Fallet Stefan Holmlin
Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd
Familjens reaktioner och syn på rättsväsendet när vår son, Stefan Holmlin, anhölls, häktades och lagfördes i tre rättegångar, anklagad för incest, våldtäkt, misshandel och olaga hot.
Skrivet av föräldrarna Rigmor och Sture Persson.
|
"Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon".
Så börjar den första meningen i Franz Kafkas Processen, men den kunde lika väl ha gällt vår son Stefan Holmlin född 1960 och kammaråklagare till yrket.
Stefan häktades inte på morgonen den 9 september 1998, men stoppades nere vid vägen från sin gård i Röstorp av en polisbil som stod och väntade på honom tidigt på morgonen, när han var på väg till sitt arbete på åklagarkammaren i Trollhättan. Husrannsakan genomfördes i hans hem och Stefan fördes till polishuset i Uddevalla, där han delgavs misstanke om bl a sexuella övergrepp på sin styvdotter Maria 7 år gammal. Övergreppen skulle ha skett under 1997. Stefan förnekade självfallet emfatiskt alla brott, som hans hustru hade anmält honom för. Hon och deras gemensamma dotter och styvdottern Maria hade i december 1997 flyttat från gården i Röstorp till Tanumshede, då hustrun, som led bl a av bacillskräck, inte trivdes med djuren och isoleringen på landet. De var fortfarande gifta.
Vid 12-tiden samma dag ringde Stefan hem till sin mor och berättade i kort ton att han var anhållen, men ej för vad, att han befann sig hos polisen i Uddevalla för förhör under närvaro av chefsåklagare (cå) Staffan Söderberg. Stefan ville att vi skulle ordna med hans hund Charlie, katterna och de två hästarna på gården. Mera fick han inte säga . Den kvinnliga polisen Eva Borg från Strömstadspolisen övertog luren och frågade om hon kunde ställa några frågor till oss nästa dag, men fortfarande visste vi inte vad vår son var anhållen för. Vi kom överens om att Eva Borg skulle ringa kl 10.00 nästa morgon, för att som hon sa, "även höra någon som hade något positivt att säga om Stefan Holmlin".
Vad som sagts i telefonen gick inte in i huvudet, tankar virvlade runt, vår son anhållen för vad? Hade vi misstagit oss så på hans person? Var det verklighet eller en mardröm? Gråten vällde upp och knäna skakade. Efter en stund kunde modern dock ringa sin man och Stefans syster och bror och berätta vad som hänt. Ingen förstod någonting. Denna dagen fyllde Stefans systerdotter 2 år och kalaset fick inställas. Hela familjen var helt förlamad.
Modern packade och åkte de 13 milen till Röstorp för att ta hand om hund, katter och hästar, samt invänta morgondagen då polisen skulle ringa kl 10.00. Natten var en mardröm med mycket gående fram och tillbaka, ångest, gråt, värk i hela kroppen och absolut ingen sömn. Vad hade hänt och varför, det var många frågor som virvlade runt i huvudet. Hur tog vår son detta, inlåst i en cell på Uddevallahäktet, där han själv som åklagare hade några män häktade i väntan på rättegång. Varför? Varför?
På morgonen den 10 september 1998 kl 10.00 ringde polisinspektör Eva Borg, och modern frågade genast vad som hänt och varför Stefan kvarhölls. Hon sade att han var misstänkt för sexuella övergrepp på sin styvdotter Maria och flickan var förhörd "och man kan se på kroppsspråket att flickan varit utsatt, jag har vana vid sådana här förhör med barn" sade Eva Borg. Modern sade omedelbart att detta inte kunde vara sant, Stefan skulle aldrig göra en människa illa och absolut inte ett barn. Stefan hade själv som åklagare varit med t e x i en samarbetsgrupp med sociala myndigheter, gynekolog, psykolog mm gällande handläggningen av sexuella övergrepp mot barn. "Så reagerar alla anhöriga vid sådana här misstankar" fick vi veta. Förhöret per telefon fortskred, och vi reagerade mot att förhören hölls per telefon. Modern frågade om samtalet bandades och Eva Borg svarade att hon skriver ner stolpar och gör sedan en sammanfattning av förhöret, som den förhörde efter genomläsning kan skriva under.
