Sexualhysterin
En av västerlandets eviga förbannelser.. Artikelförfattaren ser i lynchmentaliteten ett hot mot rättssäkerheten. "En orättvisa kan aldrig undanröjas genom att en ny skapas".
Av Björn Gudmundsson.
|
Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätt nr 2/95 och återges här med författarens benägna tillstånd. |
Knappast någon som de senaste månaderna (för att inte säga åren) slagit upp sin tidning eller satt på TV-n kan ha undgått att undfägnas med mer eller mindre affektladdade och sensationsjournalistiska skildringar av diverse sexuella övergrepp, incestfall och andra sexuella perversiteter riktade mot barn och andra "svaga grupper".
Kanske skulle en liten historisk återblick tjäna åtminstone det vällovliga syftet att dels skapa litet distans till problematiken, dels skänka den nyttiga insikten att intet är nytt under solen...
Såvitt man kan se torde den antika världen för ett par tusen år sedan ha varit i stort sett välgörande fri från den ur den judiskt-kristna religionen emanerande sexualskräcken. Det "gamla" Rom - för att inte tala om det "gamla" Grekland - bör förvisso ha företett en brokig karta över de mest avancerade perversiteter (i det här sammanhanget strikt definierade som "stridande mot den normala mänskliga naturen") men också ha varit tämligen förskonat från de häxprocesser, de till och från panikartade reaktioner på sexuella anomalier och den grymma klappjakt på sexuellt avvikande människor som senare kommit att känneteckna Västerlandet.
Kommen så långt i resonemanget kan det kanske vara lämpligt att strukturera problematiken en smula.
Från upprörda känslor till häxpsykos
Att otrohet (eller för att använda det i sammanhanget onekligen klämmigare uttrycket "hor") nästan alltid vållat upprörda känslor är väl självklart - ingen gillar gökungar i boet. Incest har aldrig varit något okänt i mänsklighetens historia - från den forntida egyptiska högcivilisationens syskonäktenskap till vår bekanting Oedipus, ödesdigra familjära trassel. Homosexualitetens breda spektrum från relativt idealistisk gossekärlek av grekisk typ till det grövsta analerotiska svineri - väckte redan under medeltiden den av prästernas gammaltestamentligt inspirerade patos indoktrinerade menighetens fasa (detsamma gällde f ö även det tidigare som tämligen harmlöst betraktade tidelaget). För att ta ytterligare ett - kanske det till sina praktiska konsekvenser mest katastrofala - exempel kan vi peka på den häxhysteri som rasade mellan ungefär 1400 och 1700. Att häxpsykosen hade starka sexuella undertoner står fullständigt klart.
Påvekyrkan lär i början ha ställt sig ganska avvisande till häxtron men senare blev det - kanske i samband med det tilltagande hotet från olika kätterska rörelser i tiden - andra toner. I slutet av 1400-talet kodifierades kampen mot häxeriet i den beryktade s k "Häxhammaren" - en (som någon uttryckt det) värdig föregångare till den svenska Socialstyrelsens "Råd och Anvisningar" för uppspårande av barnmisshandel och incest...
Den av en del moderna historiker med orätt över axeln sedde Carl Grimberg ger i IV bandet av sitt kända verk "Svenska Folkets Underbara Öden" en om icke underbar så förvisso kuslig skildring av 1680-talets häxhysteri:
"Den kvinna som blivit utpekad som trollpacka var i och med detsamma sa gott som prisgiven åt döden enligt orden i andra Mosebok: En trollkvinna skall Du icke låta leva.'
Den tiden gick det lika ledigt att prata bort sin nästas liv som att i våra dagar prata bort hennes goda namn och rykte.
Ingen, varken rik eller fattig, ung eller gammal, skön eller ful, gick säker för att bli utpekad som häxa. Ända sedan medeltiden hade andliga och världsliga myndigheter förenat sina krafter för att driva den lede ur sådana 'besatta' människor. De arma kvinnor som anklagades för häxeri tvingades först med de gräsligaste pinoredskap att bekänna och brändes därefter på bål, varefter askan ströddes för vinden.
