Socialdemokratiska kvinnor gick i
bräschen för steriliseringslagarna
Av C
G Holm, redaktör
|
När
den beryktade steriliseringslagen infördes 1934 var den ett inslag i den
socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten. Många socialdemokrater ville gå
längre och sterilisera fler. Särskilt de socialdemokratiska kvinnorna ville
förhindra att svenskorna fick ”mindervärdig avkomma”. Den ende som i Riksdagen
med kraft motsatte sig förslaget var Hjalmar Hammarskjöld, adelsman, jurist,
högerman, före detta statsminister och känd som ärkereaktionär.
Det var psykiatrikern Alfred
Petrén som var mannen bakom den svenska steriliseringslagstiftningen. Han var
socialdemokratisk riksdagsman och överinspektör för sinnessjukvården. Han skrev
1922 den första riksdagsmotionen om att sterilisera psykiskt sjuka, främst
sådana som var rättsinkapabla (det vill säga så mentalt efterblivna att de hade
svårt att förstå sin egen situation). Motionären hade samlat in stöd från ett
flertal partikamrater, några liberaler och den välkände bondeförbundaren Nils
Wohlin. Det kan särskilt noteras att ingen högerman (moderat) undertecknade
motionen.
Undertecknarna var: Alfred Petrén, Ernst Wigforss (s) docent i nordiska språk,
sedermera finansminister, försäkringstjänstemannen Knut Tengdahl
(s), redaktören Mauritz Hellberg (liberal), byråchefen Einar Thulin (s),
lektorn Edward Björnsson (s), redaktören Halfred von
Koch (liberal), docenten i romanska språk Ivan Pauli (s), rådmannen och
sedermera finansministern och partiordföranden Ernst Lyberg
(liberal), hovrättsrådet och sedermera statsrådet William Linder (s),
folkrörelsemannen Alexis Björkman (s) samt
statistikprofessorn Nils Wohlin (Bondeförbundet). Nils Wohlin var för
övrigt pappa till Junilistans nyvalde ledamot i Europaparlamentet, förre
Riksbankschefen Lars Wohlin.
Sossar
i spetsen
Statsministern hette vid den här tiden Hjalmar Branting och regeringen bestod
enbart av socialdemokrater, även om de inte hade egen majoritet. Motionärerna
kom från de partier som vanligen utgjorde regeringsunderlag.
Det var en akademiskt välutbildad skara som motionerade. Bakgrunden var social.
Motionärerna såg det som ett allvarligt socialt problem att
förståndshandikappade och förbrytare skaffade sig barn. Dels för att risken var
stor att förståndshandikappet överfördes till avkomman, men också för att
personerna var dåliga föräldrar, som inte kunde ta ansvar för sina barn. Barnen
skulle därför få en svår uppväxt.
Socialister var intresserade av sterilisering som ett inslag i den sociala
ingenjörskonsten. Den socialistiska ideologin såg social ingenjörskonst som
viktig för samhällets utveckling. Allan Vought,
chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet och senare
riksdagsledamot och ledamot i socialdemokratiska partistyrelsen skrev 1926 en
skrift med titeln Rasbiologi och socialism. Där hette det bland annat den
utjämning som socialdemokraterna ville uppnå hade ”alla utsikter att
rasbiologiskt förbättra rasen”. Den socialistiska
studenttidskriften Clarté gav med början 1925 ut en
skriftserie, där det i den allra första skriften (författad av Karl Evang och Ebbe Linde) hette: ”Att i högre grad lägga en
modern vetenskaplig syn till grund för samhällslivet, betyder utan vidare ett
framsteg i den socialistiska utvecklingen. Med glädje ser socialismen
därför varje framstöt i riktning mot ökad tillämpning av biologins resultat på
människornas kollektiva liv. Tanken att inskränka antalet bärare av oförmånliga
anlag är sålunda en rationell tanke, som alltid fått stöd från socialistisk
sida. I ett socialistiskt plansamhälle kommer åtgärder i
denna riktning att ingå i det allmänna hälsoarbetet”.
