Psykologisk avhandling ger:
Mörk bild av fosterhemsvården
Av Barbro Holmberg, socionom.
|
Recensionen nedan är tidigare publicerad i PsykologTidningen - 21 - 1990. När recensionen skrevs var Barbro Holmberg redaktör på PsykologTidningen. Numera arbetar hon som sakkunnig åt bistånds- och migrationsministern på UD, med ansvar för barnfrågor. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. |
Leg psykolog Anita Cederström har i en unik undersökning följt 25 barn i åldrarna 4-12 år som har placerats i fosterhem. Endast fem av barnen utvecklades positivt.
- Det är inte kvalitén på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig, säger Anita Cederström.
- Tanken med fosterbarnsvård är att barnet ska få en bättre miljö än den som föräldrarna kan erbjuda. De ska få bättre identifikationsobjekt, bättre vuxna att relatera till och därmed ska en positiv utveckling främjas. Men många av de barn som placeras i fosterhem har en så svår psykisk problematik att de är i behov av kvalificerad professionell behandling.
- Det är naivt att tro att vanliga, hyggliga människor ska kunna klara av att möta den ångest och den aggressivitet som många av barnen bär på. Fosterföräldrar förväntas klara av sådant som barnpsykoterapeuter på barnpsyk har svårt att hantera.
Det säger teg psykologen och forskaren Anita Cederström som just lagt sista handen vid sin avhandling Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik. Anita Cederströms avhandling är en delstudie i "Barn i kris-projektet" och beskriver 25 barn i åldrarna 4-12 år som har placerats i fosterhem. "Barn i kris-projektet" är en totalundersökning av alla de barn som under 1981 och första halvåret 1982 placerades av Malmö socialförvaltning.
Barnet i fokus
När Anita Cederström påbörjade sin forskning pågick en starkt polariserad debatt om fosterbarnsvård. Forskarna på Barnbyn Skå som startade projektet Barn i kris stod för en kritisk och restriktiv hållning som ibland tolkades som ett definitivt avståndstagande från fosterbarnsvård över huvud taget.
- Min studie startade alltså under en tid då debatten stundtals var mycket konfrontativ och stämningen hätsk. Att jag började i ett sådant läge med Skå-ideologin i botten har gjort det besvärligt för mig, eftersom det funnits en misstänksamhet mot mina resultat som i stort stöder den inställning som vi hade i början av 1980-talet. Det metodologiska arbetet med avhandlingen har således ställt extra stora krav på redovisningen av tolkningar och förutsättningar.
Anita Cederströms fokus är barnen. Hon har undersökt barnets relation till föräldrarna, hur barnen relaterar till fosterföräldrarna samt hur barnen utvecklas i intellektuellt, känslomässigt och socialt avseende.
Barnen, föräldrarna och fosterföräldrarna har intervjuats vid två tillfällen, 50 dagar efter placeringen och två år efter placeringen. Dessutom har socialarbetarna intervjuats, både den utredande socialarbetaren och den som ansvarat för placeringen.
Barnen har också fått genomgå olika test; utvecklingsnivåtest, Rorschach och för studien specialkonstruerade test. Bland annat har ett separationstest som innebär att barnen förevisas bilder av separationssituationer av olika dignitet använts. Intervjuaren har beskrivit vad bilden föreställer och sedan frågat hur barnet tror att barnet på bilden upplever situationen.
- Det finns t ex en bild som visar ett barn som ligger i sängen och en förälder som är på väg ut ur sovrummet. För mig är det en högst vardaglig situation; föräldern har varit inne och sagt godnatt till barnet. Men många barn i studien upplever bilden som mycket laddad. En flicka sade t ex att barnet på bilden har varit olydig och får nu sitt straff; hon får gå och lägga sig utan mat och där får hon ligga i mörkret.
I Barn i kris-studien har också ett språktest använts som kom att fungera projektivt:
- Barnen fick ett antal bilder och olika pratbubblor som de skulle kombinera med bilderna. En del barn konstruerade små historier som man förstod handlade om deras eget liv.
Hela materialet med djupintervjuer, test och observationer blev så småningom jättelikt. Bara att lyssna igenom det bandade materialet tar cirka två och en halv månad.
- För varje tolkning har jag gått igenom hela materialet, vilket varit en oerhört tidsödande process. Jag har levt i månader med varje barn och försökt att nästan krypa under skinnet på dem för att förstå hur de upplever sin situation.
