Hoppades fira jul med dottern
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.
|
Ruby Harrold-Claesson är som
bekant ordf. i NKMR. |
Den 7 december 2000 skrev G-P journalisten Alf Isemo om en ung man som tillsammans med sin syster och mor som sedan 75 dagar - väntade utanför Mölndals stadshus på ett besked om att hans tvångsomhändertagna dotter skulle få komma hem till jul. Nu är vi inne i januari 2001 och mannen och hans syster och hans mor, barnets farmor, väntar fortfarande.
Den 12 december - direkt efter en muntlig förhandling i länsrätten i Göteborg som gällde julumgänge i London mellan Liz Edner och hennes sedan flera år tvångsomhändertagna dotter - avlade jag såsom NKMR:s ordförande besök hos mannen och hans syster som satt i kyla och regn utanför Mölndals stadshus.
"Jag hoppas och tror att min dotter får komma hem till jul", säger han. Systern instämmer. "Det finns ingen anledning varför flickan ska vara tvångsomhändertagen och familjehemsplacerad när hon har en far och egen släkt som kan och vill ta hand om henne. Hon hör till vår familj, inte till dem som socialsekreteraren har gett bort henne till. Barnet berövas sina föräldrar, sin släkt, sitt språk och hela sin och vår kultur. Detta är en kränkning av FN's Barnkonvention."
Kampen för barnet har medfört att fastern kollapsade och blev inlagd på sjukhus på grund av uttorkning.
Av faderns berättelse framgår att flickan skildes från sina biologiska föräldrar redan när hon var några dagar gammal. En anledning till detta drastiska steg från de sociala myndigheterna var moderns psykiska problem. Men redan då framställde fadern, hans systrar och mor, som samtliga är flyktingar från från Mellanöstern, önskemålet om att flickan skulle behållas inom släkten - att de var kapabla och villiga att ta hand om henne. Socialtjänsten i Mölndal vägrade att utreda den nära släkten som familjehem för flickan.
Socialtjänsten i Mölndal valde att placera barnet utanför släktkretsen. Beslutet överklagades i sedvanlig ordning till förvaltningsdomstolarna, men länsrätten och kammarrätten godkände socialtjänstens åtgärder mot den lilla flickan och hennes familj och släkt. Placeringen i familjehem blev snabbt permanent.
Saken komplicerades av att flickans jourfamilj tidigt flyttade från Mölndal till en mellansvensk stad 40 mil bort. Fadern fick inte reda på att fosterfamiljen skulle flytta förrän några dagar innan flyttlasset skulle gå. Socialtjänsten lär inte ha fått reda på flytten förrän väldigt sent. Likväl avbröt inte socialtjänsten flickans placering hos dem. Flyttningen 40 mil bort försvårade naturligtvis faderns och hans släktingars möjligheter att hålla kontakt med barnet. Dessutom gjorde fosterfamiljen och socialtjänsten allt för att förhindra att barnet skulle bygga upp en relation till sin far och släkt. Fadern berättar: "När barnet sa "pappa" till mig, rusade fostermodern fram och frågade henne om hon ville ha 'papper'. Hela tiden har de gjort allt för att förvirra barnet och att konsolidera sin "egenmäktighet mot barnet", sin kränkning av mig och utfrysning av hennes biologiska släkt."
Trots familjehemmets agerande mot flickan och hennes familj anser socialtjänsten och socialnämnden att de är lämpliga att ha hand om henne. Däremot, har Kammarrätten i sin dom 1998 ansett att både socialnämnden och familjehemmet har brustit i att ge en god vård för barnet.
Fadern har i flera år, med stöd av bland andra sina systrar och sin mor, försökt få hem dottern. Han studerar på universitetet och är sedan länge fri från sitt missbruk.
Eftersom socialtjänsten vägrar återförena flickan med sin far och släkt och förvaltningsdomstolarna slaviskt godkänner deras framställningar om fortsatt tvångsomhändertagande för henne, fann fadern ingen annan utväg än utomparlamentariska aktioner. En stor del av hösten har han och hans närmaste befunnit sig utanför stadshuset för att påskynda ett beslut om återförenande med dottern.
"Många som kommer förbi ställer frågor och visar stor sympati. Jag har fått 1 500 personer att skriva under kravet på att min dotter ska få komma hem. Ett 50-tal av namnteckningarna kommer från politiker i Mölndal medan en del andra har skrivit på som representanter för olika organisationer", säger han.
Han har under hösten begärt resning hos regeringsrätten för sin sak och även vädjat om hjälp hos Sveriges riksdag. Regeringsrätten har avslagit hans begäran om resning. Nu sitter mannen och hans familj framför stadshuset i Mölndal och han tänker inte börja om från början med processerna i förvaltningsdomstolarna, utan de har för avsikt att sitta där till dess att flickan får komma hem.
Fadern är framför allt besviken för att han anser sig aldrig ha fått någon chans av socialtjänsten.
"De har inte lyssnat på mig. Inte en enda gång har vi diskuterat en plan för hur vi bör göra för att kunna åstadkomma en återförening. Min uppfattning är att socialtjänsten i ett tidigt skede har låst sig för att barnet ska vara i familjehem", säger fadern.
Farmodern är mycket besviken över hur socialmyndigheterna i Mölndal behandlar hennes familj. "Den här situationen skadar mina barn och barnbarn. Jag har själv uppfostrat åtta barn ensam i mitt hemland när det var krig. Sedan kommer myndigheterna och tar ett av mina barnbarn", säger hon.
"Jag har hela tiden drivit detta för att själv få ansvaret att ta hand om mitt barn. Men min mamma, mina syskon och deras barn är ett ovärderligt nätverk för flickan när hon kommer hem", säger fadern.
Han fortsätter: "Många gör en stor sak av detta. För mig är det egentligen mycket enkelt. Det handlar om ett barn som ska få komma hem till sin pappa", säger han.
Under mitt besök hos fadern kommer hans lärare på besök. Det börjar regna, kylan utanför - och förmodligen även innanför - stadshuset i Mölndal får blodet att isa. Innan vi skildes åt lovar jag fadern och hans syster att NKMR kommer att hjälpa dem i sin kamp att återfå sin tvångsomhändertagna familjemedlem.
Den 18 december 2000 skriver NKMR en appell till Sveriges Statschef, statsminister, socialminister, justitieminister och socialstyrelsen generaldirektör med vädjan om att de tvångsomhändertagna barnen i Sverige skall medges rätten att tillbringa julen 2000 med sina nära och kära. Till appellen bifogas en redogörelse över fem namngivna tvångsomhändertagna barn.
Flickans namn är ett av dem.
Släpp LVU-barnen loss, det är jul!
Tvångsomhändertagande av utländska barn
Powered by AIS