Bondeförbundarna hade med sin bakgrund från jordbruket en
handfast erfarenhet av vad växtförädling och djuravel kunde leda till när det
gällde framsteg för lantbruket. Liberalernas motiv verkar svårare att
förklara, de är nog främst att hitta i samhällets sociala ansvar mot olyckligt
lottade medborgare.
Mot detta ”moderna” tänkande stod ”konservativa bakåtsträvare”, främst präster
och jurister. Där spelade tankar om livets okränkbarhet och naturens gång roll.
Men de tankarna kom, som vi ska se, knappast fram under riksdagsbehandlingen.
”Rashygien”
avgörande
När Alfred Petréns motion behandlades i Riksdagen avlämnade 2 lagutskottet ett
enhälligt betänkande som underströk den så kallade rashygieniska aspekten på
sterilisering. Utskottet skrev: ”Ett vidmakthållande och
förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten
av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i större utsträckning är för
samhället en börda i mer än ett hänseende… måste det dock för staten framstå
såsom en angelägenhet av vikt att om möjligt söka förhindra de psykiskt
defektas fortplantning.” Det framgår av utskottets betänkande att man särskilt
är orolig för att sinnesslöa (mentalt efterblivna) inte skulle fylla
”föräldrakallet”. Vidare avvisas en del konservativas invändningar att en
steriliserad person skulle förledas till att leva ett än mer utsvävande och
promiskuöst liv än vad som varit fallet om h*n inte
steriliserats. Utskottet menar att de personer som skulle kunna bli aktuella
för sterilisering var så mentalt efterblivna att de inte skulle låta sitt
leverne påverkas av en eventuell infertilitet.
Utskottet utgick från att beslut om sterilisering skulle fattas av läkare eller
i vissa fall av Medicinalstyrelsen. Tvång skulle aldrig tillgripas, det skulle
räcka med att hänvisa till Medicinalstyrelsens beslut för att få de svaga
personer det handlade om att ge efter. Man borde inte tala om att
verkställighet aldrig skulle ske med våld annat än på uttrycklig fråga från den
berörde.
Betänkandet från utskottet gick ut på att tillsätta en utredning och det
beslutet var enhälligt. Även högerns (moderaternas) representanter instämde i
utskottets utlåtande, även om de alltså helt hade saknats bland motionens
undertecknare. I behandlingen i Riksdagens kammare uttalade sig två högermän
instämmande, den ene var läkaren Axel Eurén, som
ville gå än hårdare fram och föreslog att en sterilisering även skulle kunna gå
till så att könskörtlarna opererades bort för att minska sexualdriften hos till
exempel våldtäktsmän. Samma synpunkt hade liberalen Ulrik Lenander,
som i det civila var fängelsedirektör i Karlskrona. En annan högerman,
justitierådet och senare utrikesministern, Carl Hederstierna
hade andra invändningar. Utskottet hade utgått från att frågan av sterilisering
skulle behandlas av två samtyckande läkare. Hederstierna
menade att frågan var så allvarlig att hans egen yrkeskår, juristerna, måste få
det avgörande inflytandet.
Det var under riksdagsbehandlingen bara ett inlägg som var kritiskt till
förslaget. Men inte ens kritikern var beredd att rösta nej, förslaget antogs
utan omröstning. Den kritiske ledamoten hette Carl Lindhagen och var känd
vänsterintellektuell – en mycket kvalificerad sådan. Han var 1922 inte knuten
till något av partierna i Riksdagen, men blev året därpå socialdemokrat. Han
var borgmästare (chefsdomare) i Stockholm och hans far hade varit justitieråd,
det vill säga medlem i Högsta Domstolen. Lindhagen sa bland
annat: ”Detta är sålunda fråga om ett våldsamt ingripande. Det är detta
våld som skall åstadkomma samhällsförbättringarna. Men om våldet är ju sagt,
och detta med rätta, att vad våldet må skapa är vanskligt och kort... Man har
tvekat inför den stora grundsatsen om livets okränkbarhet. Denna okränkbarhet
trädes ju i detta fall mycket nära… När man sålunda kommit in på den utvägen
att rätta ett socialt missförhållande på våldets väg och genom kränkning av
livets okränkbarhet, riktas uppmärksamheten å andra sidan på att gå vidare än
nu föreslagits. Mången kommer att säga: Är detta icke
bara den första stationen? Varför skall man stanna här? Ett sätt att lösa den
sociala frågan vore då att sterilisera hela mänskligheten, så blev omsider den
sociala frågan löst.” Trots sin starka vänsterprofil var det Lindhagen som gav
röst åt det konservativa motståndet mot steriliseringsförslaget!