Relationens betydelse
Syftet med studien är att försöka förbättra möjligheterna att förstå vad som händer med barnet på ett psykologiskt plan när det placeras i fosterhem, vad det innebär för ett barn att bli fosterhemsplacerat. En utgångspunkt för studien är, att barnens tidigare relation till föräldrarna har betydelse för hur barnen hanterar separationen och hur de relaterar till fosterföräldrarna. Undersökningen av hur barnen anpassar sig i fosterhemmet sker därför mot bakgrund av det förhållningssätt som föräldrarna haft till barnet före placeringen:
- Att föräldrarnas förhållningssätt har betydelse för barnens anpassning och förmåga att knyta an till andra vuxna har alltså inte prövats. Det som har undersökts av hur barnets anpassning gestaltar sig mot bakgrund av relationen till föräldrarna.
Med föräldra- och barnintervjuerna som bas skattades så relationen mellan barnen och föräldrarna, en kategorisering som tog fasta på hur förälderns dominerande förhållningssätt till barnets behov såg ut. Två huvudgrupper utkristalliserades därmed:
- En huvudgrupp av föräldrar som kan se, acceptera och anpassa sig till barnets behov. Det är föräldrar som kan se barnet som en separat individ, skiljt från föräldern själv, som alltså har förmågan att uppfatta barnets behov. Därmed inte sagt att de är idealiska föräldrar som alltid använder sin förmåga. Men en sådan förälder kan i intervjun t ex säga: 'Lisa bor där i fosterhemmet, och jag längtar mycket efter henne och skulle helst vilja ha henne boende här. Men jag tror att hon har det bra där i fosterhemmet, och jag vet inte om jag gör rätt att ta hem henne hit när allting är så rörigt." Dessa föräldrar har alltså möjlighet att tänka en sådan tanke, uttala den och mena allvar.
- Den andra huvudgruppen är föräldrar som alltså inte kan se sina barns behov som något skiljt ifrån deras egna. De egna behoven står i förgrunden och barnet ses i vissa fall som en förlängd del av dem själva. När jag undersökte denna grupp i avseende på vilket sätt förälderns egna behov dominerade kunde jag urskilja tre undergrupper, föräldrar vars förhållningssätt kan karaktäriseras som rejekterande, symbiotiskt eller ambivalent.
Även i den första huvudgruppen kunde två underkategorier urskiljas på kriteriet om huruvida förälderns egna psykiska och sociala problem har kommit att påverka barnets vardag så till den grad att barnets behov har försummats. Den ena gruppen kategoriserades som försummande föräldrar, d v s de föräldrar som försummar barnets behov på grund av att de är alltför upptagna av sina egna problem.
- Barn som, trots svårigheter, ändå haft en någorlunda ordnad social tillvaro har jag kategoriserat som nyanserat hållna barn. Det är inte något bra begrepp, eftersom det låter som om dessa föräldrar och barn inte alls hade några problem. Så är inte fallet, men avgörande är att föräldrarnas problematik har inte drabbat barnet på djupet.
Rejekterade barn
De rejekterande föräldrarna utmärks av en oförmåga att ta till sig barnet känslomässigt. Barnet uppfattas medvetet eller omedvetet som någonting främmande, klandervärt eller ibland till och med obehagligt. Förälderns egna behov dominerar och att barnet har egna behov uppfattas inte alls.
- I flera fall finns hos föräldern en stark generell rädsla för närhet som t ex tar sig uttryck i att föräldern har svårt att rent fysiskt vara nära barnet. Närhet upplevs som något obehagligt.
Resultaten visar att de rejekterade barnens sätt att relatera är styrt av deras starka behov av kärlek och närhetslängtan. De försöker desperat att få uppmärksamhet och kärlek, ibland på ett nästan självutplånande sätt:
- Det som utmärker dessa barn är det "slurpiga" förhållningssättet; de är krävande och pockande och helt upptagna av att finna vägar för att få uppmärksamhet. Det är en strategi som de har utvecklat i förhållande till föräldrarna, och den strategin fortsätter de att utveckla i fosterhemmet. Det finns en stor risk att fosterföräldrarna omedvetet upprepar föräldrarnas förhållningssätt. Barnens omättliga krav och starka sug efter närhet leder i vissa fall till att fosterföräldrarna drar sig tillbaka.
Det visar sig också att de rejekterade barnen ofta flyttar tillbaka till föräldrahemmet efter kort tid:- Det finns starka psykiska kraftfält kring dessa barn som också är laddade med en aggressivitet som ofta ligger latent. De har aldrig knutit an till fosterföräldrarna, och dessa barn har inte heller kommit att bli viktiga för fosterföräldrarna som sällan motsätter sig barnens hemgång. De går hem till en situation som ibland är värre än den var vid placeringen. Dessa barn har redan en syndabocksroll och placeringen förvärrar denna.
Symbiotiskt hållna barn
Föräldrar som har ett symbiotiskt förhållningssätt utmärks av att de inte kan skilja sig själva från barnet. Barnets behov uppfattas som om de vore desamma som de egna behoven. Barnet ses som en del av föräldern själv, och föräldern kan inte föreställa sig att barnet t ex kan uppfatta en situation annorlunda än vad föräldern själv gör.
