Stora brister i utredningar om barn som far illa
Av Ruby Harrold-Claesson
Svenska Dagbladets internetupplaga den 2 november 1999 innehöll ett nyhetsinslag om att det finns stora brister i hur socialtjänsten utreder misstankar om barn som far illa.
Utredningarna tar för lång tid, kommunerna gör helt olika bedömningar och insatserna varierar kraftigt. Ofta är det ensamma socialarbetare som både utreder och fattar beslut om barnens framtid, enligt nyhetsinslaget.
Att det föreligger stora brister i socialtjänstens utredningar om barn som far illa visas av den första undersökningen av hur barnavårdsutredningar hanteras, skriver Svenska Dagbladet.
"En jämförelse med kriminalvården skulle innebära att samma person fick vara utredare, försvarsadvokat och domare. Och det är oacceptabelt säger Knut Sundell, en av utredarna vid forsknings- och utvecklingsenheten på socialtjänstförvaltningen i Stockholm," skriver SvD.
Varje år blir omkring 30 000 barn föremål för barnavårdsutredningar. Undersökningen visar att socialarbetarna ofta styrs av den bild av problemen de skaffat sig tidigt i utredningen. De jobbar oftast ensamma och i nio fall av tio fattar de själva eller tillsammans med arbetsledaren beslut om barnens framtid.
Resultaten visar också att socialarbetarna alltid pratar med mamman, men endast i 60 procent av fallen med fadern.
Ett annat problem är att de flesta utredningarna tar längre tid än fyra månader, den gräns som lagen anger, anger Svenska Dagbladet.
Uppgifterna i Svenska Dagbladet är ingalunda nya. Inom NKMR har vi länge varit medvetna om socialsekreterarnas obegränsade makt och tolkningsföreträde vid barnavårdsutredningar. Missförhållandena sattes på pränt redan 1988 då Bo Edvardsson, sedermera docent vid Högskolan i Örebro, skrev sin doktorsavhandling med titel "Förföljande strategier vid ett omhändertagandefall i socialt och barnpsykiatriskt arbete". Sedan dess har docent Edvardsson och hans forskarstudenter skrivit ett fyrtiotal vetenskapliga utredningar om socialsekreterarnas utredningsmetodik och tillvägagångssätt vid tvångsomhändertagande av barn. 1996 utkom Bo Edvardssons lärobok "Kritisk utredningsmetodik" - en bok som borde vara obligatorisk kurslitteratur på samtliga Sveriges socialhögskolor.
Den 17 februari 2000 kom nya rapport om barnavårdsutredningar från Socialstyrelsen. Av rapporterna framgår dels att rättssäkerheten var eftersatt, dels att barnavårdsutredningarna var ett lotteri.
Den stora faran för barns hälsa och utveckling i dag är inte alls att de har undermåliga föräldrar, utan att de används som försörjningsobjekt åt socialtjänstens byråkrater, socialnämndernas politiker, familjehemsföräldrar och även förvaltningsdomstolarna.
Föräldrar stämmer kommunerna
På grund av de skador och det stora lidande som har drabbat offren för socialsekreterarnas verksamhet har alltfler föräldrar börjat väcka skadeståndstalan mot de ansvariga kommunerna. Här följer några fall där föräldrar har stämt kommunen:1 - Marianne Sigström har stämt Gottsunda Kommun för skadestånd i anledning av att hennes son, Daniel Sigström, dog i det s k familjehemmet dit socialtjänstens tjänstemän och deras politiska nämnd hade förpassat honom. Dom väntas den 8 juni 2000.
2 - En förälder i Strömstad vars dotter blev tvångsomhändertagen på grund av att socialtjänsten och dess "experter" hade anklagat honom för incest med flickan som hade utvecklat ätstörningar stämde Strömstads Kommun för skadestånd. Fadern förlorade i Strömstads tingsrätt - en domare ville bifalla faderns talan - men Hovrätten för Västra Sverige biföll hans talan. Domen var enhällig. Strömstads kommun har överklagat till Högsta Domstolen.
3 - En förälder i Stockholm vars utvecklingsstörda dotter blev tvångsomhändertagen och familjehemsplacerad i tre års tid p.g.a. att socialtjänsten hade anklagat honom för sexuella övergrepp på flickan - trots att han friades från varje misstanke om övergrepp mot flickan, anmälde fallet till Europadomstolen i Strasbourg. I september 1999 meddelade Europadomstolen prövningstillstånd. Föräldrarna har erhållit rekordskadeståndet 2,1 miljoner kronor! (Morgonekot 2000-06-02).
Att offren ska få skadestånd för sitt lidande är självklart. Dessvärre är det vi skattebetalare som måste stå för skadeståndet som utbetalas till offren för socialtjänstens, socialnämndens och förvaltningsdomstolarnas verksamhet med tvångsomhändertagande av barn. Alla tjänstemän, nämndemän och domare som skriver under dessa skadebringande beslut att tvångsomhänderta och familjehemsplacera barn måste personligen ställas till svars för sitt handlande. Samtliga har de tjänat pengar på att ödelägga andras liv, så det enda rätta är att ställa dem till svars inför domstol - med hot om fängelse. I USA har man sedan några år tillbaka stämt psykologerna som tjänade stora pengar på att dra fram "förträngda minnen" om sexuella övergrepp i barndomen. Åtskilliga har tvingats lägga ned sin verksamhet, betala höga skadestånd och/eller blivit dömda till långa fängelsestraff.Rättssamhällets glömda myndighetsoffer
Powered by AIS