Högerregeringen
stoppade utredningen i skrivbordslådan
När Alfred Petréns motion antogs 1922 styrde en socialdemokratisk regering, som
snabbt gav uppdrag till Medicinalstyrelsen att utreda frågan i enlighet med
Petréns motion. Utredningen avlämnades i oktober 1924. Då var det en ny
socialdemokratisk regering, som bara var 10 dagar gammal, under mellantiden
hade en högerregering styrt. Sedan hände inte särskilt mycket på flera år, men
1927 tillsatte regeringen en offentlig utredning – det var en liberal regering
som svarade för det uppdraget. Regeringen skrev följande i
sina direktiv: ”Omvårdnaden av de svaga och hjälplösa i samhället hade alltmer
utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av
individer vilka enligt vad med säkerhet kunde förutse, måste bliva till en
börda för sig själva och andra”.
Resonemanget fördes redan då helt parallellt med abortfrågan. Idag kan vi se
exakt samma argumentation för abort. Dock används idag aldrig argumenten för
sterilisering. Sterilisering som lösning på problemen har blivit tabu. Det är
däremot idag icke politiskt korrekt att anföra de
invändningar mot sterilisering som idag ses som självklara, mot abort.
Argumentationen var snarlik den som vid samma tid fördes om tillåtande av
abort. Också här hade socialdemokraterna tagit initiativet och under sina
regeringsinnehav genomdrivit utredningar, som 1933 emellertid inte kommit så
långt som i steriliseringsfrågan. Legal abort infördes i Sverige först 1938.
När betänkandet lades fram 1929 satt högern åter vid makten och där var
entusiasmen för förslaget måttlig – inget hände. Den liberala regering som
styrde mellan 1930 och 1932 brydde sig inte heller om att ta itu med saken. Så
när socialdemokraterna kommit tillbaka till makten 1932 ansåg Petrén tiden
mogen att väcka en motion för att få sitt gamla initiativ förverkligat. Han tog
första tillfället, vid den allmänna motionstiden i januari 1933.
”Förhindra
mindervärdig avkomma”
Petrén tyckte att de tre utredningarna som gjorts med anledning av hans motion
gått för långt. Han var helt inriktad på att sterilisering endast skulle avse
psykiskt sjuka. I utredningarna hade man diskuterat även andra fall, bland
annat ”sociala indikationer” och ”humanitära indikationer”, det förstnämnda
avsåg personer som hade svårt att försörja flera barn och det
sistnämnda personer som själva insåg att de skulle ha
svårt att klara av vården av ett barn. Petrén var beredd att acceptera ett
”humanitärt” motiv. Inte med hänsyn till föräldrarna, utan
till barnen. Barn ska inte behöva växa upp med sinnessjuka föräldrar
skrev Petrén i sin motion.