- Barnet ses dock som något fint och förnämligt, det är en del av föräldern och därför är de goda och fina barn. Det innebär att de symbiotiskt hållna barnen får en del positiva vinster, det finns ofta värme och närhet i relationen och barnen får uppskattning från föräldrarnas sida.
De symbiotiskt hållna barnen far illa i fosterhemmen. De har en extrem stark identifikation med föräldrarna, de är egentligen "ett med föräldrarna och därför mycket separationskänsliga:
- Dessa barn är beroende av fysisk närhet till föräldrarna, därför upplevs separationen från föräldrarna som hotfull och som något mycket plågsamt. De är helt upptagna av föräldrarna och av att hålla tanken på föräldrarna vid liv: "Var är de, vad gör de, är de döda eller finns de kvar?" En pojke hade starka suicidfantasier när han hamnade i fosterhemmet. Han beskrev målande hur hans familj "var som olika delar när de var utspridda". För honom var familjen en helhet först när de i princip vistades i samma rum.
Dessa barns extrema separationskänslighet styr deras sätt att förhålla sig till fosterföräldrarna. I de fall där barnen placeras i okända hem blir det aldrig fråga om något relaterande. Det visade sig också att de flesta symbiotiskt hållna barnen flyttade tillbaka till hemmet efter kort tid.
- De går också ofta hem till en situation som har förvärrats, psykologiskt sett. Fosterhemsplaceringen har provocerat förälderns hela upplevelse av sig själv, och förälderns grepp kring barnen hårdnar ytterligare när barnen kommer hem.
|
Ambivalent hållna barn
Det ambivalenta förhållningssättet utmärks av en blandning av ett mycket nära och ett avståndstagande förhållningssätt. Föräldern har sin utgångspunkt i de egna behoven som präglas av stark längtan efter närhet parallellt med en rädsla för närhet. Vad föräldern vill ha - närhet eller distans - är beroende av förälderns tillfälliga sinnesstämning som för barnet är helt oförutsägbart:
- Om barnet blir för krävande och visar beroendetendenser avvisas det av föräldern. Det visar sig att många av dessa barn har gått igenom flera separationer. De har skickats iväg under långa tider till släktingar och andra.
Dessa barn har en extrem tillagsinställning och ibland ett totalt tillbakadragande av de egna behoven. De ställer över huvud taget inga krav, de är bara vänliga och snälla och anpassar sig till situationen. I Rorschach framträder denna extrema anpasslighet tydligt:
- Anpassligheten är för dessa barn en överlevnadsstrategi. Deras erfarenhet är att om de har varit bråkiga och ställt krav har de blivit bortstötta. En pojke säger i intervjun: "Jag är i fosterhem därför att jag bråkade med barnen på gården."
Hade Anita Cederström endast undersökt barnens förmåga till anpassning i ett socialt perspektiv genom att intervjua lärare, fosterföräldrar och fritidshemspersonal hade dessa barn förmodligen bedömts som välanpassade:
- Men det som kom fram i testen och i intervjuerna med dessa barn var att de mår mycket dåligt. I Rorsach kan jag se suicidrisker för några av barnen. Jag har visserligen använt ett suicidindex som är avsett för vuxna, så tolkningarna är något osäkra. Men om testprotokollet hade gällt en vuxen person hade det varit omedelbar fara för suicid. Även om jag måste vara försiktig i tolkningen står det helt Ilart att dessa barn är i behov av mycket stöd och hjälp.
Försummade och nyanserat hållna barn De försummade och nyanserat hållna barnen klarar av att ta för sig av det som bjuds i fosterhemmet. Deras existens hotas aldrig och inte heller deras relation till föräldrarna av fosterhemsplaceringen:
- Många av dem kan resonera om för och nackdelar med fosterhemmet och säga t ex: "Jag längtar efter pappa och mamma, men jag vill nog inte bo hemma när de super. Här i fosterhemmet är det lugnare."
De nyanserat hållna barnens utveckling påverkas inte nämnvärt av fosterhemsplaceringen. Deras utveckling tar visserligen ingen dramatiskt positiv vändning, men de tar inte heller skada av att placeras. För de försummade barnen däremot sker en påtaglig positiv utveckling i socialt avseende - det är ju också i detta avseende som de har sina brister.
Anita Cederströms avhandling visar med all tydlighet att barn vars föräldrar inte har förmåga att se och acceptera deras behov utvecklas negativt i alla undersökta avseenden. Endast en grupp, de försummade barnen, uppvisar en positiv utveckling, främst i socialt avseende:
- Det verkar som om föräldrarna som har ett rejekterande, symbiotiskt eller ambivalent förhållningssätt till barnen hotas på djupet av att barnet placeras i fosterhem. Deras beteende gentemot barnet förstärks av själva placeringen så att de i ännu högre utsträckning drar in barnen i sin egen psykiska problematik eller överger barnen, faktiskt eller psykologiskt.
