Rättssamhällets glömda myndighetsoffer

RÄTTSSAMHÄLLETS GLÖMDA MYNDIGHETSOFFER

Av Bengt Harding Olson

Ett välfärdssamhälle värt namnet måste också vara ett rättssamhälle som garanterar sina medborgare skydd mot kränkningar. Varje brottsoffer, myndighetsoffer och mediaoffer utgör en påminnelse om rättssamhällets brister. I det fullkomliga rättssamhället finns inga offer. Verkligheten är dessvärre en annan. Många människor drabbas av övergrepp av varierande slag från olika håll. Det kan vara av brottslingar, myndigheter eller media. I ett rättssamhälle får inga offer falla i glömska.

Glömda myndighetsoffer

Våra myndigheter fungerar väl men är naturligtvis inte ofelbara och felaktiga myndighetsåtgärder kan hårt drabba enskilda människor. Det mest uppmärksammade fallet är bilhandlaren Halvar Alvgard som till slut fick ersättning av staten av nåd eftersom lagen var otillfredsställande. Andra fall med myndighetsfel framgår av JO:s årliga ämbetsberättelser.

Det kan handla om felaktig rättstillämpning, försenad handläggning, försummad service, underlåten kontroll eller felaktiga upplysningar men också om oriktiga frihetsinskränkningar i form av frihetsberövanden eller andra tvångsåtgärder. Gemensamt för samtliga fall är att enskild person drabbats av skada.

Vid felaktig myndighetsutövning finns ett straffrättsligt ansvar främst genom tjänstefelsbrottet. Ansvarets omfattning har varierat över tiden. Under senare år har lagstiftningen skärpts och ansvaret utvidgats men detta har inte fullt ut slagit igenom i rättstillämpningen.

Skadeståndsrätten är dock ofta viktigare för myndighetsoffren. Enligt gällande rätt har myndighetsoffret i vissa fall rätt till skadestånd. Men regelsystemet är otillfredsställande enligt allmän uppfattning. I princip krävs att vederbörande tjänsteman har varit vårdslös för att myndighetsoffret ska få skadestånd. Om så inte är fallet blir det inget skadestånd även om myndighetsfel föreligger. Resultatet blir detsamma även om den drabbade inte gjort minsta fel själv. Några specialfall finns dock särskilt vid frihetsberövanden i brottmål exempelvis anhållande och häktning. Där gäller mera generösa regler med vissa begränsningar.

Under lång tid har kritik framförts mot gällande rätt som kulminerade under Alvgard-processen. En parlamentarisk utredning tillsattes under 1989 och efter en ingående analys presenterades ett förslag i juni 1993. Det borde bli lättare att få skadestånd vid felaktig myndighetsutövning och felaktig myndighetsinformation men också vid oriktiga frihetsberövanden samt vid lagligt våld d.v.s. då exempelvis polis lagligen skadat utomstående till person eller egendom och den drabbade är utan skuld.

I princip borde all felaktig myndighetsverksamhet föranleda skadestånd till den oskyldigt drabbade medborgaren. I vart fall måste skadestånd utbetalas till oskyldigt frihetsberövade oavsett om det gäller gripande, anhållande eller häktning även under kort tid. Vidare bör möjligheterna till ersättning för rättegångskostnader förbättras. Samtidigt måste ersättningen alltid kunna jämkas ofta till noll om den skadelidande själv medverkat till skadan (vilket inte skedde i Lindome-fallet).

Myndighetsoffren får aldrig glömmas bort. Men risken ökar i takt med att justitieministern dröjer med sitt utlovade besked till myndighetsoffren. Nu är det verkligen hög tid att modernisera skadeståndsregleringen vid felaktig myndighetsverksamhet. De drabbade måste ju i vart fall hållas ekonomiskt skadeslösa.

Rättspolitiskt mål

Det fullkomliga rättssamhället är måhända ouppnåeligt men målet får inte lämnas ur sikte för medborgarnas skull. Därför måste kampen gå vidare även för myndighetsoffrens och mediaoffrens skull och deras rätt får inte falla i glömska i ett samhälle som gör anspråk på att vara ett rättssamhälle. Detta är ytterst justitieministerns ansvar.

Skärp ansvarskraven!

Myndighetsoffer i långbänk

Till Pågående Rättsfall

Tillbaka till Artikelsidan