Kvinnomisshandiare måste ibland frias
Rättssystemet kan inte lösa problemet med det dolda våldet
Av Anna Christensen, professor i civilrätt i Lund.
|
Anna Christensen var professor i civilrätt i Lund. Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 17 augusti 1992. Artikeln återges här på grund av att den äger lika stor aktualitet i dag som när den skrevs. |
DET DOLDA VÅLD mot kvinnor och barn som försiggår inom hemmets skyddande väggar, incest, kvinnomisshandel, våldtäkter i parförhållanden, är djupt stötande för rättskänslan. Därför väntar man sig också att rättsväsendet skall göra sin insats genom att de skyldiga männen åtalas och deras skuld fastslås i den särskilda form som en fällande dom innebär.
Men - vårt rättssystem bygger på principen att den tilltalades skuld skall bevisas fullt ut. Om det finns den minsta tvekan om skulden skall han frikännas. Principen innebär och måste med nödvändighet innebära att åtskilliga av de som i själva verket begått de brott de är åtalade eller misstänkta för blir frikända eller inte ens åtalade.
Principen slår olika vid olika typer av brottslighet. Vid vissa typer av brottslighet kan den leda till att kanske flertalet av de som i själva verket är skyldiga inte kan åtalas eller dömas på grund av att bevisningen inte räcker. Det gäller inte minst det dolda våldet mot kvinnor och barn. I dessa mål finns det ofta inte någon teknisk bevisning och inte heller några vittnen. Den enda bevisning som finns är offrets berättelse. Det är ofta inte tillräckligt för att uppfylla det traditionella beviskravet.
Detta skapar en oerhörd besvikelse hos alla dem som anser att just dessa brott är särskilt avskyvärda och att det därför är särskilt angeläget att de dras fram i ljuset och att brottslingarnas skuld fastslås i den särskilda form som en dom innebär. Då uppstår en situation där det gamla beviskravet utsätts för svåra påfrestningar. Det kan man se i den debatt som förts i dessa frågor.
INTE SÅ ATT beviskravet angrips direkt, men det angrips på omvägar genom att man påstår att alla dessa underlåtna åtal och frikännande domar måste bero på (manlig) fördomsfullhet, att en kvinna alltid måste bli trodd när hon säger att hon blivit utsatt för manligt våld, att barn inte kan fantisera eller överdriva när de berättar om incest. Det är ju nonsens. I det långa loppet gagnas varken kvinnor eller barn av denna förenklade bild av verkligheten och av att förneka det som alla erfarna familjerättsadvokater och för övrigt också alla andra människor vet, nämligen att relationerna inom en familj kan bli så hatfyllda, så egendomliga och så förvridna att man inte skyr några medel för att skada varandra eller förlorar förmågan att skilja mellan den yttre och den inre verkligheten.
Jag påstår inte att dessa fall är vanliga, men jag påstår att de finns. Och någon säker metod att skilja dessa fall från de andra finns inte. Det har inte minst alla dessa motstridiga psykologutlåtanden och debatten omkring dem visat.
Det har på sina håll uppstått en riktig kampanjstämning kring dessa mål, där varje friande dom uppfattas som uttryck för gammal fördomsfullhet och varje fällande dom som en seger för den goda saken. Och någon gång händer det kanske att domstolarna ger efter för trycket. Jag har åtminstone sett några domar i mål av detta slag där den åtalade blivit fälld på en bevisning som inte skulle ha varit tillräcklig i ett vanligt brottmål, men utan någon antydan om att man frångått det vanliga beviskravet. Man måste åtminstone se situationen som den är och göra ett medvetet val.
Det grundläggande problemet när det gäller att domstolsvägen komma åt det dolda våldet mot kvinnor och barn inom hemmets väggar är inte längre manlig fördomsfullhet, utan att våldet är så dolt att det i en stor del av fallen inte är möjligt att åstadkomma den bevisning som uppfyller det traditionella beviskravet för en fällande dom. Detta måste man se i ögonen, och göra ett medvetet val. Skall man även i dessa mål upprätthålla det traditionella beviskravet eller skall man lätta på det och därmed göra det möjligt att döma fler män för brott som de verkligen begått, men dessutom några som faktiskt är oskyldiga?
OM JAG TRODDE att man genom en massiv domstolsinsats med fällande domar skulle kunna minska det dolda våld som utövas mot kvinnor och barn skulle jag kanske tveka. Men jag tror inte att det förhåller sig så. Att detta våld kan fortgå beror på förhållanden som rättssystemet inte kan påverka, hur man än utformar beviskravet. Alltså tvekar jag inte. Det traditionellt höga beviskravet bör upprätthållas även i dessa mål. Det är en grundförutsättning för att det statliga våldet skall kunna accepteras. Det är ett värre ont att en oskyldig döms än att tio skyldiga går fria. Det måste man hålla fast vid även när det gäller incest och våldtäkt.
De som lägger ner ett så stort engagemang för att minska det dolda våldet mot kvinnor och barn måste inse denna begränsning i rättssystemet och hitta andra vägar att lösa problemet.
Vi dömer oskyldiga till fängelse. Av Bo Severin
Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott.Av Knut Ahnlund
Hemligheter och Minnen. Av Lena Hellblom Sjögren
Häxprocesser mot män. Av Pelle Svensson
Falske anmeldelser om overgrep. Av Erik Aares
Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd. Av Rigmor och Sture Persson
Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin
Sex-krigens tragedie. Av Alex Iversene
Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende
Ukritisk bruk av barns pedofilipåstander. Av Tor Eie
Stort skadestånd till oskyldig. Av Annika Carlsson
Powered by AIS