Jag flydde Sverige när socialen ville ta mina barn
Av Lena Olsson
|
|
Ingen lyssnade till min dotter så hon skrev till
tidningen. 
Jag är en ensamstående mamma till två
barn, nu 12 och 15 år gamla. För två år sen blev jag sjuk och bad socialen om
hjälp, för jag blev inlagd på sjukhus. Hade inga anhöriga på bostadsorten. När
jag sen kom hem blev det problem. En psykodynamisk utredning var igång och
barnen skulle bort från mej i förebyggande syfte. De hittade inget konkret att
anmärka på. Socialen menade att det var säkrare att förebygga eventuella
framtida problem i vår lilla familj.
Hela utredningen visade att man
spekulerade psykodynamiskt. De hittade olika tragiska teorier i sina
framtidsvisioner. De konstruerade en höna av en fjäder. Domstolen klubbade
igenom det som myndigheterna önskade, LVU (tvångsomhändertagande av barn enligt
Lagen om vård av unga), utan att ha ett normalt bevisunderlag.
Min 13-âriga dotter skrev, i desperation, detta brev till
tidningen i vår lilla stad, dvs den stad där jag bodde, för mina två flickor
var i fosterhem på annan ort. Jag hade tidigare hamnat i en chock
(krisreaktion) men var nu hemma igen. Min dotter ville få hjälp någonstans,
ville komma hem. Det här är vad hon skrev:
"Såhär går det till i Sverige 2007. Jag är en tjej i
tonåren. Vi, mitt syskon och jag, får inte längre bo hos vår mamma. Fast vi har
bott med henne i hela vårt liv, är det inte lämpligt att vi bor med henne
längre enligt socialen. Men det är ingen som haft något att klaga på tidigare.
Nu helt plötsligt är allt fel, på oss, på henne och på vårt hem.
Allt började med att mamma blev sjuk och fick be socialen
om hjälp. Hon blev inlagd och det behövdes att något tog hand om oss när hon
var sjuk, för hon har inga släktingar här som vi kunde bo hos.
Men när mamma blev frisk fick vi inte komma hem igen. Det
ansågs inte lämpligt. Vi har alltid bott hos vår mamma och det har funkat bra.
Hon är snäll och skriker aldrig på oss, inte ens svär åt oss. Hon har lärt oss
att alla människor har lika värde, men det har vi själva fått känna på, att så
år det inte.
Vi har nu under sex månader flyttat till
olika fosterhem och ska snart till det tredje. Första paret vi bodde hos var
jättesnälla. Där ville vi vara kvar, men fick inte för socialen. De kom med
olika anledningar. Sen flyttades vi till en familj långt från vår skola och
alla kompisar. Vi får åka två timmar i taxi om dagen, ibland mer. Familjen har
själv flera barn, som givetvis kommer i första hand med sina intressen och
hobbies. Vi kommer ingenstans. På helgerna åker vi oftast på deras aktiviteter,
annars sitter vi bara där i deras hus. Och vi bor i ett litet rum som man
knappt kan röra sig i. Alla familjens barn har tv utom vi. TV:n i vardagsrummet
tittar alltid pappan på.
Ibland får vi till och med kränkande kommentarer från
föräldrarna, barnen och socialen. En gång kallade ett av barnen mig "jävla
fosterbarn"! Jag blev arg och sa något dumt tillbaka. Då fick jag skulden
för alltihopa. Jag har till och med blivit inlåst på rummet en gång för att jag
sade något opassande. Om jag inte gör som jag blir tillsagd så säger de att jag
blir skickad till ett ungdomshem och det vill jag ju inte.
Vi vill ju bara flytta hem till vår mamma
igen och att allt ska bli bra igen, men ingen frågar oss vad vi vill. Vi vet
inte vad vi ska göra eller vart vi ska vända oss
'Fosterhemsungen'"
Det här var min äldsta dotters brev.
En reporter kom hem till mig när hon hade
fått brevet. Men hon fick inte skriva om det för sin chef, inte på några
villkor, för "barnens bästa, det kunde skada barnen" ansåg chefen.
Men reportern var dokumentärfilmare och var intresserad av att göra en
dokumentär. Min dotter som skrev brevet flydde till mig från fosterhemmet, för
det var mycket bråk där mellan föräldrarna. LVU blev klart i samma veva. Min
dotter hade vädjat till mig i veckor redan om hjälp så hon kunde fly. Hon var
skrämd av hotet att de kanske skulle sätta henne på ungdomshem. Hur skulle det
gå för henne om hon hamnade där, undrade jag. Hon skulle aldrig klara det.
Vi rymde hastigt och lämnade allt, även
om vi inte visste hur det skulle gå. Min andra dotter blev kvar och det sörjer
jag mycket. Vi förlorade kontakten med reportern när jag flydde Sverige med min
dotter i all hast. Vi hade bara kläderna på kroppen och passen. Lite papper och
foton fick vi med oss. Jag har inte ens en adressbok kvar.
Är inte det här lika mycket övergrepp som
de tvångssteriliseringar som svenska staten har fått betala skadestånd för?
Jag
flydde Sverige när socialen ville ta mina barn
The Situation in Sweden. Report to the International Court of Justice
Powered by AIS