Petréns motion bifölls
av Riksdagen, som begärde snabba åtgärder av Regeringen. Det fick man och redan
1934 lade Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering och justitieministern
Karl Schlyter fram en proposition om införandet av en
”lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av
rubbad själsverksamhet”. I propositionen framhölls att motivet i första hand
var att ”förhindra mindervärdig avkomma… [och] psykiskt (därmed inbegripet moraliskt) undermåliga individer”. Regeringen
hade inhämtat yttranden från en rad organisationer, i första hand medicinska, i
viss utsträckning sociala. Juridiska synpunkter saknades i stort sett och
teologiska synpunkter saknades helt i sammanställningen. De medicinska
yttrandena instämde i stort sett med regeringens förslag, det gällde bland
annat yttranden från landets medicinska fakulteter. Läkaresällskapet ville gå
ännu längre och komplettera lagstiftningen med obligatorisk sterilisering på
sociala, rashygieniska och kriminalpolitiska indikationer. Läkareförbundet
ville komplettera lagen med kastrering av sexualförbrytare. Olika sociala
institutioner instämde också i utredningsförslaget.
Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen var något återhållsamma, de ville
inte tillåta sterilisering med tvång. Psykiatriska föreningen varnade däremot
för missbruk och krävde detaljerade regler för när en sterilisering skulle få
genomföras på ”rättskapabla” personer.
Det väcktes en enda motion med anledning av förslaget till steriliseringslag.
Den kom från högermannen Georg Bissmark, som varit justitieminister
i Arvid Lindmans regering 1928-1930. Bissmark ville
minska möjligheterna att genomföra sterilisering, men han yrkade bara på en
skärpning av reglerna, inte avslag på hela förslaget.
Propositionen gick nästan ograverad genom Riksdagens utskottsbehandling och i
Andra Kammaren antogs den utan debatt och omröstning. Det var annorlunda i
Första Kammaren. I Första Kammaren satt personer som normalt hade en mer
självständig position än de partipolitiskt bundna ledamöterna i Andra Kammaren.
Men även i Första Kammaren ven uppenbarligen partipiskan. Carl Lindhagen, som
så vältaligt attackerat Petréns ursprungliga motion 1922, hade nu 1934 anslutit
sig till Socialdemokratiska Partiet och han gjorde inte något nytt inlägg i
debatten. Den frispråkige Lindhagen hade förvandlats till en lydig partiman.
Hjalmar Hammarskjöld sågade förslaget till grunden
Åt andra hållet hade det däremot gått med högermannen Hjalmar Hammarskjöld.
Hammarskjöld var statsminister 1914-1917. Han hade tidigare varit såväl justitieminister
som ecklesiastikminister (utbildningsminister). I det civila var han chef
(president) för Göta Hovrätt. Mest känd blev han dock som pappa till Dag
Hammarskjöld, med tiden FNs generalsekreterare.
Mindre känt är att han var förste ordföranden i Statens institut för
rasbiologi, som grundats 1922 efter en riksdagsmotion med den
socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting som första namn.
Hammarskjöld höll ett nästan timslångt grundligt genomarbetat inlägg mot
steriliseringslagen. Han yrkade blankt avslag på förslaget. Han fick
instämmande från bondeförbundaren Carl Reuterskiöld, som var professor i stats-
och förvaltningsrätt. Det var alltså den yppersta juridiska och
statsvetenskapliga expertisen som motsatte sig lagen. Dessutom var det fråga om
två framstående medlemmar av Riddarhuset.
Hammarskjöld sade sig visserligen inte vara helt främmande för en lag om
sterilisering – frågan var vid den här tiden oreglerad och sådana
steriliseringar som var medicinskt motiverade (till exempel i samband med
cancer i delar av fortplantningsorganen) kunde rent juridiskt ifrågasättas. Men
Hammarskjöld menade att sterilisering var ett så långtgående ingrepp att den
inte fick vidtas utan verkliga skäl och framförallt inte i oträngt mål. Han
litade inte på att rätt beslut skulle fattas. Hans invändningar gick över hela
fältet från en utpräglat konservativ utgångspunkt: landet behövde en ökad
befolkning, sterilisering skulle motverka detta, det var omöjligt att ändra en
genomförd sterilisering, det fanns alltså inga möjligheter att kompensera för
de felaktiga beslut som med nödvändighet skulle komma att fattas i ett system
där besluten fattades av människor. Hammarskjöld pekade också på människans
djupt kända behov av föräldraskapet, och som konservativ underströk han att
detta särskilt gällde mödrarna. Han protesterade också mot att medicinska
indikationer skulle användas för att motivera sterilisering. Dessa indikationer
skulle enligt hans mening bli alltmer utvidgade och vidlyftiga. I konsekvens
härmed var han särskilt bestämt emot den paragraf som skulle göra det möjligt
för två läkare i förening att fatta beslut om sterilisering. Han var
visserligen emot hela lagen, men om den infördes skulle besluten tas av
Medicinalstyrelsen, inte av enskilda läkare. Och det skulle finnas möjligheter
att överklaga till Regeringsrätten.
