Rättssäkerheten hotas av en bläckplump

Rättssäkerheten hotas av en bläckplump
Det som började som en sällskapslek i början av 1900-talet har i dag blivit en synnerligen tvivelaktigt psykologiskt test som missbrukas i vårdnadstvister och av brottslingar som vill ha strafflindring.
Av Lennart Sjöberg, professor

I början av 1900-talet var det en spridd sällskapslek att visa bilder åstadkomna av bläckplumpar och sedan föreslå vad de föreställde. En viss Hermann Rorschach var med om sådana lekar. Han utbildade sig till psykiatriker, fick anställning i Zürich, och tog upp idén med bläckplumparna som ett forskningsprojekt. Han valde ut tio sådana tavlor som han ansåg speciellt intressanta och visade dessa för hundratals patienter. I boken Psychodiagnostik (1921) beskrev han resultaten. Det fanns stora variationer, exempelvis med avseende på svar som beskrev rörelser, om svaren handlade om hela bilder eller bara delar, hur färg påverkade och så vidare. Rorschach menade att han på grundval av dessa svar kunde avgöra om en patient var utåt- eller inåtriktad.

Rorschach dog året därpå men hans test väckte ett visst intresse på sina håll i Europa, framför allt i Schweiz. Ett par decennier senare kom testet att röna ett starkt ökande intresse i USA till följd vissa karismatiska ledargestalters verksamhet. Främst bland dem var Bruno Klopfer, en psykoanalytiker som emigrerat till USA. Klopfer och andra lanserade Rorschachtestet som ett projektivttest; idén var att de mångtydiga bläckplumparna skulle få den testade att uttrycka sin personlighet och sitt undermedvetna i sina svar, vilka sedan skulle kunna tolkas av psykologen. Särskilt viktigt sades vara att man med testet kunde hitta dolda tendenser till psykisk sjukdom och abnormitet. Testet, som Klopfer menade utgjorde en psykologisk Röntgenkamera, vann ganska snabbt tilltro i vida kretsar. Det spreds inom klinisk psykologi och psykiatri, bland barn och vuxna, men också till arbetspsykologin, där det kom att användas bland annat i anställningssituationer.

Ett test med så stora pretentioner stimulerade givetvis till forskning. Var det verkligen sant att testet kunde ge prognoser och diagnoser av viktiga förhållanden, på ett sätt som var nästan omöjligt med andra metoder? Räckte det med att visa tio tavlor med mångtydiga bläckplumpar för att avslöja människors innersta hemligheter? Åtskilliga forskare gav sig i kast med att utvärdera testet under decennierna efter andra världskriget.

Resultaten blev huvudsakligen nedslående, och de få positiva resultaten kunde oftast inte replikeras i oberoende nya undersökningar. Dessutom saknades normer, det vill säga man visste inte om ett visst svar skulle betraktas som normalt eller som ett sällsynt tecken på en viss inre problematik. Detta ledde till att testet började falla i vanrykte och psykologerna vände sig till andra metoder som utprövats och validerats på ett mera övertygande sätt, främst då självrapportformuläret MMPI.

På 70-talet kom den amerikanske psykologen John E Exner in i bilden. Han ville fånga upp det bästa i Klopfers system, konstruera normer och etablera testets tillförlitlighet på ett invändningsfritt sätt. Så tillkom hans Comprehensive System (CS) som numera är den dominerande varianten. Det tycktes som om Exner hade räddat Rorschachtestet från att överges och återgett det dess vetenskapliga trovärdighet. Det är numera spritt över hela världen; varje år testas miljontals personer med Rorschach, inom psykiatrisk vård och rättsväsendet men även i andra sammanhang. Allt tycktes fungera väl, tills forskningen för några år sedan hann ikapp praktiken.

