Ruby Harrold-Claessons föredrag för Mormorsupproret
Hej Allesammans.
Jag heter Ruby Harrold-Claesson, och jag är jur. kand., med fransk och svensk jurist utbildning. Jag är ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i Norden.
Presentation av NKMR
NKMR är en internationell organisation omfattande Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den grundades den 30 november 1996 på Christiansborg i Köpenhamn, som en reaktion mot de ständigt återkommande fall där de sociala myndigheterna i våra olika länder tvångsomhändertar barn och placerar dem i fosterhem, på vad vi bedömer vara godtyckliga grunder. NKMR arbetar således uteslutande med barns och deras föräldrars och släktingars rätt till skydd mot de sociala myndigheternas onödiga ingripanden i deras privat- och familjeliv genom onödiga tvångsomhändertagande av barn. Förutom mig Ruby Harrold-Claesson, består styrelsen i NKMR av norska professorn Marianne Haslev Skånland, vice ordf. och andre vice ordf. är den finske antropologen Peter Klevius. De övriga styrelsemedlemmarna jur. kand., med. lic. Siv Westerberg, (Sverige) som för övrigt innehar europarekordet i vinnande mål i Europadomstolen, journalisten Eva Granheim, (Norge), teol. cand. Hans Olav Okkels (Danmark) och som suppleant har vi gävleadvokaten Tryggve Emstedt. För en mer ingående presentation var god och besök NKMR's hemsida på Internet där vi publicerar på svenska, norska, danska, (nordisk sida), engelska, franska, tyska och finska har var sin egen sektion. Stadgarna för NKMR, årsmötesprotokoll m m finns på hemsidan på Internet. Adressen är https://www.nkmr.org. Sedan NKMR hemsida togs i bruk i början av december 1997 till idag den 14 juli 2001 har vi fått 248,445 besök från hela världen. Jag vill hälsa alla välkomna att avlägga besök även på våra sidor på andra språk och att besöka hemsidorna till de organisationer som vi har länkar till. Detta gäller såväl Ni som redan känner till NKMR:s hemsida som Ni som inte tidigare känt till vår hemsida.
Nu till mitt föredrag.
Sent i förrgår kväll fick jag ett e-mail från NKMR:s andre vice ordf. Peter Klevius. Han skrev så här:
"Hej Ruby
En liten ljusglimt. PESUE och Anu Suomela vann mot finska staten trots deras överklagan. Domen, som kom i dag, finns på PESUEs hemsida på engelska eller på ECHRs hemsida och målet gällde K & T mot Finland."
Tidigt igår morse laddade jag ner Europadomstolens nya dom i Fallet K & T mot Finland och publicerade den på NKMR:s hemsida. Därefter skickade jag ut grupp e-mails till NKMR:s medlemmar och sympatisörer, ringde till styrelsemedlemmarna som inte har tillgång till Internet och till Prof. Jacob Sundberg i Stockholm - trots att han också har Internet. Jag skickade gratulationer till Anu Suomela och PESUE och jag ringde till den finske handläggaren vid Europadomstolen i Strasbourg och framförde NKMR:s tack för den epokgörande domen.
Ni kanske undrar varför jag är så upphetsad över denna dom från Europadomstolen. Jag ska förklara. Domen är unik. Domen innebär en viss omprövning av omhändertagandelagarna. I K & T mot Finland har för första gången Europadomstolen klassat själva tvångsomhändertagandet av ett barn som en kränkning av familjens mänskliga rättigheter. Det är också första gången som en stat har överklagat Europadomstolens dom och fått en omprövning - Grand Chamber Hearing - av fallet. Det är också första gången som en stat har fällts två gånger i samma mål.
Europadomstolens domar i K & T mot Finland finns på NKMR:s hemsida under rubriken " Europadomstolen". Eftersom domarna finns endast på engelska och finska ska jag berätta lite om fallet för Er.
Katrin har fyra barn. Pia född 1986, Mikael 88, Jaana 93 och Raija 95. De två yngsta har hon tillsammans med Timo som hon flyttade ihop med i 1991. Katrin har haft psykiska problem, blev vårdad på sjukhus tre gånger mellan 1989 - 90 och under tiden tog mormor hand om barnen. Mellan 1991 - 93 pågick en lång utdragen vårdnadstvist mellan Katrin och Pias far. Fadern fick vårdnaden. Katrin var gravid och fick psykoser pga. den stress som vårdnadstvisten orsakade henne.
Katrin fick sjukhus vård och två läkare intygade att hon inte förmådde ta hand om barnen just då, men att hennes sjukdom utgjorde inget permanent hinder för henne att ta hand om Mikael. Katrin och Timo placerade Mikael frivilligt i ett barn i tre månader eftersom förlossningen närmade sig. Socialtjänsten beslutade ett omedelbart omhändertagande av barnen efter Jaana föddes.
