"Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?"
Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic.
|
Jur.kand., med.lic. Siv Westerbergs föredrag "Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?" hållet vid NKMR:s symposium på temat "Barnets och föräldrars rätt till privat- och familjeliv" på Franska Reformerta Kyrkan i Stockholm den 24 augusti 2002.
|
Nästan varje dag så blir jag på min juridiska byrå uppringd av människor som ber mig hjälpa till med att föra ett mål till Europadomstolen i Strasbourg. Det rör sig om en väldigt varierande typ av mål. Men inte så få av de här telefonsamtalen kommer från offer för LVU.
Flertalet av de här samtalen kommer från privatpersoner men en hel del av samtalen kommer från andra jurister och advokater. Som vill biträda en klient med att försöka få upp ett mål i Strasbourg. Och de har inte haft något mål Strasbourg förut och vill ha litet råd om förfarandet. Eller vill att jag skall ta över klientens sak och försöka få upp målet i Strasbourg.
Gemensamt för de flesta av de här uppringande privatpersonerna och juristerna och advokaterna är att de mycket grovt underskattar svårigheterna med att få ett mål admissible i Strasbourg, alltså svårigheten med att få prövningstillstånd för ett mål i Strasbourg. Med reservation för att den siffra jag ger inte är helt aktuell kan jag säga att av de klagomål, som kommer in till Strasbourg från alla konventionsstaterna i Europa blir endast 3 % admissible. 97 % avvisas alltså och får ingen sakprövning.
De här uppringande privatpersonerna och juristerna underskattar också vanligtvis omfattningen av det arbete och den arbetstid man måste räkna med att lägga på de här målen. Ett mycket omfattande arbete med att utarbeta en första inlaga, som är så omsorgsfullt utarbetad och försedd med så väl utvalda bilagor att målet har en chans att passera de många nålsögon som förfarandet i Strasbourg innebär att man måste passera för att få målet admissible. Vanligtvis underskattar de också mycket grovt omfattningen av det arbete man måste lägga mer på målet under den fortsatta handläggningen med bemötande av svenska statens skriftliga inlagor, utarbetande av en vettig memorial, alltså en skriftlig sammanfattning av målet inför den muntliga förhandlingen och att förbereda en lagom lång plädering till den muntliga förhandlingen.
Varför jag förstår att de personer som ringer mig för att få min hjälp med att ta ett mål till Strasbourg underskattar omfattningen av det här arbetet beror på att jag vid sådana här telefonsamtal brukar på ett tidigt stadium av telefonsamtalet säga ungefär som så att det är ju ett väldigt omfattande arbete man måste lägga på ett sådant här mål och säga att även om man lägger ner ett mycket stort arbete på målet så är det ingalunda säkert att man vinner målet eller ens får prövningstillstånd.
Om det är en privatperson som ringer brukar han /hon då avbryta mig och säga att det här är ett alldeles solklart fall—”jag har alla bevis så det är inte alls svårt det är bara fråga om att skicka det till Strasbourg”. Jurister som ringer mig säger inte precis så men säger kanske att ”ja, jag har ju drivit det här i svenska domstolar så alla papper finns ju.”
Vad de flesta också grovt underskattar är hur lång tid det tar att få upp ett mål i Strasbourg, De mål jag haft har i genomsnitt tagit fem-sex år från det jag sände in den första inlagan till dess jag hade Europadomstolens dom i min hand. Om det är LVU –mål det handlar om så säger ju ofta förtvivlade föräldrar till mig att jag måste snabbt få upp det här i Strasbourg så jag får hem mitt barn. Då nödgas jag ju tyvärr svara att någon snabb väg att få hem sitt barn är det inte. Om det rör sig om större barn säger jag att det här tar fem – sex år så Ditt barn kommer att vara nästan vuxet innan vi får en dom i Strasbourg och då är frågan hur meningsfullt det är att gå till Strasbourg. Och rör det sig om mindre barn säger jag att det tar fem – sex år och inom den tiden kommer Ditt barn, som är tvångsplacerat i fosterhem—och som ju tyvärr som vanligt är föräldrarna får mycket litet umgänge med — att ha glömt Dig och då kommer det att användas av svenska myndigheter som ett skäl för att Du inte får tillbaka Ditt barn ens om Du vinner i Strasbourg. Så Du måste, säger jag, fortsätta att kämpa i de svenska domstolarna med förnyad begäran om upphörande av LVU. Du måste försöka skaffa fram nya bevis för att Du är lämplig som förälder och så vidare. För det här med Strasbourg, att Du går dit, det kan i framtiden hjälpa andra föräldrar och barn i samma situation som Du. Och det kan leda till lagändringar i Sverige. Men det är ingen väg att snabbt rädda sitt barn från ett förfärligt fosterhem.
