket är en bluff, ävensom "positiv utveckling", "behov av vuxna förebilder", "värdet av kroppskontakt", uttryck som i den mån de ej är direkt vilseledande ej har relevans för synsättet på en mänsklig varelse.

Länsrätten klamrar sig fast vid den totalitära effekten av generalklausulen och åkallar den s.k. skyddsaspekten vilken synes innebära befrielse för domstolen att analysera bevisningen till att gå samman med socialförvaltningen i nedvärderingen d v s patologiseringen av XX som människa, medborgare och mor.

Barnet skall alltså skyddas mot den enbart i totalitär bemärkelse föraktliga föräldern.
Liksom i Länsrätten åberopar jag professor Lennart Sjöberg artikel i psykologtidningen nr 11 1990 där han ju visar att den psykodynamiska arbetsmodellen är en ren bluff som lett till att psykologerna mestadels gör sämre bedömningar än andra obelastade av psykologiska flumteorier. Under rubriken Patologisering med fruktansvärda konsekvenser visar han hur perfekt den psykologiska teoribilden och dess nyspråk - läs gärna bluffen - sitter när det gäller att trampa ner eller med totalitära mått förtrycka hyggliga och oförvitliga medborgare och goda föräldrar. Det var således den Freudianskt marxistiska miljöpsykologin som blev det dominerande ämnet vid de marxistdominerade socialhögskolorna i början av 1970-talet.

Länsrätten kan därför haka på patologiseringen av XX utan någon egen bevisvärdering och framför allt att totalt nonchalera den patologiserades uppgifter såsom
1. Storasyster manipulation av det sociala systemet för att få friheten att leva ut egna destruktiva intressen utan hinder av förälderns fostrargärning.
2. Låsning av köksdörren - en plausibel åtgärd efter eldsolyckor i köket som XX numera ändrat.
3. Att den patologiserade XX äter frukost tidigt och innan hon går till arbetet vid femtiden på morgonen tillsammans med M eller ställer fram frukost åt honom är enligt XX inte sant men ett märkligt uttryck för tre domstolars patologiseringsdrift.
4. Att föräldern delar sovrum med sin då 12-årige son var en prioritering av familjen: ett rum till sällskapsrum och TV-tittande mm ett annat rum för framför allt sönernas hobby med elektronik, datorer sladdar och kopplingar som definitivt krävde ett eget rum även till Ms glädje, de övriga två rummen disponerades som sovrum.
5. Att familjen hade två katter medan M fick medicin mot pollenallergi som då var ordinerad av skolläkaren torde falla inom normaliteten för en sund mor.
6. Ms önskemål om lagad mat (under vardagarna) är ej trovärdigt eftersom han åt sitt huvudmål i skolan och fick lagad mat tillsammans med övriga familjemedlemmar.
7. M ville inte ta hem kamrater för att han skämdes. Icke heller den uppgiften är trovärdig. Föräldern berättade att han hade åtminstone 2-3 kamrater han brukade ta hem och hur de tillsammans med henne satt vid köksbordet för att göra läxarbetet.
8. Länsrätten fann att detta (p.1-7) påverkat M på ett negativt sätt, vilket ej stämde med bevisningen framför allt lärarinnans uppskattning av Ms person och utveckling men patologiseringen löser Länsrätten genom det bryska konstaterandet att M inte tycks ha framfört några egna önskemål  om åtgärder mot ovan angivna omständigheter enligt p 1 - 7 vilket vid en bevisvärdering värd namnet borde ha försvagat tilltron till barnets anklagelser med följdfrågan varför ljuger pojken?

Så långt Länsrättens dom om samhällsvården som sådan varvid må konstateras att även om det skulle vara sanning som framträder i berörda anklagelser så är dessa helt harmlösa för att få sin betydelse i skimret av psykiska eller psykologiska spekulationer väsentligen utanför domarnas kunskaper och främmande för envar reflekterande individ.

I här överklagad dom konstateras att vissa förbättringar gjorts med avseende på städning och ordning i hemmet vilket föranleder frågeställningen vilka befogenheter generalklausulen ger i fråga om bestraffande krav eller naken maktutövning när det är fråga om en av människans mest fundamentala rättigheter nämligen rätten till ett skyddat familjeliv - sentensen "my home is my castle" har i svensk förvalningspraxis perverterats till sin motsats, mitt hem är en av de farligaste platserna vad gäller offentlig maktutövning. Länsrätten fullföljer dock patologiseringen med anklagelsen att det fortfarande finns katter kvar, vilket är det bärande generalklausulsargumentet mot föräldern.

Jag understryker ånyo att XX måste vara berättigad att få ta del av journalhandlingar och annat material över allergitesterna med M. I brodern Cs intyg påpekar han att när fosterfadern ej är med "så kan han ta upp den lurvigaste katten och och nojsa(r) flera minuter med honom - - - - M sagt att man kan alltid skylla på allergi om man inte vill vara med på gympan" - - - - medan Y är med  "så har han knappt kunnat andas (vill han få oss att tro i alla fall.)"

Länsrättens patologisering av en mor medelst två kattor är i sig märklig och en närmast beklämmande svaghet för den ena parten  - Socialförvaltningen - med så illa underbyggda skäl.