Socialarbetarna informerade inte föräldrarna om sina planer men sjukhuset fick order om att inte överlämna barnet till Katrin efter förlossningen. Socialen motiverade beslutet om omedelbart tvångsomhändertagande av Jaana så här: Det kan utgöra fara för barnet om Katrin får reda på att socialen planerar att omhänderta henne.
Men, Katrin hade aldrig utgjort en fara för sina barn.
Båda barnen tvångsomhändertogs och trots att det inte fanns något domstolsbeslut blev umgänge med barnen förbjudet under de första dagarna.
Nyfödda Jaana placerades i ett litet barnhem där Timo fick sköta henne varje dag. Det fanns inget att anmärka på hur han skötte babyn. Socialen upplyste Timo om att han kunde få vårdnaden om Jaana OM han bröt med Katrin. (Vi känner alla säkert igen socialens sätt att vilja reglera och kontrollera folks privatliv). Timo flyttade till en egen lägenhet när Jaana var en månad gammal. Han tillät Katrin att träffa barnet när hon hade permission från sjukhuset. Socialen fick reda på detta och som bestraffning för hans olydnad fick han inte behålla Jaana. Länsrätten biföll socialens beslut att tvångsomhänderta barnen i September 1993.
Samma dag som domen meddelades började socialen att leta efter en foster familj till barnen. Föräldrarna fick inget veta. Katrin blev frisk och utskriven från sjukhuset i oktober 1993. Regeringsrätten godkände omhändertagandet i september 1994. Barnen flyttades till fosterfamiljen - ett barnlöst par - i början av 1994. Katrin och Timo fick besöka barnen en gång i månaden - dock med kontaktperson dvs. övervakning. Anledningen: barnen måste rota sig i fosterhemmet. (Detta känner vi ju igen från tvångsomhändertagandefallen i Sverige).
Det skall noteras att under perioden 1994 - 2000 har föräldrarna - Katrin och Timo aldrig fått träffa sina barn utan övervakning. En gång om året har barnen fått besöka sina föräldrar - dock åtföljda av fosterföräldrarna.
Katrin och Timo flyttade ihop igen i början av 1994. I mars 1994 begärde de att socialen skulle upprätta en plan för familjens återförening. Därefter begärde de att omhändertagandet och umgängesbegränsningen skulle upphöra. Dessa processer pågick fram till år 2000 och har pågått till nu i dagarna. Men nu är det slut. Huruvida föräldrarna får tillbaka sina barn återstår att se. Socialtjänsten brukar visa betydligt större motstånd mot att återlämna barn till sina familjer än att ta bort dem från deras nära och kära.
Andra saker som Ni skall veta: Socialchefen skickade Katrins och Timos journaler för utlåtande till en doktor (Dr. V) som är ökänd i Finland som en som förespråkar att barn skall tas från sina mödrar. Förvaltningsdomstolarna biföll alla umgängesrestriktionerna med angivande om att "barnen skall ha en levande bild av sina föräldrar."
När Katrin var gravid med Raija under hösten 1994 blev hon upplyst av socialchefen om att alla deras framtida barn skulle omhändertas och fosterhemsplaceras.
Raija föddes i April 1995. Raija blev aldrig omhändertagen och Katrin och Timo bor tillsammans fortfarande.
Katrins hälsa blev helt stabil i början av 1996 men socialen och förvaltningsdomstolarna höll fast vid omhändertagandet och fosterhemsplaceringen av Mikael och Jaana. Alla överklaganden avslogs. Förvaltningsdomstolarna vägrade förordna Katrins och Timos ombud, Anu Suomela, som offentligt biträde för dem.
Socialen beslutade om ytterligare umgängesbegränsningar. En period beslutades löpa mellan den 2 februari 1999 t o m den 31 december 2000. Socialen motiverade beslutet med nödvändigheten av att begränsa myndighetspersonernas arbete. Socialen fortsatte att kontrollera familjen fram till 1999.
Föräldrarna klagade till Europadomstolen i 1994. Målet fick prövningstillstånd och domen meddelades den 27 april 2000.
Europadomstolen skrev i sin dom beträffande omhändertagandet följande:
Båda barnen befanns i trygga förhållanden i var sin institution. Jag citerar:
"Moderns psykotiska uppförande ett par timmar efter det att hon fått reda på att hon hade blivit fråntagen sitt nyfödda barn kan inte rättfärdiga ett beslut som redan hade fattats.
Inte heller kan farhågor för sådant beteende från moderns sida för det fall att ett tvångsomhändertagande kan bli aktuell rättfärdiga beslutet att omhänderta barnet.
Domstolen finner det sannolikt att vilken mor som helst - med eller utan tidigare psykiska problem - skulle under sådana förhållanden, löpa risken av beteendestörningar ..."
"... de anledningar som givits för att rättfärdiga omhändertagandet var otillräckliga och metoderna som använts var överflödiga
... Domstolen finner att genom att vidta de ovan angivna åtgärderna de inhemska myndigheterna överskred sina befogenheter (margin of appreciation) och att sådana åtgärder kan inte vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle ... (således) utgör tvångsomhändertagandet en kränkning av Artikel 8 av den Europeiska Konventionen..