Vår tanke var naturligtvis att Stefan skulle släppas när det hela blivit uppklarat, men vid häktningsförhandlingen i Vänersborgs Tingsrätt, för övrigt i den Tingsrätt Stefan gjort sin tingsmeritering, häktades han och åklagaren yrkade på fulla restriktioner för honom. Vår vanmakt går inte att beskriva. Hela familjen mådde så fruktansvärt dålig, kunde vare sig äta eller sova. Stefans syster, själv jurist, fick sjukskriva sig, gick ner 17 kg i vikt och kunde med svårighet sköta sina två små döttrar. Stefans far som är egen företagare mådde även han mycket dåligt och fick problem med högt blodtryck, men var trots detta tvungen att arbeta för att ekonomiskt hjälpa Stefan att behålla sin gård och sina djur. Modern fick åka till psyket i Vänersborg och söka hjälp och sjukskrevs omedelbart då hon bl a tappat 10 kg i vikt under kort tid.
Humöret pendlade mellan vanmakt, vrede och uppgivenhet. Vi visste att Stefan inte var skyldig till dessa brott utan att det var hans hustru som anmält honom för att effektivt stoppa Stefan från att få vårdnaden om deras lilla gemensamma dotter Marika. Cå Staffan Söderberg, som genom ett förordnande blivit tillsatt att handlägga målet ville inte lyssna på det scenariot, utan svarade enträget "att det saknar betydelse för saken, här finns substans".
Under häktningstiden fick vi skriva brev som skulle gå genom åklagaren först och inget fick nämnas om målet, bara vardagliga händelser. Det var en mardröm. Vi hade fortfarande inte fått tala med vår son efter hämtningen.
Den 22 september skulle Maria, styvdottern, vallas och förhöras på Stefans gård Röstorp och närvarande var cå Söderberg, polisinsp. Eva Borg, Stefans hustru och Maria samt Stefans försvarare Per E Samuelson. Stefans mor som bodde halva veckan på gården fick inte vara hemma. Senare visade det sig att advokat Per E Samuelson, som fått 80 st frågor som Stefan skrivit ner att ställas till Maria, inte fick vara närvarande inne i huset vid förhör och videofilmning eller ställa frågor till Maria. Han var hänvisad att över 3 timmar traska runt ute på tomten; cå Söderberg hänvisade till att det inte fanns tid för några frågor till Maria! Det är e t t exempel på opartiskheten i förundersökningen.
Den 25 september 1998 var det omhäktningsförhandling i Vänersborgs Tingsrätt, och under förhandlingen viftade cå Söderberg med en dagbok, som han sade att Stefans hustru lämnat till honom, där hon mycket noga skrivit ner 38 misshandelstillfällen, flera grova våldtäkter, 4 mordförsök på sin dotter Marika, sexuella övergrepp på Maria och olaga hot med gevär. Åklagaren yrkade att Stefan skulle vara fortsatt häktad utan att ha delgetts misstanke om våldtäkt. Stefan släpptes från häktningen och var på fri fot. Stödet från grannar, släkt och goda vänner var 100% igt; ingen som kände Stefan, trodde på anklagelserna. Det blev allt mer uppenbart, att hustruns dagbok var upprättad i efterhand, troligen sommaren 1998, efter det att Stefan ville upplösa äktenskapet.