XX har försäkrat att om M verkligen besväras av pälsallergi kommer hon att låta avliva katterna samtidigt som hon kräver klarhet. Hon vill rörande sina undersökningar i den frågan hänvisa till bifogade tre artiklar om allergier utvisande problemets många och mångtydiga yttringar.

Avrundat fulländas patologiseringen med påståendet att XX inte kunnat redogöra för Ms vilja, behov och känslor.

Vad beträffar känslorna så påpekar brodern C "han hänger ju onekligen väldigt mycket här hemma och det är inte för att träffa oss som han försöker hävda utan han är här för att träffa XX."

Eftersom M mådde bra och skötte sig bra och trivdes med sina kompisar och sin skola är det pretentiösa uttrycket behov ett totalitärt nyspråk närmast i betydelsen av varken konkreta (materiella) eller ens abstrakta brister utan metafysiskt så att ingen kan försvara sig mot anklagelseformen, vilket förklarar anklagelsen stora popularitet i socialbyråkratin och förvaltningsdomstolarna, särskilt vid tillämpningen av totalitära tillämpningar av generalklausulen.

Eftersom det inte finns några tvingande bestämmelser om tillämpningen av en generalklasul är Kammarrätten oförhindrad att välja den civiliserade formen och bifalla förälderns yrkande.

Barnets bästa schablonen är ett generalklausulsuttryck med enorm elasticitet så att även de grövsta illgärnigar mot ett litet barn alltid kan bortförklaras med att det sker för barnets bästa, vilket förklarar att så mänga övergrepp på barn och föräldrar sker med åkallande av barnets bästa.

Övergreppen på M och hans moder är en god illustration därpå även däri att omhändertagandet och fosterhemsplaceringen av M är destruktiv och enbart medfört skadliga effekter på honom..  

Enligt PBU-undersökningen av M riskerade han att bli isolerad och utan kamrater om han bodde kvar i sitt hem medan han enligt lärarinnan ej hade svårigheter med kamraterna.
1. I dag är han isolerad och tar ej kamrater varken till sitt hem eller fosterhemmet för att ej avslöja att han inte längre bor hemma.
2. Enligt brodern har han börjat ljuga och stjäla vilket ej förekom före fosterhemsplaceringen.
3. Enligt fosterfadern vill M helst isolera sig och vara på sitt rum och ha svårt med den sociala kompetensen (nyspråk).
4. Fosterfadern har svårt att bedöma om M är deprimerad men han är tystlåten och vill helst sitta på sitt rum och sitta vid sin dator och titta på TV. Han är också trött.
5. Skolarbetet skulle under höstterminen vållat (lite) bekymmer men under vårterminen har situationen (dock) förbättrats enligt fosterfaderns informationer. Av slutomdömena från skolan vårterminen 2001 framgår att hans skolprestationer ligger under hans förmåga och att han uppträder oroligt och även störande i skolarbetet medan uppgiften att han uppnått sk mål inte ger någon klarare bild hur han fungerar i skolarbetet.

Den märkbara försämringen i pojkens vandel och personliga förhållanden är resultatet av den sk vården i fosterhemmet. Skall barnets bästa ges en hederlig innebörd bör pojken självfallet återförenas med hemmet.

Vårdplanens betydelse.
Behovet  av vuxna förebilder är en fantasiprodukt med sociologisk förankring. Gränssättning och uppfostran har misslyckats i fosterhemmet.
I fosterhemmet tycks M vilja vara i fred med egna intressen.

För att få hem pojken skall XX tydligen lyfta sig själv i håret ut ur patologiseringen vilket är ogörligt för varje drabbad individ, vilket markeras av att hon skall förändra sitt tänkesätt vilket är det.otäckaste provet på totalitär kontroll av individen.

Därtill är själva ordvalet vårdplan en humbug. Någon plan föreligger ej och behövs ej. Det vidlyftiga vårdbegreppet missbrukas eftersom M förvaras eller är bosatt i fosterhemmet på ungefär samma sätt som i det egna hemmet. Någon vård har han ej erbjudits av bl a det skälet att han klarar sig själv.

Om nu ordet vårdplan är en bluff kan det naturligtvis ej kopplas till någon generalklausul och omvandlas till ett seriöst hinder för hans återförening med familjen.

Betydelsen av pojkens vilja.
Uttrycken därför är onekligen så knepiga att de bör underkännas som föga representativa för hans vilja icke minst i hans mänga smygkontakter med hemmet ävensom för närvarande hans dagliga telefonkontakter med föräldern. Hans isolering i fosterhemmet är icke uppmuntransvärd. Det kan ej heller vara nyttigt för en ung tonåring att uppleva den korruption och förljugenhet vuxenvärlden uppvisar i och kring hans fosterhemsplacering. Den mest sannolika förklaringen är att han skäms över att ha följt storasysters anvisningar att beljuga föräldern och hemförhållanden och nu har svårigheter att lotsa sig ur dessa lögnhärvor. Pressen på honom är stark från olika håll samtidigt som han vet att förälderns kärlek kan han alltid lita på och utnyttja vid behov.

Hans beteende är sådant att det är rimligt att fordra att han inför Kammarrätten får lämna en egen redogörelse, varför jag åberopar förhör med honom.

Härutöver åberopas förhör med XX för att hon personligen skall övertyga Kammarrätten att patologiseringen av henne är djupt orättfärdig och totalitär.

Stockholm den 25 september 2001


 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Pågående Rättsfall

Tillbaka till Huvudsidan