Om denna fascinerande och skrämmande utveckling handlar en nyutkommen bok av James Wood, Teresa Nezworski, Scott Lilienfeld och Howard Garb med titeln What's Wrong with the Rorschach? Science Confronts the Controversial Inkblot Test (Jossey-Bass, 446 s). I denna omfattande, detaljerade och mycket väl dokumenterade bok beskrivs de första faserna i testets utveckling i Europa och USA, varefter författarna går in på den kritik av Exners system som nu fått vind i seglen och tycks växa sig allt starkare. Så vad är det för fel med den moderna Rorschachmetoden? De är många och allvarliga.
För det första existerar fortfarande inga tillförlitliga normer. Visserligen har Exner rapporterat data från en normgrupp om 479 personer, men Exners grupp är betydligt mindre belastad med påstådda tecken på psykisk abnormitet än vad som i aktuell forskning visat sig påkallat. I decennier har praktikerna således kraftigt överskattat abnormiteten hos de testade: cirka 80 procent av fullt normala personer klassificeras enligt Exners system som psykiskt sjuka. Det är lätt att inse vilka allvarliga konsekvenser detta kan ha. I boken beskrivs exempelvis ett fall där en kvinna miste vårdnaden om sin lille son på grund av en Rorschachtestning som hon genomgått, utvärderad enligt Exners normer. Sonen hade utsatts för sexuella övergrepp av fadern, men denne fick ändå vårdnaden.

För det andra har testet bara validerats i ett fåtal avseenden. Det samvarierar med intelligens, i den meningen att personer med större ordförråd ger flera och utförligare svar på Rorschach. Det kan även användas för att utröna huruvida en person lider av psykotiska tankestörningar. Men i övrigt finns inga tillförlitliga data på att Exners alla index och variabler (cirka 150 stycken) skulle vara giltiga för sina syften. Så är till exempel testets mått på depressivitet orelaterat till faktisk depression. MMPI har bättre psykometriska egenskaper och är dessutom betydligt billigare att använda. Det har bättre normgrupper, högre reliabilitet och fler systematiska samband med kriterier. Rorschach tycks inte heller erbjuda information utöver vad andra metoder bidrar med. Det bör tilläggas att både Rorschach och MMPI har gett en genomsnittlig validitet på cirka 0,3 i sammanställningar av hundratals undersökningar. På den nivån är uttalanden om enskilda personer mycket kraftigt felbemängda.

Exners svar på kritiken av testets validering är att han och hans grupp har genomfört tusentalsstudier där sådan validering skulle ha dokumenterats. Dessa studier finns emellertid inte tillgängliga för oberoende forskare (Wood och medförfattare har inte heller lyckats att få del av dem). Detta tyder givetvis på att Exner bluffar. Varför skulle han annars inte lämna ut sina resultat? Det är viktigt att resultat publiceras i tidskrifter där de underkastas peer review, alltså ingående granskning av oberoende forskare som anonymt uttalar sig om arbetena. Att man presterat en mängd interna rapporter som inte ens lämnas ut till utomstående är oacceptabelt och kan inte tas som stöd för att testet skulle ha validerats. I synnerhet väcker det misstankar när andra och oberoende forskare däremot har publicerat negativa resultat.
För det tredje kan Rorschachsvaren simuleras och den testade kan styra resultaten i den riktning han eller hon önskar. Simulering av psykisk abnormitet är enkel men det går också att simulera motsatsen. Kanske är den utbredda myten om att testet inte skulle kunna simuleras följaktligen speciellt farlig.

För det fjärde är tillförlitligheten hos själva utvärderingen av svaren tveksam. Under många år trodde läsare av hans böcker att tillförlitlighetsvärden han presenterade var korrelationstal, men nyligen framkom att han menade överensstämmelseprocent. Är detta en viktig skillnad? Ja, sannerligen, ty hög överensstämmelse får man även vid slumpmässig relation mellan två bedömare bara på grund av att ett visst tecken (till exempel ett rörelsesvar) är ovanligt. Genom att använda sig av överensstämmelseprocent i stället för korrelationstal kan man alltså dölja ett helt slumpmässigt system. När Exners siffror räknades om fann man att många av hans index utvärderades med betydligt lägre tillförlitlighet än vad som är önskvärt, i synnerhet när det gäller att uttala sig om enskilda personer (vilket oftast är fallet i praktiken).