Jag sände min första inlaga till Strasbourg år 1983, alltså för snart 20 år sedan. Det var Olsson-målet nr 1. I det målet hade jag förmånen att arbeta tillsammans med mina klienter makarna Stig och Gun Olsson som de perfekta samarbetspartnerna. Alltid lojala och hänsynsfulla, alltid samarbetsvilliga, psykiskt stabila , skötsamma och vänliga människor, De kom aldrig en enda minut för sent till ett möte med mig, de utförde alltid det jag bad dem om beträffande framtagande av dokument och så vidare. Jag vill här inskjuta att det naturligtvis är en enorm fördel när personkemin stämmer mellan det juridiska ombudet och klienten när man skall arbeta så mycket och under så lång tid tillsammans i ett för klienten livsavgörande mål.
Under de gångna tjugo åren har jag drivit ett antal mål i Strasbourg och lagt ett enormt arbete på dessa mål.
Självklart frågar jag mig då och då --- och det är ju frågeställningen i det här föredraget jag håller här idag --- har det varit meningsfullt att göra allt det här arbetet?
Mitt eget svar är tveklöst ja. Trots att jag, liksom väl flertalet av Er som är här idag --- väl har märkt att det inte alls blivit någon bättring i Sverige på det här området under de senaste åren. Snarare tvärtom. Det har växt upp en mångmiljonindustri där allt mer hänsynslösa fosterföräldrar roffar åt sig allt mer pengar på de här tvångsomhändertagna fosterbarnen i allt sämre fosterhem. Där allt fler psykologer, socialsekreterare och barnpsykiater får större delen av sin försörjning genom LVU-ärenden. Och dessvärre finns det även ett antal samvetslösa advokater som tjänar ”easy money”, lättförtjänta pengar, på att i domstolarna vara offentliga biträden för barn som de många gånger inte ens har träffat. Men som de hävdar skall vara fortsatt tvångsomhändertagna. För hävdar ”barnadvokaten” motsatsen så tycks han/hon inte alls få fler sådana här uppdrag av länsrätterna!!
Motiveringarna för att ta barn blir allt grumligare.
Och dessvärre är det ju så att Strasbourg- domstolen ofta skjuter just de här frågorna ifrån sig . Säger i domen ungefär som så att vad beträffar de medicinska bedömningarna så får de inhemska domstolarna göra dessa bedömningar—det fanns ju ett barnpsykiaterintyg på att de här barnen borde tvångsomhändertagas.
Av de LVU-mål jag haft uppe i Strasbourg så kan jag inte säga att något haft den utgången att när domen kommit från Strasbourg har svenska myndigheter ändrat sig i just det fallet just då. Resultatet av domen har inte blivit att svenska myndigheter lämnat tillbaka barnet till föräldrarna eller ens givit föräldrarna det umgänge med barnet som Strasbourg så kraftigt kritiserat Sverige för att föräldrarna inte har fått.
Men jag tror att det faktum att vi hade målet i Strasbourg gjorde att medan målet var anhängigt där fick genom dom i svensk domstol det äldsta Olsson-barnet flytta hem till sina föräldrar. Liksom att LVU-vården av Roger Andersson upphörde medan målet Margareta och Roger Andersson mot Sverige var anhängigt i Strasbourg. Jag tror att svenska myndigheter och domstolar faktiskt fick ”kalla fötter” av den pågående Strasbourgprocessen.