Beslutet att Stefan frigavs överklagades av cå Staffan Söderberg till Hovrätten för Västra Sverige. Han "trodde på Cristeta, hustrun". Inga argument kunde få åklagaren i målet att tänka i andra banor. Dagboken var sann. Efter ca 14 dagar hölls häktningsförhandling i Hovrätten, och Stefan H häktades på nytt, men fick av cå Söderberg tillstånd att inställa sig först påföljande dag kl 13.00 i Uddevalla. Stefan skulle tillbringa natten i sitt föräldrahem och hans föräldrar skulle påföljande dag köra honom till Uddevallahäktet. Hela familjen var åter igen vanmäktig och lamslagen, och vi frågade oss gång på gång hur är det möjligt att en kvinna kan anmäla en man för incest, våldtäkt mm, när den objektiva verkligheten pekar på att detta inte kan vara sant, det kan inte hänt. Varför gjordes ingen helhetsbedömning? Varför konfronterades hustrun inte med sina lögner? Är det så här vårt rättsväsende fungerar, frågade vi oss, väl medvetna om, eftersom större delen av familjen är jurister och socialarbetare, att sexuella övergrepp på barn är ett allvarligt brott, som rör upp mycket känslor och därmed är mycket laddat. Vår son var så kränkt och förnedrad och mådde så dåligt, bara han tänkte tanken att sitta isolerad i en cell utan kontakter med omvärlden och med fulla restriktioner.
Samma kväll kl 23.45 på natten bankade det på ytterdörren till vår villa, samtidigt som vi såg en man springa runt vårt hus. När vi öppnade dörren stod en kvinnlig polis utanför och frågade efter Stefan Holmlin och sade att han skulle hämtas omedelbart och köras in till häktet i Göteborg. Stefan förklarade att han fått tillstånd av cå Söderberg att infinna sig först påföljande dag kl 13.00. Den kvinnliga polisen sade då, att det kommit ett fax från Riksåklagaren att Stefan skulle hämtas in omedelbart. Hon berättade att det hade tjänstgörande poliser aldrig varit med om tidigare, och detta hade blivit föremål för diskussioner. Polisen sade att de trots allt bara hade att lyda ordern. Stefan fick följa med poliserna, visiterades inför våra grannar som sett honom växa upp, då vi bott i samma hus i 35 år. Hela situationen var så förnedrande och kränkande för oss alla, men värst var det naturligtvis för Stefan, som med en fullständigt uppgiven min satte sig i polisbilen för transport till häktet. Den natten var det ingen i familjen som sov, ångesten och vanmakten värkte i hela kroppen. Alla kände vi att detta hade inte med verkligheten att göra och stundtals kändes det som om vi höll på att mista förståndet.
Att Söderberg låtit Stefan gå var uppenbarligen ett tjänstefel, men överordnade försökte tydligen rädda honom från att detta uppenbarades. Vid en senare undersökning av JO gällande riksåklagarens ingripande gällande häktningen sade då flera polismän att de inte kände till något fax, ett sådant var inte notariefört (!), och biträdande riksåklagaren Riberdahl förnekade till JO att hon sänt ett fax. Men vi vet ju vad vi hört. Hur kan sådant bara ske i Sverige ?
Stefan låstes in igen, vi fick inte hälsa på honom, han fick ringa 10 minuter under bevakning en gång i veckan, och om han diskuterade målet med oss, bröts samtalet av vakten. Han fick mycket lugnande mediciner och allt efter som tiden gick hörde vi på hans röst att han blev mer och mer uppgiven, men också att han var drogad med mediciner. Stefan har efteråt berättat att han allvarligt övervägde att ta sitt liv i häktet, han kände sig fullkomligt överkörd av åklagaren i målet, som inte lyssnade eller besvarade hans brev, vilka han skrev och där han försökte förklara vad detta egentligen handlade om.
Månaderna gick och ingenting hände, som förbättrade Stefans situation. Så småningom väcktes åtal mot honom och rättegången i Vänersborgs Tingsrätt inleddes i december 1998 för stängda dörrar. Åklagren i målet läckte till pressen hur Stefan misshandlat, våldtagit, sexuellt utnyttjat sin styvdotter, och under hela målet var det stora rubriker i tidningarna varje dag. Hela familjen mådde dåligt och kunde vare sig läsa tidningen eller se på nyhetsprogram på TV. Goda vänner var som ett filter för oss och läste och berättade i stora drag vad som skrevs. Det var en fruktansvärd tid och det värsta var att Stefan var i så dålig psykisk kondition efter den långa häktningstiden, att han sluddrade när han talade och verkade överhuvudtaget inte medveten om vad som pågick. Vi blev chockade, när vi efter flera månader fick tillstånd av cå Söderberg att träffa Stefan i ett rum med bevakning i Tingsrättens lokaler. Vi fick inte krama om honom eller ta i honom. Vi kommer aldrig att glömma hur fullkomligt kränkt, tillintetgjord och uppgiven han var; det var så smärtsamt att se, och den bilden hade vi länge på näthinnan.