Alltefter som den ena bekännelsen på den andra kom fram, blev övertygelsen om häxornas makt allt fastare; och till slut trodde många av 'häxorna' själva, att det var sant, som de anklagades för."
Även fortsättningen av kapitlet rekommenderas till eftertänksamt studium - åtminstone åt de kritiskt sinnade läsare som vet ungefär vad de skall vara observanta på. Parallellerna till en god del av dagens motsvarande incestprocesser är nästan bedövande tydliga - så slående att det förmodligen fordras vissa talanger av Socialstatens "experter" och funktionärer för att inte vilja se (och ännu mindre begripa) dem.
1800-talet - begynnande frigörelse
1800-talet utmålas ofta som det victorianska hyckleriets sekel vars dubbelmoral sträckt sina verkningar långt in i vårt århundrade och det må så vara. Samtidigt kan det inte förnekas att det också - inte minst just på moralens område - var något av den begynnande mänskliga frigörelsens sekel, en frigörelse som ju f ö successivt börjat ta form redan under upplysningstidens 1700-tal.
Kyrkornas ofta kvävande hand hade börjat lossna sitt grepp om sinnena och 1900-talets statliga socialkontrollanter och psykologtanter hade ännu inte hunnit göra sin entré med hela arsenalen av en alltmer repressiv lagstiftning som ryggstöd. Självfallet låg hela tiden sexualhysterin latent under ytan men den hade inte riktigt samma svängrum som under t ex häxprocessernas dagar. Bl a homosexualiteten fortsatte att vara ett trauma men om man höll käften och var diskret klarade man sig nog som regel. I England väckte som bekant Oscar Wildes fall (ordet taget i dubbel bemärkelse) en våldsam skandal men hans homosexualitet var knappast någon större hemlighet i och för sig - det var först när han begick oförsiktigheten att utmana etablissemanget genom att öppet bråka med sin högadliga pugilistiske vedersakare som loppet var kört.
Vår tids frossande i sex och misstro mot familjen
En idag något äldre generation lär fortfarande ha 1950-talets Haijby- och Keijneaffärer med bl a Vilhelm Mobergs rallarsvingar i gott minne. Det var väl ungefär i den vevan som framförallt kvällspressen började frossa i sexskandaler ("Vem är Q") och moralens väktare, tillika de "svaga gruppernas" självutnämnda beskyddare, började vädra morgonluft - men på ett tidigare tämligen försummat och ganska oväntat område: barnens. Eller för att uttrycka det en smula metaforiskt: Ellen Keys något försenade bataljoner hade anlänt till slagfältet, föregångna av 30och 40 talens förridare (för dem som är någorlunda insatta i utvecklingen är det överflödigt att nämna några namn och f ö vore det ojust att göra det).
I början av 1960-talet skedde något intressant i det här sammanhanget och den kanske utlösande faktorn kan för ovanlighetens skull faktiskt spåras, nämligen till makarna Kempe i Kalifornien, ett par beteendevetare som tycke sig ha upptäckt ett tidigare okänt fenomen, närmare bestämt att (förmodligen otaliga) spädbarnsföräldrar (framförallt ur medelklassen) med liv och lust ägnade sig åt att slå sina små barn sönder och samman ("Battered Child Syndrome"). Denna epokgörande "upptäckt" ledde f ö så småningom till en famös lag i Sverige som söker förbjuda föräldrar att effektivt tillrättavisa sin egen avkomma... Om inte annat så lärde sig snabbt det framväxande förmyndare och expertkollektivet av permissiva barnpsykologer, progressiva pedagoger och radikala sociologer hur en slipsten skall dras för att komma åt den sista bastion som i ett alltmer socialt likriktat och övervakat samhälle skulle kunna tänkas göra motstånd mot den socialtotalitära Statens hegemonianspråk - nämligen Familjen (eller det som tilläventyrs kan tänkas finnas kvar av den i dag ... )
Men det skulle bli värre
Om 60- och 70-talen ägnades åt att diskreditera ett med sina fel och brister (och vad saknar fel och brister i de här sammanhangen?) dock i stort sett ganska väl fungerande traditionellt uppfostrings- och disciplinsystem, så har attackerna under 80- och det begynnande 90-talet i stället satts in på att utmåla familjen som en institution där barn riskerar att utsättas för alla tänkbara sexövergrepp och framförallt det kanske värsta av alla - incest. (Sedan är det frapperande vilka dimmiga föreställningar om vad incest egentligen är som en hel del av dagens debattörer i ämnet tycks ha.)