Trots Hammarskjölds och Reuterskiölds invändningar antogs propositionen utan
formell rösträkning. Lagen trädde ikraft den 1 januari 1935.
Makarna Myrdals mörka skugga
Redan i samband med att lagen antogs framfördes i Riksdagen krav på att
tillämpligheten skulle utvidgas. Det blev aktuellt inom några år, 1941. Då hade
bland annat makarna Gunnar och Alva Myrdal skrivit sin uppmärksammade bok Kris
i befolkningsfrågan. Boken diskuterade med utgångspunkt från låga födelsetal
”den psykoprofylaktiska socialpolitikens direkta uppgift… att framskapa ett
bättre människomaterial”. Ett sätt att åstadkomma detta var genom
tvångssterilisering, i boken hette det ”Helst skulle man på den vägen vilja
utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både
sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga
karaktärsanlag”. En särskild statlig utredning, Befolkningskommissionen, hade
granskat frågorna och det var denna kommissions förslag som låg till grund för
1941 års proposition.
Propositionen 1941 innebar att sterilisering reglerades även för rättskapabla
personer. En del krävde att det skulle bli möjligt att sterilisera sinnesslöa
och kriminella med tvång, men så långt gick inte regeringen. Vid den här tiden
var det en samlingsregering och den sökte breda lösningar. Propositionen
innebar en viss skärpning av reglerna, steriliseringar som beslutades av två
läkare gemensamt skulle ersättas av beslut fattade av Medicinalstyrelsen. Av de
822 steriliseringar som genomförts enligt lagen under perioden 1935–1939 hade
472 genomförts efter beslut av två läkare, medan bara 350 genomförts efter
beslut av Medicinalstyrelsen. Dessutom hade 1271 steriliseringar genomförts
utan stöd av 1934 års steriliseringslag. 1934 års lag gällde ju enbart dem som
inte var rättskapabla. Myndiga personer kunde själva gå med på sterilisering.
Av de som steriliserats under femårsperioden var 20
procent psykiskt efterblivna och kvinnorna (de flesta steriliserade var
kvinnor) betraktades som ”lösaktiga”, i propositionen konstaterades att deras
fruktsamhet varit dubbelt den normala.
Ofta gick man med på sterilisering för att nå vissa fördelar, till exempel
frigivning från något mentalsjukhus, rätt att ingå äktenskap (vid vissa
sjukdomar gällde förbud mot ingående av äktenskap). Regeringen var skeptisk
till att mindre samvetsgranna läkare skulle kunna genomföra omotiverade
steriliseringar om det dittills rådande tvåläkarsystemet
bibehölls. Det konstaterades att steriliseringarna i Göteborg var sex-sju
gånger vanligare än i resten av landet. Staten ville ha en enhetlig, striktare
tillämpning.
Justitieministern Karl Gustaf Westman, som var bondeförbundare, framhöll att
lagförslaget ”innebär ju ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den
svenska folkstammen”.
S-kvinnor ville sterilisera fler
Men det var inte nog för ett antal motionärer i Riksdagen En motion om hårdare
tag underskrevs av sammanlagt 43 riksdagsledamöter. Av dessa var 34
socialdemokrater, 7 bondeförbundare (centerpartister) och 2 folkpartister. Inte
en enda högerpartist (moderat) skrev under motionen.