Många av barnen i Anita Cederströms undersökning skulle kanske inte ha utvecklats så negativt om någon hade förstått och sett deras situation. Hon nämner som exempel en flicka som bodde tillsammans med sin pappa:
- Pappan hade ett symbiotiskt förhållningssätt till flickan. Det fanns för honom inga gränser alls mellan honom själv och flickan. Anledningen till placeringen var att flickan hos sin dagmamma berättade om situationer som tydde på att pappan bedrivit otukt med dottern. När detta uppdagades placerades flickan hos sin dagmamma.
- Pappan förstod absolut ingenting. Han var mycket upprörd och sade i intervjun att "de säger att jag utsatt min dotter för incest, det är inte sant", men i nästa ögonblick berättade han otvetydigt om incestuösa handlingar. Hans gränser mellan sig själv och flickan var helt utsuddade. Det han själv ville och kände uppfattade han att också dottern ville och kände.
- Pappan tyckte ändå mycket om sin dotter och gav henne också mycket värme och närhet, det fanns alltså också något bra i relationen. Vid första intervjun, strax efter placeringen, fann jag att denna flicka, trots tätheten i relationen till pappan, inte var så påtagligt störd. Vid andra tillfället, två år senare, mötte jag en mycket deprimerad flicka med en självkänsla som låg på noll.
- Hon hade helt tagit avstånd från pappan, skurit av honom. Men detta hade fått till följd att flickan också tagit avstånd från sig själv. Hon hade vänt sig ifrån allt positivt i livet, all lust, all glädje hade försvunnit och hon uppvisade en dramatiskt negativ utveckling såväl intellektuellt som känslomässigt och socialt.
Denna flicka hade inte kunnat få en bättre fosterfamilj än den hon hade fått. Hon hade under flera år vistats hos dagmamman som hon trivdes hos. Dagmamman var inte moraliserande över pappan utan hade sett att relationen dem emellan inte bara var negativ. Hon hade sett att relationen också innehöll mycket av kvalitet.
- Det som hade hänt med fosterföräldrarna vid andra intervjutillfället var att de tagit på sig en stor del av skulden för att flickan inte mådde bra: "Vi är nog inte så bra som fosterföräldrar, det hade kanske varit bättre att hon hamnat någon annanstans." Fosterföräldrarna förstod ingenting av vad som hänt inom flickan när hon hade tagit avstånd ifrån pappan, och de for också väldig* illa av hela situationen.
- Fosterföräldrarna förstod ingenting och inte någon annan heller. Hade någon förstått styrkan i relationen hade man kunnat hjälpa denna flicka att behålla något av kontakten med sin pappa.
Fosterföräldrarollen
Denna flicka blev kvar i fosterhemmet av det skälet att det inte fanns någon möjlighet för henne att flytta hem igen. Men flertalet av de symbiotiskt och rejekterande hållna barnen i Anita Cederströms studie hade flyttat hem efter kort tid. Fosterföräldrarna hade inte heller ansträngt sig för att få behålla dessa barn:
- Det är inte konstigt att fosterföräldrarna så lätt släpper iväg dessa barn och inte heller något att moralisera över. Det är ingen lätt uppgift som lagts på fosterföräldrarna. Det finns säkert de som klarar av att möta dessa barns ångest, oro och i många fall starka aggressivitet. Men jag har full förståelse för att en del fosterföräldrar backar inför uppgiften att arbeta med den här typen av djup psykologiskt problematik hemma i sitt vardagsrum, dag ut och dag in.
Anita Cederström har gått igenom en lång rad faktorer. Hon har funnit att i det undersökta åldersintervallet har vare sig ålder, tidigare erfarenheter av upprepade separationer eller kontaktfrekvens med föräldrarna någon avgörande betydelse för vad som händer med barnet i fosterfamiljen.
- Det är också tydligt att det inte heller i första hand är "kvalitén" på fosterhemmet som är avgörande för barnens utveckling. Avgörande är hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig.
Man kan alltså inte ställa frågan om fosterhem är bra eller dåligt, menar Anita Cederström. För vissa barn kan det vara en bra åtgärd medan det för andra är direkt kontraindicerande.
- Klart är dock att man måste lägga större vikt vid att försöka förstå den psykologiska situation som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem över huvud taget är möjligt eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet.
- Jag tror att man måste utveckla mera förfinade metoder i arbetet med placering av barn i fosterhem och att utveckla andra behandlingsalternativ för barn som far illa.
Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse
Brister i familjehemsvård - Ny metod avslöjar brister och möjligheter
Barn i familjehem omplaceras ofta
Föräldrar till tvångsomhändertagna barn polisanmäler socialen
Powered by AIS