Och så har mina mål lett till vissa lagändringar. Exempelvis att det går att till domstol överklaga umgängesrestriktioner vid flyttningsförbud och att det lagreglerats huruvida anhöriga kan förvägras besöka ett tvångsomhändertaget barn, som ligger på sjukhus. Sådant var tidigare utlämnat åt enskilda tjänstemäns godtyckliga och icke överklagbara beslut.
Och jag tror att bara vi fortsätter föra LVU-mål till Strasbourg kommer så att säga droppen att urholka stenen och det kommer att ske en rättsutveckling i Strasbourg. Europadomstolens ledamöter i Strasbourg kommer inför anhopningen av svenska LVU-mål att förstå att det är något galet med hela det här systemet med godtyckliga intyg från psykologer och barnpsykiater.
Vanligtvis är det ju formaliafel som man får målet admissible på,. Så leta sådana fel i de svenska dokumenten när Ni skriver Era klagoskrifter till Strasbourg. Leta efter kränkningar av rätten till familjeliv som inte går att överklaga till svensk domstol. Exempelvis att det tvångsomhändertagna barnet inte får träffa sina syskon eller mor –och farföräldrar. Det finns ju ingen möjlighet att gå till svensk domstol för att få den rätten.
Men när man nu tyvärr huvudsakligen får målen admissible på formalia-saker och inte på de här grova kränkningarna att barnet tas från skötsamma föräldrar och placeras i fosterhem där de vanvårdas och misshandlas av fosterföräldrarna, hur skall man då få Strasbourg-domstolen att inse att det är något allvarligt fel med tillämpningen av LVU-lagstiftningen i Sverige.
Ja, då kan man göra som jag gjorde i målet Paulsen-Medalen och Svensson mot Sverige. En skötsam ogift mor blev fråntagen sina två barn. Som placerades i två olika fosterhem. Den ena pojken, en fysiskt och psykiskt handikappad liten pojke, placerades som fosterbarn hos en fyrabarnsfamilj, där bägge fosterföräldrarna hade alkoholproblem, De vanvårdade och misshandlade den lille handikappade pojken. Men de enda frågor målet blev admissible på i Strasbourg var att det tagit så lång tid som tre år för modern att få en dom i Regeringsrätten vad gällde umgänget och att den ogifte fadern till ett av barnen --- fadern hade en mycket god relation till modern --- inte kunde gå till svensk domstol för att få umgänge med sin son.
I min plädering i den muntliga förhandlingen i Strasbourg visste jag ju att jag skulle bli tvungen att strikt hålla mig till dessa två formella frågor som blivit admissible. Hade jag börjat tala om vilken bra mor Ann-Marie Paulsen -Medalen var och tala om vilket eländigt fosterhem den handikappade pojken placerats i visste jag att jag omedelbart skulle bli avbruten av domstolens president, som skulle uppmana mig att hålla mig till ämnet. Men då gjorde jag så att i den memorial, alltså den skriftliga sammanfattning, som vardera parten lämnar in till domstolen någon månad innan den muntliga förhandlingen, inledde jag med att skriva att jag lämnar härmed inledningsvis en sammanfattande redogörelse för bakgrunden till det här målet. Och därmed kunde jag helt korrekt även skildra de grova kränkningar, som inte blivit admissible.
Sammanfattningsvis är jag glad över att jag lagt så mycket arbete på att driva LVU-mål i Strasbourg och jag kommer att fortsätta att driva LVU-mål i Strasbourg. Och jag uppmanar Er som är offer för LVU och Era professionella rådgivare att göra detsamma.
När det gäller andra grova kränkningar i Sverige såsom tvångssteriliseringar och lobotomier så har ju ändå svenska staten, om än alldeles för sent, erkänt att det var fruktansvärda saker, som svenska staten gjorde sig skyldig till.
Jag tackar för uppmärksamheten och hoppas på intressanta frågor och en intressant diskussion kring det jag sagt.
Andra föredrag av Siv Westerberg
Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv. Siv Westerbergs Oslo föreläsning
Siv Westerberg's lecture to The Family Education Trust, London
Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige.
Powered by AIS