Bland motionärerna märks såväl LOs ordförande Axel
Strand som Socialdemokratiska Kvinnoförbundets ordförande Disa Västberg.
Anmärkningsvärt många av undertecknarna var kvinnor, 11 av de 17 motionärerna i
Andra kammaren var kvinnor, trots att det vid den här tiden bara fanns totalt
17 kvinnor i den 232 ledamöter starka kammaren. Motionärerna ville ta ifrån
Medicinalstyrelsen inflytandet över besluten och man ville också ha
tvångsåtgärder med sterilisering även av rättskapabla sinnesslöa, en
sterilisering var enligt motionen ”absolut önskvärd och borde vidtagas innan
någon samhällsskada åstadkommits” (dvs
innan något barn satts till världen).
Fyra socialdemokrater skrev dessutom ytterligare en motion som krävde
tvångsåtgärder för att kunna genomföra ”frivilliga” åtaganden om sterilisering.
”Man kan inte tillåta att landet befolkas av vilken kvalitet som helst”
Socialdemokraten Verner Hedlund från Östersund krävde i riksdagsdebatten att
sterilisering skulle genomföras för dem som förde ett asocialt levnadssätt. Han
underströk att han inte ville tillåta människor av vilken kvalitet som helst
att få befolka landet. Han menade att det i många kommuner fanns personer som
generation efter generation parasiterade på samhället och hade en ”panisk
förskräckelse för arbete” och försökte att på alla sätt få sin försörjning
genom det allmänna. Senare statsrådet Hildur Nygren (hon blev
ecklesiastik/utbildningsminister 1951), också hon socialdemokrat, från Gävle sa
bland annat följande: ”Det är en mycket allmän uppfattning bland dem som syssla
med sociala arbetsuppgifter i detta land att sådana individer i alltför hög
grad betunga den allmänna budgeten till ofrånkomlig skada för det mervärdiga
folkmaterialet”.
Det fanns några röster mot förslaget, främst folkpartisten G Mosesson från
Lidingö som hade egna erfarenheter som ledamot i en interneringsnämnd där
sterilisering använts som påtryckning för att medge frisläppandet av
tvångsintagna.
En enda högerpartist yttrade sig i debatten, det var Birger Gezelius, som representerade utskottet och gjorde
ett inlägg där han underströk att man i en så laddad fråga måste gå varligt
fram. Han var bestämt emot de tvångsåtgärder som föreslagits av Hildur Nygren.
Det fanns faktiskt ett inlägg till som var kritiskt mot lagen. Det var
kommunisten Set Persson som menade att förslaget ”erinrade om den rasförbättring som man i vissa totalitärt styrda länder
söker bedriva med hjälp av operationskniven”. Man kan anta att Persson åsyftade
det nationalsocialistiska Tyskland, som i april 1941 var i närmsta förbund med
det av kommunisterna så beundrade Sovjetunionen. Så mycket i förbund att det
mesta som tyskarna vid den här tiden företog sig fick kommunistpartiets stöd
(till exempel tyskarnas resoluta ingripande med ockupation av Norge efter
”brittiska provokationer” ett år tidigare – formuleringar som fanns i
partitidningen Ny Dag).
Men trots de spridda protesterna var det ingen tvekan om vad som var politiskt
korrekt. De skärpta bestämmelserna genomfördes 1941. Högern stretade emot, men
vågade inte gå till frontalangrepp mot förslaget. En stor del av
socialdemokratin vill ha ännu hårdare regler, men de hölls tillbaka av
samlingsregeringens intresse att hitta förslag som kunde tålas av alla ingående
partier.
63 000 steriliserade. Ingen mer ersättning längre. Är debatten över?
Recension av boken ”Förädlade
Svenskar”
Recensent: Birger Hjelm
TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN
Tvångssterilisering i går, tvångsomhändertagande av barn i
dag
Av Susanna Svensson
Powered by AIS