Han hade också magrat och gått ner 26 kilo i vikt. Hela rättegången var en mardröm. På juldagen 1998, när rättegången var över, fick vi för första gången besöka Stefan i häktet och då var han i mycket däligt psykiskt skick. Stefan fälldes av en enig rätt, hans försvar var minimalt, han kunde bara upprepa: jag har inte gjort detta, jag är oskyldig. Det beslutades att han skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning (RPU) och han sändes till RPA (anstalten i Göteborg).
Detta skulle senare visa sig vara Stefans räddning. Han fick ringa när han ville, han fick gå runt inom avdelningen och slapp att vara inlåst, han fick gå till arbetsterapin och framför allt fick vi besöka honom ofta. Stefan beslutade där att sluta med de lugnande medicinerna och kämpa för att visa att han var oskyldig, och allt efter som tiden gick blev det lättare att föra ett resonemang med honom. Han hade också fått Per E Samuelson som försvarare i målet, vilket skulle visa sig vara en lyckoträff. Under tiden som Stefan genomgick olika undersökningar arbetade han samtidigt med sitt mål. Per E Samuelson hade uppfattningen att för att spräcka detta mål måste vi knäcka dagboken på flera punkter.
Bevisbördan läggs vanligen på den anklagade och inte på åklagaren i dessa incestmål. Stefan måste visa att han inte kunde ha begått dessa handlingar han anklagades för, en uppgift som tedde sig nästan oöverstiglig. Advokaten, Stefan och hans mor (som är jurist) arbetade intensivt med dagboken på var sitt håll och fann att det ena datumet efter det andra inte stämde med verkligheten. Vid några misshandelstillfällen hade Stefan inte varit hemma överhuvudtaget, han kunde visa att han varit i tingsrätten etc. Fler och fler lögner kunde motbevisas. Denna utredning av målet borde åklagaren gjort, och kontrollerat uppgifterna mot verkligheten, men det gjorde han inte, han "trodde" på Stefans hustru.
Det visade sig att Stefan H var fullt psykiskt frisk, vilket vi inte för ett ögonblick tvivlat på. Ny rättegång begärdes på grund av att ny bevisning i målet framkommit efter vårt och advokatens arbete. Cå Söderberg protesterade, men rätten beslutade om ny rättegång med ny domare och nya nämndemän. Stefan ville också ha öppna dörrar i rättegången, vilket skedde.
Rättegången sattes ut till mitten av april 1999, och vi arbetade intensivt för att motbevisa dagbokens anklagelser. Vi anlitade också en vittnespsykolog privat som gick igenom hela målet förutsättningslöst och efter några veckor kom hon fram till att dagboken måste vara falsk och att modern uppenbart manipulerat sin dotter att säga dessa hemska saker om Stefan. Förhöret med flickan, som spelats in på video, innehöll ledande frågor och egna slutsatser från polisens sida.
Stefan mådde mycket bättre, åt inga mediciner, arbetade med målet och var fast besluten att motbevisa varenda anklagelse från hustrun. Det hade nu gått över 7 månader sedan han hämtades av polisen. Rättegången var mycket jobbig för oss alla, men nu hade försvaret bevisning, som utvisade att dagboken måste vara skriven i efterhand. Stefan var inte hemma vid flera av de tidpunkter som angavs i dagboken.
Stefan blev släppt ur Uddevallahäktet den 30 april 1999, dagen efter rättegångens sista dag . Det var en befrielse att åka till Uddevalla och hämta honom, 26 kilo lättare. Tre veckor senare kom den friande domen och vår glädje kände inga gränser. Domen kom fredagen den 21 maj 1999, men redan tisdagen den 25 juni 1999 meddelade cå Söderberg till TT att han tänkte överklaga domen till Hovrätten för som han sa "Vad annat är Stefan Holmlins förnekande än en lögn". En tredje rättegång, med all nervpress det innebar för Stefan och oss anhöriga!
