Rätten till mitt barn

Rätten till mitt barn - barnets rätt till sin far
Av Tomas Öhman, Luleå

Jag fick ett samtal som förändrade mitt liv i november 2009.

Det var en tjej som jag träffat under en kort tid som ringde och sa att jag kunde vara far till hennes sju månader gamla son. Hon ville att jag skulle komma på en DNA-test. Jag var naturligtvis chockad. Vem skulle inte bli det?

Jag pratade med min flickvän som jag varit tillsammans med drygt ett år.

När DNA-testen var klar stod det klart att jag var fadern

Chockad och rädd så dröjde det till i mars 2010 innan jag berättade för min familj. Min son skulle då fylla ett år två dagar senare.

Min familj reagerade positivt över beskedet. De gratulerade mig. Sonen och mamman bjöds in till min familj redan nästa dag.

Sedan planerades det in träffar för att vi alla skulle få lära känna den nya familjemedlemmen.

Så småningom var Christoffer, min son, så pass trygg att han började sova över. Han lärde sig snabbt att jag var pappa. När vi träffades så ville han ofta komma upp i min famn. Lillkillen var en trygg, harmonisk och glad individ. Jag började på riktigt känna mig som pappa - trots chocken.

Christoffer gick på dagis på dagarna. Där kunde personalen intyga att grabben mådde bra. Och att mamman var en ansvarstagande mamma som brydde sig om sonen och såg alltid till att han hade det som behövdes på dagis. Allt frid och fröjd, kan man tänka.

Nej då. I juni 2010 kallades vi till ett möte på socialen. Mamman hade bett socialen om hjälp att få strukturera upp sitt liv gällande ordning i hemmet. Det förväntas man få som boende i Luleå kommun då man läser arbetspolicyn på deras hemsida.

Istället börjar en häxjakt mot mamman. De trycker ner henne mentalt. Visst är det ostädat i hennes hem. Men det hade börjat bli bättre ordning. Socialen tyckte att det gick för ”sakta”. Så de börjar hota henne att omhänderta hennes son. Sonen mår fortfarande bra och vi fortsätter att umgås.

Socialen påtvingar barnets mor tabletter som hon mår dåligt av och som hon påpekar men socialen bara hånler och negligerar hennes argument.

En dag meddelar mamman att socialen tänker skicka henne och sonen till behandlingshemmet "Vårljus" i Stockholm för att man i Luleå inte har kunskap om hur de ska hjälpa mamman.  Fyra veckor i Stockholm där mamman ska filmas och granskas för att "hjälpa" socialen att hjälpa mamman kostar kommunen 200 000 kr. Dessutom har Vårljus raderat filmen på mamman före rättegången i förvaltningsrätten. Mycket Märkligt!

När min son landar på Kallax flygplats meddelar de på ett möte direkt efter på socialen att de ska tvångsomhänderta min son.

Vi alla blir bestörta. Chockade. Jag och barnets mamma beslutar oss att jag ska ansöka om gemensam vårdnad, vilket socialen försöker förbjuda mig. Fem dagar senare har vi gemensam vårdnad.

Det dröjer fyra veckor innan vi får träffa min son. Han är i ett sorts chocktillstånd. En timme i veckan på Kalix lasarett, 8 mil hemifrån med bevakning får vi träffa min son. Det är så grymt! Fosterföräldrarna och socialen säger inte ett ord till oss unga föräldrar. De skriver rapporter som innehåller så mycket lögner. De skriver att vi är begåvningshandikappade så vi kan inte ta hand om vår son. Mamman och jag lever inte ihop. Men vi har det bästa för vår son som gemensamt mål.

Nu har det gått tre månader och socialen har krympt på umgängesschemat. Så det är inte många gånger vi setts.
Vi fick inte vara tillsammans till Jul. Snart fyller han två år. Får vi fira hans födelsedag tillsammans?

