Tillsätt en familjeminister
Av Ulla-Britt Hagström
Ulla-Britt Hagström är Riksdagsledamot i bostadsutskottet och ordförande i Kristdemokratiska kvinnoförbundet. I Norge har man tillsatt en familjeminister genom vilken barnen han föra sin talan, skriver Ulla-Britt Hagström (kd).Artikeln som publicerades på Göteborgs-Postens debattsida den 16 november 1998 återges här med författarens benägna tillstånd. |
Sverige behöver en slagkraftig familje- och bostadspolitik. Ett led i det arbetet är att tillsätta en familjeminister. En viktig fråga för familjeministern blir bland annat boendet och den stora gruppen hemlösa, skriver Ulla-Britt Hagström (kd).
D
e politiska strömningar som under senare år påverkat utformningen av familje- och boendepolitiken i vårt land har i stor utsträckning byggt antingen på ett socialistiskt, kollektivistiskt synsätt eller på ett liberalt, individualistiskt synsätt. Båda dessa synsätt tonar ned familjens och den lilla gemenskapens betydelse. När familjen trängs undan blir samhället tufft och hårt. Att skolbarn känner sig utlämnade tillsammans med våldsutvecklingen bland ungdom har rättmätigt hamnat i fokus i debatten. Ytterst är detta tecken på en snedvriden och undanskuffad familjepolitik. Familjens betydelse för ett samhälle i välfärd måste bli huvudfrågan på den politiska arenan. Det är också hög tid att sluta nedvärdera tjänster i hushållen.Många stressade hushåll vill gärna köpa "vita hushållstjänster". Män och kvinnor arbetar ungefär lika mycket, men det är kvinnor som mest utför det obetalda arbetet.
Det måste finnas ett uttalat stöd för familjen
Tystnaden om familjens betydelse har varit massiv i såväl statsministerns regeringsförklaring som i propositioner och riksdagsbeslut. Det är inte märkligt att barn och ungdomar känner sig utlämnade och villrådiga. Familj, boende och konsumtion är starkt förknippade områden. Statsministern borde tänka om och tillsätta en familje- och bostadsminister med uppgift att ge olika familjekonstellationer som makar, gifta med barn, sambos med barn, ensamstående föräldrar, flergenerationsboenden och så vidare en framskjuten position i samhället.
I Norge finns en familjeminister som bevakar familjens intressen. Genom detta departement kan också barnen föra sin talan. I stället tillsatte statsministern ett "superdepartement" för tillväxtfrågor utan att skicka med någon näringspolitik. Bostadsfrågorna inordnades under fyra departement, finans-, justitie-, miljö- och socialdepartement. Det framgår helt tydligt att familjens viktiga grundförutsättningar helst splittras av statsministern.
Uppmuntra diskussion
Det måste finnas ett uttalat stöd för familjen. Samhället förlorar på att inte ge uppskattning för familjens ansvar, för familjens osjälviska kärlek. Kristdemokraternas huvudbudskap är "Mera tid för barnen". Detta kan göras möjligt genom en familjepolitik som märks i praktiken. Vårt förslag är bland annat att ge bättre valfrihet för småbarnsföräldrar genom ett rejält vårdnadsbidrag. Ett sätt är att ge ekonomisk möjlighet till "sextimmarsdag" för småbarnsföräldrar. En väg är att uppmuntra tonårsföräldrar att diskutera värderingar med sina barn. En värdekommission behöver tillsättas för att stimulera värderingsfrågor. Familje- och bostadsministern har en viktig uppgift i att informera om och se till att Barnkonventionen följs. Familjer som har frihet att välja den boendeform som passar dem bäst skapar också bäst en boendemiljö som främjar en harmonisk uppväxt för barn och ungdomar. I familjekretsen, i en trygg och kärleksfull atmosfär, finns de bästa förutsättningarna för formandet av solidariska och demokratiska människor. Därför är det inte rimligt att villaboende enligt regeringens förslag beskattas hårdare än andra boendeformer. Konsekvensbeskrivningar av barnens situation skall alltid göras i samband med utveckling av bostadsområden. Föräldrar behöver mer tid för barnen. Äldre behöver få känna att de betraktas med värdighet och respekt. Den enskildes rörelseutrymme måste tillgodoses. Vi kan inte tillåta oss att bli "brickor" i ett generellt välfärdssystem. Familje- och bostadsministerns uppgift är här att garantera valfrihet i boendet. Här får heller inte glömmas FN:s standardregler för tillgänglighet för personer med funktionshinder. Barn med olika handikapp är särskilt beroende av samhällets stöd.
Vissa delar av bostadspolitiken har skapat segregation. Detta har lett till en historielöshet för människor där de sociala banden dragits undan och delaktigheten undergrävts. En stor anonymitet har blivit följden i flertalet bostadsområden. I segregationens spår följer en omfattande social utslagning och drogproblem, genom anonymitet och brist på delaktighet i den lokala utvecklingen. En familje- och bostadsminister kan göra mycket mot det hårda, könsfömedrande språk som många skolor för en omöjlig kamp emot. Klotter med främlingsfientlighet och kvinnoförneting är ett annat område att ta tag i. Över huvudtaget måste nyttan av en samlad familje- och bostadspolitik bli intressant i den politiska diskussionen.
Fler kvinnor är bostadslösa
Det är ovärdigt att i ett välfärdsland acceptera att en stor grupp människor är bostadslösa, varav ett stort flertal är hemlösa. Uteliggare börjar bli en allt vanligare syn, även utanför storstäderna. En ökande grupp av dessa är kvinnor med psykiska funktionshinder.
De stimulansmedel regeringen satsar till kommunerna om tio miljoner per år är inte tillräckligt för att lösa detta stora problem. Dessutom är det frivilligt för kommuner eller ideella organisationer att söka dessa medel. De siffror som redovisas för hemlösa i kommunerna är dessutom lägre än det verkliga antalet. Stora uppföljningsinsatser måste göras i kommunerna för att garantera den enskildes rätt till ett hem. Här kan en familje- och bostadsminister göra en stor insats.
Flerbarnsfamiljer har fått det sämre. Vi kan inte nöja oss med att endast 60 procent av antalet hushåll med hemmavarande barn kan ge varje barn ett eget rum. Kristdemokraterna har med skärpa markerat att neddragningarna av bostadsbidragen drabbat barnfamiljerna för hårt.
Kritiken gäller reglerna för individuella inkomstgränser och begränsningen av den bidragsgrundande bostadsytan som infördes i januari 1997. Båda dessa besparingar drabbade barnfamiljer, ensamstående och egnahemsägare alltför hårt. Särskilt orättvist blev det i de familjer där en av makarna var hemarbetande. Dessa missförhållanden måste snabbt rättas till.
Det är inte rimligt att de viktiga familje- och bostadsfrågorna splittras på finans-, social-, justitie- och miljödepartementen. Sverige behöver en slagkraftig familje- och bostadspolitik. Kristdemokratiska kvinnoförbundet vädjar till statsminister Göran Persson att tänka om och tillsätta en familje- och bostadsminister.
Inrätta ett särskilt departement för barn och ungdom
Powered by AIS