Hela sommaren och hösten 1999 arbetade Stefan med sitt mål, borrade sig ner i varenda påstående från hustrun. Mer och mer motbevisning till påståendena framkom. Cå Söderberg gjorde allt för hindra motbevisningen att bli processmaterial. Vid flera av sina skrivelser till Hovrätten, ansåg han att "Det saknar i övrigt betydelse för saken" eller "Försvaret försöker förhala rättegången, det är nästan genant". Cå Söderberg justerade inte åtalet eller förhörde hustrun på nytt efter tingsrättens friande dom, vilket han självklart borde gjort. Vår vanmakt gällde inte längre oron över att Stefan kanske skulle fällas i Hovrätten utan Cå Söderbergs skrivelser och agerande i målet. Åklagare har en mycket stor makt att ingripa i människors liv.
Hovrättsförhandlingarna var utsatta till 11 rättegångsdagar, och cå Söderberg sade att "Tingsrätten har totalt missbedömt bevisningen i målet, men denna gången ska det bli rätt när själva hovrättspresidenten dömer i målet". Hela scenariot från Tingsrätten upprepades igen. Stefan mådde fruktansvärt dåligt, när hela dagboken med alla brottsanklagelser lästes upp av åklagaren och målsägandebiträdet och videobanden med Marias vittnesmål spelades upp. Stefan bodde under rättegången i sitt föräldrahem och fadern satt i rättegångssalen alla dagarna och tyckte att det var det värsta han upplevt. Att vara tvungen att tyst lyssna på anklagelser mot sin son , som han visste inte var sanna var oerhört frustrerande. Cå Söderberg yrkade på 6 års fängelse för Stefan. Efter rättegången följde 3 fruktansvärt jobbiga veckor i väntan på domen. Dålig sömn, irritation över småsaker, dålig aptit, illamående och värk i kroppen. Stefan och hela familjen visade symtom på hög grad av stress.
Fredagen den 14 juli 2000 skulle domen avkunnas. Stefans mor och yngre bror åkte till Hovrätten kl 11, där domen fanns tillgänglig. Stefan stannade hemma på sin gård för att invänta sitt öde. Modern stannade utanför Hovrätten, när Stefans yngre bror gick upp för att hämta domen. Hon blev tvungen att kräkas, nervspänningen var för stor. Med darriga händer bläddrade vi och läste tillsammans minst 4 gånger att Stefan friats av en enig Hovrätt. Telefonsamtalet till Stefan med det beskedet är nog det underbaraste samtal vi ringt. Den första känslan var att äntligen har Stefan fått lite upprättelse efter nästan 2 år av helvetiskt psykiskt lidande.
Tidigt under dessa två år, som processen mot Stefan fortgick, kom vi i kontakt med AFAF. Flera män har också hört av sig direkt till oss och berättat sin historia. Flera av dessa är oskyldigt dömda för incest och utpekade som pedofiler; några har avtjänat sitt straff och mist allt, sitt arbete, hem och kontakt med sina barn. Några av de män som nu avtjänar sina straff har vi kontinuerlig kontakt med per brev och besök i fängelset.
Osökt gör vi nu jämförelser med häxprocesserna på 1600-talet, men detta förekommer i rättsstaten Sverige år 2000.
Forskaren och docenten i straffrätt Hans Gunnar Axberger vid BRÅ, skrev en artikel i Dagens Nyheter i mars 1998, där han tar upp problematiken med incestmålen. "Minst fyra fällande domar har rivits upp och 40 resningsansökningar nått Högsta Domstolen i mål om incest och sexuella övergrepp mot barn under 90 talet. I vårt rättsväsende kanske man skulle räkna med ett (1) sådant fall per decennium eller ett (1) per 25 år. Här har man fyra - fem fall på kort tid som ser ganska likartade ut. Det är katastrofer att det inträffar i rättsväsendet".