Om vi vänder oss från Familjen till förhållandena ute i Samhället så verkar det som om vuxna överhuvudtaget får se upp idag. I princip tycks vi snart vara tillbaka till ett samhällsklimat som på det här området starkt påminner om det som Grimberg så målande skildrar.
Naturligtvis har den här mentala samhällsförgiftningen inte drabbat bara Sverige - tvärtom kommer de mest beklämmande exemplen på hur relativt små grupper av ett visst slags beteendevetare lyckats infiltrera t o m det juridiska etablissemanget från andra länder, betecknande nog genomgående från den protestantisk-puritanska västvärlden. För att nämna några bekanta fall:
Jordan, Cleveland, Edenton och Bjugn
I mitten av 80-talet anklagades 24 personer för sexuella övergrepp och incest (!) mot 40 barn i det lilla samhället Jordan, Minnesota, USA. Den gången var den amerikanska rättsapparaten tillräckligt oanfrätt av den nya sexhysteriska vågen för att kunna försvara medborgarnas rättssäkerhet. Alla frikändes utom ett tveksamt fall.
I slutet av 80-talet utspelades den bekanta Clevelandskandalen i England då ett par läkare på löpande band sydde in över hundra barn som besökte sjukhuset för alla möjliga åkommor - föräldrar och anhöriga beskylldes för incest och andra sexuella övergrepp. Affären väckte en våldsam uppståndelse och parlamentet beslöt tillsätta en undersökningskommission för att granska läkarnas och de sociala myndigheternas agerande gentemot barn och föräldrar. Så gott som alla beskyllningar om övergrepp mot barnen konstaterades vara falska och det hela lär ha slutat med att föräldrarna drog igång en rad åtal mot läkarna och barnavårdsmyndigheterna.
Många TV-tittare även i vårt land lär väl relativt nyligen ha sett den uppmärksammade USA-dokumentären om den närmast otroliga häxprocessen mot en rad personer i den lilla staden Edenton, North Carolina. Den avslöjar ett själstillstånd inte bara hos några av de involverade barnpsykologerna utan - skrämmande nog - också hos åklagare och domare som närmast verkar patologiskt och inger starka tvivel på att USA (eller delstater i unionen) längre egentligen är en rättsstat av västerländskt snitt.
För att ta ytterligare ett, och den här gången geografiskt mycket närliggande, exempel på hur sexhysterin ingått en otäck förening med vad en engelsk forskare träffande kallat den nya barnkulten i Västerlandet kan vi nämna Bjugn-affären i Norge som inträffade häromåret. En massa vuxna i det lilla samhället anhölls och delgavs misstanke om sexuella övergrepp mot en rad daghemsbarn (själve länsmannen i kommunen lär ha anhållits i svepet). Att det hela visade sig vara en anka behöver väl knappast påpekas - alla visade sig oskyldiga.