Jag har börjat ringa min son. Jag har tillåtelse att ringa två gånger i veckan. Han blir alltid så glad när han hör min röst. Han ropar då "pappa", "hej". Det skär i mitt hjärta att vara så långt från min son.

Eftersom jag har ansökt med mammans tillåtelse att sonen ska bo med mig, så har socialen börjat angripa mig. Jag är begåvningshandikappad, har en lunga, blir fort trött, har en shunt och har en allvarlig sjukdom, Neurofibromatos (NF). Därför anser socialen det helt uteslutet att jag orkar vara pappa. Socialen lägger sig också i min och min flickväns planer att flytta ihop. De påstår att hon kommer att tröttna på mig när jag blir förlamad. Jag undrar om de har någon spåkula?

Visst, jag har NF. Jag har två ögon men jag är blind på vänster ögat. Jag har full syn med det högra ögat. Jag har shunt och det är ett måste. Men det hindrar inte mig i mitt liv. Tvärtom. Jag har ett bra liv. Jag har skaffat mig ett halvtidsjobb som jag trivs med. Det är inte alla 19-åringar som har jobb idag. Jag har börjat övningsköra. Jag har faktiskt två lungor med normal funktion. Jag har t.o.m skaffat mig ett intyg att jag har två lungor. Läkaren skrattade när jag förklarade att socialen påstod att jag bara hade en lunga! Han tyckte att även om jag hade haft en lunga hade jag fungerat som pappa.

Så nu senast var jag kallad till ett "förhör" på socialen för att de skulle undersöka om jag är kapabel att ta hand om min son. Ett förnedrande förhör. De såg ner på mig på grund av att jag har en sjukdom. De ser ner på mig för att jag bara har ett halvtids jobb. De påstår att de har sådana förhör för alla föräldrar.

Jag har bett om att få fosterhemsutredningen. Först nekade socialen att ge mig den. Vi tog kontakt med kommunens jurist som tog kontakt med socialen och när jag till sist fick den så hade socialen strukit det mesta av utredningen. Eftersom jag har rätt att läsa den så är det märkligt att så mycket är borta ur texten. Dessutom är den daterad en månad efter att fosterfamiljen tagit mitt barn.

Det är märkligt att de inte är godkända före ett omhändertaget barn placeras hos dem.

Jag har hört fall där tvångsomhändertagande har varit "förtäckta adoptioner" med LVU-lagen som täckmantel. Jag trodde inte det var möjligt!!! Inte i Sverige och inte 2010-2011.

Men jag har ändrat mig!

Luleå kommun med 73 000 invånare har 120 tvångsomhändertagande varje år och ca 100 omplaceringar av barn. Som jämförelse har Umeå som har 114 000 invånare 51 stycken omhändertagande. Skrämmande! Vad beror det på???

Jag vet att kommunerna får pengar av staten vid varje omhändertagande. Varje placerat barn kostar staten en miljon kr.

Varken jag eller mamman har drogproblem, eller misshandlar vår son eller utnyttjar honom sexuellt.

Varför har jag då inte rätt till min son? Varför har inte min son rätt till sina biologiska föräldrar och sin släkt? Vi vet alla hur viktiga föräldrarna är för sitt barn. Vårt kunnande om barn har ökat radikalt. Men detta räknas inte i Luleå. Här trycker de ner de unga föräldrarna. Kränker dem. Stjälper dem. Gör allt för att vi inte ska få vara med våra barn.

 
Tomas Öhman ”Stolt förälder till en super fin kille”


Socialen har tagit mitt barnbarn
Inga-Lill Elenius, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10

Socialen har tagit mitt barnbarn
Insändare av farmor, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10

Förtäckta adoptioner - Två fall
Av Ruby Harrold-Claesson. Föredrag

Socialsekreterare idkar handel med andras barn
Av Sven-Erik Berg, Morfar

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall 

Vännäsfallet - "Socialen stal vårt barn"
En serie artiklar i olika media

Vännäsfallet - Varför polisanmäler de socialen i Vännäs?
Av Siv Isaksson


Tillbaka till Artiklar