Domen i april 2000 fick stor uppmärksamhet i finska media men den förbigicks med tystnad i Sverige. Finlands regering reagerade starkt och begärde omprövning av domen. Det blev Plenumavgörande den 14 mars 2001 och som jag nämnde tidigare meddelades den nya domen den 12 juli 2001.
Av redogörelsen för fallet K och T mot Finland framgår att de sociala myndigheterna i Finland arbetar på samma sätt som de sociala myndigheterna i Sverige. Trots att mormor och morfar utgjorde en ressurs för barnen - innan Katrin började sammanbo med Timo - negligerade socialtjänsten att placera barnen i släktkretsen. I stället placerades barnen hos ett barnlöst par som därmed fick sin barnlöshet avhjälpt och pengar för att ta hand om barnen. Jag arbetar med två liknande fall - det ena i Kumla och det andra i Uddevalla - där tvångsomhändertagandet av barnen är inget annat än förtäckta adoptioner. Jag höll ett föredrag om dessa fall vid NKMR:s symposium i juni 2000. Titeln på föredraget är "Förtäckta adoptioner - två fall" och det finns publicerat i NKMR:s Artikelarkiv. Jag kan berätta att i Kumlafallet finns en ung farmor som har varit mycket aktiv och begärt att bli utredd som fosterhem till sitt enda barnbarn sedan barnet var tre dagar gammalt. Faktum är att barnet lovades bort till det barnlösa paret - vänner till en av socialarbetarna - redan dagen efter födelsen.
De så kallade välfärdsinstitutionernas rättsövergrepp mot barn, deras föräldrar och släktingar måste upphöra om Sverige ska kunna betecknas som ett civiliserat demokratiskt samhälle. Detsamma gäller för de andra nordiska länderna - vilket Europadomstolens dom i fallet K och T mot Finland visar.
Jag vill uppmana alla samlade här till möte hos Mormorsupproret att fortsätta kampen för Era barn och barnbarn. Detta gagnar inte bara Er utan alla barnen i detta samhället. De sociala ingenjörerna och deras familjefientliga metoder är skadliga för barnen, deras familjer och hela samhället i dess förlängning. Denna skattefinansierade verksamheten - som påstås vara med "barnens bästa" för ögonen - kostar skattebetalarna åtskilliga miljarder varje år. Och resultatet av socialens s k insatser för barnen är ytterst tvivelaktigt vilket visas av Bo Vinnerljungs forskning och av åtskilliga skrifter som har författats av Socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzell.
Kommunerna överskrider jämnt sina sociala budgetar men dessa pengar kommer inte barnen som socialen utger sig att hjälpa till del. I stället används våra skattepengar till att fördärva barnen. Huvudparten av kommunen pengar går till att göda fosterhemmen och till att stärka socialarbetarnas makt över familjerna. Det är således inte barnen som är dem som egentligen omhändertagits för försörjning - utan det är fosterföräldrarna och socialarbetarna. Statistiken visar att sammanlagt 17500 barn och ungdomar var omhändertagna i Sverige under 1999. Det var således 1000 barn fler än år 1998. 1999 var det 4000 nyrekryteringar till denna s k vårdform.
Det är alltid ett stort problem när människor tillåts livnära sig på barn på något sätt - varje sig som beslutsfattare över barnen eller som vårdgivare/fodervärdar.
Handeln med barn genom tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering i Sverige och de andra nordiska länderna måste bringas att upphöra. Sverige och de andra nordiska länderna måste erkänna varje individs rätt till privat- och familjeliv så som garanteras i FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen och FN:s Barnkonvention. Sverige, Danmark och Finland är medlemmar i EU. I huvudparten av EU:s medlemsstater är familjen erkänd som samhällets grundsten och där är familjens roll starkare. Men i de nordiska välfärdsstaterna har välfärdsinstitutionerna övertagit familjens roll. Det var så sent som i nådens år 1997 som den svenska riksdagen antog en lag som medgav mor- och farföräldrar och andra släktingar rätten att bli "utredda" av socialtjänsten i fall ett släktingbarn behöver vård utanför sitt eget hem. De s k u-länderna i omvärlden skrattar åt Sverige och anger att de hellre vill förbli underutvecklade om det som vi i Sverige lever under är utveckling.
Jag beklagar att jag inte kan vara mitt bland Er idag men jag och de övriga styrelsemedlemmarna i NKMR önskar Er alla en lyckad konferens och framgångar i vår gemensamma kamp att återupprätta Familjen som samhällets grundsten med rätt till skydd från onödiga - och bevisligen ytterst skadliga - myndighetsingripanden.
Tack för ordet.
Ruby
Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordf. i NKMR
Olofstorp, den 14 juli 2001
Powered by AIS