Masshysterin
Det verkligt skrämmande i historier av den här typen ligger givetvis i masshysterin som sådan. Genom att legeras med den helt naturliga våldsamma upprördhet varje normalt funtad vuxen måste känna så snart ett barn misstänkts ha kränkts blir det ofta fritt fram för praktisk taget vilken lynchmentalitet som helst. I en sådan atmosfär kommer maningar till besinning att få svårt att göra sig hörda. Och de enda som tjänar på det är vår nya psykologiskt-sociala överhet till vilken tyvärr alltfler statsjurister och andra närstående grupper tycks ansluta sig. En svensk variant av "De Fyras Gäng"...
Det senaste fenomenet på den sexualhysteriska fronten är som bekant den s k barnpornografin - en vidrig, äcklig och vämjelig företeelse som dessutom är direkt kriminell genom sin tillkomst. Denna klart kriminella tillkomst är oerhört viktig att hålla i minnet när juridiken kommer på tal.
Att i kedjan produktion-distribution-konsumtion av smörjan kriminalisera det första ledet torde vara rättsfilosofiskt vattentätt eftersom det innebär grova brott mot person. Att även distributionen olagligförklaras bör nog också kunna passera den juridiska analysens nålsöga, även om rättsgrunden här blir en liten aning svagare. (Man kan ju förklara det likställt med häleri, underblåsande av brottslig verksamhet e dyl). Det knepiga kommer när man vill komma åt konsumenten och det har ju också mycket riktigt seglat upp en konflikt på den punkten.
Det ankommer inte på en lekman att uttala sig kategoriskt om ett tydligen intrikat lagstiftningsproblem men en reflektion ligger nog rätt nära till hands: Måste man verkligen överreagera till den milda grad att man går in i Rikets grundlagar, börjar tala om husrannsakningar etc med anledning av något som ju när allt kommer till kritan är att rent (om än aldrig så motbjudande) struntproblem som på sin höjd kan beröra några hundra eller något enstaka tusental snuskgubbar?
Vad saken gäller
Låt oss rekapitulera.
Den bild av dagens Västerland som tonar fram är knappast särskilt uppmuntrande för den som uppskattar medborgarnas rättssäkerhet. Det har efterhand börjat bli litet si och så med den saken i den moderna Staten. Allra allvarligast synes sådana efterkrigsfenomen som övergivandet av tidigare som självklara ansedda rättssprinciper och flykten till generalklausulen vara. För att bara nämna några exempel.
Domstolarna verkar alltmer ha övergått från att döma på bevis till att döma på "trovärdighet" (vilket gett vissa beteendevetare ett svängrum som förr i världen sannolikt skulle varit helt otänkbart). Så t ex kan en uppenbart mytoman flicka få sina föräldrar dömda för påstådda sexövergrepp som skulle ha ägt rum sju-åtta år tidigare - utan bevis och enbart på "trovärdighet".
I äldre tid fanns vidare ett par grundläggande principer: Ingen må vittna i egen sak - och barn tilläts (av lätt insedda skäl) överhuvudtaget inte att vittna i ordets korrekta bemärkelse. Allt detta tycks idag vara obsolet. Ja, det verkar ibland rentav som om barns utsagor tillmättes större tilltro än den vuxnes när ord står mot ord.
Det vore naturligtvis enfaldigt att förneka att det till och från alldeles säkert förekommer sexuella kränkningar och t o m grövre övergrepp mot barn i olika åldrar. Den springande punkten måste ändå alltid vara bevisbördan. En orättvisa kan aldrig undanröjas genom att en ny skapas. Olai Petri Domarregler bör stå sig ännu idag..
Kanske är det till slut så enkelt att det är kombinationen av militant feminism och placerandet av den nya avguden Barnet på en piedestal (båda fenomenen med sin gemensamma grund mindervärdeskomplex och hela köret om "svaga grupper" etc) som öppnat ett nytt verksamhetsfält för de grupper av maktlystna moralister som blev arbetslösa när den "normala" sexualiteten för ett par tre decennier sedan alltmer öppet bejakades...
Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott
Incesthysterin och Domstolarna
Powered by AIS