Hans Gunnar Axberger, menar att "vårt rättssystem bygger på att inga oskyldiga döms." Att beviskraven i incestmål är alltför låga, och man löper därför risken att döma oskyldiga. Enligt Axberger förekommer motsvarande låga beviskrav inte i någon annan brottskategori. "Så länge vi bara tror kan vi inte döma en misstänkt", menar Axberger.
"Trodde" var precis det som cå Söderberg och målsägandebiträdet gjorde i sina slutpläderingar i Hovrätten. Cå Söderberg upprepade flera gånger "jag tror på Cristeta", målsägandebiträdet ansåg att rätten inte skulle bry sig om den objektiva verkligheten, för hon "trodde också på Cristeta".
Vår uppfattning i dag är att det finns kvinnor som av hämndlystnad, för ekonomisk vinning och som ett effektivt vapen i en umgänges/vårdnadstvist använder sig av rättsväsendet för att beröva mannen/fadern kontakt med sina barn. Sociala myndigheter behandlar, enbart på blotta misstanken, fadern som pedofil och medverkar i många fall till att förhindra fadern att träffa sina barn. Detta sker även i de fall då det föreligger en friande dom: fadern är pedofil, det gick bara inte att styrka. I Stefans fall har de sociala myndigheterna uppträtt korrekt gentemot vår son; han träffar sin lilla dotter 1 gång i veckan för närvarande.
Samma systemfel tycks upprepas gång på gång och år efter år i dessa mål. Kvinnan ifrågasätts inte; man utreder inte den objektiva verkligheten inte ens då den går att utreda. Man verkar inte göra någon objektiv helhetsbedömning. Utgångspunkten är att kvinnan talar sanning, och polis och åklagare letar efter det som befäster påståendena. Att en mor skulle kunna manipulera sin dotter eller son att berätta om övergrepp, som aldrig har ägt rum, finns inte i polisens och många åklagares tankesfär. I de fall barnet tidigare har gått på behandling på BUP är det än värre i många av fallen. Ett barn eller en ung människa kan må dåligt psykiskt av andra orsaker än att ha varit utsatt för sexuella övergrepp av fadern eller styvfadern. Målet presenteras av åklagaren för en intet ont anande domstol och har i det läget den anhållne inte en försvarare som gjort sin egen förundersökning, har han inte stor chans. Vid överklagandet till Hovrätten fastställs tingsrättens dom om inte försvaret snabbt hittar ny bevisning.
Vi har i efterhand förstått att vi är privilegierade trots allt. Stefan är själv åklagare, han hade som försvarare en mycket engagerad och skicklig advokat, vi hade ekonomiska resurser att låta Stefan behålla sin gård och sina djur trots den långdragna processen, anlita vittnespsykolog, flertalet i familjen är jurister och Stefan har hela tiden haft 100% stöd från grannar, vänner och släkt. Men vad händer med oskyldigt anklagade män utan dessa resurser ? Och vad hade hänt om inte Stefan fått undergå en rättspsykiatrisk undersökning ? Marginalerna i dessa mål är hårfina även för dem, där rätten genomskådar de falska anklagelserna.
I det vanligaste scenariot gällande de fall där mannen döms till fängelsestraff mot sitt nekande, har domen alltså föregåtts av en undermålig utredning av polis och åklagare; en dålig och oengagerad försvarare som ej satt sig in i fallet finns; släkt och vänner har pga själva anklagelsen vänt sig ifrån den anklagade mannen; han står helt ensam mitt i en mardröm.
Rättssäkerheten i dessa incestmål är oerhört låg. Det är klart att bl a kompetensen hos polis och åklagare, som handlägger incestmål, måste höjas betydligt.
Vår uppfattning om rättsväsendet har efter Holmlinfallet fått en rejäl törn. Vi trodde inte det var möjligt i Sverige år 2000 att uppta resurser och driva sådana incestmål, som vi betecknar som rena häxprocesser. Detta gynnar ingen, men de största förlorarna - vid sidan av männen - är barnen.
Och det var ju dessa som skulle skyddas.
Särö den 2 september 2000
Rigmor och Sture Persson
Föräldrar till Stefan Holmlin
Domarkåren förbjuder ett effektivt försvar
Incesthysterin och domstolarna
Powered by AIS