I USA åberopas Rorschach/Exner-testet ofta i domstolar och i andra rättsliga sammanhang. Det används exempelvis vid vårdnadstvister trots att ingen forskning stödjer antagandet att vissa personlighetsdrag skulle innebära att man är en bättre eller sämre förälder, så länge det rör sig om fullt normala personer. Rorschach är emellertid ett effektivt sätt att förklara någon olämplig eftersom 80 procent av fullt friska personer visar sig ha abnorma drag enligt detta test. Det är därför en bra idé att locka motparten att genomgå Rorschachtestning och själv avstå, eller simulera svaren enligt någon av alla de läroböcker som enkelt finns att tillgå. I detta ovärdiga spel deltar många psykologer som tjänar stora pengar på det. En annan variant är det spel som spelas av personer som begått allvarliga brott och som hoppas på strafflindring med hjälp av en psykiatrisk diagnos. Det är lätt att framstå som fullständigt galen på Rorschachtestet. Wood och medarbetare ger i ett kapitel goda råd till advokater om hur de kan utsätta Rorschachtestare för en ingående kritisk granskning på grundval av aktuella forskningsresultat. Eftersom praktiserande psykologer sällan har intresse eller tid att följa med i forskningen är det ganska lätt att exponera deras inkompetens i det avseendet.

Forskningen har dominerats av undersökningar av enskilda variabler eller index, i stil med depressionsindex. Men Rorschachtestet syftar mycket längre än så. Man vill ge en integrerad bild av den testades hela personlighet. Detta skulle alltså kunna åstadkommas efter en halv timmes testning med de tio tavlorna. Numera kan denna typ av rapport också skapas med hjälp av datorprogram, till exempel Ror-Scan som säljs av Exners företag till det facila priset av 600 dollar. In matas alltså den testades svar på tavlorna och ut kommer en fantasifull och blommande beskrivning av personligheten.

Att miljoner människor över hela världen varje år får sina livsöden påverkade av denna humbug är en tragedi. Hur har det kunnat bli på det här sättet? Wood och medarbetare beskriver hur Rorschachtestets popularitet växt allt eftersom den kliniska psykologin expanderat i USA (liksom i många andra länder, men de går bara in på förhållandena i USA). En viktig fas i utvecklingen inträffade på 40- och 50-talen när vad de kallar Rorschach wizards framträdde i USA. Dessa (Bruno Klopfer var en av dem) påstod att de enbart med utgångspunkt i svaren på testet kunde uttala sig om allt av vikt som rörde en person. Och det lyckades de också med i vissa fall; många blev djupt övertygade för att inte säga troende av sådana demonstrationer. I boken, och i tidskriften Skeptical Inquirer (4/2003), har Wood och medarbetare visat hur sådant kan åstadkommas med enkla knep som i århundraden praktiserats av spågummor och andra charlataner.

Varför skulle egentligen svaren på vad bläckfläckar liknar säga något av intresse om en person? Tillfälligheter, sinnesstämning och hur man uppfattar testet och testsituationen har befunnits styra vilka svar som ges. I annan psykologisk forskning har man i många sammanhang funnit att det inte finns några tydliga samband mellan beteenden som är vitt skilda innehållsmässigt, till exempel mellan hur man fantiserar om en bläckfläck och hur noggrant man utför sitt arbete. I början av 1900-talet var man ännu inte på det klara över detta utan trodde att personligheten penetrerade allt vårt beteende och alla våra känslor. Följaktligen skulle ett test som Rorschach vara idealiskt. Nu vet vi att vi inte alls är beskaffade på det sättet. Därför bör Rorschachtestet förvisas till ett museum för misslyckade psykologiska idéer.

Mot bättre vetande. Av Lennart Sjöberg

Viktig ny kritisk analys av RORSCHACHTESTET

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET? Av Lennart Sjöberg
 

Artiklar

Böcker